NORNA:s 48:e symposium i Göteborg november Namn i skrift. Names in Writing. Konferenscentrum Wallenberg, Göteborgs universitet

Transkript

1 NORNA:s 48:e symposium i Göteborg november 2018 Namn i skrift. Names in Writing Konferenscentrum Wallenberg, Göteborgs universitet 1

2 Plenarföredrag. Keynote lectures Pride and profit: naming and branding Galicianness and Basqueness in public space Johan Järlehed, Göteborgs universitet This presentation departs from the fundamental openness and fluidity of social life and approaches naming and branding as stabilizing and fixing processes within local political economies. Naming and branding involves social negotiation and as a result, the products of these processes, that is, the names and the brands are characterized by a layered indexicality. Though striving towards unique, simple, easily recognizable and broadly accepted linguisticgraphic forms, the social actors who name public institutions and private commodities linked to a particular culture have to handle the historical social meanings tied to these names, as well as alternative forms put forward by competing ideological interests. I will discuss the dynamics of naming and branding drawing on seven years of low-intensive ethnographic fieldwork in Galicia and the Basque Country. Although currently defined as two autonomous communities within the Spanish nation-state, which share a similar administrative and legal system, the two cases present different cultural and political histories of naming and names do have different status in Galician and Basque cultures. In both cases, the long political and linguistic conflicts between the minorized and peripheral Galician and Basque cultures and the centralized Spanish majority culture have had a strong impact on the naming practices in both public and private contexts. The presentation examines the dynamics of naming and branding in six different genres of writing displayed in public space: nation brands, city logos, street names, top-level internet domain names, wine labels, and playful metacultural T-shirt prints. While the former four genres normally are described as public and the latter two as private, the examination shows signs of a discursive confluence that undermines the boundary between public and private. The private schemes for corporate identity construction are influencing the form and function 2

3 of the public identity displays, at the same time that private genres, such as wine labels and T-shirt prints engage in local metacultural discourses and reproduce local political economies of language and place. The analysis of the naming and branding of Galician- and Basqueness reveals how nationalist discourses of pride mesh with capitalist discourses of profit. The Spelling of personal names in German and its relation to history, geography, and gender Damaris Nübling, JGU Mainz From a German perspective, the relevance of how names are spelled is completely underestimated and has therefore been hardly investigated so far. However, spelling is crucial for each type of name, especially personal names. When the German Surname Atlas (which has now been completed and comprises six volumes) was planned, we forgot to consider the spelling of surnames going back to regional writing practices. For this reason, three volumes are concerned with the pronunciation and the morphology of surnames while the other three volumes are lexically oriented. As it is not trivial to decide whether different spellings are connected to different pronunciations or not we integrated the aspects related to spelling into those volumes concerned with the phonology of surnames. In my talk, I will put emphasis on the phenomenon that today s family names display characteristic spellings in different areas. In the second part of my talk, I move on to first names and the relation between spelling and gender. Today, unisex names such as Jona or Jonah and Elia or Eliah are increasing in frequency. Interestingly, although these names are homophonous, name givers try to mark gender via different spellings, i.e. they mark gender on the visual level. Here, the most recent developments will be documented. As first names constitute the most individual words, not only their sound but also their graphic appearance is of highest importance. Personal names often stand for an unknown person; thus, they provide social information or they are at least 3

4 used to gather information on the respective person associated with the name. Gender belongs to the most relevant social difference which is expected to be deducible from a first name. Sektionsföredrag. Paper presentations Hur slangnamnen Hesa och Stadi används i en diskussionsgrupp: en öppning för korpusassisterad onomastik Terhi Ainiala, Helsingfors universitet & Jarmo Jantunen, Jyväskylä universitet Slangnamn som syftar på Helsingfors, Hesa och Stadi, har på sistone undersökts i flera studier i Finland (t.ex. Ainiala 2013, Ainiala & Lappalainen 2017). Tack vare dessa studier vet vi att det ofta anknyts även starka affekter och normer som reglerar namnbruket till dessa namn. Stadi ses som ett namn som infödda helsingforsare använder, medan Hesa är ett namn som de inflyttade och lantisar använder. I vårt föredrag granskar vi bruket av slangnamnen Stadi och Hesa och tar även reda på de föreställningar och attityder som kopplas till dessa namn. De tidigare studierna i ämnet har haft intervjuer och samtal samt enkätsvar som material. Vi har däremot en nätdiskussionskorpus, Suomi24, som vårt material. Korpusen innehåller diskussioner från åren och ca 2,5 miljard ord. Vid sidan av en (folk)onomastisk analys (se t.ex. Ainiala 2016) utnyttjar vi metoder inom korpusassisterad diskursanalys. Som en utgångspunkt tar vi kollokationsanalys och nyckelordanalys, som avslöjar vilka lexikaliska sammanhang som ofta uppträder i den närmaste omgivningen av namnen Stadi och Hesa. Vidare granskar vi kontexten utifrån kollokationens betydelse, dvs. semantiska associationer (se t.ex. Sinclair 2004). Båda dessa 4

5 metoder hjälper oss att studera närmare vilka de etablerade diskurserna kring dessa slangnamn är och hurdana betydelser och attityder kopplas till dem. Vi vill presentera ett nytt sätt att samla onomastiskt material och analysera namn: en korpusassisterad onomastik. Vi tror att en sådan tillnärmning kan erbjuda mycket till studiet av olika slags namn och namnkategorier. Referenser Ainiala, Terhi & Hanna Lappalainen 2017: Orienting to norms: variability in the use of names for Helsinki. Terhi Ainiala & Jan-Ola Östman (red.), Socio-onomastics. The pragmatics of names, Amsterdam: John Benjamins. Ainiala, Terhi 2013: Stadi and Hesa: Helsinki slang names as commercial names. Paula Sjöblom, Terhi Ainiala & Ulla Hakala (red.), Names in the Economy. Cultural prospects, s Cambridge: Cambridge Scholars Publishing. Ainiala, Terhi 2016: Names in Society. Carole Hough (red.), Oxford Handbook of Names and Naming. Oxford: Oxford University Press, Sinclair, John 2004: Trust the text: Language, corpus and discourse. London: Routledge. Namn som identitet och legitimitet. Att konstruera en institution genom ett namn: fallet Tammerfors universitet Terhi Ainiala, Helsingfors universitet, Tiina Räisä, Tammerfors universitet & Paula Sjöblom, Åbo universitet Valet av personnamn är ett sätt att positionera en individ socialt, och namngivning har följaktligen visat sig vara en process som tarvar flera steg. (Aldrin 2011). Att det spelar roll 5

