Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare på gamla ädellövträd i Östergötland

Transkript

1 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare på gamla ädellövträd i Östergötland

2 Förord Våra insektsarter är många och de flesta är små. Gemene man lägger oftast inte märke till dem. De utgör dock en stor andel av den biologiska mångfalden. Att verka för att bevara denna mångfald är en av Länsstyrelsens viktigaste uppgifter. Denna rapport sammanfattar den nuvarande kunskapen i Östergötland om skalbaggar, myror och klokrypare som lever på och i gamla och ihåliga ädellövträd. Genom inventeringsinsatser i stora delar av länet har vi en grov bild över var de mest värdefulla områdena finns men fortfarande finns mycket kvar att utforska om arternas utbredning och levnadskrav. Den kunskap vi nu byggt upp genom att samla in denna information har vi stor nytta av i vårt arbete med att bevara och sköta värdefull natur, som underlag för olika former av prioriteringar och landskapsplanering men även vid den löpande ärendehanteringen hos både kommuner och länsstyrelsen. Många av trädmiljöerna är också viktiga kulturmiljöer och kunskapen om den biologiska mångfalden blir här en extra dimension att ta hänsyn till. Författare till rapporten är Nicklas Jansson som arbetar på Länsstyrelsen men också parallellt forskar på Linköpings Universitet kring just vedlevande skalbaggar knutna till ek. Informationen bakom denna kunskapssammanställning bygger till stor del på ett långvarigt samarbete mellan Länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, länets kommuner och Regionförbundet Östsam (den tidigare Östgötastiftelsen Natur och Fritid). Mycket arbete har även utförts på ideell basis där olika entomologer har gett oss många intressanta fynd. Vi vet att många våra mest hotade insekter är beroende av gamla och ihåliga ädellövträd och kan konstatera att flera av dem har sin huvudutbredning i Östergötland. Därför har vi i Östergötland ett stort gemensamt ansvar att bevara dessa miljöer! Linköping 2007 Björn Eriksson Landshövding

3 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare på gamla ädellövträd i Östergötland Innehåll sid 1. Sammanfattning 2 2. Inledning Vedlevande skalbaggar Rödlistan Kunskapsläget idag Inventeringar i Östergötland 6 3. De ädla lövträdens livsmiljöer 6 4. Hoten mot gamla ädellövträd och deras följeslagare Metodik Inventerade lokaler Resultat och diskussion Antalet arter och rödlistepoäng De artrikaste regionerna i länet Standardiserade inventeringar med fällor Exempel på arter från artrika och värdefulla mikromiljöer Förslag på ansvarsarter och regionalt rödlistade arter för Östergötland Kort beskrivning av et urval av de mest värdefulla lokalerna Lokaler med ek Lokaler med andra ädellövträd än ek Lokaler som ej inventerats men som bedöms ha höga värden Tack 56 Bilaga 1. De lokaler i Östergötland som systematiskt inventerats med fällor. Bilaga 2. Alla rödlistade och regionalt rödlistade skalbaggar, myror och klokrypare kända från Östergötland och som behandlas i denna rapport ordnade i systematisk ordning. Bilaga 3. Alla rödlistade och regionalt rödlistade skalbaggar, myror och klokrypare kända från Östergötland ordnade i bokstavsordning. Bilaga 4. Alla rödlistade och regionalt rödlistade skalbaggar, myror och klokrypare kända från Östergötland ordnade efter antal kända fyndplatser. Bilaga 5. Rödlistade och regionalt rödlistade skalbaggar, myror och klokrypare funna vi systematiska fällinventeringar av ek i Östergötland ordnade efter antal fyndplatser. Bilaga 6. Jämförelse av rödlistepoängen för alla systematiskt inventerade lokaler med ek i Östergötland. Bilaga 7. Förslag på regionalt rödlistade skalbaggsarter i Östergötland knutna till ek. Bilaga 8. Artfaktablad. 1

4 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland 1. Sammanfattning Denna rapport är en sammanställning av all känd kunskap för de skalbaggar, klokrypare och myror som lever i död ved på ek och i övriga ihåliga ädellövträd i Östergötland. Urvalet är begränsat till de arter som är upptagna eller varit upptagna på den nationella rödlistan. Totalt är det 118 arter som beskrivs i denna rapport. Mellan 1992 och 2003 har ca 110 områden med gamla ihåliga ädellövträd inventerats med standardiserad metodik av Länsstyrelsen och länets kommuner. Totalt har ca 80 lokaler med ek undersökts. Främst har områden som är eller har varit ekhagmarker inventerats men även några parker, alléer och lövängar har undersökts. Vid dessa inventeringar har i huvudsak fönsterfällor som hängs i grenarna på träden och fallfällor som grävs ner i mulmen i håligheter på trädens stammar använts. Utöver dessa inventeringar har flera forskare och många amatörentomologer rapporterat in sina fynd från Östergötland. De fem arter knutna till ek som bedöms vara särskilt intressanta är kortvingen Hypnogyra angularis (EN) som bara har tre fyndplatser i landet, kortvingen Tachyusida gracilis (VU), blåsbaggen Hypebaeus flavipes (VU), glattbaggen Scydmaenus perisii (VU), trägnagaren Oligomerus brunneus (VU), barkbaggen Collydium filliforme (EN) och mulmknäppare (Elater ferrugineus,vu). De har alla en begränsad utbredning och få fynd i landet. De fem arter som företrädesvis hittas på andra ädellövträd än ek och som är särskilt intressanta är halvknäpparen Eucnemis capucina (VU), mörkbent kamklobagge (VU), stor vedvivel (Cossonus parallelopipedus, VU) och vedviveln Phloeophagus lignarius (NT). En lista över arter som föreslås bli regionalt rödlistade (RR) i dessa miljöer har tagits fram av Länsstyrelsen. Dessa arter gör det lättare att värdera de olika lokalernas skyddsvärde och innebär dessutom att kunskapen om och intresset för fler skalbaggsarter i länet ökar. En samling arter, bland skalbaggar, myror och klokrypare, som Östergötlands naturvårdande instanser bör ta särskilt ansvar för presenteras. De ekområden bland de undersökta som bedöms ha det högsta värdet m.a.p. rödlistade arter är Djursö och Engelholm i Söderköpings kommun samt Bjärka Säby och Tinnerö eklandskap i Linköpings kommun. Bland områdena med andra ädellövträd än ek var det Ombergs bokar i Ödeshög, Linköpings slott, Lagerlunda allé i Linköpings kommun och Ekeby allé i Finspångs kommun som visade sig vara de värdefullaste. 2

5 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland 2. Inledning 2.1 Vedlevande skalbaggar Vedskalbaggsarterna är många (ca 1000 arter) och knutna till många olika mikrohabitat. En del vill ha solig och torr miljö, medan andra vill ha skuggig och fuktig miljö. Gemensamt för dem alla är dock att de lever av något substrat som kommer utav trädens ved, bark eller de svampar som lever av eller i dessa substrat. Då dagens skogar lider brist på gamla träd och död ved har många av dessa arter blivit hotade och tagits upp på rödlistan (se nedan). I vanliga fall hittas ej några eller mycket få rödlistade arter i brukade skogar. Dagens hänsynsregler har dock börjat ge en del av de hotade arterna ett livsrum. De naturliga störningsfaktorerna som var vanliga förr var bl.a. bränder, stormar, översvämningar (t.ex.bäverdämningar), skogsbete, insekts- och svampangrepp. Idag har människan upphört med aktiviteten eller bekämpar dessa faktorer och mycket effektivt och har ersatt dessa med en ensam förhärskande: skogsbruket. Den största skillnaden mellan denna "nya" störning och de gamla är att det blir mycket få döda träd och mycket lite död ved kvar i skogen. Då dessa träd står på menyn för huvuddelen av skogens arter är det inte så konstigt att den biologiska mångfalden i skogen har reducerats kraftigt. Upphört skogsbete och minskat bete i trädbärande hagmarker har fått till följd att många gamla träd, så som gamla hagmarksekar och hamlade askar och lindar står och sakta tynar bort i skuggan av unga höga skogar av björk, asp, ask eller planterad gran. Det är stor variation på när ett träd blivit värdefullt sett ur vedinsekters perspektiv. Trädet har dock oftast uppnått en ansenlig ålder. Detta är olika för olika trädslag år (asp-ek), en del grenar börjar dö, trädets inre har börjat rötas av någon trädsvamp och stamhåligheter har börjat utvecklas (med hjälp av t.ex. hackspettar). Eller så har trädet dött och befinner sig i något nedbrytningsstadie, antingen stående eller liggande. Alla dessa ålderskrämpor och stadier är mycket viktiga för vedinsektsfaunan och ofta är det de ovanligaste och mest hotade (arter på den nationella rödlistan) arterna som kräver träd som nått dessa stadier. Vedlevande insekter har höga krav på sin utvecklingsmiljö och är utomordentliga indikatorer på skyddsvärda trädbärande miljöer. Idag sker stora förändringar hos denna fauna med resultatet att den generellt utarmas i de flesta områden. Skalbaggarna är en bra värdemätare på ett områdes naturkvalitéer. Detta gäller framförallt i skogsmiljöer, trädbevuxna hagmarker, alléer och parkmiljöer där det finns gamla grova träd och död ved. 2.2 Rödlistade arter Artdatabanken är en för Naturvårdsverket och Sveriges Lantbruksuniversitet gemensam enhet. I Artdatabankens uppgifter ingår bl.a. att bedöma arters utdöenderisk och upprätta listor över rödlistade arter i Sverige, sk. rödlistor publicerade Artdatabanken alla rödlistade evertebrater (ryggradslösa djur) i Sverige (Ehnström m.fl., 1993). Denna skrift kallas allmänt för rödlistan. År 2000 och 2005 reviderades rödlistan. Revideringen medförde förändringar gentemot 1993 års upplaga, genom att nya kriterier och kategorier för rödlistning har använts. Nu följer man det system som Internationella Naturvårdsunionen, IUCN, har presenterat för global rödlistning. 3

6 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Rödlistans klassificering av hot mot enskilda arter speglar utdöenderisken. Rödlistan är en nationell lista som speglar hotet utslaget på hela landet. Vid bedömningen tas ingen hänsyn till bevarande eller åtgärdsprioritet. Däremot utgör listan ett viktigt underlag, tillsammans med andra faktorer och överväganden, för sådana prioriteringar. I Sverige tar Artdatabanken tillsammans med Fauna- och Floravårdskommitéerna fram ett förslag till rödlista, därefter fastställer Naturvårdsverket detta som Sveriges officiella rödlista. Hotkategoridefinitioner för år 2000 rödlista Rödlistekategori Innebörd EX Utdöd En art är Utdöd när det är ställt utom rimligt tvivel att den sista individen dött. RE Försvunnen En art är Försvunnen när det är ställt utom rimligt tvivel att den sista individen som är potentiellt kapabel till reproduktion inom landet har dött eller förvunnit från landet. CR Akut hotad En art tillhör kategorin Akut hotad när den löper en extremt stor risk att dö ut i vilt tillstånd inom en mycket nära framtid. EN Starkt hotad En art tillhör kategorin Starkt hotad om den inte uppfyller någon av kriterierna för akut hotad men ändå löper mycket stor risk att dö ut i vilt tillstånd inom en nära framtid. VU Sårbar En art tillhör kategorin Sårbar om den inte uppfyller något av kriterierna för vare sig Akut hotad eller Starkt hotad, men löper stor risk att dö ut i vilt tillstånd i ett medellångt tidsperspektiv. NT Missgynnad En art tillhör kategorin Missgynnad om den inte uppfyller något av kriterierna för vare sig Akut hotad, Starkt hotad eller Sårbar, men är nära att uppfylla kriterierna för sårbar. DD Kunskapsbrist Till denna kategori förs arter, vars utbredning och/eller populationsstatus man inte har tillräckliga kunskaper om för att göra sig en direkt eller indirekt bedömning av utdöenderisken. Enligt tillämpningsreglerna bör det dock finnas misstankar om att arten kan vara hotad eller t o m försvunnen. Kriterier För kategorierna Akut hotad, Starkt hotad och Sårbar görs bedömningen av arternas status utifrån en uppsättning av fem kriterier, kallade A-E. Kriterierna bygger på att det finns olika slags varningssignaler för att en population riskerar att dö ut: A B C D E Populationen minskar kraftigt. Populationen har ett litet utbredningsområde och minskar, är fragmenterad eller fluktuerar extremt. Populationen är liten och minskar. Populationen är mycket liten. Populationens utdöenderisk visas genom kvantitativ analys vara påtaglig. Dessa varningssignaler, i form av kriterier baserade på A-E, tas som utgångspunkt för rödlistningsbedömningen. Varje kriterium har olika numeriska tröskelvärden för de olika 4

7 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland kategorierna (CR-VU) och dessa värden är satta så att de så långt som är möjligt inbördes skall motsvara lika hög försvinnanderisk. Man kan läsa mera om detta i Artdatabankens publikation Hur rödlistas arter (Gärdenfors, 2000). Regionalt rödlistade arter i Östergötland De regionalt rödlistade arterna (RR) utgörs till största delen av arter som tidigare varit med på den nationella rödlistan men som av olika anledningar ramlat ur. Arterna indikerar dock ofta höga naturvärden och är värdefulla att följa för länets naturvårdande myndigheter. Sannolikt kommer en ökad kunskap senare att visa att flera av dessa arter är relativt vanliga, vilket kan medföra att de senare även kan avföras från denna lista. Ett förslag på regional rödlistade arter bland de arter som tas upp i denna rapport presenteras i bilaga 7. Rödlistepoäng För att få en mer rättvisande bedömning än bara antalet rödlistade arter från ett undersökt område kan man i vissa situationer ge hotkategorierna ett visst poängvärde som särskiljer de olika kategorierna. "Östgöta-modellen" som tagits fram på Länsstyrelsen Östergötlands miljövårdsenhet gav följande poäng enligt rödlistan 2000: CR/EN= 5p, VU= 3p, NT/DD= 1p och de som var med på rödlistan men ramlat ur PT (Previous Threatened. I Östergötland är de även samma som RR se ovan)= 0,5 p. 2.3 Kunskapsläget idag De vedlevande skalbaggarna är en av de populäraste skalbaggsgrupperna bland amatörentomologerna medan bara en handfull personer har intresserat sig för klokryparna och myrorna. Under det senaste decenniet har dock intresset för båda grupperna ökat i naturvårdssammanhang. Kunskapen i landet om de vedlevande skalbaggs-, klokrypar- och myrarterna knutna till ek är dock mycket ojämn. Östergötland är ett av de bäst undersökta länen i landet. Starkt bidragande till detta är att det funnits intresserade tjänstemän på de naturvårdande myndigheterna, att det finns universitet med biologisk utbildning i länet och att det finns amatörentomologer här som kunnat hjälpa till med inventeringar och/eller lagt ner mycket tid på egna studier på fritiden. Inventeringar av andra insektsgrupper har nyligen visat att Östergötland hyser flera mycket ovanliga insekter, som t.ex. bland fjärilar och steklar (Franzén, 2000; Eldefors, 1995). För att få en bättre och aktuell bild av länets vedlevande skalbaggar och klokrypare på gamla ädellövträd, har systematiska inventeringar med liknande metodik utförts mellan 1989 och Dessa har till största delen utförts av specialister antingen på Länsstyrelsen eller utanför på uppdrag av Länsstyrelsen och länets kommuner. Kunskapen är dock inte fullständig utan är främst koncentrerad till områden som är intressanta ur naturvårdssynpunkt. Den naturtyp som framförallt studerats är hagmarker med gamla ekar eller områden som tidigare varit hagmarker. Men även andra miljöer med gamla ädellövträd så som alléer och lövängar har inventerats. Även naturskogsartade barrskogar och triviallövträd har till viss del inventerats, men resultaten från de senare omfattas inte av denna rapport (även om enstaka arter är gemensamma och därmed förekommer som fynd på utbredningskartorna). 5

8 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Östergötland har variationsrika skogs- och odlingslandskap, vilket innebär att det krävs stora arbetsinsatser för att få en god bild av vilka arter som förekommer i länet och vilket utbredningsområde varje art har. 2.4 Inventeringsinsatser i Östergötland Följande systematiska inventeringar av vedlevande skalbaggar kring gamla ädellövträd har genomförts med fällor i Östergötland mellan 1989 och 2005: Nicklas Jansson har undersökt drygt 90 lokaler med gamla ekar, 4 lövängar, 2 alléer och 4 parker i stadsmiljö med askar, lindar, almar, lönnar och hästkastanjer samt 3 områden med gamla bokar mellan 1993 och Kjell Antonsson inventerade 15 lokaler i Eklandskapet S. Linköping under Sven Lennartsson, Jan Peterson och Rolf Granlund har inventerat gamla ekar på Omberg och Sven även ett ekområde i Norrköping. Håkan Andersson har inventerat några områden med ekar och andra ädellövträd under åren Jessica Svensson inventerade gamla ekar i Linköping stad under Entomologiska Föreningen i Östergötland inventerade 4 ekområden Under 2000-talet har även flera forskare från Lunds Universitet bedrivit omfattande studier av den hålträdslevande faunan på några platser i länet. Det är främst Thomas Ranius och Jonas Hedin m.fl. som bidragit med en rad intressanta fynd av skalbaggar och klokrypare som lever i mulmen i gamla ekar tillsammans med läderbaggen. Från Göteborgs Universitet bedriver Niklas Franc studier på några platser i länet. Hans forskning handlar bl.a. om vilka effekter restaureringar och skogsbruksåtgärder får på den vedlevande skalbaggsfaunan i igenväxta ekhagmarker. Förutom ovan nämnda personer har bl.a. följande amatörentomologer bidragit till dagens kunskap om den östgötska vedskalbaggsfaunan kring gamla ädellövträd: Arne Ekström, Gunnar Sjödin, Hans Ahnlund, Bengt Ehnström, Stig Lundberg, Magnus Wadstein, Karl-Olof Bergman, Björn Ström och Rolf Arfwidsson. Denna rapport syftar till att redovisa aktuell kunskap i länet vad gäller de rödlistade och sällsynta skalbaggar, klokrypare och myror som på något sätt är associerade till död ekved, lever av svampar på ek eller i resterna efter dessa arter. Dessutom har även arter som lever i håligheterna på andra ädellövträd tagits med i rapporten. Anledningen till detta är att artsamhället här till stora delar sammanfaller med ekens. De vedlevande skalbaggarna kring hålträd är en förhållandevis svårinventerad grupp då många av arterna är tröga och sällan tar till vingarna eller är nattaktiva. Detta gör att det åtgår ganska stora inventeringsinsatser för att få tag på huvuddelen av arterna i ett område. Väderförhållanden och andra faktorer är också avgörande för vilka arter som kan påvisas i ett område under en säsong. Dagens kunskap om de i denna rapport behandlade arternas utbredning i länet bör anses ge en acceptabel bild över deras status i länet. Kunskapen är dock på intet sätt fullständig, utan det är bara en andel av de finaste och gammelträdsrikaste ädellövområdena som inventerats hittills. Det innebär att rapporten kan utgöra en god plattform för fortsatta studier av dessa 6

9 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland småkryp i Östergötland. De rödlistade och regionalt rödlistade arterna presenteras på separata sidor med utbredningskartor (Bilaga 9). 3. Trädslagen och deras livsmiljöer Håligheter i träd och andra livsmiljöer Den kanske viktigaste företeelsen för många av våra i dag hotade vedinsekter och som framför allt uppkommer i gamla grova ädellövträd är håligheter i stam och grenar. Håligheter uppkommer av en eller flera anledningar, förloppet startar ofta med någon slags fysisk påverkan som försvagar trädet: vindbrott, beskuggning, dränkning, beskärning, uttorkning, frysskada, brand eller barkfläkning orsakat av stora djur eller människa. Detta kan leda till att en partiell försvagning på gren eller stam uppstår. Den skadade delen av trädet kan sedan angripas av insekter, svampar och bakterier. Med tiden brukar kärnveden i stödjevävnaden i trädets mitt rötas, veden förbrukas av andra organismer och stammen bli ihålig. Det kan för en eks del börja kring 200-åldern och för övriga ädellövträd vid dryga 100 års ålder. Men träden växer vidare eftersom de levande delarna endast finns i den yttre manteln av celler mellan kärnved och bark. Figur 1. Principskiss över hur rötan kan starta på ett ädellövträd: A) via rot. B) via gren. Ibland finner hackspettar de mjukare rötade vedpartierna och hackar ur bohål. Dessa blir i regel lediga efter ett år. Då kan någon av de många hålberoende fåglarna; till exempel stare, kaja och senare kattuggla, flytta in. Oftast är det dock insekterna som står för utvidgningen av håligheterna genom sin perforering och konsumering av den rötade veden. Oftast är det skalbaggslarver men ibland är det olika myrarter, så som hästmyror (Camponotus spp) och den lacksvarta trämyran (Lasius fuliginosus) som gnager och bygger sina bon i stammarna. De vanliga stackmyrorna (Formica spp) kan också flytta in i håligheterna men då utnyttjar de mulmen (se nedan) som stackmaterial och drar även in barr, grässtrån och småpinnar. 7

10 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 2. Lacksvart trämyra (Lasius fuliginosus) är en av de myror som bygger sina bon innanrötade och ihåliga träd. Mulm kallas den till konsistensen snus- till mjöl- eller kompostliknande företeelse som ansamlas i botten av håligheten. Mulmen består av fragmenterad rötangripen ved blandat med rester av insekter och deras spillning, svamp, löv och djurbon. I stora innanrötade träd kan denna mulms volym uppgå till flera hundra liter och i undantagsfall flera kubikmeter. I mulmen utvecklas och lever en mängd olika insekter, främst skalbaggar men även en del flugor och vedmyggor samt några arter klokrypare eller sk. pseudoskorpioner. Figur 3. Några olika typer av mulm a) fuktig med bladhorningsspillning, ekollonrester och grövre vedfragment, b) torr, finkornig med skalbaggsfragment. I trädens ihåligheter kan även fladdermöss finna sommarvisten och skydd för sina ungar. Ekorre och mård bor också gärna i gamla hålträd. Bisvärmar kan slå sig ned i ihåliga träd och har man tur kan man få se vildbin (Apis mellifera) sila som en fin rök ur något hål eller höra den stora bålgetingens (Vespa crabro) brummande. 8

11 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 4. Principskiss över hur eken åldras och blir ihålig (Illustration: Nils Forshed). Figur 5. Ekar i olika hålighetsstadier. Ekar och andra ädellövträd kan under några decennier upp till flera hundra år ge livsutrymme åt helt olika typer av djursamhällen. Detta beror på att arterna är specialiserade på olika mikrohabitat, så som t.ex.: döda grenar, bark av olika tjocklek, torr eller svampangripen ved och håligheter med mulm. När träden dör upphör inte deras biologiska funktion. Under flera sekler framöver tjänstgör rötter, stam och grenar som livsrum för djursamhällen som byter av varandra tills nedbrytningen av ved och bark är fullbordad. Vissa arter utnyttjar trädet under några få år medan andra lever i många sekler på samma träd. 9

12 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 6. Grova eklågor, en ovanlig företeelse och har troligen varit så i flera hundra år i länet. En del gamla träd är mer värdefulla för faunan, särskilt levande ekar med exponerad död ved eller håligheter med mulm (Martin 1989, Nilsson & Baranovski 1994). Möjligtvis kan man säga, ur de på ekved levande skalbaggarnas perspektiv, att levande träd är värdefullare än döda träd och stående döda träd är värdefullare än liggande döda träd, om man tittar på antalet arter som utnyttjar respektive stadie. Vid tillämpning av ovanstående är det dock viktigt att ha i åtanke att det till stor del är olika arter som utnyttjar den döda veden i trädens olika stadier. Man bör med andra ord sträva efter att alla stadier finns i ett trädbestånd i samband med skötsel och planering. a b c d e f Figur 7. Några viktiga blommande träd, buskar och örter för vedlevande skalbaggar: a) hagtorn, b) älggräs, c) apel, d) slån, e) nypon, f) salix 10

13 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland För att undvika stora åldersglapp som leder till brist på livsmiljöer är det vid långsiktig planering för ett trädbestånd viktigt att det finns många träd i olika generationer. En lång historisk kontinuitet av olika typer av livsmiljöer återspeglas i sammansättningen av vedskalbaggsfaunan i ett område. Flera vedlevande evertebrater är beroende av nektar, som är deras primära energikälla, och protein som behövs för honornas äggproduktion. Därför bör det i ekhagar även finnas olika blommande buskar över säsongen som t.ex. slån, hagtorn och nypon. Tidigare studier av vedlevande skalbaggar har visat att ek är det artrikaste trädslaget (Figur 1). Ekar utvecklas långsamt till biologiskt mogna träd. Det är oftast inte förrän vid 200 års ålder som de börjar bli artrika m.a.p. vedlevande insekter. Först då börjar rötsvamparna komma åt att bearbeta delar av trädets ved och viktiga livsmiljöer så att mycelhaltig ved och håligheter börjar bildas. En betydande andel av de i ek levande hålträdsarterna kan även utnyttja andra trädslag som bildar håligheter och mulm (beskrivning se nedan). I jämförelse med eken så bildar de andra ädellövträden håligheter tidigare och deras ved konsumeras generellt snabbare antal arter ek bok lind alm ask björk asp al sälg tall gran trädslag Figur 8. Antal vedlevande skalbaggsarter per trädslag. Enligt Palm (1959) m.fl. Eken Eken består hos oss av två arter, skogsek eller vanlig ek (Quercus robur) och bergek (Quercus petraea). I Östergötland är den förra helt dominerande. Bergeken är vanligast längs kusten från Bohuslän till Kalmartrakten. Skogseken har oftast grövre bark och blir något större och grövre. Inget tyder på att insekterna bryr sig om vilken art de lever av. Ekarnas utbredningsgräns går ungefär vid den sk. Limes norrlandicus. 11

14 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 9. De svenska ekarternas utbredning i världen A) Quercus robur, B) Quercus petrea. Eken kan växa på många olika marktyper och har en väldigt plastisk form beroende på hur de växer. På näringsrik mark och i ljusa lägen växer eken till ett träd med kraftig kort stam och grova grenar som sitter långt ner oftast i lodrät riktning. I gynnsamma lägen är det inte ovanligt att ekar kan få en omkrets på 5-6 meter. Figur 10. Lagnebrunnaeken i Boxholms kommun är Östergötlands grövsta ek och har en omkrets på 9,40 meter. 12

15 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland På magra och torra lägen får eken en liknande form men blir förkrymt med smal stam (Figur 11a). I skuggiga lägen som i skog växer eken på höjden (av konkurrens och för att nå ljuset) och får en lång rak stam (Figur 11b) med upphissad krona och grenar som pekar snett uppåt. A B Figur 11. Ekar under olika uppväxtförhållanden får olika form a) på mager och torr plats b) i mörkare skog men senare framgallrad. a b c d e f Figur 12. Några av de svampar som bryter ner veden på gamla ekar: a) oxtungesvamp (Fistulina hepatica), b) ekticka (Phellinus robustus), c) kärnticka (Inonotus dryophilus), d) tårticka (Inonotus dryadeus), e) korkmussling (Agaricus quercinus), f) svavelticka (Laetiporus sulphureus). 13

16 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland A B C D Figur 13. Några av de värdefulla livsmiljöerna (mikrohabitaten) för vedinsekter på gamla ekar a) nydöda grenar b) rödmurken ved c) mulm (under kajbo) d) torra grenar. Eken är vårt artrikaste trädslag. Enbart bland vedskalbaggarna har man uppskattat att drygt 500 arter kan utvecklas i ek (Figur 8). Det kan bero på att eken blir mycket gammal och kan leva länge sedan det angripits av röta. Anledningen är dess hårda, rötbeständiga ved och djupgående rotsystem. Det gör att ekar ofta blir grövre än de flesta andra trädslag, vilket i sig leder till att fler skalbaggsindivider kan utvecklas i ett och samma träd. Dessutom erbjuder stora träd ofta ett större utbud av olika mikrohabitat (livsmiljöer). Eken är också vanligast bland ädellövträden och kan leva i de flesta slags miljöer. De övriga ädla lövträden De trädslag som är aktuella i Östergötland och behandlas här är ask, alm, lönn, hästkastanj, bok och lind. Inget av dessa trädslag kommer upp i den artrikedom som eken har. Det finns dock en hel del arter som är gemensamma. Då rör det sig framförallt om arter som utvecklas i sena nedbrytningstadier av död ved och en del hålträdsarter. Generellt verkar den tidsåtgång som åtgår från första rötan till att trädet är helt ihåligt gå fortare för dessa trädslag jämfört med eken. Detta gäller speciellt för linden. Även livslängden för de övriga ädellövträden är oftast kortare än ekens. De är heller inte lika ofta brunrötade som eken. Brunrötan ger upphov till några speciella mulmtyper. Längre söderut i Europa finns också äkta kastanj (Castanea sativa) som uppvisar stora likheter med eken vad gäller nedbrytning och mulmtyper. 14

17 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 14. Några av de svampar som bryter ner veden på andra ädla lövträd än ek: a) skumticka (Spongipellis spumeus), b) fjällticka (Polyporus squamosus). Lind Enligt Palm (1959) har 184 skalbaggsarter konstaterats leva på lind. Nio av dessa har ej hittats på något annat trädslag och 4 lever övervägande på lind. Lindens virke är mycket mjukt om man jämför med ekens och har svag beständighet mot röta. Detta leder till att lindarnas innanmäte snabbare förbrukas och de blir tidigt mulm-lösa (sk. skorstenar). I normala fall uppnår inte linden samma höga ålder som eken. Men vid hamling och annan försiktig beskärning, som linden tål mycket bra, verkar trädets liv kunna förlängas till åtskilliga hundra år (Figur 15). Det beror till stor del på att trädet inte fläks sönder av vinden då kronan hålls lägre och lättare vid beskärningen. Figur 15. Hamlade lindar vid Hallstad ängar i Kinda kommun (Foto: Peter Dahlström). 15

18 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Ask Asken är ett av de artfattigaste av de inhemska trädslagen. Palm (1959) uppger endast 109 vedlevande arter som utvecklas i asken och väldigt få som enbart är knutna till ask. Senare studier tyder dock på att man åtminstone kan lägga till ett 20-tal arter. Tittar man även begränsat på de i håligheter levande arterna, så är nog skillnaden inte så stor mot t.ex. eken. Även asken tål beskärning mycket bra och verkar som linden få ett längre liv vid täta (3-10 år) reduceringar av kronverket. Uppgifter om 300-åriga askar förekommer. Asken kan också bli mycket grov och landets grövsta, som växer på Djursö i Östergötland, mäter 9,20 meter i omkrets (Figur 16). Även askens ved och mulm verkar vid innanröta "förbrukas" något snabbare än ekens och blir tidigare ihålig. Askens mulm är för det mesta torrare och lättare än ekens. Alm Almen är det artrikaste ädellövträdet efter ek och bok med sina 226 vedlevande skalbaggsarter. Av dessa arter är det dock endast ett tiotal som bara utvecklas i alm. Almens ved är relativt hård men när den väl rötas av någon svamp går det rätt så snabbt. Almen har oftare än eken håligheter med blöt eller fuktig mulm, vilket vissa arter gillar (t.ex. knäpparen Athous mutilatus). En annan egenhet som almen har är att den ofta har långvariga och rikliga savflöden. Detta ger förutsättningar för en speciell och till detta anpassad fauna. Almar som står solitärt växer ofta till sig och blir gärna runt 4 m i omkrets. Dessa träd är oftast yngre än man tror, men träd runt 250 år förekommer. Även almen tål att beskäras om det börjas i tidig ålder och inte för grova grenar kapas. Ett stort problem för dagens almar är den kraftigt letala almsjukan. Denna svamp sprids av flera arter barkborrar, de sk. almsplintborrarna. Sjukdomen verkar finnas i två varianter varav den ena är lite mindre aggressiv och träden kan stå och tyna i ett antal år innan de dör medan den andra formen ofta tar död på trädet inom ett år. 16

19 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 16. Sveriges grövsta ask på Djursö i Söderköpings kommun, med en omkrets på 9,40 m i brösthöjd (Foto: Bo Gustavsson). Figur 17. A) Hamlad alm med bl.a. läderbagge, vid Rosebo på Torpön i sjön Sommen i Boxholms kommun. B) En alm i Linköping stad som avbarkats för att förhindra almsplintborren att föröka sig och sprida almsjukan (Foto: Nicklas Jansson). 17

20 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Lönn Lönnen är ett av de artfattigare trädslagen (m.a.p. skalbaggar) med sina 181 arter enligt Palm (1959). Lönnen är liksom linden väldigt lättrötad, blir snabbt ihålig och mulmen förbrukas ofta väldigt fort. Ofta blir hålen mer eller mindre vattenfyllda vilket i sin tur ger förutsättningar för en rad specialiserade arter. Lönnen är känslig för beskärning och är svår att få att överleva vid kraftiga kronreduceringar. Figur 18. En ihålig lönn i Linköping stad där bl.a. myran Lasius brunneus och vedviveln Phloeophagus turbatus har konstaterats (Foto: Nicklas Jansson). Bok Boken är i södra Sverige ett av de artrikaste träslagen men i Östergötland har den mycket få vedlevande skalbaggar som är specialister på bok, utan det är arter som är generalister som utvecklas i och kring gamla bokar och dess substrat. Boken blir nästan alltid vitrötad och har antingen en ljus beige lätt mulm eller en mörkt brun fuktigare typ. Boken är det trädslag av de behandlade som oftast har fleråriga tickor (fruktkroppar) på sin stam och många av dess insekter är knutna till dessa. 18

21 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland A B Figur 19. A) En ihålig bok på Omberg i Ödeshögs kommun där bl.a. mulmknäppare (Elater ferrugineus) har konstaterats. B) En ihålig bok i Linköping stad som bebos av brun träjordmyra (Lasius brunneus) (Foto: Nicklas Jansson). Hästkastanj Hästkastanjen är ett infört trädslag och härstammar bl.a. från Sydosteuropas bergstrakter. Uppgifter om antalet vedlevande skalbaggar som utvecklas på den saknas. På grenar och under barken är det inte så många arter som lever men i mulmfyllda håligheter kan nog hästkastanjen stå sig ganska bra i konkurrensen med flera av våra inhemska trädslag. Resultat från en inventering av Linköpings stadsträd tyder på detta (Jansson, 2002). Figur 20. Andra trädslag än ädellövträden som kan hysa en del av de i denna rapport behandlade arterna. A) asp, B) klibbal, C) päron (Foto: Nicklas Jansson). 19

22 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Andra trädslag Bland de arter som oftast hittas på ihåliga ädellövträd finns det ett visst överlapp till andra trädslag som också bildar håligheter. Klibbalar som brunrötats och blivit ihåliga är ett sådant exempel där man kan hitta flera av de på ek levande skalbaggsarterna. Andra exempel är asp, poppel, björk, oxel, päron och apel. 4. Hoten mot gamla ädellövträd och deras följeslagare Igenväxning Många lägre djur som lever på gamla ekar klarar inte av igenväxningen p.g.a. lägre temperatur, ändrade fuktförhållanden och andra okända orsaker. Enligt Gärdenfors & Baranowski 1992 föredrar de flesta rödlistade eklevande evertebrater ljusa skogar framför slutna. Drakenberg m.fl (1994) beskriver det välkända exemplet då betesdriften upphörde i nuvarande naturreservatet Halltorps hage på Öland. Snart växte lövsly upp mellan ekarna och beskuggade deras stammar, vilket var till men för skalbaggarna (bl.a. stor ekbock, Cerambyx cerdo), som då snabbt minskade i antal. För att bevara förutsättningarna krävs således bete eller röjning så att ekstammarna nås av solvärmen. En sluten ekskog är artfattigare på insekter än en ekhage med friställda ekar men det är delvis olika arter och givetvis finns det arter som kräver skuggiga och fuktiga förhållanden. Under de senaste åren har man på många håll fått upp ögonen för värdet av död ved och öppna ytor i skogarna. Även ekarna i sig som är uppvuxna i en gles öppen hage sk. hagmarksekar mår dåligt om de omslutits av högt sly. Det första tecknet som tyder på det, är att de nedersta, ofta mycket kraftiga grenarna blir rötangripna, dör och går av. Ju skuggigare det blir och ju längre tiden går desto fler grenar dör underifrån och till slut är bara toppgrenarna lövbeklädda. Ofta lossnar till slut hela barkstycken från de delar av stammen som dött. Eken får brist på energi, kanske också på näring p.g.a rotkonkurrens och kan inte försvara sig mot de aggressiva rötsvampar som trivs i den allt fuktigare miljön kring eken. En utdragen process som är mycket viktig för många vedlevande organismer och som i normala fall skulle ha tagit år kan nu vara över på 50 år (Jansson & Antonsson 1995). 20

