Linda Anderberg. Institutionen för husdjurens Examensarbete 152 utfodring och vård

Transkript

1 Kalvuppfödning på KRAV-mjölkgårdar, och dess effekt på det vuxna produktionsdjuret. Överensstämmer uppfödningen med kalvens naturliga beteende? Enkät- och litteraturstudie. Calf rearing on ecological farms and the effect on the adult dairy cow. Does rearing correspond with the narural behanior of the calf? A survey and literature study. av Linda Anderberg Institutionen för husdjurens Examensarbete 152 utfodring och vård Swedish University of Agricultural Science Uppsala 2001 Department of Animal Nutrition and Management 1

2 2

3 Sammanfattning 4 Summary 5 Inledning 6 Litteraturstudie 7 Kalvens naturliga beteende 7 Kalvningen och de första timmarna 7 Slickande 8 Spensök 8 Diande 9 Moder-kalv kontakt efter de första timmarna 9 Vilo- och ät-beteenden 10 Kalvarnas sociala beteende 10 Avvänjning och artificiell separation 11 Effekter av att låta kalven dia 12 Tiden till första dining och råmjölkens betydelse 12 Effekter av att låta kalven dia en amko 13 Effekter av att låta kalven dia modern 15 System för inhysning och utfodring 16 Kalvningsbox 16 Klimat och hälsa 16 Ensambox 17 Kalvhydda 17 Grupphållning 17 Kalvens sociala kompetens efter vistelse i grupp respektive ensambox 18 Napputfodring 19 Napphink 20 Kalvamma & kalvbar 20 Beteenden som kan uppstå i de olika systemen 21 Jämförelse av Djurskyddslagen och KRAV:s regler 23 Allmänt 23 Kalvning och mjölkutfodring 23 Vatten och foder 24 Inhysning 24 Övrigt 25 Källor 25 Enkätundersökningen 26 Material och metoder 26 Metod 26 Målgrupp 26 Datainsamling 26 Bearbetning 26 Resultat 27 Svarsfrekvens och bortfall 27 Beskrivning av besättningarna 27 Samband mellan kalvuppfödning och produktionsfaktorer 31 Diskussion och Slutsatser 34 Tillkännagivanden 36 Referenslista 37 Bilagor 43 3

4 Sammanfattning Det finns studier som indikerar att uppfödningssättet av kalven under mjölkperioden har betydelse för kons produktionsförmåga som vuxet djur. Forskningsresultaten talar för att kalvar bör ha möjlighet att dia kon längre än under råmjölksperioden. I den konventionella uppfödningen praktiseras dock oftast system där kalven vistas i ensambox de första veckorna av sitt liv. Syftet med denna studie var att se om det finns ett samband mellan hur kalven föds upp och sköts om, och hur det vuxna produktionsdjuret fungerar. Då KRAV-bönderna valdes som målgrupp innefattar studien också en beskrivning av produktion och kalvuppfödning på gårdarna. På grund av KRAV:s regler behövs något annorlunda lösningar jämfört med de konventionella. Den experimentella delen genomfördes med hjälp av en postenkät, som når ut till en stor grupp människor. Enkäten bestod av två huvuddelar, mjölkproduktionen på gården, och olika aspekter av kalvuppfödningen. Enkäten skickades till alla KRAV-anslutna bönder (441 stycken) med mjölkproduktion vilka var verksamma under KRAV-bönderna är någorlunda spridda i landet och de flesta produktionsnivåer var representerade i materialet. Svarsfrekvensen var 57%. Deskriptiva sammanställningar gjordes av de system som användes, samt jämförelser mellan olika system. Chi 2 -test användes för att testa signifikanta samband. Litteraturstudien syftade till att ge en beskrivning av kalvens naturliga beteenden, råmjölkens betydelse, hur det påverkar kalven och kon att kalven diar sin mor eller amko, samt till att ge en beskrivning av olika inhysningssystem och utfodringssystem och problem som kan uppstå i de olika systemen. Sammanfattningsvis kan gårdarnas produktionsfaktorer beskrivas som följer: Gårdarna med mer än 26 kor producerade mer mjölk per ko och laktation än de med färre kor. Genomsnittsbesättningen producerade 7200 kg ECM per ko och laktation. Medellaktationsnummer för alla gårdarna var 2,8 en tiondel över landssnittet. 80% av besättningarna låter kon kalva i enskild kalvningsbox. Vad gäller kalvuppfödningen framkom följande: Det vanligaste systemet för mjölkutfodring var med fasta nappar från hink. Därefter var systemet att dia en ko vanligast. Nästan 80% av gårdarna gav kalvarna tillgång till hö och kraftfoder efter första veckan. Gruppbox var den vanligaste inhysningsformen för kalvarna. Av de 70% av besättningarna som besvarade frågan om onormala beteenden hade i stort sett alla sett någon form av onormalt beteende hos kalvarna. Jämförelserna som gjordes visade att de högproducerande besättningarna i stor utsträckning lät kalven dia råmjölksperioden, avvande efter 12 veckor och utfodrade med någon form av napp, medan de lågproducerande besättningarna i någon mån avvande senare och lät kalven dia i längre tidsperioder, både avseende avskiljningen från modern och avvänjningsålder. Besättningar där kalvarna fick dia längre än råmjölksperioden veterinärbehandlade färre kor och behandlade färre kalvar än de som avskiljde direkt efter råmjölksperioden. De som behandlade få mastiter behandlade i stor utsträckning också få diarréer och tvärtom. De besättningar som hade kalvarna i samma system hela mjölkperioden behandlade färre diarréer än de som bytte system. 4

5 Summary There are investigations that indicate that the way of breeding the calf during the milk period influence on the adult dairy animal's production. Research findings indicate that calves should have possibilities to suckle their mother for a longer time than the colostrum period. In the conventional breeding a system where the calf is held in ensambox for the first weeks of their life is often in practise. The aim of the study was to see if a connection between the breeding and grooming of the calf and how the adult cow works and produce could be seen. Ecological farms where chosen as the target group and therefor the study also include a description of the dairy production and breeding of the calves on the farm. Because of the rules of the ecological production the farms needs a bit different solutions compared to the conventional. The experimental part was carried out through an inquiry, which reaches a large group of people. The inquiry consisted of two major parts, the dairy production on the farm, and different aspects of the breeding of the calves. The inquiry was send to all farms which were connected to ecological production (441) and had dairy production during The ecological farms are relatively spread out in the country, and most production degrees are represented. The reply frequency was 57%. Descriptive statements were carried out, and also comparisons between different systems. Chi 2 -test was used to test for significant connections. The literature study aimed to give a description of the calf's natural behaviour, the importance of the colostrum, how it influence on the cow and calf to let the calf suckle a cow, and to give a description of different systems of housing and feeding and problems which can arise in the systems. In short the production factors of the farms can be described as follows: The farms with more than 26 cows produced more milk per cow and lactation than the farms with fewer cows. The average farm produced 7200-kg energy corrected milk per cow and lactation. The average lactation number for all the farms was 2.8 a tenth over the average for the country. 80% of the farms lets the cow calve in an isolated stall. In terms of the breeding of the calves the following appeared: The most common system to feed the calves was with buckets with a nipple. Thereafter a system where the calf suckled a cow was most common. Almost 80% of the farms fed the calves hay and concentrated feed after the first week post partum. A stall with several calves was the most common system for housing. About 70% answered the question about abnormal behaviour, and of them had almost all seen some among the calves. The comparisons showed that farms with high production in a high degree allowed the calf to suckle during the colostrum period, weaned at 12 weeks age and fed the milk with some sort of nipple. The farms with a lower production on the other hand, in some degree weaned later and let the calf suckle for longer periods, both with respect to the separation from their mother and to their age at weaning. The farms where the calves where allowed to suckle for a longer time then the colostrum period treated fewer cows with a veterinary and treated fewer calves, than those who separated them after 3-4 days. Those who treated few mastitis on the cows treated to a high degree few scours on the calves and on the other way around. The farms that let the calves go in the same system for the whole milk period treated fewer scours than those who changed system. 5