6 på vilket sätt också institutionsnamn väljs och kommuniceras offentligt blir tydligt i det exempel vi studerat. Sammanslagningen av de tre finska högskolorna Tampereen yliopisto (Tammerfors universitet), Tampereen teknillinen yliopisto (Tammerfors tekniska universitet) respektive Tampereen ammattikorkeakoulu (Tammerfors yrkeshögskola) manifesteras av en intrikat namngivningsprocess. En rad olika namn presenteras och evalueras i offentligheten. Namngivningen framstår som en krisartad process: tre institutioner överger sina tidigare namn och identiteter och slås samman till en institution med ett namn och en identitet. Syftet med undersökningen är att beskriva de diskursiva faserna i en medierad namngivningsprocess och analysera sambandet mellan institutioner och namn. I analysen avser vi besvara följande fråga: På vilket sätt reflekterar namngivningsprocessen sammanslagningen av tre institutioner och konstruktionen av en ny identitet? Vi analyserar mediematerial (tidningstexter och inlägg på sociala medier). Fokus är på de argument som förekommer under sammanslagningsprocessen samt den diskursiva utvecklingen av namngivningsprocessen. Fusionsprojektet går först under namnet T3. Det slutgiltiga namnet, Tampereen yliopisto (Tampere university, Tammerfors universitet) fastställs hösten Utgångspunkten blir att definiera vilken typ av namn ett universitetsnamn egentligen är; dess funktion är ju inte endast att identifiera en aktör utan det ska också vara konkurrenskraftigt på en global universitetsmarknad. De initiala resultaten indikerar att (Fornäs 2011, Hjarvard 2008). Referenser Aldrin, Emilia, Namn som social handling. Val av förnamn och samtal om förnamn bland föräldrar i Göteborg. Diss. Uppsala: Namn och samhälle, Uppsala universitet. 6

7 Fornäs, Johan, Medialisering av kultur, politik, vardag och forskning. Slutrapport från Riksbankens Jubileumsfonds forskarsymposium i Stockholm. Fornäs, Johan och Kaun, Anne (red.). Södertörn: Mediestudier vid Södertörns högskola. Hjarvard, Stig, The mediatization of society. A theory of media as the agents of social and cultural change. Göteborg: Nordicom review. S "Om Kalle har fyra äpplen..." En studie av namnbrukets betydelse för kulturell representation i grundskolans läromedel Emilia Aldrin, Högskolan i Halmstad Vi vet utifrån den befintliga forskningen att det finns en nära koppling mellan individers namn och identitet (Aldrin 2016) och att personnamn varierar naturligt mellan olika kontexter, tidsperioder och kulturer (Brylla 2004) på ett sätt som gör det möjligt för människor att dra slutsatser om andra (exempelvis gällande kön, ålder, kulturell och social bakgrund) utifrån namn (Einarsson 1979, Hagström 2012). Detta får konsekvenser i en mängd sammanhang, inte minst i skolan (Aldrin 2015). I det här föredraget presenteras en studie av namnbruk i läromedel för grundskolan. Utifrån ett urval läromedel för en bred uppsättning skolämnen analyseras vilka slags personnamn som används i texterna. Syftet är att diskutera hur namn i skrift bidrar till att skapa kulturell representation, kulturella hierarkier och inkludering respektive exkludering av olika grupper, samt vilka konsekvenser detta kan få för olika elevers identifikationsmöjligheter. Den tidigare forskningen om konstruktionen av kulturell identitet i läromedel är omfattande och har studerat bland annat hur mångkulturalism och minoriteter framställs (Çayır 2015, Weninger & Williams 2005), liksom genusidentiteter (Khan & Sultana 2012, Carlson & Kanci 2017). Däremot tycks inte namnbrukets betydelse i sammanhanget ha uppmärksammats tidigare. 7

8 Sagn som kilde til stednavne Martin Sejer Danielsen, Center for Navneforskning, Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab, Københavns Universitet Evald Tang Kristensen ( ) var den største danske folkemindeindsamler i anden halvdel af det 19. og ind i det 20. århundrede. Hans evner til at nedskrive materialet i nær overensstemmelse med informantens talestrøm var ualmindeligt gode. Ud over de folkloristiske genrer (viser, eventyr, sagn osv.) interesserede Tang Kristensen sig også for de jyske dialekter og stednavne. Fra debatindlæg i aviserne og af forord og efterskrifter til hans mange folkloristiske korpusværker ved vi at Tang Kristensen gik op i at gengive stednavne i nær overensstemmelse med deres lokale udtale. Særligt sagn er en folkloristisk genre der naturligt indeholder mange stednavne idet sagnfortælleren typisk lader sagnets handling foregå i sit kendte, eksterne landskab. Derfor er sagnene i Tang Kristensens primære feltnoter en god kilde til stednavne. Men i den danske stednavneforskning er den fuldstændig uudnyttet. Jeg vil undersøge hvordan og hvornår Tang Kristensens feltnoter har særlig værdi som kilde i dansk stednavneforskning ligesom jeg vil vise hvordan genren sagn generelt udgør en god kilde til stednavne. I undersøgelsen tager jeg udgangspunkt i det sagnmateriale som jeg transskriberede fra Tang Kristensens feltnoter i forbindelse med min ph.d.-afhandling i hvilken jeg havde fokus på tre sagnfortællere fra Sønderjylland. I sagnene fra Tang Kristensens feltnoter finder vi fire forskellige typer af stednavnebelæg: 1) Stednavne gengivet i udtalenære former der ofte er ældre end de lydskriftformer vi normalvis har til rådighed, 2) belæg på naturnavne der er ældre end marknavneindsamlingen foretaget i , 3) lokale naturnavne der aldrig er registreret i Center for Navneforsknings samlinger, og 4) supplerende skriftformer til allerede kendt stednavnestof. 8