23 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 21. En gammal hagmarksek där igenväxning med asp börjar bli påtaglig och skadlig (Foto: Nicklas Jansson). Nedhuggning och städning Efter ädellövskogslagens tillkomst bromsades minskningen av ädellövbeståndet i landet. För de organismer som är beroende av gamla träd med ihåligheter och döda grenar, både på träden och på marken, har dock denna lag haft begränsad effekt. Detta beror på att träden i en skogsbrukad ädellövskog sällan hinner bli så gamla att de blir intressanta för t.ex. vedlevande insekter och svampar innan de avverkas. Ädellövskogsskötseln syftar oftast till att få ett lämpligt antal grova, raka, kvistfria stammar väl fördelade på markytan. Av någon anledning som troligtvis bottnar i okunskap, fäller man ofta vid avverkningar även halvt bortrötade och helt döda träd som rimligtvis måste vara helt utan ekonomiskt värde, men som för många vedlevande insekter är helt oersättliga (Berg 1920, Martin 1989). Andra hot är olika företeelser i skötseln av gamla träd t.ex. i parker. Denna skötsel går ut på att man sågar bort alla döda grenar i trädkronorna och städar bort döda grenar som ramlat ner från träden eller till och med cementerar igen ihåligheterna. Detta minskar antalet lämpliga mikrohabitat och gör därmed områdena mindre värdefulla för insektsfaunan. Fragmentering Innan människan påbörjade en storskalig landskapsomvandling dominerade skogsmiljöer i landskapet. I den mer eller mindre kontinuerliga urskogen med sydliga lövträd, dominerade småskalig störning i form av vindfällning och enstaka grova träds död genom svamp- och insektsangrepp. Sedan får man kanske tänka sig att denna skog var ganska ljus och luckig då betande vilda djur hjälpte till att hålla den öppen. Detta utseende på skogen har medfört att den naturliga selektionen har gynnat arter med kort spridning, då det var ganska stabila förhållanden och det nog inte var så långt mellan de lämpliga livsmiljöerna. 21

24 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland I nutidens landskap, med unga och fragmenterade gammelskogar, missgynnas arter som inte sprider sig längre sträckor. Det handlar om arter som är beroende av gamla träd och kanske lever hela sin livcykel i ett och samma träd. Arter med egenskaper av det här slaget förekommer därför oftast som små samlingar av djur fläckvis spridda i landskapet (reliktpopulationer). Oftast påträffas reliktpopulationer i rester av små ålderdomliga kulturlandskap med lång kontinuitet m.a.p. förekomsten av grova träd. Det är dessa populationer som naturvården måste utgå från vid återskapandet av livskraftiga populationer av de hotade och hänsynskrävande arterna. Det är ganska vanligt med områden där antalet gamla träd är för få och det inte finns några efterföljare (generationsglapp). Ett välkänt exempel är Halltorps hage på Öland. Den extrema specialiseringen hos många gammelskogsarter i kombination med att de sällan flyger, gör att många av de isolerade nya skogarna aldrig kommer att bli koloniserade. Speight (1989) nämner exempel på skogsområden i Europa som etablerats de sista 300 åren och som innehåller åriga träd men där det fattas många av de vedlevande arterna och skyller detta på för långa distanser mellan de få områden som håller en ursprunglig fauna. Liknande iaktagelser har gjorts i Sverige av bl.a Nilsson & Baranowski (1995). Majoriteten av de vedlevande skalbaggarna har funktionella flygvingar och ska kunna flyga över långa distanser och på så sätt sprida sig. Man diskuterar om det beror på att dessa skalbaggar endast tycks flyga i varmt, fuktigt och vindstilla väder och att dessa dagar är mycket sällsynta på dessa breddgrader (Crowson 1961). Som många författare dock påpekar vet man ännu för lite om spridningsförmågan hos dessa skalbaggar (Nilsson & Baranowski 1994, Ahnlund 1995). En studie på läderbaggen (Osmoderma eremita) visade att väldigt få individer flyttade sig till ett nytt träd och den längsta förflyttningen som konstaterades var omkring 200m (Ranius & Hedin, 2001). Senare studier har dock visat på något längre sträckor. Det finns teoretiska skäl till att faunan inte skulle sprida sig långa sträckor. Håligheter i träd utgör en mycket stabil miljö, som kanske kan vara en lämplig miljö för hålträdsskalbaggar i mer än hundra år. Då är det en bättre strategi för en skalbagge att lägga äggen i samma träd den själv kläckts ur än att försöka söka upp ett annat lämpligt träd (Martin 1989). Endast när trädet föll eller dog var det bättre att flyga iväg och leta efter ett nytt hålträd (Nilsson & Baranowski 1994). Vid experimentella studier av andra skalbaggsarter (barkborrar och svartbaggar) har man fått individer att flyga mellan km (Jonsson, 200X). Skälet till att många exklusiva arter fortfarande finns i isolerade och areellt begränsade naturskogar, omgivna av ett intensivt utnyttjat kulturlandskap, är att de ekologiska processer som leder till populationers utdöende kan vara mycket långsamma. Med ö-biogeografisk terminologi kan man säga att isolaten inte uppnått sin nya lägre jämviktsnivå vad gäller artrikedom (Liljelund mfl, 1992). 5. Metodik Vid de systematiska inventeringarna har i huvudsak olika typer av fällor använts. Då de flesta skalbaggsarter kan flyga, fångas de lättast med en typ av fällor som kallas fönsterfällor eller barriärfällor. Den mest använda modellen består av en genomskinlig plastskiva (60 x 35 cm) 22

25 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland som det hänger en vanna under (Figur 22a). Vannan utgörs av en limpform av aluminium. Vannan är fylld med en konserverande vätska som är en blandning av etylenglykol och vatten samt lite diskmedel, för att eliminera ytspänningen, och lite T-sprit för att vätskan ska smaka illa för större djur och människor. Fönsterfällorna fångar insekter från två håll, genom att dessa flyger på plastskivan och faller ner i vannan. Figur 22. a) Fönsterfällan är den mest använda insamlingsmetoden under inventeringarna i Östergötland. b) de insamlade insekterna silas bort från vätskan i aluminiumvannan. Figur 23. A) En fallfälla nergrävd i mulmen i en hålighet. B) Författaren placerar en fallfälla i en ihålig ek (Foto: Nicklas Jansson & Örjan Fritz). 23

26 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland I de undersökta miljöerna, med grova ihåliga lövträd, har det visat sig att flera arter är väldigt tröga och inte flyger omkring så mycket. För att fånga dessa arter kan man använda sig av en typ av fällor inuti håligheterna som fångar de djur som kryper omkring på mulmytan. Dessa fällor, som kallas fallfällor, har här oftast utgjorts av någon typ av burk som är halvfylld med den ovan beskrivna vätskan. Dessa placeras med mynningen i nivå med mulmytan (Figur 23). Ibland har även burkar utan dödande medel använts men då måste dessa vittjas oftare om man vill att djuren ska överleva. Fallfällan grävs ner i mulmen på en hålighet. Det är viktigt att burkens mynning och mulmytan är i exakt samma nivå för att de minsta arterna skall kunna gå över kanten. En tredje typ av fälla har använts för att fånga in de arter som mestadels rör sig kring svamparnas fruktkroppar. De har utgjorts av matlådor i aluminium av engångstyp och kallas tickfällor (Figur 24). De häftas dit under fruktkroppen och fylls med den ovan beskrivna vätskan. Figur 24. Under svamparnas fruktkroppar har tickfällor placerats. En ytterligare metod som använts (framförallt av forskarna) för att inventera de mulmlevande arterna är sållning av en viss mulmvolym (Figur 25). Sållprovet sprids ut över en vit duk och fullbildade insekter, larver, spillning och fragment av insekter eftersöks. 24

27 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 25. Forskaren Thomas Ranius har eftersökt småkrypen och fragment efter dem i ekarnas mulm. Då de olika arterna oftast bara är fullbildade och aktiva några veckor vardera under säsongen, så måste fällorna hänga/sitta ute från tidig vår till sen höst för att man skall kunna fånga in så stor del som möjligt av artstocken i ett område. Vid studier under en säsong av fönsterfällornas fångsteffektivitet tyder resultat på att man med 6-10 fönsterfällor (den genomskinliga plastskivan 40x30 cm) fångar in 50-70% av (dock ej många av de tröga hållevande arterna) arterna i ett område som är 2-4 ha stort (Jansson & Antonsson, 1995). 6. Inventerade lokaler Vid de systematiska inventeringarna med fällor har främst områden med gamla grova ekar inventerats. Detta beror på att artrikedomen i denna naturtyp, av erfarenhet ansågs vara hög, intressant och innehålla en hög andel rödlistade arter. En mindre del (ca 20) av de inventerade områdena utgörs av parker, alléer och hamlade träd i lövängar. Totalt sett har 112 lokaler med ek inventerats något mer systematiskt. Inventeringarna har oftast bekostats med medel från Naturvårdsverket, Länsstyrelsen, Länets kommuner, Skogsvårdsstyrelsen och Östgötastiftelsen och till största delen har inventeringarna utförts av Nicklas Jansson. Artbestämningen har utförts till största del av Nicklas men med hjälp av bl.a. Stig Lundberg, Rickard Baranowski, Mikael Sörensson, Stanislav Snäll, Per Wilander och Kjell Antonsson. Lokalernas läge redovisas översiktligt på länskartan nedan (Figur 26) och redovisas även i bilaga 1. 25

28 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 26. De 112 lokaler med ek och övriga ädellövträd som inventerats av Länsstyrelsen och länets kommuner på vedlevande skalbaggar, klokrypare och vedlevande myror För namn på lokalerna se Bilaga Resultat och diskussion 7.1 Antal arter och rödlistepoäng Rödlistade arter och hotkategorier följer Rödlistade arter i Sverige 2005 (Artdatabanken, 2005). I de flesta diagram och figurer har dock rödlistan från år 2000 använts. Anledningen är att rödlistningen då byggde mer på sällsynthetsgrad och att fler arter var med på rödlistan. Detta gör att det ger en bättre upplösning vid jämförelser av lokalernas inventerings resultat. För beskrivning och förklaring av de olika hotkategorierna se sid 4. Varje nationellt och regionalt rödlistade arts utbredning och status i länet framgår av artfaktabladen i Bilaga 9. Skalbaggar Totalt sett är 112 rödlistade eller regionalt rödlistade skalbaggsarter, knutna till någon ved eller svampkomponent från ädellövträd, funna i Östergötland (Bilaga 2, 3 och 4). Av dessa är 26

29 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland en art placerad i hotkategorin akut hotad (CR), sex i hotkategorin starkt hotad (EN), 24 i hotkategorin sårbar (VU), 40 i hotkategorin missgynnad (NT) och 44 är placerade i den av Länsstyrelsen på förslag framtagna hotkategorin regionalt rödlistade (RR) (Bilaga 8). Några av de mest intressanta fynden utgörs av kortvingen Hypnogyra angularis (EN), halvknäpparen Eucnemis capucina (VU), trägnagaren Oligomerus brunneus (VU), mörkbent kamklobagge (Allecula rhenana, VU) och glattbaggen Scydmaenus perrisi (VU). De har alla en begränsad utbredning och bara en handfull moderna fynd i landet. De arter som har flest fynd i Länsstyrelsens databas över hotade arter är läderbaggen (Osmoderma eremita) och ekoxen (Lucanus cervus). Detta beror dock på att dessa eftersökts till högre grad och i det senare fallet gjordes även ett upprop i media och en mängd fynd rapporterades in från allmänheten. Myror De två myror som är med i denna rapport har tidigare varit rödlistade och är nu föreslagna som regionalt rödlistade för Östergötland. Brun träjordmyra (Lasius brunneus) är en ovanlig art med östlig utbredning i landet. Den kräver miljöer med gamla ädellövträd med rötad ved. De bygger oftast sina bon nära marken inuti trädens stammar. Troligen är fyndet i Motala stad det västligaste fyndet i landet. Grensmalmyran (Leptothorax corticalis) har knappt 10 fynd i landet. Hälften av dem är gjorda i Östergötland. Arten är svår att påvisa då den lever uppe i grenverket på stora gamla ekar. Fynden är dock bara gjorda i exklusiva miljöer varför arten verkar ha höga krav på sin miljö och troligen har en begränsad utbredning i landet. a b Figur 27. A) Grensmalmyran (Leptothorax corticalis) och B) brun trädmyra (Lasius brunneus), två intressanta och tidigare rödlistade, arter som hittats i Östergötland under inventeringar i områden med gamla ihåliga ädellövträd. Illustratörer: Kenneth Claesson och Martin Holmer. Klokrypare I Länsstyrelsens databas över hotade arter finns fyra arter knutna till gamla ädellövträd noterade. De tre arter, gammelekklokrypare, hålträdklokrypare och dvärgklokrypare (Larca lata, Anthrenochernes stellae och Cheiridium museorum), som fortfarande är med på 27

30 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland den nationella rödlistan har alla en stark koncentration av gjorda fynd till Östergötland. Detta kan dock delvis bero på att större inventeringsinsatser är gjorda i länet än i övriga landet. 7.2 De artrikaste regionerna i länet Den trädkartering av grova och ihåliga träd som utförts i länet (samarbete mellan Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen och Länsarbetsnämnden) och som nu i stort sett är klar ger möjlighet till en rad intressanta jämförelser med de skalbaggsdata (plus myror och klokrypare) som denna rapport omfattar. Om man studerar figur 28 så ser man att av de fyra hålekstätaste kartbladen i Östergötland ligger två i Linköpings kommun: i den ena rutan ligger Sturefors Gods och den andra täcks i stora delar in av det forna militära övningsområdet söder om Linköping med bl.a. Tinnerö gård. De två andra ligger mot kusten och i den ena hittar vi den stora ön Djursö i Slätbaken i Söderköpings kommun och den andra ligger i Valdemarsviks kommun och innefattar bl.a. gårdarna Ramsdal och Bäckaskog. Jämför vi detta med var de artrikaste eklokalerna vid inventeringarna ligger så ser vi att ekrikedomen vid övningsområdet och Djursös omgivningar verkar avspegla sig i artrikedomen (Figur 30) vid inventeringarna men för de totalt kända arterna (Figur 29) är det istället rutan innanför med bl.a. Eknön som är artrikast. Dock är rutan där godsen Bjärka Säby och Hovetorp ligger som har flest kända arter av dem som behandlas i denna rapport om man jämför med den med Sturefors gods. Tyvärr har bara en inventering utförts i södra Valdemarsviks kommun (Östra Eds samhälle), så vi kan inte säga så mycket om hur faunan ser ut i den ekrika rutan. Figur 28. Antalet hålekar per ekonomiskt kartblad (5x5 km). 28

31 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 29. Antalet rödlistade skalbaggar, klokrypare och myror som lever på ek och andra ädla lövträd per ekonomiskt kartblad (5x5 km). 7.3 Systematiska inventeringar med fällor Lokaler med ek De lokaler som visat sig ha den mest värdefulla artuppsättningen m.a.p. vedlevande skalbaggar på ek ligger i Söderköping, Linköping och Norrköping (Tabell 2 och Figur 33). De allra starkaste områdena vid inventeringen är Djursö och Engelholm i Söderköpings kommun samt Bjärka Säby och norra delen av det gamla militära övningsområdet söder om Linköping stad. Om man studerar kartan i figur 28. Kan man tydligt se att de starkaste regionerna alla ligger i ett tänkt område som kantas av Linköping stad, Norrköping stad, Söderköping skärgård, Åtvidaberg och Rimforsa. Medan lokaler i norra, västra och södra länsdelen inte alls har lika höga värden m.a.p. rödlistade skalbaggsarter på ek. 29

32 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Tabell 1. De 15, ur vedskalbaggssynpunkt, mest värdefulla lokaler med ek som inventerats av Länsstyrelsen och länets kommuner Djursö, Händelö, Brokind och Malmölandet har dock inventerats mha fler fällor än övriga. Alla lokaler har bara inventerats under en säsong. Begreppet rödlistepoäng förklaras på sidan 4. Lokal Antal rödlistade/sällsynta arter Rödliste poäng Djursö, Söderköping* Hjorth-N, Bjärka Säby, Linköping Engelholm, Söderköping 26 52,5 N Övningsområdet, Linköping Händelö, Norrköping* Garnisonen, Linköping 30 48,5 Malmölandet, Norrköping* Mårstorp, Linköping Brokind, Linköping* 23 45,5 Hjorth-S, Bjärka Säby, Linköping 25 45,5 Räckskog, Kinda 23 45,5 Norrkrog, Norrköping Berga/Valla, Linköping Hägerstad, Åtvidaberg 23 41,5 Labbenäs, Linköping 25 41,5 * Lokaler där dubbel fällinsats använts. Figur 30. En jämförelse av de lokaler med gamla ekar som inventerats i Östergötland av Nicklas Jansson och antalet hålekar i de ekonomiska kartbladen i länet. Storleken på cirkeln är beroende av hur hög rödlistepoäng lokalen får om man lägger ihop alla funna skalbaggsarter som lever på ek. NT/DD=1p, VU=3p, EN/CR=5p. 30

33 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Totalt har 75 rödlistade eller sällsynta skalbaggsarter har hittats vid de systematiska inventeringarna i ekområden. De vanligaste bland de i denna rapport behandlade arterna är trägnagaren Dorcatoma flavicornis, ljusfläckig vedsvampbagge (Mycetophagus piceus), kolsvart kamklobagge (Prionychus ater) och orangevingad kamklobagge (Pseudocistela ceramboides). b c a d Figur 31. Exempel på skalbaggsarter som hittas i hög andel av de undersökta ekområdena: a) orangevingad kamklobagge (Pseudocistela ceramboides), b) ljusfläckig vedsvampbagge (Mycetophagus piceus), c) trägnagaren Dorcatoma flavicornis, d),kolsvart kamklobagge (Prionychus ater), Foto: Bengt Samuelsson. a b c d e f g h Figur 32. Några exempel på de ovanligaste skalbaggsarterna som hittats i Östergötland vid systematiska inventeringar av gamla ihåliga ekar a) klubbhornsbaggen Batrisodes delaporti, b) blåsbaggen Hypebaeus flavipes, c) stumpbaggen Gnathoncus nidorum, d) kortvingen Tachyusida gracilis, e) trägnagaren Anitys rubens, f) mycelbaggen Dreposcia umbrina, g) ekbrunbagge (Hypulus quercinus), ekmulmbagge (Pentaphyllus testaceus). Illustratör: Kenneth Claesson. 31

34 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Lokaler med andra ädellövträdslag än ek Bland de lokaler (20 stycken) med andra ädellövträd än ek som huvudträdslag som inventerats (med samma fångsmetodik och insats) är det Ombergs bokar som har den starkaste artuppsättningen. Därefter följer Linköping slott (diverse olika ädellövträd i parkmiljö) och Lagerlunda (allé med askar) utanför Linköping och Ekeby (allé med ask och lind) i norra Finspångs kommun (se även s. 53). Lägger man dock ihop resultatet från de två inventeringar som utförts kring Ulvåsa slott så är det den lokal i länet där vi känner till flest arter som är och har varit med på rödlistan. #S #S #S#S #S #S #S #S #S #S#S #S #S #S #S #S #S Rödliste poäng #S 7-10 #S #S #S #S #S #S tätorter kommungränser #S kilometer Figur 33. De lokaler med gamla ädellövträd utom ek som inventerats i Östergötland av Länsstyrelsen och länets kommuner (Nicklas Jansson m.fl.) Storleken på den rosa cirkeln är beroende av hur hög rödlistepoäng lokalen får om man lägger ihop alla funna arter som lever på ädla lövträd. EN/CR=5p, VU=3p NT/DD=1p, PT/RR (med på tidigare rödlistor men ej längre) = 0,5p. 32

35 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland 25 rödlistepoäng Ombergs bokar, Ödeshög Linköpings slott, Linköping Lagerlunda, Linköping Ekeby, Finspång Tornby gård, Linköping Ulvåsa slott 2, Motala Nykvarnsparken, Linköping Skvathult, Boxholm S. Botorp, Åtvidaberg Hallstad ängar, Kinda Ulvåsa slott 1, Motala Vimarka, Linköping Valla Folkhögsk., Linköping Hov, Vadstena Kanalen, Motala stad Rosebo, Ydre Grav, Kinda Grensholm, Norrköping Skrädeberg, Ödeshög Västerås, Ydre Figur 34. Jämförelse av rödlistepoängen för inventerade lokalerna med andra ädellövträd än ek som huvudträdslag. Om man jämför lokaler med andra ädellöv än ek med lokalerna med ek, så kommer de förstnämnda aldrig upp i lika höga tal m.a.p antal rödlistade arter eller rödlistepoäng. Tittar men dock i västra och norra länsdelen så har dessa lokaler lika höga eller högre värden än lokaler med ek i samma trakter. Det kan tyda på att utarmningen av faunan på övrigt ädellöv i de länsdelarna inte gått lika långt som den på ek. Av de 75 arter som hittats på ek vid de systematiska inventeringarna har 52 arter även hittats vid inventeringarna av områden med andra ädellövträd av ek. Vid dessa inventeringar hittades också åtta arter som ej sågs vid inventeringarna av ek. Tabell 2. Rödlistade vedskalbaggar som påträffats vid de systematiska inventeringar i områden med andra ädellövträd än ek som utförts av Nicklas Jansson mfl. mellan 1992 och Arter med * har enbart hittats i områden med ädellöv utan ek. Art Familj Svenskt namn Hotkategori 2005 Abraeus granulum* Histeridae Fam. stumpbaggar Sårbar (VU) Aderus populneus Euglenidae Fam. ögonbaggar Missgynnad (NT) Allecula morio Tenebrionidae gulbent kamklobagge Missgynnad (NT) Allecula rhenana* Tenebrionidae mörkbent kamklobagge Starkt hotad (EN) Ampedus hjorti Elateridae gulpalpad rödrock Regionalt rödlistad (RR) Ampedus nigroflavus Elateridae orange rödrock Missgynnad (NT) Anaglyptus mysticus* Cerambycidae prydnadsbock Missgynnad (NT) Calambus bipustulatus Elateridae rödaxlad lundknäppare Missgynnad (NT) Cossonus parallelopipedus* Curculionidae större vedvivel Regionalt rödlistad (RR) Cryptophagus confusus Cryptophagidae Fam. fuktbaggar Regionalt rödlistad (RR) Cryptophagus fuscicornis Cryptophagidae Fam. fuktbaggar Sårbar (VU) Cryptophagus labilis Cryptophagidae Fam. fuktbaggar Missgynnad (NT) 33

36 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Cryptophagus micaceus Cryptophagidae bålgetingfuktbagge Regionalt rödlistad (RR) Cryptophagus populi Cryptophagidae Fam. fuktbaggar Regionalt rödlistad (RR) Cryptophagus quercinus Cryptophagidae Fam. fuktbaggar Regionalt rödlistad (RR) Dorcatoma flavicornis Anobiidae bred tickgnagare Regionalt rödlistad (RR) Elater ferrugineus Elateridae mulmknäppare Starkt hotad (EN) Euglenes oculatus Euglenidae Fam. ögonbaggar Regionalt rödlistad (RR) Gastrallus immarginatus Anobiidae Fam. trägnagare Regionalt rödlistad (RR) Grynocharis oblonga Trogossitidae avlång flatbagge Regionalt rödlistad (RR) Hapalaraea pygmaea Staphylinidae Fam. kortvingar Regionalt rödlistad (RR) Hapalarea vilis Staphylinidae Fam. kortvingar Regionalt rödlistad (RR) Leptura revestita Cerambycidae almblombock Starkt hotad (EN) Liocola marmorata Scarabaeidae brun guldbagge Regionalt rödlistad (RR) Mycetochara axillaris Tenebrionidae större svampklobagge Regionalt rödlistad (RR) Mycetochara humeralis Tenebrionidae mindre svampklobagge Missgynnad (NT) Mycetophagus piceus Mycetophagidae ljusfläckig vedsvampbagge Regionalt rödlistad (RR) Mycetophagus populi Mycetophagidae brungul vedsvampbagge Regionalt rödlistad (RR) Nemadus colonoides Leiodidae Fam. mycelbaggar Regionalt rödlistad (RR) Opilo mollis Cleridae Fam. brokbaggar Missgynnad (NT) Osmoderma eremita Scarabaeidae läderbagge Missgynnad (NT) Oxypoda arborea Staphylinidae Fam. kortvingar Regionalt rödlistad (RR) Phloeophagus lignarius* Curculionidae Fam. vivlar Missgynnad (NT) Phloeophagus turbatus* Curculionidae Fam. vivlar Missgynnad (NT) Plegaderus caesus Histeridae Fam. stumpbaggar Regionalt rödlistad (RR) Prionocyphon serricornis Scirtidae Fam. mjukbaggar Regionalt rödlistad (RR) Prionychus ater Tenebrionidae svart kamklobagge Regionalt rödlistad (RR) Pseudocistela ceramboides Tenebrionidae gulvingad kamklobagge Regionalt rödlistad (RR) Ptenidium turgidum* Ptiliidae Fam. fjädervingar Regionalt rödlistad (RR) Ptinus sexpunctatus Anobiidae sexfläckig tjuvbagge Missgynnad (NT) Quedius microps Staphylinidae Fam. kortvingar Regionalt rödlistad (RR) Rhizophagus cribratus Monotomidae Fam. gråbaggar Regionalt rödlistad (RR) Scraptia fuscula Scraptidae brunhuvad spolbagge Regionalt rödlistad (RR) Sepedophilus bipunctatus Staphylinidae Fam. kortvingar Regionalt rödlistad (RR) Thamiaraea hospita Staphylinidae Fam. kortvingar Missgynnad (NT) Tillus elongatus Cleridae Fam. brokbaggar Regionalt rödlistad (RR) Trichoceble memnonia Cleridae Fam. borstbaggar Regionalt rödlistad (RR) Trichonyx sulcicollis* Staphylinidae Fam. kortvingar Sårbar (VU) Velleius dilatatus Staphylinidae bålgetingkortvinge Regionalt rödlistad (RR) Xyleborinus saxesenii Curculionidae brun vedborre Missgynnad (NT) Epuraea guttata Nitidulidae Fam. glansbaggar Regionalt rödlistad (RR) Haploglossa gentilis Staphylinidae Fam. kortvingar Regionalt rödlistad (RR) Tabell 3. De rödlistade och sällsynta klokrypare och myror som hittats under systematiska inventeringar av miljöer med gamla ihåliga ädellövträd i Östergötland. artnamn svenskt namn familj hotkategori Lasius brunneus brun träjordmyra Formicidae RR Leptothorax corticalis grensmalmyra Formicidae NT Allochernes wideri rötträklokrypare Chernetidae RR Anthrenochernes stellae hålträdklokrypare Chernetidae NT Larca lata gammelekklokrypare Garypidae NT Cheiridium museorum dvärgklokrypare Cheiridiidae NT 34

37 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland c d a b e f Figur 35. Exempel på vedlevande skalbaggsarter som företrädesvis har hittats på andra ädellövträd än ek i Östergötland. a) mörkbent kamklobagge (Allecula rhenana), b) större vedvivel (Cossonus parallellopipedus), c) stumpbaggen Abraeus granulum, d) kortvingen Trichonyx sulcicollis, e) fjädervingen Ptenidium turgidum, f) vedviveln Phloeophagus turbatus, (Bilder från Reitter och Hansen). a b Figur 36. a) Gammelekklokrypare (Larca lata) och b) hålträdsklokrypare (Anthrenochernes stellae) är två av de rödlistade klokryparna som återfunnits vid inventeringar av gamla hålträd i Östergötland. Illustratör: Kenneth Claesson och Martin Holmer. 35

38 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland 7.4 Exempel på arter från artrika och värdefulla mikromiljöer: Under bark eller i ved på nydöda kvistar, grenar eller stamdelar av ek: Tabell 4. De rödlistade och regionalt rödlistade skalbaggsarter som utvecklas under barken på nydöda kvistar, grenar eller stamdelar av ek och som är funna i Östergötland efter Art Familj Svenskt namn Hotkategori 2005 Agrilus biguttatus Buprestidae tvåfläckig smalpraktbagge Sårbar (VU) Agrilus laticornis Buprestidae bredhornad smalpraktbagge Missgynnad (NT) Dryocoetes villosus Curculionidae ekbarkborre Regionalt rödlistad (RR) Epuraea guttata Nitidulidae Fam. glansbaggar Regionalt rödlistad (RR) Lymexylon navale Lymexylidae skeppsvarvsfluga Missgynnad (NT) Plagionotus detritus Cerambycidae bredbandad ekbarkbock Akut Hotad (CR) Pyrrhidium sanguineum Cerambycidae rödhjon Missgynnad (NT) Rhagium sycophanta Cerambycidae ekträdlöpare Sårbar (VU) Xyleborinus saxesenii Curculionidae brun vedborre Missgynnad (NT) Figur 37. Exempel på två rödlistade skalbaggsarter som utvecklas under barken på nydöda kvistar, grenar eller stamdelar av ek och som är funna i Östergötland efter Rödhjon (Pyrrhidium sanguineum) och tvåfläckig smalpraktbagge (Agrilus biguttatus): Bilder av Martin Holmer och Rune Axlsson. I torr ekved och torra ekgrenar: Tabell 5. De rödlistade och regionalt rödlistade skalbaggsarter som utvecklas i torr ekved torra ekgrenar och som är funna i Östergötland efter Art Familj Svenskt namn Hotkategori 2005 Bostrichus capucinus Bostrychidae kapucinbagge Sårbar (VU) Conopalpus testaceus Tenebrionidae ekgrenbrunbagge Regionalt rödlistad (RR) Grammoptera ustulata Cerambycidae gulbent grenbock Missgynnad (NT) Lyctus linearis Lyctidae eksplintbagge Sårbar (VU) Oligomerus brunneus Anobiidae Fam. trägnagare Sårbar (VU) Xyletinus longitarsis Anobiidae Fam. trägnagare Missgynnad (NT) Xyletinus pectinatus Anobiidae Fam. trägnagare Regionalt rödlistad (RR) 36

39 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 38. Exempel på tre rödlistade skalbaggsarter som utvecklas i veden på torra ekgrenar och som är funna i Östergötland efter 1980: Från vänster, ekbrunbaggen Conopalpus testaceus och trägnagarnarna Xyletinus longitarsis och Oligomerus brunneus. Bilder från Reitter (1911). I veden på rötade stamdelar på ek Tabell 6. Exempel på rödlistade och regionalt rödlistade skalbaggsarter som utvecklas i veden på rötade stamdelar, grenar och rötter av ek och som är funna i Östergötland efter Art Familj Svenskt namn Hotkategori 2005 Ampedus nigroflavus Elateridae orange rödrock Missgynnad (NT) Ampedus praeustus Elateridae svartspetsad rödrock Missgynnad (NT) Anitys rubens Anobiidae Fam. trägnagare Missgynnad (NT) Dorcatoma flavicornis Anobiidae bred tickgnagare Regionalt rödlistad (RR) Lucanus cervus Lucanidae ekoxe Missgynnad (NT) Mycetophagus piceus Mycetophagidae ljusfläckig vedsvampbagge Regionalt rödlistad (RR) Mycetophagus populi Mycetophagidae brungul vedsvampbagge Regionalt rödlistad (RR) Pentaphyllus testaceus Tenebrionidae ekmulmbagge Missgynnad (NT) Prionus coriarius Cerambycidae taggbock Missgynnad (NT) Hypulus quercinus Melandryidae ekbrunbagge Missgynnad (NT) Anoplodera sexguttata Cerambycidae sexfläckig blombock Missgynnad (NT) Figur 39. Exempel på rödlistade eller sällsynta skalbaggsarter som utvecklas i veden på rötade stamdelar av ek och som är funna i Östergötland efter 1980: Från vänster - trägnagaren Anitys rubens, gulpalpad rödrock (Ampedus hjorti), ljusfläckig vedsvampbagge (Mycetophagus piceus) och mulmsvartbaggen Pentaphyllus testaceus. Bilder: Kenneth Claesson (1 & 4), Bengt Samuelsson (2) och Reitter (1911) (3). 37

40 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland I håligheter på ek (men även ibland på andra lövträd) Tabell 7. Exempel på rödlistade och regionalt rödlistade skalbaggsarter som utvecklas i ihåligheterna på ekar och som är funna i Östergötland efter Art Familj Svenskt namn Hotkategori 2005 Allecula morio Tenebrionidae gulbent kamklobagge Missgynnad (NT) Allecula rhenana Tenebrionidae mörkbent kamklobagge Starkt hotad (EN) Ampedus cardinalis Elateridae Kardinalfärgad rödrock Missgynnad (NT) Ampedus hjorti Elateridae gulpalpad rödrock Regionalt rödlistad (RR) Elater ferrugineus Elateridae mulmknäppare Starkt hotad (EN) Gnorimus nobilis Scarabaeidae ädelguldbagge Missgynnad (NT) Gnorimus variabilis Scarabaeidae svart guldbagge Starkt hotad (EN) Grynocharis oblonga Trogossitidae avlång flatbagge Regionalt rödlistad (RR) Liocola marmorata Scarabaeidae brun guldbagge Regionalt rödlistad (RR) Mycetochara axillaris Tenebrionidae större svampklobagge Regionalt rödlistad (RR) Mycetochara humeralis Tenebrionidae mindre svampklobagge Missgynnad (NT) Osmoderma eremita Scarabaeidae läderbagge Missgynnad (NT) Plegaderus caesus Histeridae Fam. stumpbaggar Regionalt rödlistad (RR) Prionocyphon serricornis Scirtidae Fam. mjukbaggar Regionalt rödlistad (RR) Procraerus tibialis Elateridae smalknäppare Missgynnad (NT) Pseudocistela ceramboides Tenebrionidae gulvingad kamklobagge Regionalt rödlistad (RR) Tenebrio opacus Tenebrionidae matt mjölbagge Sårbar (VU) Figur 40. Exempel på tre rödlistade skalbaggsarter som utvecklas i håligheterna på gamla ekar som är funna i Östergötland efter Från vänster: läderbaggen (Osmoderma eremita), ädelguldbagge (Gnorimus nobili) och mulmknäpparen (Elater ferrugineus). Illustrationer av Martin Holmer. 38

41 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland I håligheter och rötad ved på andra lövträd än ek Tabell 8. Exempel på rödlistade och regionalt rödlistade skalbaggsarter som utvecklas i ihåligheterna och rötad ved på lövträd (men sällan eller aldrig ek) ek och som är funna i Östergötland efter Art Familj Svenskt namn Hotkategori 2005 Abraeus granulum Histeridae Fam. stumpbaggar Sårbar (VU) Allecula rhenana Tenebrionidae mörkbent kamklobagge Starkt hotad (EN) Athous mutilatus Elateridae trubbtandad lövknäppare Sårbar (VU) Cossonus parallelopipedus Curculionidae större vedvivel Regionalt rödlistad (RR) Phloeophagus lignarius Curculionidae Fam. vivlar Missgynnad (NT) Phloeophagus thomsoni Curculionidae Fam. vivlar Missgynnad (NT) Phloeophagus turbatus Curculionidae Fam. vivlar Missgynnad (NT) Ptenidium gressneri Ptiliidae Fam. fjädervingar Missgynnad (NT) Ptenidium turgidum Ptiliidae Fam. fjädervingar Regionalt rödlistad (RR) Quedius microps Staphylinidae Fam. kortvingar Regionalt rödlistad (RR) Uloma culinaris Tenebrionidae större sågsvartbagge Missgynnad (NT) Figur 41. Exempel på tre rödlistade skalbaggsarter som utvecklas i håligheterna på gamla ädellövträd (men sällan eller aldrig i ek) som är funna i Östergötland efter Från vänster: större vedvivel (Cossonus parallelopipedus), stumpbaggen Abraeus granulum och trubbtandad lövknäppare (Athous mutilatus). Bilder från Reitter (1911). I gnaggångar efter andra insekter på ek (men ibland även på andra lövträd) Tabell 9. Exempel på arter som lever i gångar och/eller på rester efter andra insekter på ek men ibland även på andra ädellövträd. Art Familj Svenskt namn Hotkategori 2005 Aderus populneus Euglenidae Fam. ögonbaggar Missgynnad (NT) Colydium filiforme Colydidae Fam. barkbaggar Starkt hotad (EN) Corticeus fasciatus Tenebrionidae tvåfärgad barksvartbagge Sårbar (VU) Euglenes oculatus Euglenidae Fam. ögonbaggar Regionalt rödlistad (RR) Globicornis nigripes Dermestidae Fam. ängrar Sårbar (VU) Hypebaeus flavipes Malachidae Fam. blåsbaggar Sårbar (VU) Opilo mollis Cleridae Fam. brokbaggar Missgynnad (NT) Ptinus sexpunctatus Anobiidae sexfläckig tjuvbagge Missgynnad (NT) Scraptia fuscula Scraptidae brunhuvad spolbagge Regionalt rödlistad (RR) Tillus elongatus Cleridae Fam. brokbaggar Regionalt rödlistad (RR) 39