6 Inledning Det finns många faktorer som påverkar produktionsförmågan hos våra mjölkkor. Utfodring och skötsel av det vuxna djuret är kanske det man framförallt tänker på. Men även utfodring, skötsel och vård såväl av kalven som det växande djuret under mjölkutfodringsperioden är betydelsefull. Det finns studier som indikerar att uppfödningssättet av kalven under mjölkperioden har betydelse för kalvens produktionsförmåga som vuxet djur. I en dansk studie fann man att om kalvarna fick vistas tillsammans med kon under mjölkperioden, växte de bättre, producerade mer mjölk under första laktationen och hade tendens till lägre inkalvningsålder än de kalvar som vistats i ensambox (Foldager & Krohn, 1991). Den positiva effekten kan bero på att kalven fick mer näring. Men det kan också finnas andra positiva effekter av den tidiga interaktionen mellan mor och unge som avspeglar sig i hur kalven utvecklas till ko. I försök som genomförts i system där man praktiserar s.k. begränsat diande fann man att de kalvar som fick dia kon började äta grovfoder tidigare och hade dessutom mer socialt beteende jämfört med kalvar som fick dricka sin mjölk ur hink (Das, 1999). De ovan nämnda forskningsresultaten talar för att kalvar bör ha möjlighet att dia kon längre än under råmjölksperioden. I den konventionella inhysningen praktiseras dock oftast system där kalven vistas i ensambox de första veckorna av sitt liv. Emellertid har man på många gårdar börjat använda system där kon och kalv hålls tillsammans. Under en temadag med titeln "Behöver ko och kalv varandra efter råmjölksperioden", arrangerad av MAT 21, framkom det att det finns praktiska erfarenheter från lantbrukare där man sett att det finns en del fördelar för kalven att låta den vistas tillsammans med kon mer än de tre till fyra första dagarna (Berg & Svennersten-Sjaunja, 1999). Syftet med denna studie var att se om det finns ett samband mellan hur kalven föds upp och sköts om, och hur det vuxna produktionsdjuret fungerar. När jag sedan valde att använda KRAV-bönderna som grupp kom även en annan aspekt med, nämligen att beskriva hur de ordnat sin kalvuppfödning. På grund av KRAV:s regler behövs lite annorlunda lösningar jämfört med de konventionella. Jag ville undersöka hur de löser problemet och huruvida några skillnader i resultatet kunde påvisas. KRAV-bönderna är också någorlunda spridda i landet och alla nivåer av produktion finns. 6

7 Litteraturstudie Litteraturstudien syftar till att ge en beskrivning av kalvens naturliga beteenden, av olika inhysningssystem och utfodringssystem samt hur det påverkar kalven och kon att kalven diar. Kalvens naturliga beteende Kalvningen och de första timmarna Kor är troligen både gömmare och följare beroende på omständigheterna (Lidfors & Jensen, 1988). I områden med träd och buskar söker sig kon avsides innan kalvningen, i öppen terräng söker hon sig ofta bara till utkanten av flocken (Vitale et al., 1986; Munksgaard & Krohn, 1989; Woivalin, 1990). I dagens halvnaturliga förhållande i hagar verkar det dock vanligast att kon bara drar sig undan flocken en liten bit och återvänder ganska direkt efter kalvningen (Wood-Gush et al., 1984; Lidfors & Jensen, 1988) Så fort kalven är född vänder sig kon om och luktar och slickar den, om hon inte haft en svår förlossning (Kiley-Worthington & de la Plain, 1983; Lidfors & Jensen, 1988). De första tre timmarna, då kon är mycket känslig för syn- lukt- och hörselintryck från kalven, luktar och slickar kon mer på kalven än senare i livet. Den tidiga taktila kontakten hjälper troligen till att upprätta ett band mellan ko och kalv (Edwards & Brooms, 1982; Le Neindre, 1982; Kiley- Worthington & de la Plain, 1983; Lidfors & Jensen, 1988; Munksgaard & Krohn, 1989). Korna alternerar slickandet och luktandet med att äta upp efterbörd och gräs med fostervätskor. Endast gömmare äter efterbörden, dels för att inte locka rovdjur till platsen, dels för att tillgodogöra sig näringsinnehållet (Kiley-Worthington & de la Plain, 1983; Lidfors & Jensen, 1988; Munksgaard & Krohn, 1989). Direkt efter kalvningen kommer andra kor ofta ganska nära ko-kalvparet. Kontakten består mest i att kon försöker jaga bort inkräktarna, kon är betydligt mer aggressiv än vanligt de första tre timmarna post partum. Även om modern känner igen sin kalv känner kalven inte alls igen kon innan den diat. Att avvisa andras kalvar är viktigt eftersom att den egna kalven behöver mjölken (Le Neindre, 1982; Kiley-Worthington & de la Plain, 1983). Motorisk aktivitet hos kalv och ko under de första timmarna efter kalvningen är klart korrelerat. När den ena står upp gör den andra också det, och tvärtom (Edwards & Broom, 1982; Langholz et al., 1987; Lidfors, 1996). Korna äter, går och idisslar signifikant mindre de första tre timmarna och står signifikant mer än senare (Kiley-Worthington & de la Plain, 1983). Både kor och kalvar som vistas tillsammans är mer aktiva och ligger mindre de första två timmarna än de som separeras efter fyra dygn (Lidfors, 1996). Två till tre timmar efter födseln tillbringar de flesta kor 90% av tiden inom två meter från kalven och nosar och slickar den frekvent. Närheten upprätthålls av modern. Andra dagen ökar distansen mellan ko och kalv något och kon äter mer än under första dagen (Broom, 1977; Edwards, 1983; Lidfors, 1996; Kiley-Worthington & de la Plain, 1983). Synen av kalven framkallar hos de flesta kor de låga mmm-råmandena. De första timmarna verkar inte kalvarna reagera på det, troligen vokaliserar kon för att inprägla ljudet hos kalven (Edwards & Broom, 1982; Kiley-Worthington & de la Plain, 1983). Efter de första två till tre timmarna ökar kalvens aktivitet och de börjar försöka dia, korna svarar på kalvens aktivitet genom att vända sig mot den och råma (Broom, 1977). Efter första veckan när kon slutar med 7

