Narkotikabrotten och de övriga omständigheterna samt tabellanvändningen Naz Hadi Zihaoui

Transkript

1 JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Narkotikabrotten och de övriga omständigheterna samt tabellanvändningen Naz Hadi Zihaoui Examensarbete i straffrätt, 30 hp Examinator: Stockholm, höstterminen 2017

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING ABSTRACT... 4 SAMMANFATTNING... 5 FÖRORD... 6 FÖRKORTNINGAR INLEDNING BAKGRUND SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR AVGRÄNSNING METOD OCH MATERIAL DISPOSITION NARKOTIKASTRAFFLAGENS UTVECKLING NARKOTIKASTRAFFRÄTTEN TIDIGARE BESTÄMMELSER ÅRS LAGÄNDRING FORTSATTA ÄNDRINGAR DOMSTOLARNAS BEDÖMNING BESTÄMMANDE AV STRAFFVÄRDE BROTTSINTERNA OCH BROTTSEXTERNA OMSTÄNDIGHETER ETABLERADE TABELLER I NARKOTIKAMÅL PRAXIS EFTER ÅR MÄNGDREKVISITET ÖVRIGA KVALIFIKATIONSGRUNDER Större omfattning eller yrkesmässig Särskilt farlig eller hänsynslös art Andra relevanta omständigheter HD:S NYA PRAXIS INLEDNING PRAXIS EFTER ÅR RUBRICERINGSFRÅGOR STRAFFPÅVERKANDE OMSTÄNDIGHETER VÄRDERINGEN AV OMSTÄNDIGHETERNA DE NYA TABELLERNA INLEDNING ÖVRE GRÄNSEN FÖR MÄNGDENS BETYDELSE PRELIMINÄRA GRÄNSEN FÖR GROVT NARKOTIKABROTT TABELLER AVSEENDE SPECIFIKT UTVALDA PREPARAT BAKGRUND TILL NUVARANDE RÄTTSORDNING SOU 2014: FÖRSLAG TILL TABELL INFÖR 2016 ÅRS REFORM PROP. 2015/16: UNDERRÄTTSPRAXIS GRÄNSDRAGNING MELLAN GROVT OCH SYNNERLIGEN GROVT NARKOTIKABROTT Solna tingsrätts dom mål nr. B

3 Svea Hovrätts dom mål nr. B Riksåklagarens överklagan dnr. ÅM 2017/ HÖGSTA DOMSTOLENS DOM MÅL NR. B ANALYS AVSLUTADE KOMMENTARER KÄLLFÖRTECKNING OFFENTLIGT TRYCK Lagtext Betänkanden Propositioner LITTERATUR ARTIKLAR RÄTTSFALLSFÖRETECKNING HD avgöranden Underrättspraxis... 74

4 ABSTRACT Drug related crimes have for a long time been distinguished from other crimes within criminal law pertaining to penal law and sentencing. Courts have for a long time, in drug related crimes, applied tables and have let these determine the outcome in the cases, both in terms of crime classification and sentencing. These tables are determined through established practice and with regards of the type and quantity of narcotics. The ruling judgement was considered to lead to a predictable and uniform application of the law. The degree of proportionality and equivalence which characterized the predictable application of the law is an entirely different question; uniformity does not imply equity. Section 3 of the Narcotic Drugs Penal Law (NSL) states that other factors, in addition to the type and amount, should be considered in the classification of the crime. In 2011, the Supreme Court announced that it would hear a petition on the question of crime classification and sentence determination regarding a relatively new narcotic drug. The question at hand during the so-called Mephedrone-case NJA 2011 s. 357 was how to class the drug mephedrone in terms of danger. The case focused instead on the application of the tables and the other factors which were to be considered in the judgement. Since the tables have been dominant in sentencing for a long time, the decision from the Supreme Court came as quite a surprise. In this case the Supreme Court pronounced which circumstances, in addition to the quantity of drugs, should be weighed into the classification and to achieve a fair outcome. One of the criteria to classify a crime as a grave narcotics crime is the involvement of large quantities of drugs. Regarding the application of the quantity requirement after 2011, its importance decreases, the larger the quantities being considered, and instead the focus is placed on the other factors such as the type of narcotics operations, the actors involved, the purpose and understanding on the operation and the beneficial interest. The Supreme Court has also determined that there should be some form of ceiling for the weightage provided to the type and quantity of drug, and that this significance should be limited if considering more stringent punishment. This is not to say that this factor loses all significance at the highest levels of penal value. It is emphasised in the 2016 reform that the quantity requirement should be considered in conjunction with the other qualifying grounds stated in the section 3 of the NSL law in the determination of the sentence. This change is based on statements from preparatory legislative work from Given that this was nearly 40 years ago, the revolutionary change made by the Supreme Court can hardly be considered unexpected, rather only expanded.

5 SAMMANFATTNING Narkotikabrotten har under lång tid skiljt sig från övriga brottstyper inom straffrätten i fråga om straffvärde och därmed påföljdsval. I narkotikamål har domstolarna länge tillämpat tabeller och låtit dessa styra utgången i målet, både i fråga om rubricering och straffvärdebedömning. Tabellerna är upprättade genom en sammanställning av praxis och med beaktande av en viss sort och mängd narkotika. Den styrande bedömningen ansågs leda till en förutsebar och enhetlig rättstillämpning. Frågan om vilken grad av proportionalitet eller ekvivalens som präglade den förutsebara rättstillämpningen är en helt annan fråga; enhetlighet betyder inte likformighet. Av NSL 3 framgår att även andra omständigheter, utöver arten och mängden, ska vägas in vid rubricering av brottet. Med tabellanvändningen frångicks ofta dessa övriga omständigheter. Högsta domstolen meddelade år 2011 prövningstillstånd i fråga om rubricering och straffvärdebedömning i ett narkotikamål avseende ett relativt nytt preparat. Frågan var hur preparatet mefedron skulle bedömas i farlighetshänseende, det s.k. Mefedron-fallet, NJA 2011 s Den egentliga frågan i Högsta domstolen gällde preparatets farlighet, men kom framförallt att handla om tabellernas användning och de övriga omständigheter som ska väga in i bedömningen. Eftersom tabellerna länge varit dominerande uppfattades domen som överraskande. I NJA 2011 s. 357 och efterföljande domar på narkotikastraffrättens område uttalar Högsta domstolen vilka omständigheter som utöver sort och mängd narkotika ska väga in i rubricerings- och straffvärdebedömningen i syfte att uppnå ett rättvisande resultat. Ett av kriterierna för grovt narkotikabrott är att brottet avsett en större mängd narkotika. Vad gäller mängdrekvisitets tillämpning efter år 2011 framgår att betydelsen avtar ju större mängd det är fråga om, där ska främst andra omständigheter beaktas, exempelvis vilken typ av narkotikaverksamhet det rör sig om, gärningspersonens roll, syfte och insikt i verksamheten samt vinstintresse. Högsta domstolen har även uttalat sig om att det ska föreligga ett sorts tak för betydelsen av sort och mängd och att denna faktor, vad gäller den övre delen av straffskalan, ska ha en begränsad betydelse. Det ska inte tas till intäkt att betydelsen helt förlorar verkan vid de allra högsta straffvärdena. I 2016 års reform betonas att mängdrekvisitet, likt övriga kvalifikationsgrunder i NSL 3, ska samspela med varandra vid den slutliga straffmätningen. Den förändring som Högsta domstolen åstadkommit baseras på förarbetsuttalanden utvecklade år Det är snart 40 år sedan vilket leder till slutsatsen att Högsta domstolen revolutionerande omläggning knappast kan anses oväntad, snarare enbart utvecklad.

6 FÖRORD Jag vill rikta ett stort tack till min handledare Malou Andersson som stöttat och väglett mig under uppsatsarbetet. Uppsatsen, och programmet i övrigt, har varit lärorikt, spännande och väldigt givande. Jag vill även rikta ett tack till min familj och mina vänner som stöttat mig under mina studieår samt tacka alla tidigare lärare som alltid trott på mig. Utan er motivation hade jag aldrig lyckats. Stockholm, den 2 januari 2018 Naz Hadi Zihaoui

7 FÖRKORTNINGAR EKMR Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. RB Rättegångsbalk (1942:740) BrB Brottsbalken (1962:700) NSL Narkotikastrafflagen (1968:64) FuK Förundersökningskungörelse (1947:948) HD Högsta domstolen HovR Hovrätten TR Tingsrätten Prop. Proposition SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning

8 1. INLEDNING 1.1. BAKGRUND Narkotikamissbruket är ett av de allvarligaste samhällsproblem som Sverige har att bekämpa. Målsättningen är ett samhälle fritt från narkotika och utgör således ett problem som ska bekämpas inom alla samhällsområden. 1 Innan NSL:s ikraftträdande fanns det ansvarsbestämmelser som kriminaliserade vissa företeelser med narkotika i bland annat narkotikaförordningen från år Missbruket hade vid denna tid ökat i Sverige och en strängare reglering ansågs påkallad. Förhoppningen var dels att minska missbruket men även att bekämpa den organiserade brottsligheten. 2 Dessa grundläggande tankar resulterade i NSL som sedan dess antagande år 1968 ändrats ett stort antal gånger. Syftet med ändringarna har främst varit att skärpa straffen samt bekämpa den illegala handeln på nationell och internationell nivå. 3 Genom att bekämpa den illegala handeln med narkotika skulle det per automatik leda till minskat missbruk. 4 Narkotikabrotten är uppdelade i tre svårhetsgrader ringa, normalgraden och grovt narkotikabrott. Sedan år 2016 har straffskalan avseende grovt brott uppdelats i två stycken genom införandet av synnerligen grovt narkotikabrott som en del av det grova narkotikabrottet, NSL 3 2 st. Andra stycket har således samma kriterier som första stycket men är att anse som försvårande i relation till första stycket. 5 Ett straffvärde ska reflektera gärningens förkastlighet enligt BrB 29 kap. 1 dvs. återspegla brottet eller den samlade brottslighetens straffvärde med beaktande av intresset för en enhetlig rättstillämpning. Enligt förarbetena är bestämmelsen ett uttryck för de grundläggande kraven på proportionalitet och ekvivalens som alltid bör beaktas. 6 Proportionalitetsprincipen innebär i stora drag att den som begår en brottslig handling ska få ett straff som står i proportion till handlingens allvar. Ekvivalens betyder att olika personer som 1 Prop. 1980/81:76 s. 194, prop. 1992/93:142 s. 14 och Träskman, P., Narkotikastraffrätten, 1 uppl., Nordstedts Juridik AB, Finland 2012, s Träskman, s. 38 f. 3 Prop. 1968:7 s. 61, prop. 1972:67 s. 27, Träskman s. 38 f. och SOU 2014:43 s. 32 f. 4 Träskman, s Södertörns tingsrätts dom den 13 juni 2017, mål nr. B s Prop. 2015/16:111 s. 8. 8

9 begår likartade brott ska få samma straff. Inbegripet ska straffet utdelas efter förtjänst med beaktande av brottslighetens natur. 7 Narkotikabrotten utmärkte sig inom straffrätten bland annat genom de exceptionellt höga straff som utdelats de senaste decennierna genom en schematisk användning av utarbetade tabeller. 8 Tabellerna är baserade på arten och mängden narkotika och har utgivits genom sammanställningar av praxis, se exempelvis Studier rörande påföljdspraxis. 9 Tabellerna anger straffvärden som motsvarar fängelse mellan en halv månad och ca fem års fängelse. Mängdrekvisitet kunde därmed ensamt ligga till grund för straffvärdebedömningar i narkotikamål, eller att kriteriet fick en dominerande ställning och låg till grund för den slutliga straffmätningen. Tabellerna ansågs leda till att straffmätningen i narkotikamål var enhetliga åtminstone fram till att HD meddelade dom i NJA 2011 s. 357, genom att personer oavsett ställning med likalydande art och mängd dömdes på ett likartat sätt. Det ska skiljas från likformighet på så sätt att avsikten och motivet till gärningen oftast lämnades utan avseende. 10 En enhetlig rättstillämpning kräver också att den stämmer överens med kravet på rättssäkerhet. Rättssäkerhet, liksom legalitet-, likhet- och proportionalitetsprincipen måste styra rättssystemet för att uppfattas som rättvist av medborgare. Vidare bör reglerna utformas och tillämpas på ett sätt som är förutsebart, eller ökar förutsebarheten. För att uppfylla dessa förutsättningar behöver straffsystemet uttrycka tydliga och konsekventa regler som gör det möjligt för envar att förstå innebörden och konsekvensen av ett visst handlande. I prop. 1987/88:120 omfattas dessa begrepp av termen straffvärde. 11 Straffvärdet inom narkotikamål framkommer genom dessa utarbetade tabeller baserade på vilket preparat och hur mycket narkotika det är fråga om. Den praxisutveckling som skett på narkotikastraffrättens område avseende tillämpningen av mekaniska tabeller stod således inte överens med lagstiftarens intentioner, om att anpassa och nyansera bedömningen i narkotikamål likt övriga brottmål, som kom till uttryck i förarbetena till ändring i NSL särskilt gällande de grova brotten Borgeke M. & Heidenborg M., Att bestämma påföljd för brott, 3 uppl., Wolters Kluwer, Poland 2016, s. 38 och Zila J. & Jareborg N., Straffrättens påföljdslära, 5 uppl., Wolters Kluwer, Poland 2017, s Andersson, M., m.fl., Narkotikabrotten en kommentar till de centrala bestämmelserna om narkotikabrott, 1:4 uppl., Iustus förlag AB, Uppsala 2012, s. 172 f. 9 Se kapitel SvJT 2006 s. 828 suum cuique om påföljdsbestämning och behovet av påföljdspraxis, Ulväng M., s. 840, Träskman s. 143 f. och Asp, P., Ulväng, M. & Jareborg, N., Kriminalrättens grunder, 2 uppl., Iustus förlag AB, Uppsala 2013, s Prop. 1987/88:120 s Prop. 1980/81:76 s

10 I NJA 2011 s. 357 hade HD att pröva frågan om hur ett visst preparat skulle bedömas i farlighetshänseende. I förevarande fall tog HD även ställning till den negativa straffmätningstradition som präglade narkotikamål. 13 I målet och i HD:s efterföljande domar på narkotikarättens område tydliggörs de omständigheter som, utöver arten och mängden narkotika, ska beaktas vid rubricerings- och straffvärdebedömningen. Det borde innebära att förutsebarheten för den som begår eller planerar att begå ett narkotikabrott ökar. Denna förändring har uppfattats som genomgripande men kan knappast anses överraskande eftersom lagstiftaren länge förespråkat en sådan bedömning som HD, på ett pedagogiskt sätt, redogör för i bland annat NJA 2011 s SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR Kriminalpolitikens främsta syfte är att förebygga brott. I NSL regleras olovliga befattningar med narkotika. Den mest centrala bestämmelsen återfinns i NSL 1 som kriminaliserar olika handlingar med narkotika och har utformats enligt följande. 1 Den som olovligen 1. överlåter narkotika, 2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk, 3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte, 4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk, 5. bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller 6. innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till fängelse i högst tre år. Bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av narkotika, olovlig befattning i vissa fall med narkotika finns i lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Lag (2000:1228). 13 Andersson, m.fl. s

