Oreglerad spaning. En genomgång av polisens spaningsmetoder och metodernas överensstämmelse med gällande rätt. En uppsats i straffrätt av

Transkript

1 Stockholms Universitet Juridiska fakulteten Examensarbete 20 p. Oreglerad spaning En genomgång av polisens spaningsmetoder och metodernas överensstämmelse med gällande rätt. En uppsats i straffrätt av John Ahlberg Vårterminen -07

2 1. Inledning Sammanfattning Bakgrund Frågeställning och avgränsning Metod Allmänt om polisens arbetsuppgifter Polisens arbetsuppgifter Begreppet spaning Lagstiftning Skyddet för den personliga integriteten Regeringsformen Europakonventionen Polislagen Brottsbalken Oreglerade metoder Inledning Skuggning Foto och film Kroppsmikrofon Pejling Provokation Analys Litteratur och källförteckning Författningar Offentligt tryck Litteratur Rättsfall

3 1. Inledning 1.1 Sammanfattning Polisarbete är mångfasetterat. I denna uppsats har en viss gren av polisens arbete granskats närmare, nämligen spaningsarbetet och några av de där, mer eller mindre, vanligt förekommande arbetsmetoderna. Polisens arbete omgärdas av ett antal lagar och internt uppställda regler för hur arbetet skall utföras. Dessa lagar och regler är jämförelsevis tydliga när det gäller hur en förundersökning skall bedrivas. Rättegångsbalken ställer upp regler för anhållande, häktning, förhör, beslag, husrannsakan och liknande åtgärder som blir aktuella under utredningens gång. Dessa regler kompletteras även av detaljerade regler i förundersökningskungörelsen. Även beträffande den rent ordningshållande delen av polisens arbete finns tämligen klara regler för vilka åtgärder som får vidtas eller inte. Polislagen ställer upp ett antal regler för hur polisen generellt skall uppträda. Dessa gäller då givetvis både den brottsutredande verksamheten och den ordningshållande. En av de viktigaste paragraferna i polislagen är paragraf 8 som dels behandlar behovs- och proportionalitetsprincipen och dels legalitetsprincipen. I vissa situationer, när ingen annan lagstiftning finns att tillgå, eller när flera olika lösningar står till buds får polismannen ofta falla tillbaka på denna paragraf och göra en intresseavvägning. Polismannen får ställa sig frågan - Är den åtgärd jag tänkt mig att vidta rimlig i förhållande till det ingrepp som åtgärden innebär för den som jag tänkt vidta den emot? Eller finns det möjligen en mindre ingripande åtgärd som jag skulle kunna vidta i stället och har jag lagligt stöd för dessa åtgärder? Just denna i ord uttryckta fundering, nyttan med den ingripande åtgärden och den 3

4 kränkning som den enskilde utsätts för, utgör i samband med spaningsarbete och de där förekommande metoderna ibland det enda rättesnöre som den beslutande polismannen har att utgå ifrån. Som framgår av denna uppsats saknas i många fall någon lagreglering beträffande flera av de åtgärder som här kommer att beskrivas. Som nämnts tidigare i detta avsnitt finns det tämligen detaljerade regler i olika lagar om själva förfarandet vid en brottsutredning. Det arbete som i många fall föregår en brottsutredning eller som tar vid då ett brott med okänd gärningsman begås brukar i dagligt tal kallas för spaning. Begreppet spaning definieras nedan i avsnitt 2.2. Vilka spaningsmetoder som polisen får använda sig av är inte i detalj reglerade. 1 Att utbudet av metoder saknar reglering leder till att kreativa poliser ständigt uppfinner nya spaningsmetoder då de redan befintliga tjänat ut sin roll eller blivit obsoleta. Genomgången i detta arbete av de olika spaningsmetoderna gör inget anspråk på att vara uttömmande. I uppsatsen har jag tittat närmare på ett antal spaningsmetoder och konstaterat att det i ett flertal fall i och för sig saknas uttryckliga förbud mot att använda en viss metod, men att det också saknas ett positivt lagstöd som tillåter att metoden används. Det är olyckligt att enskilda poliser eller lägre chefer inom polisen tvingas till att vidta åtgärder som saknar ett positivt lagstöd. Den konflikt som oftast tycks uppstå är den mellan en spaningsåtgärd och Europakonventionens artikel 8. 2 Konflikter med regeringsformens skydd för de där angivna fri- och rättigheterna förefaller mer sällan komma i konflikt med dessa metoder. Jag har inte heller funnit att någon annan lagstiftning skulle trädas förnär av dessa spaningsmetoder. 1 Justitieombudsmannens ämnesberättelse 2000/01 s En genomgång av innehållet i Europakonventionens artikel 8 återfinns i avsnitt 3.3 4

5 Att konflikten uppstår just mellan Europakonventionens artikel 8 och vissa spaningsmetoder torde stå att finna i det faktum att artikel 8 till sitt innehåll är mer allmänt hållet än exempelvis regeringsformens tämligen detaljerade uppräkning av fri- och rättigheter. Detsamma torde gälla för brottsbalkens regler som även de är tämligen konkreta i sina rekvisit. Efter att ha konstaterat att en hel del av det spaningsarbete som idag sker saknar ett positivt lagligt stöd måste nästa frågeställning naturligt bli om det är önskvärt, eller ens möjligt, att reglera dessa metoder. Mitt spontana svar på denna fråga är både ja och nej. Det förefaller mig naturligt att de spaningsmetoder som innefattar användandet av aktiva 3 tekniska hjälpmedel är de som i första hand skulle kunna, och borde, regleras. Jag tänker då i första hand på pejling och användandet av dolda mikrofoner, så kallade kroppsmikrofoner. Dessa två metoder ligger enligt min mening tämligen nära sådana straffprocessuella tvångsmedel som hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning. Användningen av dessa två metoder, pejling och kroppsmikrofon, är inget som sker spontant på grund av att en spanare hastigt måste vidta en åtgärd i syfte att inte bli avslöjad eller tappa bort sitt objekt. Metodernas användning kräver noggranna överväganden och god planering, och är tämligen konkreta till sitt innehåll. De lämpar sig därför enligt min mening för reglering. Jag har även funnit att åtminstone användandet av kroppsmikrofon troligen strider mot artikel 8. Beträffande pejling har jag inte funnit att den i sig generellt strider mot artikel 8. Det kan dock tänkas att när det föremål eller den person som pejlas beger sig in på ett område dit polisen inte i normala fall skulle kunna ha följt 3 Med aktiva tekniska hjälpmedel avser jag sådan teknik som exempelvis pejlingsutrustning och mikrofoner för inspelning eller sändning. De tekniska hjälpmedels som därmed kommer att betraktas som passiva är exempelvis kamera, speglar och kikare. 5