8 mmm-råmandet, vokaliserar hon mer sällan, men signifikant mer än kalven som bara råmar om den är speciellt ensam eller hungrig (Kiley-Worthington & de la Plain, 1983). Kalvar som går med modern råmar signifikant mindre och signifikant senare än kalvar som tagits ifrån modern (Lidfors, 1996). Slickande Kons slickande har en positiv inverkan på kalvens aktivitet och på hur fort kalven står upp efter födseln (Kiley-Worthington & de la Plain, 1983; Jonasen & Krohn, 1991; Lidfors, 1996). Kalvarna slickas mellan 0 och 30 minuter första timmen post partum (Edwards, 1982; Edwards & Broom, 1982). En kraftig minskning (50%) i slickandetid sker efter andra timmen post partum och en mindre, men signifikant, minskning efter varje timme därefter upp till sex timmar (Edwards & Broom, 1982; Lidfors, 1996). Så fort kalven är tillräckligt stark och torr skakar den på huvudet och försöker komma upp. Det tar mellan 5 minuter och 1½ timme innan kalven försöker resa sig för första gången, de första försöken är ganska klumpiga och lyckas inte. Ju mer livskraftig kalven är efter födseln, desto snabbare börjar den försöka resa sig. Att ramla tar på krafterna och påverkar hur fort kalven kommer upp och kan börja söka efter spenarna (Kiley-Worthington & de la Plain, 1983). Tiden till det att kalven står är längre för dem som behövt hjälp vid födseln (Edwards, 1982; Edwards & Broom, 1982; Dybkjær, 1988). Spensök När kalven väl står upp börjar den snart göra spensökningar mot kon. Den nyfödda kalven orienterar sig direkt mot modern när den rest sig (Walker, 1950; Selman et al., 1970; Le Neindre, 1982; Kiley-Worthington & de la Plain, 1983). Framförallt letar kalven under magen på kon, speciellt i vinklar vid fram och bakben, gärna högt och mot en fördjupning och suger på utstickande delar. Efter att ha "råkat" suga på rätt ställe en eller ett par gånger lär den sig var mjölken finns (Brownlee, 1950; Selman et al., 1970; Edwards, 1982; Kiley-Worthington & de la Plain, 1983; Ventorp & Michanek, 1991). Ju längre tid kalven söker efter spenarna desto kortare tid äter den troligen på grund av att den är trött av letandet. Korta spensökningar (mindre än en minut) förekommer även de följande dagarna, troligen för att lära känna modern (Kiley-Worthington & de la Plain, 1983). Kalvar som tas från kon fortsätter spensöka direkt efter att de fått den första mjölkgivan. Detta kan betyda att kalvarnas behov, i form av tillräckligt sugande tillsammans med mjölkintag, inte är uppfyllt (Dybkjær, 1988). Kalven tenderar att hålla sig till en eller två spenar de första gångerna den diar. Om de bakre spenarna är lägre placerade än de främre kan det ta tid innan de dias, i vissa fall upp till en vecka (Walker, 1950; Selman et al., 1970;Edwards & Broom, 1982; Kiley-Worthington & de la Plain, 1983). Kvigornas kalvar ägnar sig mindre åt favoritspenen och byter spene signifikant mer än de äldre kornas kalvar. De äldre kornas kalvar diar sällan mer än två spenar de första sex timmarna (Edwards & Broom, 1982). Det kan hända att kvigor sparkar efter kalven eller går undan från den. En del reagerar som om de är rädda för kalven och riktar hela tiden huvudet mot den. Oftast accepterar de sin kalv inom tre timmar (Kiley-Worthington & de la Plain, 1983; Ventorp & Michanek, 1991). Proportionen kor som visar aggressivitet mot kalven minskar med kalvningsnummer. Frekvensen aggressiva handlingar är högst hos kvigorna, möjligen på grund av rädsla och känslig juverregion (Edwards & Broom, 1982). 8

9 Spensökandet utförs ofta i vinkel mot kon, men när kalven börjar suga flyttar de flesta sig närmare kon så att de till slut rör vid varandra i den omvänt parallella positionen (Selman et al., 1970; Le Neindre, 1982). Diande De flesta kalvar diar inom två till nio timmar post partum och fyra till sex gånger första dygnet (Walker, 1950; Le Neindre, 1982; Lidfors & Jensen, 1988; Jonasen & Krohn, 1991). De första dagarna initierar kon digivningarna men med ökande ålder initieras diandet snarare av kalven (Munksgaard & Krohn, 1989; Woivalin, 1990; Lidfors et al., 1994). Diandet avslutas oftast av kalven. Kon avslutar normalt inte diandet aggressivt utan går snarare bara sin väg (Lidfors et al., 1994). Kon står oftast stilla och tittar när kalven diar, men hon kan även äta, idissla eller slicka kalvens bakdel (Woivalin, 1990). Maremma och Zebu boskap har en ditopp på morgonen och en på kvällen, gryningen verkar slå på och skymningen slå av diandet. Övrig tid är diande ganska ovanligt och utan mönster. Båda raserna visar också en tydlig kedjereaktion (synkroniserade beteenden), börjar en kalv dia börjar också de övriga (Reinhardt & Reinhardt, 1981; Vitale et al., 1986). De vanliga mjölkraserna verkar inte uppvisa något liknande mönster utan verkar dia ganska jämt utspritt över dygnet (Ewbank, 1969; Nicol & Sharafeldin, 1975; Kiley-Worthington & de la Plain, 1983). Kalvarnas ditid minskar de första fyra dygnen, troligen på grund av att de lär sig suga mer effektivt (Lidfors, 1996). Det råder något delade uppfattningar om huruvida frekvens och varaktighet av digivningarna ökar eller minskar med ålder. Oavsett vilket verkar den totala ditiden vara konstant (Nicol & Sharafeldin, 1975; Reinhardt & Reinhardt, 1981; Kiley- Worthington & de la Plain, 1983; Vitale et al., 1986; Lidfors & Jensen, 1988; Woivalin, 1990; Lidfors et al., 1994). Vid 24 dagars ålder diar kalvarna i genomsnitt 4 gånger per dygn (Nicol & Sharafeldin, 1975; Reinhardt & Reinhardt, 1981; Lidfors & Jensen, 1988). Hos Zebu och köttraser minskar total ditid och antal digivningar när kalven blir äldre, vilket visar att mjölken efterhand blir mindre viktig som näringskälla (Day et al., 1987; Das, 1999). Kalvar som diar kor med lägre produktion diar oftare men i kortare perioder i tidig laktation, men de diar längre totaltid per dag (Day et al., 1987). Moder-kalv kontakt efter de första timmarna Efter de första tre timmarna är det framförallt kalven som upprätthåller närheten till kon om hon kalvat fyra gånger eller mer, medan det för yngre kor främst är kon som upprätthåller kontakten (Edwards & Broom, 1982). Vid slutet av första dygnet är tiden som kon ägnar åt att se efter sin kalv på samma nivå som på tredje dagen (Metz, 1984a). Kvigorna har sedan i regel mera kontakt med sina kalvar än kor, kvigorna nosar på och slickar sina kalvar mer den första tiden (Woivalin, 1990). Kvigor som fötts upp isolerade sina första 8 månader luktar på och slickar sin kalv lika mycket som gruppuppfödda kvigor, men svarar mindre på kalvens aktivitet, och efter de tre första timmarna kan de lika väl vända sig bort från kalven som mot den (Broom, 1977). I Le Neindres (1989) studie, till skillnad från tidigare studier på till exempel apor, så slickade kor som varit isolerade som små sina kalvar mer än kor som fått dia. Generellt verkade kor som fått dia mer "moderliga" än de som varit isolerade, men isolering och artificiell uppfödning inverkade inte menligt på modersegenskaperna hos någon ko. 9