42 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland A B C Figur 42. Exempel på arter som lever som rovdjur i gångarna efter andra insekter a) brokbaggen Tillus elongats, b) barkbaggen Colydium filiforme, c) svartbaggen Corticeus fasciatus. Bilder från Reitter (1911). I myror, bin och getingars bon i ihåliga träd Tabell 10. De rödlistade och regionalt rödlistade skalbaggsarter som lever i/ i anslutning till myr-, bi eller getingbon i ihåliga träd och som är funna i Östergötland efter Art Familj Svenskt namn Hotkategori 2005 Batrisodes adnexus Staphylinidae Fam. kortvingar Sårbar (VU) Batrisodes delaporti Staphylinidae Fam. kortvingar Sårbar (VU) Cryptophagus micaceus Cryptophagidae bålgetingfuktbagge Regionalt rödlistad (RR) Cryptophagus populi Cryptophagidae Fam. fuktbaggar Regionalt rödlistad (RR) Euryusa sinuata Staphylinidae Fam. kortvingar Sårbar (VU) Hypnogyra angularis Staphylinidae Fam. kortvingar Starkt hotad (EN) Oxypoda arborea Staphylinidae Fam. kortvingar Regionalt rödlistad (RR) Paromalus parallelepipedus Histeridae Fam. stumpbaggar Regionalt rödlistad (RR) Scydmaenus perrisii Scydmaenidae Fam. glattbaggar Sårbar (VU) Trichonyx sulcicollis Staphylinidae Fam. kortvingar Sårbar (VU) Velleius dilatatus Staphylinidae bålgetingkortvinge Regionalt rödlistad (RR) Figur 43. Exempel på tre rödlistade skalbaggsarter som utvecklas i myr- och getingbon på ihåliga träd och som är funna i Östergötland efter Från vänster: Glattbaggen Scydmaenus perrisii, bålgetingkortvinge (Velleius dilatatus), kortvingen Euryusa sinuata. Bilder från Reitter (1911). 40

43 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland 8. Förslag på ansvarsarter för Östergötland Om man studerar arternas utbredning i landet är det ett antal arter som visar sig ha en betydande andel av sin utbredning i Östergötland. Kriterierna för urvalet har varit att arten ska vara rödlistad och ha minst 25% av sina kända lokaler i länet. Med andra ord har Östergötland ett stort ansvar för dessa arters fortlevnad i landet. Länsstyrelsen arbetar med att ta fram förslag på sådana arter och har valt att benämna dem ansvarsarter. De föreslagna arterna finns samlade i Tabell 13. De allra tydligaste, d.v.s. arter där Östergötland har en stor andel av landets kända lokaler, är ängern Globicornis nigripes och kortvingen Tachyusida gracilis. Tabell 11. Förslag på ansvarsarter för Östergötland bland skalbaggar, myror och klokrypare som lever på ekar och andra gamla ädellövträd. Ordning Art Familj svenskt namn Hk 2005 Skalbaggar Gnathoncus nidorum Histeridae (stumpbaggar) Fam. stumpbaggar NT Liodopria serricornis Leiodidae (Mycelbaggar) sågtandad mycelbagge VU Scydmaenus perrisii Scydmaenidae (glattbaggar) Fam. glattbaggar VU Batrisodes delaporti Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar VU Hypnogyra angularis Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar EN Thamiaraea hospita Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar NT Tachyusida gracilis Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar VU Elater ferrugineus Elateridae (knäppare) mulmknäppare EN Globicornis nigripes Dermestidae (ängrar) Fam. ängrar VU Bostrichus capucinus Bostrychidae (träborrare) kapucinerbagge VU Hypebaeus flavipes Malachidae (blåsbaggar) Fam. blåsbaggar VU Aderus populneus Aderidae (ögonbaggar) Fam. ögonbaggar NT Tenebrio opacus Tenbrionidae (svartbaggar) matt mjölbagge VU Steklar Leptothorax corticalis Formicidae (myror) barksmalmyra RR Klokrypare Larca lata Garypidae gammelekklorypare NT Anthrenochernes stellae Chernetidae hålträdklokrypare NT Cheiridium museorum Cheiridiidae dvärgklokrypare NT 9. Kort beskrivning av ett urval av de mest värdefulla lokalerna med gamla ihåliga ädellövträd som inventerats Lokaler med ek Om man ger de 74 inventerade lokalerna poäng efter vilka eklevande skalbaggsarter som återfunnits, vid inventeringar med fällor av standardiserad modell, och sorterar dem efter resultatet ger det en stor spridning. Den artrikaste lokalen kommer upp i 31 och de svagaste i tre poänggivande arter. Översätter man detta i poäng ger det 59 för den starkaste och 2,5 för den svagaste (Bilaga 6). Nedan beskrivs den starkaste lokalen i varje kommun i länet. 41

44 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Tabell 12. De starkaste lokalerna (m.a.p. rödlistepoäng beräknat enbart på eklevande skalbaggar) med ihåliga ekar från respektive kommun i Östergötland. Lokalerna är ordnade i fallande ordning. Lokal Djursö Hjorthagen, Bjärka Säby Händelö Räckeskog Hägerstad Harsbo Ekön Omberg Solberga Sund Bäck Motala stad Vadstena golfbana kommun Söderköping Linköping Norrköping Kinda Åtvidaberg Valdemarsvik Finspång Ödeshög Mjölby Ydre Boxholm Motala Vadstena Djursö, Söderköping Djursö ligger i en av länets artrikaste trakter m.a.p. eklevande organismer. Resultatet visar att de idag ca 100 hålekarna har kunnat hålla kvar en stor del av den fauna som man bara kan förvänta sig i områden med lång hålträdskontinuitet och gör Djursö till ett av de värdefullaste ekområdena i länet och i landet. Många av de undersökta ekarna på Djursö är välväxta, ståtliga och står ljust och håller därför högsta klass. Bland de arter som konstaterades vid inventeringen 1996 återfinns många sällsynta och krävande arter. Då några extra fällor användes kan nog toppplaceringen östgötarankingen delvis bero en större fångsinsats än de flesta andra områden som inventerats i länet. De fina topparterna skvallrar dock om att området håller mycket hög kvalité. De ovanligaste arterna ur ett östgötaperspektiv är svart guldbagge (Gnorimus variabilis, EN), brokig barksvartbagge (Corticeus fasciatus, VU) och mulmknäpparen (Elater ferrugineus, EN). De har alla bara några få fyndplatser vardera i länet. Men även matt mjölbagge (Tenebrio opacus, VU) och rödaxlad lundknäppare (Calambus bipustulatus, NT) är sällsynta arter med höga krav på sin omgivning. Tittar man på artlistan ur ett större perspektiv så är ängern Globicornis nigripes (VU) en riktig sällsynthet, då den utanför Östergötland bara är funnen på några platser i Småland och på Öland och saknas i övriga Norden. En annan riktig sällsynthet som hittades i en fälla på en ask vid samma inventering (men som ej räknats in vid jämförelsen med andra ekområden) är mörkbent kamklobagge (Allecula rhenana, EN). Arten har bara två fyndplatser i länet och en handfull i landet. 42

45 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 44. Några av de gamla ekarna på södra delen av Djursö som inventerades 1996 (Foto: Nicklas Jansson). Hjorthagen, Bjärka Säby, Linköping Bjärka Säby ligger 15 km S Linköping stad och är ett av länets håleksrikaste områden med drygt 300 ekar i de centrala delarna. De flesta ekar står på goda marker och har vuxit upp i ett öppet landskap, varför de ofta är av ansenlig storlek och med spärrgrenig krona. I området kring det gamla hjorthägnet vid Fornhemmet lades två fällinsatser 1994, en innanför och en utanför hägnet. Båda gav fina resultat och hamnar högt i jämförelsen med andra östgötaområden (Nr 2 och 10 i rankingen). Fällorna inne i Hjorthägnet gav bäst resultat. De värdefullaste arterna som hittades är brokig barksvartbagge (Corticeus fasciatus, VU), matt mjölbagge (Tenebrio opacus, VU) och blåsbaggen Hypebaeus flavipes (VU). I en ek utanför hägnet hittades även mulmknäpparen (Elater ferrugineus, EN) och andra arter som är ovanliga och värda att nämna är ekmulmbaggen (Pentaphyllus testaceus, NT) och rödaxlad lundknäppare (Calambus bipustulatus, NT). Forskningsstudier har även visat att området hyser en av landets starkaste populationer av läderbagge. Under dessa studier har man även hittat svart guldbagge (Gnorimus variabilis,en) som ytterligare förstärker bilden av att Bjärka Säby är ett av länets och även landets toppobjekt för hålträdslevande skalbaggar. 43

46 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 45. Några av de stora gamla ekarna inne i hjorthägnet vid Bjärka Säby som inventerades Händelö, Norrköping Händelö ligger i anslutning till Norrköping stad. Insprängt mellan ekhagarna finns flera industri- och lagerlokaler. De drygt 150 ekarna med stamhåligheter är spridda över ön men de flesta har växt upp ganska tätt, varför de inte är riktigt lika grova som helt solitära ekar på näringsrik mark kan bli. Vid inventeringen 1995 användes dubbel fällinsats vilket delvis skulle kunna förklara den höga placeringen i rankningen (högst placerad av 12 inventerade områden i Norrköpings kommun och på plats 5 i Östgötarankingen av de 74 inventerade ekområdena). De intressantaste arterna som påvisades vid inventeringen är fyrfläckad vedsvampbagge (Mycetophagus quadriguttatus, VU), ekmulmbaggen (Pentaphyllus testaceus, NT), nästtjuvbagge (Ptinus sexpunctatus, NT) och ängern Globicornis nigripes (VU). De tre först nämnda har bara 5-15 fyndplatser i länet och ängern är som nämnts tidigare en art där Östergötland har ansvar för bevarandet, då den saknas i övriga Norden och som bara konstaterats på några platser i Småland och på Öland i landet. 44

47 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 46. Gamla ekar på södra delen av Händelö i Norrköping (Foto: Nicklas Jansson). Räckeskog, Kinda De flesta ekarna vid Räckeskog står på ganska mager och bergbunden mark varför de flesta är småväxta och ej så grova. De är dock gamla och ihåliga, så de flesta mikromiljöerna finns troligen på plats. Tyvärr är antalet hålekar endast drygt 10, så populationerna för respektive art är nog relativt små och därmed känsliga för förändringar. Resultatet från inventeringen 1996 placerar Räckeskog på plats nr 11 i Östgötarankingen. De arter som skvallrar om att vi är i en trakt med höga kvalitéer och där kontinuiteten på hålekar är lång är klubbhornsbaggen Batrisodes adnexus (VU), matt mjölbagge (Tenebrio opacus, VU) och ängern Globicornis nigripes (VU). Den först nämnda är knuten till några vedlevande myror av släktet Lasius och är en verklig sällsynthet med endast två moderna fynd i länet och med en sparsam och splittrad utbredning i landet. 45

48 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 47. En av de större ekarna vid Räckeskog i Kinda kommun. Foto: Kenneth Claesson. Hägerstad, Åtvidaberg Idag finns det bara något 10-tal ihåliga ekar vid Hägerstad, men arterna som hittades vid inventeringen 1997 tyder på att området har varit riktigt ekrikt längre tillbaka i historien. Arter som svart guldbagge (Gnorimus variabilis,en) och läderbagge (Osmoderma eremita, NT) är goda exempel på sådana arter. Andra ovanliga arter som hittades är tvåfläckig smalpraktbagge (Agrilus biguttatus, VU), skeppsvarvsflugan (Lymexylon navale, NT) och nästtjuvbagge (Ptinus sexpunctatus, NT). Området hamnar på plats nr 14 i Östgötarankingen. Figur 48. Några av de fina arterna som hittades vid inventeringen av ekarna vid Hägerstad slott: läderbagge (Osmoderma eremita), svart guldbagge (Gnorimus variabilis) och skeppsvarvsflugan (Lymexylon navale) (Illustrationer: Martin Holmer och från Reitter, 1911). 46

49 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Harsbo, Valdemarsvik De mäktigt stora ekarna vid Harsbo har en vacker utsikt över sjön Ken. Tyvärr är de bara 7-8 st, men deras skalbaggsinnehåll skvallrar om att trakten förr varit rik på gamla hålekar. Arter som svart guldbagge (Gnorimus variabilis,en), kardinalfärgad rödrock (Ampedus cardinalis, NT) och läderbagge (Osmoderma eremita, NT) är goda exempel på sådana arter. Men även ekoxe (Lucanus cervus, NT), brunbaggen Anisoxya fuscula (VU) och nästtjuvbaggen (Ptinus sexpunctatus, NT) är ovanliga arter som höjer områdes kvalitéer över många andra. Området inventerades 1995 och hamnar på plats nr 16 i Östgötarankingen. Figur 49. En av de pampiga ekarna vid Harsbo i Valdemarsviks kommun (Foto: Peter Dahlström). Ekön, Finspång Finspångs kommun har inte så många regioner med mycket gammelekar och de flesta ligger lite isolerade med bara några få träd. Man kan se brister i artstockarna och troligtvis har ett artutdöende skett. Ekön har dock ett intressant ekbestånd (varav ca 50 st är ihåliga) som är något av ett undantag. Flera intressanta arter dök upp vid inventeringen 1998 och området hamnar på plats nr 22 på östgötarankingen. Bland hålträdsarterna kan nämnas läderbagge (Osmoderma eremita, NT), kardinalfärgad rödrock (Ampedus cardinalis, NT), smalknäppare (Procraerus tibialis, NT) och brun guldbagge (Liocola marmorata, RR). 47

50 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 50. Gammal ek på Ekön i Finspångs kommun. Foto: Martin Larsson. Omberg, Ödeshög De insektsfällor som räknats in i denna lokal satt i gamla ekar mellan granurskogen vid Storpissan och Västra väggar. Totalt finns det drygt 300 ekar på Omberg men dessa är spridda över en stor areal och många står mörkt och mår inte så bra. Ett restaureringsarbete har påbörjats och man kan hoppas att ekarna kan räddas innan de skuggas ihjäl. De intressantaste arterna som påvisades vid inventeringen 1993 är glattbaggen Scydmaenus perrisi (VU), ädelguldbagge, (Gnorimus nobilis, NT) och ekbrunbagge (Hypylus quercinus, NT). Dessa är alla mycket ovanliga i länet med en handfull fyndlokaler. Den först nämnda arten har en begränsad utredning i landet och saknas i övriga Norden. De båda håleklevande knäpparna kardinalfärgad rödrock (Ampedus cardinalis, NT) och smalknäpparen (Procraerus tibialis, NT) är också två ovanliga arter som är värda att nämna. Vid senare inventeringar har även läderbagge (Osmoderma eremita, NT) och mulmknäpparen (Elater ferrugineus, VU) hittats, vilket ytterligare indikerar att Omberg har höga värden m.a.p. den hålträdslevande skalbaggsfaunan. 48

51 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 51. Gamla ekar på Omberg a) stående i granplantering men i framhuggen ljusbrunn b) i nyrestaurerad hagmark Foto: Linda Svensson och Martin Larsson. Solberga, Mjölby I Solbergas närmsta omgivningar finns det drygt 50 hålekar. Dessa hyser en överraskande fin fauna med tanke på det västliga läget i länet (i övrigt är det bara Omberg som sticker ut artmässigt av de inventerade lokalerna). Den ovanligaste arten för länet som dök upp är gulbent grenbock (Grammoptera ustulata, NT) som utanför eklandskapet S Linköping bara har en handfull kända lokaler. I övrigt är rödaxlad lundknäppare (Calambus bipustulatus, NT), läderbagge (Osmoderma eremita, NT) och smalknäppare (Procraerus tibialis, NT) arter som visar på en värdefull hålträdsmiljö. Figur 52. En del av de fina ekhagarna runt Svartån vid Solberga i Mjölby kommun. Foto: Nicklas Jansson 49

52 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Sund, Ydre Ekarna vid Sund ligger väldigt isolerade. Totalt är det drygt 25 hålekar i den inventerade hagens omgivningar. Troligtvis har detta satt sina spår på artrikedomen och kan vara en förklaring till att inte fler av de sällsynta arterna hittades vid inventeringen Några riktigt fina arter dök dock upp. Bland dessa är det stumpbaggen Gnathoncus nidorum (NT) och trägnagaren Anitys rubens (NT) de roligaste. De har båda endast en handfull kända lokaler i länet och G. nidorum är utanför länet bara känd från Örebro, Stockholm och Uppsala län. Andra arter som hittades och som också är ovanliga och signalerar att det är en fint område är kardinalfärgad rödrock (Ampedus cardinalis, NT), läderbagge (Osmoderma eremita, NT), rödaxlad lundknäppare (Calambus bipustulatus, NT) och ekgrenbrunbagge (Conopalpus testaceus, RR) Figur 53. Några av de gamla ekarna kring Sund i Ydre kommun. Foto: Nicklas Jansson. Bäck, Boxholm Det är lite glest med ekarna i Boxholmstrakten men det finns ett stråk kring Bäck och Lagnebrunna med drygt 50 ihåliga ekar. Det är tyvärr långt mellan dem och faunan knutna till denna miljö har det troligtvis inte lätt. De flesta av ekarna vid Bäck är gamla och i sena hålighetsstadier och tyvärr har flera av dem dött på senare år. Vid inventeringen 1997 hade dessutom många av dem kraftig invasion av stackmyror (Formica spp) som inte brukar vara bra för faunan på kort sikt. Trots detta så hittades flera intressanta och lite ovanliga arter: rödaxlad rödrock (Calambus bipustulatus, NT), ekgrenbrunbagge (Conopalpus testaceus, RR) och brokbaggen Tillus elongatus (RR). Andra arter så som kardinalfärgad rödrock (Ampedus cardinalis, NT), smalknäppare (Procraerus tibialis, NT) och gulbent kamklobagge (Allecula morio, NT) visar också att området har haft en lång historia med gamla hålekar. 50

53 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 54. En av de mäktiga gamla ekarna vid Bäck i Boxholms kommun. Foto: Nicklas Jansson Motala stad I Motala stads omgivningar råder stor brist på gamla ihåliga ekar men inne i staden finns det ett antal (ca 30) spridda på några delområden. När inventeringen utfördes 1996 var fällorna spridda till Borenshult, Radio muséet, Isstadion och Råssnäs. Många av de typiska ekarterna verkar fattas i trakten, men de som ändå dök upp bland de lite ovanligare kan nämnas: gulpalpad rödrock (Ampedus hjorti, RR), ekgrenbrunbagge (Conopalpus testaceus, NT), gammelekklokrypare (Larca lata, NT) och smal mörkbagge (Grynocharis oblonga, RR). Andra ovanliga arter som konstaterades är stumpbaggen Gnathoncus nidorum (NT) och kortvingen Hapalarea vilis (NT) som endast har en handfull fyndplatser i länet. 51

54 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 55. Stora ihåliga ekar vid Isstadion i Motala. Foto: Nicklas Jansson Vadstena golfbana Ekarna vid Vadstena golfbana är bara tre men de är gamla och ihåliga. De är dock väldigt isolerade och detta märks tydligt på deras artinnehåll. De arter med något indikatorvärde för gamla ädellövträd som dök upp vid inventeringen 1997 är: trägnagaren Dorcatoma flavicornis (RR), svart kamklobagge (Prionychus ater, RR) och kortvingen Quedius microps (RR). 52

55 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 56. De vackra ekarna vid Vadstena golfbana. Foto: Jan Peterson. 9.2 Lokaler med andra ädellövträd än ek. Studerar man diagrammet i figur 34 på sidan 33 så ser man hur 20 lokaler med gamla ädelövträd i Östergötland skiljer sig om man sätter poäng på de rödlistade arter man hittat. De fem med de starkaste resultaten samt den lokal vi känner totalt har flest fynd av rödlistade arter (utanför jämförelsen då dubbel fällinsats använts (Ulvåsa 1 och Ulvåsa 2)) från beskrivs nedan. Ombergs bokar De äldre bokarna på Omberg är koncentrerade till södra delen av berget kring Alvastra (Fig 19A) och Ellen Keys Strand, förutom en handfull som finns uppe vid Höje. Under säsongen 2002 sattes fönster och fallfällor ut på en del av dessa. Resultatet blev över förväntan och gav den högsta poängen av alla hittills inventerade lokaler med ädellövträd utan ek. Det saknas dock arter som är att betrakta som rena bok-specialister varför man kan gissa att om nu bokarna är naturligt förekommande på berget, så har antingen inte arterna hittat hit eller att de dött ut under någon period då det varit brist på substrat. De mest intressanta arterna som hittades vid inventeringen är bålgetingkortvingen (Velleius dilatatus), mulmknäpparen (Elater ferrugineus), brokbaggen Opilo mollis, prydnadsbock (Anaglyptus mysticus) och gulbent kamklobagge (Allecula morio). Linköpings slott Trädbeståndet i Linköpings stad består av en mängd gamla träd av olika trädslag. Runt slottet finns en större mängd samlat och många är dessutom innanrötade och med fina håligheter med mulm. Fällorna under inventeringen 2001 sattes ut på alm, lind, lönn och bok. Resultatet var överraskande fint och visar på att ädellövträd som står i stadsmiljö mycket väl kan hysa samma fauna som de som står mer på landsbygd. De mest intressanta arterna som hittades är kortvingen Hapalaraea vilis, sexfläckig tjuvbagge (Ptinus sexpunctatus), fuktbaggen 53

56 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Cryptophagus confusus, spolbaggen Scraptia fuscula, vedviveln Phleophagus turbatus och hålträdsklokrypare Anthrenochernes stellae. Figur 57. Två av de inventerade gamla ädellövträden kring Linköpings slott. Almen till höger fick almsjuka för några år sedan och barkades därför av kommunen för att ej sprida smittan vidare. Lagerlunda allé Lagerlunda ligger ca 5 km väster om Linköping stad. Alléträden vid Lagerlunda utgörs i huvudsak av ask. Det är en av de längsta och pampigaste allérna i länet och träden är både stora och gamla. Andelen träd med håligheter är stor vilket ger faunan en mängd olika substrattyper. Inventeringen med fällor utfördes Närheten till ekhagarna avspeglar sig delvis i faunan och annars typiska arter för brunrötad ek så som rödpalpad rödrock (Ampedus hjorti) och ljusfläckig vedsvampbagge (Mycetophagus piceus) dök upp i fällorna. Andra arter som hör till de mer intressanta i allén är rödaxlad lundknäppare (Calambus bipustulatus), de bägge fuktbaggarna Cryptophagus fuscicornis och C.confusus samt större svampklobagge (Mycetochara axillaris). 54

57 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 58. Lagerlunda allé som är en av de längsta och pampigaste alléerna i Östergötland visade sig även hysa ovanligt fin skalbaggsfauna (Foto: Nicklas Jansson). Ekeby allé Ekeby ligger i norra Finspåns kommun. Trädbeståndet i Ekeby allé är gammalt och har höga entomologiska värden tack vare att träden fått stå kvar trots en del ålderskrämpor i form av rötor och håligheter. Inventeringen med fällor utfördes De undersökta träden utgörs av ask och lind. Vid en första tanke kan man tycka att Ekeby ligger isolerat uppe i skogsbygden och förväntningarna var inte så höga på lokalens fauna men tittar man på kartan och sedan på artlistan inser man att influenserna från Södermanlands odlingslandskap kring Vingåker och Katrineholm är betydande. Fina arter som hittades och som är värda att nämna är avlång flatbagge (Grynocharis oblonga), brokbaggen Tillus elongatus, spolbaggen Scraptia fuscula, större svampklobagge (Mycetochara axillaris) och mindre svampklobagge (Mycetochara humeralis). Tornby gårds allé Träden i allén utgörs av gamla stora askar som alla är mer eller mindre rötade och ihåliga. Det finns gott om håligheter med mulm och antalet olika mikromiljöer därmed stort. Området ligger i utkanten på nordvästra delen av Linköping stad. Inventeringen med fällor utfördes år De intressantaste arterna som påvisades vid inventeringen var kortvingen Thamairea hospita, avlång flatbagge (Grynocharis oblonga), gråbaggen Silvanus bidentatus och vedviveln Phleophagus turbatus. 55

58 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 59. Askallén vid Tornby gård i utkanten av Linköping stad. Ulvåsa slott De fem ovanstående lokalerna gav det bästa resultatet vid en inventeringinsats av samma storlek dvs ca fem fönster och fem fallfällor. Vi Ulvåsa slott var miljöerna så diversa och trädslagen så många att det här satsade dubbel insats för att se vad det skulle ge. Figur 60. Gamla ihåliga askar i allén vid Ulvåsa slott. 56

59 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Den första säsongens (1997) inventering av askar och almar gav ett medelfint resultat för länet och nästa säsong (2001), då bokar, oxel och lind inventerades gav ett ändå lite finare resultat. Dessa båda placerade sig på 11: resp. 6:e plats i Östgöta-rankingen. Det var dock 9 nya poänggivande arter från säsong två, så totalt är området vid Ulvåsa slott det område med andra ädellövträd än ek som vi känner flest arter ifrån. Några av arterna som ska lyftas fram, varav flera är riktigt ovanliga, är stumpbaggen Abraeus granulum (som vi bara har en handfull fynd av från länet), kortvingen Hapalaraea vilis, rödaxlad lundknäppare, rötsvampbaggen Hylis procerolus och svartbaggen Uloma culinaris. 10. Andra lokaler som ej inventerats med fällor men som har många intressanta fynd eller bedöms ha höga värden med avseende på eklevande skalbaggar Eknön, Söderköpings kommun Eknön är en stor ö som ligger i Slätbaken (viken som går in till Söderköping). Den är unik med sitt gamla trädbestånd och är ett av länets hålekstätaste områden. Drygt 175 hålträd hittades vid den trädkartering som utförts i länet. De flesta av dessa träd är gamla ekar. Vi har en god kännedom av Eknöns skalbaggsfauna, trots att vi inte inventerat med fällor där ännu, och detta tack vare att skalbaggskännaren Hans Ahnlund bodde på ön under många år på 70- och 80-talet och samlade in ett stort material. Arter som är mycket ovanliga och skvallrar om Eknöns höga kvalitéer är svart guldbagge (Gnorimus variabilis, EN), kortvingen Batrisodes delaporti (VU), mycelbaggen Dreposcia umbrina (VU), blåsbaggen Hypebaeus flavipes (VU), trägnagaren Oligomerus brunneus (VU), mulmknäppare (Elater ferrugineus, VU) och mörkbent kamklobagge (Allecula rhenana, EN). Listan är lång med fina arter och Eknön kan mycket väl vara det artrikaste området i länet m.a.p. vedlevande arter som kräver ekar och gamla ädellövträd för sin överlevnad. 57

60 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 61. En ekdominerad hagmark på Eknön i Söderköping kommun. Foto: Jens Johannesson. Stegeborg, Söderköpings kommun På Stegeborgs marker finns det ett stort och intressant ekbestånd. Totalt rör det sig om drygt 100 ekar med håligheter. Man kan misstänka att det finns en liknande artstock som på Eknön och Djursö som ju ligger i närheten och har visat sig ha en mycket artrik skalbaggsfauna knuten till ek. Även på andra sidan Slätbaken, bara ett stenkast härifrån, vid Norrkrogs branter har också en mängd fina arter påvisats vid inventeringar, bl.a. almgrenbock (Leptura revestita, EN), ädelguldbagge (Gnorimus nobilis, NT), ekbrunbagge (Hypulus quercinus, NT) och sexfläckig tjuvbagge (Ptinus sexpunctatus, NT). 58

61 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Figur 62. Några kraftfulla ekar på Stegeborgs marker i Söderköpings kommun. Foto: Kenneth Claesson. Figur 63. Ståtliga ekar på Adelsnäs marker. Foto: Nicklas Jansson. 59

62 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Adelsnäs, Åtvidabergs kommun Vid Adelsnäs gods i Åtvidabergs kommun finns det ett mycket stort och fint ekbestånd. Inom en ganska begränsad yta finns bl.a. 125 gamla ihåliga ekar. De flesta av dessa träd står dess utom på bördig mark och är av ansenlig storlek. Det finns en mängd gamla fynd gjorda av Einar Wirén som bodde i Åtvidabergstrakten under bl.a talet. De intressantaste av dessa fynd är kapucinerbagge (Bostrichus capucinus, VU), kortvingen Trichonyx sulcicollis (VU), ängern Globicornis nigripes (VU), gulaxlad lundknäppare (Calambus bipustulatus, NT) och gulbent grenbock (Grammoptera ustulata, NT). Dessa fynd indikerar mycket höga värden m.a.p. vedlevande ekskalbaggar. Bo, Mjölby I trakten av V Harg och Bo gård finns en mängd gamla ekar. I Länsstyrelsens träddatabas finns drygt 75 st registrerade. Ingen inventering av de gamla ekarna är gjord, men i bestånd med gammal asp och sälg har fynd gjorts av åtelbaggen Nemadus colonoides (RR), brokbaggen Tillus elongatus, RR), svart kamklobagge (Prionychus ater, RR) och sågtandad mycelbagge (Liodopria serricornis,vu) som alla också kan utvecklas på ek. Figur 60. Några av de stora gamla ihåliga ekarna vid Bo gård söder om V Harg i Mjölby kommun. Foto: Sven Lennartsson. Ramsdal Ett område som efter trädkarteringar har visat sig innehålla en stor mängd hålekar är Östra Eds norra omgivningar i Valdemarsviks kommun. En gård som utmärker sig lite extra är 60

63 Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare kring gamla ädellövträd i Östergötland Ramsdal med ca 130 hålekar. Det sydliga och kustnära läget gör att man kan ha stora förhoppningar att det är ett artrikt område och att en del finesser kan gömma sig i trakten. 11. Tack Ett stort tack riktas till alla entomologer som välvilligt lämnat ut uppgifter om sina fynd i länet och till alla fotografer och konstnärer som bistått med bilder till rapporten. Tack även till Artdatabanken, SLU, som gett oss en del dataunderlag och utbredningskartor och Kjell Antonsson som fungerat som bollplank och givit värdefulla synpunkter på rapporten och till Kenneth Claesson som tagit fram kartorna med hålträdsförekomst samt till Marcus Vigren som hållit ordning på databasen och tagit fram utbredningskartorna. Ett sista stort tack till alla markägare som välvilligt låtit oss undersöka deras träd och till alla övriga markägare som är rädda om gamla träd och ger arterna i denna rapport möjligheten att fortleva i Östergötland. 61

64 Bilaga 1 Y-KOORD Nummer i figurer Lokalnamn Kommun X-KOORD 1 Grav Kinda Hovs kyrka Vadstena Skvathult Boxholm Södra Botorp Åtvidaberg Tornby Allé Linköping Västerås Ydre Lagerlunda Linköping Ulfåsa slott Motala Valla park Linköping Grensholm Norrköping Ekeby Finspång Hårstorps askäng Ödeshög Skrädeberg Ödeshög Rosebo, Torpön Ydre Alvastra Ödeshög Ellen Key Ödeshög Regnaholm Finspång Hallstad ängar Kinda Nykvarnsparken Linköping Linköping Slott Linköping Platens grav Motala Vimarka allé Linköping Anudden Vadstena Berga/Valla Linköping Bjärka äng Linköping Borg Norrköping Brokind skolh. Linköping Bråborg Norrköping Byckorp, Ask Motala Bäck Boxholm Böneryd Ödeshög Börsjö, Butbro Finspång Disevids kulle Ödeshög Edsberga Linköping Ekenäs Motala Ekholmen/Stångån Linköping Ekön Motala Fornhagen Linköping Fålehagen Motala Garnison Linköping Gunnarsbo Linköping Hamra Kinda Harsbo Valdemarsvik Hjort-h-N Linköping Hjort-h-S Linköping Hovetorp Linköping Hägerstad slott Åtvidaberg Händelö Norrköping Ingelsta Norrköping Isstadion Motala Jämjö Norrköping Karlshov, Klockrike Motala Kristberg Motala Kvarns skjutf.,bäckhem Motala Labbenäs Linköping Lagnebrunna Boxholm

65 57 Lenestad Finspång Långvass-udde-V Linköping Långvass-udde-Ö Linköping Makersbergen Ödeshög Malmölandet Norrköping Marbergen Ödeshög Mauritsberg Norrköping Mårstorp Linköping N Övningsområdet Linköping N. Storpissan Ödeshög Norrbysjön Motala Norsholm Norrköping Orräng 1 Linköping Orräng 2 Linköping Orräng 3 Linköping Predikstolen Ödeshög Prästbolas Ödeshög Ravnäs Norrköping Ruda Motala Rundstorp Norrköping Råssnäs Motala Råsö Kinda Räckeskog Kinda Skaggebo Linköping Skenäs Norrköping Skäggetorp Motala Skärblacka Norrköping Solberga Mjölby St. Löpgöl Åtvidaberg Sturefors NR Linköping Sturefors-NR-N Linköping Sturefors-NR-S Linköping Styvinge Åtvidaberg Sund Ydre Sundsbro Linköping Sundsnäs Kinda Svaltorp Åtvidaberg Sätra Humpen Linköping Tisenhult Finspång Tolefors Linköping V. Eneby Kinda Älvarum Ödeshög Ängelholm Söderköping Ättorpa Motala Östantorp Åtvidaberg Östra Ed Valdemarsvik Ekön Finspång Bokö Valdemarsvik Vadstena golfbana Vadstena Kvädö Valdemarsvik Djursö Söderköping Slevringe Åtvidaberg Benö Norrköping Kvillinge Norrköping Norrkrog Norrköping Godegård Motala

