Känneteckensrätten i förändring

Transkript

1 JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Sara Persson Känneteckensrätten i förändring En studie kring betänkandet SOU 2001:26 Ny varumärkeslag och ändringar i firmalagen Examensarbete 20 poäng Handledare: Professor Birgitta Nyström Ämnesområde: Immaterialrätt Termin: Ht 2001

2 Innehåll SAMMANFATTNING 1 FÖRKORTNINGAR 3 1 INLEDNING Bakgrund Känneteckensrätten Känneteckensrättens utveckling Ny varumärkeslag och ändringar i firmalagen Känneteckensrättens betydelse för kunskaps- och tjänsteföretag Syfte Metod och material Avgränsningar Disposition 9 2 FIRMA- OCH VARUMÄRKESRÄTT Historik Funktion Firma- och varumärkeslagen Internationella regleringar Ensamrättens uppkomst Nationell registrering Registreringshinder Särskiljningsförmåga Inarbetning Registrering enligt EG:s varumärkesförordning Registrering enligt Madridprotokollet Ensamrättens omfattning Förväxlingsläran Det utökade skyddet Civilrättsliga dispositioner av kännetecken Nationell rätt EG:s varumärkesförordning Konsumtion av varumärke Sanktioner Ensamrättens upphörande 30

3 2.8.1 Nationell rätt EG:s varumärkesförordning 31 3 FÖRHÅLLANDET MELLAN VARUMÄRKE OCH FIRMA Allmänt Det korsvisa skyddet Registrering Krav på särskiljningsförmåga Förväxlingsbedömningen mellan varumärke och firma Användningstvång Instansordningen 36 4 FÖRSLAG TILL NY VARUMÄRKESLAG OCH ÄNDRINGAR I FIRMALAGEN Ensamrättens uppkomst Officialprövning av relativa hinder Kommentar Särskiljningsförmåga Kommentar Inarbetning Kommentar Ensamrättens omfattning Det grundläggande skyddet Kommentar Det utökade skyddet Kommentar Bättre rätt till varukännetecken Kommentar Användning Kommentar Ensamrättens upphörande Invändningsförfarandet Kommentar Upphävande genom administrativt förfarande Kommentar Varumärkesrättens förhållande till firmarätten Särskiljningsförmåga hos firmor Kommentar Verksamhetsbeskrivning för firmor Kommentar Partiell hävning av firma Kommentar Övriga frågor kring kännetecken Skadestånd vid firma- och varumärkesintrång 57

4 Kommentar Geografiska ursprungsbeteckningar Kommentar Internet och kännetecken Kommentar Lagens utformning Kommentar 62 5 SAMMANFATTNING OCH ANALYS Behov av förändring Lagförslaget Förhållandet mellan varumärke och firma Skyddets omfattning Känneteckensrätten i förändring 71 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 73 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 77

5 Sammanfattning Känneteckensrätten, vilken främst består av firma- och varumärkesrätt, syftar till att skydda innehavarens ensamrätt till ett kännetecken. Varumärken och firmor individualiserar de varor, tjänster eller verksamheter de betecknar. Kännetecknens främsta funktion är att garantera konsumenterna varans ursprung, den s.k. ursprungsfunktionen. Det finns dock en tendens till att allt mer se känneteckensrätten som ett investeringsskydd för kännetecknets goodwill. Väl kända kännetecken kan representera stora ekonomiska värden och anses därför vara berättigade till ett utökat skydd mot intrång. EG-rätten är av avgörande betydelse för den nationella känneteckensrätten. EG:s varumärkesdirektiv har implementerats i den svenska varumärkeslagen och EG:s varumärkesförordning utgör direkt gällande rätt i Sverige. Det är ytterst EG-domstolens praxis som är vägledande vid lagtolkningen av de regler i varumärkeslagen och firmalagen som grundar sig på varumärkesdirektivet. Känneteckensrätten präglas även av det moderna informations- och tjänstesamhället, teknikutvecklingen och den s.k. nya ekonomin. Den nya ekonomin kännetecknas bland annat av näringslivets globalisering och massproduktion samt en ökad fokusering på immateriella värden. Utvecklingen har lett till att intresset för ett känneteckensrättsligt skydd har ökat. Som en följd av utvecklingen i samhället har det blivit allt vanligare med s.k. kunskaps- och tjänsteföretag. För kunskaps- och tjänsteföretag är ett känneteckensrättsligt skydd av speciellt stor betydelse eftersom kännetecknet kan utgöra ett av företagets viktigaste tillgångar. Ursprungligen hade firman och varumärket helt skilda funktioner. Firman var namnet på näringsidkaren medan varumärket identifierade hans vara. I det moderna samhället har dock kännetecknens funktion allt mer kommit att närma sig varandra. Den särskiljande delen av firman används numera ofta även som varumärke. Trots kännetecknens likartade funktioner finns det vissa skillnader mellan varumärkeslagen och firmalagen. Detta beror främst på att varumärkets och firmans funktioner har kommit att bli allt mer överlappande utan att lagarna har samordnats i motsvarande mån. Diskrepanserna mellan lagarna kan vara av betydelse vid valet mellan en varumärkeseller firmaregistrering. Varumärkeskommittén har avlämnat ett betänkande om Ny varumärkeslag och ändringar i firmalagen (SOU 2001:26). Kommittén har föreslagit att en ny varumärkeslag ska ersätta den nuvarande varumärkeslagen. Kommittén föreslår även omfattande förändringar i firmalagen. Avsikten med den föreslagna lagstiftningen är en anpassning till känneteckensrättens utveckling och näringslivets ändrade behov. Ytterligare syften med lagförslaget är att uppnå en likartad lagstiftning mellan de nordiska länderna samt att anpassa lagarna till EG-rätten och andra internationella regleringar. Lagförslaget innebär en rad förändringar både i materiellt avseende och vad gäller registreringsförfarandet. En central del i lagförslaget utgörs av kommitténs för- 1