6 med så avslöjas information om dess eller dennes rörelsemönster som polisen vanligtvis skulle ha behövt lagligt stöd för att ta reda på. Denna ståndpunkt synes även delas av Helmius.4 Vidare kan arbetet med montering och demontering av själva pejlingsutrustningen tvinga polisen att beträda områden eller utrymmen som inte är allmänt tillgängliga. En reglering av pejling som metod skulle, enligt min mening, även kräva att en ny form av husrannsakan 5 eller liknande tvångsmedel infördes. Så vitt jag funnit finns idag ingen laglig rätt för polisen att bereda sig tillträde till exempelvis ett privat garage i syfte att montera eller demontera sådan utrustning. 6 Vid sidan av dessa två metoder som rimligen borde omfattas av lagstiftning har jag funnit att det vid skuggning, fotografering, videofilmning och vid provokationer inte behövs någon reglering. Spaningsmetoden skuggning är något som är så komplext att det förefaller näst intill omöjligt att i detalj reglera vad som är tillåtet. Här torde gällande lagstiftning i övrigt utgöra de yttre gränserna för vad som är tillåtet och otillåtet och jag tänker då framför allt på brottsbalkens regelverk. Jag kommer längre fram i denna uppsats att argumentera för att fotografering och videofilmning skall ses som en dokumentation av spanarens iakttagelser. Då jag tidigare funnit att spaningen i sig inte kräver någon ytterligare reglering finner jag av samma anledning att någon reglering av spaningens dokumenterande inte heller behövs. Slutligen beträffande provokationer torde det redan i dag framstå som helt klart att en provokation endast är tillåten i syfte att skaffa fram bevis för ett redan begånget eller förestående brott. Provokativa 4 Helmius, s Se rättegångsbalkens 28 kap. 6 SOU 2003:74, s 92. 6

7 åtgärder är inte reglerade i lag och någon förändring av denna situation bedömer jag inte som nödvändig. 1.2 Bakgrund Efter åtta terminer vid Stockholm universitet började så min juristutbildning att närma sig sitt slut. Plötsligt visade sig ett ljus i den tunnel som stundom förefallit varit både snårig och stundom utan slut. Med ens infann sig då frågan om vilket ämne jag skulle välja för min avslutande uppsats. Då jag har 15 år bakom mig som polis, varav de sista fyra varit nästan helt inriktade på narkotikabrott och narkotikaspaning, föreföll en uppsats inom området straffrätt ligga nära till hands. En fråga som ofta stötts och blötts såväl i massmedia som internt inom den myndighet där jag själv är verksam är den om de så kallade okonventionella spaningsmetoder. En fråga som rönt avsevärt mindre uppmärksamhet, troligen därför att den är betydligt mindre spektakulär än de okonventionella spaningsmetoderna, är frågan om lagreglering avseende den mer vardagliga spaningsverksamheten som bedrivs på olika spaningsrotlar. Poliser i allmänhet, och på spaningsrotlar i synnerhet, är ett uppfinningsrikt släkte. Ofta ställs spaningspersonalen inför svåra situationer där objektet för spaningsinsatsen gör allt för att eventuella poliser skall få det så svårt som möjligt i sina strävanden att kartlägga objektet. Dessa motstridiga intressen att å ena sidan bedriva en framgångsrik spaning och å andra sidan undgå denna leder ständigt utvecklingen på spaningsområdet framåt. Ny och framförallt billigare teknik har lett till att polisen i dag kan använda sig av metoder som för ett antal år sedan inte existerade eller som var orimligt dyr. Som exempel kan nämnas spårning av mobiltelefoner i telenäten, 7

8 användningen av GPS-teknik 7, mörkerkikare, trådlösa övervakningskameror och digitala video- och stillbildskameror. När jag skriver denna uppsats är jag verksam vid narkotikasektionen i Västerorts polismästardistrikt i Stockholm och frågorna som jag tar upp är sådana som jag själv ställs inför och sådana som poliser med liknandes arbetsuppgifter ställts eller kommer att ställas inför. Förhoppningsvis ska denna uppsats kunna tjäna som kunskapskälla för dem som, i likhet med mig själv, ibland funderat över vad som gäller i viss situation. Idén till denna uppsats fick jag under specialkursen i förundersökning där docent Josef Zila i förbifarten berörde frågan om de oreglerade spaningsmetoderna. 1.3 Frågeställning och avgränsning Frågeställningen som jag avser att belysa i denna uppsats är vilka lagar och regler, om några, som omgärdar det förfarande som till vardags benämns spaning. Till att börja med kommer just begreppet spaning att analyseras så att detta sedan kan ligga till grund för den fortsatta diskussionen. I uppsatsen kommer endast sådan spaning som bedrivs av en polisman 8 att beröras, och då endast av en polisman verksam vid den så kallade öppna polisen. Följaktligen kommer förekomsten av eventuell särreglering på området avseende säkerhetspolisens verksamhet inte att beröras. Som redan titeln på denna uppsats antyder är min utgångspunkt, och även min personliga erfarenhet, att en stor del av det arbete som bedrivs av polisen i det vardagliga arbetet med att uppdaga och utreda brottslighet är oreglerat när det kommer till spaningsåtgärder, 7 Global Positioning System 8 Begreppet polisman definieras i Polisförordningen 1 kap. 4. 8