11 Om brottet med hänsyn till arten och mängden samt övriga omständigheter är att anse som ringa narkotikabrott tillämpas NSL 2 och gärningspersonen döms till böter eller fängelse i högst sex månader. För att grovt narkotikabrott ska föreligga krävs att det ska vara fråga om brott som utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning, avsett en särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskild farlig eller av hänsynslös art, för sådan brottslighet kan utdömas fängelsestraff till minst två år och högt sju års fängelse. Liknande omständigheter av försvårande art kan leda till att brottet kan anses utgöra ett synnerligen grovt narkotikabrott som uppgår till minst sex år och högst tio års fängelse, se NSL 3. Syftet med uppsatsen är att undersöka vilken betydelse olika omständigheter, som ska beaktas, har vid straffvärdebedömning i narkotikamål främst gällande de grövre brotten. Redan i 1980 års reform avseende grovt narkotikabrott uttalade lagstiftaren att domstolarna måste nyansera sina bedömningar i narkotikamål och avlägsna sig från en strikt tabellanvändning. Tanken var dels att ge större utrymme för brottets svårhet att komma till uttryck i straffvärdet och dels att balansera den stränga praxis som etablerats på narkotikastraffrättens område. Uppsatsen avser att undersöka varför domstolarna, fram till HD:s avgörande i Mefedron-fallet, valt att bortse från lagstiftarens vilja avseende omständigheter som ska beaktas vid grovt narkotikabrott, så som den kom till uttryck i prop. 1980/81:76. Vidare avses att undersöka HD:s praxis, både tiden efter 1981 års lagändring samt praxisomläggningen år Uppsatsen kommer att undersöka en frågeställning som är av intresse och ofta förekommande inom den juridiska diskussionen. Vilken betydelse ska gärningspersonens roll och deltagande ha vid bedömande av ett narkotikabrott som grovt brott? Vad gäller den grövre narkotikabrottsligheten är det inte sällan personer högre upp i organisationens hierarki som utnyttjar andra missbrukare eller kurirer att agera på ett visst förutbestämt sätt. Det är exempelvis fråga om gärningspersoner som ertappas av polis på bar gärning i anslutning till en plats, eller till ett fordon, där det påträffas en stor mängd narkotika, s.k. kontextlösa fall. 14 Det är inte sällan dessa personer missbrukar narkotika själva, de innehar inte heller en sådan roll och delaktighet som är reserverad för och kommer till uttryck i bland annat prop. 1980/81:76 om vilka brott som är att anse som grova narkotikabrott. 14 SvJT 2015 s. 440 Mefedrondomen och Högsta domstolens nya straffmätningspraxis, Ulväng M., s. 444 och Andersson, m.fl., s

12 En följdfråga som blir av intresse är vilka krav det bör ställs på utredningen och vem som bär det huvudsakliga ansvaret för utredningsresultatet. Faller det inom ramen för åklagarens område att belysa sådana omständigheter eller är det den tilltalade som egentligen måste yttra sig och medverka i utredningen för att få en fullständig och rättvis bedömning? En av alla rättigheter som tillkommer en misstänkt är rätten att inte yttra sig över brottsmisstanken mot denna vilken återfinns i bland annat FuK 12, se även EKMR art. 6. HD har accepterat en användning av tabeller i ringa narkotikabrott. 15 Vid fråga om rubricering av narkotikabrott mellan normalgraden och grovt brott har HD uttryckligt angett att domstolarna ska tillåta andra omständigheter, än art och mängd, beaktas i större utsträckning. 16 Liknande uttalande anförde HD i fall som behandlar straffvärden på den övre delen av straffskalan för grovt narkotikabrott. Den övre delen av straffskalan har erhållit en gräns genom praxis. Domstolen har för olika preparat dragit en ungefärlig gräns vid halva straffskalan, vilket utgör ca fem års fängelse beroende på vilket preparat det är fråga om. 17 Vad som hamnar utanför HD:s uttalanden, och som är av betydelse för en del av uppsatsen, är den nedre delen av straffskalan för grovt brott, dvs. minimistraffet om två år fram till ca fem års fängelse. Ska den delen av straffskalan kunna avgöras schabloniserat? Borde inte tabellen avfärda straffvärden som ligger inom rubriceringen grovt narkotikabrott och istället enbart ange straffvärden upp till två års fängelse, eller istället utöka tabellen och ange straffvärden motsvarande sju års fängelse som är den tillämpliga straffskalan för grovt narkotikabrott sedan 2016 års reform. Följande frågeställningar ska besvaras. - Hur har narkotikastraffrätten utvecklats och vad avsåg ändringarna? - Hur har domstolarnas bedömning sett ut i narkotikamål och vilka omständigheter är av betydelse för att rubricera ett brott som grovt narkotikabrott? - Vilka faktorer talar för en straffvärdebedömning i skärpande alternativt förmildrande riktning? - Vad är tabellernas egentliga funktion och hur är dessa etablerade? - Hur, och i sådana fall på vilket sätt, har straffvärdebedömningen förändrats efter NJA 2011 s. 357? 15 Se NJA 2008 s Se NJA 2012 s Se NJA 2012 s. 144 och NJA 2012 s

13 1.3. AVGRÄNSNING Uppsatsen avgränsas till att behandla narkotikabrott enligt NSL. Narkotikabrott kan även hänföras till smugglings- och dopningsbrott men sådana typer av brott kommer inte att behandlas i uppsatsen. 18 Uppsatsen avser inte heller att fokusera på särskilda narkotikapreparat utan undersöker frågan på ett mer övergripande plan. Vilken roll den tilltalade har i narkotikahandeln kan påverka såväl rubricering som straffvärdebedömning. I de mål domstolen gjort en rollfördelning och delat ansvaret för de olika ställningarna, kommer en viss ansvarsfördelning att presenteras. Utöver detta kommer frågor gällande medgärningsmannaskap inte att undersökas i denna framställning. Uppsatsen avser att främst undersöka de grova narkotikabrotten, de andra graderna berörs i den mån det är av intresse eller för att öka förståelsen för uppsatsen. När domstolen har att avgöra vilken svårhetsgrad en viss gärning ska hänföras till påtalar rättskällorna, och främst HD, vikten av att låta andra omständigheter styra straffvärdebedömningen. HD har som ovan sagts även påkallat en sådan ordning när det gäller den övre delen av straffskalan inom rubriceringen grovt brott som genom praxis anses ha fått ett sorts tak för när mängdens betydelse inskränks. 19 Frågan blir om det anses proportionerligt att låta tabeller styra bedömningen i de fall där det inte framkommer andra omständigheter eller de fall som har ett straffvärde inom den nedre delen av straffskalan för grovt brott. Uppsatsen avser att undersöka vilka omständigheter som medför att brottet är att anse som grovt respektive synnerligen grovt narkotikabrott. Det gäller dock enbart sådana omständigheter som är av betydelse för straffvärdebedömningen i målet och som i stora drag hänförs till straffrätten. Beteckningen synnerligen grovt narkotikabrott infördes nyligen i lag år 2016 och HD har meddelat prövningstillstånd beträffande frågan om rubricering mellan grovt respektive synnerligen grovt narkotikabrott samt straffmätning. 20 Frågan om synnerligen grovt narkotikabrott förelegat har prövats i vissa underrätter, men denna praxis har i viss mån uppfattats som spretig. 21 Vad som kan anses utgöra synnerligen grovt narkotikabrott är därmed något oklart. 18 Se Lag (2000:1225) om straff för smuggling och lag (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel. 19 SvJT 2013 s. 1 Påföljdsbestämning i narkotikamål, Borgeke M., s. 53 f., se även kapitel HD:s dom den 9 november 2017, mål nr. B ÅM 2017/4540 s

14 Processrättsliga aspekter såsom bevisfrågor och frågor som kan komma att aktualiseras under förundersökningen kommer inte att ingå i arbetet. Uppsatsen ska behandla faktorer som påverkar straffvärdebedömningen. Frågor om den slutliga påföljdsbestämningen som i stor utsträckning hänförs till gärningsmannens person eller frågor om återfall m.m. kommer därför inte att behandlas om det inte har en tydlig koppling till straffvärdebedömningen. Påföljdsbestämningen kan komma att belysas i praxissammanfattningen, i den utsträckning det behövs för att redogöra för den straffskärpande utvecklingen övertid. Utgångspunkten för det fortsatta arbetet ligger i bland annat prop. 1980/81:76, men även i NJA 2011 s METOD OCH MATERIAL För att uppfylla uppsatsens syfte och frågeställningar kommer en rättsdogmatisk metod att användas som innebär att fastställa gällande rätt. Det betyder att de traditionella rättskällorna dvs. lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin, kommer att undersökas för att sedan systematisera och kategorisera resultatet av materialet. 22 De rättskällor som varit av störst intresse är främst lagtext och offentliga publikationer såsom propositioner, SOU:er och direktiv. Även rättsvetenskapliga-, akademiska- och debatt- och internetartiklar har använts, dessa har valts med omsorg utifrån författarnas auktoritet. Genom en rekonstruktion av materialet kan gällande rätt belysas. 23 För att vidga ramarna för slutsatsen av frågeställningarna och syftet med uppsatsen avses den rättsanalytiska metoden att användas tillsammans med resultatet av det rättsdogmatiska materialet. Eftersom det inte föreligger något rätt svar på frågorna som avser att undersökas kan med hjälp av analysen vissa kritiska aspekter beröras och diskuteras. 24 Det gäller särskilt frågan om varför domstolarna i narkotikamål varit obenägna att företa en straffvärdebedömning likt de straffvärdebedömningar som sker i övriga typer av brottmål. Materialet som kommer att presenteras i arbetet innehåller inte avsevärda förändringar i sak och sträcker sig nästan 40 år tillbaka. Revolutionen som tog fart på narkotikastraffrättens område är tämligen ny och upploppet startade för knappt sex år sedan. Syftet är att undersöka vad som egentligen hände eftersom det inte framkommer sådana nya förändringar som förtjänar att betecknas som revolutionerande. Det ska göras genom att undersöka rättsfall från 22 Sandgren C., Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, uppl. 3, Nordstedts Juridik AB, Poland 2015, s. 43 f. 23 Korling F. & Zamboni, M., Juridisk metodlära, 1 uppl., Studentlitteratur, Lund 2013, s. 26 och Peczenik A., Vad är rätt? 1 uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm 1995, s. 312 ff. 24 Sandgren, s. 45 ff. 14

15 HD tiden efter reformen år 1980 och tiden efter narkotikapraxis brytpunkt som skedde genom NJA 2011 s Uppsatsens tillvägagångssätt ska redogöras för i förhållande till den rättsdogmatiska metoden för att öka förståelsen för arbetet. I uppsatsen har bestämmelsernas ordalydelse studerats med beaktande av de straffrättsliga principerna som genomsyrar rättssystemet. 25 För att förstå den rättspolitiska synen på narkotika samt målet med kriminalisering av olovlig befattning med narkotika görs en historisk återblick. På så vis kan en djupare förståelse rörande narkotikastraffrättens utvecklingen uppnås. Bestämmelserna om narkotikabrott, och särskilt straffskalan för dessa brott, har ändrats ett stort antal gånger. Den ändring som främst är av intresse ligger i prop. 1980/81:76 som inte fått ett ordentligt genomslag förrän NJA 2011 s. 357 meddelades. Därefter uppdelades NSL 3 genom 2016 års reform till att avse grovt och synnerligen grovt narkotikabrott för att ännu en gång skärpa och nyansera bedömningen för de allra grövsta brotten. HD meddelade prövningstillstånd avseende gränsdragningen mellan den uppdelning som kommer till uttryck i bestämmelsen. Utgångspunkten är analysera problematiken som uppstod i målet för att kunna klargöra vad som skiljer de olika kriterierna och på så sätt bli en del av analysen. 26 Rättspraxis är det viktigaste materialet för uppsatsförfattandet. Genom praxis går det att undersöka hur rättsläget sett ut över tid och hur narkotikastraffmätningen utvecklats inom rättstillämpningen. Som utgångspunkt används NJA 2011 s. 357 men även tidigare och efterföljande urval av domar från HD som är av betydelse för straffvärdebedömningen och frågeställningarna, kommer att sammanfattas och redogöras för i den mån det krävs för att öka läsarens förståelse för förändringen och vad den inneburit för straffmätningen i narkotikamål. Domarna är valda utifrån den fråga rätten har haft att besvara, inbegriper frågan straffvärdebedömning och om de övriga omständigheterna i narkotikamål har dessa tagits med i analysen. I viss utsträckning ska underrättspraxis också belysas. Urvalet är gjort med hänsyn till den praktik som genomfördes på Södertörns tingsrätt i samband med uppsatsskrivandet där jag hade tillgång till en databas dit överklagade domar lades in tillsammans med det överklagade målet från domstolen. Av den anledningen har underrättspraxis begränsats till att avse mål från Svea hovrätt. Även om praxis från underrätterna inte har samma genomslagskraft i rättstillämpningen som domar från HD är det emellertid av intresse att beröra dessa för att belysa tabellanvändningen idag. Domarna har valts utifrån den slutliga straffmätningen i förhållande 25 Asp, m.fl., s HD:s dom, mål nr. B

16 till de straffvärden som kommer till uttryck i de modifierade tabeller och som helt enkelt har stannat där på grund av exempelvis avsaknad av annan bevisning. Syftet med redogörelsen för underrättspraxis är att kunna belysa tabellanvändningens tillämpning som fortfarande i stor utsträckning används i rättstillämpningen trots den kritik som har anförts i förarbetena och praxis. Kritiken som har anförts i de olika rättskällorna kommer att analyseras i den vidare framställningen. Det rättsvetenskapliga materialet rörande narkotikabrott har studerats, dels doktrin men även artiklar. Trots att det inom rättskälleläran förekommer en form av hierarki, där doktrin placerats längst ner, är det en betydelsefull rättskälla för jurister. 27 För att uppfylla den rättsdogmatiska metoden behöver rättskällorna systematiseras och selekteras för att bli riktig. Med riktig avses inte så som exempelvis inom naturvetenskapen begreppen sant eller falskt utan det är fråga om något är riktigt eller oriktigt. 28 Rätten är ett föränderligt väsen som påverkas av våra värderingar och det sunda förnuftet beroende på samhällsutvecklingen. Det öppnar i sin tur upp ett utrymme för olika slutsatser i olika tider. 29 Trots att NJA 2011 s. 357 framställs som revolutionerande när det gäller narkotikabrott saknas i stort nyare forskning på området. Träskman har skrivit om narkotikastraffrätten där frågor om rättegång i narkotikamål, straffvärde och påföljd behandlas och även straffrättspolitiken på narkotikaområdet undersöks. Andersson m.fl. har skrivit en kommentar till de centrala bestämmelserna i NSL, där HD:s avgörande anges som ett tillägg i boken. Vidare behandlar diverse rättsvetenskapsmän och yrkesverksamma jurister frågor rörande narkotikastraffrättens utveckling i artiklar publicerade i främst SvJT, där flera av de som rör narkotika kommer att behandlas i uppsatsen. 27 Peczenik A., Juridikens teori och metod, 1 uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm 1995, s. 42 f. 28 SvJT 2004 s. 1 Rättsdogmatiken som vetenskap av Jareborg Nils, s. 9 f. 29 Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm 1996, s. 76 ff. och Korling & Zamboni, s. 26.s 16