6 slag om att slopa PRV:s officialprövning av relativa registreringshinder. Ytterligare en viktig föreslagen ändring är att det inte längre ska krävas särskiljningsförmåga vid registrering av firma. En rad förändringar föreslås vidare i syfte att bättre samordna varumärkeslagen med firmalagen. Kommittén föreslår även att det införs en möjlighet till upphävning av varumärke eller firma i administrativ ordning vid PRV, dvs. utan domstolförfarande. Det finns framförallt tre faktorer som är av avgörande betydelse för den svenska känneteckensrättens behov av modernisering. För det första har Sveriges medlemskap i EU inneburit stora förändringar inom varumärkesrätten, vilket indirekt även påverkar firmarätten. För det andra måste en modern känneteckensrätt ta hänsyn till teknikutvecklingen. Bland annat krävs regleringar kring känneteckens användning på Internet. För det tredje måste kännetecknens ökade ekonomiska betydelse beaktas. Kommitténs förslag innebär en omfattande anpassning av den nationella rätten till EG-rätten. Någon anpassning av känneteckensrätten till den nya tekniken har däremot inte föreslagits i betänkandet. Kommitténs lagförslag kommer vidare att leda till ett utökat känneteckensrättsligt skydd. Detta leder till att rättighetshavarens position förstärks ytterligare. För mindre företag kan dock förslaget om det förstärkta skyddet synas skenbart eftersom skyddet samtidigt i högre grad blir beroende av att rättighetsinnehavarna själva tillvaratar sina intressen. Ytterligare en aspekt som har uppmärksammats av kommittén är att det krävs verksamma regler kring skadestånd vid firma- och varumärkesintrång. Kommitténs förslag till ändring av reglerna kring skadestånd innebär dock endast ett förtydligande och torde inte leda till någon förändring i praxis. Vidare innebär lagförslaget en bättre samordning mellan firmalagen och varumärkeslagen. Utvecklingen inom känneteckensrätten pekar mot ett behov av en gemensam känneteckensrättslig lagstiftning. Kommittén har trots detta inte föreslagit en gemensam känneteckenslag. Den känneteckensrättsliga ensamrättens omfattning måste bedömas utifrån en avvägning mellan enskilda och allmänna intressen. Det finns en konkurrensbegränsande aspekt av känneteckensrätten. Orsaken till detta är att väl kända kännetecken kan erhålla en slags monopolkaraktär på marknaden. Skyddet för ensamrätten måste härvid ställas mot behovet av en fri konkurrens. Ytterligare en aspekt av känneteckensrätten är de konsekvenser den för med sig inom handeln. I dagens multinationella företag är det ofta inte produktionen som är kärnan i verksamheten. I stället prioriteras varumärkesförvaltning, marknadsföring och produktutformning. I vissa företag finns överhuvudtaget ingen egen produktion. Dessa s.k. imaginära företag säljer inte varor, utan sitt kännetecken. 2

7 Förkortningar EG Europeiska Gemenskapen EG-domstolen Europeiska Gemenskapens domstol EU Europeiska Unionen FL Firmalag (1974:156) HD Högsta domstolen Madridprotokollet Protokollet den 27 juni 1989 till Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken den 14 april 1891 Niceöverenskommelsen Överenskommelsen i Nice den 15 juni 1957 rörande den internationella klassificeringen av varor och tjänster för vilka varumärken gälla NIR Nordiskt Immateriellt Rättsskydd, Stockholm NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd. 1, Högsta domstolens domar OHIM Office for Harmonization for the Internal Market Pariskonventionen Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt rättsskydd PBR Patentbesvärsrätten PRV Patent- och registreringsverket RB Rättegångsbalken RH Rättsfall från hovrätterna RÅ Regeringsrättens årsbok SNI 92 Standard för svensk näringsgrensindelning 1992 TRIPs Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights TRIPs-avtalet Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter Varumärkesdirektivet Rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar Varumärkesförordningen Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken VmL Varumärkeslag (1960:644) WIPO World Intellectual Property Organization WTO World Trade Organization 3

8 1 Inledning 1.1 Bakgrund Känneteckensrätten Känneteckensrätten utgör en del av det rättsområde som kallas immaterialrätt. Immaterialrätten består av ett antal lagar som behandlar rättsskydd för intellektuella prestationer och kännetecken. 1 Det är själva ensamrätten som är den grundläggande faktorn inom immaterialrätten. Ensamrätten är ett skydd som gör det möjligt för innehavaren att ensam råda över sitt immateriella objekt. En grundläggande princip inom immaterialrätten är att företräde till ensamrätt ges till den som har tidigast grund för sitt anspråk. Immaterialrätten delas huvudsakligen in i dels upphovsrätt och dels industriellt rättsskydd. Det industriella rättsskyddet omfattar patenträtt, växtförädlarrätt, mönsterrätt, konkurrensrätt och känneteckensrätt. Känneteckensrätten i sin tur utgörs främst av firma- och varumärkesrätt, men även av andra slags rättsskydd för individualisering såsom delar av namnrätten och släktvapenrätt. 2 Det känneteckensrättsliga skyddet skiljer sig från de övriga industriella rättsskydden på så sätt att skyddet inte är tidsbegränsat och att kännetecken i regel inte framarbetas genom en intellektuell prestation. 3 I följande framställning kommer begreppet känneteckensrätt främst att användas som beteckning för firma- och varumärkesrätten. Termen kännetecken används främst som en sammanfattande beteckning för varumärke och firma Känneteckensrättens utveckling Känneteckensrätten har ökat i betydelse under de senaste åren. Känneteckensrättens utveckling präglas av det moderna kunskaps- och informationssamhället samt av den s.k. nya ekonomin. Den nya ekonomin kännetecknas av datakraft, Internet, globalisering, massproduktion och en ökad fokusering på immateriella värden. 4 Produktutvecklingen sker i allt snabbare takt samtidigt som långa distributionskedjor och stora avstånd mellan producent och konsument idag är av mindre betydelse för handeln. 5 Dessa faktorer har lett till en ökad konkurrens mellan näringsidkare. Den ökade konkurrensen har fått till följd att företagens etablering av nya produkter kräver en allt mer omfattande marknadsföring. En omfattande marknadsföring innebär stora investeringar i kännetecknet som därvid kan komma att representera stora 1 Bernitz m. fl., 2001, s Bernitz m. fl., 2001, s. 1-2 och Essén, Firmarätt, 1998, s Bernitz m. fl., 2001, s SOU 2001:26, s

