Herröknanäs kärlväxtinventering

Transkript

1 ADOXA Naturvård org.nr F-skattsedel finns Skogshall Sköldinge Telefon: , , Pg Janne Elmhag Herröknanäs kärlväxtinventering

2 Sammanfattning Herröknanäs inventerades under 2008 och 2009 med syfte att ge en så heltäckande bild som möjligt av kärlväxtfloran i naturreservatet. 319 arter hittades varav flera inte tidigare noterats i området. Fjorton arter från tidigare inventeringar har inte återfunnits. Arterna presenteras i artlistor med svenska och latinska namn i bokstavsordning. Området beskrivs översiktligt liksom några arter av särskilt intresse. Inledning Adoxa Naturvård har under 2008 och 2009 på uppdrag av Länsstyrelsen i Södermanlands län inventerat kärlväxtfloran i naturreservatet Herröknanäs. Området är sedan lång tid tillbaka känt för sina vackra naturmiljöer, grova ekar med spännande och skyddsvärd insekter och lavar samt för artrika gräsmarker med lång betesmarks- och slåtterängskontinuitet. Kärlväxtinventeringar i fasta provytor genomförs här regelbundet sedan 1994 inom den regionala miljöövervakningen i länsstyrelsens regi. Dessutom har Statens lantbruksuniversitet i Uppsala bedrivit liknande uppföljningsbara undersökningar av floran mellan åren 1995 och Föreliggande inventering är den första heltäckande kärlväxtinventering som genomförts i området. Metodik Området har besökts i fält vid sex olika tillfällen. För att nå största möjliga arttäckning har fältdagarna spridits ut under vegetationsperioden från tidig vår i april till tidig höst i slutet av september. Besök har gjorts i områdets alla naturtyper inklusive strandzonens vatten som undersökts både från land och från sjösidan med hjälp av kanot. En artlista har sammanställts i bokstavsordning baserad på de svenska namnen enligt Mossberg, Stenberg, Den nya Nordiska floran En artlista baserad på latinska släktnamn i bokstavsordning enligt Rydberg, Wanntorp, Sörmlands flora, 2001, bifogas också. Artlistorna är kompletterade med arter som tidigare noterats från området i olika sammanhang men inte hittats under föreliggande inventering. Beskrivning av området. Herröknanäs utgörs av en halvö i sjön Misteln, ett större landparti på sjöns södra sida och ett näs som sammanbinder de båda landmassorna. Området som är ungefär 34 ha stort blev naturreservat år 2001 med syfte att bevara värdefulla natur- och kulturmiljöer och att göra det tillgängligt för friluftslivet. Halvön i norr är förhållandevis tätt trädklädd och består till övervägande del av

3 ek- och hassellund. Näset karaktäriseras av glest stående grova träd de flesta ekar. Naturreservatets största arealer utgörs av flacka slåtterängar på sjöns sydsida. Den låglänt belägna ängen i sydväst har lång kontinuitet som ogödslad fodermark och är glest bevuxen med grova ekar. Ängen i sydost har tydlig kvävepåverkan och ett glest men mer varierat träd- och buskskikt. Idag bedrivs slåtter med efterbete på de öppna markerna i söder. Näset och halvön betas med nötkreatur under hela vegetationsperioden. Ängen i sydost Ängen är en stor tämligen flack gräsmark med sannolik historia som åker. Kvävepåverkan märks tydligt i artsammansättningen trots mer än hundra år som fodermark. Det är troligt att väsentliga delar har gödslats långt in på 1900-talet. Timotej, ängskavle, ängssvingel, tuvtåtel och fläckvis även hundkex är dominerande arter. Små begränsade områden där djuren utfordrats gillas av kväveälskande arter som t ex svinmålla, baldersbrå, brännässla och bitterpilört. Genom de senaste decenniernas bete och slåtter tillsammans med upphört gödslande märks tydligt att en etableringsprocess med kväveskyende och hävdgynnade arter äger rum. En lång rad av torr- och friskängarnas betesoch slåtterarter återfinns här om än i begränsad omfattning. Ängsskallra, gökärt, solvända, bockrot, klasefibbla, ärenpris, knippfryle, rödsvingel är några exempel. Ett par mindre partier med artrik lågstarräng har utvecklats nära reservatsgränsen i sydost. Här växer hirsstarr, ängsvädd och ormrot. Från den angränsande skogen har många arter vandrat in blåsippa, harsyra, ekorrbär, häckvicker och stenbär. Träd- och buskskiktet är mycket glest och består av enstaka mycket vackra hagmarksexemplar av vårtbjörk, gran, ek, apel, hagtorn och tall. Men mest utmärkande för ängen är de många vida enarna. Björk- och enbacke Längst i väster reser sig en liten höjd vackert klädd med vårtbjörk och högresta enar. Floran är mycket artrik och till övervägande del hävdgynnad. Här återfinns en lång rad av de betade torr- och friskängarnas arter. Solvända, jungfrulin, knägräs, darrgräs, gökärt, ängsskallra, ängsvädd m fl. Än mer exklusiva hagmarksarter som fältgentiana, vildlin och backklöver har angivits härifrån tidigare men av dessa återfanns endast några enstaka exemplar av backklöver. Backen var vid inventeringsbesöken obetad. Björksly, unga plantor av ek, gran och tall liksom ohävdsarter som örnbräken, piprör och hallon breder ut sig och antyder eftersatt hävd under senare år.