17 1.5. DISPOSITION I detta, kapitel 1, ges en bakgrund till uppsatsen där dess syfte och frågeställningar anges. Vidare behandlas avgränsningar för arbetet och överväganden när det gäller metod. Kapitel 2 behandlar narkotikastrafflagens utveckling. En historisk tillbaka blick presenteras. Vidare presenteras en genomgång av tidigare ändringar avseende narkotikabrotten. Av särskilt intresse är 1981 års reform som redovisas mer ingående. I kapitel 3 behandlas domstolarnas straffvärdebedömning i brottmål. Först presenteras översiktligt reglerna kring straffmätning. Hur tabellerna har skapats undersöks och därefter presenteras vissa av HD:s tidigare avgöranden i narkotikamål som prövades efter 1981 års reform men innan praxisomläggningen år Slutligen redogörs för och studeras rekvisiten i NSL 3 avseende grovt och synnerligen grovt narkotikabrott. Kapitel 4 presenterar den revolutionerande praxisomläggning som skedde år Utvalda domar som meddelats på området ska sammanfattas för att kunna presentera exempel på straffpåverkande omständigheter. Rubriceringsfrågor som kan uppstå i narkotikamål kommer att behandlas. Vidare ska exempel på straffpåverkande omständigheter sammanfattas samt hur dessa övriga omständigheter kan värderas. En generell slutsats beträffande betydelsen av den nya praxisen sammanfattas och slutligen presenteras de omtalade tabellerna. Kapitel 5 behandlar frågor rörande bakgrunden till nuvarande rättsordning. Uppdelningen i lagtexten för grovt narkotikabrott som nu även innefattar synnerligen grovt narkotikabrott studeras. HD:s dom beträffande gränsdragningen mellan grovt och synnerligen grovt narkotikabrott ska redogöras för men också underinstansernas domskäl analyseras. Även underrättspraxis från Svea Hovrätt avgjorda år 2017 har valts i den mån de avdömts enligt tabeller för att påvisa att bedömningen inte skiljer sig väsentligt från tidigare kritiserade tillvägagångssätt. Syftet är att belysa den existerande problematiken som råder i domstolarnas bedömning när inga andra omständigheter lyckas styrkas. Kapitel 6 innehåller en avslutande analys. I denna del sammanfattas och presenteras en avslutande analysdel som har till syfte att påvisa att den förändring det talas om inom narkotikastraffrättens område inte är så revolutionerande. Avslutningsvis sammanfattas en slutsats beträffande uppsatsens innehåll. 17

18 2. NARKOTIKASTRAFFLAGENS UTVECKLING 2.1. NARKOTIKASTRAFFRÄTTEN Narkotikapolitiken sträcker sig långt tillbaka i tiden och utvecklingen började redan på talet. Narkotika ansågs vara ett gift och behandlades som sådant, vilket den gör än idag. Med tiden ökade bruket och vid 1900-talets början belystes missbruksproblematiken i en större kontext. Vid denna tid ansågs emellertid inte problemet utgöra ett socialt samhälleligt problem utan ansågs begränsat till vissa kategorier och typer av människor. Regleringen avseende narkotikabrotten ändrades och modifierades ett stort antal gånger men det var inte förrän år 1933 som fängelsestraff infördes i straffskalan för olovligt förfarande med narkotika. För att kunna utdöma fängelsestraff krävdes att omständigheterna i det särskilda fallet var av försvårande natur. Ett tydligt steg mot en skärpt syn på narkotikabrottsligheten infördes genom narkotikaförordningen år Insikten om missbruket godtogs under 1960-talet som ett medborgerligt och statligt problem. I förarbetena uttalades att beroendet tenderade att påverka yngre personer i större utsträckning, och att dessa löper en större risk att utveckla ett beroende. Mot den bakgrunden uttalades att samhället bör vidta alla lämpliga åtgärder mot denna negativa utveckling. Denna ökning diskuteras även i utredningen till införandet av NSL (1968:64) men ansågs inte böra leda till straff i alla fall utan i första hand motverkas med hjälp av vårdinsatser. 31 I förarbetena accepteras således narkotikamissbruket som ett socialt och samhälleligt problem samtidigt som den illegala narkotikahanteringen etablerats till ett internationellt problem som måste bekämpas med all kraft. 32 Vad gäller missbruksproblematiken diskuterades frågan om kriminalisering av innehav för eget bruk skulle införas, förslaget har tidigare avstyrkts för att undvika de negativa konsekvenser en sådan kriminalisering skulle kunna leda till. Även möjligheten att kunna meddela påföljdseftergift i fall hänförliga till gärningsmannens missbruk diskuterades Träskman s. 34 f. 31 Prop. 1968:7 s. 15 f. och Träskman s Prop. 1968:7 s. 61 f. och Träskman s. 36 f. 18

19 För att försöka motverka de sociala problem missbruket kunde medföra uttalade lagstiftaren vilka åtgärder främst vården bör vidta för att avvänja missbruk och vilka behandlingar som bör finnas tillgängliga för missbrukare. Dessa åtgärder var ett led i bekämpningen mot narkotikamissbruket. 34 Insatsernas främsta syfte var att hjälpa missbrukare genom att behandla dem. Tanken låg i linje med dåvarande uppfattning som präglade BrB:s systematik. 35 När BrB reformerades år 1965 ställdes gärningsmannens behov av anpassning i samhället som utgångspunkt vid val av slutlig påföljd. Dessa individualpreventiva teorier utgick särskilt från den tilltalades personliga förhållanden och behandlingskrav. 36 Teorierna mottog kritik eftersom det ansågs att straffvärdebedömningen skulle stå i proportion till brottslighetens allvar och den hänsynslöshet som gärningen ger uttryck för och inte vara kopplat till gärningsmannens person. BrB genomgick en omfattande revidering år 1988 och som resulterade i mer konkreta bestämmelser som rätten numera ska beakta vid straffmätning och påföljdsval och som avser faktorer hänförliga till både gärningen och gärningspersonen. Dessa bestämmelser regleras i bland annat BrB kap. som ska beaktas av rätten i alla typer av brottmål för att upprätthålla en enhetlig rättstillämpning TIDIGARE BESTÄMMELSER Under de senaste decennierna har narkotikastrafflagen vid flera tillfällen ändrats i skärpande riktning med fokus på den organiserade narkotikahanteringen och den brottslighet som sker i yrkesmässiga former. Vid införandet av NSL år 1968 indelades narkotikabrotten i tre grader; narkotikaförseelse, narkotikabrott av normalgraden samt grovt narkotikabrott. Vid bedömningen av om brottet är att anse som grovt anges att rätten, så som gäller för övriga brottstyper, ska beakta samtliga omständigheter som finns tillgängliga vid domstillfället. Särskilt ska beaktas om brottet utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett en särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig art Prop. 1968:8 s. 63 f. 35 SvJT 2013 s. 2 f. 36 SvJT 2007 s. 181 Den nya lagstiftningen om påföljder för unga, Borgeke M. & Månsson C., s Prop. 1987/88:120 s. 32 f. och Borgeke M. & Heidenborg, M. s. 35 f. 38 SOU 2014:43 s. 30 f. 19

20 Redan året efter NSL:s ikraftträdande skärptes straffskalan för grovt narkotikabrott och straffmaximum höjdes från fyra år till sex års fängelse. Straffskärpningen motiverades av att brotten antagit elakartade former som i större utsträckning präglades av förslagenhet och hänsynslöshet, men höjningen motiverades också med att straffen skulle harmonisera med vissa nordiska länder som hade och planerade att införa ett straffmaximum om ca sex års fängelse. 39 Sverige ville inte utgöra ett avsättningsområde för kriminella organisationer att verka på och antog därmed straffskärpningen. 40 Bestämmelsen reviderades ännu en gång år Ändringen antogs för att bland annat överensstämma med övriga nordiska länders strafflagstiftning som vid denna tid hade skärpt sina straffskalor ytterligare. Det var enbart de grova narkotikabrottens straffmaximum som höjdes till tio år. 41 Beträffande de lägre svårhetsgraderna ansågs det inte påkallat med en förändring av straffsatserna. Missbruksproblematiken, som fortfarande var utbredd, skulle lösas genom ökade vårdinsatser och straffskalan för narkotikaförseelse var alltjämt böter med möjlighet att meddela påföljdseftergift. 42 Departementschefen menade att det inte var önskvärt med en generell straffskärpning i rättstillämpningen utan enbart när fråga är om sådan farlig brottslighet som tekniskt sett är att anse som grövre och som därav förtjänar ett betydligt högre straff. 43 Ur en kriminalpolitisk synvinkel var det önskvärt att grova narkotikabrott skulle bedömas likvärdigt i förhållande till andra brottstyper. 44 Således ska bedömningen avseende gärningens allvar återspeglas i straffvärdet även i narkotikamålen ÅRS LAGÄNDRING Bland de viktigaste lagändringarna för grovt narkotikabrott var reformen år Ändringen avsåg bland annat att höja straffmaximum för narkotikabrott av normalgraden från två år till tre års fängelse. Samtidigt modifierades bestämmelsen om grovt narkotikabrott genom en höjning av straffminimum från ett år till två års fängelse och vidare klargjordes vilka kriterier som ska ligga till grund för en bedömning av vad som utgör ett grovt narkotikabrott Prop. 1969:13 s SOU 2014:43 s Prop. 1972:67 s Prop. 1987/88:71 s Prop. 1972:67 s SOU 2014:43 s A.bet. s

21 Även mindre allvarlig brottslighet diskuterades under utredningens gång. I motionen angavs behovet av att begränsa möjligheterna till att meddela påföljdseftergift i de ringa fallen. Åtalsunderlåtelser hade ökat i strid med lagstiftarens ursprungliga intentioner i tidigare utredningar. Brottslingar hade i större utsträckning anpassat sin situation till att avse en typisk narkotikaförseelse i syfte att undgå straff. Genom att minska betydelsen av påföljdseftergift i ringa fall skärpte samhället sitt avståndstagande i fråga om narkotikabrottslighet men även gällande missbruk. Ett sådant synsätt ansågs även stärka myndigheters brottsbekämpande funktion att beivra den grova brottsligheten och på så sätt motverka missbruket. Det ska, enligt en av polisens målsättningar, vara besvärligt att vara missbrukare. 46 Det framhålls att vad som avhåller personer från att begå brott rent generellt i första hand är risken för upptäckt. 47 Rikspolisstyrelsen har i ett remissvar anfört att narkotikabrotten intar en särställning i förhållande till andra brottstyper på så vis att de som sysslar med narkotikahantering överlag ofta anser att vinningen överväger de risker straffen kan innebära. 48 Vad gäller bötesstraff borde det, enligt remissvaret, tillämpas endast undantagsvis och prövningen ska överlåtas till domstolarna som genom de omständigheter som ligger förhanden samt genom den personutredning som framkommer i målet, hade att ta ställning till om den tilltalade är att hänföra till brottslings- eller missbrukskategorin. 49 I prop. 1980/81:76 presenteras intresset av samhällsskydd särskilt mot den grövre narkotikabrottsligheten. 50 Samhällets åtgärder skulle återspegla att ett olovligt förfarande med och missbruk av narkotika aldrig skulle accepteras utan måste bekämpas inom alla samhällsområden. 51 Eftersom straffskalan för narkotikabrott av normalgraden höjdes från två år till tre års fängelse, ansågs det motiverat att även höja straffminimum för grovt narkotikabrott från ett år till två års fängelse. Genom en sådan ändring skulle straffskalan för de grova narkotikabrotten bättre överensstämma med straffskalan för andra grova brottstyper och en sådan straffskärpning ansågs även inneha preventiva effekter. Förhoppningen var att på så sätt åstadkomma en mer nyanserad bedömning i narkotikamål genom att klargöra vilka kriterier som är av betydelse för om ett brott är att anse som grovt narkotikabrott. 46 Bet. 1979/80: JuU25 s. 1 f. och Träskman, s SOU 2014:43 s. 32 f. 48 Prop. 1968:7 s Bet. 1979/80: JuU25 s Prop. 1980/81:76 s A.prop. s

22 Straffmaximum för grovt narkotikabrott höjdes genom 1972 års revidering till tio års fängelse och utrymmet för ännu en straffskärpning ansågs inte föreligga vid förevarande reform och genomfördes därför inte. Det klargjordes däremot att den övre delen av straffskalan skulle förbehållas den svåraste narkotikabrottsligheten. 52 Ett av kriterierna för grovt narkotikabrott är vilken mängd gärningsmannen handskats med. Mängdens betydelse hade varit utslagsgivande inom rättstillämpningen fram till denna tid och lagstiftaren önskade att tona ned mängdkriteriets betydelse för att ge större utrymme för att bland annat hänsynslösheten i gärningsmannens förfarande skulle prägla straffvärderingen. Enligt förarbetena innebar en sådan ordning inte något egentligt nytt inslag i rubriceringen av om ett brott är att anse som grovt, däremot ändrades kriteriernas inbördes betydelse i förhållande till varandra vilket ansågs vara nödvändigt för att kunna uppnå en balanserad praxis. 53 Under processens gång diskuterades bland annat att mängdkriteriets dominerande betydelse i narkotikamål skulle tonas ned genom att mängdrekvisitet skulle tas bort ur lagtexten. Om kriteriet utgick skulle det finnas ett större utrymme att beakta om brottet exempelvis bedrivits yrkesmässigt eller varit av särskild farlig art. Mot det anfördes en invändning om att mängden narkotika är en objektiv omständighet som lättare går att bevisa än övriga omständigheter, och främst subjektiva sådana, så som gärningsmannens avsikt och motiv. Denna anmärkning beaktades i hög grad och det uttalades att schabloner i vissa fall kunde och behövde användas som en utgångspunkt i fall det är fråga om mindre allvarlig brottslighet som narkotikaförseelse eller narkotikabrott av normalgraden. 54 Vad gäller de grova narkotikabrotten var situationen emellertid en annan. Det poängterades att hänsyn ska tas till samtliga omständigheter i det särskilda fallet där mängden narkotika enbart utgör en faktor av flera som ska beaktas. 55 Lagstiftaren uppmärksammade ett typexempel som är ofta förekommande och som tidigare inte sällan kunde leda till att straffmaximum för grovt narkotikabrott utdömdes. Det gällde bland annat de fall där missbrukare begår brott för att finansiera sitt eget missbruk, men skulle också omfatta de som handskats med stora mängder narkotika. Det gäller främst sådana personer som inte ingår i sådant omfattande led i verksamheten eller att gärningen inte varit av sådan hänsynslös eller farlig karaktär som åsyftas med bestämmelsen i NSL 3. Det kan exempelvis 52 A.prop. s. 202 ff. 53 SOU 2014:43 s NJA 2008 s Prop. 1980/81:76 s