10 Kalvar av vild boskap är mest gömda i buskarna de första dagarna medan mödrarna betar några meter därifrån. Senare vistas kon med hjorden under dagarna (Le Neindre, 1982; Vitale et al., 1986). Även de fyra första dagarna följer kalvarna ibland modern, men de är mer än 15 m från varandra det mesta av tiden de första 10 dagarna (Vitale et al., 1986). Under andra omständigheter är förhållanden de omvända, Lidfors & Jensen (1988) visar att mer än hälften av kalvarna byter område (1.3 ha områden) den första dagen. De första 10 dagarna var ko och kalv inom 15 meter från varandra 60% av tiden. Ko och kalv spenderar mer tid ihop när kalven är en kviga än en tjur (Lidfors & Jensen, 1988). Moder-kalv kontakt minskar kraftigt från att ha varit de signifikant vanligaste kontakterna till att vara ganska liten andel vid två månaders ålder varefter det ligger ganska konstant. Antalet kontakter som inleds av kon minskar när kalven växer medan kalven initierar fler och fler upp till tre månaders ålder, sen är kontakterna inte så många längre (Kiley-Worthington & de la Plain, 1983; Wood-Gush et al., 1984; Woivalin, 1990). Vilo- och ät-beteenden Från första dan är kalvarna mycket medvetna om var de lägger sig, de söker upp skyddade platser, ofta samma plats som innan eller där en annan kalv legat tidigare (Brownlee, 1950; Kiley-Worthington & de la Plain, 1983; Jonasen & Krohn, 1991). Kalvarna bildar ofta egna kalvgrupper som leker, äter och vilar ihop. Detta är ganska väl sammanhållna grupper som håller ihop medan mödrarna betar en bit ifrån. En kalv kan lämna sin mor för att sysselsätta sig i gruppen istället. Tiden de tillbringar i kalvgrupperna ökar med ökad distans från modern (Wood-Gush et al., 1984; Vitale et al., 1986; Woivalin, 1990). Vid uppfödning i gruppbox bör det finnas en kalvgömma så att kalvarna kan gå undan på ett sätt som överensstämmer med det naturliga beteendet (Högsved & Ekesbo, 1991). Unga kalvar ligger ner ca 70% av dygnet, fördelat på perioder (Walker, 1950; Munksgaard & Krohn, 1989). Tiden minskar sedan till 40-50% av tiden vid 6 månaders ålder. När kalvarna är unga sover de större delen av tiden, senare idisslar de merfortfarande vid sex månaders ålder står, äter och idisslar de signifikant mindre än korna (Nicol & Sharafeldin, 1975; Kiley-Worthington & de la Plain, 1983; Wood-Gush et al., 1984). Betandet blir mer integrerat med andra beteenden vid 2 månaders ålder. Kalven verkar bli mindre beroende av sin mor och mer integrerad i flockens sociala struktur (Wood-Gush et al., 1984). När kalven är ca 3 månader gammal betar den på ett sätt som mycket liknar kornas vad gäller dygnsrytm (Nicol & Sharafeldin, 1975). Kalvarnas sociala beteende Fram till 5 månaders ålder är det mest modern som slickar kalven. Från och med 3 månaders ålder slickar även andra djur i flocken kalven en hel del (Woivalin, 1990). Vid 6 månaders ålder är det övriga kor som slickar kalven mest. Att kalvar slickar varandra är vanligast när de är under 3 månader, då kalvarna blir äldre minskar slickandet mellan dem, men övriga vuxna slickar kalven lika mycket. Det är först vid sex månaders ålder som kalvar slickar vuxna mer än någon enstaka gång (Woivalin, 1990). Kon slickar oftast delar av kalven som den har svårt att nå själv (Vitale et al., 1986). Kor kan ses slicka främmande kalvar men de slutar ofta med att putta iväg den då den försöker dia. Tjurkalvar slickas ofta mer än kvigkalvar (Le Neindre, 1982). 10