9 ekonomiska värden. Vidare har den tekniska utvecklingen bidragit till ett ökat intresse för kännetecken. Bland annat har tillkomsten av Internet givit en ny dimension åt känneteckensrätten. Även Sveriges medlemskap i EU har inneburit stora förändringar inom känneteckensrättens område. EG:s varumärkesdirektiv har implementeras i den nationella lagstiftningen, varumärkesförordningen är direkt gällande lag i medlemsstaterna och det är ytterst EG-domstolens rättspraxis som utgör tolkningsunderlag för den EGrättsbaserade nationella känneteckensrätten. Även övriga internationella överenskommelser har varit av betydelse för känneteckensrättens utveckling Ny varumärkeslag och ändringar i firmalagen Genom direktiv 1997:118 gav regeringen i uppdrag åt Varumärkeskommittén att göra en samlad översyn av den nuvarande känneteckensrättsliga lagstiftningen. I mars 2001 överlämnades slutbetänkandet Ny varumärkeslag och ändringar i firmalagen (SOU 2001:26). 6 Betänkandet innehåller ett förslag till en ny varumärkeslag som ska ersätta den nuvarande lagen från år Kommittén föreslår i betänkandet även omfattande ändringar i firmalagen. Det är samhällsutvecklingen i stort kombinerat med en omfattande EGrättslig och internationell påverkan som har lett fram till ett behov av en moderniserad känneteckensrätt. 7 Betänkandet behandlar såväl förslag till ändringar av materiell art som ändringar i registreringsförfarandet. Kommittén har i sitt arbete strävat efter att uppnå harmoniserade lagar på varumärkesrättens område. Då det finns en nordisk tradition att samarbeta kring varumärkesrätten har arbetet skett i samverkan mellan de nordiska länderna i syfte att samordna varumärkeslagstiftningen. Samtidigt med den svenska utredningen har det sålunda även i Finland och Norge utarbetats nya förslag till varumärkeslagar. Lagförslagen i de tre länderna överensstämmer till stor del vad gäller disposition och regleringar. Det är självklart till stor fördel för näringslivet i Norden om de nordiska länderna har en likartad känneteckenslagstiftning. I valet mellan nordisk rättslikhet och anpassning till EGrätten har dock självklart EG-rätten företräde. Förslaget till ny varumärkeslag har i stor utsträckning präglats av EG-rätten. EG:s varumärkesdirektiv från år 1989 syftar till att harmonisera medlemsländernas lagstiftning inom varumärkesrätten. Det är delvis den sedan förut EG-harmoniserade danska varumärkeslagen från 1992 som har fått stå som mall för de nya lagarna. Ytterligare ett syfte med utredningen har varit att undersöka hur firma- och varumärkesrätten bättre kan samordnas och om ett behov finns av en gemensam känneteckensrättslig lagstiftning. 6 SOU 2001:26, s Dir. 1997:118, bilaga 1 SOU 2001:26, s

10 Varumärkeskommittén fick i november 1998 i uppdrag att särredovisa frågan om konsumtion av ensamrätten till varumärken. Arbetet utmynnade i delbetänkandet Artikel 7 i EG:s varumärkesdirektiv Ändringar i varumärkeslagen (SOU 1999:19). Betänkandet låg därefter till grund för regeringens proposition 1999/2000:93 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen. Lagförslaget antogs av riksdagen varefter en ny bestämmelse 4 a i varumärkeslagen gällande regional konsumtion av varumärken trädde i kraft den 1 juli Känneteckensrättens betydelse för kunskaps- och tjänsteföretag I dagens kunskaps- och informationssamhälle blir det allt vanligare med företag som helt eller delvis bygger sin verksamhet på kunskapsbaserade tjänster. I ett kunskaps- och tjänsteföretag kan verksamheten vara inriktad på exempelvis uppdrag inom redovisning, juridik, IT-sektor eller utveckling av organisatoriska och administrativa lösningar. Andra uppdrag kan vara marknadsföring och reklam. Kunskaps- och tjänsteföretagens produktion är inte standardiserad och organisationen är ofta decentraliserad och ohierarkisk. 8 Kundrelationer och personliga kontakter är av stor vikt för kunskapsoch tjänsteföretagen. Tillgångarna i kunskaps- och tjänsteföretagen kan bestå av immateriella rättigheter såsom patent, varumärken och firmor. Andra exempel på tillgångar är datasystem samt administrativa och organisatoriska system. I ett kunskaps- och tjänsteföretag är tillgångar som är av betydelse i de traditionella industriföretagen, såsom maskiner, byggnader och inventarier av underordnad vikt. Den främsta tillgången i ett kunskaps- och tjänsteföretag brukar benämnas som det intellektuella kapitalet. 9 Det intellektuella kapitalet delas upp i dels strukturkapital och dels i humankapital. Strukturkapitalet består av tillgångar såsom databaser, kundregister, manualer och organisationsstrukturer. Humankapitalet utgörs av de anställdas kunskap, kompetens och kreativitet. Några särskilda regler som direkt tar sikte på att skapa ett rättsligt skydd för obehöriga utnyttjanden av kunskaps- och tjänsteföretagens intellektuella kapital finns inte. Det finns inte heller någon samlad lagstiftning som ger skydd mot idéstölder och liknande otillbörliga förfaranden riktade mot ifrågavarande företag. Skyddet för kunskaps- och tjänsteföretagen finns istället utspritt i en rad olika lagar, till exempel kan nämnas lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. För kunskaps- och tjänsteföretag är bland annat det känneteckensrättsliga skyddet av speciellt stor betydelse. Nuvarande regler inom känneteckensrätten tillsammans med övrig immaterialrättslig lagstiftning innefattar goda möjligheter att skydda det intellektuella kapitalet i ett företag. Känneteckensrättens uppgift är förvisso inte i första 8 LU 1997/98:LU 11, s.1 ff. 9 LU 1997/98:LU 11, s. 1 ff. 6

11 hand att skydda intellektuella prestationer. Det är snarare företagens ekonomiska investeringar i kännetecknet som skyddas. Den goodwill som är knuten till kännetecken kan dock representera mycket stora ekonomiska värden. För kunskaps- och tjänsteföretag kan kännetecknet till och med utgöra företagets viktigaste tillgång. 10 Inom känneteckensrättens område finns det för kunskaps- och tjänsteföretag främst ett behov av ett näringskännetecken som betecknar företaget i dess helhet. Genom den ökade tillkomsten av kunskaps- och tjänsteföretag har således även frågorna kring firmans skyddsmöjligheter ökat i betydelse. 1.2 Syfte Syftet med föreliggande uppsats är främst att ge en helhetsbild och analys av lagförslaget angående ny varumärkeslag och ändringar i firmalagen (SOU 2001:26). Framställningen kommer således både att behandla den gällande känneteckensrätten och utvecklingen inom känneteckensrätten de lege ferenda. Avsikten är att inledningsvis ge en övergripande bild av känneteckensrätten för att senare med utgångspunkt i detta analysera de olika föreslagna ändringarna i SOU 2001:26. Vidare avser uppsatsen att uppmärksamma EG-rättens påverkan på den nationella känneteckenslagstiftningen. En central frågeställning är således i vilken mån lagförslaget innebär en mer harmoniserad svensk lagstiftning i förhållande till EG-rätten. Därvid beaktas den nationella lagstiftningens förhållande till EG-direktivet och till viss del görs även jämförelser med det parallella varumärkessystemet enligt EG:s varumärkesförordning. Uppsatsen uppmärksammar även sambandet mellan firma- och varumärkeslagstiftningen och det eventuella behovet av en gemensam känneteckensrättslig lag. Ytterligare ett anlagt perspektiv är det känneteckensrättsliga skyddet för kunskaps- och tjänsteföretag. De problemställningar jag avser att behandla i denna uppsats omfattar huvudsakligen följande: Vilket syfte har känneteckensrätten? Vilken funktion har känneteckensrätten i det moderna samhället? Hur fungerar samspelet mellan nationell rätt och EG-rätt inom känneteckensrätten? Vilka skillnader finns idag mellan EGdirektivet och EG:s varumärkesförordning respektive nationell rätt? Vilka skillnader finns mellan firma- och varumärkeslagen? Vilka förändringar innebär det nya lagförslaget? Vilka faktorer i samhället är det som skapar behov av en moderniserad känneteckensrättslig lagstiftning? I vilken mån innebär lagförslaget en harmonisering till EG-rätten? Hur påverkas kunskaps- och tjänsteföretagen av lagförslaget? Vilket behov av samordning finns mellan firma- och varumärkeslagen? Finns ett behov av en gemensam känneteckensrättslig lagstiftning? Vilken omfattning bör det känneteckensrättsliga skyddet ha? 10 Bernitz m. fl., 2001, s