23 handla om en osjälvständig och okvalificerad befattning med narkotika under en kortvarig period i syfte att införskaffa narkotika för eget bruk. 56 Sådana brott bör, enligt motiven, i större utsträckning kunna bedömas som narkotikabrott av normalgraden eftersom dessa inte ansågs motivera de allra högsta straffvärdena. I förening med höjningen av straffskalorna ansågs en sådan ordning leda till en avskräckande effekt på de gärningspersoner som bland annat bedriver narkotikahandeln likt företagsverksamhet vilka ofta kan innefatta internationella samarbeten. Ofta är dessa gärningsmän själva inte beroende av narkotika utan intar en överordnad ställning i syfte att utnyttja andra missbrukare, okunniga eller nyfikna personer för att bedriva verksamheten yrkesmässigt. Gärningar som innefattat sådana moment är också de som förtjänar de allra högsta straffen. 57 Förslaget om att ta bort mängdrekvisitet kritiserades starkt. Departementschefen delade majoritetens uppfattning och valde att behålla rekvisitet men betonade vikten av att låta andra omständigheter tillmätas större vikt i det enskilda fallet. Att gärningen varit av hänsynslös karaktär borde, enligt motiven, således uttryckligen nämnas i bestämmelsen som en av de omständigheter som ska beaktas av rätten. Vidare underströks att missbruk inte kan åberopas som ett generellt skäl för en mildare straffvärdebedömning, men kan beaktas av rätten vid en helhetsbedömning om det finns skäl som talar för en sådan bedömning. 58 Av bestämmelsen skulle även framgå att bedömningen ska grundas på en sammanvägning av alla omständigheter i det särskilda fallet. 59 I specialmotiveringen framgår att ändringen av straffmaximum för normalgraden och straffminimum för grovt narkotikabrott samt införandet av hänsynslösrekvisitet bör leda till en mer nyanserad bedömning. Exempelvis ska brott som uppenbart vidtagits på grund av omständigheter som anses förmildrande inte kunna leda till att gärningen rubriceras som grovt narkotikabrott. Det huvudsakliga ändamålet med reformen var att klargöra de relevanta omständigheterna som ska beaktas om de förelegat vid brottstillfället. Utöver hänsynslösheten ska beaktas exempelvis preparatets farlighet, vem överlåtelsen har skett till och om gärningsmannen utnyttjat andras oförstånd med ekonomisk vinning som syfte med narkotikabefattningen A.prop. s. 205 f. 57 A.prop. s. 203 och A.prop. s. 207 f. 59 A.prop. s A.prop. s. 208 och 211 f. och SOU 2014:43 s

24 2.4. FORTSATTA ÄNDRINGAR NSL fortsatte att revideras med jämna mellanrum. Bland annat utvidgades det straffbara området, fängelse infördes i straffskalan för narkotikaförseelse och vad gäller narkotikabrott av normalgraden utgick böter ur straffskalan. 61 I 1985 års reform ändrades lydelsen i NSL 2 samt straffskalorna i NSL 1 2. För normalgraden utgick som nämnts ovan böter ur straffskalan. Böter som enda påföljd blev således, och är fortfarande, enbart tillämplig i de ringa fallen, som vid denna ändring bytte benämning från narkotikaförseelse till ringa narkotikabrott. 62 Ändringarna som antagits på narkotikarättens område har helt klart och alla gånger gått i skärpande riktning. Förarbetena som ligger till grund för de olika ändringarna har över tid präglats av samma attityd gentemot droger, dvs. att det i Sverige ska råda nolltolerans mot narkotika och att Sverige ska inta en väldigt restriktiv hållning i narkotikapolitiken. 63 Narkotikabrott genom eget bruk kriminaliserades år Tidigare utredningar menade att en kriminalisering av eget bruk kunde ge en oönskad effekt genom att missbrukare skulle undvika att söka vård på grund av repressalier. Narkotikabrotten och narkotikamissbruket hade ökat och kriminalisering av eget bruk ansågs nödvändigt för att ge uttryck för att samhället med fasthet och konsekvens tar avstånd från all befattning med narkotika. 64 Det var inte förrän i 1993 års reform som fängelsestraff om sex månader infördes i straffskalan för ringa narkotikabrott. Genom en sådan ändring blev det möjligt för exempelvis polis att kunna kontrollera om någon brukat narkotiska preparat. 65 Tvångsmedel som nu kunde aktualiseras i och med att straffskalan utvidgades och fängelsestraff infördes är således kroppsvisitation, kroppsbesiktning och husrannsakan som regleras i RB 28 kap. 66 Det var ytterligare ett sätt att bekämpa den illegala hanteringen med narkotika. Det framhålls dock att vad gäller eget bruk eller innehav av narkotika med ändamål att konsumera narkotikan själv bör sådan brottslighet reserveras till den lindrigaste påföljden böter A.bet. s. 41 ff. 62 Prop. 1984/85:46 s. 14 och SOU 2014:43 s Prop. 1992/93:142 s. 7 f. och A.prop. s A.prop. s. 19 f. 67 A.prop. s

25 3. DOMSTOLARNAS BEDÖMNING 3.1. BESTÄMMANDE AV STRAFFVÄRDE Utgångspunkten för påföljdsbestämningen är hur klandervärd den begångna gärningen anses vara. 68 De centrala bestämmelserna om straffmätning regleras i BrB 29 kap. och är av betydelse för bestämmande av brottets straffvärde. Straffvärdet ska reflektera gärningens farlighet och gärningspersonens skuld såsom den kommit till uttryck i brottsligheten. Vid fastställandet av straffvärde tillämpas i första hand BrB 29 kap. 1 som ger uttryck för kraven på proportionalitet, ekvivalens och förutsebarhet. 69 Förfarandet tillkom för att åstadkomma ett samlat straffsystem som i större utsträckning utgår från brottets svårhet än den tilltalades personliga förhållanden. 70 Proportionalitetsprincipen innebär att den straffrättsliga reaktionen på brottet ska styras utifrån gärningens allvar för att kunna uppfattas som rättvis. 71 Ekvivalens betyder att likartade brott ska ges likartade straff. 72 Förutsebarheten ska medföra att enskilda kan förutspå vad konsekvensen av ett visst handlande är. 73 Vidare ska efterföljande bestämmelser beaktas såsom exempelvis förmildrande och försvårande omständigheter enligt BrB 29 kap. 2-3, om det framkommer billighetsskäl eller om gärningspersonen i målet är ungdom tillämpas bland annat BrB 29 kap. 5 och 7. Zila och Jareborg beskriver förhållandet mellan bestämmelserna på så sätt att BrB 29 kap. 1 utgör utgångspunkten för bedömningen, med beaktande av en enhetlig rättstillämpning ska den skada och kränkning som gärningen utgjort återspeglas i straffvärdet. De försvårande och förmildrande omständigheterna i BrB 29 kap. 2 3 preciserar innebörden av BrB 29 kap. 1 och är enbart exempel på vilka faktorer som kan vägas in i bedömningen. 74 Den enhetliga rättstillämpningen ökar rättssäkerheten som innefattar förutsebarhet och rättstrygghet för medborgarna. Det ska således kunna förutses vilken konsekvens en viss handling får. 75 På narkotikastraffrättens område utvidgades straffskalan för grovt narkotikabrott under en relativt kort tid. Det ledde till en osäkerhet bland domstolarna som avhjälptes genom vägledning 68 Prop. 1987/88:120 s Zila & Jareborg s. 105 f. och prop. 2015/16:111 s Prop. 1997/98:96 s. 74 ff. 71 Borgeke M. & Heidenborg M. s Asp, m.fl. s Zila & Jareborg s Asp, m.fl. s. 49 och SOU 2014:43 s

26 i tidigare avgöranden gällande narkotikabrott. Eftersom sorten och mängden narkotika ofta är den enda konkreta och objektiva fakta som domstolen kan förhålla sig till blev det naturligt att den omständigheten blev styrande för straffvärdebedömningen i narkotikamål. 76 En sådan tillämpning kunde inte sällan leda till att straffmaximum utdömdes, vilket inte alls var önskvärt. Det gäller i exempelvis s.k. kurirmål som förenklat innebär att en person transporterat eller försvarat en avsevärd mängd narkotika men inte har någon kännedom om verksamheten i övrigt BROTTSINTERNA OCH BROTTSEXTERNA OMSTÄNDIGHETER De försvårande och förmildrande omständigheterna i BrB 29 kap. 2 3 är inte uttömmande. Dessa benämns som brottsexterna faktorer medan omständigheterna i den primära straffbestämmelsen som ligger till grund för bedömningen i målet, exempelvis NSL 3, betecknas som brottsinterna faktorer. De brottsinterna faktorerna kan sägas ha företräde framför de brottsexterna faktorerna. Det innebär att gällande grovt narkotikabrott ska beaktas om brottet utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett en särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt eller hänsynslös art. Bland de försvårande omständigheterna, som också ska beaktas, uppställs att brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering. Det betyder att en sådan strukturerad verksamhet ska leda till en straffskärpning i det enskilda fallet. 78 Omständigheten i BrB 29 kap. 2 p. 6 och rekvisiten i NSL 3 är till stor del likalydiga och innefattar liknande krav. Det är inte sällan en specifik straffbestämmelse tar sikte på sådana faktorer som framkommer bland de brottsexterna omständigheterna. Det är viktigt att poängtera att domstolen enbart får beakta dessa omständigheter om de täcks av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet. 79 I doktrin anges i huvudsak att när en straffpåverkande omständighet fått genomslag vid rubriceringsbedömningen, saknas i allmänhet skäl att låta de brottsexterna och ofta liknande faktorerna få ytterligare påverkan vid straffmätningen. Rätten ska således undvika att en 76 Träskman s. 149 och prop. 1980/81:76 s SvJT 2015 s. 444 f. 78 Träskman s A.a. s

27 dubbelräkning sker. 80 Inom den rättsvetenskapliga doktrinen råder också enhetlighet om att det självfallet är så att en omständighet inte bör räknas dubbelt till nackdel för den tilltalade men det råder inte något förbud mot en sådan tillämpning ETABLERADE TABELLER I NARKOTIKAMÅL I slutet av 1980-talet sammanställdes en lista, den s.k. chefsrådmännens lista som angav riktlinjer för hur ett narkotikabrott bör rubriceras och bedömas i straffvärdehänseende beroende på vilken sort och hur stor mängd narkotika den tilltalade hade befattat sig med. Riktlinjerna var en sammanställning av avgöranden från bland annat hovrätterna och utarbetad av chefsrådmän från Malmö, Göteborg och Stockholms TR. 82 Strävan efter att uppnå en enhetlig rättstillämpning i hela landet ledde till att Drogpraxisgruppen etablerades med uppgift att sammanställa riktlinjer utifrån rådande praxis och med utgångspunkt i främst HD:s avgöranden. Slutresultatet blev en sammanjämkning av chefsrådmännens lista och den sammanställning som framkom av rådmannen Sterzels tabeller som hade fått ett visst genomslag. 83 Sterzel tjänstgjorde som rådman vid Sollentuna TR och hade under lång tid samlat och sammanställt avgöranden avseende bland annat narkotikabrott och vidgade sammanställningen med statistik. I sitt arbete hade han även inarbetat bland annat chefsrådmännens lista. Resultatet kombinerades till diverse tabellformer. Tabellerna finns sedan 1990 talet i Studier rörande påföljdspraxis m.m. och har uppdaterats ett antal gånger. 84 I den juridiska debatten har det ofta diskuterats om hur tabellerna ska användas och deras auktoritet. I grunden är det ostridigt att tabellerna uppfyller en funktion som ett hjälpmedel eller en utgångspunkt i en preliminär bedömning. 85 Osäkerheten som präglar tabellerna ligger dels i att det är svårt att fastslå den generella farligheten mellan olika preparat och dels att det är svårt att ange en exakt missbruksdos. Vad en missbruksdos utgör är ingen självklarhet och beror på diverse faktorer som kan hänföras till missbrukaren eller personen, och kan på grund av tolerans och renhetsgrad variera. 86 För att tabellerna ska erhålla den tillförlitlighet domstolarna ålagt 80 Prop. 1987/88:120 s. 82 och Borgeke & Heidenborg s. 181 f. 81 Träskman s. 145 och Zila & Jareborg s SvJT 2013 s Träskman s. 150 och SOU 2014:43 s Borgeke, M., m.fl., Studier rörande påföljdspraxis med mera, elektronisk version, Stockholm 2016, Jure förlag AB s f. och SvJT 2013 s. 13 f. 85 NJA 2011 s. 357 p SvJT 2011 s. 659 HD revolutionerar narkotikabrotten, Asp. P. s. 662 och Träskman s

28 dem bör de därför också omfatta sådana egenskaper i så hög grad att de inte kan ifrågasättas. 87 Eftersom människor skiljer sig åt gällande toleransnivå kan sådana sammanställningar antas dölja den verkliga straffmätning som bör ske i domstolarnas rättstillämpning. 88 I den doktrin tabellerna presenteras i betonar rådmannen Sterzel, som var ansvarig för utgivningen vid den tiden, att tabellerna ska användas med försiktighet och som en viss ledning i syfte att uppnå en enhetlig rättstillämpning på narkotikastraffrättens område. 89 Narkotikans renhetsgrad saknar normalt betydelse för straffvärdebedömningen med undantag för de fall den är särskilt hög eller låg i förhållande till vad som antas vara en normal verksam halt PRAXIS EFTER ÅR 1981 Praxis har alltid haft en stor betydelse för rättstillämpningen. För att uppnå en enhetlig rättstillämpning är det inte sällan domstolar beaktar tidigare bedömningar för att uppnå kravet och de övriga krav som ställs på rättssystemet. Efter den drastiska straffskärpningen på narkotikastraffrättens område etablerades en praxis som till en början tog hänsyn till lagstiftarens intentioner som kom till uttryck i tidigare ändringar och främst i 1981 års reform. Av intresse för den fortsatta redogörelsen ska en sammanfattning presenteras med hänsyn till främst de grova brotten och vilka omständigheter som enligt HD är värda att beakta i narkotikamål generellt. Avgöranden som ska redogöras för är meddelade tiden efter 1981 års lagändring. NJA 1982 s. 325 och NJA 1987 s. 757 I förevarande fall var det fråga om narkotikahantering inom kriminalvårdsanstalt, vilket enligt domstolen medför synnerligen svåra problem. Det gäller särskilt risken för spridning till intagna som tidigare inte använt narkotika. Brottslighet av detta slag anses vara ett svårbemästrat problem och brottslighetens art talade för en skärpande straffvärdbedömning som formulerades så att hänsynen till upprätthållandet av den allmänna laglydnaden måste väga tungt vid bestämmande av påföljd. Mängden narkotika i målen var relativt liten och hade annars kunnat leda till exempelvis böter. 87 SvJT 2011 s. 663 och SvJT 2013 s SvJT 2006 s SvJT 2013 s Träskman s. 151 och NJA 2013 s

29 Mot bakgrund av att hanteringen skett inom Kriminalvården bör en sådan brottslighet, och liknande brottslighet framöver, uteslutande leda till en frihetsberövande påföljd. Överlåtelse till intagna i Kriminalvården är således att uppfatta som en försvårande omständighet som påkallar ett strängare straffvärde än om samma gärning hade begåtts utanför anstalten. NJA 1983 s. 754 I och II Underrätterna var oense om hur gränsen skulle dras mellan brott av normalgraden samt grovt narkotikabrott. HD redogjorde för betydelsen av prop. 1980/81:76 och uttalade att syftet med ändringen främst var att förbehålla beteckningen grovt för de allvarligaste gärningarna. Införandet av hänsynslöshetskriteriet i förening med straffskalornas höjning är ämnad att etablera en praxis där andra omständigheter än art och mängd tillmäts större betydelse vid straffvärdebedömningen, ett exempel på en sådan omständighet är att det aktuella preparatet är särskilt farligt. En sådan utveckling av praxis var enligt HD önskvärd eftersom lagstiftaren konstaterade att tidigare narkotikabrottslighet oftast oaktat avgjorts genom arten och mängden narkotika. Mängden narkotika kan emellertid i vissa fall ligga till grund för att rubricera ett brott som grovt narkotikabrott. I förevarande fall var det fråga om ca 30 g kokain. HD framhöll att varken kvantiteten eller omständigheterna i övrigt varit sådana att brottet skulle bedömas som grovt. Vad gäller preparatens inbördes farlighet är kokain att anse som något farligare än amfetamin men mindre farlig än heroin. Befattning med heroin ska bedömas med särskilt stränghet och leder till slutsatsen att heroin är att anse som det farligaste kända narkotiska preparatet. I målet ansågs befattningen inte utgöra sådan som är att bedöma som ett grovt narkotikabrott. Den aktuella brottsligheten utgjorde ett narkotikabrott av normalgraden som resulterade i ett års fängelse. NJA 1985 s. 726 I detta mål var det fråga om smuggling av 200 g respektive 250 g heroin. HD redogjorde för ändringarna avseende grova narkotika- och smugglingsbrott och klargjorde att bedömningen för de båda brotten i huvudsak är densamma. Ett syfte med lagändringen i NSL 3 var att skärpa straffen för de allvarligaste narkotikabrotten och främst sådana av särskilt hänsynslös art. Avsikten var inte att generellt åstadkomma en straffskärpning utan syftet var att en viss förskjutning skulle ske mellan gränsdragningen av vad som är att anse som normalgraden eller grovt narkotikabrott. Omständigheter utöver arten och mängden narkotika ska också beaktas i större utsträckning. 29