11 Kalvarna undersöker omgivningen med hjälp av lukt, smak, syn och känsel signifikant mer än korna, speciellt mellan en veckas och två månaders ålder (Brownlee, 1950; Kiley- Worthington & de la Plain, 1983; Wood-Gush et al., 1984). När någon fara hotar springer kalven normalt till sin mor för skydd. Kalven verkar ha ett behov av en "beskyddare" och väljer någon/något annat om inte kon ställer upp. När kalven blir äldre tar hela hjorden över beskyddarrollen (Brownlee, 1950; Wood-Gush et al., 1984). Samtidigt som antalet kontakter med modern minskar ökar kontakten med övriga kalvar motsvarande. Redan vid sju dagars ålder har kalvarna fler kontakter med varandra än med modern (Wood-Gush et al., 1984; Woivalin, 1990). Kalvarnas interaktioner med andra kor förblir ganska konstant under perioden upp till två månaders ålder, detta inkluderar även en del hot från korna. Nosande är den vanligaste sociala kontakten upp till tre månaders ålder med en topp vid 7 dagar, efter tre månaders ålder minskar det konstant i frekvens. Kalvens kontakter med andra kalvar ökar tills den är ca fyra månader gammal, då börjar den uppföra sig mer som en vuxen och tar även kontakt med andra kor (Kiley-Worthington & de la Plain, 1983). Efter en timme eller två börjar friska kalvar leka, främst med modern (Brownlee, 1950; Woivalin, 1990). Vid tre dagars ålder leker redan kalvarna lite med varandra. Lekandet ökar kraftigt till en till fyra månaders ålder för att sedan vara relativt konstant till sex månaders ålder (Nicol & Sharafeldin, 1975; Kiley-Worthington & de la Plain, 1983; Wood-Gush et al., 1984; Woivalin, 1990). Redan vid två månaders ålder är lekkontakterna nästan lika vanliga som nosandet och det ökar med ålder. Efter en veckas ålder står kalvarna för 85% av lekkontakterna, lek med övriga vuxna blir sällan långvarigt. Enstaka gånger ses äldre tjurkalvar ha stångningslekar med tjuren. Den vanligaste leken är att stångas utan att flytta på sig. Springande och hoppande är den näst vanligaste leken, den slutar oftast lika hastigt som den började. Springande och hoppande ses inte efter 4 månaders ålder medan stångandet ökar något. Kalvarna har tydligt mest kontakt med den kalv som är närmast i ålder. Tjurkalvar initierar oftare lek än kvigkalvar, men det är ingen skillnad mellan kön som lekpartner. Den vanligaste sysselsättning före och efter lek är att beta(vitale et al., 1986; Woivalin, 1990). Avvänjning och artificiell separation Hos Zebu-boskap sker avvänjningen mellan sjunde och fjortonde månaden, med ett snitt på tio månader. Kvigkalvar avvänjs i genomsnitt vid nio månader, tjurkalvar vid elva månader (Reinhardt & Reinhardt, 1981). Alla beteenden relaterade till bindningen ko-kalv försvinner inte i och med avvänjningen, det verkar som om bandet mellan ko och kviga behövs för kvigans integration i vuxengruppen. Kons sociala rang bestämmer även kalvens rang (Le Neindre, 1982). I artificiell uppfödning är det generella beteendet vid avskiljningen från modern efter fyra dagar att kalven luktar på den nya boxen ca en halv timme, sen lägger den sig ner och somnar (Lidfors, 1996). Kalvar som separerats direkt efter födseln slickar sig själva mer de första tre dygnen och rör mmindre på sig efter två dagar än kalvar som går kvar med modern (Metz, 1984a; Lidfors, 1996). De kalvar som avskilts direkt råmar signifikant mer dag ett och tre (Metz, 1984a). Kor som separerats från sin kalv direkt efter födseln råmar mindre och är mer inaktiva de första två timmarna än de som har kvar sin kalv. När kalvarna som gått med modern tas bort efter fyra dygn råmar de mer än de som togs bort direkt efter kalvningen (Lidfors, 1996). Kalvar som får stanna kvar med modern urinerar och gödslar signifikant tidigare än de som separerats från modern direkt efter kalvningen (Metz, 1984a). 11

12 Avvänjning vid 6-8 veckors ålder är inte problemfritt, kalvarna har svårt att vänja sig vid foder efter den stora mjölkgivan. Kalvens komfortbeteende (slicka och klia sig) stiger markant när den skiljs från kon, oavsett om det sker direkt efter födseln eller efter fem dagar. Kalvar som går hos kon luktar mindre både på golv och inredning än kalvar som går i ensambox. Kalvar som flyttas efter fem dagar har färre aktivitetsperioder än de som flyttas direkt, vilka verkar rastlösa och oroliga. De kalvar som fått dia fem dagar slickade sig mer efter flytten än de som flyttats direkt efter födelsen. Totalt sett verkar alltså kalvar som separeras från kon efter fem dagar klara separationen bättre (Jonasen & Krohn, 1991). Effekter av att låta kalven dia Här nedan beskrivs dels råmjölkens betydelse för kalven och dels hur det påverkar kon och kalven att kalven diar sin mor eller en amko. Tiden till första dining och råmjölkens betydelse Modersbeteende hos våra kor skiljer sig inte speciellt från vilda arter, men modern avel har gjort kon olämplig för kalven att dia. Juvrena är så stora att de är svåra att dia. I det vilda är juvret alltid högsta punkten av buken (Selman et al., 1970; Edwards & Broom, 1982). Genom att avla på produktionsegenskaper har kon sen hon domesticerades ändrats, framförallt vad gäller juverformen, på ett sätt som kan äventyra den livsviktiga överföringen av antikroppar till den nyfödda kalven. Dessutom utsätts immunförsvaret för hårdare påfrestningar i den moderna animalieproduktionen än i det vilda. Trots att transmissionskapaciteten i tarmen inte ändras nämnvärt under kalvens första levnadsdygn om den inte fodras eller utsätts för stark stress, bör den ändå få råmjölk så fort som möjligt så att inte patogena mikroorganismer hinner kolonisera tarmslemhinnan. Dessutom påverkas hur mycket makromolekyler som går igenom innan tarmväggen stängs, betydligt mer i början av första dygnet än senare. Råmjölksutfodringen bör fortgå så länge som möjligt, även efter det att tarmväggen stängts har råmjölken en lokalt skyddande effekt i tarmen (Michanek & Ventorp, 1989). I artificiell uppfödning är det ganska vanligt att uppemot 50% av kalvarna inte lyckas dia inom 6 timmar (Edwards, 1982; Metz, 1984a; Michanek & Ventorp, 1988; Illman & Špinka, 1993; Rajala & Castrén, 1995; Lidfors, 1996) 25% inte inom 8 timmar (Selman et al., 1970) och 10% inte inom 12 timmar (Ventorp & Michanek, 1991). De kalvar som inte lyckas dia inom rimlig tid har oftast av någon anledning inte letat efter spenarna (Selman et al., 1970; Ventorp & Michanek, 1991; Illman & Špinka, 1993). Att kalven går hos modern är alltså ingen garanti för att den får råmjölk tidigt (Krohn & Madsen, 1985). Hur kon är konstruerad har en signifikant effekt på tiden det tar för kalven att hitta spenen (Selman et al., 1970; Edwards, 1982). Den viktigaste faktorn för hur tidigt kalven diar är avståndet från golvet till spenbasen (Ventorp, 1999). När juver och spenar sitter på högsta delen av buksidan använder kalven mindre tid för att hitta rätt (Selman et al., 1970; Edwards, 1982). Fler kalvar till tredjekalvare och äldre kor misslyckas med att dia under de första 6 timmarna än kalvar till yngre kor. Misslyckande med att dia kan mycket väl bero på dålig juverkonformation (Edwards & Broom, 1982, Lidfors, 1996). Även spenarnas form spelar roll, för stora eller för små spenar kan ge kalven problem att få tag i dem. Dessutom har kalven svårare att suga på spenar som pekar rakt ner än de som pekar utåt eller framåt (Selman et al., 1970; Edwards, 1982; Ventorp & Michanek, 1991). 12