9 åtminstone om man med reglerat avser ett uttalat positivt lagstöd för vidtagna åtgärder. I den mån det förekommer internt uppställda regler inom polis- och åklagarväsendet om att ett beslut avseende en viss spaningsåtgärd skall fattas av viss befattningshavare eller på viss chefsnivå kommer detta inte att föranleda att åtgärden anses som reglerad endast av den anledningen. Under en förundersökning har förundersökningsledaren ett stort antal verktyg att tillgå i form av olika tvångsmedel. Dessa olika tvångsmedel regleras framförallt i rättegångsbalken men även i viss speciallagstiftning. Dessa tvångsmedel avser dock ofta konkreta åtgärder såsom hämtning till förhör, beslag, anhållande, häktning, kroppsvisitation och liknande. Som kommer att framgå i avsnitt 2.2 är det min personliga uppfattning att spaning är något som polisen ägnar sig åt även efter det att en förundersökning inletts och den ovan berörda verktygslådan ställts till polisens förfogande. Som framgår av exemplifieringen ovan av tvångsmedel är få av dem av den karaktären att de kan hänföras till spaningsåtgärder. Avgränsningen för denna uppsats är tänkt att gå vid de spaningsåtgärder där det finns en tydlig lagstiftning. Dessa kommer att lämnas därhän och fokuseringen är ämnad att ligga på övriga åtgärder där ett tydligt positivt lagstöd saknas. Tvångsmedel såsom telefonavlyssning, hemlig kameraövervakning och liknande reglerade åtgärder kommer därför inte att beröras mer än vad som är nödvändigt i ett komparativt syfte med åtgärder såsom filmning med handhållen kamera och dold kroppsmikrofon. Begreppet spanare kommer att användas på en polis, som enligt beskrivningen ovan, utför det faktiska spaningsarbetet. 9

10 1.4 Metod Den metod som jag valt för att belysa frågeställningen är att beteckna så som sedvanlig juridisk metod. Detta innebär att jag gått igenom gällande rätt, förarbeten, rättspraxis och doktrin m.m. och ur detta material försökt utläsa ett mönster. Uppsatsen bygger på böcker av författarna Hans-Gunnar Axberger och Ingrid Helmius samt därutöver förarbeten, utredningar, och då främst delbetänkandet av Beredningen för rättsväsendets utveckling SOU 2003:74, samt avgöranden från Justitieombudsmannen och Europadomstolen. Valet av författare och litteratur bygger givetvis på mina egna subjektiva val. De utvalda författarna är dock, enligt min mening, att anse som väl etablerade inom detta område varför detta val av litteratur bör kunna godtas. 10

11 2. Allmänt om polisiär spaning 2.1 Polisens arbetsuppgifter De flesta av oss har förmodligen en mer eller mindre klar bild av vilka polisens arbetsuppgifter i samhället är. Skulle frågan ställas till den enskilde medborgaren på gatan torde denne svara ungefär Att gripa brottslingar, Att skydda allmänheten, Att utreda brott eller Att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Alla dessa uppfattningar är givetvis korrekta och inryms inom det vida ansvarsområde som åvilar polisväsendet. Vad lagstiftaren har ansett åligga polisen framgår bland annat av polislagen 1-2. Att spaning är en av dessa uppgifter framgår av 2 3 p. som lyder: 3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal, Att bedriva spaning har rent historiskt varit en polisiär uppgift. Enligt Spanorg-rapporten I beskrevs detta uppdraget i 1925 års polislag med följande ord Verkställande av spaning och annan undersökning av brott 9 Av rapporten framgår också att spaning var en exklusiv polisiär angelägenhet Begreppet spaning Det är inte helt enkelt att definiera begreppet spaning. Ordet har till att börja med en rent semantisk betydelse. Denna är enligt ordboken, 11 att leta med blicken, speja, eller, göra efterforskningar. Givetvis 9 Spanorg-rapporten I, s A. a., s Bonniers svenska ordbok. 11

12 innefattar modern polisiär spaning fler moment än de som nämnts i uppslagsverket, men beskrivningen är i sig ändock talande. Spaning syftar till att samla information på ett eller annat sätt. Det kan röra sig om till exempel en enskild individ, en grupp av individer, en viss företeelse, ett visst brott eller något liknande som polisen önskar skaffa sig ny eller fördjupad kunskap om. Inom polisens utrednings- och spaningsarbete går en tydlig skiljelinje vid beslutet att inleda en förundersökning. Enligt rättegångsbalken skall en förundersökning inledas så snart det finns anledning anta att ett brott som hör under allmänt åtal förövats 12. I och med att en förundersökning inleds ställs också vissa straffprocessuella tvångsåtgärder till polisens förfogande. Frågan är då om det går att tillämpa samma skiljelinje för att avgöra vad som är spanings- och vad som är att hänföra till utredningsarbete? Denna uppdelning förespråkas i Spanark-rapporten. 13 Min egen uppfattning, och den som Helmius 14 förespråkar, är dock att spaningen inte kan anses vara begränsad till tiden innan en förundersökning inleds. Tvärtom skulle jag vilja påstå att behovet av spaningsåtgärder kan komma att öka efter det att ett konstaterat brott har inträffat och en förundersökning rörande detta har inletts. Justitieombudsmannen uttalade sig i löpande text på följande sätt I övrigt saknas föreskrifter om vilka spaningsoch utredningsmetoder som får användas under en förundersökning. 15 Av citatet anser jag att man kan dra den slutsatsen att även Justitieombudsmannen är av den åsikten att spaning inte är en isolerad företeelse som förekommer endast innan en förundersökning hunnit inledas utan även efter ett sådant beslut. Detta även om citatet 12 Se Rättegångsbalken 23 kap Se Spanark-rapporten s Helmius, s. 20 f 15 Citatet är hämtat ur Justitieombudsmannens ämnesberättelse 2000/01 s