9 Skriftlig variation i namn på jämtska fäbodställen Josefin Devine, Umeå universitet Fäbodväsendet är en flerhundraårig praktik i Jämtland (kring exakt ålder råder fortfarande ingen konsensus). Namnen uppvisar ofta konkurrerande varianter och försöker så gott det går att representera ett lokalt dialektuttal. Skriftformerna är genomgående standardsvenska för huvudleden bodarna, något som aldrig hörs i tal. Men vilken sorts variation finns för de enskilda namnen? Vilka namngivningsgrunder kan spåras i materialet, och kan man se några mönster? Är bristen på äldre belägg ett avgörande argument för att bestämma det jämtska fäbodväsendets ålder? Detta är en genomgång och försök till språklig analys av namn på fäbodställen i Ovikens och Hackås socknar, Jämtland. Det tillgängliga materialet har till större delen upptecknats i början av 1900-talet, men är här kompletterat med en del nyexcerperade belägg från historiska kartor och avvittringsprotokoll. Namnen har diskuterats i samarbete med lokala hembygdsföreningar i de aktuella socknarna, och det går att konstatera att många av dessa namn håller på att falla i glömska. basttulijani och janosa eva. Personnamn och identitet i Kågeträskdagboken Ann-Catrine Edlund, Mittuniversitetet, Lars-Erik Edlund, Umeå universitet & Ulf Lundström, Skellefteå museum basttulijani och janosa eva är två dialektala personnamn som återfinns i en dagbok från norra Västerbotten som skrevs i slutet av 1800-talet, Kågeträskdagboken. I standardsvensk form 9

10 skulle de båda namnen kunna anges Bastulid-Johan och Johan Olofssons Eva. Det första namnet uttrycker Johans relation till hemorten, Bastuliden, medan det andra namnet uttrycker Evas relation till fadern. Kågeträskdagboken skrevs gemensamt av två systrar, Greta och Lovisa Dahlqvist, närmare bestämt mellan 1890 och Dagboken karaktäriseras av sina starka inslag av det talade språket, alltså Skelleftemålet, även om skribenterna dessutom har klara ambitioner att närma sig en skriftspråksnorm. Den på många sätt unika dagboken kommer med omfattande kommentarer att utges i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens Acta-serie. Hela 200 personer är namngivna i dagboken, i majoriteten fall i dialektal namnform. I vårt föredrag diskuterar vi vilka identifikationer som kommer till uttryck i detta väl sammanhållna dialektala namnmaterial som alltså återges i skrift. På ett intressant sätt uttrycker personnamnsbruket nämligen människors sociala relationer i bygden, t.ex. släktskap, men också deras relationer till platser. Dessutom finns i materialet en del binamn där personers karaktärsdrag framhävs och stereotypier kommer till uttryck. Man kan emellertid också i materialet se hur vissa personer benämns utifrån sin position i samhället (agrunonmen, docktor) eller utifrån perspektivet att tillhöra ett kollektiv (lapkäling). Dagboken utgör ett exempel på vardagligt skriftbruk som ger oss möjligheter att studera ett faktiskt dialektalt personnamnsbruk i ett kronologiskt och geografiskt välavgränsat sammanhang, vilket ingående speglar den nordvästerbottniska språk- och kulturmiljön i slutet av 1800-talet. Med utgångspunkt i socio-onomastisk forskning diskuteras i föredraget sambandet mellan de i dagboken förekommande personnamnen och den sociala identifikationen. Veckans födelsedagar på familjesidan olika för kvinnor och män? En undersökning av namnbruk och annat på familjesidan i Ölandsbladet

11 Sonja Entzenberg, Uppsala universitet Flertalet dagstidningar har familjesidor där man bl.a. kan läsa födelse-, bröllops- och dödsannonser men också hyllningar till personer som fyller jämnt. Det är en tradition som har funnits med sedan åtminstone i slutet av 1800-talet. I texterna framskymtar en bild av samhället och sociala hierarkier. Genom personnamnen, titlarna och omskrivningarna kan vi också utläsa hur människan ville bli uppfattad och uppfattades av sin samtid. Min poster/föredrag ska handla om namnbruk på familjesidan i Ölandsbladet. Jag kommer att göra nedslag i texter under perioden med fokus på hur kvinnor och män omnämndes och sedan jämföra kvinnligt och manligt namnbruk. Ytterligare en aspekt som undersöks är kvinnors bruk av tillnamn och om gifta kvinnor omskrivs med makens tillnamn. Namn på navigationspunkter i bohuslänska farvatten i hanseatiska källor Birgit Falck-Kjällquist Under medeltiden dominerade den tyska Hansan handelssjöfarten i norra Europa. Bl.a. gick fraktfarten från de tyska hansastäderna Lübeck och Rostock längs Hallands och Bohusläns kust till köpstäderna i Viken, framför allt Marstrand, Lödöse/Nya Lödöse, Oslo och inte minst Tönsberg, de båda sistnämnda med hansafaktorier. Jag kommer här huvudsakligen att diskutera namn av betydelse för navigationen i farvattnen utanför Bohuslän belagda i medellågtyska/medelnederländska läskartor och på nederländska sjökartor. En huvudfråga har blivit om, och i så fall hur, dessa namn språkligt eller sakligt skiljer sig från de inhemskt bohuslänska som betecknar samma namnbärare och att diskutera hur en eventuell språklig anpassning kan ha skett. 11

12 Omtolkning av ortnamn genom felläsning Staffan Fridell, Uppsala universitet Det finns ett fåtal fall där felläsning av svenska ortnamn har lett till att den felaktigt lästa namnformen har permanentats som officiell namnform. Under mina trettio år som aktiv ortnamnsforskare har jag snubblat över en handfull exempel. Det är inte många men desto principiellt intressantare som företeelse. Namnförändringen har alltså skett inom den skriftliga traderingen och den nya, felaktiga formen har lyckats etablera sig i strid med den muntligt traderade formen och konkurrerat ut denna. Det är fråga om en process i två steg: först felläsningen (som bör uppfattas som en omtolkning) och sedan den nya formens etablering på bekostnad av den gamla, muntligt traderade. Jag diskuterar hur man ska uppfatta felläsningen/omtolkningen teoretiskt, samt de sociala förutsättningarna för att de nya formerna ska kunna permanentas och vinna över de gamla. Writing foreign proper names in the pre-modern Romania Ana-Maria Gînsac & Mădălina Ungureanu, Alexandru Ioan Cuza University of Iassy The current tendency in Romanian is to borrow the original form and pronunciation of foreign proper names. Unlike the 18 th century, when Romanian written culture was mostly represented by translations from Slavonic and Greek, the 19 th century sees a significant growth in translations from modern European languages. In this context, many foreign proper names have for the first time been transposed into Romanian (written with Cyrillic script) from French, Italian, German, and Modern- Greek. The process is characterized by the lack of general norms. The graphic form and the orthography of foreign proper names was strongly influenced by several key-factors: (a) the use of different alphabets: Latin/Greek vs. Cyrillic (different number of graphems, specific diacritic signs, graphems with multiple phonetic values, 12