13 Tiden till första råmjölksintag är av stor betydelse för kalvens tidiga immunstatus (Langholz et al., 1987; Rajala & Castrén, 1995). Halten IgG minskar signifikant i mjölken med 4 timmars intervall (Kruse, 1970). Ju tidigare kalvar får råmjölk desto högre är den totala IgGkoncentration vid 24 timmars ålder, men råmjölks-ig-koncentrationen korrelerar inte signifikant med serum-ig-koncentrationen vid någon ålder (Rajala & Castrén, 1995). Langholz et al. (1987) visar ett positivt samband mellan Ig koncentration efter 24 timmar och kalvarnas dagliga tillväxt. Det verkar också finnas en positiv korrelation mellan låg Ig-halt vid 24 timmars ålder och hög sjukdomsfrekvens (Fallon & Harte, 1983; Langholz et al., 1987). Kalvar som separerades från modern direkt efter födseln och fick tre mål råmjölk hade fler diarrédagar och behövde två till tre gånger så mycket veterinärvård som kalvar som fick dia tre dygn (Metz, 1984a; Rajala & Castrén, 1995). Moderns närvaro påverkar serum-ig-halten vid 48 timmars ålder positivt och även kalvens allmäntillstånd. I ett försök där kalvar antingen gick med modern men inte fick dia förrän efter sex timmar, eller skiljdes från modern och släpptes in efter sex timmar var kalvarna som fick gå med modern piggare, bättre på att stå och ivrigare att dia när de tilläts vid 6 timmar än de som släpptes in till modern (Selman et al., 1971). Även kalvar som går med sin mor bör erbjudas en giva bra råmjölk eftersom många kalvar inte diar inom rimlig tid (Michanek & Ventorp, 1988; Rajala & Castrén, 1995). Går ko-kalv paret med andra kor bör kalven utfodras för hand med råmjölk eller vaktas så den diar sin mor som första mål. (Edwards, 1982; Edwards, 1983; Michanek & Ventorp, 1989; Ventorp, 1999). Kalvar som diar främmande kor har signifikant kortare ditid på sin egen mor än kalvar som bara diar sin mor. Korsdiande kalvar tenderar att ha kortare total ditid de första sex timmarna (Illman & Špinka, 1993). Blodprov tagna ett dygn post partum visar att serum-igkoncentrationer hos kvigors kalvar bara är 1/3 av kornas kalvar. Det kan finnas skäl att dels hjälpa kvigornas kalvar dia, dels utfodra dem med råmjölk från en äldre ko. Dessutom uppmäts lägre halter serum-ig hos kalvar som föds mot slutet av inomhusperioden (Langholz et al., 1987). Ig koncentration i råmjölken skiljer mellan olika raser (Kruse, 1970). Serum-Ignivån hos kalvarna är lägst vid 10 veckors ålder (Rajala & Castrén, 1995). Effekter av att låta kalven dia en amko Amkosystemet innebär, rätt skött, hög välfärd, bra produktion och tillväxt samt låg skötselkostnad eftersom kon tar hand om kalvarna (Krohn, 1999). Ett vanligt system för att hålla amkokalvar är att två eller flera kalvar släpps in till en ko, antingen direkt efter kons egen kalvning eller efter den egna kalvens råmjölksperiod om den ska dia. Kons egen kalv tas bort för att hon inte ska favorisera den, sen släpps fosterkalvarna in antingen direkt eller efter några timmar, eller efter ett par dagar då kon slutat leta efter sin egen kalv. Kalvarna bör vara hungriga (Everitt et al., 1968; Kilgour, 1972; Edmunds, 1974; Rosecrans et al., 1981; Rosecrans & Hohenboken, 1982/83; Kent, 1984; Krohn, 1999). Ett annat vanligt system är att kon uppfostrar sin egen kalv och en fosterkalv (Wyatt et al., 1977; Le Neindre, 1982; Le Neindre, 1989). En variant är att låta en grupp kor gå ihop med sina kalvar fyra dagar post partum och sen ta bort hälften av korna. Det är då extra viktigt att se till så att fosterkalvarna får dia. Unga kalvar verkar dock vara tillräckligt beteendemässigt smidiga för att få i sig tillräckligt med mjölk även om modern försvinner (Špinka & Illman, 1992). Ett tredje system är att släppa in tre till fyra kalvar till en slumpmässigt vald ko två gånger dagligen (Fallon & Harte, 1980) eller att ha en kalvgrupp som en grupp kor släpps in till två gånger dagligen (Edmunds, 1974). Det är viktigt att fosterkalvarna är lika i storlek och ålder så att de inte konkurerar på olika villkor (Kent, 1984; Krohn, 1999). Oavsett vilket system som väljs är det 13

14 viktigt att se till att fosterkalven/kalvarna får och kan dia (Rosecrans & Hohenboken, 1982/83; Kent, 1984; Herd 1988; Krohn, 1999). I de fall där amkorna går i grupp förekommer en hel del korsdiande. I övervägande fall är kon positiv till fosterkalven, men bindningen är oftast inte tillräckligt stark för att korna ska avvisa andra kalvar (Kilgour, 1972; Wyatt et al., 1977; Rosecrans et al., 1981; Rosecrans & Hohenboken, 1982/83; Kent, 1984; Herd 1988; Krohn, 1999). Korna tillåter dock korsdiande i olika grad, och vissa dias mer än andra (Špinka & Illman, 1992). Kor som inte själv fått dia som kalvar tillät okända kalvar att dia mer än kor som själva diat (Le Neindre, 1989). Den okända kalven diar oftast bakifrån medan den egna fosterkalven också diar, den avvisas oftast inte (Rosecrans & Hohenboken, 1982/83; Špinka & Illman, 1992). De flesta kalvar med egna mödrar i gruppen diar helst henne. Av fosterkalvarna diar mer än hälften mer än en ko (Kilgour, 1972; Rosecrans & Hohenboken, 1982/83; Špinka & Illman, 1992). I fall där kon har sin egen kalv och en fosterkalv blir viktökningen densamma för båda kalvarna om fosterkalven adopteras. Ju sämre fosterkalvens relation till kon är desto sämre växer den och desto mer växer kons egen kalv (Wyatt et al., 1977; Le Neindre, 1982). När fosterkalven inte blir adopterad blir den inte slickad och diar inte i omvänd parallell ställning, men den kan dia ur andra vinklar när kons egen kalv diar (Le Neindre, 1982). Kons egen kalv diar signifikant mer än fosterkalven (Le Neindre, 1989). Fosterkalvar är signifikant lättare vid 200 dagars ålder än kalvar som gått ensamma med sin mor (Wyatt et al., 1977; Rosecrans et al., 1981). Kor med två kalvar producerar 40% mer kalvvikt än kor med bara en kalv (Rosecrans et al., 1981). Everitt & Phillips (1971) och Kaiser & O Neill (1975) visar att tillväxten reduceras signifikant när antalet kalvar per ko ökas från två till fyra och de rekommenderar tre kalvar per ko. Fyra kalvar per ko gav bäst tillväxt per ko, men kalvarna var för lätta. Lundin et al. (2000) visar att kalvar som gick fyra stycken med en ko växte signifikant mer per dag (totalt ca 30%) än kalvar som utfodrats 5-7 kg mjölk per dag ur spenhink eller automatisk amma. De drack enligt beräkningar ca 3,5 liter mer per dag. Kalvarna diar samtidigt och inget korssugande kalvarna emellan förekommer (Schuch et al., 1999). Ingen klar relation mellan kalvarnas tillväxt och kons laktationsnivå kan ses (Everitt et al., 1968). Med tanke på fördelarna för juverhälsan borde det vara bättre att ta kor i sen laktation till amkor. Det verkar inte vara större problem att få korna att acceptera kalvarna då än tidigt i laktationen (Krohn, 1999). Kalvar som får dia två gånger per dag växer bättre än de som går med kon hela tiden. Skötselmässigt är två gånger om dagen metoden smidigare och ger kalvar som varierar mindre i avvänjningsvikt (Everitt & Phillips, 1971). Diande kalvar växer bättre än hinkuppfödda under mjölkperioden. I perioden direkt efter avvänjning faller tillväxten för amkokalvarna medan den fortsätter att stiga för kalvarna som utfodrats artificiellt. Amkokalvarna avvandes abrupt och var oroliga den första veckan efter, medan de övriga avvandes successivt (Everitt et al., 1968; Lundin et al., 2000). Kaiser & O Neill (1975) rekommenderar avvänjning vid 9-10 veckors ålder. Avvänjning vid 6 veckors ålder ger dels för lätta kalvar för slakt, dels inverkar det på kalvhälsan direkt efter avvänjning. Diande kalvar som avvants vid sju eller tio veckor väger ungefär lika mycket vid 14 veckor (Everitt et al., 1968). Kor som diats producerar mer mjölk och fett efter avvänjning än de som mjölkas hela tiden. Laktationsperioden blir också längre. Ökningen kompenserar dock inte riktigt för bortfallet under diperioden (Everitt & Phillips, 1971). Kor med två kalvar behöver signifikant mer foder 14