13 är lösryckt. Även Spanek-rapporten 16 från 1979 ansluter sig till uppfattningen att spaningsarbete är något som pågår både före och under en förundersökning. Som exempel på att spaningsåtgärder mycket väl behövs även efter det att en förundersökning inletts, kan tänkas utredningen av ett brott, där polisen har alla pusselbitar utom vem som är gärningsmannen. Om information i utredningen pekar på att gärningsmannen kör en röd kombibil och varje fredag vid 18-tiden på kvällen brukar besöka en viss butik och polisen med anledning av denna information grupperar spanare runt butiken i syfte att iaktta och kartlägga de personer som stämmer in på denna beskrivning är det, enligt mitt förmenande, inte fråga om utredning utan om spaning vars resultat förhoppningsvis kan leda utredningen framåt. Med utgångspunkt i det ovan sagda kommer jag därför framgent i denna uppsats att med spaning avse åtgärder som har till syfte att samla in information om en, eller flera, personer, objekt, eller företeelser i syfte att uppdaga eller utreda brott och som sker i hemlighet för den eller de som spaningen riktas mot. Detta oavsett om det sker innan eller efter det att en förundersökning har inletts. Huruvida en förundersökning har inletts eller inte påverkar således inte om en åtgärd är att beteckna som spaning eller ej. Däremot påverkar ett beslut om att inleda en förundersökning vilka medel som står spaningsledaren till buds. Begreppet spaning kan i sin tur delas upp i ett antal undergrupper. I dagligt tal kan åtminstone följande spaningsformer identifieras: Inre spaning Yttre spaning Brottsspaning Personspaning 16 Spanek-rapporten s. 15 ff. 13

14 Den inre spaningen tar framförallt sikte på att söka information i spaningspromemorior, arkivhandlingar, utredningsuppgifter och samtal med befattningshavare inom och utom polisen. 17 Yttre spaning är då det motsatta till inte spaning. Informationsinhämtningen sker då genom observationer utom- eller inomhus och från fordon. 18 På samma sätt som inre och yttre spaning förhåller sig till varandra står även brotts- och personspaning i förhållande till varandra. Brottsspaning är att beteckna som spaning i syfte att kartlägga ett förestående eller planerat brott. 19 Personspaning slutligen syftar till att kartlägga en person misstänkt för ett konkret brott eller som rent generellt är känd för att begå brott. 20 Att spaning sker i hemlighet i förhållande till den som spaningen riktar sig emot leder också till att spaning särskiljer sig från sådan övervakning av den allmänna ordningen som åligger polisen enligt polislagens 2 2 p. Sådan övervakning sker lämpligen fullt synlig och har ofta till syfte att polisens närvaro skall uppmärksammas och inge en känsla av närvaro och trygghet hos allmänheten. 17 Spanorg-rapport I, s A.a., s A.a., s A.a., s

15 3. Lagstiftning 3.1 Skyddet för den personliga integriteten Det svenska statsskicket betecknas som representativt. Detta innebär att statsmakterna skall representera befolkningens vilja. Enligt regeringsformen 1 kap. 4 är riksdagen folkets främsta företrädare. Av detta kan utläsas att riksdagen indirekt beslutar å befolkningens vägnar 21. Detta innebär att den politik som förs i riksdagen skall representera folkviljan i en vidare bemärkelse. Det torde dock vara oundvikligt att vissa av de beslut som fattas av riksdagen i olika grad kommer att uppfattas som kränkande eller alltför ingripande av den enskilde. Konstitutionen skall i en demokrati ta till vara den enskildes intressen och skydda den personliga integriteten från myndigheters alltför närgångna intresse. Dock är utgångspunkten den att en medborgare måste finna sig i vissa inskränkningar i syfte att få samhället i stort att fungera. Integritetskommittén formulerade detta på ett träffande sätt varför jag väljer att citera den. En individ som lever i ett samhälle och sålunda ingår i en gemenskap med andra människor kan självfallet inte göra gällande något absolut anspråk på att få leva i fred för andra individer eller ostört av samhällets organ. Eftersom gemenskapen med andra människor och samhörigheten med samhället är grundläggande för den enskilda människans villkor, är det tydligt att tanken på skydd för dylika anspråk står i motsats till åtskilligt som av andra skäl måste gälla. Regler som syftar till att skydda den enskildes personliga integritet måste sålunda förses med olika, i skilda situationer mer eller mindre vittgående 21 Strömberg, s

16 undantag eller på annat sätt begränsas till sin giltighet, så att andra människors och samhällets intressen i övrig inte träds för när. 22 Lika viktigt som att ge de rättsvårdande myndigheterna tillräckliga medel är det att dessa befogenheter inte blir så stora att den enskilde tappar förtroendet för dessa. I Sverige återfinns detta skydd för den personliga integriteten framförallt i regeringsformens andra kapitel, se avsnitt 3.2. Vidare återfinns ett skydd för den personliga integriteten i Europakonventionen, avsnitt 3.3 och i Polislagen, avsnitt Regeringsformen Regeringsformens andra kapitel har rubriken Grundläggande fri- och rättigheter och innehåller en uppräkning av sådana fri- och rättigheter som tillkommer varje medborgare. Detta innebär att varje medborgare 23 har ett grundlagsfäst skydd för vissa fri- och rättigheter. För att dessa skall få begränsas krävs stöd i lag, och i vissa fall genom annan författning efter ett bemyndigande i lag. Att intresset av en effektiv brottsbekämpning kommer i konflikt med dessa fri- och rättigheter är lätt att inse, och det är en delikat balansgång för vår lagstiftande församling att avväga graden av intrång i dessa fri- och rättigheter i förhållande till myndigheternas effektivitet, vilket också ytterst är en fråga om hur effektivt våra skattemedel används. Att begränsningar av fri- och rättigheter genom lag endast får ske för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle framgår av regeringsformen 2 kap. 12 st. 2. Denna passus 22 SOU 1970:47, s Att samtliga fri- och rättigheter inte gäller utländska medborgare framgår av regeringsformen 2 kap