12 1.3 Metod och material I arbetet med uppsatsen har sedvanlig juridisk metod och material använts. En undersökning har gjorts av relevant lagtext, förarbeten, remissvar, rättspraxis, EG-direktiv, EG-förordningar samt doktrin och artiklar inom området. Särskilt framträdande inom doktrinen är Lärobok i immaterialrätt av Levin och Koktvedgaard samt Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens av Bernitz, Karnell, Pehrson och Sandgren. Nämnas bör även tidskriften NIR (Nordiskt Immateriellt Rättsskydd) som innehåller immaterialrättsliga artiklar och notiser från hela Norden samt rättsfall. Utöver detta material har även information hämtats från hemsidor och databaser på Internet. Särskilt användbara källor inom EG-rätten är EU:s hemsida och OHIM:s hemsida Jag har använt mig av rättsfall både från svenska domstolar och från EG-domstolen samt beslut från EG:s varumärkesbyrå OHIM. Arbetet inriktar sig på att analysera SOU 2001:26, varför detta betänkande är den grundläggande källa som har använts. Även de remissyttranden som inkommit till betänkandet har beaktats. I undersökningen av lagförslaget har jag strävat mot att både ge en helhetsbild och analysera vissa frågor mer ingående. Fokus har också legat på att undersöka och jämföra varumärket och firmans funktioner för att utröna om det är ändamålsenligt att regleringarna kring kännetecknen finns i två olika lagar. Vidare har jag granskat implementeringen av EG:s varumärkesdirektiv i den svenska lagstiftningen. EG:s varumärkesdirektiv är därför av central betydelse i uppsatsen. Metoden har även varit komparativ i den mån att jämförelser har gjorts mellan den svenska varumärkesrätten och EG:s varumärkessystem enligt varumärkesförordningen. Jag har också använt mig av rättspolitisk diskussion vad gäller behovet, omfattningen och syftet med känneteckensrätten. 1.4 Avgränsningar För att kunna uppfylla syftet med uppsatsen har ett relativt brett område av känneteckensrätten täckts in. För att kunna analysera lagförslaget krävs bakgrundskunskaper i den gällande känneteckensrätten. Jag har därför strävat efter att ge en övergripande bild av känneteckensrätten utan att gå alltför djupt in i varje detaljfråga. Utgångspunkten i uppsatsen är den svenska känneteckensrätten. EG-rätten har beaktats i den mån den är nödvändig för att på ett korrekt sätt återge den nationella rätten. Eftersom den EG-rättsliga varumärkesrätten präglar hela den nationella känneteckensrätten innebär detta att EG-rätten givits ett relativt stort utrymme i uppsatsen. På varumärkesrättens område är EG-rätten och EG-domstolens praxis av direkt betydelse i ett flertal fall. Jag avser inte att ge en heltäckande bild av det EGrättsliga varumärkessystemet enligt varumärkesförordningen utan gör jäm- 8

13 förelser med detta i den mån jag anser det vara relevant. Vad gäller jämförelsen mellan varumärkeslagen och firmalagen avser jag inte heller här att göra en allomfattande jämförelse. Jag inriktar främst jämförelsen till att avse de skillnader som finns mellan lagarna och som kan vara av betydelse för valet mellan en firma- och varumärkesregistrering. Uppsatsen begränsar sig även i den mån att det endast är utvalda delar i lagförslaget som närmare analyseras, medan förslag av underordnad betydelse lämnas utanför framställningen. Bland de områden i betänkandet som inte närmare redovisas kan nämnas förslagen till förändringar inom åtal, sekretess och särskilda bestämmelser gällande förfarandet vid internationella registreringar. Dessa områden har utelämnats på grund av att de främst behandlar processuella aspekter av känneteckensrätten. Även de nordiska lagförslagen har huvudsakligen lämnats utan beaktande. 1.5 Disposition Uppsatsen inleds i kapitel 2 med en kort historik varefter firmans och varumärkets funktion genomgås. Därefter följer en traditionell beskrivning av firma- och varumärkesrätten och praxis inom området, dock med betoning på de internationella regleringarna samt EG-rätten. Framställningen delas huvudsakligen in i ensamrättens uppkomst, ensamrättens omfattning och ensamrättens upphörande. Jämförelser med EG-rätten sker löpande. Det finns två olika aspekter av varumärkesrätten inom EG. Till grund ligger varumärkesdirektivet som harmoniserar medlemsländernas varumärkesrättsliga lagstiftning. Det finns även en varumärkesförordning som reglerar ett enhetligt varumärkessystem för hela EU. Det EG-rättsliga varumärkessystemet existerar parallellt med de nationella varumärkeslagarna. I avsnitten med nationell rätt behandlas den svenska känneteckensrätten och i förekommande fall görs även hänvisningar till EG-direktivet. Jämförelser mellan nationell rätt och varumärkessystemet under EG:s varumärkesförordning sker i respektive avsnitt eller under särskild rubrik. I efterföljande kapitel 3 beskrivs samspelet mellan firma- och varumärkesrätten och de diskrepanser som finns mellan lagarna. I kapitel 4 redogörs för det nya lagförslaget vilket kommenteras och analyseras. Även detta kapitel följer uppdelningen i ensamrättens uppkomst, omfattning och upphörande. Slutligen följer kapitel 5 vilket innehåller en sammanfattning och analys av uppsatsen. 9