30 Även i denna dom redogjorde HD för avsikten med 1981 års reform. I förarbetena framhöll departementschefen att en viss skillnad mellan narkotikabrott och smugglingsbrott föreligger. I smugglingsfall är ofta mängden narkotika den enda objektiva omständighet som kan kvalificera brottet, därav kan mängden i smugglingsmål bli avgörande för rubricering av brottet, i större utsträckning än för grovt narkotikabrott. 91 Emellertid förelåg andra omständigheter, utöver arten och mängden narkotika, som blev av betydelse i detta mål. De tilltalade hade agerat som kurirer och smugglat in narkotikan under tvångsliknande förhållanden. De medverkade i sådan mån att BrB 23 kap. 5 blev tillämpligt. Bestämmelsen innebär att rätten kan ådöma ett straff som ligger under straffminimum för det aktuella brottet om någon förmåtts att medverka till brottet. De tilltalade hade ångrat sin inblandning och ville dra sig ur men lyckades inte och fullföljde smugglingen på grund av rädsla för repressalier. HD redovisade tidigare utredningar gällande gränsen för grovt narkotikabrottbrott baserat på mängden för det aktuella preparatet. Gränsen för grovt brott i förhållande till mängden som hade smugglats in var utomordentligt stor. Därav kunde brottet inte bedömas på ett annat sätt än grovt narkotikabrott. Däremot sattes fängelsestraffet ned från två år som är straffminimum enligt NSL 3 till nio månaders fängelse. NJA 1988 s. 413 Målet handlade i huvudsak om frågan om en icke frihetsberövande påföljd kan utdömas för någon som gjort sig skyldig till bland annat grovt narkotikabrott bestående av 375 g amfetamin. I domen konstaterar HD att för grovt narkotikabrott är stadgat lägst två års fängelse. Brottsligheten i förevarande fall kunde klart hänföras till gärningspersonens narkotikamissbruk men även det faktum att den aktuella befattningen med narkotikan inte kunde anses utgöra någon svårartad form i förhållande till den problematik som präglade den tilltalades levnadsförhållanden. Brottsligheten bör därav föranleda en påföljd med behandlande inslag eftersom en sådan bäst kan bidra till att avhålla den tilltalade från brottslighet. Egen missbruksproblematik kan således i vissa fall bedömas mildare och leda till att en icke frihetsberövande påföljd utdöms beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. 91 Prop. 1980/81:76 s

31 NJA 1991 s. 255 I förevarande rättsfall hade den tilltalade smugglat in ca 12 kg amfetamin och även försökt smuggla in ca 14 kg amfetamin. Det var således bland annat fråga om kurirens ställning i grova narkotikabrott. HD fastställde vad HovR funnit styrkt att gärningspersonen insett att han medverkat i en organiserad yrkesmässig transportering av narkotika oavsett om han kände till den exakta mängden eller inte. I sådana fall är det vanligt att påföra gärningspersonen en form av likgiltighetsuppsåt i förhållande till mängden. HD uttalar vidare att brotten skett vid upprepade tillfällen och att verksamheten varit av internationell karaktär och av stor omfattning. En kurir utgör således en viktig länk i distributionskedjan vid den organiserad brottslighet. Att ersättningen varit låg har ingen betydelse i sammanhanget, även det förhållandet att en kurir sällan tar direkt fysisk befattning med narkotika saknar således betydelse. Mot den bakgrunden bör kurirer i allmänhet förtjäna ett strängare straff än brott som saknat sådana moment. Vid en sammanvägning av samtliga omständigheter dömdes kuriren till maximistraff för grovt narkotikabrott till tio års fängelse. NJA 1998 s. 512 I HD var frågan om odlandet av narkotika bedrivits i sådan omfattning och på ett sådant systematiskt sätt att det bör bedömas som grovt narkotikabrott eller smugglingsbrott. Vid bedömningen av grovt narkotikabrott är mängden narkotika av betydelse, och eftersom det i målet var fråga om odling och en sådan förutsätter kapning av vissa delar, ska en bedömning avseende mängden göras med stor försiktighet. Utöver mängden ska även beaktas övriga kriterier som framgår av NSL 3, vilket belystes av HD. I förevarande fall har det varit fråga om en betydande mängd cannabis, ungefär 3,5 kg som framställts genom odling. Vad gäller farlighetsbedömningen och hur den kan påverka rubriceringen ska avgöras i varje särskilt fall. Generellt ska denna inte påverka straffmätningen men det kan finnas fall där renhetsgraden varierar kraftigt att den bör beaktas vid straffvärdebedömningen. Vad gäller marijuana och hasch bör dessa jämställas i farlighetshänseende och är att anse betydligt mindre farligt än flesta, övriga narkotiska preparat. Odlingsverksamheten har resulterat i en betydande mängd narkotika, även om denna inte kunde anges exakt. Odlingen har varit av stor omfattning och har även fortgått på ett systematiskt sätt med hjälp av avancerad utrustning. Dessa omständigheter bör sammantaget föranleda att brottet är att bedöma som grovt narkotikabrott. Straffvärdet för gärningen låg på gränsen till 31

32 straffminimum för grovt narkotikabrott och hade ett slutligt straffmätningsvärde på två år och tre månaders fängelse. NJA 2002 s. 365 I målet var det fråga om grovt narkotikabrott förelåg. HD redogjorde för vilka kriterier som ska ligga till grund för en bedömning enligt NSL 3 och anförde att bedömningen ska grundas på en sammanvägning av samtliga omständigheter och att särskild vikt bör läggas vid preparatets farlighet och hänsynslösheten som befattningen gett uttryck för. HD tog även ställning till vad de sakkunniga uttryckt om preparatet GHB som målet avsåg och konstaterade att GHB i farlighetshänseende jämställas med ecstasy och är inte lika farligt som exempelvis heroin och kokain. Med beaktande av farligheten och kvantiteten om ca 13,5 liter samt tillverkningsprocessen i stort ska brottet bedömas som grovt narkotikabrott. I fråga om påföljden fastställde HD HovR:n domslut som följde TR slutliga bedömning i fråga om att straffmätningsvärdet för de tilltalade uppgick till sju års fängelse. NJA 2004 s. 354 Målet gällde innehav av ecstacy i överlåtelsesyfte. Frågan i HD var vilken påföljd som kan utdömas för brottet. I första hand konstaterade HD att utgångspunkten för påföljdsbestämning är det samlade straffvärdet enligt BrB 29 kap. 1 och för att bestämma det konkreta straffvärdet måste brottets svårhet rubriceras. För att brottet ska anses vara grovt narkotikabrott ska kriterierna i NSL 3 beaktas och sedan ska en helhetsbedömning göras. Kriterierna som klargjordes i samband med 1981 års lagändring betonade även att avsikten var att öka utrymmet för bedömning av de allvarligaste brotten, något som HD uttalat och instämt med. Typexempel på sådana allvarliga brott är enligt förarbeten befattningar med narkotika likt företagsliknande verksamheter, brottslingar som kalkylerar med straff såsom en företagsmässig riskfaktor. Oftast har sådana brottslingar inget missbruksproblem själv utan utnyttjar andra i syfte att få en betydande ekonomisk vinning. För att det skulle bli möjligt att beakta andra omständigheter bör mängdrekvisitets betydelse tonas ned. Schabloner som etablerats kan få betydelse för de lägre svårhetsgraderna, vid gränsdragning mellan normalgraden och ringa narkotikabrott. 92 Vid lagrådsbehandlingen rekommenderade Lagrådet att bestämmelsen om grovt narkotikabrott skulle kompletteras med 92 NJA 1993 s

33 ett särskilt tillägg om att bedömningen skulle grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det enskilda fallet. Kompletteringen godtogs och infördes i lagtexten. Justitieutskottets betänkande framhöll att den ändrade lagstiftningen innebar att mängdrekvisitet skulle ges en minskad betydelse, särskilt i fråga om grövre brottslighet. På grund av ovanstående anförde HD att försiktighet bör iakttas med användning av generella schabloner avseende art och mängd narkotika och detta gäller särskilt vid gränsdragningen mellan normalgraden och grovt narkotikabrott. Det innebär att även andra omständigheter ska tillmätas större betydelse såsom den roll gärningspersonen haft när det gäller narkotikahanteringen i vidare mening. I förevarande fall uttalar HD att det i målet avser en sådan art och mängd narkotika som måste betecknas som grovt narkotikabrott och får anses ha ett straffvärde som klart överstiger straffminimum. Emellertid hade personen i målet medverkat i mindre mån och några andra omständigheter som påfordrar ett strängare straff ansågs inte föreligga. Det framkom inte heller några av gärningspersonens avsikter eller motiv som ger anledning till ett högre straffvärde än vad som redan följer av att brottet bedömts som ett grovt narkotikabrott. NJA 2008 s. 653 Detta mål gällde innehav av en mindre mängd narkotika. Domen är emellertid av stor betydelse för uppsatsen eftersom HD ännu en gång kritiserar den mekaniska användningen av tabeller som skett dittills. Frågan i HD var om innehavet skulle bedömas som narkotikabrott av normalgraden eller ringa brott. HD uttalade sig om de tabeller som etablerats genom praxis och som anger påföljden i förhållande till enbart arten och mängden narkotika. De poängterar att såväl lagstiftaren som HD tidigare betonat vikten av att använda tabellerna med varsamhet och med en uppfattning om de orättvisa resultat som straffvärdet kan ge uttryck för vid en sådan tillämpning. 93 Det gäller särskilt när det är fråga om grövre narkotikabrottslighet. Vad gäller mindre mängder narkotika anses användningen som mer naturlig att tillämpa om inga andra straffpåverkande omständigheter framkommer. 94 NJA 2010 s. 592 Fråga om utvisning ska beaktas vid straffmätningen i mål avseende grov narkotikasmuggling bestående dels i ca 40 kg cannabis och 6 kg kokain. HD redogör för reglerna om straffmätning och uttalar att straffvärdet bildar utgångspunkten för den slutliga straffmätningen, BrB 29 kap. 93 NJA 2004 s NJA 1989 s

34 1. Enligt andra stycket är straffvärdet beroende av den skada, kränkning eller fara som brottsligheten inneburit. Exempelvis bedöms en misshandel i skärpande riktning ju svårare kroppsskador som vållats. Vid sidan om den centrala bestämmelsen ska försvårande och förmildrande omständigheter beaktas, BrB 29 kap För att dessa ska kunna tillämpas krävs att de förelegat vid gärningstillfället och kan anses vara av betydelse för graden av klandervärdhet i gärningspersonens förfarande. Dessa faktorer blir inte tillämpliga i fall straffvärdet motiverar en särskild bestämmelses straffmaximum. I narkotikabrott blir således sådana omständigheter utan betydelse om straffvärdet i det aktuella målet motsvarar fängelse i tio år. Straffvärdet kan bestämmas enbart utifrån arten och mängden narkotika och att en sådan bedömning inte sällan leder till utdömande av maximistraff enligt NSL 3. I förevarande fall var det fråga om betydande mängder narkotika, avsevärt större mängder än vad som krävs för att straffvärdet ska uppnå de högre straffsatserna för grovt narkotikabrott. HD uttalade att vid särskilt stora mängder narkotika som ensamt kan motivera straffmaximum krävs att andra omständigheter som kan påverka straffvärdet i mildare riktning föreligger i större omfattning för att de ska kunna beaktas. Även omständigheter som kan hänföras till gärningspersonen ska beaktas. Det gäller omständigheter till följd av brottet eller sådant som inträffar eller uppkommer efter gärningen. Bakgrunden till ändringen i straffmätning och påföljdsreglerna i BrB kap. var främst avsedd för att uppnå en mer rättvis och proportionerlig påföljdsbestämning. Möjligheten att låta omständigheter som framgår av BrB 29 kap. påverka straffmätningen bygger på en tanke om att den slutliga påföljden inte ska anses vara orättfärdigt sträng och ligga i linje med övriga grova brott MÄNGDREKVISITET Mängden narkotika är otvivelaktigt en viktig faktor i straffvärdebedömningen och tabellerna utgör ett värdefullt redskap att utgå ifrån vid en preliminär bedömning av brottet. Det ska inte uppfattas så att mängdrekvisitet helt saknar betydelse vid de allra grövsta brotten. Vid ringa narkotikabrottslighet har tabellerna en dominerande ställning, särskilt i de rutinbetonade fallen som kan anses vara av mindre allvarlig natur och hänförs ofta till det egna missbruket. Vilken inverkan tabellerna ska tillåtas ha beror på dels vilken mängd det är fråga om dels vilka omständigheter som föreligger i det särskilda fallet. Utifrån HD:s nyare avgöranden har det 34

35 utvecklats en övre gräns för straffskalan för grovt narkotikabrott. För grovt narkotikabrott kan utdömas ett straff mellan två år och tio års fängelse. 95 Gränsen för den övre delen av straffskalan har efter den praxisomläggning som skedde år 2011 dragits vid ungefär halva straffskalan, beroende på farligheten. När straffvärdet uppgår till ca fem års fängelse har mängdrekvisitet en begränsad betydelse i målet. 96 Det poängteras tydligt att tabellerna alltid ska användas med insikt om de osäkerheter som präglar dem och att användningen ska ske med försiktighet. En strikt användning av tabellerna leder till avvikelser för vad som annars gäller vid straffvärdebedömningen i brottmål generellt. Mängden kan istället utgöra en indikation på om hanteringen varit av sådant slag som bör föranleda att brottet bedöms som grovt narkotikabrott. 97 Vidare uttalas att mängdrekvisitet ensamt kan ligga till grund för ett straff som sträcker sig några år över minimistraffet. 98 Vad gäller den nedre delen av straffskalan för grovt narkotikabrott tillåts tabellerna dominera i högre utsträckning än vad gäller för de fall inga andra omständigheter framkommer. 99 I utredningen inför 2016 års reform uttalades att brottslighet som straffvärdemässigt ligger på gränsen mellan brott av normalgraden och grovt narkotikabrott bör leda till att mängrekvisitet får en förhållandevis mindre roll medan syftet och avsikten ska beaktas i större utsträckning för att slutligt ta ställning till brottets straffvärde ÖVRIGA KVALIFIKATIONSGRUNDER De övriga omständigheterna som är av betydelse för bedömningen av narkotikabrotten framkommer av bestämmelserna i NSL och har betydelse för dels frågan om rubricering av brottet dels för straffvärdebedömningen. Det innebär att en given mängd narkotika enbart utgör en av flera faktorer som ska beaktas av rätten. Mängdrekvisitet kan således bilda en utgångspunkt för straffvärdebedömningen men får inte stanna där om andra faktorer ligger förhanden. I praktiken innebär det att bedömningen kommer bero på åklagarens utredningsresultat och vad som går att styrka. 95 NJA 2012 s. 144 och NJA 2012 s Borgeke, m.fl. s. 1065, se även kapitel SOU 2014:43 s. 64 f. 98 Prop. 2015/16:111 s SOU 2014:43 s