17 innebär att vissa begränsningar i de fri- och rättigheter som garanteras av andra kapitlet inte är godtagbara även om de skulle uppfylla kraven på stöd i lagstiftning. Att denna begränsning givetvis motverkar alltför ingripande eller långtgående lagstiftning är självklart men det är också det pris vi betalar för att leva i en demokrati. De fri- och rättigheter som garanteras i regeringsformens andra kapitel är av två slag, absoluta och relativa. Det är endast de relativa som kan begränsas på ovan angivet sätt genom lagstiftning. Dessa relativa fri- och rättigheter är i 1 yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet och föreningsfrihet. I 6 tillförsäkras den enskilde ett skydd gentemot det allmänna för påtvingat kroppsligt ingrepp, kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång, undersökning av brev och andra förtroliga försändelser samt mot avlyssning av telefonsamtal och andra förtroliga meddelanden. 8 tar upp skyddet mot frihetsberövande. 24 För att någon av de absoluta fri- och rättigheterna skull kunna inskränkas fordras en ändring av regeringsformen. De spaningsmetoder som kommer att beröras i denna uppsats är, enligt min uppfattning, av det slaget att de inte inkräktar på någon av de relativa fri- och rättigheter som anges i första paragrafen. Inte heller skyddet i åttonde paragrafen för frihetsberövanden hotas av någon av dessa spaningsmetoder. Beträffande det skydd som ges i sjätte paragrafen är det mer tveksamt om detta skydd upprätthålls till fullo, mer om detta senare. Definitionsmässigt borde dock oreglerade spaningsmetoder inte inkräkta på någon av dessa grundläggande fri- och rättigheter eftersom de är just oreglerade och varje sådant intrång, som nyss sagts, kräver stöd i lag. 24 För en fullständig uppräkning av de relative och absoluta fri- och rättigheterna hänvisas till regeringsformens andra kapitel. 17

18 3.3 Europakonventionen 1949 bildades Europarådet och en av rådets första uppgifter blev att tillskapa en konvention som skulle garantera den enskilde individens rättigheter i förhållande till staten. Så skedde också och den 4 november 1950 antog rådet konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen. Denna ursprungliga konvention har sedan genom åren kompletterats genom ett antal tillägg. Ett sådant skydd, som Europakonventionen skulle garantera, fanns i och för sig redan tidigare genom FN: s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna 25 men detta skydd saknade något verkligt sanktionssystem vid överträdelser. Tanken med Europakonventionen var att till denna skulle kopplas ett internationellt dömande organ som skulle ha till uppgift att avgöra huruvida en stat överträtt konventionen eller ej. Denna dömande uppgift har anförtrotts åt det internationella organet Europadomstolen. 26 Trots att Sverige ratificerade Europakonventionen tidigt, år 1951, tog det enda fram till 1995 innan Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt. 27 Konventionen är allt sedan dess, den 1 januari 1995, gällande rätt i Sverige och kan därmed också åberopas inför domstol, vilket också sker. 28 Att det kom att dröja dryg fyrtio år innan konventionen fick status av lag i Sverige torde gå att hänföra till det faktum att man från svensk sida ansåg att gällande rätt i Sverige redan garanterade de fri- och rättigheter som uppräknas i konventionen. 25 Universal Declaration of Human Rights. 26 European Court of Human Rights i Strasbourg. 27 Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna fanns 80 domar publicerade på Europadomstolens hemsida där Sverige varit svarande stat. Se 18

19 I jämförelse med de fri- och rättigheter som tillförsäkras i regeringsformen, vilka är jämförelsevis väl preciserade och detaljerade, är det skydd som garanteras i Europakonventionen mer oprecist och mer allmänt hållet. Ur perspektivet oreglerad spaning är det framförallt artikel 8 som är intressant att undersöka, vilken lyder: Artikel 8. Rätt till skydd för privat- och familjeliv 1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Inskränkningar av rättigheter som ställs upp i första punkten kan göras genom lag om det kan motiveras på så sätt som anges i punkten två. Kravet på att rättigheterna endast kan begränsas genom lag har tolkats så att det måste vara fråga om inhemsk lag. 29 Kravet på nödvändighet i punkt två har tolkats så att det måste föreligga ett nödvändigt samhälleligt behov av inskränkning och att denna står i rimlig proportion till syftet. 30 Som jag nämnde innan är Europakonventionen i förhållande till regeringsformens andra kapitel mer allmänt hållen vilket ger utrymme för en friare tolkning av innehållet. Båda dessa lagar garanterar dock 29 SOU 2003:74, s SOU 2007:74, s

20 grundläggande fri- och rättigheter, regeringsformen med tyngden av en grundlag och Europakonventionen i form av vanlig lag. Således finns inom svensk rätt två parallella lagar som båda är avsedda att tillförsäkra individen ungefär samma skydd. I händelse av att dessa två skydd sträcker sig olika långt kan den som åberopar skyddet i varje given situation välja att stödja sig på den regel som ger det starkaste skyddet Polislagen Polislagen är till sin uppbyggnad konstruerad så att den inledningsvis pekar ut polisverksamhetens ändamål och övergripande uppgifter i samhället, därefter följer bland annat regler för polisens organisation. I 8:e paragrafen ges uttryck för tre viktiga principer avseende allt polisarbete, nämligen behovs- och proportionalitetsprincipen, i första stycket, och legalitetsprincipen, i andra stycket. Paragrafen lyder: Allmänna principer för polisingripanden 8 En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. 31 Helmius, s. 49, Prop. 1993/94:117, s

21 regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i första stycket. Av andra stycket framgår att ett ingripande som begränsar någon av de fri- och rättigheter som återfinns i regeringsformens andra kapitel måste ha ett uttryckligt lagstöd. Att Europakonventionen inte tas upp i denna paragraf innebär givetvis inte att ett ingripande kan inkräkta på de där angivna fri- och rättigheterna utan lagstöd. Polislagen fortsätter sedan med en genomgång av skyldigheter och befogenheter som tillkommer polisen. Jag kommer framledes att få anledning att återkomma till denna den 8:e paragrafen som i vissa fall utgör den enda regleringen då tillåtligheten av en spaningsåtgärd skall bedömas. Samtidigt som polislagens 8:e paragraf lägger upp riktlinjerna för den intresseavvägning som skall göras i varje enskilt polisingripande anses kunna läggas till grund för tillåtligheten av vissa spaningsmetoder, bland annat provokationer. Denna tolkning stöds även av förre justitieministern Thomas Bodström Brottsbalken I brottsbalken har fjärde kapitlet rubriken Om brott mot frihet och frid. Detta kapitel innefattar brott så som ofredande, hemfridsbrott och olovlig avlyssning. Då all offentlig makt skall utövas under lagarna 33 innebär detta att om en statstjänsteman, i detta fall av en polisiär spanare, använder metoder som saknar lagligt stöd och dessa metoder inskränker någon fri- eller rättighet som den enskilde garanteras i förhållande till staten, riskerar polismannen att straffas för 32 Svar på interpellation 2004/05:498 om okonventionella spaningsmetoder, anförande ett av Bodström. 33 Regeringsformen 1 kap 1. 21