13 graphems/groups of graphems designating the same phonetic sequence); (b) different phonetic systems, hence the need for phonetic adaptation; (c) different ortographic systems, based mainly on etymology (French) or based mainly on phonetics (Romanian written in Cyrillic); (d) the translator s own knowledge; he often relates a proper name to the phonetic system of a language he is familiar with (the case of Greek) rather than that of the source language; (e) the existence of certain traditional pronunciation models (for well-known proper names). The general difficulty of using the Cyrillic alphabet is due to its relative incompatibility with the phonetic structure of Romanian, which implies letters with multiple values, phonemes rendered by several letters, and letters lacking in some cases of phonetic value; these are amplified by the lack of general rules for the use of the Cyrillic alphabet. Our aim is to analyse how these factors are forcing the translators (from the 19 th century) to transpose foreign proper names in Romanian within the limits of the Cyrillic graphic system. Bibliography ANLEITUNG = Anleitung zut richtigen Aussprache geographischer und geschichtlicher Eigennamen, Ulm, L. Freyʼsche Buchhandlung, Bagajewa, J. (1993). Geographical Names: Problems of Equivalence and Translability, in Barbara Lewandowska-Tomaszczuk, Marcel Thelen (ed.), Translation and Meaning, vol. II: Proceedings of the Łódź Session of the 1990 Maastricht-Łódź Duo Colloquium on Translation and Meaning held in Łódź, Poland, September 1990, Maastricht, Rikkhogeschool Maastricht, p Ballard, M. (2001). Nom propre en traduction, Paris, Ophrys. Bârsan, A. (1961). Consideraţii asupra scrierii numelor geografice străine [Writing the Foreign Geographical Proper Names in Romanian], in Limba română, 10/5, p Boerescu, P. (2014). Din istoria scrierii românești [The History of the Romanian Writing], București, Editura Academiei Române. Boutourlin, P. (1874). Les noms propres étrangers. Leur orthographe et leur prononciation, Seconde Édition, Combe et Vande Weghe Imprimeurs, Bruxelles. 13

14 Cernovodeanu, P. (1974). Préoccupations en matière d histoire universelle dans l historiographie roumaine au XVIIe et XVIIIe siècle, in Revue Roumaine d Histoire, 9/1, p Creţia, P. (1958). Numele proprii greceşti în româneşte [Greek Proper Names in Romanian Writing], in Limba română, 7/2, p Costa, T. (1958). Numele proprii latineşti în româneşte [Latin Proper Names in Romanian Writing], in Limba română, 7/4, p Grass, Th. (2002). Quoi! Vous voulez traduire «Goethe»? Essai sur la traduction des noms propres allemand-françaie, Berne, Peter Lang. Garde, P. (1974). La transcription des noms propres français en russe, Paris, Institut dʼétudes Slaves. Gheție, I. & Mareș, Al. (1985). Originile scrisului în limba română [The Origins of Romanian Writing], București, Editura Științifică și Pedagogică. Lehrer, A. (1993). Principles and Problems in Translating Proper Names, in Barbara Lewandowska-Tomaszczuk, Marcel Thelen (ed.), Translation and Meaning, vol. II: Proceedings of the Łódź Session of the 1990 Maastricht Łódź Duo Colloquium on Translation and Meaning held in Łódź, Poland, September 1990, Maastricht, Rikkhogeschool Maastricht, p MÜLLERS = August Müllers, Allgemeines Wörterbuch der Aussprache ausländischer Eigennamen, Leipzig, Verlag von E. Haberland, Sakhno, S. (2006). Nom propre en russe: problèmes de traduction, in Meta, 51/4, p SCHNAKENBURG = J.F. Schnakenburg, Orthographisches Wörterbuch der gesammten alteren und neueren Geographie und der Eigennamen der Personen, Leipzig, Verlag von Johann Ambrosius Barth, Stan, C. (2012). Ortografia și ortoepia. Secolul al XIX-lea [Orthography and Orthoepy in the 19 th Century], in Chivu, Gh. et al. (ed.), Studii de istorie a limbii române. Morfosintaxa 14

15 limbii literare în secolele al XIX-lea și al XX-lea, București, Editura Academiei Române, p Strungaru, D. (1976). Pe marginea interpretării normelor ortografice în recentele ediţii a două vechi gramatici româneşti (Evstatievici şi Diaconovici) [On the Interpretation of the Orthographic Norms in Two Old Romanian Grammars: Evstatievici and Diaconovici], in Limba română, 25/2, p Theban, L. (1965). Din nou despre transliterarea denumirilor geografice străine [The Transliteration of Foreign Geographical Proper Names], in Limba română, 14/1, p Vaxelaire, J.-L. (2006). Pistes pour une nouvelle approche de la traduction automatique des noms propres, in Meta, 51/4, p Sminknamn som narratologisk resurs Linnea Gustafsson, Högskolan i Halmstad Ett intressant namnmaterial som inte är tillräckligt utforskat i Sverige är kommersiella namn. Det här namnfältet består av flera namngrupper som sinsemellan skiljer sig åt. Man brukar skilja på märken (eng. brand), produktnamn och varumärkesnamn (eng. trade name) (Ainiala et. al s. 211 ff.). Skillnaderna mellan dessa namnkategorier är av stor betydelse även om skillnaden mellan dem inte kommer att diskuteras närmare under föredraget. Det pågående arbetet är en del i ett nyligen initierat projekt om kommersiella namn vid Högskolan i Halmstad. Föredragets fokus kommer att vara namn på smink nagellack, ögonskugga, läppstift som säljs på den svenska marknaden för analysen. Valet av produkt innebär att det finns en mängd likadana produkter som alla är namngivna för att skilja färger, nyanser osv. från varandra. 15