66 Bilaga 2 Ordning Familj Art svenskt namn Hk 2005 Skalbaggar Histeridae (stumpbaggar) Abraeus granulum Fam. stumpbaggar VU Plegaderus caesus Fam. stumpbaggar RR Gnathoncus nidorum Fam. stumpbaggar NT Paromalus parallelepipedus Fam. stumpbaggar RR Ptiliidae (fjädervingar) Ptenidium gressneri Fam. fjädervingar NT Ptenidium turgidum Fam. fjädervingar RR Leiodidae (mycelbaggar) Liodopria serricornis sågtandad mycelbagge VU Nemadus colonoides Fam. mycelbaggar RR Dreposcia umbrina Fam. mycelbaggar VU Scydmaenidae (glattbaggar) Eutheia linearis Fam. kortvingar NT Scydmaenus perrisii Fam. glattbaggar VU Staphylinidae (kortvingar) Velleius dilatatus bålgetingkortvinge RR Quedius microps Fam. kortvingar RR Hypnogyra angularis Fam. kortvingar EN Plectophloeus nitidus Fam. kortvingar NT Batrisodes delaporti Fam. kortvingar VU Batrisodes adnexus Fam. kortvingar VU Trichonyx sulcicollis Fam. kortvingar VU Hapalarea vilis Fam. kortvingar RR Hapalaraea pygmaea Fam. kortvingar RR Carphacis striatus Fam. kortvingar VU Sepedophilus bipunctatus Fam. kortvingar RR Oxypoda arborea Fam. kortvingar RR Haploglossa gentilis Fam. kortvingar RR Thamiaraea hospita Fam. kortvingar NT Euryusa sinuata Fam. kortvingar VU Tachyusida gracilis Fam. kortvingar VU Scirtidae (mjukbaggar) Prionocyphon serricornis Fam. mjukbaggar RR Scarabaeidae (bladhorningar) Liocola marmorata brun guldbagge RR Osmoderma eremita läderbagge NT Gnorimus nobilis ädelguldbagge NT Gnorimus variabilis svart guldbagge EN Lucanidae (ekoxebaggar) Lucanus cervus ekoxe NT Elateridae (knäppare) Athous mutilatus trubbtandad lövknäppare VU Calambus bipustulatus rödaxlad lundknäppare NT Procraerus tibialis smalknäppare NT Ampedus nigroflavus orange rödrock NT Ampedus hjorti gulpalpad rödrock RR Ampedus praeustus svartspetsad rödrock NT Ampedus cardinalis cardinalfärgad rödrock NT Elater ferrugineus mulmknäppare EN Eucnemidae (halvknäppare) Eucnemis capucina Fam. Halvknäppare VU Buprestidae (praktbaggar) Agrilus biguttatus tvåfläckig smalpraktbagge VU Agrilus laticornis bredhornad smalpraktbagge NT Dermestidae (ängrar) Globicornis nigripes Fam. ängrar VU Bostrychidae Lyctus linearis eksplintbagge VU Bostrichus capucinus kapucinbagge VU Anobiidae (trägnagare) Ptinus sexpunctatus sexfläckig tjuvbagge NT Dorcatoma flavicornis bred tickgnagare RR Gastrallus immarginatus Fam. trägnagare RR Xyletinus pectinatus Fam. trägnagare RR Anitys rubens Fam. trägnagare NT Xyletinus longitarsis Fam. trägnagare NT Oligomerus brunneus Fam. trägnagare VU Lymexylidae (varvsflugor) Lymexylon navale skeppsvarvsfluga NT Trogossitidae (mörkbaggar) Grynocharis oblonga avlång flatbagge RR Cleridae (brokbaggar) Tillus elongatus Fam. brokbaggar RR Opilo mollis Fam. brokbaggar NT Melyridae (borstbaggar) Aplocnemus impressus Fam. borstbaggar NT Trichoceble memnonia Fam. borstbaggar RR Malachidae (blåsbaggar) Hypebaeus flavipes Fam. blåsbaggar VU

67 Ordning Familj Art svenskt namn Hk 2005 Nitidulidae (glansbaggar) Epuraea guttata Fam. glansbaggar RR Cryptarcha undata Fam. barkglansbaggar RR Monotomidae (gråbaggar) Rhizophagus cribratus Fam. gråbaggar RR Cryptophagidae (fuktbaggar) Cryptophagus fallax Fam. fuktbaggar NT Cryptophagus quercinus Fam. fuktbaggar RR Cryptophagus populi Fam. fuktbaggar RR Cryptophagus micaceus bålgetingfuktbagge RR Cryptophagus fuscicornis Fam. fuktbaggar VU Cryptophagus labilis Fam. fuktbaggar NT Cryptophagus confusus Fam. fuktbaggar RR Cryptophagus pallidus Fam. fuktbaggar RR Cisidae (träsvampborrare) Cis castaneus Fam. trädsvampborrare NT Colydidae (barkbaggar) Colydium filiforme Fam. barkbaggar EN Mycetophagidae (vedsvampbaggar) Mycetophagus quadripustulatus stor vedsvampbagge RR Mycetophagus piceus ljusfläckig vedsvampbagge RR Mycetophagus quadriguttatus fyrfläckad vedsvampbagge VU Mycetophagus populi brungul vedsvampbagge RR Oedemeridae (blombaggar) Iscnomera cinerascens matt blombagge RR Iscnomera caerulea glänsande blombagge RR Aderidae (ögonbaggar) Aderus populneus Fam. ögonbaggar NT Euglenes oculatus Fam. ögonbaggar RR Tenebrionidae (svartbaggar) Allecula rhenana mörkbent kamklobagge EN Prionychus ater svart kamklobagge RR Allecula morio gulbent kamklobagge NT Pseudocistela ceramboides gulvingad kamklobagge RR Mycetochara axillaris större svampklobagge RR Mycetochara humeralis mindre svampklobagge NT Tenebrio opacus matt mjölbagge VU Conopalpus testaceus ekgrenbrunbagge RR Corticeus fasciatus tvåfärgad barksvartbagge VU Pentaphyllus testaceus ekmulmbagge NT Uloma culinaris större sågsvartbagge NT Scraptidae (spolbaggar) Scraptia fuscula brunhuvad spolbagge RR Melandryidae (brunbaggar) Hypulus quercinus ekbrunbagge NT Phloiotrya rufipes Fam. brunbaggar NT Cerambycidae (långhorningar) Prionus coriarius taggbock NT Rhagium sycophanta ekträdlöpare VU Grammoptera ustulata gulbent grenbock NT Anoplodera sexguttata sexfläckig blombock NT Leptura revestita almblombock EN Pyrrhidium sanguineum rödhjon NT Poecilium alni ekkvistspegelbock NT Plagionotus detritus bredbandad ekbarkbock CR Mesosa nebulosa töckenfägad ögonfläcksbock NT Curculionidae (vivlar) Cossonus parallelopipedus större vedvivel RR Phloeophagus lignarius Fam. vivlar NT Phloeophagus turbatus Fam. vivlar NT Phloeophagus thomsoni Fam. vivlar NT Dryocoetes villosus ekbarkborre RR Xyleborinus saxesenii brun vedborre NT Steklar Formicidae (myror) Lasius brunneus brun trämyra RR Leptothorax corticalis grensmalmyra NT Spindeldjur Chernetidae (blindklokrypare) Allochernes wideri rötträklokrypare RR Garypidae Larca lata gammelekklorypare NT Chernetidae Anthrenochernes stellae hålträdklokrypare NT Cheiridiidae Cheiridium museorum dvärgklokrypare NT

68 Bilaga 3 Hotkategori 2005 Art Familj Svenskt namn Abraeus granulum Histeridae Fam. stumpbaggar Sårbar (VU) Aderus populneus Euglenidae Fam. ögonbaggar Missgynnad (NT) Agrilus biguttatus Buprestidae tvåfläckig smalpraktbagge Sårbar (VU) Agrilus laticornis Buprestidae bredhornad smalpraktbagge Missgynnad (NT) Allecula morio Tenebrionidae gulbent kamklobagge Missgynnad (NT) Allecula rhenana Tenebrionidae mörkbent kamklobagge Starkt hotad (EN) Allochernes wideri Chernetidae rötträklokrypare Regionalt rödlistad (RR) Ampedus cardinalis Elateridae Kardinalfärgad rödrock Missgynnad (NT) Ampedus hjorti Elateridae gulpalpad rödrock Regionalt rödlistad (RR) Ampedus nigroflavus Elateridae orange rödrock Missgynnad (NT) Ampedus praeustus Elateridae svartspetsad rödrock Missgynnad (NT) Anitys rubens Anobiidae Fam. trägnagare Missgynnad (NT) Anoplodera sexguttata Cerambycidae sexfläckig blombock Missgynnad (NT) Anthrenochernes stellae Chernetidae hålträdklokrypare Missgynnad (NT) Aplocnemus impressus Melyridae Fam. borstbaggar Missgynnad (NT) Athous mutilatus Elateridae trubbtandad lövknäppare Sårbar (VU) Batrisodes adnexus Staphylinidae Fam. kortvingar Sårbar (VU) Batrisodes delaporti Staphylinidae Fam. kortvingar Sårbar (VU) Bostrichus capucinus Bostrychidae kapucinbagge Sårbar (VU) Calambus bipustulatus Elateridae rödaxlad lundknäppare Missgynnad (NT) Carphacis striatus Staphylinidae Fam. kortvingar Sårbar (VU) Cheiridium museorum Cheiridiidae dvärgklokrypare Missgynnad (NT) Cis castaneus Cisidae Fam. trädsvampborrare Missgynnad (NT) Colydium filiforme Colydidae Fam. barkbaggar Starkt hotad (EN) Conopalpus testaceus Tenebrionidae ekgrenbrunbagge Regionalt rödlistad (RR) Corticeus fasciatus Tenebrionidae tvåfärgad barksvartbagge Sårbar (VU) Cossonus parallelopipedus Curculionidae större vedvivel Regionalt rödlistad (RR) Cryptarcha undata Nitidulidae Fam. barkglansbaggar Regionalt rödlistad (RR) Cryptophagus confusus Cryptophagidae Fam. fuktbaggar Regionalt rödlistad (RR) Cryptophagus fallax Cryptophagidae Fam. fuktbaggar Missgynnad (NT) Cryptophagus fuscicornis Cryptophagidae Fam. fuktbaggar Sårbar (VU) Cryptophagus labilis Cryptophagidae Fam. fuktbaggar Missgynnad (NT) Cryptophagus micaceus Cryptophagidae bålgetingfuktbagge Regionalt rödlistad (RR) Cryptophagus pallidus Cryptophagidae Fam. fuktbaggar Regionalt rödlistad (RR) Cryptophagus populi Cryptophagidae Fam. fuktbaggar Regionalt rödlistad (RR) Cryptophagus quercinus Cryptophagidae Fam. fuktbaggar Regionalt rödlistad (RR) Dorcatoma flavicornis Anobiidae bred tickgnagare Regionalt rödlistad (RR) Dreposcia umbrina Leiodidae Fam. mycelbaggar Sårbar (VU) Dryocoetes villosus Curculionidae ekbarkborre Regionalt rödlistad (RR) Elater ferrugineus Elateridae mulmknäppare Starkt hotad (EN) Epuraea guttata Nitidulidae Fam. glansbaggar Regionalt rödlistad (RR) Eucnemis capucina Eucnemidae Fam. Halvknäppare Sårbar (VU) Euglenes oculatus Euglenidae Fam. ögonbaggar Regionalt rödlistad (RR) Euryusa sinuata Staphylinidae Fam. kortvingar Sårbar (VU) Eutheia linearis Scydmaenidae Fam. kortvingar Missgynnad (NT) Gastrallus immarginatus Anobiidae Fam. trägnagare Regionalt rödlistad (RR) Globicornis nigripes Dermestidae Fam. ängrar Sårbar (VU) Gnathoncus nidorum Histeridae Fam. stumpbaggar Missgynnad (NT) Gnorimus nobilis Scarabaeidae ädelguldbagge Missgynnad (NT) Gnorimus variabilis Scarabaeidae svart guldbagge Starkt hotad (EN) Grammoptera ustulata Cerambycidae gulbent grenbock Missgynnad (NT) Grynocharis oblonga Trogossitidae avlång flatbagge Regionalt rödlistad (RR) Hapalaraea pygmaea Staphylinidae Fam. kortvingar Regionalt rödlistad (RR) Hapalarea vilis Staphylinidae Fam. kortvingar Regionalt rödlistad (RR) Haploglossa gentilis Staphylinidae Fam. kortvingar Regionalt rödlistad (RR) Hypebaeus flavipes Malachidae Fam. blåsbaggar Sårbar (VU) Hypnogyra angularis Staphylinidae Fam. kortvingar Starkt hotad (EN) Hypulus quercinus Melandryidae ekbrunbagge Missgynnad (NT) Iscnomera caerulea Oedemeridae glänsande blombagge Regionalt rödlistad (RR) Iscnomera cinerascens Oedemeridae matt blombagge Regionalt rödlistad (RR)

69 Art Familj Svenskt namn Hotkategori 2005 Larca lata Garypidae gammelekklorypare Missgynnad (NT) Lasius brunneus Formicidae brun trämyra Regionalt rödlistad (RR) Leptothorax corticalis Formicidae grensmalmyra Missgynnad (NT) Leptura revestita Cerambycidae almblombock Starkt hotad (EN) Liocola marmorata Scarabaeidae brun guldbagge Regionalt rödlistad (RR) Liodopria serricornis Leiodidae sågtandad mycelbagge Sårbar (VU) Lucanus cervus Lucanidae ekoxe Missgynnad (NT) Lyctus linearis Lyctidae eksplintbagge Sårbar (VU) Lymexylon navale Lymexylidae skeppsvarvsfluga Missgynnad (NT) Mesosa nebulosa Cerambycidae töckenfägad ögonfläcksbock Missgynnad (NT) Mycetochara axillaris Tenebrionidae större svampklobagge Regionalt rödlistad (RR) Mycetochara humeralis Tenebrionidae mindre svampklobagge Missgynnad (NT) Mycetophagus piceus Mycetophagidae ljusfläckig vedsvampbagge Regionalt rödlistad (RR) Mycetophagus populi Mycetophagidae brungul vedsvampbagge Regionalt rödlistad (RR) Mycetophagus quadriguttatus Mycetophagidae fyrfläckad vedsvampbagge Sårbar (VU) Mycetophagus quadripustulatus Mycetophagidae stor vedsvampbagge Regionalt rödlistad (RR) Nemadus colonoides Leiodidae Fam. mycelbaggar Regionalt rödlistad (RR) Oligomerus brunneus Anobiidae Fam. trägnagare Sårbar (VU) Opilo mollis Cleridae Fam. brokbaggar Missgynnad (NT) Osmoderma eremita Scarabaeidae läderbagge Missgynnad (NT) Oxypoda arborea Staphylinidae Fam. kortvingar Regionalt rödlistad (RR) Paromalus parallelepipedus Histeridae Fam. stumpbaggar Regionalt rödlistad (RR) Pentaphyllus testaceus Tenebrionidae ekmulmbagge Missgynnad (NT) Phloeophagus lignarius Curculionidae Fam. vivlar Missgynnad (NT) Phloeophagus thomsoni Curculionidae Fam. vivlar Missgynnad (NT) Phloeophagus turbatus Curculionidae Fam. vivlar Missgynnad (NT) Phloiotrya rufipes Melandryidae Fam. brunbaggar Missgynnad (NT) Plagionotus detritus Cerambycidae bredbandad ekbarkbock Akut Hotad (CR) Plectophloeus nitidus Staphylinidae Fam. kortvingar Missgynnad (NT) Plegaderus caesus Histeridae Fam. stumpbaggar Regionalt rödlistad (RR) Poecilium alni Cerambycidae Ekkvistspegelbock Missgynnad (NT) Prionocyphon serricornis Scirtidae Fam. mjukbaggar Regionalt rödlistad (RR) Prionus coriarius Cerambycidae taggbock Missgynnad (NT) Prionychus ater Tenebrionidae svart kamklobagge Regionalt rödlistad (RR) Procraerus tibialis Elateridae smalknäppare Missgynnad (NT) Pseudocistela ceramboides Tenebrionidae gulvingad kamklobagge Regionalt rödlistad (RR) Ptenidium gressneri Ptiliidae Fam. fjädervingar Missgynnad (NT) Ptenidium turgidum Ptiliidae Fam. fjädervingar Regionalt rödlistad (RR) Ptinus sexpunctatus Anobiidae sexfläckig tjuvbagge Missgynnad (NT) Pyrrhidium sanguineum Cerambycidae rödhjon Missgynnad (NT) Quedius microps Staphylinidae Fam. kortvingar Regionalt rödlistad (RR) Rhagium sycophanta Cerambycidae ekträdlöpare Sårbar (VU) Rhizophagus cribratus Monotomidae Fam. gråbaggar Regionalt rödlistad (RR) Scraptia fuscula Scraptidae brunhuvad spolbagge Regionalt rödlistad (RR) Scydmaenus perrisii Scydmaenidae Fam. glattbaggar Sårbar (VU) Sepedophilus bipunctatus Staphylinidae Fam. kortvingar Regionalt rödlistad (RR) Tachyusida gracilis Staphylinidae Fam. kortvingar Sårbar (VU) Tenebrio opacus Tenebrionidae matt mjölbagge Sårbar (VU) Thamiaraea hospita Staphylinidae Fam. kortvingar Missgynnad (NT) Tillus elongatus Cleridae Fam. brokbaggar Regionalt rödlistad (RR) Trichoceble memnonia Cleridae Fam. borstbaggar Regionalt rödlistad (RR) Trichonyx sulcicollis Staphylinidae Fam. kortvingar Sårbar (VU) Uloma culinaris Tenebrionidae större sågsvartbagge Missgynnad (NT) Velleius dilatatus Staphylinidae bålgetingkortvinge Regionalt rödlistad (RR) Xyleborinus saxesenii Curculionidae brun vedborre Missgynnad (NT) Xyletinus longitarsis Anobiidae Fam. trägnagare Missgynnad (NT) Xyletinus pectinatus Anobiidae Fam. trägnagare Regionalt rödlistad (RR)

70 Bilaga 4 svenskt namn Hk Art Ordning Familj 2005 Osmoderma eremita skalbaggar Scarabaeidae (bladhorningar) läderbagge NT Lucanus cervus skalbaggar Lucanidae (ekoxebaggar) ekoxe NT Lasius brunneus myror Formicidae (myror) brun trämyra RR Prionychus ater skalbaggar Tenebrionidae (svartbaggar) svart kamklobagge RR Ampedus hjorti skalbaggar Elateridae (knäppare) gulpalpad rödrock RR Allecula morio skalbaggar Tenebrionidae (svartbaggar) gulbent kamklobagge NT Cryptophagus micaceus skalbaggar Cryptophagidae (fuktbaggar) Fam. fuktbaggar RR Procraerus tibialis skalbaggar Elateridae (knäppare) smalknäppare NT Mycetophagus piceus skalbaggar Mycetophagidae (vedsvampbaggar) ljusfläckig vedsvampbagge RR Pseudocistela ceramboides skalbaggar Tenebrionidae (svartbaggar) gulvingad kamklobagge RR Allochernes wideri klokrypare Chernetidae rötträklokrypare RR Mycetochara axillaris skalbaggar Tenebrionidae (svartbaggar) större svampklobagge RR Ampedus cardinalis skalbaggar Elateridae (knäppare) cardinalfärgad rödrock NT Scraptia fuscula skalbaggar Scraptidae (spolbaggar) brunhuvad spolbagge RR Grynocharis oblonga skalbaggar Trogossitidae (mörkbaggar) avlång flatbagge RR Cryptarcha undata skalbaggar Nitidulidae (glansbaggar) Fam. barkglansbaggar RR Euglenes oculatus skalbaggar Euglenidae (ögonbaggar) Fam. ögonbaggar RR Dorcatoma flavicornis skalbaggar Anobiidae (trägnagare) bred tickgnagare RR Liocola marmorata skalbaggar Scarabaeidae (bladhorningar) brun guldbagge RR Velleius dilatatus skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) bålgetingkortvinge RR Haploglossa gentilis skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar RR Gastrallus immarginatus skalbaggar Anobiidae (trägnagare) Fam. trägnagare RR Larca lata klokrypare Garypidae gammelekklorypare NT Nemadus colonoides skalbaggar Leiodidae (mycelbaggar) Fam. mycelbaggar RR Mycetochara humeralis skalbaggar Tenebrionidae (svartbaggar) mindre svampklobagge NT Trichoceble memnonia skalbaggar Cleridae (brokbaggar) Fam. borstbaggar RR Anthrenochernes stellae klokrypare Chernetidae hålträdklokrypare NT Cryptophagus confusus skalbaggar Cryptophagidae (fuktbaggar) Fam. fuktbaggar RR Globicornis nigripes skalbaggar Dermestidae (ängrar) Fam. ängrar VU Ampedus nigroflavus skalbaggar Elateridae (knäppare) orange rödrock NT Prionocyphon serricornis skalbaggar Scirtidae (mjukbaggar) Fam. mjukbaggar RR Plegaderus caesus skalbaggar Histeridae (stumpbaggar) Fam. stumpbaggar RR Calambus bipustulatus skalbaggar Elateridae (knäppare) rödaxlad lundknäppare NT Tenebrio opacus skalbaggar Tenebrionidae (svartbaggar) matt mjölbagge VU Cheiridium museorum klokrypare Cheiridiidae dvärgklokrypare NT Hapalaraea pygmaea skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar RR Cryptophagus quercinus skalbaggar Cryptophagidae Fam. fuktbaggar RR Hapalarea vilis skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar RR Hypebaeus flavipes skalbaggar Malachidae (blåsbaggar) Fam. blåsbaggar VU Cryptophagus populi skalbaggar Cryptophagidae (fuktbaggar) Fam. fuktbaggar RR Lymexylon navale skalbaggar Lymexylidae (varvsflugor) skeppsvarvsfluga NT Tillus elongatus skalbaggar Cleridae (brokbaggar) Fam. brokbaggar RR Rhizophagus cribratus skalbaggar Monotomidae (gråbaggar) Fam. gråbaggar RR Grammoptera ustulata skalbaggar Cerambycidae (långhorningar) gulbent grenbock NT Conopalpus testaceus skalbaggar Tenebrionidae (svartbaggar) ekgrenbrunbagge RR Elater ferrugineus skalbaggar Elateridae (knäppare) mulmknäppare EN Xyletinus pectinatus skalbaggar Anobiidae (trägnagare) Fam. trägnagare RR Prionus coriarius skalbaggar Cerambycidae (långhorningar) taggbock NT Oxypoda arborea skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar RR Ampedus praeustus skalbaggar Elateridae (knäppare) svartspetsad rödrock NT Ptinus sexpunctatus skalbaggar Anobiidae (trägnagare) sexfläckig tjuvbagge NT Hypulus quercinus skalbaggar Melandryidae (brunbaggar) ekbrunbagge NT Mycetophagus populi skalbaggar Mycetophagidae (vedsvampbaggar) brungul vedsvampbagge RR Phloiotrya rufipes skalbaggar Melandryidae (brunbaggar) Fam. brunbaggar NT Epuraea guttata skalbaggar Nitidulidae (glansbaggar) Fam. glansbaggar RR Gnorimus nobilis skalbaggar Scarabaeidae (bladhorningar) ädelguldbagge NT Iscnomera cinerascens skalbaggar Oedemeridae (blombaggar) matt blombagge RR Paromalus parallelepipedus skalbaggar Histeridae (stumpbaggar) Fam. stumpbaggar RR Agrilus biguttatus skalbaggar Buprestidae (praktbaggar) tvåfläckig smalpraktbagge VU Corticeus fasciatus skalbaggar Tenebrionidae (svartbaggar) tvåfärgad barksvartbagge VU Anitys rubens skalbaggar Anobiidae (trägnagare) Fam. trägnagare NT Ptenidium turgidum skalbaggar Ptiliidae (fjädervingar) Fam. fjädervingar RR Aderus populneus skalbaggar Euglenidae Fam. ögonbaggar NT Pentaphyllus testaceus skalbaggar Tenebrionidae (svartbaggar) ekmulmbagge NT Anoplodera sexguttata skalbaggar Cerambycidae sexfläckig blombock NT Athous mutilatus skalbaggar Elateridae trubbtandad lövknäppare VU

71 Art Ordning Familj svenskt namn Hk 2005 Cryptophagus pallidus skalbaggar Cryptophagidae Fam. fuktbaggar RR Gnorimus variabilis skalbaggar Scarabaeidae (bladhorningar) svart guldbagge EN Opilo mollis skalbaggar Cleridae (brokbaggar) Fam. brokbaggar NT Quedius microps skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar RR Uloma culinaris skalbaggar Tenebrionidae (svartbaggar) större sågsvartbagge NT Xyletinus longitarsis skalbaggar Anobiidae (trägnagare) Fam. trägnagare NT Dreposcia umbrina skalbaggar Leiodidae Fam. mycelbaggar VU Leptura revestita skalbaggar Cerambycidae (långhorningar) almblombock EN Agrilus laticornis skalbaggar Buprestidae bredhornad smalpraktbagge NT Cryptophagus fallax skalbaggar Cryptophagidae Fam. fuktbaggar NT Strangalia attenuata skalbaggar Cerambycidae (långhorningar) Smalvingad blombock VU Tachyusida gracilis skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar VU Xyleborinus saxesenii skalbaggar Curculionidae (vivlar) brun vedborre NT Batrisodes delaporti skalbaggar Staphylinidae Fam. kortvingar VU Bostrichus capucinus skalbaggar Bostrychidae kapucinbagge VU Cryptophagus labilis skalbaggar Cryptophagidae Fam. fuktbaggar NT Thamiaraea hospita skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar NT Cryptophagus fuscicornis skalbaggar Cryptophagidae Fam. fuktbaggar VU Dryocoetes villosus skalbaggar Curculionidae ekbarkborre RR Leptothorax corticalis myror Formicidae grensmalmyra NT Mycetophagus quadriguttatus skalbaggar Mycetophagidae (vedsvampbaggar) fyrfläckad vedsvampbagge VU Phloeophagus turbatus skalbaggar Curculionidae (vivlar) Fam. vivlar NT Scydmaenus perrisii skalbaggar Scydmaenidae (glattbaggar) Fam. glattbaggar VU Sepedophilus bipunctatus skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar RR Abraeus granulum skalbaggar Histeridae Fam. stumpbaggar VU Euryusa sinuata skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar VU Gnathoncus nidorum skalbaggar Histeridae (stumpbaggar) Fam. stumpbaggar NT Phloeophagus thomsoni skalbaggar Curculionidae (vivlar) Fam. vivlar NT Trichonyx sulcicollis skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar VU Allecula rhenana skalbaggar Tenebrionidae mörkbent kamklobagge EN Lyctus linearis skalbaggar Lyctidae (rödvingebaggar) eksplintbagge VU Ptenidium gressneri skalbaggar Ptiliidae (fjädervingar) Fam. fjädervingar NT Cis castaneus skalbaggar Cisidae (träsvampborrare) Fam. trädsvampborrare NT Iscnomera caerulea skalbaggar Oedemeridae (blombaggar) glänsande blombagge RR Liodopria serricornis skalbaggar Leiodidae (mycelbaggar) sågtandad mycelbagge VU Rhagium sycophanta skalbaggar Cerambycidae (långhorningar) ekträdlöpare VU Batrisodes adnexus skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar VU Carphacis striatus skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar VU Cossonus parallelopipedus skalbaggar Curculionidae (vivlar) större vedvivel RR Eucnemis capucina skalbaggar Eucnemidae (halvknäppare) Fam. Halvknäppare VU Oligomerus brunneus skalbaggar Anobiidae (trägnagare) Fam. trägnagare VU Plagionotus detritus skalbaggar Cerambycidae (långhorningar) bredbandad ekbarkbock CR Poecilium alni skalbaggar Cerambycidae (långhorningar) ekkvistspegelbock NT Aplocnemus impressus skalbaggar Melyridae (borstbaggar) Fam. borstbaggar NT Eutheia linearis skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar NT Hypnogyra angularis skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar EN Mesosa nebulosa skalbaggar Cerambycidae (långhorningar) töckenfägad ögonfläcksbock NT Mycetophagus quadripustulatus skalbaggar Mycetophagidae (vedsvampbaggar) stor vedsvampbagge RR Phloeophagus lignarius skalbaggar Curculionidae (vivlar) Fam. vivlar NT Plectophloeus nitidus skalbaggar Staphylinidae (kortvingar) Fam. kortvingar NT Pyrrhidium sanguineum skalbaggar Cerambycidae (långhorningar) rödhjon NT Colydium filiforme skalbaggar Colydidae Fam. barkbaggar EN

72 Bilaga 5 Art Familj Prionychus ater Svartbaggar x x 63 Mycetophagus piceus Vedsvampbaggar NT x 55 Pseudocistela ceramboides Svartbaggar x x 53 Dorcatoma flavicornis Trägnagare NT x 50 Cryptophagus micaceus Fuktbaggar NT x 50 Ampedus hjorti Knäppare NT x 49 Scraptia fuscula Spolbaggar NT x 48 Euglenes oculatus Ögonbaggar NT x 47 Allecula morio Svartbaggar VU NT 47 Procraerus tibialis Knäppare VU NT 42 Ampedus cardinalis Knäppare VU NT 42 Velleius dilatatus Kortvingar VU x 40 Gastrallus immarginatus Trägnagare NT x 38 Osmoderma eremita Bladhorningar VU NT 34 Nemadus colonoides Åtelbaggar NT x 33 Grynocharis oblonga Mörkbagge VU x 32 Trichoceble memnonia Borstbaggar 2704 x NT x 32 Liocola marmorata Bladbaggar VU x 30 Cryptophagus populi Fuktbaggar x x 29 Mycetochara humeralis Svartbaggar NT NT 28 Cryptophagus quercinus Fuktbaggar NT x 28 Globicornis rigripes Ängrar VU VU 27 Cryptophagus confusus Fuktbaggar NT x 25 Mycetochara axillaris Svartbaggar NT x 24 Lymexylon navale Varvsflugor VU NT 21 Plegaderus caesus Stumpbaggar NT x 21 Xyletinus pectinatus Trägnagare NT x 20 Calambus bipustulatus Knäppare VU NT 18 Ptinus sexpunctatus Tjuvbaggar VU NT 14 Conopalpus testaceus Brunbaggar 3482 x NT x 14 Tillus elongatus Brokbaggar x x 14 Hypebaeus flavipes Blåsbaggar VU VU 12 Pentaphyllus testaceus Svartbagge VU NT 11 Tenebrio opacus Svartbaggar VU VU 11 Grammoptera ustulata Långhorningar VU NT 11 Hapalaraea vilis Kortvingar VU NT 10 Hapalaraea pygmea Kortvingar NT x 10 Rhizophagus cribratus Barkglansbagge x x 9 Mycetophagus populi Vedsvampbaggar NT x 8 Ampedus nigroflavus Knäppare NT NT 8 Elater ferrugineus Knäppare VU EN 8 Corticeus fasciatus Svartbaggar EN VU 6 Cryptophagus pallidus Fuktbaggar NT x 6 Phloiotrya rufipes Brunbaggar NT NT 6 Catalagus nr (1995) antal fyndplatser

73 Mycetophagus 4-guttatus Vedsvampbaggar EN VU 5 Gnathoncus nidorum Stumpbaggar NT NT 5 Trichoceble floralis Borstbaggar 2703 x NT NT 5 Xyletinus longitarsus Trägnagare NT NT 4 Microrhagus lepidus Rötsvampbaggar NT NT 4 Quedius microps Kortvingar x x 4 Euplectus bescidicus Klubbhornsbaggar x x 4 Batrisodes delaporti Klubbhornsbaggar VU VU 4 Cryptophagus labilis Fuktbaggar NT NT 4 Gnorimus nobilis Bladhorningar VU NT 4 Aderus populneus Ögonbaggar 3310 x NT NT 3 Hypulus quercinus Brunbaggar VU NT 3 Opilo mollis Brokbaggar NT NT 3 Anitys rubens Trägnagare VU NT 2 Agrilus biguttatus Praktbaggar VU VU 2 Leptura revestita Långhorningar EN EN 2 Ampedus praustus Knäppare NT NT 2 Batrisodes adnexus Klubbhornsbaggar EN VU 2 Cryptophagus fallax Fuktbaggar VU NT 2 Cryptophagus fuscicornis Fuktbaggar VU VU 2 Anisoxya fuscula Brunbaggar VU VU 2 Gnorimus variabilis Bladhorningar EN EN 2 Uloma culinaris Svartbaggar NT NT 1 Lyctus linearis Splintbaggar VU VU 1 Agrilus laticornis Praktbaggar 2517 x NT NT 1 Tacyusida gracilis Kortvingar VU VU 1 Athous mutilatus (Crepidophorus) Knäppare VU VU 1 Plectophloeus nitidus Klubbhornsbaggar VU NT 1 Scydmaenus perrisi Glattbaggar VU VU 1 Ptenidium turgidum Fjädervingar x x 1 Lucanus cervus Ekoxebaggar VU NT 1 Arter som ej tagits med då de ej är knutna till ek eller ej eftersökts i tillräcklig omfattning Orchesia minor Brunbaggar 3461 x NT NT Xyleborus saxesenii Vivlar 4512 x NT NT Dryocoetes villosus Vivlar 4500 x NT x Epuraea guttata Barkglansbaggar 2746 x NT x Cryptarcha undata Barkglansbaggar 2348 x NT x Sepidophilus bipunctatus Kortvingar NT x Oxypoda arborea Kortvingar NT x Haploglossa gentilis Kortvingar 1781 x NT x Thamiaraea hospita Kortvingar VU NT Prionocyphon serricornis Mjukbaggar 2197 x NT x Euthia linearis Glattbaggar 932 x NT x Atomaria alpina Fuktbaggar NT NT Mycetina crusciata Svampbrokbaggar 3051 x NT x Cis lineatocribratus Träsvampborrare x x Cis quadridens Träsvampborrare NT NT Atomaria badia Fuktbaggar NT NT Dorcatoma substriata Trägnagare NT NT

74 Bilaga 6

75 Bilaga 7. Kategori Familj Artnamn Svenskt namn Histeridae (stumpbaggar) Plegaderus caesus Fam. stumpbaggar RR Paromalus parallelepipedus Fam. stumpbaggar RR Ptiniidae (fjädervingar) Ptenidium turgidum Fam. fjädervingar RR Staphylinidae (kortvingar) Velleius dilatatus bålgetingkortvinge RR Quedius microps Fam. kortvingar RR Hapalarea vilis Fam. kortvingar RR Hapalaraea pygmaea Fam. kortvingar RR Sepedophilus bipunctatus Fam. kortvingar RR Oxypoda arborea Fam. kortvingar RR Scirtidae (mjukbaggar) Prionocyphon serricornis Fam. mjukbaggar RR Scarabaeidae (bladhorningar) Liocola marmorata brun guldbagge RR Elateridae (knäppare) Ampedus hjorti gulpalpad rödrock RR Anobiidae (trägnagare) Gastrallus immarginatus Fam. trägnagare RR Xyletinus pectinatus Fam. trägnagare RR Trogossitidae (mörkbaggar) Grynocharis oblonga avlång flatbagge RR Cleridae (brokbaggar) Tillus elongatus Fam. brokbaggar RR Melyridae (borstbaggar) Trichoceble memnonia Fam. borstbaggar RR Nitidulidae (glansbaggar) Epuraea guttata Fam. glansbaggar RR Monotomidae (gråbaggar) Rhizophagus cribratus Fam. gråbaggar RR Cryptophagidae (fuktbaggar) Cryptophagus quercinus Fam. fuktbaggar RR Cryptophagus confusus Fam. fuktbaggar RR Cryptophagus pallidus Fam. fuktbaggar RR Mycetophagidae (vedsvampbaggar) Mycetophagus quadripustulatus stor vedsvampbagge RR Mycetophagus populi brungul vedsvampbagge RR Oedemeridae (blombaggar) Iscnomera cinerascens matt blombagge RR Iscnomera caerulea glänsande blombagge RR Aderidae (ögonbaggar) Euglenes oculatus Fam. ögonbaggar RR Tenebrionidae (svartbaggar) Mycetochara axillaris större svampklobagge RR Melandryidae (brunbaggar) Conopalpus testaceus ekgrenbrunbagge RR Scraptidae (spolbaggar) Scraptia fuscula brunhuvad spolbagge RR Curculionidae (vivlar) Cossonus parallelopipedus större vedvivel RR

76 Abraeus granulum Fam. stumpbaggar Histeridae (stumpbaggar) Sårbar (VU) En cirka 1,5 mm lång, klotrund, svart skalbagge. Den har små antenner där de tre sista lederna bildar en klubba. Främre skenbenen är tydligt utvidgade. Störs djuret fäller den in ben och antenner på undersidan av kroppen. Arten på bilden föreställer släktingen A. globosus. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Abraeus granulum är en mycket sällsynt stumpbagge som påträffats på ett fåtal lokaler i landets södra del. Den är funnen i flesta län upp till Västmanlands län men verkar saknas i Jönköping, Stockholm och Södermanlands län. Totalt rör det sig om drygt 20 platser med fynd. I Östergötlands län finns 2 fynd efter Dessa härstammar från Eknön i Söderköpings kommun och Ulvåsa slott i Motala kommun. Arten finns närmast i Danmark och vidare i Mellan- och Sydeuropa, Ryssland och Ukraina. A. granulum lever i grova, murkna och ihåliga stammar av lövträd, i synnerhet hålträd av bok men även alm och ask, där den föredrar det fuktiga, svarta mulmlagret under fågelbon. Den är även tillfälligt funnen under bokbark och i barrträd.