22 detta. I samband med spaningsåtgärder kan man då tänka sig att några av de ovan angivna brotten skulle kunna bli aktuella tillsammans med brottet tjänstefel Brottsbalken 20 kap. 1 22

23 4. Oreglerade metoder 4.1 Inledning De metoder som tas upp nedan är sådana, mer eller mindre vardagliga metoder, där jag funnit att en tydlig reglering saknas, och som nämnts ovan avser jag med tydlig reglering stöd i lag eller annan författning. Genomgången nedan av olika spaningsmetoder skall på intet sett ses som uttömmande utan mer som exemplifierande. Jag har valt att beröra sådana oreglerade metoder som, enligt min mening, är allmänt kända. Detta i syfte att få ett tillräckligt brett urval av spaningsmetoder för den fortsatta diskussionen men utan att gå in på metoder som är mer okända och vars diskussion skulle verka menligt för dess fortsatta användande. Som framgått ovan krävs lagstöd för att polisen skall få inkräkta på de fri- och rättigheter som skyddas av regeringsformen och Europakonventionen, men vad gäller då om den åtgärd som vidtas mot en person inte är av den karaktären att den bryter mot dessa skyddsregler, men likväl innebär ett intrång i en persons integritet? Och var går gränsen för när den personliga integriteten utsätts för intrång? Är det till exempel kränkande för en misstänkt rånare att polisen följer efter denne till fots och i fordon för att skaffa sig bevisning mot denne? Är det kränkande för samma misstänkte rånare att polisen videofilmar hans möte på ett café med en förmodad medbrottsling? Om vi tittar lite närmare på detta exempel och försöker anpassa det till verkligheten torde följande scenario inte förefalla allt för otroligt. En ensam delvis maskerad man rånar en bank under vapenhot och flyr sedan från platsen. Via en tipsare får polisen information om att rånaren är en känd våldsverkare som tidigare figurerat i liknande sammanhang. Den person som tipsaren anger stämmer väl överens 23

24 med filmen från övervakningskameran i banken och personen passar vidare in i fråga om ålder och längd. En realistisk utveckling på detta händelseförlopp är att mannens telefon avlyssnas 35 och att polisens spanare börjar kartlägga mannens förehavanden och rörelsemönster i syfte att samla information till ett eventuellt kommande anhållande och förhör. Under spaningarna kommer mannen att fotograferas och filmas med videokamera, såväl när han rör sig ute på stan som när han går runt hemma i sin lägenhet eller träffar bekanta på en lunchrestaurang. Han kommer också att skuggas såväl till fots som i fordon. I ett skede kommer även rånarens fordon att förses med en sändare för att underlätta den fysiska spaningen. Åtgärden att avlyssna mannens telefon kommer att beslutas av rätten efter en framställan av åklagaren. Övriga åtgärder, att skugga mannen, att fotografera och filma honom samt att förse hans fordon med en sändare är beslut som kommer att fattas av polisen utan att något uttryckligt lagstöd finns för detta och utan någon möjligt till att överklaga dessa beslut. Att ett uttalat lagstöd krävs för telefonavlyssning är uppenbart, åtgärden inkräktar helt uppenbart på regeringsformens andra kapitel paragraf sex. Det är mer tveksamt om övriga åtgärder på motsvarande sätt inkräktar på någon fri- eller rättighet. Denna fråga skall mer ingående behandlas i kommande avsnitt där de enskilda spaningsåtgärderna behandlas var för sig. När jag gick igenom material för denna uppsats kunde jag snabbt konstatera att vissa av de spaningsmetoder som jag valt att titta närmare på redan har granskats vid ett flertal tillfällen och att det finns förhållandevis gott om material om dessa. Beträffande andra är materialet väldigt magert. Beträffande avgöranden från olika domstolsinstanser är tillgången till material ännu sämre. 35 Se rättegångsbalken 27 kap. för reglerna kring telefonavlyssning. 24

25 4.2 Skuggning Att skugga en person torde för många vara sinnebilden av vad spaning innebär. Sekvensen där en man iförd hatt och trenchcoat smyger efter en misstänkte är för oss alla ett välbekant scenario från filmens värld. Med skuggning avser jag här att till fots, i ett fordon, eller på annat sätt följa efter eller observera en eller flera personer i syfte att skaffa information om denne eller dessa med eller utan hjälp av tekniska hjälpmedel såsom kikare, speglar eller liknande. Vissa specifika hjälpmedel, så som videokamera, stillbildskamera och pejlingsutrustning behandlas i separata avsnitt nedan. Skuggning så som den bedrivs i vardagen har många likheter med filmepisoden ovan, men den uppvisar också många olikheter. Framförallt skiljer sig den verklige spanaren från filmens på så sätt att denne skall flyta in i omgivningen på ett sådant sätt att han inte kan urskiljas av den eller de iakttagna. Måste skuggningen ske ute i det öppna kan detta ske genom att spanaren anammar den klädstil som råder där skuggningen äger rum, att denne klär ut sig till parkarbetare, renhållningsarbetare, korvförsäljare eller något annat som passar in i miljön. Viss rekvisita kan även hjälpa till att dölja spanarens rätta identitet. Sådan rekvisita kan vara shoppingkassar, medföljande man eller hustru, barnvagn eller liknande. Kan däremot den misstänkte observeras från en dold position underlättas skuggningen genom att spanaren då inte behöver dölja sin identitet. Nackdelen med observation från fasta positioner är uppenbar då den endast tillåter att den iakttagne observeras under en kort tid i samband med att denne passerar förbi observationsplatsen. Rör det sig däremot om att observera en given plats, till exempel ett visst bord på en restaurang eller en viss parkbänk är många gånger en fast observationsplats att föredra. En sådan ger också möjlighet att på ett lättare sätt använda viss teknisk utrustning i syfte att förbättra iakttagelserna och även till 25