36 För att det ska vara fråga om ett grovt narkotikabrott ska det handla om en yrkesmässig och organiserad handel som genererar stora pengar och utnyttjar andras oförmåga utan att själv vara beroende av narkotika. Den tilltalades roll i organisationen och graden av delaktighet ska således också beaktas. Insikten i och syftet med hanteringen av narkotikan samt vinstintresset är exempel på sådana straffpåverkande omständigheter som ska ligga till grund för och motivera ett strängare straff STÖRRE OMFATTNING ELLER YRKESMÄSSIG För att omfattas av kravet på större omfattning eller yrkesmässighet ska det framkomma omständigheter som talar för bland annat en organiserad narkotikahandel av något slag, det kan även ha varit fråga om en internationell verksamhet och om risken för en omfattande spridning förelegat. Vilka som varit delaktiga samt vilken roll envar intagit är av betydelse för bedömningen. Syftet bakom hanteringen ska undersökas och vilka intäkter hanteringen givit. Av betydelse är även hur länge den olovliga hanteringen pågått och hur länge den kunnat tänkas pågå. Att polisen avbrutit hanteringen genom att gripa personer bör inte påverka bedömningen, istället ska mängden i ett sådant fall, särskilt om det rör sig om större mängder ge en indikation på en fortsatt planerad handel eller annan omfattande befattning med narkotika SÄRSKILT FARLIG ELLER HÄNSYNSLÖS ART För att uppnå kravet på särskilt farlig eller hänsynslös art ska fördelningen av envars inbördes befattning varit särskilt effektiv eller präglas av en viss grad av förslagenhet. Vidare ska beaktas vem överlåtelsen skett till och särskilt om överlåtelsen skett till unga personer eller intagna på Kriminalvården genom andra. 102 Har gärningspersonen utnyttjat eller förmått andra att verka på ett särskilt förslaget sätt i syfte för att skydda sig själv och sin roll ska det anses som försvårande. Om förfarandet avsett smuggling ska det vara fråga om sådan smuggling som varit svårupptäckt och präglats av förslagenhet för att anses omfattas av kvalifikationsgrunden Prop. 1980/81:76 s. 211 och SvJT 2012 s. 845 Förändringar i narkotikapraxis, Nilsson, B. s SvJT 2013 s NJA 1982 s. 325 och NJA 1987 s SvJT 2013 s

37 ANDRA RELEVANTA OMSTÄNDIGHETER Faktorer som förekommer i detta avsnitt bör ses som förmildrande i de flesta fallen och leda till en straffsänkning i värderingsfrågan. Det handlar exempelvis om brottslighet som hänförs till personens missbruksproblematik, eller om förvärvet varit ett gemensamt samköp och gärningspersonen av en tillfällighet är den som agerat som beställare. Om det varit fråga om delaktighet som kan anses vara passiv, okvalificerad eller osjälvständig ska det också beaktas i förmildrande riktning. Även i fall där gärningspersonen blivit allvarligt utnyttjad, utsatt för allvarliga hot eller tvång ska detta väga in i bedömningen. Gärningspersonens insikt är i detta led en viktig faktor att undersöka. En gärningsperson som saknar egentliga kunskaper om narkotikahanteringen talar för en sådan brist som kan motivera ett lägre straff. 104 Brist på kunskap om narkotikaverksamheten kan därmed inverka och således ge ett lägre straff. Det är inte sällan sådana personer åker fast i s.k. kurirmål, där det saknas kännedom om andra relevanta omständigheter, än art och mängd narkotika, att beakta i straffvärdebedömningen och där bedömningen enbart utgått från mängd och art och inte den tilltalades insikt i verksamheten Borgeke, m.fl. s f. 105 SvJT 2006 s

38 4. HD:S NYA PRAXIS 4.1. INLEDNING Tiden fram till år 2011 hade narkotikamålen avdömts i enlighet med tabeller utan något egentligt motstånd. HD hade i två tidigare avgöranden från år 2004 och år 2008 uttalat att tabellerna ska användas med försiktighet precis som förarbetena i 1981 års lagändring hade påkallat. HD meddelade prövningstillstånd i ett narkotikamål, det s.k. Mefedron-fallet, NJA 2011 s I målet var det fråga om rubricering och straffvärdebedömning av ett relativt nytt narkotikaklassat preparat, mefedron. TR jämställde mefedron i farlighetshänseende med amfetamin och dömde två av de inblandade till sex års fängelse. HovR gjorde samma bedömning som TR men hänförde mefedron i farlighetshänseende till ecstacy. En sådan skillnad ledde till att straffvärdet låg på tio års fängelse, och med tillämpning av aspirationsprincipen för flerfaldig brottslighet ökade straffvärdet med ytterligare fyra år vilket resulterade i 14 års fängelse PRAXIS EFTER ÅR 2011 NJA 2011 s. 357 Frågan i HD var dels om mefedrons generella farlighet samt rubricering och straffvärdebedömning. 106 HD redogör för bestämmelserna om narkotikabrott och betonar vilka kriterier som ska ligga till grund för bedömningen av om brottet är att anse som grovt narkotikabrott och anförde att en sådan bedömning ska grundas på en sammanvägning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. 107 Ett huvudsyfte med 1981 års lagändring av kriterierna för de grova narkotikabrotten var att förbehålla de allvarligaste gärningarna till den strängare delen av straffskalan. Det var bland annat sådana internationella brottssyndikat där gärningspersoner kalkylerar med straff som en företagsmässig riskfaktor som avsågs. 108 Däremot gäller det inte sådana gärningar som står i direkt samband med eget missbruk med undantag för narkotikabrott av verklig allvarlig natur enligt prop. 1980/81:76 s I NJA 106 Träskman s. 159 f. 107 NJA 2011 s. 357 p A.dom. p A.dom. p

39 2004 s. 354 och NJA 2008 s. 653 betonar HD den försiktighet som måste iakttas vid tillämpande av generella schabloner. 110 Det erinras om att tabellerna avseende arten och mängden narkotika trots 1981 års lagändring, vilken hade till syfte att nyansera bedömningarna i narkotikamål, fortfarande var styrande särskilt vid brott som ansågs vara av mindre allvarlig natur. 111 HD påminner om tabellernas osäkra bedömningsunderlag samt svårigheterna med att uppnå en tabell som är helt rättvis och understryker risken för missvisande jämförelser en sådan tillämpning kan leda till. 112 HD menar vidare att tabellerna kan ge intrycket av objektivitet och exakthet som kan vara vilseledande eftersom de aldrig är säkrare än sitt underlag dvs. omständigheterna i det konkreta målet. 113 En mekanisk tillämpning av tabeller innebär därför enligt HD förbiseenden i det verkliga dömandet. Det leder till att det inte finns ett utrymme för en egentlig straffmätning. Problematiken uppstår främst i mål där det är fråga om större mängder narkotika. 114 HD menar att samma problem vid straffvärdebedömningen kan uppstå när mängden narkotika uppgår till ett straffvärde på den övre delen av straffskalan. I dessa fall fyller tabellerna endast en begränsad funktion och bör istället fungera som en anvisning om huruvida narkotikahanteringen är att anse som grovt brott. 115 Vad gäller förevarande mål är det utrett att gärningspersonerna själva missbrukar narkotika och att gärningen har ett samband med deras missbruk. Emellertid var kvantiteten så omfattande att befattningen och syftet med narkotikahanteringen varit av grov karaktär. Handeln var ägnad att ge betydande vinster och därav anses gärningen ha ett betydande straffvärde. 116 HD ansåg dock att denna brottslighet ligger långt ifrån den delaktighet som avses i NSL 3, för vilken de övre delarna av straffskalan är reserverad för. Som skäl anger HD att försäljningen har varat under kort tid och begränsad till en viss missbrukskrets varför straffvärdet om fyra år anses tillräckligt ingripande i proportion till gärningens allvar. 117 Det slutliga straffvärdet ansågs motsvara fyra års fängelse. 110 A.dom. p A.dom. p. 17 och A.dom. p A.dom. p SvJT 2006 s. 833 och a.dom. p A.dom. p A.dom. p. 34 och A.dom. p

40 Justitierådet Borgeke uttalade i domen för egen del sammanfattningsvis följande. I de fall där andra omständigheter än mängden narkotika inte framkommer kan tabellerna som framkommer i doktrinen tillämpas. 118 Tabellerna utgör i första hand ett stöd vid en preliminär bedömning. I narkotikamål har tabellerna tillåtits användas på ett sätt som är oförsvarligt. Den praxis som utvecklats menar Borgeke är för schablonartad och onyanserad i förhållande till övriga brott. Vad gäller de exempel på grova brott som kommit till uttryck i prop. 1980/81:76 krävs därför enligt Borgeke en omställning i rättstillämpningen för att uppnå kraven, omständigheterna utöver sort och mängd narkotika måste i större utsträckning prägla straffvärdebedömningen. Borgeke menar också att det samtidigt bör påminnas om att tabellerna syftar till att upprätthålla en enhetlig rättstillämpning och det gäller särskilt ibland annat s.k. kurirfall eller i viss grad även sådana fall där andra omständigheter inte framkommer eller om gärningsmannen valt att vara tyst eller lämna en berättelse som kan lämnas utan avseende, s.k. kontextlösa fall. I dessa fall kan det antas vara positivt att domstolarna har samma bedömningsunderlag att utgå ifrån och det gäller även narkotikabrott av mindre allvarligt slag. Det är viktigt att framhålla de övergripande intentioner som prop. 1980/81:76 ger uttryck för, att den övre delen av straffskalan ska reserveras för den allra grövsta brottsligheten. Ett mängdresonemang som ensamt ska ligga till grund för ett domslut bör inte föranleda strängare straff än fängelse i ca fem år, detta straffvärde varierar beroende på vilket preparat det är fråga om. Det poängteras även att straffvärdet bör justeras uppåt eller nedåt beroende på vilka försvårande respektive förmildrande omständigheter som framkommer i det enskilda fallet. En sådan tillämpning bör leda till att, särskilt vid grövre brottslighet, bedömningen av vad som är att anse som grovt narkotikabrott minskar i förhållande till den praxis som fanns innan år NJA 2011 s. 675 I I målet var det fråga om straffvärdebedömning rörande syntetiska katinoner s.k. MDPV. Gärningspersonen hade beställt drogen via nätet ett antal gånger i syfte att finansiera sitt och sin närmaste bekantskapskrets egna missbruk. Det förekom ingen ekonomisk vinning för gärningspersonen trots att det handlat om en relativt stor mängd narkotika, ca 350 g. HD betonar ännu en gång att rubriceringen grovt narkotikabrott är förbehållen sådana gärningar som ingår i en form av organisation med ekonomisk vinning som huvudsakligt syfte. Även nyttjande av missbrukare samt hänsynslösheten i gärningsmannens förfarande ska tillmätas större betydelse 118 Se kapitel 5. 40

41 enligt 1981 års lagändring. Gällande den missbruksrelaterade brottsligheten som inneburit hantering med en större mängd narkotika bör således i vissa fall hänföras till brott av normalgraden i större utsträckning. Domstolen konstaterar vid narkotikabrottslighet, oavsett svårhetsgrad, är sorten och mängden narkotika en viktig faktor vid straffvärdebedömningen men inte den enda faktorn som ska ligga till grund för bedömningen. En bedömning ska grundas på alla relevanta straffpåverkande faktorer vid sidan av sort och mängd vilket kan leda till ett straffvärde i både skärpande eller lindrigare riktning. I förevarande fall var det fråga om ett gäng missbrukare som tillsammans hade köpt narkotikan. Det förelåg inget vinstsyfte och ingen vidare hänsynslöshet präglade förfarandet. Brotten bedömdes därför som narkotikabrott av normalgraden och straffvärdet motsvarade fängelsestraff i ett år. NJA 2011 s. 675 II Även detta fall gällde preparatet MDPV, och metylon som hade beställts via internet. Det var således fråga om smuggling av ca 600 g respektive 100 g. HD redogjorde för smugglingsbrotten i förhållande till narkotikabrotten och anförde att bestämmelserna vilar på samma rättspolitiska grundval. Det innebär att samma omständigheter ska beaktas i grova smugglingsbrott som vid grovt narkotikabrott. Vidare ska samtliga omständigheter beaktas så som preparatets farlighet samt hänsynslösheten gärningen gett uttryck för. Vid missbruksrelaterad brottslighet, som ofta innebär att brott begås utan att ett egentligt ekonomiskt intresse finns samt när inga andra omständigheter föreligger som är relevanta för hänsynslösrekvisitet kan större mängder narkotika i vissa fall leda till att brottsligheten bör bedöms som narkotikabrott av normalgraden istället för grovt narkotikabrott. Smugglingsbrotten i detta fall var missbruksrelaterade. Brotten var inte av sådan karaktär eller mängd som borde medföra att brotten bör bedömas som grova. Gärningspersonen hade inget vinstintresse och brotten präglades inte av särskild hänsynslöshet. Brottens samlade straffvärde ansågs ligga på ett år och sex månader. NJA 2011 s. 799 Målet gällde internetförsäljning av droger som hanterades av ett antal personer. Den centrala frågan i HD var hur straffvärdet ska bedömas för gärningspersonernas olika roller i den organiserade narkotikahanteringen. Huvudgärningsmannen intog en överordnad och tillbakaträdande roll. Han beordrande andra att sköta uppgifter såsom service, beställningar, kontroll av inbetalningar, hyra boxar, ta emot leveranser m.m. Även fysisk hantering med 41

42 narkotika var en uppgift som delegerats till andra i syfte att skydda sig själv. Uppgifterna bestod i bland annat att förpacka och förvara narkotikan till kunder. De inblandade fick olika ersättning för sina uppgifter. HD uttalade att det i förevarande fall var det fråga om en organiserad narkotikahandel. Omständigheter som blir av betydelse är bland annat hur välorganiserad verksamheten varit och hur marknadsföringen har skett, inbegripet hänsynslösheten gärningen gett uttryck för. Särskilt hänsynslöst är det faktum att försäljningen gjort narkotikan lättillgänglig för unga. Av betydelse är även hur länge narkotikaförsäljningen har pågått. Av relevans för straffvärdebedömningen är enligt HD vilken insikt gärningspersonen haft rörande organisationen, dess utsträckning samt inriktning. Vidare ska motivet till hanteringen tillmätas större betydelse. I förevarande fall var det fråga om en företagsliknande verksamhet som gav mycket höga vinster och som skett via internet. Narkotikan marknadsfördes på olika sätt och begränsade sig inte till någon känd eller begränsad krets. Därav ansåg HD att risken för spridningen till unga var särskilt försvårande och att brottsligheten, sett i sin helhet, skulle bedömas som grovt narkotikabrott. Emellertid drevs verksamheten under en begränsad tid av ett fåtal personer och kunde inte anses vara av det grövsta slaget som påkallar de högsta straffvärden men däremot allvarligt nog för att döma huvudgärningsmannen till sju års fängelse. NJA 2012 s. 70 Straffvärdebedömning i narkotikamål avseende amfetamin. Gärningspersonen var missbrukare och kom att befatta sig med en stor mängd narkotika ca 600 g, genom sin leverantör. HD fastslog att gärningspersonen måste insett att den stora mängden narkotika var avsedd att överlåtas till andra. Vidare uttalar HD för vilka brott rubriceringen grovt narkotikabrott är reserverad för samt att andra straffpåverkande omständigheter ska tillmätas betydelse i straffvärdebedömningen. Samma bedömning gäller även vid narkotikabrott av normalgraden. Exempel på andra omständigheter som är av betydelse kan vara vilken avsikt eller motiv gärningsmannen haft med hanteringen. HD uttalar att befattningar som varit avsedda för eget bruk generellt ska bedömas lindrigare än om så inte varit fallet. Narkotikabrott som står i samband med missbruk bör normalt inte leda till att gärningen rubriceras som grovt brott, exempelvis vid samköp av en betydande mängd narkotika. Det ska inte uppfattas så att missbruk generellt kan åberopas som en förmildrande omständighet utan domstolen får sammanväga samtliga omständigheter i det särskilda fallet. 42