77 Aderus populneus Fam. ögonbaggar Euglenidae (ögonbaggar) Missgynnad (NT) En 2 mm lång, gracilt byggd skalbagge. Den har ganska långa, kraftigt byggda ben och antenner samt en smal halssköld. Huvudet är ganska stort. Färgen är ljust brun med en fin, sidenglänsande behåring på översidan av kroppen. På vardera täckvingen finns en svag intryckning. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Aspögonbaggen är påträffad från Skåne till Dalarna och Gävleborgs län. Den är lokal och sällsynt men kan i enstaka hålträd dyka upp i större antal. I Östergötlands län finns 10 fyndplatser registrerade. Arten är mycket ovanlig då den bara dök upp på 4 av 87 områden med gamla ädellövträd som inventerats av Nicklas Jansson i Östergötlands län. Arten finns rapporterad från alla våra närmsta grannländer. Larvutvecklingen sker i död ved som är kraftigt angripen av olika trädsvampar. Denna typ av ved finner man ofta i stamhåligheter i levande träd. Aspögonbaggen är påträffad i flera olika lövträd, bl.a. sälg, asp, lind, alm, ask och ek. I Östergötland är de flesta fynden gjorda på ihåliga ekar. Arten är även påträffad i en trädgårdskompost med inblandad bark. Den fullbildade skalbaggen kläcks på hösten och övervintrar. Den kan sållas fram under vinterhalvåret eller håvas i skymningen på försommaren utanför träden där den utvecklats.

78 Agrilus biguttatus tvåfläckig smalpraktbagge Buprestidae (praktbaggar) Sårbar (VU) Den tvåfläckiga praktbaggen är en vacker, långsmal skalbagge som kan bli upp till 13 mm lång och är starkt färgad i grönt, blått eller mässing. På bakdelen av täckvingarna finns två tydliga vita hårfläckar. Antennerna är ganska korta. Foto: Rune Axelsson. Tvåfläckig smalpraktbagge är mycket lokal och sällsynt i Sverige. Arten är påträffad från Skåne till Öster- och Västra Götalands län samt i Uppsala län men moderna fynd finns bara från Blekinge, Kalmar och Östergötlands län. De flesta fynden är gjorda i kustnära områden i den sydostligaste delen av landet. Arten är även påträffad i Norge och Baltikum samt i Mellan- och Sydeuropa, Ukraina, Kaukasus och Nordafrika. I Östergötlands län finns 10 fynd registrerade. Några av dessa utgörs bara av kläckhål. Förutom fyndet från Omberg har den en sydostlig utbredning i länet. Larvutvecklingen sker under nyligen död ekbark. Arten föredrar grövre stam- och grendelar i solexponerat läge. Angreppen kan även påträffas på sydsidan av färska avverkningsstubbar av ek. Arten gynnas av torrsomrar och kan då angripa torkstressade ekar på hällmarker. Den tvåfläckiga smalpraktbaggen har en ettårig larvutveckling. Larverna gnager ett iögonfallande mönster av täta, smala larvgångar som går horisontellt. Före förpuppningen går larven in i den tjocka barken och förpuppar sig där i början av juni. Den fullbildade skalbaggen påträffas från mitten av juni springande på barken av nyligen döda stammar och grova grenar av ek.

79 Agrilus laticornis bredhornad smalpraktbagge Buprestidae (praktbaggar) Missgynnad (NT) En långsmal, cylindriskt byggd skalbagge som blir 4-6 mm lång. Färgen är olivgrön till bronsgrön, halsskölden är ofta svartgrön. De yttersta antennlederna är mycket kraftigt utvidgade åt ena sidan vilket skiljer den från andra smalpraktbaggar, som den mycket liknar. Främst gäller detta liten ekpraktbagge (Agrilus angustulus). Arten på bilden föreställer släktingen A. cyanescens. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är påträffad från Skåne till de Mälarnära delarna av Uppsala och Västmanlands län men saknas i Jönköpings och Kronobergs län. Den är sällsynt och lokal. I Östergötlands län finns sju registrerade fyndplatser. Fynden är gjorda i de centrala delarna men fördelar sig på 4 kommuner : Mjölby (Liljekonvaljön), Linköping (Bjärka Säby, Skaggebo och Valla NR), Åtvidaberg (Orräng) och Norrköping (Norsholm och Ravsnäs). A. laticornis förekommer i alla våra närmsta grannländer. Larvutvecklingen sker under barken på nyligen döda klena ekgrenar. Hassel är även uppgiven som värdväxt för arten. Larvutvecklingen tar ett år. Förpuppningen sker en bit ner i splintveden. Angreppen påträffas enbart i solexponerade grenar. Den fullbildade skalbaggen påträffas från juni till mitten av augusti.

80 Allecula morio gulbent kamklobagge Tenebrionidae (svartbaggar) Missgynnad (NT) Arten är blankt svartbrun med brungula ben och antenner. Den är långsmal och har långa smala ben och är ca 8 mm lång. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är påträffad från Skåne till Västmanlands län, med undantag för Gotlands län. I Östergötlands län finns drygt 80 fynd registrerade och arten är funnen i alla kommuner utom Ydre. Den saknas i Baltikum, men förekommer i Danmark och Finland liksom i norra och mellersta samt ställvis även sydöstra Europa. Arten lever av mycelhaltig ved i ihåliga träd, främst gamla ekar men även lindar, askar, bokar, lönnar och aspar. De fullbildade skalbaggarna påträffas ofta nattetid i juli, krypande på värdträden. Larverna har en flerårig utveckling.

81 Allecula rhenana mörkbent kamklobagge Tenebrionidae Starkt hotad (EN) Arten är blankt svartbrun med bruna ben och antenner. Den är långsmal och har långa smala ben och är ca 8 mm lång. Arten är förrädiskt lik A.morio men har bredare halssköld och mörkare extremiteter. Foto: Rune Axelsson. Arten är endast påträffad på några få lokaler i Skåne, Blekinge och Kalmar län, på Öland samt i östra Östergötlands län. I Östergötlands län är A. rhenana mycket ovanlig är bara funnen i Söderköpings kommun på de båda öarna Djursö och Eknön i Slätbaken. Den är även funnen i Danmark samt i Mellaneuropa. Liksom de flesta kamklobaggar är även denna art påträffad i ihåliga lövträd. De flesta fynden är gjorda i stamhåligheter i gamla, såväl levande som döda bokar, där larverna tycks livnära sig både av svampig ved och av exkrementer av andra vedlevande insekter. Arten påträffas oftast i stående högstubbar och torrträd av grova dimensioner. Den är även vid något tillfälle påträffad på hålekar, i vitrötad ask samt i gammal björk. Larvutvecklingen är tvåårig. Den fullbildade skalbaggen kläcks efter midsommar. Den är nattaktiv och påträffas springande runt stamhål i juli månad.

82 Allochernes wideri rötträklokrypare Chernetidae Regionalt rödlistad (RR) Arten har en päronformad kropp och ganska kraftiga främre benpar och klor. Kroppslängd drygt 2mm. Illustration: Ulf Gärdenfors efter Legg & Jones (1988) Arten är funnen i de flesta landskap upp till Västmanlands och Upplands län men saknas i Västra Götalands län och på Öland och i Gotlands län. I Östergötlands län är arten funnen i de flesta inventerade hålträdsmiljöerna. Arten är även funnen i Danmark. Under lös bark av döda träd och i mulm och murken ved i ihåliga träd, mestadels av ek och bok. Förekommer även i bon av myror (Formica rufa och Lasius fuliginosus) och fåglar.

83 Ampedus cardinalis Kardinalfärgad rödrock Elateridae (knäppare) Missgynnad (NT) En cirka 15 mm lång, svart skalbagge med lysande ljust cinnoberröda täckvingar. Ben och antenner är kraftiga. Liksom familjens övriga medlemmar kan den sprätta upp i luften för att vända sig rätt om den hamnat på rygg. Foto: Bengt Samuelsson. Kardinalfärgad rödrock förekommer sällsynt i sydöstra Sverige från Skåne till nedre Dalälven. De flesta fynden är gjorda i Mälardalen och i Östergötlands län. Arten är funnen i de flesta kommunerna i länet och verkar finnas i de flesta ekområden med några hålekar. Arten påträffades på 42 av 74 områden med gamla ekar som inventerades av Nicklas Jansson i Östergötlands län verkar den bara saknas i den nordvästra länsdelen. Arten finns även i Danmark och Mellaneuropa. Arten är helt bunden till gamla ekbestånd där den lever i grova, ihåliga, stående ekar med rödmurken ved. Inom lämpliga bestånd kan arten även påträffas i ask och lind. Både larverna och de fullbildade skalbaggarna lever undangömt i det inre av de ännu levande träden. Larvutvecklingen är flerårig. Larverna förpuppar sig och kläcks redan på hösten. Skalbaggarna övervintrar sedan i puppkammaren.

84 Ampedus hjorti gulpalpad rödrock Elateridae (knäppare) Regionalt rödlistad (RR) En ganska långsmal skalbagge som blir mellan 9-12 mm lång. Djuret är svart med rödbruna täckvingar. Halsskölden är formad som en klocka med spetsvinkliga bakhörn. Antennernas tredje led är bred och triangelformad, i motsats till närstående arter. Palperna i munnen är ljust rödbruna. Om arten faller på rygg kan den med hjälp av en hopptapp på undersidan av kroppen ta ett hopp upp i luften. Arten är mycket lik vissa andra Ampedus-arter varför en säker artbestämning bör utföras av en specialist. Foto: Bengt Samuelsson Rödpalpad rödrock förekommer i de flesta ekområden med gamla ekar i sydöstra Sverige, från Skåne till mellersta Uppsala län. Tidigare fanns arten även längre västerut, och var nordligast känd från en lokal i Dalarnas län. Den är helt bunden till områden med gamla ekar. I Östergötlands län finns det knappt 80 fyndplatser registrerade. Arten är spridd över hela länet. Utanför våra gränser finns den i Danmark, Mellaneuropa och delar av Östeuropa inklusive Baltikum. Denna knäppare är nästan uteslutande funnen i brunrötad ekved. Man finner den i såväl ihåliga levande träd som gamla högstubbar och på marken liggande lågor. Den kan även påträffas i gamla avverkningstubbar av ek. Arten föredrar virke i öppet läge. Den har åtminstone vid ett tillfälle hittats i ganska stort antal i en mycket grov asklåga. I vilket trädslag den utvecklades i i sydligaste Dalarna vet vi ej. Den har en ganska lång larvutveckling vilket delvis styrs av födotillgången. Förmodligen tar den ute i naturen upp till fyra-fem år. Larven lever delvis som rovdjur på bl.a. Larver av trägnagarlarver. Förpuppningen sker på hösten och den fullbildade skalbaggen övervintrar i puppkammaren för att visa sig ute från början av maj till mitten av juni. Alla fynd i Östergötland utom 3 är gjorda i och kring gamla ihåliga ekar. De övriga är gjorda kring gamla ihåliga askar.

85 Ampedus nigroflavus orange rödrock Elateridae (knäppare) Missgynnad (NT) En blanksvart cirka 12 mm lång skalbagge. Täckvingarna är vackert orangegula. Halssköldens bakhörn är utdragna i en vass spets. Antennerna är kraftigt byggda. Om arten hamnar på rygg kan den med ett tydligt hopp hamna på rätt sida igen. Illustration: Martin Holmer. Arten förekommer sparsamt och lokalt i södra och mellersta Sverige upp till Gävleborgs län, samt på enstaka platser upp till Norrbottens län. Den tycks saknas i stora delar av Västsverige. I Östergötlands län finns arten registrerad från drygt 40 områden och verkar vara spridd över hela länet. I övrigt är A. nigroflavus funnen i de nordiska grannländerna samt i Mellan- och Sydeuropa, Turkiet, Kaukasus, Baltikum Ryssland och Sibirien. Efter en flerårig larvutveckling förpuppas sig arten på hösten och den fullbildade skalbaggen övervintrar i puppkammaren och visar sig ute i maj. A. nigroflavus lever i högstubbar och lågor av diverse lövträdsarter. Larverna påträffas i vitrötad ved, helst i solexponerat läge, ibland högt uppe i träden. Ett viktigt bytesdjur för larverna är larven av cylinderbagge Sinodendron cylindricum. De flesta fynden i Östergötland är gjorda på vitrötade ädellövträd så som ask, lind, alm och ek men även björk och asp.

86 Ampedus praeustus svartspetsad rödrock Elateridae (knäppare) Missgynnad (NT) En vacker art med svart kropp och livligt röda täckvingar. Den bakersta delen av täckvingarna (0,5-1 mm) är dock svart. Arten är 9-13 mm lång. Halsskölden är klockformad med spetsvinklade bakhörn. Om arten läggs på rygg kan den med hjälp av en hopptapp på kroppens undersida ta ett hopp på flera decimeter för att hamna i rätt läge. Denna art är ganska svår att skilja från andra Ampedus-arter. Artbestämningen bör därför utföras av en specialist. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten har en mera sammanhängande utbredning från Skåne till Gävleborgs län. Den är dessutom påträffad i Västerbottens län. Arten är lokal och sällsynt men kan i gamla sågspånshögar ibland uppträda i stort individantal. I Östergötlands län känner man till ca 15 platser för arten. De flesta fynden är gjorda utåt kusten i Söderköpings kommun (mestadels i död tallved) men några fynd är gjorda kring gamla ekar i Åtvidabergs och Linköpings kommun. Denna art utvecklas i rödmurken gammal död ved. Oftast påträffas den i gamla, på marken liggande, tallstammar på varma marker som på hällmarker. Den kan även hittas i gamla sågspånshögar som den utnyttjar under lång tid som utvecklingsplats. Sällsynt hittas den även i gamla rödmurkna partier av gamla hålekar samt i gamla lindar. Då den lever i ek sammanfaller dess krav mycket med den ytterst närstående Ampedus cardinalis som den mycket liknar utseendemässigt. Larvutvecklingen sträcker sig över flera år beroende på klimat och födotillgång. Larven lever till övervägande del som rovdjur Den fullvuxna larven förpuppar sig under sensommar - höst. Den nykläckta, fullbildade skalbaggen kläcks på hösten och övervintrar i sin puppkammare. Redan i början av maj kan man träffa på den fullbildade skalbaggen under lös bark eller under brädlappar på sågspånshögar. I Östergötland har arten dels hittast kring gamla ekar och dels miljöer med döda tallar.

87 Anitys rubens Fam. trägnagare Anobiidae (trägnagare) Missgynnad (NT) En 2,5 mm lång och mycket klumpigt byggd, rödbrun skalbagge med korta ben och märkligt byggda antenner. Vid störning kan djuret nästan rulla ihop sig till ett runt klot med benen infällda i fåror på kroppens undersida. Illustration: Kenneth Claesson. En sällsynt och lokal art som förekommer från Skåne till Uppsala och Västmanlands län. Den är även påträffad i Danmark samt i Mellan- och Sydeuropa. I Östergötlands län finns drygt 10 fynd registrerade. De flesta från Eklandskapet S Linköping. Många fynd utgörs dock bara av fragment av den fullbildade skalbaggen då den mycket sällan är ute och rör på sig utan dör och blir kvar i den rödmurkna veden. Detta gör att den är svår att påvisa med hjälp av fällor och måste ofta pillas fram i veden. Det innebär i sin tur troligen att den är något underskattad i sin förekomst frekvens i länet. Arten är även funnen i Norge och Danmark. Arten är knutna till grova, gamla ekar med svampangripna stampartier. Larven lever i den rödmurkna veden och kan uppträda i täta aggregationer. Ofta är det oxtungesvampen eller svaveltickan som skapar den talgartade ved i vilken arten lägger sina ägg. Ibland kan angrepp påträffas i veden som omger de rötade och ihåliga baserna av grova grenar. Egendomligt nog tycks de fullbildade skalbaggarna ofta ej lämna puppkamrarna. Möjligen sker fortplantningen inne i veden, och de skulle i så fall ibland aldrig lämna den. Larvutvecklingen tycks ta ett år och den fullbildade skalbaggen kläcks på försommaren. A. rubens förekommer ofta tillsammans med de närbesläktade arterna Dorcatoma chrysomelina och D. flavicornis, vilka har en liknande biologi.

88 Anoplodera sexguttata sexfläckig blombock Cerambycidae (långhorningar) Missgynnad (NT) En cirka 11 mm lång skalbagge med långa ben och antenner. Grundfärgen är svart, men på varje täckvinge finns en orange teckning som består av en stor, rund fläck nära skuldran, samt en stor, långsträckt, något C-formad fläck på mitten. Färgteckningen kan variera i form, och det finns även exemplar som helt saknar fläckar. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Sexfläckig blombock är påträffad från Skåne till Västmanlands och norra Uppsala län. Arten är sällsynt och mycket lokal. Arten är påträffad vid 9 tillfällen i Östergötlands län. Alla utom ett (som är från Aspanäset i Boxholm) av dessa fynd är gjorda i Eklandskapet S Linköping. Den är även påträffad i våra nordiska grannländer, i Baltikum, Mellan- och Sydeuropa samt i Nordafrika. Arten är hos oss påträffad i skogsbestånd med gamla ekar med nedfallna grövre gren- och stamdelar, oftast i ganska tät, lundartade skog. Tyvärr finns den vanligen endast i några få veddelar på varje plats, vilket gör att individantalet många gånger är lågt. Utvecklingen sker i påfallande gammal ved där den yttre splintveden ofta redan är borta. Larverna gnager slingrande gångar i den ganska torra, rötade splintveden. Denna ved är nästan alltid angripen av svampen rostöra (Hymenochaete rubiginosa) varför det kan misstänkas att det finns ett samband med svampen och A. sexguttata. Larvutvecklingen sträcker sig över tre år och mer. Förpuppningen sker i början av juni och den nykläckta fullbildade skalbaggen besöker blommor under juli. Den påträffas ofta i älggräs (Filipendula ulmaria), ängsruta (Thalictrum flavum), hundkäx (Anthriscus sylvestris) och strätta (Angelica sylvestris). Företrädesvis besöker den blommor som växer i små gläntor i skogen. Arten skall i Tyskland även vara påträffad på bok.

89 Anthrenochernes stellae hålträdklokrypare Chernetidae Missgynnad (NT) Arten är långsträckt med ljust beigebrun kropp (ca 2,5mm) och bakre benpar men där de kloförsedda första benparen är rödbruna och kraftigt utvecklade. Illustration av Martin Holmer. Arten är funnen i de flesta län söder om Mälardalen men verkar saknas på Gotland. I Östergötlands län är Anthrenochernes stellae spridd över hela länet. Den verkar finnas i de flesta bestånd med grova ihåliga ekar och är vid några tillfällen även funnen i ihåliga almar, lindar och askar. Östergötland har ett stort ansvar för artens överlevnad i Sverige. Arten lever i stamhåligheter på olika lövträd, gärna med fågel- eller insektsbon. Arten lever troligtvis som predator på kvalster och hoppstjärtar. Arten är forestisk, dvs den liftar med andra insekter för att förflytta sig mellan håligheterna. A. stellae är även funnen i Danmark och Norge.

90 Aplocnemus impressus Fam. borstbaggar Melyridae (Borstbaggar) Missgynnad (NT) En långsmal, cylindriskt byggd art som blir 4-5mm lång. Arten är brunsvart med en tydlig bronsglans på översidan. Antennerna är svagt kammade och klorna på fötterna är påfallande stora och försedda med en egendomlig flik. Täckvingarnas ytterkanter är försedda med små tänder som blir mycket tydliga längst bak. Antenner och ben är gulbruna. Arten på bilden föreställer den nära släktingen A. nigricornis. Illustration: Victor Hansen (1973). Arten är påträffad i några få landskap från Skåne till Uppsala län. I Östergötlands län finns bara ett fynd registrerat och detta härstammar från Yxnerum i Åtvidaberg. Den är lokal och mycket sällsynt. Den är påträffad i de flesta av våra närmsta grannländer utom Karelen och Litauen. Mycket litet är känt om denna arts biologi medan de två andra arterna som tillhör detta släkte lever nere i förna (gärna under gamla granar) där larverna anges leva som rovdjur på andra ryggradslösa djur. De fullbildade larverna går på hösten in i kottar eller grenbitar som ligger nedbäddade i förnan och förpuppar sig där. Den nykläckta, fullbildade skalbaggen övervintrar i förnan och visar sig framme, främst i juni. Den sitter ofta i blommorna av barrträd eller på grenar av träd. Denna art utvecklas dock troligen även i lövved och bl.a. i ek.

91 Athous mutilatus trubbtandad lövknäppare Elateridae (knäppare) Sårbar (VU) Trubbtandad lövknäppare är en mm lång knäppare med svart, fettglänsande färg. Antennerna är påfallande långa. Halssköldens bakhörn är hos denna art, till skillnad från de flesta andra knäppare, starkt avrundade. Liksom sina släktingar har den fullbildade skalbaggen hoppförmåga om den hamnar på rygg. Det är även observerat att den knäpper då den springer omkring på träden. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). A. mutilatus är med stora luckor i utbredningen påträffad från Skåne till Uppsala och Västmanlands län. I Östergötlands län är arten påvisad vid 8 tillfällen. De flesta fynden är från Eknön i Söderköpings kommun men ett fynd finns även från Bjärka Säby i Eklandskapet S Linköping. Några av fynden är gjorda bara som fragment av den fullbildade skalbaggen. Den är överallt mycket sällsynt och lokalt förekommande. Arten är svår att påvisa och ett visst mörkertal kan finnas i form av ej undersökta alléer, parker och hamlade ädellövträd. Arten är dessutom tagen i Finland och Danmark samt i Mellaneuropa. Arten verkar vara knuten dels till naturskogar med gott om hålträd, dels till betesmarker i olika stadier av igenväxning med ett inslag av ihåliga, grova träd. Arten förekommer även i alléer och parker med hålträd. Den lever som larv i blöt ved och mulm (rester av fågelbon och annat avfall) i ihåliga lövträd. Arten är påträffad i en rad olika lövträd, främst ek, bok och lind även vid något tillfälle i gran. Utvecklingen sker främst i ihåliga levande träd, men larven kan även leva i helt döda hålträd. Arten ställer ofta stora krav på sina miljöer och söker främst hålträd där det regnar in i stamhålen så att deras innehåll får en hög fukthalt. Larven har en utvecklingstid som sträcker sig över åtskilliga år. Den livnär sig främst som rovdjur på andra insektslarver vilka lever i samma miljö. Före förpuppningen, som sker på försommaren, går den gärna in i torrare död ved. Den fullbildade skalbaggen är mycket kortlivad och påträffas från mitten av juni till juli såväl dag- som nattetid springande på hålträden. Larverna hittas betydligt oftare än de fullbildade skalbaggarna. Flertalet fynd av fullbildade djur görs numera i olika typer av barriärfällor som sätts ut på trädstammar.

92 Batrisodes adnexus Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Sårbar (VU) Den fullbildade skalbaggen är 2 mm lång och rödbrun med brunsvart bakkropp. Arten har påfallande kraftiga ben och antenner. Hos hanen finns ett tydligt, tätt hårknippe som liknar ett horn på framsidan av överläppen. Arten på bilden föreställer den närstående B. oculatus. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Batrisodes adnexus är påträffad i några län från Skåne till Uppsala och Västmanlands län. De flesta fynden härrör från sydöstra Sverige. Arten är även tagen i Finland och Danmark samt i Mellan- och Sydeuropa. Den är mestadels påträffad i enstaka exemplar och är mycket lokal och sällsynt. I Östergötlands län finns fynd från två lokaler. Den ena är Räckeskog i Kinda kommun och den andra är Grebo i Åtvidabergs kommun. Arten är påträffad tillsammans med den regionalt rödlistade myran Lasius brunneus i gamla lövträd, främst ek. Fynden är huvudsakligen gjorda under barken på fristående hålträd men arten kan även påträffas i döda ekstubbar med rödmurken ved. Liksom andra medlemmar i den tidigare familjen klubbhornsbaggar (tillhör numera familjen kortvingar) antas den leva som rovdjur på kvalster.

93 Batrisodes delaporti Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Sårbar (VU) Den fullbildade skalbaggen är 2-2,5 mm lång och rödbrun med mörkare bakkropp. Den är mycket lik den närbesläktade arten Batrisodes adnexus till utseendet, men skiljer sig från denna genom sina betydligt grövre antenner. Illustration: Kenneth Claesson. Arten är sällsynt och mycket lokal. Den är påträffad på Öland, Östergötlands län, Uppsala och Västmanlands och Stockholms län. I Östergötlands län finns sju fynd registrerade. Tre av dem härstammar från Eknön i Söderköpings kommun och de övriga från Bjärka Säbys omgivningar i Linköpings kommun och Orräng vid Grebo i Åtvidabergs kommun. Den är inte känd från övriga Norden men förekommer i några få länder i Mellan- och Sydeuropa. Liksom den nära släktingen B. adnexus tycks även denna art vara beroende av myran Lasius brunneus som lever i gamla, grova ädellövträd. Huvudsakligen uppges arterna från fd. familjen klubbhornsbaggar (numera införlivade i familjen kortvingar), dit släktet Batrisodes hör, leva av kvalster. Varför dessa båda arter dessutom är beroende av myran är svårare att förklara, men troligen skapar myran genom att gnaga gångar i bark och ved lämpliga miljöer för bytesdjuren. B. delaporti verkar även vara värmegynnad eftersom de flesta fynden är gjorda i fristående träd.

94 Bostrichus capucinus kapucinerbagge Bostrychidae (träborrare) Sårbar (VU) En iögonfallande, cylindriskt byggd art med en kroppslängd som varierar mellan 6 och 15 mm. Kroppen är djupsvart medan täckvingarna är livligt röda. Halsskölden är mycket högvälvd, varför huvudet delvis döljs under denna. Halssköldens framkant är försedd med stora kitintänder. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Kapucinerbagge är en sällsynt och mycket lokal art som är påträffad i Skåne, Blekinge, Kalmar, Öster- och Västra Götalands län, Södermanlands och Uppsala län samt på Öland. Fynd under de senaste decennierna är främst gjorda i Kalmar och södra Östergötlands län. I Östergötlands län finns fem fynd registrerade i modern tid. Den förekommer även i Norge och Finland. Arten har en vidsträckt utbredning i Mellan- och Sydeuropa. Rödvingad kapuschongbagge är knuten till solexponerad, starkt uttorkad, död lövträdsved. I Sverige är den främst påträffad i ek, men fynd har även gjorts i fruktträd och björk. Arten angriper gärna virke som stängselpålar av ek längs åkerkanter eller blottlagda ekrötter i grusgropar och andra mycket varma lägen. Larverna gnager runda gångar i veden. Angreppen är så täta att nästan hela vedvolymen förvandlas till gnagmjöl. Larvutvecklingen är tvåårig, och den fullvuxna larven förpuppar sig i mitten av maj. Nykläckta skalbaggar sitter ofta kvar några dagar i kläckhålen och väntar på sol och värme.

95 Calambus bipustulatus rödaxlad lundknäppare Elateridae (knäppare) Missgynnad (NT) En cirka åtta mm lång, blanksvart skalbagge som vid basen av täckvingarna har en orangegul fläck. Halssköldens bakhörn är utdragna i en vass spets. Basen på antennerna och benen är rödgula. Om djuret hamnar på rygg kan den med ett tydligt hopp hamna på rätt sida igen. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). C. bipustulatus är en sällsynt och lokal art som förekommer i Sydsverige upp till nedre Dalälven. Dessutom föreligger ett enstaka fynd från Hälsingland. I Östergötlands län är arten funnen på ca 30 platser spridda över större delen av länet. Arten är närmast funnen i Danmark. Utbredningen i övrigt omfattar Mellaneuropa, Baltikum och Ryssland. Rödaxlad lundknäppare är knuten till gamla ädellövskogsbestånd med grova träd. Arten utvecklas i grenar och stammar av grova, ofta levande lövträd. Larven lever som rovdjur under mossa och bark eller i rötskadad ved, ej sällan i det inre av ihåliga träd. Flertalet fynd är från ek men även alm, ask, lind, lönn och asp förekommer. De fullbildade skalbaggarna är aktiva under lugna och varma eftermiddagar, särskilt i juni, och kan enklast påvisas vid håvning av den undre vegetationen i närheten av gamla träd. De besöker ej sällan blommor av t.ex. hagtorn. Den fullbildade skalbaggen kläcks på hösten och övervintrar i puppkammaren.

96 Carphacis striatus Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Sårbar (VU) Huvudet kort, bredare än långt, en borstpunkt bakom ögats innerkant. Svart eller mörkbrun, halsköldens kanter ljusare, täckvingar rödbruna eller rödgula och baktill med en dåligt avgränsad, mörk tvärfläck. Bruna antenner men deras bas och benen brungula eller rödgula. Mycket kraftiga antenner. Arten på bilden föreställer släktingen Lordithon trimaculatus. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). I Sverige finns bara moderna fynd från Kalmar län inklusive Öland och Östergötlands län. I Östergötlands län är arten funnen vid ett tillfälle i Brokinds naturreservat i Linköpings kommun. C. striatus är även funnen i Finland, Karelen och Danmark. Uppges leva på trädsvampar, vid utsipprande trädsaft, under mossa på stubbar och undantagsvis hos myror. Flera fynd är gjorda bland sågspån på savande björk och ekstubbar.

97 Cheiridium museorum dvärgklokrypare Cheiridiidae Missgynnad (NT) Arten är ljust beigebrun med rödbruna ben. Kroppen är platt, runt droppformad med långa smala klor. Den blir ca 1,5 mm. Illustration av Ulf Gärdenfors efter Legg & Jones C. museorum är funnen i de flesta län upp till Mälardalen. Arten är i stort sett funnen över hela Östergötlands län men är ändå ganska ovanlig (drygt 30 lokaler), då den bara hittas i en mindre andel av de inventerade hålträdsområdena. Arten är även funnen i Danmark, Norge och Finland. Arten verkar utvecklas i håligheter på ekar och andra ädellövträd. Arten lever troligtvis av kvalster och hoppstjärtar. Östergötland har ett särskilt ansvar för artens överlevnad i Sverige.

98 Cis castaneus Fam. Trädsvampborrare Cisiidae (trädsvampborrare) Missgynnad (NT) En långsmal och högvälvd, brun skalbagge som blir cirka 2 mm lång. Antennernas sista leder bildar en tydlig klubba. På täckvingarna finns små glänsande fjäll samt en fin oregelbunden punktering. Arten är mycket trög och lätt att förbise i den döda veden. Arten på bilden föreställer den närstående Cis alni. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En sällsynt och mycket lokal art som med luckor är utbredd från Skåne till Uppsala län. I Östergötlands län finns två registrerade fynd. Fynden är gjorda kring gamla ekar i Borgs naturreservat i Norrköpings kommun och vid St. Löpgöl i Åtvidabergs kommun. Bland våra närmsta grannländer är det bara i Danmark och Lettland som fynd av arten gjorts. Larvutvecklingen sker i olika trädsvampar på lövträd. Den är mest påträffad i mycelsträngar av svavelticka inne i rödmurken ekved, där den ofta förekommer med den närbesläktade Cis fagi. Man har även funnit den i svampig bokved samt bankat den från döda lövträdsgrenar. Den fullbildade skalbaggen kan påträffas under nästan hela året.

99 Colydium filiforme Fam. barkbaggar Colydidae (barkbaggar) Starkt hotad (EN) En extremt långsmal art som blir c.a 6 mm lång. Halsskölden är försedd med tre längsfåror och täckvingarna har tydliga längsribbor. Färgen är dominerande svart. I motsats till den likaså rödlistad arten C. elongatum är dock täckvingarnas bas hos C. filiforme alltid ljusare i färgen. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En ytterst lokal och sällsynt art som är påträffad i några få ekbestånd i Skåne, Kalmar, Öland, Öster- och Västergötlands län, samt runt Mälaren i Södermanlands, Västmanlands och Uppsala län. Var är fyndet i Östergötland gjort? Inga säkra bevis på att arten är funnen i Östergötland har kunnat hittas, varför den bör avföras från Catalogus Coleopterorum för Östergötlands del tills vidare. Den är vidare funnen i Norge samt i Mellan- och Sydeuropa. Arten är knuten till hål av andra insekter i döda, barklösa stampartier av gamla ekar, helst i solexponerat läge. Ofta förekommer den endast på mycket begränsade ställen på de barkfallna stamdelarna. Hos oss verkar arten vara bunden till äldre angrepp av den rödlistade varvsflugan (Lymexylon navale). Söker man i litteraturen påstås att arten lever som rovdjur på dessa vedlevande insekter, vilket dock knappast kan vara med verkligheten överensstämmande då C. filiforme finns kvar i hålen en lång tid efter det att varvsflugan lämnat trädet. Förmodligen lever arten av gammalt gnagmjöl eller svamp inne i veden. Den visar sig nästan enbart vid varmt och kvavt väder under sena eftermiddagar, huvudsakligen i juni och juli, då den kryper ut ur hålen och visar sig framme på vedytan. C. filiforme förekommer ofta tillsammans med den rödlistade skalbaggen brokig svartbagge (Corticeus fasciatus) som tycks ha en liknande biologi. I Mellaneuropa anges att arten även skulle kunna leva hos trägnagare och att den är påträffad på bok. Detta är dock ej observerat i Sverige.

100 Conopalpus testaceus ekgrenbrunbagge Melandryidae (brunbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En ganska vekt byggd gulbrun skalbagge som ibland har svarta täckvingar. Kroppen är täckt med en tydlig, ganska lång behåring. Den blir mellan 5-7 mm lång. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är utbredd i ädellövskogar från Skåne till Västmanlands län, men tycks saknas på Gotland. Den kan mycket lokalt, i gamla ekhagar, fortfarande vara ganska allmän. I Östergötlands län är arten funnen på drygt 25 platser. Den är sällsynt men spridd i de flesta kommuner med en koncentration till Eklandskapet S Linköping. Den hittades på 14 av de 74 ekområden som undersökts i länet av Nicklas Jansson. Ekgrenbrunbaggen lever framförallt i döda ekgrenar som sitter kvar i nedre kronregionen på gamla, grova, levande träd. Ibland angriper den även på marken nedfallna grenar. Larverna påträffas främst i grenar som är c:a 5 cm tjocka. Angrepp kan även ske i bok. Angreppen kan ibland påträffas i veden efter gamla sårskador på grövre stammar. Larverna utvecklas i lös, vitrötad splintved som man lätt kan plocka sänder med fingrarna. Ofta är det svampen frätskinn som skapat denna typ av ved. Angreppen kan fortgå under flera år i samma grenavsnitt. Larvutvecklingen tar minst två år och larverna efterlämnar slingrande gångar som är fyllda med ganska grova, runda exkrementkorn. De fullbildade skalbaggarna kan bankas ner från de döda grenarna i juni månad. Alla fynd i Östergötland är gjorda kring gamla ekar men vid St Löpgöl i Åtvidaberg och Ekeby i Finspång var det gamla askar som var värdträd.

101 Corticeus fasciatus tvåfärgad barksvartbagge Tenebrionidae (svartbaggar) Sårbar (VU) En långsmal, cylindriskt byggd svart art som är 3 mm lång. Främre hälften av täckvingarna är orangefärgade. Antennerna är korta och enkelt byggda. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Brokig barksvartbagge är sällsynt påträffad från Skåne till Gävleborgs län, dock inte vare sig i Hallands, Jönköpings, Örebro eller Dalarnas län. I Östergötlands län finns 12 fynd registrerade men dessa härrör bara från tre regioner: Eklandskapet S Linköping, Eklandskapet rund Åtvidaberg och dels Söderköpings skärgård. Utanför Sverige är arten känd från Danmark och Estland samt från södra, mellersta och lokalt även norra delarna av övriga Europa. Arten förekommer på ekstammar med flyghål av trägnagande insekter, främst på barkfria partier. Framför allt har såväl larver som skalbaggar påträffats på ekar med gamla angrepp av skeppsvarvsfluga (Lymexylon navale). Varma dagar kryper skalbaggarna omkring på vedytan, för att då och då krypa in i flyghål och gångar.

102 Cossonus parallelepipedus större vedvivel Curculionidae (vivlar) Regionalt rödlistad (RR) Arten är blankt svart, långsmal, cylindrisk med utdraget snyte (ca 6mm). Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Den avbildade arten föreställer den närstående Cossonus linearis. Arten har bara fynd efter 1975 från tre län: Skåne, Östergötlands och Uppsala län. I Östergötlands län känner vi till tre lokaler för arten. Dessa härstammar från en alm i Linköping stad, en alm i Vimarka almallé och en poppel söder om Sturefors gods. Arten är funnen i alla våra närmsta grannländer. Cossonus parallelepipedus verkar föredra håligheter med små öppningar och som på insidan har mjuk, rötad lätt fuktig ved.