16 Företagen som producerar varorna är svenska, men de har i de flesta fall uttalade ambitioner att angripa en internationell marknad, vilket säkerligen har påverkat produktnamnen i någon utsträckning. Varje företag har också en policy som presenteras på respektive hemsida där det går att läsa om bakgrunden till företaget och den identitet som man vill ha. Forskningsfrågorna ligger alltså i brytpunkten mellan namn och text. Frågorna som explicit kommer att diskuteras under föredraget är: 1) Hur namnges sminkprodukter i Sverige? 2) Hur utgör namnen en narratologisk resurs i företagets profil? Litteratur Ainiala, Terhi, Saarelma, Minna & Sjöblom, Paula, 2012: Names in focus. An Introduction to Finnish Onomastics. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura (Studia Fennica Linguistica 17.) Fra sitatnavn til ortografiske lånenavn. Eksempler fra samiske områder Kaisa Rautio Helander & Sámi allaskuvla, Sámi University of Applied Sciences I mitt foredrag vil jeg diskutere den skriftlige bruken av samiske stedsnavn som opprinnelig ikke har parallellnavn på andre språk, og der skrivemåten av det samiske navnet er tatt i offentlig bruk. Slike navneformer blir ofte brukt også av omkringliggende språkgrupper. I forskningslitteraturen kalles denne typen bruk av navn fra andre språk navnesitat eller sitatnavn. Hvis skrivemåten av det samiske stedsnavnet har blitt endret som følge av skriftspråkets utvikling, fins det eksempler på at det samiskspråklige stedsnavnet får to skrivemåter i offentlig bruk: det ene følger gjeldende skriveregler for det samiske språket, mens den gamle skrivemåten også fortsatt brukes. Selv om det fremdeles er bare et stedsnavn skrives det 16

17 likevel samtidig på to forskjellige måter i offentlig navnebruk. Slike eksempler er bl.a. i Norge Sirma (tidligere skrivemåte) > Sirbmá (gjeldende skrivemåte), og i Sverige Katterjåkka (tidligere skrivemåte) > Gátterjohka (gjeldende skrivemåte). En slik dobbeltbruk av samme navn er utenkelig på majoritetsspråket, fordi den forelda skrivemåten brukes aldri parallelt eller sammen med revidert skrivemåte, som f.eks. *Sørfjeldet samtidig med Sørfjellet. Jeg vil drøfte nærmere utfra kontaktonomastisk teori denne typen navnepar der skrivemåten i det offentlige følger både gjeldende og ikke-gjeldende skrivemåte. Det ser ut at dette fenomenet heller ikke har noen innarbeid term i forskningslitteraturen, og derfor vill jeg diskutere og foreslå termen ortografisk lån for denne typen lånenavn. Älvdalska namnformer i runor och bokstäver Stefan Jacobsson, Uppsala universitet Runinskrifter i älvdalsk språkform är kända från 1500-talet och fram till några årtionden in på talet. Tryckta texter, handskrifter och inskrifter med latinska bokstäver på älvdalska föreligger från och med 1600-talet. I officiella dokument uppträder däremot ort- och personnamn i Älvdalen städse i svensk form. I älvdalska inskrifter och andra texter av folklig hand uppträder namn likaså ofta, men långt från alltid, i officiell form. I runinskrifter från skilda tider möter typiskt personnamn i form av initialer med bokstäver, motsvarande kyrkböckernas namnformer, t.ex. EOS Erik Olsson för det älvdalska Ierk Ulsų eller, vanligen, Ierk med förutställt gårdsnamn. Mer ovanliga är skrivningar som ulåfä (Ulåve), grundvls Grund-Ulåv Lasų eller anders tåmason Anders Tomasson. Ortnamn skrivs ömsom i dalsk form (smibåk Smiðbokk, I KASBUDUM i Kasbuðum), ömsom i (pseudo)svensk (ufuanfäus *Uvǫ fiǫsą, siurbaka Siurbokk ). I tryckta texter och handskrifter på älvdalska föreligger i synnerhet personnamn från äldsta tid, från senare tid också ortnamn. Under de senaste decennierna har ett stort antal bebyggelse- och naturnamn i Älvdalen fästs på skrift i älvdalsk form på skyltar vid vägar och bebyggelse. Till en del är 17

18 dessa skyltar officiellt sanktionerade, men den älvdalska namnformen uppträder i dessa fall finstilt, under en svensk form. Respelling Names Dealing with the New High German Diphthongisation in Swiss Names Simon Kistler, Universität Bern The Swiss classicist and Indo-European linguist Eduard Schwyzer ( ), most widely known for his exhaustive Greek Grammar, changed his last name in mid 1899, together with his family (cf. Debrunner 1944, 3). Until then, his name was spelled Schweizer, displaying the New High German Diphthongisation /ī/ <i/y> (as both in Middle High German and in Swiss German) > /ai/ <ei> and thus appearing more Standard German (or: German as spoken in Germany ) as opposed to the ostensibly Swiss <y>-spelling. This example illustrates that by the late 19 th century, the concept of orthography has reached the realm of names, but also that the spelling of one specific person or family s name (and the same goes for toponyms) was subject to their decision, which stands in contrast to common nouns as well as to earlier times. But could we compare the case of Cicero s infamous adversary Clodius, who had changed his name from the patrician form Claudius in order to enhance his connection with the plebs? In this contribution I would like to examine the development of name spelling in German speaking Switzerland from the 16 th century to our days, focusing on the representation of the vowels affected by the New High German Diphthongisation and using the onomastic data of the Forschungsstelle für Namenkunde at the University of Bern (cf. BENB). In particular I will address some main factors of influence, like standard/prestige variety, pronounciation, identity, disambiguation, and I will discuss the relation of proper and common nouns. Literature: 18