4 Slåtteräng Söder om näset mellan Lerviken och Lillsjön utbreder sig en flack gräsmark med lång kontinuitet som slåtteräng. Omkring tjugo grova ekar står jämnt spridda i ängen. Under ekarna är kvävepåverkan påtaglig och brännässlor, älggräs, hundäxing, hundloka, timotej med flera kvävegynnade arter förekommer i stor mängd. I övrigt har den regelbundna borttransporten av hö under lång tid skapat förutsättningar för artrika växtsamhällen. Rödsvingel och ängsvädd tillhör de mest talrika arterna tillsammans med, hirsstarr, vårbrodd, ängsskallra och ytterligare några. Verkligt slåttergynnade arter förekommer också gökblomster, svinrot, trådtåg och darrgräs. En väsentlig del av ängen sydväst om Lillsjön är mycket våt och bär inte traktor med slåtterbalk. Det innebär att hävden blir begränsad till bete efter slåttern vilket gynnar ohävdsarter som trådstarr och grenrör på bekostnad av arter som t ex madrör och strängstarr. Åtminstone den sistnämnda tycks vara hårt trängd av mer högvuxna arter. Den relativt näringsfattiga miljön fördröjer dock igenväxningsprocessen och många lågvuxna hävdgynnade arter som kärrkavle, ältranunkel och hirsstarr klarar sig ännu bra i konkurrensen. Den våta ängen är mosaikartat zonerad med lågstarrområden där hundstarr, plattstarr och hirsstarr tillhör dominanterna ofta uppblandade med sjöfräken, blåsstarr och ängsull. Även det späda gräset brunven bildar yttäckande bestånd. Väsentliga delar av ängen domineras av trådstarr och sjöfräken med glesa inslag av många arter t ex topplösa och strandlysing. I våtare partier närmare sjön växer vattenklöver och kråkklöver tätt. Vitmossor bygger upp en betydande del av bottenskiktet. I små vegetationsluckor med öppet vatten är andmat, dyblad och vattenbläddra vanligt förekommande. Näset Näset utgörs av en glest trädklädd höjdrygg som sträcker sig i nord-sydlig riktning och som mot halvön i norr planar ut i en tidvis vattendränkt fuktäng. Trädskiktet domineras av mycket grova ekar och några lindar. I söder breder kraftiga slånbuskar ut sig. Även hassel förekommer. Vårfloran är prunkande med iögonenfallande gulsippsbestånd. Kring ett par berghällar växer mandelblom, nagelört, backtrav och vårveronika. Den periodvis hårt betade och bitvis näringsurlakade grässvålen är rik på betesgynnade arter som ormrot, pillerstarr, ärenpris, ängsviol, darrgräs och många fler. Här växer också den mycket sällsynta späda ögontrösten som är en tidigblommande slåtteranpassad varietet av vanlig ögontröst. Strand Herröknanäs omges av en mycket lång strand. Mestadels utgörs vegetationen av ett glest vassbälte ofta med säv inblandad och på flera platser högvuxen sjöfräken. Även flytbladsväxter tränger in i det glesa vassbältet gäddnate, vattenpilört men främst näckrosor. Stora ytor täcks av gul näckros och vit