103 Cryptarcha undata Fam. Glansbaggar Nitidulidae (glansbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En ljusbrun, cirka 3 mm lång art med en påfallande bred kropp. På varje täckvinge finns ett par starkt bågböjda band. Halsskölden är betydligt bredare än lång och med starkt rundade sidor. Benen är korta men kraftigt byggda. Antennernas tre sista leder är påfallande breda och bildar en tydlig klubba. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En art som är utbredd från Skåne till Uppsala och Västmanlands län. I Östergötlands län är den spridd och är funnen på drygt 50 platser. Arten har dock registrerats i lägre grad då den bara var rödlistad år 2000 till Arten finns noterad från alla våra närmsta grannländer. Denna art förekommer ofta tillsammans med den närbesläktade Cryptarcha strigata, som är en allmännare, större och mera mörkfärgad art. Arterna utvecklas vid utflytande trädsav av ek. Sällsynt är de tagna även på savflöden på andra trädslag. Larverna har även sin utveckling förlagd till den savindränkta barken. De fullbildade skalbaggarna är påträffade under en stor del av året.

104 Cryptophagus confusus Fam. fuktbaggar Cryptophagidae (fuktbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En rödbrun och ganska kullrig cirka 2 mm lång art. Vid halsköldens framhörn finns en platt bakåtriktad tand. Strax bakom denna sitter ytterligare en spetsig liten tand på sidan av halsskölden. Antennernas yttersta tre leder är breda och bildar en tydlig klubba. Cryptophagusarterna är mycket svåra att artbestämma. Man bör därför låta en specialist göra detta. Arten på bilden föreställer den närstående C. distinguendus. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är funnen i hela Sverige men med några luckor. I Östergötlands län finns nästan 50 fyndplatser registrerade för arten. Dessa är spridda över hela länet. De flesta fynden är gjorda kring gamla ihåliga ekar och askar. Arten förekommer sällsynt i större delen av Syd- och Mellansverige samt inom vissa områden längre norrut. Den finns även i Norge, Finland och Estland samt i Mellaneuropa och Ryssland. C. confusus lever i murken ved eller mulm av olika lövträd, särskilt gärna björk, vid något tillfälle även gran. Den påträffas oftast i stubbar och hålträd, ej sällan i anslutning till fågelbon och trädmyror. De flesta fynden i Östergötland är gjorda kring gamla ihåliga ekar och askar.

105 Cryptophagus fallax Fam. fuktbaggar Cryptophagidae (fuktbaggar) Missgynnad (NT) En mörkbrun, knappt 3 mm lång skalbagge som är ganska kullrigt byggd. Halssköldens framhörn är utformade som en ganska kraftig bakåtvänd tand. Mitt på halssköldens sidor finns en liten vass tand. De tre sista antennlederna är breda och bildar en tydlig klubba. Cryptophagus-arterna är mycket svåra att artbestämma. Man bör därför låta en specialist göra detta. Arten på bilden föreställer den närstående C. distinguendus. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten uppges förekomma i en stor del av landet. Den har dock tidigare misstolkats och blivit felbestämd så de 15 fynden som finns rapporterade i landet efter 1975 är lite osäkra. Det är troligt att den åtminstone numera är mycket sällsynt och förekommer i det fria på endast ett fåtal lokaler. I Östergötlands län finns fem fyndplatser. De flesta av dem är gjorda kring gamla ihåliga ekar. Arten är även rapporterad från de nordiska grannländerna, Estland samt från Mellaneuropa och Ryssland. De flesta fynden gjordes i äldre tid synantropt i källare, stall och liknande biotoper, medan fynden i det fria är gjorda i mulm i gamla, grova ekar. Arten uppges även förekomma i murken ved av bok och ek, samt i svavelticka på ek.

106 Cryptophagus fuscicornis Fam. fuktbaggar Cryptophagidae (fuktbaggar) Sårbar (VU) En rödbrun, ganska glänsande, cikra 2 mm lång skalbagge. Arten är ganska välvd och på halssköldens sidor finns en tandformad utvidgning vid framhörnen samt en liten tand nära mitten på halsskölden. De tre sista antennlederna bildar en tydlig klubba. Cryptophagus-arterna är mycket svåra att artbestämma. Man bör därför anlita en specialist för detta. Arten på bilden föreställer den närstående C. distinguendus. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). C. fuscicornis är en överallt mycket sällsynt fuktbagge som i Sverige är funnen i några län från Skåne län till nedre Dalälven, huvudsakligen i landets östra del (28 fynd efter 1975). I Östergötland känner vi till 6 fynd. Den förekommer även i Norge och Finland, Litauen samt i Mellaneuropa och angränsande områden i Sydeuropa. Arten lever i murken ved eller mulm i ihåliga lövträd och är i Sverige känd från bok, lind, björk, ask, ek och asp. Den förekommer troligen alltid i anslutning till trädmyror eller fågelbon. Ibland påträffas den högt upp i träden i små håligheter. De östgötska fynden är gjorda med fällor i eller i närheten av ihåligheter på framförallt ask men även lind och ek.

107 Cryptophagus labilis Fam. fuktbaggar Cryptophagidae (fuktbaggar) Missgynnad (NT) En rödbrun, knappt 2,5 mm lång skalbagge. Halssköldens framhörn är utformade som en platt bakåtriktad tand. En mindre vass tand sitter strax bakom på halssköldens sidor. Både halssköld och täckvingarna är ganska grovt punkterade. Antennernas tre yttersta leder är kraftigt utvidgade och bildar en tydlig klubba. Cryptophagus-arterna är mycket svåra att artbestämma. Man bör därför låta en specialist göra detta. Arten på bilden föreställer den närstående C. distinguendus. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En sällsynt art som är rapporterad från de flesta län från Skåne till Dalarnas län. Dock kan felbestämningar ligga bakom anmälningarna från flera av dessa (åtminstone norrut). I Östergötlands län finns sju registrerade fynd bl.a. från Omberg, vid kanalen i Motala stad och Djursö i Slätbaken. Arten förekommer även i Danmark och Finland, Balticum samt lokalt i Mellan- och Sydeuropa. C. labilis påträffas under bark, i murken ved eller mulm i hålträd av olika lövträdsarter, främst bok. Mest typiskt anträffas arten i grova bokstubbar. Det finns uppgifter om förekomst i flera andra trädslag. I Östergötland är de flesta fynden gjorda kring gamla ihåliga ekar men även bok (Omberg).

108 Cryptophagus micaceus bålgetingfuktbagge Cryptophagidae (fuktbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En brun, cirka 2 mm lång skalbagge. Basen på täckvingarna och halsskölden är en aning ljusare är resten av kroppen. Vid halssköldens framhörn finns en tillplattad tand. Bakom denna finns ytterligare en mycket liten vass tand. De tre sista antennlederna är breda och bildar en tydlig klubba. Cryptophagus-arterna är svåra att artbestämma. Man bör därför låta en specialist göra detta. Arten på bilden föreställer den närstående C. distinguendus. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). C. micaceus ansågs tidigare vara en sällsynt art, men sannolikt något förbisedd. Troligen har den ökat i takt med att bålgetingen blivit vanligare sedan 1980-talet. Sin huvudutbredning har C. micaceus i östra Sverige från Skåne till Mälardalen. Dess vidare utbrening inskränker sig till vissa områden i Västeuropa. Det finns nästan 60 registrerade fynd i Östergötland län. De flesta fynden härstammar från eklandskapen i Norrköping, Linköping och Åtvidabergs kommuner men arten verkar vara spridd i länet med undantag av de norra och södra delarna. Bland våra närmsta grannländer är den endast funnen i Norge och Danmark. Arten har ett mycket specialiserat levnadssätt. Den lever nämligen i bålgetingbon i ihåliga lövträd. Något enstaka fynd har även gjorts i andra getingarters bon och några av Östgötafynden antyder detsamma då de gjorts ute i barrskogslandskap. Huvuddelen av fynden i länet är dock gjorda kring ihåliga ädellövträd.

109 Cryptophagus pallidus Fam. fuktbaggar Cryptophagidae (fuktbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En rödbrun, cirka 2,5 mm lång skalbagge. Halsskölden är tydligare rödaktig än resten av kroppen. Halssköldens framhörn är formade som en utplattad bakåtriktad tand. Strax bakom denna sitter en liten vass tand på var sida av halsskölden. De tre sista antennlederna är utvidgade så att de bildar en tydlig klubba. Cryptophagus-arterna är svåra att artbestämma. Man bör därför låta en specialist göra detta. Arten på bilden föreställer den närstående C. distinguendus. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). C. pallidus är en sällsynt fuktbagge med sydlig utbredning, nordligast påträffad i Uppsala och Värmlands län. Det finns 9 fyndplatser registrerade i Östergötlands län. Fynden är spridda över länet men arten verkar saknas i de norra länsdelen. Den finns även i de nordiska grannländerna och dessutom i Baltikum, Ryssland, Sibirien, Kaukasus, Mellan- och Sydeuropa samt Nordafrika C. pallidus lever i mulm eller murken ved i grova, ihåliga lövträd, främst stubbar och levande hålträd. De flesta fynd är gjorda i bok, men arten har även påträffats i t.ex. ek, ask, lönn och björk. Den har stundom även tagits på trädsvampar samt vid kvällshåvning. I Östergötland är alla fynd gjorda kring gamla ihåliga ekar.

110 Cryptophagus populi Fam. fuktbaggar Cryptophagidae (fuktbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En brun ca 3 mm lång art. En av de största arterna i släktet. Arten på bilden föreställer den närstående C. distinguendus. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). I Sverige är arten funnen i de flesta län upp till Gävleborgs län. I Östergötlands län har arten konstaterats på nästan 40 platser spridda över länet men saknas i Ydre kommun. Arten är funnen i alla våra grannländer. Arten utvecklas i håligheter på gamla träd bl.a. i träd där det tidigare bott bin. Arten är vid några tillfällen även funnen i gamla vaxkakor med pollenrester från vanliga tambin.

111 Cryptophagus quercinus Fam. fuktbaggar Cryptophagidae (fuktbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En rödbrun, ganska långsträckt, cirka 2,5 mm lång skalbagge. Halssköldens framhörn är formade som en avplattad bakåtriktad tand. Bakom denna sitter på vardera sidan en lite vass tand. Antennernas tre sista leder är utvidgade och bildar en tydlig klubba. Cryptophagusarterna är svårbestämda och bör bestämmas av en specialist. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten förekommer mycket sällsynt och lokalt från Blekinge till Norrbottens län. Östergötlands län verkar vara ett starkt fäste för denna art då det finns knappt 30 fyndplatser registrerade i länet. Den är även funnen i Norge, men saknas för övrigt i Norden. Den är vidare känd från Mellaneuropa, Baltikum och Ryssland, men är överallt en stor sällsynthet. C. quercinus lever i mulm i grova, ihåliga träd, främst ek men även bok, al, asp och björk. På urskogsöarna vid nedre Dalälven är arten flera gånger funnen i mulm i mycket gamla och grova, ihåliga tallar. I Östergötlands län är alla fynd utom två (gamla hamlade askar) gjorda kring gamla ihåliga ekar.

112 Dorcatoma flavicornis bred tickgnagare Anobiidae (trägnagare) Regionalt rödlistad (RR) En nästan klotrund, svart skalbagge med en längd av c:a 2 mm. Benen kan fällas in i fåror på kroppens undersida. Antennerna har endast nio leder, vilket skiljer den från den snarlika D. chrysomelina som lever på samma ställe som D. flavicornis men som har tio antennleder. Antennernas två näst sista leder har stora utskott på framsidan. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En tämligen sällsynt och lokal art som förekommer från Skåne upp till Uppsala och Värmlands län. I Östergötlands län är arten känd från ca 60 lokaler spridda över hela länet. Den är även påträffad i alla våra närmsta grannländer samt i Mellan- och Sydeuropa. Arten lever i mycelrik ekved, nästan alltid angripen av svavelticka (Laetiporus sulphureus). Angreppen påträffas oftast i de basala delarna av fristående grova träd, och kan följa sprickor över tio centimeter in i veden. Samma veddelar utnyttjas flera år i rad för äggläggning. Larverna gnager tätt med slingrande gångar i den rödmurkna veden. Larvutvecklingen tar ett år i anspråk och larven förpuppar sig i slutet av juni. Den fullbildade skalbaggen påträffas i anslutning till utvecklingsställen från början av juli. Arten förekommer ofta tillsammans med den närbesläktade D. chrysomelina liksom med de rödlistade skalbaggarna Anitys rubens, Mycetophagus piceus och Pentaphyllus testaceus.

113 Dreposcia umbrina Fam. mycelbaggar Leiodidae (Mycelbaggar) Sårbar (VU) Dreposcia umbrina är en 3,5 till 4,5 mm lång, vackert nötbrun skalbagge med ganska kraftiga ben och sidenglänsande behåring. Illustration av Kenneth Claesson. Denna sällsynta och mycket lokala art förekommer i några få län från Skåne till Uppsala och Västmanlands län. I Östergötlands län finns fem fyndplatser registrerade. Dessa kommer från Bjärka Säby-trakten och Labbenäs i Linköpings kommun, Templet i Åtvidabergs kommun och Eknön i Söderköpings kommun. I övrigt föreligger det fynd från Danmark och Estland, Lettland och Litauen. Arten förekommer vidare glest och sparsamt i Mellan- och Sydeuropa. Arten är knuten till grova ihåliga träd med bon av i första hand fåglar, men även andra djur. De flesta fynden är gjorda i anslutning till gamla, fritt stående hålekar, men arten är även tagen i ihåliga lindar och almar. Den fullbildade skalbaggen kan påträffas under en stor del av året vid sållning inuti stamhåligheterna.

114 Dryocoetes villosus ekbarkborre Curculionidae (vivlar) Regionalt rödlistad (RR) En starkt cylindriskt byggd, brun art som blir 2,5-3,5 mm lång. Kroppen är starkt behårad och grovt punkterad, speciellt på täckvingarna. På bakre sluttningen av täckvingarna finns en tydlig fåra. Både ben och antenner är korta och kraftigt byggda. Antennernas sista leder är breda och starkt utplattade och bildar en väl synlig klubba. Huvudet är riktat snett neråt och är knappast synligt uppifrån. En sydsvensk art som förekommer från Skåne till mellersta Uppsala län. Arten är sällsynt och lokal men kan i områden med rik förekomst av gammal ekskog vara tämligen vanlig. I Östergötlands län har endast 4 fynd registrerats men detta beror på stor del på att arten bara var rödlistade mellan år 2000 och Arten är även funnen i Norge, Danmark, Estland och Litauen av våra närmasta grannländer. Larvutvecklingen sker i tjock, nyligen död ekbark. Ofta finner man angreppen längst ner på stammen på stående träd eller i tjockbarkiga stamdelar som ligger på marken. Honan gnager en tvärställd modergång i barken. Endast en generation av arten använder samma stamdel. Ofta angrips begränsade delar av döda ekar med 100 % täckning av den tillgängliga barkarean. Cirka hundra nykläckta skalbaggar kan sedan påträffas per kvadratdecimeter. Angreppen sker ofta i juni månad och redan till senhösten kan man finna nykläckta skalbaggar. Arten anges i utlandet även angripa bok, och hästkastanj.

115 Elater ferrugineus mulmknäppare Elateridae (knäppare) Starkt hotad (EN) Elater ferrugineus blir mellan 17 och 24 mm lång, vilket gör arten till en av våra största knäppare. Den fullbildade skalbaggen är mattsvart med roströda täckvingar och en tät, sidenartad, gulaktig behåring. Antennerna har tydligt sågtandade leder. Halssköldens bakhörn är utdragna i vassa spetsar och arten besitter hoppförmåga. Den liknar vissa av de rödlistade och likaledes hålträdslevande Ampedus-arterna men är betydligt större och har en klumpigare kroppsform. Illustration av Martin Holmer. Artens svenska utbredning är utpräglat sydostlig. Den är påträffad från Skåne till Västmanlands och Uppsala län. I Östergötlands län är arten funnen på drygt 15 lokaler. Dessa är dock koncentrerade till 3 regioner: Eklandskapet S Linköping ned till Rimforsa, Omberg och Söderköpings skärgård. Därutöver förekommer E. ferrugineus i Danmark samt i Mellan- och Sydeuropa och vidare till Kaukasus. Arten är mycket lokal och sällsynt. I flera länder lever den numera endast kvar på någon enstaka lokal. Arten är knuten till ihåliga lövträd vilkas håligheter innehåller rikliga mängder av så kallad mulm, det vill säga rester av fågelbon, döda djur, trädsvampar samt mängder med exkrementer av andra vedlevande insekter. Den är främst påträffad i ek men finns även i ask, lind, bok, alm, klibbal och lönn. Den föredrar främst fuktig, mörk mulm med rester av t.ex. kajbon. Larven rör sig snabbt omkring i detta lösa staminnehåll och tycks i huvudsak livnära sig som rovdjur på larverna av bland annat läderbaggar och andra rödlistade djur som lever tillsammans med den. Arten är förmodligen värmegynnad och tycks föredra fritt stående träd. E. ferrugineus har en flerårig larvutveckling. Före förpuppningen, som inträffar i början av juli, gör larven en avlång kokong i vilken den förpuppar sig. De fullbildade skalbaggarna visar sig sällan utanför de ihåliga träden, och flyger främst omkring i skymningen.

116 Epuraea guttata Fam. glansbaggar Nitidulidae (glansbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En bred och ganska platt brun skalbagge som blir 3,5-4 mm lång. På halsskölden och täckvingarna finns ljusa band och fläckar som ger djuret ett spräckligt utseende. Benen är kraftigt byggda. Antennerna har de tre yttersta lederna kraftigt utvidgade som bildar en tydligt antennklubba. Översidan är ganska glänsande med svag punktur som är jämnt spridd över halssköld och täckvingar. Arten på bilden föreställer den närstående Epuraea decempunctata. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En sällsynt och lokal art som är utbredd från Skåne till Uppsala och Västmanlands län. I Östergötlands län finns ca 15 fynd registrerade. Arten har dock eftersökts i lägre grad då den bara var rödlistad mellan år 2000 och Arten är funna i alla våra närmsta grannländer utom Norge. Larvutvecklingen sker i savflöden på lövträd där ek är speciellt populär. Både larver och fullbildade skalbaggar har dessutom hittats i savflöden på alm som orsakats av misslyckade angrepp av mindre almsplintborre (Scolytus laevis) samt på en rönn angripen av träfjärilen (Cossus cossus). De brokiga fullbildade skalbaggarna påträffas ofta tillsammans med arter från de andra glansbaggesläktena Omosita spp. och Cryptarcha spp. sittande under barkflagor vid savflödena på lövträdsstammarna. På savflöden på ek finns även den närstående och rödlistade Epuraea fuscicollis som mycket liknar E. guttata. Den fullbildade skalbaggen kan påträffas under en stor del av sommarhalvåret. De skador som åstadkommit dessa savflöden kan vara olika insektsskador, främst av träfjäril, eller köldsprickor och betes- och olika typer av mekaniska skador.

117 Eucnemis capucina Fam. Halvknäppare Eucnemidae (halvknäppare) Sårbar (VU) En blanksvart liten långsmal skalbagge som blir ca 4 mm. Knäpparlik med utdragna bakhörn på halsskölden och brungula ben. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). E. capucina är noterad från spridda landskap upp till Västmanlands och Uppsala län. I Östergötlands län är arten bara konstaterad från Eknön i Söderköpings kommun. Arten är funnen i alla våra grannländer utom Estland. Arten utecklas i vitrötad ved i vissa ihåliga ädellövträd bl.a. alm, lönn och lind

118 Euglenes oculatus Fam. ögonbaggar Euglenidae (ögonbaggar) Regionalt rödlistad (RR) Liten, smäckert byggd skalbagge med långa antenner och ben som är 2,5-3 mm långa. Arten är gulbrun med mörkare halssköld och bakkropp. Huvudet är brett och ögonen stora och utstående. Illustration av Victor Hansen. Arten har en östlig utbredning i landet och är känd från Skåne, Kalmar, Gotlands, Östergötlands, Södermanlands, Upplands och Västmanlands län samt Öland. I Östergötlands län är arten känd från drygt 50 platser spridda över i stort sett hela länet. Dessutom förekommer den i Danmark, samt mycket sporadiskt och sällsynt i övriga Europa. E. oculatus utvecklas i brunrötad, svampinfekterad ved av lövträd - främst ek. De flesta fynd är gjorda i anslutning till gamla, ihåliga ekar. De fullbildade skalbaggarna påträffas i skymningen i juli springande på värdträden.

119 Euryusa sinuata Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Sårbar (VU) Den fullbildade skalbaggen är cirka 3 mm lång och rödbrun till färgen. Den har en mycket bred kroppsform där halsskölden nästan är dubbelt bredare än lång. Antennerna är kraftigt byggda med breda leder. Från den närbesläktade och likaledes rödlistade Euryusa coarctata skiljer sig E. sinuata genom tydligt avrundade bakhörn på halsskölden. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är mycket lokal och sällsynt i Sverige och förekommer endast i sydöstra delen av landet från Blekinge till Uppsala och Västmanlands län. Totalt är det 7-8 lokaler där man funnit djuret efter I Östergötlands län är det bara på Eknön i Söderköpings kommun som arten är konstaterad. E. sinuata är även påträffad i Danmark samt i Mellan- och Sydeuropa. Samtliga fynd av Euryusa sinuata är gjorda inom områden med höga naturvårdsvärden och med ett stort inslag av gamla ihåliga träd, främst ekar. Arten tycks i Sverige vara knuten till myran Lasius brunneus som främst förekommer i gamla ekar. De flesta fynden är gjorda under barken eller inne i rödmurken ved med gångar av myran. E. sinuata tycks föredra träd som står öppet i landskapet, vilket visar att den hör till den grupp av insekter där ett varmt lokalklimat är en förutsättning för överlevnaden. De flesta fynden har gjorts under våren och försommaren, men arten kan förmodligen påträffas som fullbildad under en större del av den varma årstiden.

120 Eutheia linearis Fam. Glansbaggar Scydmaenidae (glansbaggar) Missgynnad (NT) En liten (1mm) spenslig blankt brun-gul art. Arten på bilden föreställer Euthia plicata. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är funnen i stort sett hela landet med några spridda luckor. I Östergötlands län finns tre fynd. Dessa härstammar från en naturvårdsbränna i Glotternskogen i Norrköpings kommun, Opphemstrakten i Kinda kommun och Ringarumstrakten i Valdemarsviks kommun. Arten är funnen i våra grannländer utom i Estland och Litauen. Arten är funnen under barken på döda och döende aspar men även på ek, björk, al och alm. I mellaneuropa även rapporterad från trädlevande Lasius arter.

121 Gastrallus immarginatus Fam. trägnagare Anobiidae (trägnagare) Regionalt rödlistad (RR) En svartbrun, smalt och cylindriskt byggd skalbagge som blir cirka 2 mm lång. Mitt på den påfallande långa halsskölden finns på sidan en tydlig tvärfåra. Antennerna är långa med de tre sista lederna kraftigt förlängda. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En mycket lokal och sällsynt art som är påträffad i Skåne, Hallands, Kalmar, Öster- och Västergötland, Södermanlands, Uppsala och Västmanlands län samt på Öland. Arten är känd från ca 35 lokaler i Östergötlands län. Arten verkar saknas i de perifera norra, södra och västra länsdelarna. Den är även funnen i Danmark, Norge och Lettland samt i Mellan- och Sydeuropa. Larven av Gastrallus immarginatus gnager gångar i innerbarken på levande och döda lövträd. Angrepp är påträffade på ek, ask, lind och lönn. Man märker angreppen genom de mycket små, runda kläckhålen som är cirka 0,5 mm i diameter och kan påträffas både i grövre stammar och grendelar. Angreppen ligger ofta i begränsade barkdelar som tycks angripas under flera år i rad. Arten är mycket lokal, men kan i gamla eklandskap uppträda i tämligen stora populationer som i områdena söder om Linköping. Larvutvecklingen är ettårig och den fullbildade skalbaggen uppträder runt de angripna barkpartierna i juni månad.

122 Globicornis nigripes Fam. ängrar Dermestidae (ängrar) Sårbar (VU) Globicornis nigripes är med sina 3 mm den minsta av våra Globicornisarter. Den fullbildade skalbaggen är kolsvart med gulbruna tarser och antennbaser. Både antenner och ben är ganska små. Hos hannen är dock den sista antennleden stor och bred. Arten är endast påträffad i en begränsad del av sydostligaste Sverige, nämligen Öland och Kalmar samt Östergötlands län upp till Norrköping. De allra flesta fynden är gjorda dels i eklandskapet söder om Linköping och dels runt Norrköping. G. nigripes är ej påträffad vare sig i övriga Norden eller i Baltikum, utan de närmaste fynden är gjorda i Mellaneuropa. Östergötlands län har ett särskilt ansvar att bevara denna arts livsmiljöer. Arten lever med stor sannolikhet på döda insekter i gamla ihåliga lövträd, främst ekar. Flertalet fynd har gjorts runt gamla hålekar i öppna hagmarker. Man kan därför misstänka att arten inte bara är allmänt knuten till hålekar med insektsrester, utan även är beroende av att dessa står på varma lokaler. Den fullbildade skalbaggen påträffas i början av juni som pollenätare i blommor, främst av hundkäx och hagtorn.

123 Gnathoncus nidorum Fam. stumpbaggar Histeridae (stumpbaggar) Missgynnad (NT) En rund blanksvart art som blir 2,5 mm lång. Benen är kraftigt byggda. De främre skenbenen är försedda med tydliga tänder på utsidan. På täckvingarna finns fyra längsfåror som är lika långa som halva täckvingarna. De två bakre ryggsegmenten sticker ut bakom täckvingarna. Arten fäller in ben och antenner i fåror på undersidan av kroppen om den störs. Illustration av Kenneth Claesson. Arten är endast känd från 12 lokaler i landet. Utöver fyra fynd i Östergötlands län finns det ett fynd i Örebro län och i ett i Uppsala län. Fynden i Östergötlands län är gjorda i Motala stad, Sund i Ydre kommun, Råsö i Kinda kommun och Berga, Jägarvallen och Bjärka Säby i Linköpings kommun. Därutöver förekommer den i Norge, Finland, Lettland, Litauen och Mellaneuropa. Gnathoncus nidorum lever utomlands i fågelbon i ihåliga träd. Både i Sverige och Finland har den tagits i ihåliga aspar, bland annat i bon av sparvuggla. Exemplaren från Östergötland har påträffades i fönsterfällor placerade på gamla ihåliga ekar.

124 Gnorimus nobilis ädelguldbagge Scarabaeidae (bladhorningar) Missgynnad (NT) G. nobilis förekommer ytterst lokalt i Sydsverige upp till nedre Dalälven. Den finns även i Danmark och Norge, samt i Mellan- och Sydeuropa, Baltikum, Ryssland och Turkiet. Illustration av Martin Holmer. G. nobilis förekommer i Sydsverige upp till nedre Dalälven. Man känner till ca 150 fynd av arten efter I Östergötlands län finns ca 15 fynd registrerade. Dessa är koncentrerade till 4 områden: Omberg i Ödeshögs kommun, Sturefors-Bjärka Säby i Linköpings kommun, Oppeby i Kinda Kommun, Åbytrakten i Norrköpings kommun och Slätbakens övärld i Söderköpings kommun. Arten har blivit mycket mer sällsynt på senare tid. Den finns även i Danmark och Norge, samt i Mellan- och Sydeuropa, Baltikum, Ryssland och Turkiet. Larven lever i svart mulm inuti stammar och grövre grenar, vanligen av levande lövträd. Arten utvecklas framför allt i ek, men är även funnen i bok och lind samt utomlands bl.a. i frukträd. De fullbildade skalbaggarna flyger varma sommardagar och besöker blommor, bl.a. hagtorn och älggräs.

125 Gnorimus variabilis svart guldbagge Scarabaeidae (bladhorningar) Starkt hotad (EN) En svart, cirka 20 mm lång skalbagge med kraftiga ben och små vinkelböjda antenner. Dessa är försedda med bladformiga utvidgningar på de yttre antennlederna, vilka bildar en tydlig klubba. På täckvingarna finns några tydliga ribbor samt några små ljusa hårfläckar. Illustration av Martin Holmer. Arten är påträffad på spridda lokaler från Skåne till Västmanlands län. De flesta fynden är gjorda i Kalmar län. I Västmanlands län utplanterades larver av arten på 1960-talet i en ek vid Strömsholm. Under senare år har arten vid ett par tillfällen påträffats i trakten av Kungsör, och det kan inte helt uteslutas att de härstammar från Strömsholmsutsättningen. Troligen är dock förekomsten spontan med tanke på att flera andra arter med en reliktartad utbredning i Nordeuropa finns inom samma område. Under de senaste åren har nya lokaler för arten påträffats genom att den specifikt eftersökts i hålekar. Lokalerna är dock små och begränsade, endast ett lågt antal träd beräknas hysa arten på varje ställe och populationerna förefaller vara individfattiga. I Östergötlands län känner vi till sex lokaler för arten: Bjärka Säby i Linköpings kommun, Hägerstad slott i Åtvidabergs kommun, Harsbo i Valdemarsiks kommun samt Eknön, Djursö och Svensmarö i Söderköpings kommun. Bland våra närmsta grannländer är arten funnen i Danmark, Estland, Lettland och Litauen. Larvutvecklingen sker i ihåliga träd, både levande och döda. Angrepp är främst konstaterade i stående träd, men arten kan även påträffas i omkullfallna träd. De allra flesta fynden är gjorda i ihåliga levande ekar, men larver är även påträffade i klibbal. Larvutvecklingen tar två till tre år i anspråk och sker i rödmurken ved. Före förpuppningen gör larven en ganska fast kokong av exkrementer. Den fullbildade skalbaggen visar sig vanligen ganska sent, från början av juli till början av augusti. Den påträffas ofta sittande i och intill stamhåligheterna eller vid utflytande sav. I motsats till sin nära släkting Gnorimus nobilis påträffas den sällan i blommor, men har någon gång hittas i blomställningar av älggräs. Arten förekommer ofta i samma träd som läderbaggen (Osmoderma eremita) och andra rödlistade insekter.

126 Grammoptera ustulata avlång flatbagge Trogossitidae (mörkbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En långsmal, kolsvart cirka 6 mm lång skalbagge som är ganska platt byggd. På täckvingarna finns kraftiga längsribbor och grov skulptur. Huvud och halssköld har en fin punkterad skulptur. Benen är kraftiga och antennernas tre sista leder bildar en tydlig klubba. Illustration av Nils Forshed. Arten är tämligen jämnt spridd från Skåne till Gävleborgs län, anses sällsynt och vara på tillbakagång. I Östergötlands län hittades den på 32 av 87 de ädellövområden som Nicklas Jansson undersökt. Ett fynd är även gjort på en murken tall. Totalt är det drygt 60 fyndplatser. Den saknas i Danmark men förekommer i Norge och Finland. Dessutom finns den i Mellaneuropa, Baltikum, Ryssland och Sibirien. Grynocharis oblonga lever i döda, vitrötade träd av olika slag, dock främst i stående träd eller stubbar av lövträd. De flesta fynden är gjorda på ek. Arten har även påträffats i rödmurken ekved tillsammans med trägnagarna Dorcatoma flavicornis och D. chrysomelina och dess larver har hittats i gångar av tjuvbaggen Ptinus rufipes i ek. Möjligen livnär sig Grynocharis-larverna delvis som rovdjur på dessa arters larver. Skalbaggarna sitter dagtid gömda i den lösare ytveden eller under barken, men kan på natten ses sakta krypande utanpå stammarna. Arten är knuten till löv- eller blandskogsbestånd med god tillgång på lämpligt utvecklingssubstrat, men påträffas även på lövträd som sparats ute på hyggen.

127 Grynocharis oblonga avlång flatbagge Trogossitidae (mörkbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En långsmal, kolsvart cirka 6 mm lång skalbagge som är ganska platt byggd. På täckvingarna finns kraftiga längsribbor och grov skulptur. Huvud och halssköld har en fin punkterad skulptur. Benen är kraftiga och antennernas tre sista leder bildar en tydlig klubba. Illustration av Nils Forshed. Arten är tämligen jämnt spridd från Skåne till Gävleborgs län, anses sällsynt och vara på tillbakagång. I Östergötlands län hittades den på 32 av 87 de ädellövområden som Nicklas Jansson undersökt. Ett fynd är även gjort på en murken tall. Totalt är det drygt 60 fyndplatser. Den saknas i Danmark men förekommer i Norge och Finland. Dessutom finns den i Mellaneuropa, Baltikum, Ryssland och Sibirien. Grynocharis oblonga lever i döda, vitrötade träd av olika slag, dock främst i stående träd eller stubbar av lövträd. De flesta fynden är gjorda på ek. Arten har även påträffats i rödmurken ekved tillsammans med trägnagarna Dorcatoma flavicornis och D. chrysomelina och dess larver har hittats i gångar av tjuvbaggen Ptinus rufipes i ek. Möjligen livnär sig Grynocharis-larverna delvis som rovdjur på dessa arters larver. Skalbaggarna sitter dagtid gömda i den lösare ytveden eller under barken, men kan på natten ses sakta krypande utanpå stammarna. Arten är knuten till löv- eller blandskogsbestånd med god tillgång på lämpligt utvecklingssubstrat, men påträffas även på lövträd som sparats ute på hyggen.

128 Hapalaraea pygmaea Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Regionalt rödlistad (RR) En bred lång-oval roströd art som är 2,5-3 mm lång. Arten på bilden föreställer den närstående Hapalaraea melanocephala. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är funnen från Skåne till Dalarnas län. Den är funnen på drygt 70 platser i landet som de flesta ligger i östra delen. I Östergötlands län känner vi till drygt 20 lokaler för arten. Dessa är spridda över hela södra och mellersta länsdelen. Arten är funnen i alla våra grannländer utom i Littauen. Arten lever i ihåliga träd men har även hittats på trädsvampar och i fågelbon.

129 Hapalaraea vilis Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Regionalt rödlistad (RR) En svartbrun art med en långsmal. parallell och platt kroppsform. Den blir 2-2,5 mm lång. Täckvingar och halssköld är ljusbruna och antenner och ben är ljusgula. Hela översidan visar en ganska tät punktur som på täckvingarna är ordnad i längsrader. Täckvingarna är korta och täcker endast hälften av bakkroppssegmenten. På huvudets översida finns två små punktögon mellan de stora facettögonen. Denna art liknar mycket vissa närstående arter varför en specialist bör verifiera artbestämningen. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Denna mycket sällsynta art är påträffad från Skåne upp till Södermanlands län. Fynd fattas dock från många mellanliggande landskap. I Östergötlands län finns ca 30 fynd rapporterade. Den verkar spridd i hela länet så när som på de mest nordliga och sydliga delarna. Arten är funnen i alla våra närmsta grannländer utom Litauen. Hapalarea vilis lever främst under barken på nyligen döda träd. Den är påträffad på såväl löv- som barrträd. Flera fynd är gjorda under barken på tall där exemplar har hittats hos märgborrar och tolvtandad barkborre. Fynd har även gjort i ihåliga lövträd samt vid ett savställe på en ek. De flesta fynden är gjorda under tiden april till november. I Danmark har många exemplar påträffade i mitten av oktober. Förmodligen övervintrar arten som fullbildad skalbagge.

130 Haploglossa gentilis Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Regionalt rödlistad (RR) En mot bakkroppsspetsen tillsmalnad art som är mörkbrun och blir 3,5-4,5 mm lång. Varje täckvinge har baktill vid sömmen en rödaktig fläck. Ryggledernas bakkanter är även ljusare än resten av kroppen. Antennernas bas och ändled samt benen är rödbruna. Översidan är starkt glänsande. Halsskölden är starkt välvd. Täckvingarna är starkt kornigt punkterade. De är korta och täcker knappt hälften av bakkroppen. Eftersom det finns ett flertal liknande skalbaggar är det viktigt att en specialist utför artbestämningen. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En sydostsvensk art som är påträffad från Skåne till Gävleborgs län. Den är dock ej funnen på Gotland. I Östergötlands län är den funnen i hela länet i olika typer av hålträdsmiljöer. Totalt ca 50 områden. Arten är funnen i Danmark, Norge och Baltikum men verkar saknas i Finland. Denna art påträffas nästan uteslutande vid och i ihåliga lövträd, främst gamla hålekar. Arten tycks främst leva hos och förmodligen även av myror i stamhålen. Främst hittar man arten hos träjordmyra (Lasius brunneus) och blanksvart trämyra (Lasius fuliginosus). Arten är även påträffad i ekar med fågelbon. Denna kortvinge har även sållats fram hos den sist nämnda myran i en grov tallstubbe. Den fullbildade skalbaggen kan sållas fram under en stor del av sommaren.