14 2 Firma- och varumärkesrätt 2.1 Historik Kännetecknet i dess tidigaste form har funnits ända sedan människor började bilda samhällen. Hantverkare har sedan årtusenden tillbaka använt sig av olika slags märken för att särskilja sina varor från andras. I antikens Rom och Grekland var märkning av varor vanligt förekommande och genom framväxten av medeltidens skråväsende utvecklades bruket av kännetecken ytterligare. Det var emellertid först genom den industriella revolutionen vid 1800-talets slut som det moderna varumärket och firman fick sitt stora genomslag. 11 Utvecklingen av kännetecknen ledde till lagstiftning om varumärkes- och firmaskydd i merparten av industriländerna. År 1884 tillkom Sveriges första varumärkeslag genom ett samarbete mellan de nordiska länderna. Den ursprungliga firmalagen är från år Internationellt sett är det framför allt varumärket som har och har haft betydelse för utvecklingen av känneteckensrätten. I Sverige har emellertid varumärket historiskt sett intagit en underordnad roll gentemot firman. Detta kan bero på att det svenska näringslivet för en lång tid dominerades av träoch stålindustrin. I dessa industrier fanns inte samma behov av ett varumärkesskydd som inom andra delar av näringslivet då firman var tillräcklig som kännetecken för företaget och dess prestationer. På senare tid har emellertid varumärket intagit en allt mer betydande ställning gentemot firman även i Sverige Funktion Varumärkets och firmans syfte som kännetecknen är att individualisera olika företag och deras produkter. En viktig funktion hos kännetecknen är att skapa en förbindelse mellan näringsidkarens varor eller tjänster och konsumenterna. 13 Kännetecknen fungerar därvid som ett konkurrensmedel mellan näringsidkare. 14 För konsumenterna ger firmorna och varumärkena ledning vid valet mellan olika konkurrerande företag och deras produkter. Kännetecknets främsta funktion är således att garantera konsumenter varans eller verksamhetens ursprung den s.k. ursprungsfunktionen. I den moderna ekonomins massproduktion och distribution är det nödvändigt för en näringsidkare att effektivt kunna särskilja sin rörelse och sina varor från andras. Kännetecknen har vidare en viktig betydelse för marknadsföringen. Användningen av kännetecknen är en förutsättning för att företagen ska kunna nå ut med reklam till konsumenterna. Kännetecken som är väl etablerade på 11 Levin & Wessman (red.), Varumärkesrättens grunder, 1997, s Levin & Wessman (red.), Varumärkesrättens grunder, 1997, s Koktvedgaard, Levin, 2001, s Bernitz m. fl., 2001, s

15 marknaden utvecklar ett självständigt kommersiellt värde och fungerar som bärare av varans respektive rörelsens goodwill. 15 Väl kända varumärken representerar i dagsläget stora ekonomiska värden. Enligt Interbrand uppskattas varumärket Coca-Cola år 2000 vara värt 72 miljarder dollar. 16 Som exempel på att kännetecken kan få ett egenvärde kan nämnas det väl etablerade varumärket Philips. Gemensamma erfarenheter från konsumenter över lång tid och en effektiv marknadsföring har lett fram till att det knyts förväntningar om produktkvalitet och ett visst kommersiellt beteende till varumärket. Detta har lett till att varumärket Philips har utvecklats till ett märke med gott renommé. För konsumenten kan det därför kännas tryggare att köpa en vara med Philips varumärke än en vara med ett obekant märke. Detta gäller även om Philips aldrig marknadsfört varor av det aktuella slaget tidigare. Philips hårtorkar, TV-apparater och elvispar etc. skapar en förväntan om att övriga varor som marknadsförs under namnet Philips också är av viss kvalitet. Kännetecknen har emellertid även en konkurrensbegränsande effekt. De varor och tjänster som tillhandahålls under ett och samma kännetecken anses upprätthålla en viss kvalitet vilket bidrar till att s.k. märkesvaror skapas. 17 Detta innebär att innehavaren av kännetecknet får en fördel utifrån konkurrenssynpunkt. Skyddet för kännetecken kan ge en slags monopolställning som verkar begränsande för den fria konkurrensen. Konkurrensrätten sätter således gränser för ensamrättens omfattning. 18 Ursprungligen hade varumärket och firman helt skilda funktioner. Firman var namnet på näringsidkaren medan varumärket identifierade hans vara. 19 I nuvarande VmL och FL avses fortfarande varumärket skydda ensamrätten till varor och tjänster medan firman skyddar ensamrätten till benämningen på själva rörelsen. I det moderna samhället har dock firmans och varumärkets funktion som kännetecken allt mer kommit att närma sig varandra. 20 Den särskiljande delen av näringsidkarens firma används numera ofta även som varumärke. Detta innebär att kännetecknen ofta överlappar varandra och att det i vissa fall kan vara svårt att bedöma om det är varumärket eller firman som avses. 21 Som välkänt exempel kan nämnas Aktiebolaget Volvo där ordet Volvo används både som firma och varumärke. Inom handeln över Internet har dessutom domännamnen inte sällan både en funktion som varuoch näringskännetecken. Behovet av kännetecken är olika beroende på vilken produkt eller tjänst som tillhandahålls. För flertalet företag och i synnerhet i mindre kunskaps- och tjänsteföretag är firman ofta det enda kännetecken som används för individualisering. 15 Levin, Immaterialrätten en introduktion, 1999, s Bernitz, m. fl., 2001, s Bernitz, m. fl., 2001, s Prop. 1960:167, s Eberstein, NIR 1963, s Essén, Firmarätt, 1998, s Se avsnitt 3.1 nedan. 11