15 än de med bara sin egen kalv men de producerar signifikant mer mjölk, dock inte heller här riktigt kompensatoriskt (Wyatt et al., 1977). Korna kompenserar alltså delvis för det bortfall som blir av att kalven diar, dock inte helt. Å andra sidan ska kalven ha mjölk i vilket fall som helst. Effekter av att låta kalven dia modern Amkosystem kan vara svårt att praktisera i små besättningar med kalvningar jämt utspridda över året och det är då lättare att låta kalven dia sin mor (Krohn & Madsen, 1985). I artikeln "Går det an, att låta kalfwarna di sina mödrar? är det fördelagtigt och rådeligt?" skriver Rönne så tidigt som 1817 om fördelarna med att låta kalvarna dia sina mödrar. På en gård har han sett att kalvar som fått dia sina mödrar blev bättre mjölkkor, kvigor blev lättare att mjölka in, kalvarna blev slaktfärdiga tidigare eller bättre mjölkkor som vuxna, samt friskare. Kalvar som får dia 2*30 min per dag växer bättre än kalvar som går med kon hela tiden. Om kon mjölkas som vanligt i båda fallen producerar hon sämre när hon har kalven hos sig hela dygnet (Krohn, 1999). Kalvar som får dia modern 2*30 min/dag växer dubbelt så mycket per dag som hinkuppfödda kalvar (Foldager & Krohn, 1991; Sanh, 1994; Das, 1999). Dessutom minskar mjölkmängden per kg tillväxt från 4,5 till 3,9 kg. Kroppskonditionen är bättre för kalvar som får dia två gånger per dag (Sanh, 1994). Kalvarnas ditid är signifikant längre hos de som diar jämfört med kalvar som dricker ur hink (Nilsson, 1997; Krohn et al., 1999). Kalvar som får dia 10 dagar växer signifikant mer än hinkuppfödda. De nästa tio dagarna förlorar kalvarna som diat i vikt medan de övriga växer, men totalt till 60 dagars ålder växer kalvarna som diat signifikant bättre (Metz, 1987). Kalvar som får dia en fjärdedels juver om dagen, vilket motsvarar 10% av kroppsvikten i mjölk växer lika mycket som kalvar som utfodras med 12% av kroppsvikten ur hink (Sharif & Abu Bakar, 1985). Den fysiska närvaron av modern leder till nästan samma viktökning som hos kalvar som dessutom får dia henne (Krohn et al., 1999). Kalvarna som går med modern men inte får dia utför signifikant mer undersökande beteende än de som får dia (Nilsson, 1997) och ko och kalv är mer sociala med varandra än när kalven kan dia (Krohn et al., 1999). Kalvarna som får dia börjar äta gräs/foder tidigare och äter mer de första 2 till 4 veckorna än kalvar som inte får dia alls (Krohn & Madsen, 1985; Sharif & Abu Bakar, 1985; Das, 1999; Krohn et al., 1999). De är också mer aktiva än de som föds upp via hinkutfodring vilket troligen leder till den högre vikten vid 3 månaders ålder (Das, 1999). Däremot i Jonasen & Krohns (1991) studie åt de diande kalvarna mindre foder än de hinkutfodrade kalvarna och fortsatte med det även efter avvänjning. De diande kalvarna hade en högre tillväxt på grund av den stora mjölkmängden. De diande kalvarna hade en bättre tillväxt även efter avvänjning trots den dåliga torrfoderkonsumtionen de första veckorna. Totalt sett växte kalvarna som fått dia ändå bättre än de hinkutfodrade kalvarna I Foldager & Krohns (1991) studie var kvigorna som diat två gånger per dag till avvänjning vid sex veckors ålder tyngre vid första brunst, var dräktiga tre dagar längre, fick kalvar som var fyra kg tyngre vid födseln och hade något högre produktion (tre kg/dag) de 250 första dagarna i sin första laktation. Skillnaderna var dock inte signifikanta. Kalvar som lämnats med kon i tre dygn producerade signifikant mer mjölk och mjölkfett under sin första och andra laktation än de som tagits bort direkt (Albright, 1982). När Zebukorsningar raser dias ökar deras produktion (Sanh, 1994; Das, 1999). Däremot verkar våra vanliga mjölkraser inte påverkas i någon större utsträckning (Krohn et al., 1990a; Krohn et al., 1990b; Nilsson, 1997). I Krohns (1999) studie då restriktivt diande tillämpades 15