43 I målet var det inte fråga om någon missbruksrelaterad brottslighet. Hanteringen har dock inte varit av något allvarligt slag och det har inte heller framkommit något vinstintresse. Delaktigheten har varit passiv och okvalificerad. Det förekom ingen fysisk befattning med narkotikan och inblandningen var begränsad i tid. Mot den bakgrunden var brottet att bedöma som narkotikabrott av normalgraden och föranledde ett fängelsestraff på ett år och nio månader. NJA 2012 s. 115 I förevarande fall var det fråga om en målvakts ställning i grova narkotikabrott. Gärningspersonen blivit erbjuden av annan att agera målvakt genom att förvara, ta emot betalningar, paketera och posta narkotikan till köpare, ca 350 g MDMA. Vinsten skulle delas lika mellan dem. Med utgångspunkt i 1981 års ändring och NJA 2011 s. 357 uttalade HD återigen vilka gärningar som ska förbehållas beteckningen grovt narkotikabrott. Gärningspersonens roll ska beaktas i förhållande till den organiserade verksamheten. Vidare ska delaktigheten och den ställning som gärningspersonen intagit undersökas samt syftet bakom hanteringen i vidare mening. Vad gäller preparatet farlighet hade underrätterna gjort en väsentlig skillnad mellan ecstasy och amfetamin i farlighetshänseende. HD ansåg att skillnaden enbart var begränsad eftersom det saknades hållfast vetenskapligt stöd för annan uppfattning. Vid rubricering och straffvärdebedömning blev hanteringen, delaktigheten och insikten avgörande eftersom det begåtts inom ramen för en organiserad handel. Den omfattande spridningen och risken för den vidare spridningen vägde in i bedömningen. Trots att gärningspersonen missbrukade narkotika själv var det av försvårande art att han tjänade pengar genom sin befattning med narkotikan. Omständigheterna tillsammans med arten och mängden narkotika ansåg leda till att brottet var att bedöma som grovt narkotikabrott och straffvärdet motsvarade tre års fängelse. NJA 2012 s. 144 I detta mål hade gärningspersonen transporterat en synnerligen stor mängd narkotika inom Sverige, ca 97 kg. Det framkom även att han under många år missbrukat narkotika själv. Narkotikan införskaffade han genom säljaren som senare, och som ligger till grund för målet, erbjöd honom att transportera en mängd narkotika i utbyte mot narkotika för hans egna bruk. Han antog erbjudandet som visade sig innehålla en större mängd än vad han hade förväntat sig, trots det genomförde han transporten på grund av rädsla för repressalier. HD framhöll vad som tidigare sagts avseende beteckningen grovt narkotikabrott och uttalade att mängdrekvisitet 43

44 visserligen även ensamt kan rubricera en gärning som grovt narkotikabrott och kan motivera ett straff högre än minimistraffet, emellertid inte mer än några år däröver. Denna bedömning ska variera beroende på preparatets farlighet. I förevarande fall var det fråga om cannabisharts vilket är ett preparat som får anses vara mindre farligt än bland annat amfetamin och avsevärt mindre farlig än exempelvis heroin och kokain. Gärningspersonens ersättning, i förhållande till den mängd narkotika som han transporterat var förhållandevis begränsad. Det faktum att mängden narkotika var avsevärt större än mängden som kan anses omfattas av gärningspersonens uppsåt bör tillmätas viss betydelse i straffsänkande riktning. Han intog ingen central roll i hanteringen utan agerade i enlighet med instruktioner. Hans uppgift bestod i en transport som var begränsad inom Sverige och förvaringen varade under en väldigt kort tid. Vidare framkommer inget som tyder på att gärningspersonen haft insikt i den narkotikahantering som huvudsäljaren var en del av. Det innebär att en transport begränsad inom riket att anse som förmildrande i förhållande till en smuggling som sker in till Sverige från utlandet. Det slutliga straffvärdet resulterade i fyra års fängelse. NJA 2012 s. 510 Målet gällde förvaring av en stor mängd narkotika, ca 5000 ecstasytabeller, i en bil. Gärningspersonen upplät sitt bagageutrymme till andra personer och för det skulle han erhålla narkotika för sitt eget bruk. Bilen som tillhörde den tilltalade stod parkerad i ett parkeringshus i anslutning till hans bostad. HD uttalar inledningsvis att bedömningen i narkotikabrott ska ske på ett mer nyanserat sätt och med beaktande av samtliga omständigheter som är av relevans för bedömningen. Mängdrekvisitet är en av flera faktorer som ska beaktas och har en relativ betydelse i narkotikamål. I vissa situationer kan den emellertid tillåtas få ett större respektive mindre genomslag i bedömningen. Mängden narkotika, om den varit betydande, bör istället utgöra ett bevisfaktum som talar för att det rört sig om en yrkesmässig och organiserad narkotikaverksamhet. HD uttalar mot den bakgrunden att mängden narkotika är av betydelse för rubricering av brottet och bildar i praktiken en utgångspunkt för bedömningsfrågan. Bedömningen ska sedan beroende på andra straffpåverkande omständigheter i det enskilda fallet avgöras genom en samlad bedömning. HD menade att det var fråga om en stor mängd narkotika som i sig skulle kunna innebära att brottet borde bedömas som grovt. Emellertid var det fråga om en kortvarig 44

45 förvaring, passiv och okvalificerad delaktighet samt en begränsad ersättning. Sammantaget ansågs gärningen utgöra narkotikabrott av normalgraden med ett straffvärde som motsvarade två år och sex månaders fängelse. NJA 2012 s. 528 Frågan i HD var hur ca 90 g kokain ska rubriceras samt vilket straffvärde gärningen kan anses ha. I målet hade den tilltalade i överlåtelsesyfte förvärvat narkotikan. Efter förvärvet hade han delat upp narkotikan i portioner. Hans avsikt var att sälja narkotikan till vem som helst över 18 år. Domstolen konstaterade att gärningsmannens förfarande varit hänsynslöst, risken för spridning av narkotika förelåg och hans avsikt var enbart att tjäna pengar på missbrukare och nyfikna personers bekostnad. Dessa omständigheter sammantaget ansågs leda till att brottet skulle rubricerades som grovt narkotikabrott. I domen uttalade HD att en utgångspunkt för mängdrekvisitets betydelse för rubriceringen av grovt narkotikabrott enbart baserat på mängden går vid ca 100 g kokain om inga andra omständigheter framkommer. Förevarande brottslighet skulle således inte leda till att brottet rubriceras som grovt narkotikabrott enbart baserat på mängden men på grund av vad som framkommit i målet, gärningspersonens avsikt och motiv samt vinstsyftet och den hänsynslöshet som gärningen inneburit blev brottsligheten att betrakta som grovt narkotikabrott och motsvarade ett straffvärde lite över straffminimum, slutligt två år och tre månaders fängelse. NJA 2012 s. 535 Målet handlade om kurirer och hur deras roll och ställning ska bedömas i narkotikamål. Det framkom inga andra omständigheter än själva transporten som skett från utlandet in till Sverige. Smugglingen avsåg ca 68 kg cannabis. HD hänvisade till NJA 1991 s. 255 där det konstaterats att kurirer utgör en viktig länk i distributionskedjan när det är fråga om en organiserad internationell verksamhet av stor omfattning. I det fallet ansåg domstolen att kurirer generellt förtjänar strängare straff. Emellertid redogör HD i förevarande mål att kurirer inte sällan utnyttjas av de personer som står bakom hanteringen, att dem oftast hålls ovetandes om verksamheten i övrigt. I fråga om ersättning för insatsen är den oftast blygsam i förhållande till den risk som en kurir tar. Mot bakgrund av den nyanserade bedömningen som HD påkallat ska sådana omständigheter beaktas i straffvärdebedömningen. Kurirens gärning är sällan av sådant slag som är förbehållet de allvarligaste gärningarna som kommer till uttryck i prop. 1980/81:76. 45

46 Vad gäller kurirmål konstaterar HD att det i vissa fall inte förekommer andra straffpåverkande omständigheter än sorten och mängden narkotika. Det kan exempelvis bero på att gärningspersonen vägrar att yttra sig eller lämnar en berättelse som kan lämnas utan avseende. I sådana fall kan sorten och mängden narkotika bli avgörande för rubricering och straffvärdebedömningen. Emellertid är det av betydelse att lämna ett väsentligt utrymme för andra straffpåverkande faktorer än mängden narkotika för att anpassa straffmätningen till övriga brottstyper. Det innebär att mängdrekvisitets betydelse avtar ju större mängd det är fråga om och att den inte som enda omständighet bör kunna föranleda ett straff inom den övre delen av straffskalan för grovt narkotikabrott. Både i prop. 1980/81:76 och tiden innan NJA 2011 s. 357 meddelades tillämpades ofta hela straffskalan för grovt narkotikabrott enbart på grund av mängden. Den linjära straffmätningen som uppstod i narkotikamål följde inte alls de principer som gäller för straffmätning i brottmål. Problematiken som uppstod var bland annat att det blev svårt att i de övre delarna beakta olika förmildrande faktorer BrB 29 kap. 3 eller billighetsskälen enligt BrB 29 kap. 5 eftersom enbart mängden kunde nå upp till straffskalans maximum. 119 En sådan tillämpning ansågs schablonmässig och oproportionerlig eftersom den enbart fokuserade på ett rekvisit av flera. Visserligen ledde det till en enhetlig rättstillämpning men det var sällan gärningar i förhållande till varandra var av samma svårhetsgrad, det var således enbart hanterad mängd som föreföll lika. För att bryta denna tradition och anpassa straffmätningen i förhållande till andra brott bör det enligt HD ges ett väsentligt utrymme för andra omständigheter att inverka på straffvärdesbedömningen. Enligt HD leder det sagda till slutsatsen att vid bedömningen av om ett brott ska anses utgöra grovt narkotikabrott har mängden en begränsad betydelse. Mängdrekvisitet bör alltså inte som enda faktor kunna leda till ett straff i den övre delen av straffskalan för grovt narkotikabrott. 120 Genom NJA 2012 s. 144 kan slutsatsen dras, vad gäller hantering av cannabis och om det inte är fråga om alldeles extrema fall att mängdrekvisitet inte ensamt bör föranleda ett fängelsestraff om ca fem år. 121 Att HD anses frambringat ett sorts tak för mängdrekvisitets betydelse innebär inte att straffvärdebedömningen ska stanna där. Omständigheter såsom organisation, ekonomiska intressen, hänsynslöshet, risken för spridning m.fl. alltmer träder fram ju högre upp 119 NJA 2010 s Se NJA 2012 s SvJT 2013 s. 53 f. 46

47 i straffskalan man hamnar. Emellertid får mängdkriteriet en dominerande betydelse i dem fallen det saknas straffpåverkande omständigheter som bör beaktas. I förevarande fall har gärningspersonerna transporterat en mycket stor mängd narkotika som inte varit avsedd för eget bruk. HD menar att trots att gärningspersonerna saknat kännedom om organisationen som helhet har de förstått att de har bidragit i en organiserad narkotikaverksamhet. Det framkom även att dessa handlat i enlighet med givna instruktioner. Det förekommer således omständigheter av förmildrande slag och även förfaringssättet har inte präglats av särskilt förslagenhet. Det är emellertid fråga om en avsevärd mängd narkotika som är att bedöma som grovt narkotikabrott men som inte förtjänar ett straffvärde som ligger på den övre delen av straffskalan. Straffvärdet motsvarade fängelse i fyra år och sex månader. NJA 2012 s. 849 Målet handlar om narkotikabrott av de lägre svårhetsgraderna och inte grovt narkotikabrott men ska sammanfattas för att belysa tabellernas viktiga funktion i rättstillämpningen. Fråga i HD var om innehav av 50 tabletter ecstacy skulle utgöra narkotikabrott av normalgraden eller ringa samt hur bedömningen bör ske i sådana mål rent generellt. HD erinrade om att andra faktorer än art och mängd narkotika ska beaktas vid straffvärdebedömningen i narkotikamål och gäller även vid rubricering av brottet. Emellertid står det klart att mängden har större betydelse vid mindre allvarlig brottslighet. Det är av intresse att sådana mål kan lagföras snabbt och effektivt. Det kan därför accepteras att bedömningen i ringa fall sker schablonmässigt enligt etablerade tabeller som bygger på en viss sort och mängd narkotika. Mot bakgrund av ovanstående är mängdkriteriet ofta avgörande för gränsdragning mellan ringa och normalgraden narkotikabrott. I förevarande fall motsvarade de samlade brottens straffvärde fängelse i tre veckor. NJA 2013 s. 321 Fråga om substansens verksamma halt i ett narkotiskt preparat ska ha betydelse för straffvärdebedömningen, i de fall det skiljer sig tydligt från vad som är att anse som normal verksam halt. I målet var fråga om en person som haft på sig narkotika med en renhetsgrad om 8 % och sänt ett preparat till en intagen i Kriminalvårdsanstalt och som hade en renhetsgrad om 42 %. I domen hänvisade HD till NJA 2012 s. 849 och uttalade att straffvärdebedömningen i ringa fall kan ske efter tabeller utarbetade av sort och mängd narkotika, emellertid betonade domstolen att om det föreligger andra straffpåverkande faktorer kan dessa tillmätas betydelse. 47