16 Firman fyller även en offentligrättslig funktion. Firman identifierar sin bärare både privaträttsligt t.ex. vid ingående av avtal men även offentligrättsligt bland annat vid beskattning och rättskipning. Firmalagen kompletteras dessutom av speciella föreskrifter i den associationsrättsliga lagstiftningen om firma för olika slag av rättssubjekt. 2.3 Firma- och varumärkeslagen Den nuvarande svenska lagstiftningen gällande firma och varumärke regleras i två skilda men till stora delar identiska lagar: Varumärkeslagen (1960:644) och Firmalagen (1974:156). Varumärkeslagen reglerar det rättsliga skyddet för varumärken och andra varukännetecken för varor eller tjänster. Med varumärke förstås ett kännetecken för varor eller tjänster som kan återges grafiskt. Ett varumärke ska inneha särskiljningsförmåga och därmed kunna skilja de varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet från dem som tillhandahålls i en annan. Exempel på registrerbara kännetecken är ord (inbegripet personnamn), figurer, bokstäver, siffror samt formen på en vara eller dess förpackning, 1 2 st VmL. Ett figurmärke är ett varumärke som består av en symbol av något slag med eller utan ord, t.ex. en logotyp. Ett ordmärke består endast av ord. Ett varumärke kan vara figur- och ordmärke på samma gång. Ensamrätten omfattar ett sådant varumärke i sin helhet. 22 Begreppet andra varukännetecken avser alla kännetecken för varor eller tjänster dvs. även sådana som inte kan återges grafiskt och därmed inte är registrerbara, t.ex. dofter. Det finns även s.k. naturliga varukännetecken såsom namn och firma när de används som kännetecken för varor. En firma är ett naturligt kännetecken dvs. det finns en rätt för varje näringsidkare att använda sin firma som varukännetecken. 23 Däremot finns ingen sådan naturlig rätt för en näringsidkare att använda sitt varumärke som firma. Skyddet för naturliga kännetecken innebär inte en ensamrätt utan endast en rätt att använda sådana kännetecken. 24 Som övergripande beteckning för både varumärken och andra varukännetecken används begreppet varukännetecken. Skillnaden mellan de olika termerna i varumärkeslagen är dock av mindre praktisk betydelse eftersom registrerade och inarbetade kännetecken åtnjuter samma skydd. Dessutom är de flesta varukännetecken idag registrerbara och kan därmed kallas varumärken. 25 Utvecklingen tycks gå mot att allt fler slags kännetecken är registrerbara som varumärke. 26 I dom från PBR den 17 december 1998, mål nr har Hemglass melodi ansetts kunna registreras som ljudmärke. I ett förslag till beslut från generaladvokaten vid EG-domstolen i mål C-273/00 den 6 22 Se t. ex. RH 2001:7. 23 SOU 1958 :10, s. 227 och prop. 1960:167, s Koktvedgaard, Levin, 2001, s Bernitz m. fl., 2001, s Se SOU 2001:26, s

17 november 2001 har en tysk domstol begärt förhandsavgörande i fråga om lukter kan utgöra varumärken. Lukten kunde vanligen beskrivas såsom väldoftande och fruktig med en lätt anstrykning av kanel. Luktmärket kunde också beskrivas med den kemiska formeln för substansen metylcinnamat. Generaladvokaten konstaterade därvid att även om en lukt kan inneha särskiljningsförmåga, kan den för närvarande inte med sådan klarhet och precision som krävs återges grafiskt och bör således inte kunna registreras. I ett annat fall har OHIM accepterat registrering av lukten för grönt gräs för golfbollar. 27 Generaladvokaten kommenterar denna registrering i sitt förslag till beslut som en pärla i öknen, ett isolerat beslut utan efterföljare. Målet med kaneldoften har ännu inte kommit upp till avgörande av EG-domstolen. Skyddet för s.k. kollektivmärken regleras i kollektivmärkeslagen (1960:645). Kollektivmärken delas in i föreningsmärken och garanti- och kontrollmärken. Ett föreningsmärke är ett kännetecken som används gemensamt av medlemmar i en förening av näringsidkare, till exempel ICA, EX- PERT eller olika riksförbund. Ett garanti- och kontrollmärke sätts på produkter som är kontrollerade av t.ex. en offentlig myndighet eller annan sammanslutning som utför kontroller av varor och tjänster. Som exempel kan nämnas S-märket eller CE-märket. 28 Beteckningen, för ett registrerat varumärke eller för ett oregistrerat används ofta för att visa att det rör sig om ett varumärke. Beteckningarna har emellertid ingen rättslig betydelse för ensamrätten. 29 Däremot kan beteckningen ha en viss psykologisk skyddseffekt. Genom att använda beteckningarna visar innehavaren att han anser sig ha rätt till och är beredd att försvara ensamrätten till varumärket. Beteckningarna kan även verka mot s.k. degeneration 30 av varumärket, dvs. att ordet med tiden blir synonymt med själva varan. Firmalagen reglerar det rättsliga skyddet för firma, bifirma och sekundära näringskännetecken. Firma är den benämning under vilken en näringsidkare bedriver sin näringsverksamhet. Enligt den s.k. regeln om firmans enhet bör en näringsidkare som huvudregel identifieras av ett enda namn för att verka vägledande gentemot allmänheten. 31 Det kan dock i vissa fall finnas ett behov av att ha olika namn på skilda enheter inom företaget, en s.k. bifirma. Bifirma är således benämningen på en viss del av en näringsverksamhet. En bifirma kan erhålla samma skydd som firma genom registrering eller inarbetning. 32 Sekundära näringskännetecken är kännetecken som används vid sidan av firman i näringsverksamheten såsom firmaförkortningar och firmadominanter. 27 OHIM, reg. nr. 156/98 Smell of fresh cut grass 28 Bernitz m. fl., 2001, s. 179 samt Koktvedgaard, Levin, 2001, s Koktvedgaard, Levin, 2001, s Se nedan kapitel angående degeneration. 31 Essén, Firmarätt, 1998, s Karlander, NIR 1999 s. 300 f. 13

18 Det är i princip endast firmadominanten dvs. den särskiljande delen i firman som kan erhålla känneteckensrättsligt skydd. Många företag har valt att registrera sin firmadominant eller en förkortning av firman som varumärke vilket har medfört att gränserna mellan kännetecknen suddas ut. Med firmadominanter avses ett dominerande led i firman som t ex Ericsson i Telefonaktiebolaget L M Ericsson eller det mer fantasibetonade ordet Electrolux i Electrolux AB. Som exempel på förkortning kan nämnas H&M som är en förkortning för Hennes & Mauritz Aktiebolag. Sekundära näringskännetecken kan även vara t.ex. en speciell klädsel eller ett ljud. Det övergripande begreppet näringskännetecken används för att beteckna både firmor, bifirmor och sekundära näringskännetecken. 33 Endast ord kan registreras som firmor. För att få skydd för figurer, utstyrslar och förpackningar m.m. krävs således en varumärkesregistrering. 2.4 Internationella regleringar Varumärkesrätten har sedan länge varit föremål för ett omfattande internationellt samarbete. 34 Detta har lett fram till att många länder har en likartad varumärkeslagstiftning. 35 Sverige har tillträtt en rad internationella överenskommelser inom området. Av stor betydelse är Pariskonventionen år 1893 för internationell harmonisering av den industriella lagstiftningen. Pariskonventionen reglerar bland annat ett grundläggande skydd för kännetecken i konventionsstaterna. I nuläget är 160 stater anslutna till konventionen. 36 Konventionen bygger på principen om nationell behandling. Detta innebär att stater som är bundna av konventionen är skyldiga att ge skydd åt varumärken från alla andra konventionsländer på samma sätt som man skyddar sina egna varumärken. I Madridöverenskommelsen från år 1891 med det tillhörande Madridprotokollet från år 1989 finns bestämmelser om registrering av internationella varumärken. Sverige har tillträtt Madridprotokollet men inte Madridöverenskommelsen. I dagens globaliserade handel och ökade användning av Internet är behovet av internationell samverkan av än viktigare betydelse. De internationella regelsystemen gällande varumärkesrätten har därför kommit att bli allt mer omfattande. Inte minst har Sveriges tillträde till EU inneburit stora förändringar på området. Genom EG:s varumärkesdirektiv (89/104/EEG) 37 anpassades de svenska känneteckenslagarna till gemenskapslagstiftningen. Den svenska varumärkeslagen ska numera tolkas i ljuset av varumärkesdirektivets innehåll och syfte. Direktivet är bindande för medlemsstaterna endast med avseende på det resultat som skall uppnås, men det överlåts åt de nationella myndigheterna att själva bestämma form och tillvägagångssätt för att uppnå de fastlagda målen inom ramen för den nationella rättsordningen. För 33 Bernitz m. fl., 2001, s SOU 2001:26, s SOU 2001:26, s SOU 2001:26, s Direktiv 89/104/EEG om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar, EGT nr L 040, s

