Albinssons bussgarage vid Gärdhemsvägen från vattentornet år 1947.

Transkript

1 Albinssons bussgarage vid Gärdhemsvägen från vattentornet år 1947.

2 Busstrafiken hade en besvärlig start Firma G. A. Albinsson vid en milstolpe Ett jubileum som betecknar en ingalunda oviktig milstolpe för vår stads kommunikationsväsen inträffar den 17 dennes då G. A. Albinssons omnibusstrafik fyller tjugo år. Det är nämligen denna dag jämnt två decennier sedan firmans innehavare, herr G. A. Albinsson, gjorde sin första busstur med passagerare och under de år som därefter förflutit har rörelsen utvecklats till aktningsvärda proportioner. Både i samband med den egentliga trafiken och tillverkningen av omnibusskarosserier med mera har namnet Albinsson fått mycket god klang i dessa delar av Sverige. Egentligen är det ganska egendomligt att tänka sig att en för den mänskliga samlevnaden så viktig detalj som busstrafiken, knappast ens existerade för tjugo år sedan i denna landsända. I dessa tider då allehanda restriktioner drabbat trafikväsendet har man bäst lärt sig att inse betydelsen av goda och välordnade kommunikationer och att det skulle vara synnerligen svårt att "vrida klockan tillbaka" några tiotal år på detta område torde nog alla vara överens om. Men ändå var det ett besvärligt pionjärarbete som måste utföras då omnibusstrafiken först sattes i gång och svårigheter i legio att övervinna innan det nya kommunikationsmedlet slagit igenom och fått den säkerhet, som allmänheten fordrar. Det är alltså i hög grad på sin plats att vi låter herr Albinsson, som en av de obestridliga föregångsmännen på området, inför jubiléet berätta litet om sina minnen från den tid då busstrafiken först startades i trollhättebygden. Företagets första omnibuss.

3 Lilla Edetresor med en buss från franska fronten Den första resan gjordes den 17 augusti 1922, berättar herr Albinsson. Den dagen hade en så kallad förbudssöndag anordnats det var mitt under omröstningskampanjen och det var ett sällskap nykterhetsvänner som var de första passagerarna. Kort därefter fick jag ett muntligt löfte av stadens myndigheter att köra mellan Drottningtorget och respektive Skoftebyn och Strömslund, men senare kom en utsocknes herre och fick koncession på sträckorna, varvid mitt muntliga tillstånd inhiberades. Vid denna tid hade emellertid några personer börjat köra turer till Lilla Edet med ett gammalt vidunder till buss, som inköpts från franska fronten. Då detta fordon ofta var sönder, fick jag göra körningar med reservbuss och när efter någon tid innehavarna av den märkliga franska bussen tröttnade på försöket insattes min vagn i reguljär trafik. Det var en Fordlastbil av T-modell som använ- G. A. Albinsson des och det var sannerligen inget lekverk att klara uppgiften under denna första tid, då jag fick vara chaufför om dagarna och reparatör om nätterna, vilket senare för övrigt var mycket förklarligt eftersom vägarna på den tiden ofta var sådana att vagnsaxlarna släpade på marken och ringarna skars sönder efter några få resor. Det låter kanske som lögn men är icke dess mindre sant att jag från starten den 17 augusti 1922 till den 17 juni 1923 köpte i genomsnitt fyra ringar i månaden. Sedermera blev det förstås en smula bättre. Länsstyrelsen lät krossa makadam som de väghållningsskyldiga fick gratis och jag måste också gratis hjälpa till med utkörningen av makadamen på de ställen där vägarna var som sämst. Dåliga vägar och bråkiga passagerare Några särskilda minnen av svåra färder? Det finns många. En gång blev det till exempel motorstopp mitt i natten. Då jag kom fram för att försöka dra i startveven fanns både framaxel och vev långt under vägytan som såg ut som en enda välling. Men det finns också glada minnen från bussarnas barndom. Jag minns till exempel en gång, då en herre i sista minuten kom till hållplatsen i Lilla Edet och frågade om han kunde få plats i den fullsatta bussen. Jag hann inte svara förrän jag blev förekommen av några flickor, som satt inne i vagnen och som ropade att vederbörande kunde få plats i knät. Ja, passageraren antog anbudet och blev mycket kringklappad. Men utanför stod vid avfärden en dam och ropade att han inte kunde sitta på det sättet hela vägen utan måste vänta till nästa dag. Sedan fick jag veta att damen i fråga var hans lagvigda och då kanske man kan förstå situationen. För resten inträffade det rätt ofta intermezzon mellan manliga och kvinnliga passagerare, allra helst som det brukade vara gott om den senare kategorin. En gång fanns det endast en manlig passagerare med, men denne tog sig för att ofreda några kvinnliga medresenärer. Jag hörde oljud från vagnen och såg i spegeln vad som hände, vadan jag stoppade bussen och gick in och talade några allvarsord med bråkmakaren, som tillhölls att sitta stilla på sin plats. När bussen kom i gång var det emellertid färdigt igen, men den gången gick jag in och placerade vederbörande på