131 Hypebaeus flavipes Fam. blåsbaggar Malachidae (blåsbaggar) Sårbar (VU) En endast 1,5 mm lång, brunsvart skalbagge med en stor gul fläck längst bak på täckvingarna. Hos hanen är antennerna märkbart längre än kroppen, vilket utgör en tydlig skillnad gentemot honan. Illustration av Kenneth Claesson. H. flavipes är en sydlig art som förekommer mycket sällsynt och ytterst lokalt i Skåne, Kalmar län, Östergötlands län efter 1975, men äldre fynd finns från Öland och Västmanlands län. I Östergötlands län är den funnen på ca 15 platser. Dessa är dock koncentrerade till Eklandskapet S Linköping ner till Rimforsa och Eknön i Söderköpings kommun. Bland våra närmsta grannländer är arten bara noteras i Norge, men förekommer i Mellan- och Sydeuropa. Östergötland har ett stort ansvar för bevarandet av denna art. Arten är mest påträffad om försommaren krypande på gamla ekar med blottad död ved. Några fynd föreligger även från bokstubbar med hård, död ved. Arten tycks leva i gångarna av andra vedlevande arter som skeppsvarvsfluga (Lymexylon navale) och kamhornad trägnagare (Ptilinus pectinicornis). Förmodligen är arten knuten till olika gaddstekelarter som ynglar i de nämnda skalbaggarnas övergivna larvgångar. Flera av släktingarna till denna art livnär sig som fullbildade på pollen i blommor.

132 Hypnogyra angularis Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Starkt hotad (EN) En svart långsmal kortvinge med gulbruna täckvingar och ben. Den är ca 6 mm. Artens namn var fram till nyligen Hypnogyra glabra. Det finns bara två moderna fynd i Sverige. Det ena från Kungsör i Västmanlands län 1996 och det andra från Ingelstad NR i Norrköpings kommun. Arten finns noterad från Finland, Estland, Lettland och Litauen. Arten verkar knuten till gamla ihåliga träd. I Sverige är det ek och lind som varit värdträd. I flera av de aktuella ekarna i Kungsör bodde det Formica rufa.

133 Hypulus quercinus ekbrunbagge Melandryidae (brunbaggar) Missgynnad (NT) En smal, brokigt färgad övervägande gulbrun skalbagge som är 5-6 mm lång. Huvud och halssköld är mörkbruna. Längst bak på halsskölden finns två djupa gropar som går fram till mitten av halsskölden. Vid basen av täckvingarna finns en böjd brun fläck, bakom mitten ett brett brunt tvärband samt vid spetsen en brun fläck. Illustration av Kenneth Claesson. Ekbrunbaggen förekommer i Sverige från Skåne upp till Värmlands län, med undantag för Gotska Sandön och Örebro län. I Östergötlands län är arten känd från knappt 15 platser. Dessa ligger spridda tvärs över länet från Omberg till Sankta Anna men saknas från norra och södra länsdelen. Arten är även känd från Danmark, Norge, Estland och Lettland samt mellersta Europa. Ekbrunbaggen utvecklas i fuktig ved i rotbenen av döende partier av ekar, men kanske främst på ekstubbar. Dessa är ofta angripna svampen rostöra (Hymenochaeta rubiginosa). Larven gnager längsgående, oregelbundna, gnagmjölsfyllda gångar på gränsen mellan rödmurken och fast, ofta mycket hård ved. Kläckningen sker på sensommaren eller hösten och skalbaggen övervintrar i veden för att sedan äta sig ut följande vår. Utvecklingen är minst tvåårig.

134 Ischnomera caerulea glänsande blombagge Oedemeridae (blombaggar) Regionalt rödlistad (RR) En ca 10 mm långsträckt smal skalbagge med matt blekblågrön metallglans. Antenner och ben är långa och smala. Foto: Rune Axelsson. Arten är (med undantag för Gotska Sandön) känd från alla landskap från Skåne till Östergötlands län, samt från Upplands län och Västmanlands län. Dock är den över allt sällsynt. I Östergötlands län finns bara två moderna fynd. Detta ena härstammar från Templet i Åtvidabergs kommun och det andra från Brokind i Linköpings kommun. Den förekommer även i Norge samt i Syd- och Mellaneuropa. Arten lever i seg, vitrötad ved inuti ihåliga lövträd. I Sverige är den känd från ek, alm, lind och lönn. Den fullbildade skalbaggen övervintrar i puppkammaren och söker sig följande vår till bland annat blommande hagtorn.

135 Ischnomera cinerascens matt blombagge Oedemeridae (blombaggar) Regionalt rödlistad (RR) En långsträckt smal skalbagge med matt blekblågrön metallglans 8-10mm. Antenner och ben är långa och smala. Foto: Rune Axelsson. Arten förekommer sällsynt från Skåne till Öland, i Öster- och Västra Götalands län, Södermanlands län, Upplands län och Västmanlands län samt i Danmark och Norge. I Östergötlands län finns ett 10-tal fynd spridda i större delen av länet. Arten är även funnen i Norge och Danmark. På kontinenten sträcker sig dess utbredningsområde från Pyrrinéerna till Kaukasus. Arten lever i seg, vitrötad ved inuti ihåliga ekar, almar, lindar och lönnar. Den fullbildade skalbaggen övervintrar i puppkammaren och söker sig under senvåren till blommande hagtorn, hundkäx och slån.

136 Larca lata gammelekklorypare Garypidae Missgynnad (NT) Arten är ljust beigebrun med rödbruna ben. Kroppen är platt, runt droppformad med långa smala klor. Den blir ca 2 mm. Illustration av Kenneth Claesson. Arten är funnen i de flesta landskap upp till Mälardalen men saknas i Skåne län, Blekinge län och Hallands län och Västra Götalands län. I Östergötlands län är Larca lata spridd över hela länet. Den verkar finnas i de flesta bestånd med grova ihåliga ekar men är vid några tillfällen även funnen i ihåliga almar och askar. Östergötlands län har ett särskilt ansvar vid bevarandet av denna art. Arten lever uteslutande inuti håligheter på gamla grova ädellövträd. Det är oftast ganska torra håligheter som arten utnyttjar. Den lever troligtvis av små kvalster och hoppstjärtar.

137 Lasius brunneus brun träjordmyra Formicidae (myror) Regionalt rödlistad (RR) En nära släkting till den vanligare svarta tuvmyran. L. brunneus är ljusbrun med mörkare bakkropp och huvud. Den upplevs även lite kortare (ca 2,5mm) med bredare kropp samt kortare ben och antenner. Illustration av Martin Holmer. I Sverige har den en östlig utbredning och finns upp till Mälardalen. I Östergötlands län är Lasius brunneus ganska vanlig i de stora eklandskapen kring Linköping, Norrköping och Åtvidaberg och ner mot Kinda kommun, men verkar saknas i norra, södra och västra länsdelen, förutom att den finns inne i Motala stad. Förekomsten i Motala är troligtvis den västligaste i landet. Lasius brunneus bygger sina samhällen i murken lövträdsved. Oftast är det ett ihåligt träd och allra helst en ek. Myrorna verkar mest hålla till i och på stammen samt uppe i kronan på eken. Troligtvis äter den mindre insekter och mjölkar bladlöss. I myrans bo finns flere exklusiva specialister bland skalbaggarna. De lever både som rovdjur och som städhjon. Flera av dessa utsöndrar speciella, för myrorna, smakliga substanser som gör att myrorna accepterar dem som inneboende.

138 Leptothorax corticalis barksmalmyra Formicidae (myror) Missgynnad (NT) En liten smal gyllenbrun blank myra (ca 2mm). Illustration av Kenneth Claesson. I Sverige är L.corticalis bara funnen vid något tiotal tilfällen och är i Östergötlands län bara konstaterats på 6 platser. En av dessa (Bjärka Säby) ligger i Linköpings kommun, tre (Händelö, Rundstorp och Skärblacka) i Norrköpings kommun och en (Bokö) i Valdemarsviks kommun. Arten är utbredd men överallt sällsynt i syd, central och öst Europa men är även konstaterad i Kaukasusregionen och i Algeriet. Ekologin är dåligt känd, men arten bygger sina små bon uppe i döda grenar i gamla ekars kronor.

139 Leptura revestita almblombock Cerambycidae (långhorningar) Starkt hotad (EN) En märkligt färgad långhorning med långa ben och antenner som blir upp till 15 mm lång. En stor del av djuret är orangefärgat, men täckvingarna är blåsvarta liksom fötterna och yttersta delen av antennerna. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En mycket sällsynt och ytterst lokal art som ofta lever i små populationer. Den är påträffad från Skåne upp till Västra Götalands- och Östergötlands län samt Värmland. Sentida fynd föreligger endast från några få mycket begränsade lokaler, varav ett par almalléer i Skåne tyvärr redan är nedhuggna. I Östergötlands län känner vi till sex fynd gjorda efter Dessa korsar länet från Omberg och Vadstena i väster via eklandskapet och en almallé i Linköpingstrakten över till Norrkrog i Norrköpings kommun. Almblombocken är även funnen i Danmark samt i Mellan- och Sydeuropa. I Sverige lever arten främst i gren- och stamsår på levande almar. Kläckhålen påträffas främst i alléer och parker. Larvutvecklingen, som är flerårig, sker i den sega döda veden nära gränsen mot den levande veden i sårskadorna. Larverna lever ofta tätt tillhopa och förpuppar sig nära vedytan i början av juni. Samma veddelar angrips av flera generationer av almblombocken. I grensår vallas ofta kläckhålen igen av den levande veden. Den fullbildade skalbaggen besöker bl.a. blommor av skogskornell, hagtorn, rosor och flockblomstriga växter. Arten är i Mellaneuropa även påträffad i andra trädslag som ek och bok. Två av östgötafynden härstammar troligtvis från ek.

140 Liocola marmorata brun guldbagge Scarabaeidae (bladhorningar) Regionalt rödlistad (RR) En bred, glänsande olivbrun skalbagge med en längd av cirka 22 mm. Täckvingarna pryds av talrika små vita hårfläckar, i övrigt är kroppen kal. Antennerna är små, deras yttersta leder bildar en tydlig klubba, skarpt vinklad mot skaftet. Illustration av Martin Holmer. En art som är funnen i Sydsverige, norrut till Värmlands län och nedre Dalälven. Den har försvunnit från många platser i Skåne och västsverige och har idag sin tyngdpunkt i östra delen av landet. I Östergötlands län känner vi till ca 50 platser för arten. Den verkar saknas i västra och nordvästra länsdelen. Den är även känd från de nordiska grannländerna samt från Mellaneuropa, Baltikum, Ryssland och Sibirien. Larven lever i mulm i grova hålträd av i synnerhet ek men även bok, alm, asp och ask. Den är även vid ett tillfälle påträffad i en ihålig gran. Den väljer i första hand mer eller mindre fristående träd, t.ex. i hagmarker. De fullvuxna djuren flyger livligt under varma sommardagar och sätter sig gärna vid utsipprande trädsav.

141 Liodopria serricornis sågtandad mycelbagge Leiodidae (mycelbaggar) Sårbar (VU) Den fullbildade insekten är en 2 mm lång, nästan klotrund skalbagge med kraftiga antenner vilkas yttre leder är sågtandade. Kroppen är gulbrun med mörka teckningar mitt på halsskölden och vid basen på täckvingarna. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är endast funnen på några få lokaler i landet. Ett gammalt fynd finns från Västra Götalands län. Senare fynd är gjorda i Kalmar län (och Öland), Jönköpings län, i Östergötlands län samt i Upplands län. Ytterligare tre fyndlokaler har hittats i Östergötlands län på senare år. Kärna mosse och Stafsäter i Linköpings kommun och Kilarpesjön i Mjölby kommun. Sågtandad mycelbagge är närmast påträffad i Finland och Estland. Dessutom förekommer arten sällsynt och sporadiskt i bergsområden i Mellaneuropa. Arten är knuten till naturskogar, främst sådana som har ett rikt inslag av stubbar och lågor av gran. Arten utvecklas på slemsvampar på den döda granveden, och kan där förekomma tillsammans med nära släktingar tillhörande släktena Agathidium och Anisotoma som har en liknande biologi. Den sågtandade mycelbaggen är även påträffad på ek och bok, och är förmodligen mera knuten till svamparna än det substrat som dessa växer på. Arten är tagen på slemsvampar av släktet Stemonitis och Fuligo. Larvutvecklingen är förmodligen ganska kort och främst förlagd till eftersommaren, medan den fullbildade skalbaggen kan påträffas under en stor del av året.

142 Lucanus cervus ekoxe Lucanidae (ekoxbaggar) Missgynnad (NT) Hanen av denna Europas största skalbagge är omöjlig att förväxla med någon annan art på grund av de mycket välutvecklade, flera centimeter långa käkarna. Kroppslängden (inklusive käkarna) kan hos hanen bli cirka 8 cm, medan honan, som har betydligt mindre käkar ofta är cirka 4 cm lång. Benen är långa och kraftfulla hos båda könen och färgen är mörkbrun till brunsvart. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är påträffad från Skåne upp till Upplands län. De flesta fynden är gjorda i sydöstra Sverige, men arten finns även kvar på någon lokal på västkusten. Den förekommer på få och begränsade lokaler. På några av dessa är fullbildade exemplar ej synliga vissa år på grund av den långa larvutvecklingen och de individsvaga populationerna. Sina främsta fästen har arten i Blekinge, i Kalmar län (inkl. Öland) samt i Östergötlands län. I Östergötlands län saknas den i norra och västra länsdelen och har sin tyngdpunkt i sydöstra Linköping, Kinda, Åtvidaberg, Söderköping och Valdemarsviks kommuner. De flesta fynden i Östergötlands län härstammar från ett upprop som Länsstyrelsen gjorde i massmedia Den är även påträffad i Danmark (numera dock troligen försvunnen) samt i Mellan- och Sydeuropa. Ekoxen utvecklas i döda, underjordiska delar av olika lövträd, främst ek. Larverna ligger ofta i jorden och gnager på döda rotdelar även på levande träd. Larver är dessutom vid upprepade tillfällen påträffade under på marken liggande ekstockar, där de gnager på de mot marken vända delarna. Gamla avverkningsstubbar kan nästan helt förtäras under markytan. I Östergötland verkar arten föredra ekmarker på lätta jordar, gärna i sydsluttningar ner mot sjöar. Larvutvecklingen är lång och anses kunna sträcka sig över fem år. Förpuppningen sker i en hönsäggstor kokong. De fullbildade skalbaggarna visar sig redan i juni. Hanarna lever under ganska kort tid (ett par veckor) medan honorna kan påträffas in i början av augusti. Arten flyger i skymningen och lockas av utflytande sav. Larvutvecklingen har, förutom i ek, även konstaterats i bok, björk, lönn och hassel, i det sistnämnda fallet även i ganska klena stubbar. Larver har dessutom påträffats i sågspånshögar av lövträd. Arten verkar vara mycket värmeälskande och förkommer ofta i bestånd i sydsluttningar, företrädesvis glesa, soliga sådana som till exempel trädbevuxna hagmarker.

143 Lyctus linearis eksplintbagge Lyctidae (splintbaggar) Sårbar (VU) En brun, smal skalbagge som blir 3-5 mm lång. Halsskölden är påfallande lång. De yttersta två antennlederna är svagt förtjockade och bildar en liten antennklubba. Täckvingarna har svaga och oregelbundna längspunktrader. Mellan dessa finns det rader med tydliga borst. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Det finns gamla fynd av eksplintbaggen inom nästan hela ekens utbredningsområde, d.v.s. från Skåne till Upplands och Västmanlands län men efter 1975 finns det bara 8 fynd registrerade. Fem av dessa är från Östergötlands län, ett från Mjölbytrakten, två från södra delen av Linköpings kommun och två från Eknön i Söderköpings kommun. Arten är funnen i alla våra grannländer utom Estland. Larvutvecklingen sker i torr, solexponerad död ekved. Den rätta typen av yngelmaterial skapas ofta i grenbrott där veden spjälkar upp sig och torkar snabbt. Eksplintbaggen angriper även ved som blottats på levande stammar i samband med åsknedslag eller brandskador. Kraftiga angrepp kan ibland påträffas i sågade ekbrädor som lagrats utomhus. Ibland kan även angrepp påträffas inomhus i ekparkett. Inomhus dyker det dessutom upp vissa arter som införts i sen tid till landet men som har samma biologi som eksplintbaggen. Äggen läggs ofta i porer och sprickor i veden och larvgångarna ligger helt inne i veden. Ofta ligger gångarna mycket tätt i veden och man kan finna tiotals runda kläckhål per kvadratdecimeter på angripet virke ibland. Larvutvecklingen sträcker sig över ett år. Den fullbildade insekten påträffas i juni och juli. Arten kan fortleva under flera generationer i samma veddel.

144 Lymexylon navale skeppsvarvsfluga Lymexylidae (varvsflugor) Missgynnad (NT) En mycket långsmal men cylindriskt byggd art, vars kroppslängd varierar mellan 7 och 16 mm. Arten är roströd, huvudet och ibland täckvingsspetsen kan dock vara svart. Antenner och ben är ganska långa. Hela djuret är tydligt behårat. Hos hannarna har palperna egendomliga buskformade bihang. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Skeppsvarvsflugan är en sällsynt skalbagge som förekommer i den sydöstra delen av Sverige, upp till Mälardalen. I Östergötlands län finns arten registrerad från ca 25 platser. Vidare finns den i Danmark, Mellanoch Sydeuropa, Baltikum, Ryssland och Turkiet. Såväl i Sverige som utomlands har arten försvunnit från lokaler där den tidigare har funnits. Arten lever i stående, grova och mer eller mindre solexponerade ekar. Även liggande ekvirke angrips ibland. Larven utvecklas i hård ganska färsk ved i barklösa delar av döda eller levande träd. Skalbaggarna påträffas under varma eftermiddagar flygande runt lämpliga värdträd.

145 Mesosa nebulosa töckenfärgad ögonfläcksbock Cerambycidae (långhorningar) Missgynnad (NT) En kraftigt byggd art med brokig teckning i brunt, grått och svart. Den är ca 12 mm lång. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är funnen i alla län upp till Östergötlands och Västra Götalands län. I Östergötlands län känner vi bara ett fynd och detta är gjort på Omberg. I övriga Norden och Baltikum är arten bara funnen i Norge och Danmark. Arten utvecklas i döda grenar av olika lövträd bl.a. ek.

146 Mycetochara axillaris större svampklobagge Tenebrionidae (svartbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En parallellt byggd, 7-9 mm lång, svartbrun art med ganska kraftiga ben och antenner. Basen av antennerna och benen är gula. På vissa exemplar finns en ljus fläck vid basen av täckvingarna. Behåringen är ganska tydlig på halsskölden och täckvingarna. Arten på bilden föreställer den närstående Mycetochara linearis. Illustration Victor Hansen (1973). Arten är rapporterad från i stort sett hela Sverige samt i övriga Norden, Estland och Litauen. I Östergötlands län är arten funna på de flesta platser där inventeringar av gamla ihåliga träd har gjorts. Dess totala utbredningsområde sträcker sig vidare från Mellaneuropa till Sibirien. Larven lever i mycelhaltig, murken ved. Främst påträffas den i ihåliga almar, askar, lindar, bokar och ekar, i Norrland företrädesvis i aspar.

147 Mycetochara humeralis mindre svampklobagge Tenebrionidae (svartbaggar) Missgynnad (NT) En blanksvart, ganska långsträckt art som är 4-5 mm lång. Den har tydlig behåring på översidan av kroppen. Längst fram på de svarta täckvingarna finns en stor mörkgul fläck. På täckvingarna finns även tydliga längsgående punktrader. Arten på bilden föreställer den närstående Mycetochara flavipes. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är rapporterad från Skåne till Gävleborgs län, med undantag för Öland, Gotska Sandön och Dalarnas län. Dock är den över allt sällsynt. I Östergötland är arten funnen på ett 30-tal platser med koncentration till eklandskapet S Linköping. Den är även funnen i övriga Norden, Estland och Litauen samt i övriga Europa. I Mellaneuropa är M. humeralis lokal och tämligen sällsynt. Artens larver lever i mycelhaltig, murken ved - främst av ask, björk, ek och lind.

148 Mycetophagus piceus ljusfläckig vedsvampbagge Mycetophagidae (vedsvampbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En ganska bred, cirka 4 mm lång skalbagge med mörkbrun färg. På täckvingarna finns en utbredd gul färgteckning bestående av en stor skulderfläck samt en stor oregelbunden fläck bakom mitten på varje vinge. Denna kan ibland vara upplöst i flera smärre fläckar. Ljusfläckig vedsvampbagge är mycket lik andra rödlistade arter i samma släkte och bör bestämmas av specialist. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En art som med vissa luckor är påträffad från Skåne till Gävleborgs län. Arten hör till en av de vanligaste arterna som är knutna till brunrötad ved på stående ekar. I Östergötlands län finns den registrerad från nästan 70 platser och är spridd i hela länet utom i Ydre, Vadstena och Ödeshögs kommun. Den förekommer även i våra nordiska grannländer, i Baltikum, Mellan- och Sydeuropa samt södra Ryssland. Arten är hos oss nästan uteslutande påträffad under bark eller inne i veden i gamla grova, rötskadade ekar med angrepp av svavelticka (Laetiporus sulphureus). Den är även funnen i rötskadad bok som varit angripen av fnöskticka (Fomes fomentarius). Larverna lever ofta i små sällskap i den rötskadade veden på sommaren. De fullbildade skalbaggarna kläcks i mitten av augusti och övervintrar antingen under barken eller i förnan nära trädens bas.

149 Mycetophagus populi brungul vedsvampbagge Mycetophagidae (vedsvampbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En ljusbrun skalbagge med ett par ljusare stora fläckar på båda täckvingarna. Kroppslängden är 4-4,5 mm och kroppens översida är täckt med en tydlig behåring, På halssköldens bas finns två tydliga längsgående gropar. På täckvingarna finns längsgående punktrader. Antennerna har breda leder. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är med vissa luckor påträffad från Skåne till Lule Norrbottens län. I Östergötlands län är den konstaterad från ca 20 platser. Dessa är spridda över länet men inte i norra och södra länsdelen. Arten är funnen i alla våra närmsta grannländer. Gulbrun vedsvampbagge lever i ganska lös vitrötad lövträdsved. Arten är påträffad på ganska många trädslag bl.a. alm, bok, ek, asp, pil, gråal och rönn. Den är ofta påträffad i gamla almstubbar som finns kvar efter almsjukedödade träd. Den lever ofta i så lös vitrötad ved att veden med lätthet går att sönderdela med fingrarna. Veden är ofta tämligen fuktig och tydligt svampangripen. Arten har en ettårig generationstid. De fullbildade skalbaggarna kläcks ofta på hösten och den övervintrar i veden och kan sållas fram under vinterhalvåret.

150 Mycetophagus quadriguttatus fyrfläckad vedsvampbagge Mycetophagidae (vedsvampbaggar) Sårbar (VU) En 3 mm lång, jämnbred brunsvart art med två brun-oranga fläckar på vardera täckvinge. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är mycket lokal och sällsynt. Totalt finns det ca 10 fyndplatser i Sverige efter I Östergötlands län känner vi till fem lokaler för arten. Tre av dem är gjorda i Eklandskapet S Linköping, ett på Ekön i Finspångs kommun och ett söder om Norrköpings stad. Arten är konstaterad från de flesta av våra närmasta grannländer men ej Norge och Estland. Arten utveckals i murken lövträdsved.

151 Mycetophagus quadripustulatus stor vedsvampbagge Mycetophagidae (vedsvampbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En stor (5mm) svart äggformad art med två oranga fläckar på vardera täckvingen. Ben och antenner gulröda. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). I modern tid koncentrerad till Skåne, Blekinge, Kalmar län upp till Östergötlands län. I länet finns bara ett fynd registrerat. Detta är gjort på björkhögstubbar i närheten av Norrköpings hamn. Arten är funnen i alla våra närmsta grannländer. Arten utveklas i huvudsak i fruktkropparna av stora mjuka vedsvampar på ädellövträd som t.ex. svavelticka och fjällticka.

152 Nemadus colonoides Fam. mycelbaggar Leiodidae (mycelbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En ovalt byggd mörkbrun art som blir 2 mm lång. Ben och antenner är ganska långa. Halsskölden är påfallande bred och här finner vi den största kroppsbredden. Täckvingarna har en märklig skulptur som består av tvärlinjer. Illustration av Geira Torjusen. Arten förekommer lokalt i Sydsverige, norrut till Gävleborgs län. I Östergötlands län verkar arten vara spridd över hela länet och totalt är den rapporterad från ca 50 platser. I övrigt finns den i de nordiska grannländerna, Baltikum samt i Mellaneuropa och Ukraina. Nemadus colonoides lever i mulm i ihåliga lövträd (främst ädellövträd) i anslutning till fågelbon, många gånger även sedan fåglarna lämnat trädet. Arten är också påträffad i anslutning till bon av myrarterna Lasius brunneus och Formica rufa i ihåliga ekar.

153 Oligomerus brunneus Fam. trägnagare Anobiidae (trägnagare) Sårbar (VU) Oligomerus brunneus är som fullbildad en cirka 6 cm lång, brun, långsträckt och cylindrisk skalbagge. Täckvingarna har tydliga punktrader. De tre sista antennlederna är kraftigt förlängda. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Detta är en mycket lokal och sällsynt art som är påträffad i några gammalek-områden på Öland, Kalmar län och Östergötlands län, samt vid Mälaren i Södermanlands, Upplands och Västmanlands län. Efter 1975 finns dock bara tre fyndplatser i landet. Från Östergötlands län finns endast tre fynd rapporterade. Alla är gjorda på Eknön i Söderköpings kommun under talet. O. brunneus är ej känd från några andra lokaler i Norden, utan finns närmast i Litauen, Mellan- och Sydeuropa. Larvutvecklingen är flerårig och sker i mycket hård, död ekved på barklösa gren- och stamdelar. Angreppen påträffas mest i kronregionen på fristående ekar och fortgår under en lång tid i samma veddelar. Den fullbildade skalbaggen kan ses krypande omkring på utvecklingsplatsen under försommaren. Den är övervägande nattaktiv.

154 Opilo mollis Fam. brokbaggar Cleridae (brokbaggar) Missgynnad (NT) Som fullbildad är O. mollis en långsträckt, gulbrun skalbagge med en kroppslängd av cirka 12 mm. På varje täckvinge finns tre ljusa tvärfläckar. På täckvingarna finns även längsgående punktrader samt en tydlig behåring. Ben och antenner är långa. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En sällsynt och lokal art som är påträffad från Skåne upp till Dalarnas och Gävleborgs län. Efter 1975 finns det drygt 20 kända fynd i landet. I Östergötlands län finns det 5 fynd efter Dessa är spridda från Omberg i väst till Djursö i Söderköpings kommun i öst. Den är även funnen i Norge, Danmark och Baltikum, samt i Mellan- och Sydeuropa. Arten lever som rovdjur på vedlevande skalbaggslarver, främst i grenar och klena stammar av olika löv- och barrträd. Dess larver jagar främst larverna av trägnagare, långhorningar och diverse olikfotade skalbaggar. Under sin jakt på bytesdjur skjuter larverna ofta ut mängder med gnagmjöl ur veden. Larvutvecklingen sträcker sig ofta över två år och den fullvuxna larven förpuppar sig under försommaren. Den fullbildade skalbaggen, som är nattaktiv, springer omkring på torrt virke från mitten av juni till slutet av juli. Eftersom denna art, liksom dess nära släkting O. domesticus, gärna jagar larver av strimmig- och envis trägnagare (Anobium punctatum och Habrobregmus pertinax), samt husbock (Hylotrupes bajalus) inomhus, betraktas den som ett som s.k. nyttodjur.

155 Osmoderma eremita läderbagge Scarabaeidae (bladhorningar) Missgynnad (NT) Denna mörkt kastanjebruna skalbagge är 3 cm lång och har en klumpig kroppsbyggnad. Antennerna är påfallande små med de yttersta lederna utvidgade till en klubba. Illustration av Martin Holmer. En sällsynt och lokal art som förekommer i Sydsverige upp till Örebro, Västmanlands och Upplands län. Läderbaggen är påträffad på ganska många lokaler, men på flertalet av dessa finns den endast i några få träd och ganska ofta är det bara spillning eller fragment av arten som ligger till grund för fyndet. Landets starkaste fäste för arten är Östergötland. Totalt rör det sig om drygt 100 platser som läderbaggen är konstaterad i länet. Många av dessa utgörs dock bara av fynd av spillning efter larven. Arten förekommer endast på ett par lokaler i Norge och Finland. I Danmark har den minskat kraftigt under senare tid och är fridlyst där sedan några år tillbaka. Läderbaggen är med på de flesta mellaneuropeiska länders rödlistor. Arten finns upptagen på EU:s habitatdirektivs lista över fredade arter. Läderbaggen är knuten till ihåliga ädellövträd, främst ek och i södra Sverige bok. Den är även funnen i gamla lindar, askar, almar och alar samt i utlandet även i grov, gammal sälg och äkta kastanj. Arten har en larvutveckling som sträcker sig över minst tre till fyra år. Larverna lever inne i stamhåligheternas mulm, där de gnager på den omgivande, fastare döda veden. De lämnar efter sig mängder av stora, karaktäristiska exkrementer som liknar brunråttans men är rektangulära. De fullbildade skalbaggarna lämnar oftast inte stamhåligheterna, men kan vid vissa tillfällen påträffas krypande eller flygande utanför yngelträden. De visar sig först sent på eftersommaren, från slutet av juli till början av september. De avger en mycket speciell, ej oangenäm lukt av gammalt läder eller torkade plommon. Tillsammans med läderbaggen förekommer ofta en rad andra rödlistade arter. Den sällsynta knäpparen Elater ferrugineus lever som predator på dess larver.

156 Oxypoda arborea Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Regionalt rödlistad (RR) Kroppsformen smalt spolformig och något tillplattad. Rödgul, huvud och ett tvärband före bakkroppen svarta. På täckvingarna en stor mörk fläck mot bakhörnen. Antenner och ben brungula. Arten på bilden föreställer den närstående Oxypoda annularis. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är spridd i östra delen av landet från Blekinge till Upplands län. I Östergötlands län känner vi till drygt 20 lokaler med arten. Fynd saknas från de västligaste och ostligaste delarna av länet. Atern finns även Danmark, Norge och Finland. Arten lever i murkna stammar, stockar och stubbar av bl.a. ek och asp. Den är även funnen i anslutning till myran Lasius fuliginosus bon.

157 Paromalus parallelepipedus Fam. stumpbaggar Histeridae (stumpbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En utdraget blanksvart äggformad art med ganska parallella sidor som blir drygt 2 mm. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Efter 1975 finns det ca 30 fyndplatser i landet. I Östergötlands län känner vi till ca 15 lokaler för arten. Fynden är spridda centralt tvärs över länet med en tyngdpunkt i skärgården. Arten är nog till viss del förbisedd då den bara var med på rödlistan mellan år 2000 och Arten är funnen i alla våra grannländer. Lever som rovdjur under död bark på diverse trädslag bl.a. ek.

158 Pentaphyllus testaceus ekmulmbagge Tenebrionidae (svartbaggar) Missgynnad (NT) En bred och ovalt formad, gulbrun skalbagge som är 1,5-2 mm lång. Översidan är täckt av en kort fin behåring. Antennerna är ganska korta med en svagt utbildad klubba. Illustration av Kenneth Claesson. Ekmulmbaggens svenska utbredning sträcker sig från Skåne till Gävleborgs län, dock saknas fynd från Gotska Sandön, Jönköpings och Dalarnas län. I Östergötlands län är arten känd från drygt 10 platser spridda från mellersta till östra länsdelen. Arten förekommer även i Danmark, Finland, Lettland och Estland liksom i mellersta och södra Europa. Ekmulmbaggen lever främst i rödmurken ekved som genom fuktighet har fått en talgartad konsistens, men påträffas ofta även i mycelhaltig bokved och i trädsvampar, bland annat gamla exemplar av svavelticka (Laetiporus sulphureus) på ek.

159 Phloeophagus lignarius Fam. vivlar Curculionidae (vivlar) Missgynnad (NT) En långsmal, mörkbrun till svart skalbagge som har huvudet utdraget till ett kort snyte. Arten är cylindriskt byggd och har djupa tydliga, längsgående punktstrimmor på täckvingarna. Benen är korta och kraftigt byggda. Antennernas första led är lång och hålls vinkelrätt mot ett antal korta leder längst ut på antennerna. Den yttersta leden är tydligt förtjockad och bildar en tydlig klubba. Phloeophagus-arterna är svåra att skilja från varandra. En specialist bör därför göra artbestämningen. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är glest spridd i södra Sverige men saknas i Jönköpings och Södermanlands län. Totalt ca 20 fyndplatser efter 1975 med en koncentration till Skåne. I Östergötlands län finns ett fynd från Eknön i Slätbaken i Söderköpings kommun. Arten är konstaterad från de flesta av våra grannländer utom Karelen och Litauen. Larvutvecklingen sker i död ved. Djuren påträffas främst i ved på insidan av stamhåligheter. Stamhålen ligger ofta i levande gamla allé- och parkträd. Både de fullbildade djuren och deras larver lever ofta tillsammans i träden. Den kan även angripa död ved utanför stamhålen. Angreppen kan fortgå under decennier och veden kan bli starkt sönderäten av larverna. Flera Phoeophagus-arter kan leva tillsammans i samma stamhål. Fullbildade skalbaggar kan påträffas under en stor del av året och det är ofta lätt att hitta döda individer i vedproverna.

160 Phloeophagus thomsoni Fam. Vivlar Curculionidae (vivlar) Missgynnad (NT) En långsmal, mörkbrun till svart skalbagge som har huvudet utdraget till ett kort snyte. Arten är cylindriskt byggd och har djupa tydliga, längsgående punktstrimmor på täckvingarna. Benen är korta och kraftigt byggda. Antennernas första led är lång och hålls vinkelrätt mot ett antal korta leder längst ut på antennerna. Den yttersta leden är tydligt förtjockad och bildar en tydlig klubba. Phloeophagus-arterna är svåra att skilja från varandra. En specialist bör därför göra artbestämningen. Bild: Rune Axelsson. Arten är sporadiskt spridd på ett 30-tal platser i södra Sverige upp till Upplands län. I Östergötlands län finns tre fynd registrerade: ett från Törnevik i Linköpings kommun och två från Söderköpings kommun (Eknön och Yttre holme). Arten är bara konstaterad från Danmark och Estland av våra närmsta grannländer. Larvutvecklingen sker i död ved. Djuren påträffas främst i ved på insidan av stamhåligheter. Stamhålen ligger ofta i levande gamla allé- och parkträd. Både de fullbildade djuren och deras larver lever ofta tillsammans i träden. Angreppen sker främst i svagt ammoniakdoftande ved som ligger nära fågelbon i stamhålen. Den kan även angripa död ved utanför stamhålen. Angreppen kan fortgå under decennier och veden kan bli starkt sönderäten av larverna. Flera Phloeophagus-arter kan leva tillsammans i samma stamhål. Fullbildade skalbaggar kan påträffas under en stor del av året och det är ofta lätt att hitta döda individer i vedproverna.