19 det fall medlemsstaten inte har implementerat ett direktiv inom genomförandetiden eller om medlemsstaten har implementerat direktivet på ett bristfälligt eller felaktigt sätt, har direktivet direkt effekt mellan unionsmedborgaren och medlemsstaten. Unionsmedborgaren har därvid under vissa förutsättningar rätt att direkt åberopa bestämmelserna i direktivet. 38 Varumärkesdirektivet ger dock inte en fullständig reglering kring varumärkesrätten i medlemsstaterna. Vissa bestämmelser i direktivet är medlemsstaterna skyldiga att implementera, s.k. obligatoriska regler. Andra regler i direktivet är utformade så att de drar upp ramar för vilka varumärkesregler som får behållas respektive införas i de nationella regelverken. Ytterligare en typ av regel är de fakultativa där medlemsstaterna får men inte är tvungna att implementera en viss bestämmelse. Medlemsstaterna har således en viss valmöjlighet. EG-direktivet reglerar framför allt frågor kring förutsättningarna för att få behålla ensamrätten till ett varumärke och bestämmelser kring det rättsliga skyddet av ensamrätt till ett varumärke. Enligt EG-direktivet kan inte medlemsstaterna ha bestämmelser om andra registreringshinder eller grunder för upphävande av varumärken än de som är direkt angivna i direktivet. Skyddet för registrerade varumärken får inte heller gå utöver vad som föreskrivs i direktivet. Bland de regler som inte berörs av EG-direktivet märks medlemsstaternas regler om förfaranden i varumärkesfrågor. Dit hör exempelvis frågan om i vad mån olika registreringshinder skall beaktas ex officio. Direktivet behandlar inte heller frågan om vilka konsekvenser det får att en registrering hävs eller förklaras ogiltig. EGdirektivet innehåller inte heller några bestämmelser om ansvar och ersättningsskyldighet vid varumärkesintrång. På alla dessa områden har medlemsländerna frihet att utforma sina lagar på det sätt som de finner lämpligt eller i enlighet med internationella överenskommelser. Varumärkesdirektivet implementerades i svensk lagstiftning i samband med Sveriges tillträde till EES-avtalet. 39 En rad ändringar genomfördes vid detta tillfälle för att anpassa VmL till direktivet. Översynen av de känneteckensrättsliga lagarna har därefter fortsatt. Lagarna har varit föremål för partiella lagändringar som följd av anpassningen till EG-rätten och andra internationella åtaganden. I dagsläget finns flera bestämmelser i VmL och FL som grundas på varumärkesdirektivet. Bland annat gäller detta reglerna om avgränsningen av vilka kännetecken som kan vara varumärken, vad som kan utgöra registreringshinder, grunderna för upphävande, vilka rättigheter som är knutna till ett varumärke och regler om användningstvång. Dessa regler i varumärkesdirektivet är således redan implementerade i svensk rätt. År 1996 anslöts Sverige till EG:s varumärkessystem genom varumärkesförordningen nr 40/90 av den 20 december Varumärkesförordningen är unik inom immaterialrätten eftersom den reglerar en enhetsrätt för varu Prop. 1992/93: Rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken, EGT nr L 011, s

20 märken inom hela EU. 41 Genom förordningen har ett självständigt gemenskapsvarumärkessystem skapats som existerar parallellt med de nationella systemen. 42 Förordningen är gällande rätt i Sverige och ska därför tillämpas direkt av svenska domstolar och myndigheter. Sammanfattningsvis kan sägas att den svenska varumärkesrättens utveckling således i hög grad styrs av EG-rätten varvid varumärkesdirektivet, varumärkesförordningen samt praxis från EG-domstolen och från registreringsmyndigheten OHIM är av stor betydelse. I rättsfallet RÅ 1999 ref 20 har Regeringsrätten särskilt betonat vikten av att beakta praxis från OHIM. Alla nationella organ och myndigheter är skyldiga att tolka och tillämpa den nationella rätten i ljuset av EG-rätten. Den svenska känneteckensrätten får således inte strida mot obligatoriska bestämmelser i direktivet eller övriga grundläggande bestämmelser inom EG-rätten, såsom till exempel fri rörlighet för varor och tjänster. Sverige har också möjlighet att gå utöver de tvingande reglerna inom EG-rätten. Sverige kan välja att anpassa den nationella känneteckensrätten efter det parallella varumärkessystemet enligt EG:s varumärkesförordning samt att implementera fakultativa regler i varumärkesdirektivet. Som jag ser det finns det således dels en grundläggande skyldighet att uppfylla EG-rättens bestämmelser kring känneteckensrätten och dels en möjlighet att frivilligt göra ytterligare anpassningar till EG-rätten. Övriga internationella regleringar av betydelse för varumärkesrätten är Nice-överenskommelsen från år 1957 gällande den internationella klassificeringen av varor och tjänster. Vidare reglerar TRIPs-avtalet vissa handelsrelaterade aspekter av immaterialrätten. Sverige är bundet till detta avtal genom sin anslutning till Världshandelsorganisationen (World Trade Organization, WTO). I TRIPs-avtalet finns bl.a. regler om utformningen av medlemsländernas lagstiftning såvitt gäller sanktioner och rättsmedel som syftar till att säkerställa ett fungerande rättsskydd mot intrång i immateriella rättigheter. World Intellectual Property Organization (WIPO) är ett s.k. fackorgan under FN som har sitt säte i Genève. WIPO:s funktion är huvudsakligen att administrera registrering av internationella patent och varumärken i enlighet med bland annat Pariskonventionen, Madridöverenskommelsen och dess protokoll samt Niceöverenskommelsen. Det finns tre rekommendationer från WIPO rörande varumärken, den ena från år 1999 (Joint Recommendation Concerning Provisions on the Protection of Well-Known Marks) vilken behandlar skyddet för väl kända kännetecken, den andra från år 2000 (Joint Recommendation Concerning Trademark Licenses) vilken behandlar frågor om licens och den tredje från 2001 (Joint Recommendation Concerning the Protection of Marks and Other Industrial Property Rights in Signs on the Internet) vilken behandlar skydd för kännetecken på Internet. 41 EU-kommissionen har dock lagt fram förslag till att på liknande sätt införa ett gemenskapspatent och gemenskapsmönster. 42 Levin, Immaterialrätten - en introduktion, 1999, s