5 näckros. Ibland växer de båda arterna tillsammans i blandbestånd. Ofta bildar de den yttersta vegetationsgränsen mot öppet vatten. Under ytan i det djupa vattnet anas glest växande grovnate. Korta strandavsnitt saknar helt vass. Det gäller i synnerhet de brantaste delarna av näsets nordstrand där ljusförhållanden och vattendjup hindrar vegetationsbälten att utvecklas. På de grunda dy- och sandbottnar som utbreder sig främst på näsets västra sida växer gräsnate och flera rosettväxter som indikerar näringsfattigt vatten strandpryl, notblomster och vekt braxengräs (Rydberg 2006). I vattnet förekommer även tämligen rika inslag av kransalger. Innanför vassbältet i det inre av Lerviken vidtar zoner dominerade av säv, flaskstarr respektive jättegröe. En blå bård har också utvecklats tack vare betet. Här bryts vattenytan av exempelvis vatttenklöver, sjöfräken och igelknopp. Trädskiktet längs stranden varierar kraftigt i sin sammnsättning. Klibbal förekommer allmänt i de slutna strandpartierna i sydost tillsammans med hägg och rönn. Ute på näset kantas stranden av allehanda träd som asp, gran, tall och lind. Många av träden är ålderstigna och grova. Klibbal har avverkats längs Lillsjöns västra strand och i det inre av Lerviken och stubbskotten bildar nu låga och täta lövbuketter som röjs regelbundet. Brukningsväg Från infarten till naturreservatet mot Lillsjöns innersta strand löper en brukningsväg som huvudsakligen utgörs av hjulspår i gräsmarken. Förutom många arter från ängsmarken intill trivs här i den störda marken många slitagetåliga arter som trampört, gatkamomill, vitgröe och groblad. Vägen förgrenar sig och går längs skogskanten mot näset. I de lågt liggande delarna där marken är skuggad, oftast fuktig och även våt är arter som våtarv, bitterpilört, brunört, äkta förgätmigej och den oansenliga råttsvansen vanliga. I tidvis vattenfyllda hjulspår växer dikeslånke. Lund Huvuddelen av Herröknanäs-halvön är beskogad med en ädellövlund. Grova ekar och vida hasselbuketter karaktäriserar området men även grov lind förekommer. Vårfloran är sällsynt prunkande med en lång rad vackert blommande arter i synnerhet på halvöns södra sida. En stor del av floran här utgörs av signalarter för lundartade och mullrika miljöer. Vitsippa och gulsippa är mest talrika och de bildar stora sammanhängande gulvita fält. Även lungört och vårlök uppträder i mycket stort antal. De vackra ärtväxterna vårärt och vippärt kan på Herröknanäs ses tillsammans vilket inte är så vanligt. Blåsippa växer glest spridd över hela området. Trolldruva och underviol sågs under inventeringen endast i några få exemplar. Den minst iögonenfallande av områdets exklusiva vårblommande signalarter är desmeknoppen. Här har den kanske sitt starkaste fäste i länet med hundratals blommande exemplar. Under sommaren vissnar merparten av vårfloran ner och den kraftigt beskuggade marken blir då bar eller glest bevuxen med bland andra arter som våtarv, snärjmåra, lundgröe, stinknäva, brännässla, harsyra, teveronika och kvarstående blad av blåsippa och lungört.

6 Arter av särskilt intresse Desmeknopp Den här småvuxna och oansenliga arten blommar tidigt på våren med gulgröna blommor i en nästan kubisk blomställning. Desmeknoppen är tämligen sällsynt i länet men uppträder i flera tusental i Herröknanäs ek- och hassellund. Gulsippa En i länet tämligen sällsynt växt som med hjälp av sina krypande jordstammar ofta bildar stora bestånd. I områdets norra del bildar gulsippa tillsammans med vitsippa vidsträckta gulvita fält under april och maj. Lundbräsma Lundbräsma trivs i lövskogslundar men är sällsynt i Sörmlands inland. Vid inventeringen noterades endast ett exemplar på en klipphylla i ek- och hassellundens sydöstra del. Strängstarr En lågvuxen tämligen sällsynt starr med nästan runda strån. I Herröknanäs växer den glest och tillsynes trängd av mer högvuxen vegetation i den stora strandäng sydväst om Lillsjön. Späd ögontröst En i södra Sverige mycket sällsynt varietet av vanlig ögontröst. Den är spädare, mindre grenig och tidigt blommande slåtteranpassad ört som på Herröknanäs sannolikt under mycket lång tid utvecklat sina speciella karaktärer under påverkan av den slåtter som bedrivits här. Efter slåtterbrukets upphörande har arten överlevt i betesmarken på näset. År 2003 uppgick beståndet till ca 1650 individer. (Rydberg H, Daphne 2003) Notblomster Notblomster är en mindre allmän rosettväxt som växer på sand och grusbottnar. Den trivs i Mistelns rena och klara vatten och blommar i flera tiotal på långa stjälkar ovan ytan med vackert ljusblå blommor. Strandpryl Tämligen sällsynt grobladsväxt som växer på grunda dy- och sandbottnar. Den blommar endast då stranden torrläggs. Här förekommer den fåtaligt på näsets västra strand.