19 BENB: Ortsnamenbuch des Kantons Bern (alter Kantonsteil). Vol. I: Dokumentation und Deutung. 1: A-F. Ed. by Zinsli, Paul. Bern (1976); 2: G-K/CH. Ed. by Zinsli, Paul/Glatthard, Peter. Bern (1987); 3: L-M. Ed. by Schneider, Thomas Franz/Blatter, Erich. Basel/Tübingen (2008); 4: N-B/P. Ed. by Schneider, Thomas Franz/Blatter, Erich. Basel/Tübingen (2011); 5: Q-SCH. Ed. by Schneider, Thomas Franz/Hofer, Roland. Basel/Tübingen (2017). Debrunner, Albert (1944): Eduard Schwyzer, in: Museum Helveticum schweizerische Zeitschrift für klassische Altertumswissenschaft, 1, Landolt, Christoph (2016): Vielfalt fast wie bei Flurnamen Schreibweise auf Landkarten, in: Sprachspiegel 72, Ukrainian First and Last Names: the Cruxes of English Transliteration in Official Documents Oksana Kutsa, Ternopil Volodymyr Hnatiuk National Pedagogical University & Svitlana Kravets, Ternopil Volodymyr Hnatiuk National Pedagogical University The purpose of our presentation is to show the necessity of proper Ukrainian first and last names transliteration (due to the fact that the Cyrillic script is used for the Ukrainian alphabet whereas the English alphabet is Latin-script), demonstrate the main problems occurred during this process and determine the consequences of improper transliteration. Korunets (2003, p. 92) claimed, Ukrainian proper names of people and family names are mostly conveyed on the basis of their phonemic/orthographic structure. However, until 1995 there weren t finally established rules on how Ukrainian proper names should be transliterated (Postanova Kabinetu ministriv Ukrainy, 1995). In addition, during the next 15 years some changes in conveying of separate letters were introduced (which led to differences in last names transliteration of the members of one family in official documents causing immigration problems). Finally, in 2010 the Cabinet of Ministers of Ukraine issued the Resolution of 19

20 January 27, 2010 No. 55 on Adjustment of Ukrainian Alphabet Transliteration by means of Latin Script (Postanova Kabinetu ministriv Ukrainy, 2010). Still, even now there are some challenges in the process of Ukrainian first and last names transliteration which may cause serious problems (e.g., while crossing the border). In order to insure proper conveying of Ukrainian first and last names, future translators should be aware of the issue and welltrained. With object of getting detailed and qualitative data on the level of readiness of future translators to convey Ukrainian first and last names properly, laboratory experiment was conducted (N=20, 10 of which belong control group and 10 to experimental group) and its results will be reported. References Korunets, I.V. (2003) Theory and Practice of Translation. Vinnytsia: Nova Knyha Postanova Kabinetu ministriv Ukraiiny vid 31 bereznia 1995 roku #231 «Pro zatverdzhennia Pravyl oformlennia i vydachi pasporta hromadianyna Ukrainy dlia vyizdy za kordon i proiznoho dokymenta dytyny, ikh tymchasovoho zatrymannia ta vyluchennia» [The Resolution of the Cabinet of Ministers of Ukraine of the 31 st of March, 1995 No. 231 on Adoption of Regulations on drawing-up and issuing of the passport of the citizen of Ukraine for traveling abroad and child passport, their temporary detention and retrieval] Retrieved from [in Ukrainian] Postanova Kabinetu ministriv Ukraiiny vid 27 sichnia 2010 roku #55 «Pro vporiadkuvannia transliteratsii ukrainskoho alfavitu latynytseiu» [The Resolution of the Cabinet of Ministers of Ukraine of the 27 th of March, 2010 No. 55 on Adjustment of Ukrainian Alphabet Transliteration by means of Latin Script] Retrieved from [in Ukrainian] Vikingatida personnamn i Medelpad Magnus Källström, Riksantikvarieämbetet 20

21 Kan buri (ack.) på Nolbystenen (M 1) uppfattas som namnet Bure? Ska den dödes namn på Bergastenen (M 3) läsas kiskik eller miskik och hur ska detta namn tolkas? Har namnet Sigurd verkligen funnits på runstenen vid Byn i Sättna (M 14)? Detta är några av de frågor som har aktualiserats i samband arbetet med en vetenskaplig utgåva av Medelpads runinskrifter som en del av projektet Evighetsrunor. Trots att det har gått mer än fyra hundra år sedan Johannes Bureus inledde studiet av Medelpads runstenar, innehåller namnmaterialet på dessa stenar ännu många olösta gåtor. Av det dryga fyrtiotalet namnbelägg som är kända finns det faktiskt skäl att ifrågasätta de hävdvunna läsningarna och tolkningarna i ungefär en fjärdedel av fallen. I Samnordisk runtextdatabas (senaste versionen 2014) citeras ännu många av inskrifterna efter Algot Hellboms lilla bok Medelpads runstenar, som gavs ut av Sundsvalls museum Även om Hellboms sammanställning har många förtjänster lämnar den en hel del att önska när det gäller inskrifternas läsning och tolkning. Den främsta orsaken är att han inte tycks ha studerat runinskrifterna i original, utan skapat sina redaktioner med en filologisk metod från flera olika källor från skilda tider. I de fall som forskare senare har återvänt till själva inskrifterna har detta inte sällan lett till nya resultat (se t.ex. Åkerlund Norberg 1997, Åhlén 2006, Källström 2010, 2017). Jag kommer i mitt föredrag främst att diskutera olika problem och utmaningar i den medelpadska runnamnskorpusen, men också försöka säga något om hur denna förhåller sig till namnskicket i andra delar av landet under samma tid. Referenser Hellbom, Algot, 1979: Medelpads runstenar. Sundsvall. Källström, Magnus, 2010: Ett par norrländska namnproblem: nom. þrusun (Hs 12) och nom. aunhar (M 8). I: Studia anthroponymica Scandinavica 28. S Källström, Magnus, 2017: Une, Karl och Ane. Tre föregivna personnamn på runstenen vid Selångers kyrkoruin (M 10). I: Lars-Erik Edlund & Elżbieta Strzelecka under medverkan av Thorsten Andersson (red.), Mellannorrland i centrum. Språkliga och historiska studier tillägnade professor Eva Nyman. Umeå. (Nordvenska 26. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 77.) S

22 M + nr = Nummer i Hellbom Åhlén, Marit, 2006: En nordlig Ingvarssten? Den lilla runstenen vid Attmars kyrka. I: Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70- årsdagen 2 februari Namn och samhälle 17. Uppsala. S Åkerlund Norberg, Mikael, 1997: Gununn och Torgöt ett vikingatida föräldrapar i Medelpad. I: Studia Anthroponymica Scandinavica 15. S Hette kalven egentligen Gulgås eller Gullros? Katharina Leibring, Institutet för språk och folkminnen Ett namns skriftbild kan vara mer eller mindre etablerad, bland annat beroende på namnens (och namnbärarnas) användning och förekomst i offentliga sammanhang, hur spridd namnbrukarkretsen är, och om namnen finns i samtida tryckta källor. I mitt föredrag studerar jag en kategori namn som under tidigmodern tid sällan eller aldrig finns i tryckta dokument, men däremot ofta i bouppteckningar, nämligen nötkreatursnamn. De är typiska närhorisontnamn som ofta är nedskrivna av oövade skrivare. I det använda materialet från Värmland har i vissa fall bouppteckningar från samma hushåll upprättats inom en kort tidsperiod, och det är då sannolikt att samma namnbärare (nötkreatur) återfinns i två eller t.o.m. tre dokument. Det är framförallt dessa bouppteckningar jag studerar. Några frågor som inställer sig vid undersökningen är: Överensstämmer namnformerna med varandra eller varierar de? Vilken typ av variation finns i så fall? Avspeglar skrivformerna alltid ett lokalt, samtida uttal eller ser vi försök till normalisering av vissa namnformer? Hur väl har vi egentligen en etablerad skriftbild för nötkreatursnamn vid denna tid? Utifrån dessa materialbundna frågor vill jag mer allmänt diskutera om dessa namnrepresentationer kan säga oss något om vad den skriftliga återgivningen av ett namn egentligen stod för under den här aktuella perioden. 22