161 Phloeophagus turbatus Fam. vivlar Curculionidae (vivlar) Missgynnad (NT) En långsmal, mörkbrun eller svart skalbagge som har huvudet utdraget som ett kort snyte. Arten är cylindriskt byggd och har djupa tydliga, längsgående punktstrimmor på täckvingarna. Benen är korta och kraftigt byggda. Antennernas första led är lång och hålls vinkelrätt mot ett antal korta leder längst ut på antennerna. Den yttersta leden är tydligt förtjockad och bildar en tydlig klubba. Phloeophagus-arterna är svåra att skilja från varandra. En specialist bör därför göra artbestämningen. Bilden föreställer den närstående P. lignarius. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Denna tämligen sällsynta art är påträffad, efter 1975 på ett 20-tal platser, från Skåne till Värmlands län och Gävleborgs län. Den förekommer även mycket sporadiskt längre upp i landet och är påträffad i Västernorrlands och Norrbottens län. I Östergötlands län känner vi till sex fyndplatser: Ett utanför Motala, fyra i Linköping stad, ett i Vimarka öster om Linköping och ett på Eknön i Slätbaken i Söderköpings kommun. Arten är konstaterad från alla våra närmsta grannländer utom Danmark och Litauen. Larvutvecklingen sker i död ved. Djuren påträffas främst i ved på insidan av stamhåligheter. Stamhålen ligger ofta i levande gamla allé- och parkträd. Arten är även påträffad i lövträd som vid avverkningar sparats ute på hyggen. Både de fullbildade djuren och deras larver lever ofta tillsammans i träden. Angreppen sker främst i svagt ammoniakdoftande ved som ligger nära fågelbon i stamhålen. Den kan även angripa död ved utanför stamhålen. Angreppen kan fortgå under decennier och veden kan bli starkt sönderäten av larverna. Flera Phoeophagus-arter kan leva tillsammans i samma stamhål. Fullbildade skalbaggar kan påträffas under en stor del av året och det är ofta lätt att hitta döda individer i vedproverna. Angreppen av arten är påträffad i asp, poppel, lind, lönn, alm och ask. Fynden i Medelpad och Norrbotten är gjorda i ihåliga aspar.

162 Phloiotrya rufipes svartbrun brunbagge Melandryidae (brunbaggar) Missgynnad (NT) En långsmal mörkbrun skalbagge som är 5-9 mm lång. Huvudet sitter snett nedåt i halsköldens framkant, vilket gör att det inte syns då man ser djuret ovanifrån. Ben och antenner är långa och benen är kraftigt byggda. Huvud och halssköld är mörkare än resten av kroppen. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Phloiotryas rufipes är inte känd från Gotland men förekommer annars i de östra delarna av södra och mellersta Sverige upp till Gävleborgs län. Arten är känd från nästan 16 lokaler i Östergötlands län. De flesta är centralt belägna i Eklandskapet S Linköping och arten verkar saknas i norra länsdelen. Den är även funnen i Norge, Finland och Lettland liksom i Mellaneuropa. Den svartbruna brunbaggen utvecklas i vitrötad, död eller döende ved av främst hassel men även bok, avenbok, klibbal, ek, hagtorn och rönn. De grenar som angrips måste vara ganska torra med fast, mycelhaltig ved. Veden är nästan alltid beklädd med en resupinat svampar. Den fullbildade skalbaggen kläcks i juni och är utpräglat nattaktiv.

163 Plagionotus detritus bredbandad ekbarkbock Cerambycidae (långhorningar) Akut Hotad (CR) En cirka 18 mm lång, cylindriskt byggd, svart skalbagge med gula band över huvudet, halsskölden och täckvingarna. Längst bak på täckvingarna är banden så breda att hela bakersta tredjedelen är mer eller mindre gulfärgade. Basen av täckvingarna, suturen mellan främre delen av täckvingarna samt benen och antennerna är rödbruna. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Denna vackra art är en av landets sällsyntaste skalbaggar. De enda kända populationerna som finns kvar i norra Europa finns i Stockholms trakten. Så sent som för ett 15-tal år sedan fanns arten dessutom kvar vid nedre Dalälven norr om Untra (Uppland), men sentida eftersök på gamla lokaler vid Båtfors och öarna norr om Untra har ej givit några resultat. Arten är i äldre tid även påträffad i Skåne, Blekinge, Halland (Hasslöv), på Öland (Halltorp) och Gotland, i östra Småland (Strömsrum, 1956), Östergötland (Omberg) och Västergötland. Gamla fynd föreligger vidare från Danmark och Baltikum. Arten finns mycket sällsynt kvar i Mellan- och Sydeuropa. Larvutvecklingen sker under barken på nyligen döda, grovbarkiga ekar. Både stammar och grövre grendelar angrips, men endast en enda generation av arten utnyttjar varje stam- och grendel. Larven gnager grova, slingrande gångar i innerbarken. Larvutvecklingen är tvåårig och den fullbildade larven förpuppar sig antingen inne i barken eller inne i veden strax under vedytan i början av juni. Den fullbildade skalbaggen påträffas springande på de angripna stammarna och grenarna från slutet av juni till mitten av juli.

164 Plectophloeus nitidus Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Missgynnad (NT) En lite brungul kortvinge som är ca 1,5 mm lång. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). I Sverige är arten funnen från Skåne till Örebro och Västmanlands län. I Östergötlands län känner vi bara till ett fynd. Detta gjordes vid inventering med fällor kring gamla ekar vid Norsholm i Norrköpings kommun. Arten är ett av de absolut sällsyntaste eklevande mulmdjuren i länet då det bara gjordes ett fynd vid inventeringarna av de 74 ekområden som Nicklas Jansson utfört mellan 1994 och 2003 i Östergötlands län. Arten är funnen i Danmark, Finland och Estland av våra närmsta grannländer. Arten lever i håligheter på gamla ekar.

165 Plegaderus caesus Fam. stumpbaggar Histeridae (stumpbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En rund svart art som är 1,5 mm lång. Benen är påfallande kraftiga och skenbenen är platta och breda. Antennernas tre yttersta leder bildar en tydlig klubba. Täckvingarna är på grund av en grov punktur påfallande matta och har några korta längsfåror vid basen. Halssköldens sidor är försedda med en djup fåra och på mitten finns en djup tvärfåra. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten förekommer sparsamt och lokalt i Sydsverige, nordligast i Gävleborgs län. I Östergötland finns den spridd i hela länet på platser med lämpligt habitat (totalt 35 platser). Den finns vidare i Norge och Finland samt i Mellan- och Sydeuropa, Baltikum, Ryssland och Kaukasus. Plegaderus caesus påträffas under bark samt i murken ved och mulm i hålträd av flera olika lövträdsarter men främst ek och asp. Arten föredrar lös, vitrötad ved.

166 Poecilium alni Ekkvistspegelbock Cerambycidae (långhorningar) Missgynnad (NT) En mörkbrun något platt art med gulbruna ben och antenner. Över vardera täckvinge löper ett böjt svart band med en vit kant både upp och nere. Arten är ca 5 mm lång. Foto: Rune Axelsson. I Sverige är arten funnen i de flesta landskap upp till Västmanlands län. I Östergötlands län finns sex fynd noterade. Av dessa härstammar fyra från Linköpings kommun, ett från Söderköpings kommun och ett från Kinda kommun. Arten finns rapporterad från alla våra närmaste grannländer. Arten utvecklas under barken på tunnare döda ekgrenar.

167 Prionocyphon serricornis Fam. mjukbaggar Scirtidae (mjukbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En starkt välvd, oval art som är kraftigt behårad. Den är gulröd och cirka 4,5 mm lång. Antennerna är långa och enkelt byggda. Täckvingarna är ganska mjukt kitiniserade. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). P. serricornis är en sällsynt art med mycket specialiserat levnadssätt som förekommer i Sydsverige upp till norra Västra Götalands län och Mälardalen. I Östergötlands län är arten känd från ett 30-tal platser men ej från södra länsdelen och det allra östligaste. Den finns även i Danmark och Norge samt i Ryssland, Mellan- och Sydeuropa. Larverna utvecklas i små håligheter i ädellövträd, vilka fyllts med regnvatten och multnande löv. Arten är rapporterade från bok, ek och alm. Skalbaggarna anträffas på eller nära utvecklingsplatsen och flyger på kvällen och natten.

168 Prionus coriarius taggbock Cerambycidae Missgynnad (NT) En mycket stor och bred skalbagge som kan bli över fyra centimeter lång. Storleken är dock starkt varierande. Färgen är svart medan täckvingarna ofta är mörkbruna. På halssköldens sidor finns tre långa, vassa taggar. Täckvingarna är försedda med tydliga längsribbor. Antennerna är mycket kraftigt byggda, hos hanarna är varje antennled i spetsen utdragen i en bladformig utvidgning, vilket ger hela antennen ett taggig intryck. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Taggbocken är en sällsynt och mycket lokal art som har en sydöstlig utbredning i landet. Den är påträffad från Skåne till södra Upplands län, med flertalet fynd nära kusten. I Östergötlands län finns närmare 30 fynd registrerade. De flesta är gjorda vi kusten och i förkastningsbranterna från Bråviken och innåt längs Roxen. Arten är även funnen på några lokaler i Finland och Norge samt i Danmark. Den förekommer även i Baltikum och Ryssland samt i Mellan- och Sydeuropa. Taggbocken utvecklas i rotdelarna av både löv- och barrträd på klimatmässigt gynnade lokaler. Vanligen påträffas arten i gamla bokoch ekbestånd samt i sand- och hällmarksområden med tall. Larvutvecklingen tar tre till fem år i anspråk och sker i grövre döda rötter. Larverna gnager stora gångar fyllda med grova, långa gnagspånor inne i veden. Den fullvuxna larven lämnar under försommaren veden och går ut i omgivande jord. Där gör den sig en nästan hönsäggsformad kokong av sammankittade jordpartiklar och förpuppas. Den fullbildade skalbaggen lämnar jorden från mitten av juli till början av augusti. Arten är nattaktiv och kan i skymningen påträffas omkringflygande eller sittande vid basen av gamla skadade eller helt döda träd. Den attraheras även av ljus.

169 Prionychus ater svart kamklobagge Tenebrionidae (svartbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En stor helt mattsvart äggformad art som blir ca 15 mm. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Är i Sverige funnen i de flesta landskap upp till Gävleborgs län. I Östergötlands län är arten spridd över hela länet och den har dykt upp i nästan alla inventeringar av miljöer med ihåliga träd. Arten är funnen i alla våra grannländer. Arten utvecklas i alla typer av mulm i ihåliga träd utom de allra blötaste. Larven som är ljusgul och påminner om mjölbaggens. Skalbaggen är nattaktiv och kan ofta ses gå omkring på barken på ihåliga träd.

170 Procraerus tibialis smalknäppare Elateridae (knäppare) Missgynnad (NT) En långsmal, 9 mm lång svart art. Benen är dock gulfärgade. Halssköldens bakhörn är utdragna bakåt i vassa spetsar. Hamnar den fullbildade skalbaggen på rygg kan den med ett hopp hamna på rätt köl igen. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Procraerus tibialis förekommer sällsynt och lokalt i sydöstra delen av landet, norrut till Mälardalen. På några lokaler i Halland och Västergötland där den påträffats tidigare är den inte återfunnen på senare år. I Östergötland finns den på de flesta regioner med större bestånd med ihåliga ekar. Den påträffades vid 42 av 74 inventerade ädellövområden som Nicklas Jansson inventerat Arten är även känd från Danmark, Mellaneuropa, Italien och Kaukasus. Arten förekommer uteslutande i bestånd med talrika gamla ädellövträd. Den lever i ganska torr, murken, mer eller mindre vitrötad ved som angripits av andra vedinsekter. Oftast påträffas den inuti levande, grova ekar och bokar, någon gång även i lind och alm. De fullvuxna djuren kan under försommarnätter eller, kanske oftare, under varma och tryckande eftermiddagar ses krypande på insidan av håligheter i stammarna

171 Pseudocistela ceramboides gulvingad kamklobagge Tenebrionidae (svartbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En ca 12 mm lång svart art med brungula täckvingar. Antenner hos hanen är långa och sågtandade. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). P. ceramboides är funnen i stort sett i hela landet med några luckor i norra Sverige. Arten är spridd i hela länet och har dykt upp i de flesta trakter med ihåliga ädellövträd. Arten är rapporterad från alla våra närmsta grannländer. Arten utvecklas i mulmen i ihåliga träd och i gnagmjöl efter andra insekters larver.

172 Ptenidium gressneri Fam. fjädervingar Ptiliidae (fjädervingar) Regionalt rödlistad (RR) En liten blank art som är brunsvart och ca 1,0 mm lång. Arten har långa trådsmala antenner där de sista två lederna är utvidgade och bildar en tydlig antennklubba. Flygvingarna till fjädervingarna är som namnet anger utformade som en dunfjäder. Illustration av Victor Hansen (1968). Arten är spridd upp till Mälardalen. Från Östergötlands län finns 13 fynd. De flesta är gjorda i Linköpings trakten i olika sumpskogar och en ihålig ask. De andra fynden kommer från björkhögstubbar utanför Motala, hassel från Mjölbytrakten, ihålig asp i Finspångs kommun och ihålig ek från Slefringe utanför Åtvidaberg samt ett fynd från Omberg. I våra grannländer är den ej funnen i Finland, Karelen och Estland. Arten utvecklas i murken fuktig ved i ihåliga eller döda lövträd.

173 Ptenidium turgidum Fam. fjädervingar Ptiliidae (fjädervingar) Regionalt rödlistad (RR) En liten blank art som är brunsvart och ca 1,0 mm lång. Arten har långa trådsmala antenner där de sista två lederna är utvidgade och bildar en tydlig antennklubba. Flygvingarna till fjädervingarna är som namnet anger utformade som en dunfjäder. Illustration av Victor Hansen (1968). Arten är spridd upp till Mälardalen. Från Östergötlands län finns 13 fynd. De flesta är gjorda i Linköpings trakten i olika sumpskogar och en ihålig ask. De andra fynden kommer från björkhögstubbar utanför Motala, hassel från Mjölbytrakten, ihålig asp i Finspångs kommun och ihålig ek från Slefringe utanför Åtvidaberg samt ett fynd från Omberg. I våra grannländer är den ej funnen i Finland, Karelen och Estland. Arten utvecklas i murken fuktig ved i ihåliga eller döda lövträd.

174 Ptinus sexpunctatus sexfläckig tjuvbagge Anobiidae (trägnagare) Missgynnad (NT) En nära 4 mm lång mörkbrun skalbagge som har tre stora kritvita hårfläckar på varje täckvinge, varav de två bakre fläckarna kan smälta ihop till en. Arten har påfallande långa antenner och ben, samt en ganska långsträckt bakkropp med parallella täckvingesidor. Arten på bilden föreställer den närstående Ptinus variegatus. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Nästtjuvbaggen är påträffad från Blekinge till Norrbottens län, men fynd saknas från flera av de mellanliggande län. Arten verkar vara mycket lokal och sällsynt i landet, trots att en del nya fynd gjorts med hjälp av fönsterfällor. Moderna fynd (efter 1975) i sydsverige finns bara från Kalmar och Östergötlands län. I Östergötlands län känner vi till ca 20 lokaler med arten. De flesta fynden är gjorda i Linköpings trakten och ut mot Östersjökusten. I övrigt är nästjuvbaggen påträffad i våra nordiska grannländer, Lettland, i Mellan- och Sydeuropa samt i Ryssland. Många fynduppgifter både från Sverige och utlandet är av gammalt datum. Arten är knuten till gamla träd med död ved. De flesta fynden är gjorda i anslutning till gamla ekar med blottad, död ved. Den har setts springande på sådana döda vedpartier, främst i skymningen under försommaren. Nästtjuvbaggen är även påträffad på gamla torrtallar och asphögstubbar i Norrland samt vid några tillfällen innomhus. Dess larver är funna i bon av bl.a. rött murarbi Osmia rufa.

175 Pyrrhidium sanguineum rödhjon Cerambycidae (långhorningar) Missgynnad (NT) En 6-15 mm lång, platt och till synes vackert röd skalbagge som egentligen är djupsvart men klädd med en tät, blodröd hårbeklädnad. Antennerna är svarta och lite längre är halva kroppen. Illustration: Martin Holmer. Arten är sällsynt och mycket lokal. Den är påträffad från Skåne till Mälardalen men saknas i Jönköping och Södermanlands län. Ett enda fynd föreligger från Östergötlands län. Djuret kläcktes ur ekved som tagits in i Åtvidabergstrakten. Rödhjonet finns även i våra nordiska grannländer samt i Mellan- och Sydeuropa. Arten utvecklas under barken på grövre nyligen döda grenar och stammar av ek. Den uppges även kunna leva på andra lövträd som avenbok, bok, alm och apel. Angreppen sker främst i solexponerat virke, t.ex i grenar som lämnats kvar efter avverkningar eller i upplag av ekstammar. Larven gnager breda, platta gångar i innerbarken. Förpuppningen kan ske redan första hösten, varvid den fullbildade skalbaggen kläcks tidigt på våren och kan lämna virket redan i mitten av april eller början av maj. Den påträffas sittande på nyligen avverkat virke tidigt på våren. Sker kontinuerliga avverkningar av ek inom samma område kan arten snabbt bygga upp ganska individrika populationer.

176 Quedius microps Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Regionalt rödlistad (RR) En av de mindre arterna inom släktet. Blir 4-5 mm och har mörkare huvud och ljusa täckvingar. Antennbas och ben brungula. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten på bilden föreställer den närstående Quedius lateralis. Arten är funnen i de flesta landskap upp till Dalarnas län samt i Norrbottens län. I Östergötlands län finns drygt 10 fynd registrerade. De är spridda över länet men fynd saknas från östra delen. De flesta fynden är gjorda i anslutning till ihåliga ädellövträd. Arten finns registrerad från de flesta av våra grannländer. Q. microps lever i ihåliga träd. Ofta med bon efter fåglar, bin eller myror av släktet Lasius.

177 Rhagium sycophanta ekträdlöpare Cerambycidae (långhorningar) Sårbar (VU) Ekträdlöparen är en tämligen kraftigt byggd något tillplattad långhorning med tydligt avsatt huvud och ganska korta antenner. Halssköldens sidor är utdragna till en tand på vardera sidan. Storleken varierar mellan 17 och 30 mm. Färgen är ockragul till gulbrun. På täckvingarna finns två tydliga, gulbruna tvärband. Huvudet är långsträckt med långa tinningar bakom ögonen. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En sällsynt och mycket lokal art som verkar ha gått tillbaka under de senaste femtio åren. Den är påträffad från Skåne till Upplands län med luckor i inlandet. På senare år är den främst funnen i Blekinge, Kalmar län och på Öland. Det finns fyra fynd rapporterade från Östergötlands län. De är alla gjorda nära östersjökusten i Norrköping och Söderköpings kommuner. Alla utom ett fynd från Eknön i Slätbaken är dock gjorda för minst 50 år sedan. Den är även känd från Danmark och södra Baltikum samt Mellan- och Sydeuropa. Ekträdlöparen är främst knuten till gamla, glesa ekbestånd med ett inslag av döda träd och stubbar. Den kan även påträffas i gamla glesa bokbestånd och är i Mellaneuropa även funnen i björk och al. Larvutvecklingen tar två till tre år och sker under barken på nyligen döda ekstubbar och grövre stammar som ligger på marken. Larven förpuppas redan på sensommaren under barken och kläcks i augusti eller september, varefter den nykläckta, fullbildade skalbaggen övervintrar i puppkammaren. Den visar sig därefter på nyligen dött ekvirke och stubbar från maj till juli. Arten besöker mycket sällan blommor.

178 Rhizophagus cribratus Fam. gråbaggar Monotomidae (gråbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En långsträckt brunblank art som är ca 4 mm lång. Speciellt för denna art är att antennklubban ser ut att vara tvärt avhuggen. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En art som är spridd över i stort sett hela landet. I Östergötlands län känner vi till ca 30 fyndplatser. Dessa är spridda över hela länet. Arten förekommer i alla våra grannländer. Arten lever i anslutning till murken ved. De flesta av fynden från Östergötlands län härstammar från lågt sittande håligheter på olika ädla lövträd.

179 Scraptia fuscula brunhuvad spolbagge Scraptidae (spolbaggar) Regionalt rödlistad (RR) Ett sprött byggt djur som är brunfärgat och 2,5 mm långt. Antenner och ben är ganska långa. Täckvingarna når ej varandra utan spretar ut mot spetsen av bakkroppen. Illustration av Geira Torjusen. Brunhuvad spolbagge förekommer i södra och mellersta Sverige från Skåne upp till Värmlands län. Hittills saknas dock fynd från Hallands län och Gotska Sandön. Arten är spridd i Östergötlands län och funnen på de flesta inventerade ekområdena, dock ej längst i väster. Förutom i Sverige är arten även funnen i Danmark, Norge, Finland och Estland. Den är dessutom vitt utbredd i större delen av övriga Europa. Larven, som är mycket rörlig, påträffas ofta i anslutning till myrsamhällen - vanligen i ädellövområden. Arten är även vid flera tillfällen kläckt ur svampig grenved, främst av ek. Skalbaggarna påträffas ofta svärmande vid grova ekar och löpande på döda partier av sådana.

180 Scydmaenus perrisii Fam. glattbaggar Scydmaenidae (glattbaggar) Sårbar (VU) En liten rödbrun skalbagge som är ganska lik en myra. Kroppslängden är 1,6-1,9 mm. Hos hanen är huvudets baksida utformat som en grop med en liten upphöjning i framkanten. Hos den närbesläktade S. hellwigi har hanen ett mycket bredare huvud med en mycket säreget formad, djup urgröpning i huvudets bakkant. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten på bilden föreställer den närstående Scydmaenus rufus. En mycket sällsynt och lokal art som är påträffad i Kalmar län inklusive Öland, i Östergötlands län samt i Västmanlands län. I modern tid (efter 1975) finns det dock bara fynd från Östergötlands län. I Östergötland är den känd från fem platser: Omberg, Knäppan i Motala, Kilarpesjön i Mjölby, Skillberga i Linköping och Eknön i Söderköping. Den är inte känd från övriga delar av Norden, men förekommer i sydligaste Mellaneuropa och i Sydeuropa. Östergötland har ett särskilt ansvar för artens bevarande i landet. Arten tycks vara helt knuten till myran Lasius brunneus (men några av östgötafynden indikerar att även andra myror kan vara aktuella) som i sin tur är beroende av gamla grova träd, helst ihåliga gamla solexponerade stammar av ek. Den påträffas oftast vid sållning hos myran och verkar kunna hittas som fullbildad under en stor del av året.

181 Sepedophilus bipunctatus Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Regionalt rödlistad (RR) En liten svartbrun art som blir ca 2,5 mm. Varje täckvinge med en svart fläck. Bakkroppspets och antenner bruna. Ben och antennernas rot och spets rödgula. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). I Sverige är arten funnen i de flesta län upp till Gävleborgs län. I Östergötlands län känner vi bara till åtta kända fyndplatser för arten. De flesta ligger centralt i länet från Linköpings kommun och väster ut. Arten har dock i lägre grad eftersökts, då den bara var upptagen på rödlistan mellan år 2000 och Arten är funnen i alla våra grannländer. Arten lever i anslutning till murken ved och gnagmjöl i ihåliga träd och högstubbar.

182 Strangalia attenuata Smalvingad blombock Cerambycidae (långhorningar) Sårbar (VU) En svart långsmal spenslig art med långa slanka gula ben. Bakkroppen är trekantig och utdragen. Täckvingarna med vardera 4 gula fläckar. Arten blir ca 15 mm lång. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). I Sverige är arten mycket sällsynt funnen i spridda landskap upp till Upplands län. I Östergötlands län är artern funnen vid tre tillfällen men bara två av dessa härstammar från någorlunda modern tid. Vid Örtomta i Linköpings kommun hittades den 1970 och 2004 strax utanför Norrköping. Arten är funnen i alla våra närmaste grannländer. Arten utvecklas i på marken liggande murkna stammar av diverse lövträd bl.a. ek och björk.

183 Tachyusida gracilis Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Sårbar (VU) Den fullbildade skalbaggen är roströd och 3-3,5 mm lång, med påfallande långa antenner och ben. Halsskölden och täckvingarna har en kornig skulptur. Illustration av Kenneth Claesson. Arten är påträffad i Kalmar län inklusive Öland och Östergötland. De östgötska fynden (9st) kommer alla från Eklandskapet S Linköping. Den är dessutom känd från Danmark samt från Mellan- och Sydeuropa. I Sverige verkar den vara mycket lokal och sällsynt. Östergötland har ett särskilt ansvar för artens bevarande i landet. Tachyusida gracilis tillhör förmodligen den exklusiva grupp av djur som är knuten till grov rödmurken ekved. I Sverige är arten påträffad i stubbar samt i en liggande, grov ekstam med ganska lös rödmurken ved. I Tyskland uppges den även från murken tallved. Vid flera fynd har det förekommit myror som Lasius brunneus inne i veden. Det är därför ganska sannolikt att T. gracilis på något sätt har samband med myrorna. De flesta fynden av arten är gjorda under sommarhalvåret.

184 Tenebrio opacus matt mjölbagge Tenebrionidae (svartbaggar) Sårbar (VU) En långsmal, mattsvart art som blir mm lång. Benen är kraftigt byggda och hos hanen är de främre skenbenen förlängda och tydligt böjda. På täckvingarna finns tydliga längsrader med punkter. Antennerna är enkelt byggda och saknar antennklubba. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En mycket lokal och sällsynt skalbagge som förekommer i sydöstra Sverige från Skåne till Västmanlands län. De flesta fynden är gjorda i Blekinge, i delar av Kalmar och i Östergötlands län. I länet finns den registrerad från dryga 20-talet platser, med tyngdpunkten förlagd till Eklandskapet mellan Linköping och Åtvidaberg och i anslutning till Slätbaken i Söderköping kommun. Arten är bara rapporterad från Danmark av våra närmaste grannländer. Arten lever i ihåliga gamla träd, där larverna livnär sig av allt avfall som samlas tillsammans med vedfragment i stamhålens mulm. Fynden i landet är uteslutande gjorda i ekar och i håligheter med relativt torr mulm. Arten visar en stor ortstrohet och kan påträffas i samma träd under en lång tid, förmodligen i över ett sekel. Larvutvecklingen sträcker sig förmodligen över ett par år och den fullbildade skalbaggen är nattaktiv och kryper omkring dels inne i stamhålen eller på stammarnas utsida nära hålens öppning under sommaren. Troligen saknar arten flygförmåga. Arten lever ofta tillsammans med andra rödlistade skalbaggar som läderbagge, svart guldbagge och flera knäppararter.

185 Thamiaraea hospita Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Missgynnad (NT) En ganska bred, spolformad och platt kortvinge som är 3-3,8 mm lång. Arten är rostbrun. Ryggledernas bakkanter är ljusare än resten av bakkroppen. Antenner och ben är ganska långa och kraftigt byggda. Täckvingarna är korta och täcker cirka 1/3 av kroppen. Halsskölden är bredare än lång. Arten liknar mycket T. cinnamomea och en specialist bör göra en säker artbestämning. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). En sällsynt och lokal art som främst är påträffad i den sydöstligaste delen av landet från Skåne till Upplands län. I Östergötlands län finns 5 fyndplatser registrerade. Förutom i Eklandskapet S Linköping är den funnen i Motala stads ekar och i en ask-lind allé vid Ekeby i Finspångs kommun. Bland våra närmaste grannländer är arten rapporterad från Norge, Danmark och Finland. Denna art och den närbesläktade Thamiaraea cinnamomea påträffas runt utflytande sav på lövträd. De flesta fynden är gjorda på ekar men genom att arten ibland går i stamskador orsakade av träfjärilen (Cossus cossus) där sav ofta rinner ut kan man även hitta Thamiaraea- arterna på andra lövträd. T. hospita är alltid mycket sällsyntare än T. cinnamomea. De fullbildade skalbaggarna sitter ofta tillsammans inkrupna under barkflagor eller inne i larvgångar vid savflöden vid basen av träd. Förmodligen livnär sig larverna på fluglarver som det ofta finns gott om i den utflytande saven. Arten påträffas främst under juni till september.

186 Tillus elongatus Fam. brokbaggar Cleridae (brokbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En långsträckt cylindrisk ca 10 mm lång skalbagge. Hela djuret är blåblankt men honan har orange halssköld. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är utbredd i landet upp till Gävleborgs län. I Östergötlands län är Tillus elongatus funnen på ett drygt 30-tal platser spridda över i stort sett hela länet. Arten finns rapporterad från alla våra grannländer. Arten lever både som larv och fullbildad som rovdjur på andra vedlevande skalbaggars larver. Arten kan hittas i gångarna efter trägnagare så som Xestobium rufovillosum och Anobium rufipes. I Östergötlands län har de flesta fynden gjorts på ek och ask.

187 Trichoceble floralis Fam. Borstbaggar Cleridae Missgynnad (NT)

188 Trichoceble memnonia Fam. borstbaggar Melyridae (borstbaggar) Regionalt rödlistad (RR) En avlång svart skalbagge med enkelt byggda antenner som hos hannar har tydligt sågtandade leder. En påfallande lång och utstående behåring på kroppen är brun till rödgul. Ögonen är stora och även dessa är behårade. Punkterna på täckvingarna är jämnt spridda och ej anordnade i punktrader. Illustration: G.G. Yakobson ( ). En sällsynt och lokal art som är utbredd från Skåne till Uppland och Västmanlands län. I Östergötlands län finns fynd från de flesta kommunerna men en stark koncentration finns till eklandskapet mellan Linköping och Åtvidaberg. Arten är också rapporterad från Norge, Danmark och Litauen. Larven till arten påträffas på död ved av olika trädslag. Fynden görs främst i lundartade bestånd med grova ädellövträd. Arten har även kläckts ur grov bark på en torkdödad tall med pågående angrepp av reliktbock (Notorhina muricata). Larven lever knappast av den döda veden eller barken utan är förmodligen intresserad av den föda som olika gaddsteklar samlar in i sina bon i övergivna insektsgångar i träden. Larver är ej endast påträffade i helt döda träd utan även i vitrötade döda grenar på levande lövträd. Den fullbildade skalbaggen kan håvas i vegetationen under träden från slutet av maj och under juni.

189 Trichonyx sulcicollis Fam. kortvingar Staphylinidae (kortvingar) Sårbar (VU) En rödbrun, cirka 3 mm lång skalbagge med påfallande kraftiga ben och antenner. Den sista antennleden är kraftig. På huvudets översida finns en böjd tvärfåra. På halsskölden finns både en längs- och en tvärfåra. Täckvingarna har vardera två långa och två korta längsfåror och de täcker halva bakkroppen. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten förekommer mycket sällsynt och lokalt från Skåne upp till Mälardalen (totalt känd från drygt 10 platser efter 1975). I Östergötland känner vi till arten från fyra lokaler. Ett fynd från Vallaskogen i Linköping, två från Åtvidabergs kommun och ett från Eknön i Söderköpings kommun. Den finns även i Danmark och Norge samt i större delen av Mellan- och Sydeuropa. Östergötland har ett särskilt ansvar för artens bevarande i landet. Trichonyx sulcicollis lever under bark och i fuktig ved av olika lövträd, i Sverige tycks de flesta fynd vara gjorda i ek men ett av östgötafynden härstammar från en hamlad ask. Arten påträffas ofta tillsammans med myror, särskilt träjordmyra Lasius brunneus. Både här och utomlands har den dessutom påträffats i komposthögar. Skalbaggen flyger på kvällen och har i Skåne kvällshåvats ett par gånger.

190 Uloma culinaris större sågsvartbagge Tenebrionidae (svartbaggar) Missgynnad (NT) En parallellt och ganska platt byggd skalbagge som är 11 mm lång och glänsande rödbrun. Benen är kraftigt byggda. Hos hanen finns en tydlig intryckning på halsköldens framkant. Runt denna finns fyra tydliga tänder. På täckvingarna finns tydliga längsfåror. Illustration av Nils Forshed. Den större sågsvartbaggen är en art stadd på kraftig tillbakagång då den tidigare hade en hemvist i de lokala sågverkens sågspånshögar. Den förekommer sällsynt från Skåne upp till Västmanlands län, dock ej känd från Gotska Sandön. I Östergötlands län är arten påträffad på åtta platser. Arten finns även i Danmark, Norge och de baltiska staterna samt i Mellaneuropa, varifrån dess utbredningsområde sträcker sig bort till Sibirien. Den större sågsvartbaggen lever i murken lövved, bland annat av ek, lind, ask, oxel och sälg, men även sekundärt i högar av gammalt sågspån. Larven torde främst leva av gnagmjöl från andra insekter. Den är bland annat påträffad i gångar av mindre ekoxe (Dorcus parallelepipedus).

191 Velleius dilatatus bålgetingkortvinge Staphylinidae (kortvingar) Regionalt rödlistad (RR) Den fullbildade skalbaggen är stor (c:a 2 cm lång) och mycket kraftigt byggd med bred halssköld och kraftiga, sågtandade antenner. Färgen är svart med en svag metallglans och djuret utsöndrar en svag myskliknande doft. På enstaka exemplar kan täckvingarna vara bruna. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Bålgetingkortvingen är en sällsynt och lokalt förekommande art som är påträffad i Sydöstra Sverige upp till Västmanlands län. I Östergötlands län är den funnen på knappt 50 platser spridda över hela länet. Den är även funnen i Danmark och Finland samt i Mellan- och Sydeuropa. Artens biologi har noggrant utretts av zur Strassen (1957). Den är knuten till bålgetingen och dess bo och påträffas därför mest i anslutning till gamla hålträd, även om den vid några tillfällen också hittats vid bålgetingbon som byggts i hus. Larven livnär sig av de flugor som utvecklas i allt som ansamlas under bålgetingboet. Den fullbildade skalbaggen ses ofta på boträdets stam, där den attraheras av utflytande trädsav. Arten kan därför lockas till konstgjorda beten. Den fullbildade skalbaggen är övervägande nattaktiv men kan även påträffas flygande på eftermiddagen. De flesta fynden är gjorda i juli och augusti. Förmodligen har arten stora populationssvängningar i likhet med sitt värddjur som gynnas av varma somrar.

192 Xyleborinus saxesenii brun vedborre Curculionidae (vivlar) Missgynnad (NT) Arten är långsmal, cylindrisk, mörkbrun med något ljusare halssköld och gulbruna ben. Den har en uppåtstående gles behåring och tydliga punktrader på täckvingarna. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten på bilden föreställer släktingen Xyleborus dispar. I Sverige har arten uppmärksammats i de flesta län med förekomst av gamla ekar. I Östergötlands län känner vi bara till ca 10 fyndplatser av arten. Detta beror dock på viss del på att den inte uppmärksammats förrän den kom med på rödlistan år Bland våra närmaste grannländer är arten rapporterad från Norge, Danmark och Litauen. Arten utvecklas under barken på nydöda lövträd. I Sverige framförallt ek och apel, men troligtvis, som i övriga Europa, även på flera av de övriga ädla lövträden.

193 Xyletinus longitarsis Fam. trägnagare Anobiidae (trägnagare) Missgynnad (NT) En matt svartbrun och cylindriskt byggd skalbagge som blir cirka 3 mm lång. Antennerna är sågtandade och är liksom benen ljust bruna. Foto: Rune Axelsson. Arten förekommer sällsynt från Skåne till Värmland. Dock saknas fynduppgifter från Hallands län, Gotland, Gotska Sandön och Örebro län. Efter 1975 finns dock bara fynd från östra Sverige på totalt ca 15 lokaler. I Östergötlands län känner vi till fem lokaler för arten. Dessa ligger i Slätbaken i Söderköpings kommun, i norra Finspångs kommun och Eklandskapet S Linköping. Den är även känd från Norge, Finland och Lettland samt förekommer mycket sällsynt och lokalt i södra Tyskland och Kroatien. Arten lever i torr, vitrötad ekved. Oftast påträffas den i grova, liggande stammar men dn kan även påträffas i övre delen av gamla ekstolpar som inhägnar hagmarker.

194 Xyletinus pectinatus Fam. trägnagare Anobiidae (trägnagare) Regionalt rödlistad (RR) En svartbrun och cylindriskt byggd skalbagge som blir cirka 3 mm lång. Antennerna är sågtandade och är liksom benen ljust gulbruna. Illustration av K.G. Lutz. (Reitter, 1911). Arten är sparsamt konstaterad från Skåne till Norrbottens län men saknas i många län. I Sverige finns ca 40 fyndplatser rapporterade efter Av dessa härstammar ca 25 från Östergötland och de är spridda i stort sett hela länet. Utanför Sverige förekommer den i Norge, Finland, Karelen, Estland och Lettland samt på det europeiska fastlandet i övrigt, där den betraktas som tämligen sällsynt. Xyletinus pectinatus utvecklas i torr, vitrötad ved. I landets södra del utnyttjas vanligen grenar, döda stammar och stolpar av ek, medan arten i norr torde utnyttja tallved. Larvutvecklingen är troligen normalt tvåårig. De fullbildade skalbaggarna påträffas oftast springande på yngelvirket i juni. Eftersom arten tycks vara knuten till solexponerad ved är förmodligen produktiva ekskogar med sitt täta lövverk för skuggiga för den.