48 Ringa fall anses föreligga om det är fråga om narkotikainnehav för eget bruk. Förekommer omständigheter som påvisar att narkotikan överlåtits är domstolarna väldigt begränsade att rubricera gärningen som ringa narkotikabrott. 122 HD har i tidigare praxis NJA 1982 s. 325 och 1987 s. 757 uttalat att hantering inom Kriminalvården anses medföra synnerligen svåra problem som talade för en skärpande straffvärdering. Frågan om vilken betydelse renhetsgraden har i bedömningen uttalade HD att dem framkallade riktlinjerna bygger på en uppskattning av respektive preparats normala renhetsgrad. Det bör påminnas om att HD tidigare uttalat att tabellerna bör användas restriktivt och med insikt om att jämförelserna kan vara missvisande. Om det förekommer bevisning i målet som påvisar att renhetsgraden skulle variera kraftigt från vad som får antas vara normalt kan det ha betydelse för straffvärdebedömningen och främst vid grövre narkotikabrottslighet. Det innebär att om det avviker i stor grad kan det ha betydelse för den slutliga bedömningen RUBRICERINGSFRÅGOR Praxisomläggningen har inte medfört något större ändring gällande gränsen mellan normalgraden och ringa narkotikabrott samt de ringa brotten i sin helhet. I denna del kommer tabellerna att vara styrande i straffvärdebedömningen. 123 För brott av normalgraden ska rätten beakta alla relevanta omständigheter och väga samman dessa vid en slutlig bedömning. 124 I NJA 1993 s. 38 uttalade HD att vid gränsdragning mellan normalgraden och grovt brott ska andra omständigheter än arten ges en betydande vikt och mängden spelar således en förhållandevis mindre roll. De andra kvalifikationsgrunderna ska beaktas för att slutligt ta ställning till rubricering av brottet. Vid bedömande om brottet är att anse som grovt och då det är fråga om att tillämpa den övre delen av straffskalan fyller mängden en begränsad funktion. 125 Även befattning som är avsedd för eget bruk kan föranleda fängelsestraff i vissa fall och det gäller oberoende om gärningspersonens avsikt varit att distribuera vidare narkotikan till försäljning eller inte. Den avgörande frågan för om ett brott ska rubriceras som ringa är att det 122 Prop. 1992/93:142 s Borgeke, m.fl. s NJA 2012 s Borgeke m.fl. s. 1064, se däremot SOU 2014:43 s. 64 f. och

49 handlat om en helt obetydlig mängd narkotika. Emellertid anses en befattning med narkotika som innefattat moment av överlåtelse i regel inte kunna rubriceras som ringa brott, det bör således vara uteslutande. 126 På så vis anses Sverige generellt varit påtaglig strängare än andra länder i sin narkotikastrafflagstiftning och till grund för en sådan bedömning ligger tabellanvändningen. Det innebär att det vid ringa brott är mer accepterat att använda schabloner än vad som gäller vid brott av normalgraden eller grovt narkotikabrott. 127 Den preliminära gränsen som etablerats för när mängden ensamt kan leda till att bedöma en gärning som grovt narkotikabrott fungerar enbart som en riktlinje vid en första anblick. Bedömningen ska således inte stanna där, samtliga straffpåverkande faktorer ska tillåtas spela sin roll men vid en första bedömning och tidigt i eller vid inledande av förundersökning kan tabellerna användas som en utgångspunkt STRAFFPÅVERKANDE OMSTÄNDIGHETER I doktrin, och av samma författare skriven artikel i SvJT anges vissa omständigheter som kan påverka straffvärdebedömningen i försvårande eller förmildrande riktning beträffande de olika kvalifikationsgrunderna som framgår av NSL Utöver dessa, kan som straffhöjande faktor även följande omständigheter beaktas Risken för spridning och till vilken krets försäljningen skett till. - Om narkotikan gjorts tillgänglig för unga. - Gärningspersonen har bjudit ut narkotika i syfte att få en ny och ökad kundkrets. - Vilken roll inbördes gärningsperson har haft. - Vilket syfte gärningspersonen har haft. - Det bakomliggande motivet för hanteringen. - Om vinst har varit det huvudsakliga syftet med verksamheten. - Hur välorganiserad verksamheten har varit. - Hur marknadsföringen har skett om det varit fråga om internetförsäljning. - Vilken grad av självständighet som präglat brottsligheten. 126 Prop. 1992/93:142 s Träskman s. 153, NJA 2008 s. 653 och Borgeke, m.fl. s Borgeke, m.fl. s. 1064, se även kapitel Borgeke m.fl. s f. och SvJT 2013 s. 54 f. 130 Se även SOU 2014:43 s. 102 f. 49

50 - Vart, och i vilken omfattning, försäljningen har skett. - Hur längre försäljningen av narkotika pågått. - Om planen var att fortsätta och utvidga narkotikahandeln. Som straffsänkande omständigheter kan nämnas bland annat följande. - Om narkotikan varit avsedd för eget bruk. - Narkotikaförsäljningar har varit begränsat sig till samma missbrukskrets. - Om förvärvet skett för att tillgodose det egna behovet. - Om mängden varit större än vad som kan omfattas av gärningspersonens uppsåt. - Om gärningspersonen saknat vinningsintresse Ersättningen varit begränsad i förhållande till mängden. - Om gärningspersonen ångrat sin inblandning. - Om gärningspersonen agerat i enlighet med givna instruktioner. - Om gärningspersonen intagit en tillbakaträdande roll. - Förfaringssättet har inte präglats av särskild förslagenhet. Sammanfattningsvis kan sägas att de övriga omständigheterna som ska beaktas vid rubricering och straffvärdebedömning lyfts fram på olika sätt i de olika domarna, men är densamma som de exempel som framförts av förarbeten och tidigare praxis, och som alltid ska påverka bedömningen i antingen förmildrande eller försvårande riktning beroende på det särskilda fallet. Frågan om i vilken grad omständigheter ska beaktas i förhållande till mängdrekvisitet går inte att besvara med säkerhet utan får prövas av domstolen i det enskilda fallet. Det framgår dock klart att straffvärdet ska påverkas av att andra omständigheter beaktas. Detta påvisas också i förarbeten och doktrin, där beaktandet av andra straffpåverkande omständigheter än mängd antingen halverar eller fördubblar straffvärdet VÄRDERINGEN AV OMSTÄNDIGHETERNA Den straffskärpande utveckling som skedde på narkotikarättens område vållade problem för domstolarna som därför sökte ledning i tidigare avgöranden. Det resulterade i att den konkreta 131 A.bet. s. 68 f. 132 A.bet. s. 103 f. och Borgeke m.fl. s f. 50

51 och objektiva omständigheten; mängden narkotika fick bli avgörande i rättstillämpningen. 133 Genom att enbart tillämpa denna objektiva omständighet kunde straffnivåerna i det övre skicket uppnås, främst i s.k. kurirmål. En sådan tillämpning resulterade ofta i att andra omständigheter av betydelse för målet inte beaktades eller vägdes in i bedömningen. Dessa övriga omständigheter ska generellt beaktas inom alla brottstyper och hänförs till den grad av förkastlighet brottsligheten gett uttryck för. I och med att dessa omständigheter ofta saknade betydelse i narkotikamål ansågs narkotikabrotten skilja sig väsentligt från övrig brottslighet vad gäller straffmätning. 134 En sådan straffmätning ansågs emellertid, oavsett dess bakomliggande syfte, resultera i förutsebarhet och kravet på enhetlig rättstillämpning. Straffvärdebedömningar i brottmål ska också vara rättssäkra, dvs. innefatta ett utrymme för en differentierad bedömning, utöver att enbart vara förutsebara. Genom HD:s praxisomläggning har utvecklingen gått i en mer önskvärd och positiv riktning. 135 Frågan om vilken betydelse de olika straffpåverkande omständigheterna ska ha kan, som ovan konstaterats, inte besvaras med säkerhet. Avsikten har uppfattats så att straffvärdet kan fördubblas eller halveras beroende på om det är fråga om försvårande respektive förmildrande omständighet. Denna tanke är enbart till för att användas som en utgångspunkt och ska i slutändan bedömas av domstolen beroende på samtliga faktorer som framkommer i det särskilda fallet. Bedömningen är inte strikt styrd, i vissa fall kan ytterligare reduktion eller skärpning påkallas. Av betydelse är även de brottsexterna faktorerna som framkommer i BrB 29 kap. och som kan tillämpas i mål när sådana faktorer föreligger exempelvis BrB 29 kap. 5 och Träskman s SvJT 2006 s. 838 och SvJT 2013 s Träskman s. 143 f. 136 SvJT 2013 s. 56 och Borgeke, m.fl. s

52 5. DE NYA TABELLERNA 5.1. INLEDNING Trots att tabellerna inte ansågs innebära en rättvis bedömning, har det utvecklats nya tabeller, där större hänsyn är tagen till andra omständigheter än arten och mängden narkotika. Dessa tabeller skiljer sig däremot mot de tidigare genom att mängden narkotika halverats. Tidigare utgjorde exempelvis 2,5 kg cannabis ett grovt narkotikabrott. 137 Genom en sådan halvering menar domstolen att utrymmet ökar för andra omständigheter att påverka straffvärdebedömningen. Tabellerna är presenterade i detta kapitel för att visa den diskrepans mellan mängden och straffvärde som inte sällan blir det slutliga straffmätningsresultatet i narkotikamål ÖVRE GRÄNSEN FÖR MÄNGDENS BETYDELSE Tabellerna är tagna ur Studier rörande påföljdspraxis, den första tabellen avser taket för mängdkriteriets betydelse, dvs. när rekvisitet får en begränsad betydelse. 137 SOU 2014:43 s

53 5.3. PRELIMINÄRA GRÄNSEN FÖR GROVT NARKOTIKABROTT Tabeller baserade på sort och mängd narkotika efter praxisomläggningen år 2011 som utgör den preliminära gränsen för grovt narkotikabrott, och som enbart ska fungera som en riktlinje TABELLER AVSEENDE SPECIFIKT UTVALDA PREPARAT Tabeller avseende diverse vanligt förekommande preparat presenterade i tabellform för intresserade läsare. 53

54 54

55 55

56 6. BAKGRUND TILL NUVARANDE RÄTTSORDNING 6.1. SOU 2014:43 I uppdraget och utredningen avseende ändringen i NSL ingick att analysera och kartlägga praxis i narkotikamål sedan NJA 2011 s. 357 meddelades. 138 Likt tidigare utredningar framgår insikten om lagstiftarens intentioner som kom till uttryck i prop. 1980/81:76. Syftet var att minska art och mängdtabellernas användning vid rubriceringsfrågan och straffvärdebedömningen. I NSL 3 äldre lydelse infördes ett tillägg om att en helhetsbedömning ska företas i det enskilda fallet. Genom ett sådant uttryck skulle mängdrekvisitet få en minskad betydelse utan att kriteriet utgick ur lagtexten. 139 Detta förhållningssätt har bekräftats av HD tidigare där domstolen betonat vikten av att använda tabellerna varsamt, särskilt när kvantiteten i målet är betydande. 140 Däremot, vad gäller mål i fråga om mindre mängder är det mer naturligt att bedömningen sker med hjälp av schabloner. 141 Trots alla påbud har narkotikamålen ändå lyckats avdömas schablonmässigt utifrån tabellerna. I NJA 1993 s. 38 uttalade HD att mängden inte strikt ska styra bedömningen men att de fall där det inte föreligger särskilda, anmärkningsvärda förhållanden kring brottet är naturligt att låta arten och mängden få en avgörande betydelse. 142 Tabellerna ska användas som riktlinjer och togs fram redan i slutet av 1980-talet, sedan dess har dessa uppdaterats ett antal gånger. Denna straffmätningstradition avbröts när HD meddelade prövningstillstånd i NJA 2011 s. 357 och en rad andra mål avseende narkotikabrott, vilka har refererats som prejudicerande. I stora drag handlar det om hur olika omständigheter som är av betydelse och som ska viktas gentemot varandra i narkotikamål för att bli likformig övriga brottstyper. Tabellerna anges som en utgångspunkt för vilket straffvärde en viss art och mängd kan anses ha som sedan ska variera beroende på det enskilda fallet. 143 Vad gäller straffskalorna ansågs det inte finnas ett behov av att reformera dessa. Däremot ansåg utredningen att det fanns skäl att överväga att dela upp straffskalan för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling till att avse även synnerligen grova brott. Den praktiska rättstillämpningen hade hittills inneburit förutsebarhet och enhetlig rättstillämpning i den mening att lika stora mängder narkotika av samma preparat gav lika 138 SOU 2014:43 s Se kapitel Se NJA 2004 s Se NJA 2008 s SOU 2014:43 s. 58 f. 143 A.bet. s

57 stränga straff. Ett sådant förfarande lämnade inget utrymme för egentlig straffmätning och undantryckte proportionalitetsprincipens egentliga innebörd. Rubricering av brottet samt straffvärdebedömningen ska ske med beaktande av samtliga omständigheter som föreligger i det särskilda fallet, mängdkriteriet är således ett av flera sådana faktorer som ska inverka på den slutliga straffmätningen. 144 Ett brott ska bestämmas efter brottets straffvärde enligt BrB 29 kap. 1 och tillämpas utefter förtjänst. Straffet ska bestämmas utifrån hur klandervärd gärningen anses vara. Det ska med andra ord råda proportion mellan brottets svårhet och det slutliga straffet mätt i böter eller fängelse. Allvarligare brott förtjänar allvarligare straff, och lika svåra straff bör ge likartade straff enligt ekvivalensprincipen. 145 Under utredningen redovisades HD:s praxis men även underrättsdomar från HovR:na presenterades avseende narkotikamål avdömda efter år I utredningen framgår att vad gäller straffvärdebedömningen i narkotikamål verkar underrätterna ha implementerat vad HD anfört om hur straffvärdebedömningen i narkotikamål ska gå till. Däremot framgår det att de inte är sällan mål avgörs med grund i det straffvärde som kan utläsas genom tabeller. Det sker oftast när det framkommer både förmildrande och försvårande omständigheter som slår ut varandra vid den slutliga bedömningen, eller när inga andra omständigheter framkommer. Hanteringen av narkotikamål med fler tilltalade verkar enligt domstolarna mindre komplicerade att avgöra eftersom domstolen i sådana mål kan beakta de olika rollerna som envar intagit och på så sätt skilja straffvärderingen åt. Vad gäller hantering av s.k. kontextlösa fall kan bedömningen däremot inte bli någon annan, det gäller främst sådana fall någon befattat sig med en synnerligen stor mängd narkotika. Eftersom domstolarna saknar en annan allmängiltig bedömning att utgå ifrån blir tabellerna styrande för rubricering av brottet samt straffvärdebedömningen. 146 Mot bakgrund av ovanstående och med beaktande av den vida straffskalan för grovt narkotikabrott ansågs det påkallat att dela upp denna för att ännu en gång skärpa straffen för olika förfaranden med narkotika. Genom en sådan uppdelning kan straffskalan delas på en nedre samt en övre del som kan bli tillämpligt i olika utsträckningar och ger större utrymme beroende på situationen i det enskilda fallet A.bet. s. 228 f. 145 A.bet. s A.bet. s. 230 f. 147 A.bet. s. 244 f. 57

58 Gällande kvalifikationsgrunderna för grovt narkotikabrott sker en viss förskjutning mellan kriterierna på så sätt att omständigheterna bör vara av försvårande art i förhållande till varandra för att kunna bedöma gärningen som grovt respektive synnerligen grovt narkotikabrott. Från NSL 3 utgick dock skrivelsen om att bedömningen ska grundas på en sammanvägning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet eftersom en sådan bedömning alltid ska tillämpas i brottmål. Påföljdsbestämning vilar på principer som utgår från att straffvärdet ska reflektera gärningens svårhet och bedömas utifrån vad den tilltalade förtjänar sett till brottsligheten i sin helhet. I fråga om ändring av kvalifikationsgrunderna för grovt narkotikabrott uttalar utredningen om att ett sådant behov inte föreligger. Samma kvalifikationsgrunder gäller idag som var fallet vid 1981 års lagändring FÖRSLAG TILL TABELL INFÖR 2016 ÅRS REFORM Ett förslag till en preliminär tabell inför uppdelning mellan grovt och synnerligen grovt narkotikabrott presenterades av Drogpraxisgruppen och ser ut enligt följande. 148 A.bet. s. 218 och