16 (2*30 min per dag) ökade produktionen både under diperioden fram till avvänjning vid åtta veckors ålder och därefter. Fetthalten i mjölken minskade under diperioden på grund av ofullständig urmjölkning. Efter avvänjning blev mjölkmängd, fetthalt och mängd residualmjölk normal igen. Kor som dias dagar har mindre residualmjölk ända till tre månader efter kalvning (Krohn & Madsen, 1985). Att kon ger sin kalv di inverkar inte negativt på hennes fertilitet (Krohn et al., 1990b; Sanh, 1994; Krohn et al., 1999). I Metz (1987) studie blev kalvningsintervallen kortare hos kor som gav sina kalvar di i tio dagar. Mastitfrekvensen minskar för kor som dias (Krohn et al., 1990a; Krohn et al., 1990b; Sanh, 1994; Krohn, 1999). Det kan hända att kor som dias försöker hålla inne mjölken när de mjölkas, men oftast bara under perioden då de dias (Krohn & Madsen, 1985; Sharif & Abu Bakar, 1985; Krohn, 1999). Avvänjningen påverkar kons välfärd, hon får kortare ligg- och ät-tid i fler och kortare perioder, råmar efter kalven flera dagar och vill knappt släppa mjölken (Krohn et al., 1990b). Trots den negativa effekten vid avskiljningen överväger fördelarna med att dia tio dagar både för ko och kalv (Metz, 1987). Placeringen av kalven i ensambox bredvid kon ger normalt inga problem, båda accepterar det, och kalven får dia när den släpps in (Krohn et al., 1990b). Uppbundet system för diade kor ställer mycket höga krav på skötsel och tillsyn. Kalvarna måste ha en eller flera liggplatser med rent strö. De måste hindras från att smutsa ner på foderbordet genom att gå upp på det. Generellt kan sägas att det ställer så höga krav att djurägaren bör tänka sig för mer än en gång innan han väljer detta system (Högsved & Ekesbo, 1991). System för inhysning och utfodring Kalvningsbox Enligt Michanek & Ventorp (1988) finns det i princip fem olika kalvningsmiljöer: på båspall, inhägnad båspall, liggbås, gruppkalvningsbox och kalvningsbox. Av dem är det bara kalvningsboxen som har de tre önskvärda egenskaperna för ett kalvningsutrymme: kon lösgående, ko och kalv avskilda från andra djur, och miljön anpassad till nyfödd kalv. Inhägnad båspall ger kalven ungefär samma förutsättningar, men inte kon som är uppbunden och inte kan nå kalven. Gruppkalvningsbox leder till att man kan ha fler djur på samma yta, men har nackdelen att kalven inte säkert diar sin egen mor först och inom rimlig tidsrymd. Klimat och hälsa En kalv klarar låga temperaturer (Bengtsson, 1995) så länge närmiljön är torr (både luft och strö) och dragfri (inte snabbare luftrörelser än 0.3 m/sekund) så att pälsen är torr och nedkylning förhindras (Bourne, 1969; Hedrén & Gustafsson, 1977; Harte & Fallon, 1981; Bengtsson, 1995). Kalvar som ska födas upp i ett kallt utrymme måste flyttas dit så snart som möjligt efter födseln (Bengtsson, 1995), det är mindre lämpligt att flytta ut nyfödda kalvar vid temperaturer under 10 o C (Högsved & Ekesbo, 1991). Det finns ett samband mellan luftvägssjukdomar och hög luftfuktighet och tunna och därmed fuktiga bäddar, medan kalvhälsan inte verkar ha något samband med temperatur så länge de är friska och i gott hull (Brännäng & Ekman-Bjäresten, 1965; Blom, 1981). Spädkalven har stora krav på klimatet i stallet och medverkar mer till försämring av detsamma än andra djur (Brännäng & Ekman-Bjäresten, 1965; Bourne, 1969). God 16

17 ventilation är nödvändig, och värmetillskott, antingen från äldre djur eller genom uppvärmning av tilluften (Brännäng & Ekman-Bjäresten, 1965; Blom, 1981; Bengtsson, 1995). Det är inga problem att ha kalvarna i samma byggnad som korna, under förutsättning att de hålls i den varmaste delen, borta från fönster och dörrar (Jensen & Konggaard, 1981). Det föreligger större risk för luftvägsproblem under vintern än sommaren. Däremot är risken för diarré 1,5 gånger större och för allvarlig diarré 2,8 gånger större under sommaren än under vintern (Svensson et al., 2000). Ensambox Högsved & Ekesbo (1991) rekommenderar att ensambox används till 6-8 veckors ålder, speciellt om alternativet är gruppbox med spaltgolv. De ser dock en nackdel i att kalvarnas sociala behov och rörelsebehov inte tillfredsställs. Ensambox underlättar tillsyn och skötsel, motverkar smitta och sugning och tillåter individuell utfodring (Brännäng & Ekman- Bjäresten, 1965; Thickett et al., 1986; Högsved & Ekesbo, 1991). Den vanligaste åsikten är att boxen ska ha tre täta väggar för att förhindra kontakt kalvarna emellan och därmed smittspridning, sugning och drag. Är boxmellanväggarna genombrutna kan kalvarna dock ha lite social kontakt (Brännäng & Ekman-Bjäresten, 1965; Hedrén & Gustafsson, 1977; Thickett et al., 1986; Högsved & Ekesbo, 1991). Svensk djurskyddslag krävde fram till EU-inträdet att väggar i ensamboxar skulle vara täta, men från och med ska väggarna vara genombrutna och tillåta ögonkontakt och direkt beröring mellan kalvarna, mellanväggarna ska dock vara täta upp till en höjd av 80 cm. Kalvar i ensambox ligger ner mer än kalvar i gruppbox (Warnick et al., 1977; Gjestang, 1983; Hansen, 1988; Lundin et al., 2000). Kalvar i ensambox använder även mer tid till att slicka sig själva än kalvarna i gruppbox, troligen för att de saknar den sociala slickning som utförs i grupp (Dybkjær, 1988). Kalvhydda Kalvhyddor är vanligast i utlandet i besättningar med problem med sjukdomar (Högsved & Ekesbo, 1991). Systemet innebär merarbete och kräver god skötsel (Hansen, 1985; Högsved & Ekesbo, 1991; Bengtsson, 1995). Kalvhyddor är en låda med strö och till det en inhägnad rastfålla. Kalvarna står alltså individuellt som i ensambox, men står ute och har större plats att röra sig. Kalvar i hyddor ändrar position signifikant oftare än kalvar inomhus och har fler men kortare liggande och ståendeperioder. Framförallt flyttade de sig i relation till solen, bort från den varma dagar och mot den kalla dagar (Dellmeier et al., 1985). Genomsnittlig tillväxt och foderupptag är större hos kalvar i hyddor än hos kalvar i ensambox i isolerad byggnad, men foderomvandlingen är bättre hos kalvarna i hyddorna. Generellt är hälsan bättre i hyddorna, men diarréfrekvens är samma (Hansen, 1985). Grupphållning Det finns några olika system för grupphållning : spalt, betonggolv med strö, djupströbädd i hela eller delar av boxen eller liggbås/foderliggbås med spalt eller skrapad gång (Brännäng & Ekman-Bjäresten, 1965; Bengtsson, 1995). Det finns flera nackdelar med djupströbädd i hela boxen; klövproblem på grund av för litet slitage; stor halmåtgång; bäddens höjd ökar relativt 17