23 Ska varje omtolkning av ett fastställt samiskt ortnamn föranleda en ändring av stavningen? Björn Lundqvist, Institutet för språk och folkminnen Vid granskning av samiska ortnamn är uppteckningarna extra viktiga för tolkningarna, då det oftast inte finns äldre belägg. Namnen i uppteckningarna är dessutom inte sällan dunkla, vilket försvårar arbetet. Flera gånger har forskare omtolkat redan fastställda samiska ortnamn, vilket tillsammans med att ortografierna för de samiska språken och skrivreglerna reviderats och att de samiska ortnamnen på grund av teknikaliteter ofta inte syns på kartorna, lett till frågan om hur många gånger man kan ändra ett fastställt samiskt ortnamn och när och om samiska ortnamn kan få hävd. I föredraget tas några fastställda samiska ortnamn upp, deras tolkningar och omtolkningar, funderingar på hur man bör se på hävden gällande samiska ortnamn och hur Institutet för språk och folkminnen som ansvarig myndighet gällande granskningen av ortnamn i Sverige bör gå till väga gällande omtolkningar av samiska ortnamn. Croatian Anthroponyms of Slavic origin in Medieval Latin Sources Dubravka Ivšić Majić, Institute of Croatian Language and Linguistics The original system of Croatian personal names consisted of names of Slavic origin. Names of foreign origin (mostly Latin and Greek) started to enter this system as saintly names with the Christianisation. Up to the middle 16 th c. names of Slavic origin were very numerous and diverse, composed or derived from various Slavic stems, with various Slavic suffixes. 23

24 Croatian names were firstly recorded in 9 th c. short inscriptions in Latin language and Latin script. Beginning with the 11 th c., besides Latin documents, documents written in the Croatian language, in Glagolitic and Cyrillic script, also appear and throughout the Middle Ages all the three scripts were used. Nevertheless, a great number of Croatian medieval names is known to us from Latin sources. With this contribution we want to give an overview of adaptations of Croatian anthroponyms of Slavic origin to Latin language and script in the period of 9 th 15 th c. The overview will take into account different name types (simple, derived, composed) and different periods of time. We will give examples of graphemic adaptations of Croatian phonemes unknown to Latin (such as palatals č, š, ĺ, ń, sonants r, l ) and morphological adaptations. Where possible, the anthroponyms from the Latin sources will be compared to those from Croatian sources from the same period. Den kulturelle grav. Om navnepraksis på muslimske gravsteder i Danmark Helle Lykke Nielsen, Syddansk Universitet Døden er universel, men måden vi begraves på, og det gravsted vi efterlader os, er i høj grad socialt og kulturelt betinget. Det gælder også for det stigende antal muslimske indvandrere og flygtninge, der i dag vælger at blive begravet i Danmark. Oplægget har til formål at analysere den meget varierende navnepraksis, der optræder på disse muslimske gravsteder, for derigennem at indkredse en række markører, der kan udsige noget om muslimers identitetsdannelse og tilhørsforhold til hhv. majoritets- og minoritetskulturer i Danmark. Udgangspunktet for analysen er Foucaults påstand om, at i samfund, hvor folk "tror på kroppens opstandelse og sjælens udødelighed, tilskrives afdødes jordiske rester ikke megen betydning. Men fra det øjeblik, hvor folk ikke længere tror på, at de har en sjæl, eller at kroppen kan genopstå, bliver der mere opmærksomhed på den døde krop "(Foucault 1984: 5). Oplægget analyserer den symbolske brug af navne blandt arabiske muslimer i Danmark 24

25 gennem en sproglig og semiotisk analyse af gravsten på fire offentligt og privat ejede muslimske gravpladser. Ved at se gravsteder som udtryk for kulturel kommunikation (Reimers 1999) og gravsten som et afgrænset rum for hierarkiseret information søger jeg i oplægget at indkredse to hovedtendenser i navnebrug på muslimske gravsteder i Danmark, henholdsvis en sakraliserings- og sekulariseringstendens, der afspejles i et kontinuum for navnepraksis. Dette kontinuum strækker sig fra anonyme gravsteder uden gravsten over salafistiske forsøg på at brande muslimsk identitet gennem brug af natursten uden inskription og upscaling af navne skrevet med latinsk skrift til meget personliggjorte memoryscapes med billeder og følelsesmæssige beskrivelser af afdøde. Det diskuteres afslutningsvis, hvorvidt denne udvikling kan fortolkes som et tegn på en begyndende sekularisering blandt muslimer i Danmark. Referencer Foucault, M. (1984) Of other spaces: Utopias and Heterotopias Reimers, E. (1999) Death and Identity: graves and funerals as cultural communication, Mortality 4/2, Relegitimizing the standardization of geographical names: The case of the Norwegian Place Name Act Ingvil Nordland, Norges miljø- og biovitenskapelige universitet & Språkrådet The expression geographical name standardization applies to the determination and selection of the most appropriate name in its written form and its reference to a place, feature or area on the surface of the Earth (United Nations 2006). Norway exemplifies a nation with a longstanding official standardization program for geographical names. Since 1991, national law has regulated this program, making Norway one of few countries where the standardization of geographical names is under the control of special legislation (Kerfoot 2006). 25