7 Grovnate Som namnet antyder är grovnate den största och grövsta av våra natearter. I anslutning till naturreservatet växer den i glesa bestånd på djupt vatten precis utanför vassbältet både i Lillsjön och i den egentliga Misteln. Den är tämligen sällsynt i länet. Backklöver En vackert högvuxen klöver som trivs i torrbackar och sydvända betade slänter. Här växer några få exemplar torrt och solexponerat på krönet av moränkullen nära Lerviken i naturreservatets västra del. Den är kalkgynnad och sällsynt i den här delen av länet. Övrigt I länet sällsynta eller tämligen sällsynta arter som tidigare noterats i området men som inte återfanns i denna inventering: Källdaggkåpa Trubbdaggkåpa Tandrot Grönkulla Fältgentiana Vekt braxengräs Strandviol Resultat och kommentarer Herröknanäs som inte är mer än drygt 30 ha måste betraktas som ett tämligen arttätt naturreservat med 319 funna arter. Artrikedomen beror till stor del på betes- och slåtterhävden som bedrivits här under kanske flera hundra år och som skapat förutsättningar för en lång rad betes- och slåtteranpassade arter. I övrigt är det habitatmångfald som är grund för artrikedomen i området. Markerna är till övervägande del friska, fuktiga och våta men i några av områdets höjdlägen kan även torrängsväxter trivas. Vattnet längs den långa stranden är ganska näringsfattigt och klart vilket gynnar många arter varav flera är tämligen sällsynta. Mull- och näringsrika marker med rik vårflora spär på artrikedomen och i randzonen mot angränsande skogsmark återfinns många skogsarter. Den kvävepåverkade ängen i sydost bidrar med flera insådda gräs och i hjulspår och i fläckar där betesdjuren trampat sönder marken etablerar sig gärna fröspridda pionjärarter. Fjorton arter har tidigare noterats från Herröknanäs men återfanns inte i denna inventering. Orsakerna kan vara flera. Rena förbiseenden är troligen anledningen till att knagglestarr, dybläddra, dvärgigelknopp, strandranunkel, vekt braxengräs och tandrot inte återfanns. Möjligen gäller det även för strandviol eftersom lämpliga växtplatser inte saknas. Grönkulla uppträder ofta individfattigt och kan ha försvunnit från området eller blivit förbisedd.

8 Beträffande vildlin, låsbräken och fältgentiana kan orsaken även vara eftersatt hävd i området där de tidigare hittats. Om de ändå finns kvar har den högvuxna vegetationen gjort det svårt att hitta dessa betydligt lägre arter. Gruppen daggkåpor har inte studerats i tillräcklig omfattning vilket kan vara anledningen till att källdaggkåpa och trubbdaggkåpa saknas i inventeringen. Detsamma gäller gruppen maskrosor och den saknade arten hjärtmaskros. Eftersom ingen tidigare inventering med ambition att vara heltäckande har genomförts i området är många av de funna arterna inte tidigare noterade i området. Notblomster och strängstarr är två intressanta och mindre vanliga exempel på nytillkomna arter. Referenser Rydberg H, Wanntorp H-E, Sörmlands flora, Sörmlands Botaniska sällskapet i Stockholm Rydberg H, Daphne 2003, Späd ögontröst återfunnen i Sörmland. Mossberg B, Stenberg L, Den nya nordiska floran, Wahlström o Widstrand, Ekstam U, Forshed N, Omhävden upphör, Naturvårdsverket, Ekholm, Karlsson, Werner, Vilda och förvildade träd och buskar i Sverige En fältflora, SBT-redaktionen, Bilagor 1. Artlistor 2. Karta