4 den lilla fällstol som fanns bredvid förarplatsen med sådant eftertryck att sitsen brast och mannen blev sittande på golvet, där han sedan höll sig stilla ända till Lilla Edet. Det hände över huvud taget under den första tiden ofta att man hade besvär med överförfriskade personer och måste använda handgripligheter, så att man blev föremål för hot om både kroppslig misshandel och bojkott. Men i regel var det snart glömt och i stort sett har alltid förhållandet till passagerarna varit gott. Detsamma kan man emellertid inte säga om förhållandet till väderlekens makter. Vinterväghållningen var de första åren under all kritik och vid det första svåra snöfallet 1923 måste jag engagera snöskottarlag i en buss, som jag själv körde så långt det gick i snön. Där släpptes skottarna ut och fick röja väg till nästa driva och så gick det undan för undan, medan passagerarna kom efter i en annan buss, som anlände till Lilla Edet med en timmas försening. Vid avfärden på morgonen hade jag ut eget förråd försett samtliga snöskottare med strumpor och kalsonger till ombyte, vilket verkställdes på ett konditori i Lilla Edet. Men denna snöskottningsbravad var inte den enda. År 1929 köpte jag emellertid från Jämtland en snöplog, som kunde spännas framför bussen, vilket blev till god hjälp. Den senaste vintern erbjöd många svårigheter med åtföljande nattarbete men trafiken behövde i varje fall ej inställas. Tidigare har jag en gång efter en snörik vinter begärt att vid verkställd plogning få litet ersättning av vägstyrelserna med det mötte avslag. Odaterat foto.

5 En skenande buss i Hjärtum Den 16 november 1923 körde jag första turen Trollhättan-Lilla Edet över Hjärtum. På resan från Trollhättan var jag ensam men på återvägen fick jag två äldre passagerare, en manlig och en kvinnlig. Då vi passerat smedjan i Hjärtum körde jag förbi en hästskjuts, varvid den kvinnliga passageraren i bussen sade till mig att stanna emedan mannen i hästskjutsen, som uppgavs vara vägstyrelsens ordförande, hade vinkat. Nå, jag drog åt handbromsen, steg ur bussen och gick tillbaka mot hästskjutsen för att höra vad det var fråga om. Jag hade emellertid inte hunnit långt, förrän jag hörde vilda rop och hojtanden: bussen går, bussen går! Och när jag vände mig om såg jag passagerarna i fullt språng från den skenande bussen som knallade raka vägen fram på egen hand tills ett dike tog emot. Ett par man från smedjan kom dock till hjälp och det gick rätt fort att få upp bussen på vägen igen. Fast nog tänkte jag att den resan var både den första och sista på Hjärtumslinjen. Märkvärdigt nog kunde vittnena till händelsen hålla tyst om saken, något som de har min stora tacksamhet för än i dag. Andra besvärligheter hade man till att börja med ofta med personalen. En gång fick jag en chaufför, som söp sig så full att han somnade över ratten så att passagerarna måste ta bil till bestämmelseorten. När mannen sedan blev uppsagd hotade han att skjuta mig, vilket emellertid dess bättre uteblev. Sommaren 1924 började jag köra till Lyckorna och Ljungskile och under några år innehade jag även linjen Lilla Edet-Kungälv. Dagen innan denna linje skulle debutera gjorde jag tillsammans med min fru en provtur till Kungälv. Mitt på gatan i staden blev det motorstopp och för att inte kungälvsborna skulle komma och fråga om det var den nya linjebussen som råkat ut för denna kalamitet gick jag en bit framåt gatan för att avvakta och se om mycket folk skulle samlas. När vi gått ett stycke mötte vi en polis som bestod mig en regelrätt utskällning för att jag ställt bussen på gatan. Det skedde så efter alla konstens regler att jag glömde att bussen självdött. För att komma ifrån vidare ovett hoppade jag in i bussen, trampade på starten och fick ögonblickligen i gång motorn, varefter jag vände och körde direkt hem igen. "Hemmagjord" buss blev till belåtenhet Under de första åren beställde jag bussar från olika håll, men blev aldrig riktigt belåten, varför jag beslöt att försöka bygga dem själv. Jag anställde en skicklig snickare och efter tre månaders arbete och många bekymmer hade vi den första bussen färdig. Denna utföll till stor belåtenhet och ledde till många fler beställningar från bussägare än vad jag kunde ta emot. Trots små utrymmen har jag emellertid under årens lopp levererat flera hundra omnibussar, skåpbilar, lastbilar, kupéer, likbilar, släpkärror och dylikt. Över huvud taget ser jag med stor tillfredsställelse tillbaka på de gångna åren trots alla besvärligheter. Vad jag sätter mest värde på är att jag under de tjugo åren kunnat driva fem ganska långa linjer utan olycksfall, varvid någon passagerare blivit skadad, ett förhållande som kanske är beroende av både tur och god material, men först och främst av skickliga chaufförer, till vilka jag liksom till övriga medhjälpare vill uttala ett varmt tack. Under hela tiden har jag även rönt förståelse från passagerarnas sida, vilket varit av oskattbart värde under de senaste årens krisförhållanden med trafikinskränkningar och dylikt. Jag passar på tillfället, slutar herr Albinsson, att uttrycka mitt tack till samtliga gynnare under de förflutna två decennierna och hoppas på samma förtroende i fortsättningen.

6 Centralgaraget vid Gärdhemsvägen. Ett av Erik Björnängers foton år 1951.