26 att dokumentera dessa. Skuggningen kan ske på såväl allmänna platser, som gator och torg, dit envar har tillträde men också på ställen som biografer, badhus, gym, butiker, restauranger och caféer. Någon lagstiftning som explicit behandlar en polismans befogenhet att utföra spaningsarbete av ovan beskrivet slag finns ej. Att spaningsarbete är något som ankommer på polisen har dock fastslagits tidigare i avsnitt 2.3. I avsaknad av lagstiftning som specifikt behandlar dessa åtgärder får det i stället bedömas om de inkräktar på några av de fri- och rättigheter som den enskilde garanteras i förhållande till staten, eller om åtgärderna kommer i konflikt med någon annan lagstiftning och därmed skulle vara otillåtna. Enligt min mening kommer inte vardagliga spaningsåtgärder i konflikt med vare sig regeringsformens fri- och rättigheter eller Europakonventionen. Det är däremot troligt att en alltför intensiv och illa dold spaning mot någon skulle kunna anses utgöra ett ofredande enligt brottsbalken 4:7. Troligast är dock att om spaningsåtgärderna skulle kunna komma i konflikt med något skydd så är det just Europakonventionens 8:e artikel. Som framgår av den första meningen i denna artikel avser den att skydda privat- och familjelivet. Detta måste, enligt min mening, tolkas så att vad en person företar sig där handlingen är möjligt att iaktta för envar inte omfattas av detta skydd. Detta oavsett om personen har möjlighet att avgöra om denne för närvarande observeras av en polis eller ej. Envar måste rimligen vara medveten om att en handling som företas i det offentliga kan observeras av vem som helst. Detta oavsett om handlingen skulle vara att betecknas som privat eller ej. Stöd för detta synsätt tycker jag mig finna i ett par avgöranden från Europadomstolen. 36 Helmius menar dock att det inte med någon automatik går att säga att en handling som företas offentligt inte har skydd av artikel 8. Helmius menar snarare att det är handlingens 36 Se bland annat App. 5877/72, App. 6959/75 och App /95. 26

27 innehåll som måste vara avgörande för om den skall anses vara av så pass privat natur att artikel 8 skyddar den oavsett om den företas offentligt. 37 Hur förhåller det sig då om den visuella observationen sker in genom ett fönster och in i en lägenhet, in i en villa eller någon annan form av lokal där den enskild inte rimligen behöver kalkylera med att vara iakttagen av polisen? Det är helt klart så att en handling som företas i hemmet erhåller ett avsevärt större skydd av Europakonventionens artikel 8 än den som företas utanför detsamma. Frågan är då om användning av till exempel en så kallad dörrkikare 38 eller en fiberoptik som sticks in genom en brevlåda alternativt hålls upp mot ett fönster är otillåtna enligt denna artikel. Frågan har så långt jag kunnat finna inte ha varit föremål för prövning vid något tillfälle. Skälen till detta är tämligen uppenbara. I och med att användningen av sådana tekniska instrument i samband med skuggning är något som sker under en kort tid av ett längre skeende är det inte heller något som kommer att diskuteras i det rättsliga efterspelet i händelse av att ett brott uppdagas och den skyldige lagförs. Skulle däremot något brott inte uppdagas kommer användningen av dessa hjälpmedel aldrig heller till den iakttagnes kännedom. Helmius skriver En handling som utförs i hemmet kan knappast under några omständigheter vara offentliga. 39 Till skillnad mot tidigare i detta avsnitt, avseende handlingar utomhus i det offentliga, delar jag till viss del Helmius uppfattning beträffande handlingar i hemmet. Jag vill dock inte gå riktigt lika långt och säga att alla handlingar i hemmet skulle vara skyddade av artikel Helmius, s En dörrkikare är en kort optisk kikare med vars hjälp optiken i titthålet i en ytterdörr reverseras och därmed tillåter observation av området innanför ytterdörren. 39 Helmius, s

28 En handling som är fullt iakttagbar genom ett fönster som inte täcks av gardiner eller persienner anser jag att utövaren måste räkna med att någon faktiskt kan iaktta. Däremot torde användningen av till exempel dörrkikare, fiberoptik och inspektionsspeglar kunna anses utgöra ett intrång i privatlivet och därmed bryta mot artikel 8. Användningen av sådan utrustning är så att säga nästa steg när inte längre den rent visuella observationen ger önskvärt resultat. Användningen av tekniska hjälpmedel för att då skaffa sig djupare kunskap om vad som händer och sker inne i bostaden utgör enligt min uppfattning ett intrång i privat och familjelivet. 4.3 Foto och film I exemplet ovan i avsnitt 4.1 blev den misstänkte rånaren såväl filmad som fotograferad. Sådan fotografering sker ofta av den spanare som har att iaktta personen. Fotograferingen kan många gånger ske på mycket långa avstånd och från dolda platser. Detsamma gäller för videofilmning, även detta kan ofta ske på långt avstånd med hjälp av kraftig zoom och stativ. Men tvärtom kan videofilmning också ske genom så kallade knapphålslinser som fästs i kläderna på en spanare. Denne behöver då endast passera förbi den misstänkte eller sätta sig lägligt i förhållande till denne. Sker filmningen med videolänk och inspelningen någon annanstans kan ett telefonsamtal till spanaren lätt ge denne instruktioner om hur han skall rätta till sin sittställning för optimal bild. Observera att det i en sådan situation inte är tillåtet att uppfånga ljud samtidigt som bild då detta skulle vara att betrakta som otillåten avlyssning. Beträffande vår rånare blev denne som sagt både fotograferad och filmad på sätt liknande det ovan beskrivna. Detta skedde som ett led i spaningarna mot honom och något särskilt lagstöd för dessa åtgärder angavs inte. Enligt min mening finns inte heller något sådant särskilt 28