21 Firmarätten har inte varit föremål för internationell harmonisering i samma omfattning som varumärkesrätten. Detta har lett till att firmarätten uppvisar betydande skillnader mellan olika länder. Det finns dock internationella överenskommelser som är av betydelse för firmarätten. Skydd för utländsk firma regleras bland annat genom Pariskonventionens artikel 8. Artikel 8 i Pariskonventionen lyder: Firma skall, vare sig den ingår i fabriks- eller handelsmärke eller icke, utan villkor av anmälan eller registrering åtnjuta skydd i samtliga till unionen tillhörande länder. Hur bestämmelsen i artikel 8 ska tolkas är omtvistat. 43 I den svenska firmalagen finns inga regler om skydd för utländsk firma. Skyddet för utländsk firma har istället ansetts uppfyllt genom möjligheten till att förvärva firmaskydd i Sverige genom inarbetning. 44 Fråga är emellertid om artikel 8 åsyftar att ge skydd även för firmor med en lägre grad av användning än en inarbetning. I EG:s varumärkesdirektiv och varumärkesförordning berörs firmarätten på så sätt att nationell firma kan utgöra hinder för registrering och användning av varumärken. Av betydelse är även artikel 5 i WIPO-rekommendationen från 1999 som reglerar skyddet för välkända varumärken när dessa kommer i konflikt med ett näringskännetecken. 2.5 Ensamrättens uppkomst Ensamrätt till varumärke och firma uppkommer antingen genom nationell registrering eller genom inarbetning (1, 2 VmL och 2 FL). Varumärke kan även registreras internationellt enligt Madridprotokollet och EG:s varumärkesförordning. Ensamrätt i enskilda länder kan erhållas genom separata ansökningar till respektive land. Det finns för närvarande ingen möjlighet till internationell firmaregistrering Nationell registrering I Sverige sker registrering av firma på Patent- och registreringsverkets bolagsavdelning i Sundsvall. Varumärkesregistrering sker på PRV:s varumärkesenhet i Stockholm. PRV kontrollerar ex officio att ansökan om registrering uppfyller de formella kraven samt att inga hinder för registrering föreligger. Ytterligare en förutsättning för registrering är att kännetecknet har särskiljningsförmåga. Alla fysiska och juridiska personer har möjlighet att ansöka om registrering av ett varumärke. En varumärkesregistrering ger en ensamrätt som gäller i hela landet. Firmarätt kan endast förvärvas av näringsidkare. Ensamrätten till en firma är till skillnad från varumärket begränsad till registreringsområdet. Firmaregistrering av aktiebolag och ekonomiska föreningar erhåller alltid skydd i hela landet. Handelsbolag, kommandit- 43 Se t.ex. Karlander i NIR 1999 s SOU 1967:35, s. 166 f och prop. 1974:4, s. 172 f. 17

22 bolag och enskilda firmor registreras länsvis och blir därmed endast gällande lokalt Registreringshinder De två olika typerna av registreringshinder i VmL och FL kallas relativa och absoluta registreringshinder. Registreringshinderna överensstämmer med de bestämmelser som finns i varumärkesdirektivets artikel 3 och 4. De absoluta registreringshinderna är uppställda av allmänna hänsynstaganden. I VmL återfinns de absoluta hinderna i 13 1 st samt 14 1 st p 1-3. I FL finns motsvarande bestämmelser i 9 och 10 1 st p 1-3. Absolut hinder föreligger bland annat om kännetecknet utan tillstånd innehåller statlig eller internationell beteckning eller ett kommunalt vapen, om kännetecknet är ägnat att vilseleda allmänheten samt om kännetecknet på annat sätt strider mot lag eller författning. Till de absoluta hinderna räknas även kravet på särskiljningsförmåga. De relativa hinderna är uppställda av enskilda intressen med hänsyn till äldre ensamrätter. 46 De relativa hinderna stadgas i 14 1 st p 4-9 VmL samt i 10 1 st p 4-8 i FL. Ett relativt hinder föreligger bland annat om märket innehåller eller består av något som är ägnat att uppfattas som annans släktnamn eller titel på annans skyddade verk. Det mest betydelsefulla relativa hindret är att ett kännetecken som är förväxlingsbart med ett tidigare registrerat eller inarbetat kännetecken inte kan registreras. Dessutom har den som tar ett kännetecken i bruk ett skydd mot att någon annan i ond tro vinner registrering av ett med detta förväxlingsbart kännetecken. Bedömningen av om det föreligger registreringshinder på grund av förväxlingsbarhet sammanfaller med bedömningen av förväxlingsbarhet vid firma- eller varumärkesintrång. 47 Förväxlingsbedömningen sker således enligt samma regler vid registreringsförfarandet som vid ett intrångsmål. Ytterligare ett relativt registreringshinder utgörs av det s.k. korsvisa skyddet mellan varumärke och firma. Ett varumärke får inte registreras om det är förväxlingsbart med annans redan registrerade eller inarbetade firma och registreringshinder föreligger om en firma är förväxlingsbar med ett tidigare skyddat varumärke. Ett kännetecken får registreras trots att det strider mot något av de relativa hinderna om rättighetsinnehavaren lämnar sitt medgivande därtill. Om det nyare kännetecknet uppvisar mycket stor likhet med det äldre kan emellertid det nyare kännetecknet vägras registrering på grund av att det kan anses vilseledande för allmänheten. I enlighet med varumärkesdirektivets artikel 4 kan ett gemenskapsvarumärke utgöra ett registreringshinder för ett svenskt varumärke eller en svensk firma. Motsvarande bestämmelser finns i 14 1 st 9 p VmL och 10 1 st 8 p FL. Innehavaren av ett svenskt kännetecken kan följaktligen invända mot 45 Essén, Firmarätt, 1998, s Bernitz m. fl., 2001, s Se nedan kap vad gäller förväxlingsläran. 18