26 The overall purpose of the Norwegian Place Name Act (NPA) 1 is to safeguard place names as intangible cultural heritage, making toponymic standardization a legitimate governmental action to achieve this (Prop. 105 L ( )). However, NPA struggles to achieve public acceptance and has been subject to political conflicts resulting in several amendments. The standardization principles in NPA aim to balance dialectal diversity, orthographic consistency, etymology, traditional spellings, market forces and local participation (Helleland 1992; Vikør 2007). However, ambiguity in the statutes has encouraged competing discursive claims around toponyms as cultural heritage, presenting contradictory interpretations on key questions, such as the best way to allocate standardization power. Aiming to address the complexities of power relations in official standardization of geographical names in Norway, this paper critically explores discursive claims about state legitimacy in toponymic standardization. The paper focuses on how the debate centres on the competing claims of names as cultural heritage in toponymic policy and how these claims are interpreted and used to provide conflicting answers on state legitimacy in geographical name standardisation. The analysis of official hearings and consultative statements discussing the NPA between 2008 and 2018 is the starting point for this paper, supplied with interviews, and other literature on toponymic standardisation in Norway. References Helleland, B. (1992) Stadnamnnormering i 150 år. Ein balansegang mellom skrifttradisjon, etymologi, rettskriving og uttale. I: Eyvindarbók. Festskrift til Eyvind Fjeld Halvorsen 4. mai Red. av Finn Hødnebø m.fl. Oslo, s Kerfoot, H. (2006) Some examples of legislation concerning geographical names authorities. I: United Nations (2006), p Prop. 105 L ( ) = Proposisjon til Stortinget (forslag til lovvedtak). Endringar i lov om stadnamn (om høvet grunneigarar har til å fastsetje skrivemåte av bruksnamn m.m.). Tilråding frå Kulturdepartementet 17. april 2015, godkjend i statsråd same dagen. (Regjeringa Solberg)

27 United Nations (2006) Manual for the national standardization of geographical names. United Nations Group of Experts on Geographical Names, New York: United Nations Vikør, L. (2007) Språkplanlegging. Prinsipp og praksis. 3. utgave. Oslo: Novus Same script, different rules? On the alleged different spelling of names compared to other words in runic inscriptions Alessandro Palumbo, Uppsala universitet A long-lasting dispute in runology regards the existence of so-called traditional spellings during the Viking Age, namely spelling patterns that follow writing conventions, rather than reflecting the carvers pronunciation. The consensus that existed among previous scholars on the subsistence of such traditional spelling has been criticized during the last decades (e.g. Lagman 1990:19, Williams 1990:10-13). A different paradigm has been advocated, which maintains that the leading principle of runic spelling was to write as it sounds (Lagman 1989:28), implying a phonetic analysis from the carvers side. Regardless of whether spelling conventions existed or not, several researchers have found it plausible that written personal names to a higher degree than other words must be the result of a phonetic analysis (e.g. Åhlén 1997:17). If the spelling of very frequent words could be memorized or even be subject to influence from other carvers spelling practices, the personal names might show the carvers attempt to reproduce his or her own pronunciation of the name in question. Moreover, while frequent words can be recognized even when misspelled, personal names required greater care when being written down (Salberger 2001), which might also apply to all non-formulaic words because of their higher functional load (Williams 2010:36). Even though the principle mentioned above might seem plausible and, moreover, has parallels in other written traditions (e.g. Johansson 2002:136), it has in fact not been tested empirically 27

28 on runic inscriptions more than in a few sporadic examples (e.g. Williams 1990: , Salberger 2001). In my paper, I will put this alleged principle to the test by analyzing the spelling patterns of selected Viking-Age rune carvers. By comparing the spelling variation which characterizes names on the one hand and other words on the other, I aim to show whether or not there is empirical evidence to support the hypothesis that the spelling of names indeed followed different rules. Bibliography Johansson, Karl G., 2002: Skriftnormer och dialekt i jordeböcker och skattemantal från 1500-talet. Folkmålsstudier 41. Pp Lagman, Svante, 1989: Till försvar för runristarnas ortografi. I: Projektet De vikingatida runinskrifternas kronologi. En presentation och några forskningsresultat. Uppsala. (Runrön 1.) Pp Lagman, Svante, 1990: De stungna runorna: användning och ljudvärden i runsvenska steninskrifter. Uppsala. (Runrön 4.) Salberger, Evert, Eckersholm-stenen: Ett tydningsförsök. Sydsvenska ortnamnssällskapets årsskrift Pp Williams, Henrik, 1990: Åsrunan: användning och ljudvärde i runsvenska steninskrifter. Uppsala. (Runrön 3.) Williams, Henrik, 2010: Read What s There: Interpreting Runestone Inscriptions. Futhark: International Journal of Runic Studies 6. Pp Åhlén, Marit, 1997: Runristaren Öpir: en monografi. Uppsala. (Runrön 12.) 28

29 Med ortnamnsvarianten i centrum: en presentation av en ny modell för att analysera namn i skrift Alexandra Petrulevich, Uppsala universitet I mitt föredrag presenterar jag en ny modell för att analysera ortnamnsvariation i handskrifter som lanserades i min doktorsavhandling från Modellen erbjuder forskaren dels ett teoretiskt förhållningssätt till namnmaterialet i skrift där resonemangen om normer, fel och variation utgör självklara komponenter, dels ett metodologiskt redskap för att analysera den faktiska variation som förekommer i handskrifterna. Det teoretiskt centrala i modellen är att med utgångspunkt i nyfilologisk forskning skilja mellan tre olika manifestationsnivåer för ortnamnsmaterialet i skrift, ortnamnsbelägg, ortnamnsvarianter och ortnamn (lemman). Denna modell utgör en teoretisk och metodologisk bas i det pågående infrastrukturprojektet inom digital/spatial humaniora, Fornnordisk omvärldsuppfattning: En kartering och analys av utländska ortnamn i svenska och danska texter från medeltiden. Mellanformen, ortnamnsvarianten, spelar en avgörande roll för att synliggöra ortnamnsvariation i en stor datamängd där tusentals belägg kan vara svåra att överblicka. Forskaren kan alltså få tillgång till en fullständig förteckning över alla skrivningar av ett visst ortnamn och analysera det materialet vidare genom att exempelvis fastställa vilka typer av variation förekommer i materialet och vilka mekanismer kan tänkas ligga bakom dessa. Presentationen avslutas med ett par exempel på tillämpningen av modellen på fornsvenskt material. The magic of old spelling in Estonian place names Peeter Päll & Tiina Laansalu, Institute of the Estonian Language In the old spelling of the Estonian language that was used until ca 1870 s, the length of sounds was marked differently. The change towards the new spelling was gradual, especially in names. 29