29 lagstöd för åtgärderna, oavsett om filmningen sker helt öppet eller i det dolda. Dessa åtgärder är helt enkelt arbetsmetoder som ligger inom ramen för normalt spaningsarbetet och dessa åtgärder har mycket gemensamt med skuggning som beskrivits i avsnittet ovan. Fotografering och videofilmning är, enligt min mening, att se som ett sätt att dokumentera de rent visuella observationer som sker vid skuggning. Till skillnad mot skuggning omgärdas fotografering och filmning i vissa situationer av lagregler som ger ett positivt lagstöd till specifikt angivna åtgärder. Jag kommer att använda uttrycket videokamera i ett vitt begrepp och låter det innefatta kameror för inspelning av rörliga bilder och andra apparater med liknande funktion. Detta oavsett om den information som uppfångas av kameran spelas in på plats eller om den överförs för inspelning på annan plats. De lagar som reglerar användningen av videokameror är lagen om allmän kameraövervakning, lagen om hemlig kameraövervakning och lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, den så kallade tvångsmedelslagen. Den sistnämna lagen tar sikte på sådana brott som framförallt utgör brott mot rikets säkerhet. Då sådana brott handläggs av säkerhetspolisen kommer denna särreglering inte att behandlas här. De två lagarna om hemlig kameraövervakning och allmän kameraövervakning tjänar två helt olika syften, vilka inledningsvis skall behandlas nedan. Lagen om allmän kameraövervakning gäller fjärrmanövrerade kameror och liknande apparater. Denna lag är inte tänkt att användas inom ramen för en förundersökning utan reglerar först och främst sådana övervakningskameror som sitter fast monterade runt om i samhället på exempelvis banker, i butiker och utanför nattklubbar. Användning av kameror enligt denna lag kräver som huvudregel 29

30 tillstånd från Länsstyrelsen och kamerornas närvaro skall framgå av tydlig skyltning. Det finns dock vissa undantag från tillståndskravet, dessa undantag regleras i Ett av dessa undantag tar sikte på polisens användning av fast monterade videokameror men då i ett brottsförebyggande syfte varför detta undantag inte är tillämpligt vid spaning. Lagen om hemlig kameraövervakning är direkt avsedd att användas inom ramen för en förundersökning. Lagen är uppbyggd på ett sätt som uppvisar stora likheter med de regler som gäller för hemlig telefonavlyssning 40 både vad gäller förutsättningarna för att få tillämpa hemlig kameraövervakning och handläggningen av ett tillstånd för sådan övervakning. Även lagen om hemlig kameraövervakning tar sikte på användning av fjärrmanövrerade kameror och liknande apparater. Som diskuterats ovan är min utgångspunkt att de åtgärder som ryms inom begreppet spaning kan komma till användning såväl innan en förundersökning inletts som efter ett sådant beslut. Lagen om hemlig kameraövervakning kan därför mycket väl bli tillämplig i ett senare skede när spaningarna nått så långt att en förundersökning inletts. Även beträffande fotografering finns en lagregel i rättegångsbalken 41 som medger att bland annat fotografering får sker av den som är anhållen eller häktad. Denna form av fotografering är dock tänkt att ske med den misstänktes vetskap. Lagreglerna kompletteras av en förordning om fingeravtryck m.m. 42 Den användning av en videokamera eller liknande apparat som hålls i handen av en spanare och som framledes kommer att benämnas handmanövrerad kamera omfattas såldes inte av dessa lagar. 43 Det 40 Jämför Rättegångsbalken 28 kap Se Rättegångsbalken 28 kap Förordning (1992:824) om fingeravtryck m.m. 43 Prop.1995/96:85, s. 15 f 30

31 krav på minimistraff för användande av hemlig kameraövervakning påverkar inte möjligheten att vid andra brott använda sådan handmanövrerad kamera. 44 Inte heller omfattas stillbildsfotografering av de regler i rättegångsbalken som nämnt ovan. Användningen av sådana kameror är, enligt min bedömning, helt oreglerad. Det finns inte heller någon inskränkning i regeringsformen, med ett undantag, som skulle hindra användningen av handmanövrerade kameror. En videokamera som används under spaning får inte nyttjas på sådant sätt att det blir möjligt att i efterhand via inspelningen läsa på läpparna vad som sägs mellan de som blivit filmade. 45 Det finns inte heller någon annan lagstiftning som förbjuder användandet av video- eller stillbildskamera. Även i detta fall kan man dock tänka sig att om fotograferingen och filmningen görs helt öppet och på ett provocerande och påträngande eller kränkande sätt kan detta möjligen bedömas som ofredande. Användningen av videokamera kan, som jag tidigare förespråkat, ses som ett sätt att dokumentera vad spanaren rent visuellt observerar. Den eventuella kränkning som den iakttagne utsätts för blir rimligen inte större av att beteendet dokumenteras. Den lagstiftning som skulle kunna påverka användning blir även i detta fall Europakonventionens artikel 8. Något avgörande där tillåtligheten av videoövervakning med handmanövrerad kamera prövats enligt denna artikel finns dock inte. I fallet Friedl mot Österrike 46 fann dock kommissionen att fotografering av en demonstrant som befann sig på allmän plats inte kränkte skyddet enligt artikel 8. Fallet ledde dock inte till någon dom då parterna hann förlikas dessförinnan. 44 Prop. 1995/96:85, s Prop. 1975/76:209, s Nr (28/1994/475/556) 31

32 Justitieombudsmannen har i ärenden 1999/2000 s. 91 uttalat att någon generell rätt för polisen att videofilma personer utanför det lagreglerade område inte kan hävdas. 4.4 Kroppsmikrofon Nästa, enligt min uppfattning, oreglerade spaningsmetod är användningen av mikrofoner som döljs på en person i syfte att spela in en konversation i vilken den personen deltar. I detta avsnitt kommer dessa att benämnas kroppsmikrofoner. Begreppet kroppsmikrofon skall dock inte tolkas så snävt att det endast avser en mikrofon som sitter fast på kroppen. Mikrofonen kan lika gärna bäras dold i kläderna, i något som personen bär med sig eller sitta monterad i, till exempel, den bil eller det rum som personen sitter i och för sin konversation. Jag gör här ingen skillnad på om mikrofonen används för att dokumentera samtalet på band eller liknande eller om mikrofonen används så att ljudet sänds vidare till en mottagare hos en tredje person. I detta avsnitt behandlas även inspelning av ett telefonsamtal där inspelningen sker av den ena parten i samtalet. I regeringsformen 2 kap. 6 skyddas den enskilde bland annat mot hemlig avlyssning och upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Sista meningen i paragrafen citeras här: Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Som tidigare nämnts i avsnitt 4.3 är filmning av de talandes läppar på ett sådant sätt att det i efterhand går att tyda vad som sagt förbjudet. 32