Suomen kalat HELSINGFORS, G. W. EDLUNDS FÖRLAG. PUBLISHED BY G. W. EDLUND HELSINGFORS.

Transkript

1 Suomen kalat HELSINGFORS, G. W. EDLUNDS FÖRLAG. XI PUBLISHED BY G. W. EDLUND HELSINGFORS.

2

3 Gadus morrhua (L). TORSK. TURSKA. Plansch XXXI Gadus callarias Linné, Syst. Nat, Ed. X, T. I, p. 252 (forma minor). Bloch, Fische Deutsohl. 11, p. 109, T. 63. Retzius, Faun. Svec. I, p Faber, Fisclie Isl. p Ekström, Fische v. Mörkö,p v. Wright, Fries et Ekstöm, Skand Fiskar IX, p Jordan et Gilbert, Syn. Fishes North America p Lilljeborg, Sveriges o. Norges Fiskar p. 31. Gadus morrhua Linné, 1. c (forma typica). Bloch, 1. c. 11, p. 145, T. 64. Retzius, 1. c. Faber, 1. c. p Kröyer,Damn. Fiske 11, p. 1, Günther, Cat Fishes Brit. Mus. IV, p. 328 Malmgren, Finl. Fiskfauna, p 27. Collet, Norges Fiske p Malm, Göteb. o. Bohus]. Fauna p Winter, Prodr. Icht Dan. Mar. p. 27. Beneeke, Fische O. u. Westpreussen p. 87. Moreau, Poiss. France p 235. Mela, Vert. Fenn p Day, Fishes of Great Brit a. Irl. 11, p. 275, T. LXXVIII. Möbius v. Heincke, Fische der Ostsee p. 72. Gadus barbatus Linné, Faun. Svec. p Retzius, 1. c p Gadus morrhua et callarias Nilsson, Skand. Fauna, Fiskarna p Morrhua callarias Cuv., Regne anim. Yarrel, Brit. Fishes, Ed. 111, P. I, p Gadus ruber (Lacep.) Holböll, Göth. Vet. nya Handl. IV, p 31 (varietas). Gadus macrocephalus Tiles, Mém. acad. S:t Petersb. 1810, 11, p. 350, T. XVI (monstrositas). TORSK. TURSKA. Denna allmänna och för fisket så betydelsefullafiskart företer efter olika åldrar och lokaler åtskilliga växlingar iform och färg. Linne åtskilde tvänne former såsom själfständiga arter, dem han kallade Gadus morrhua och G. callarias. Redan Fries och Kröyer hafva likväl uppvisat att dessa båda, den ihafvet lefvande stortorsken, hafstorsken, skrejen eller kabeljan och den vid kusterna och i Östersjön förekommande kust- eller småtorsken, endast äro olika raser af samma art. Skilnaden i storlek mellan dessa båda THE COMMON COD. This common and for fishery so important species exhibits various changes of shape and colour, according to different ages and localities. Linnaeus specified two varieties as independent species, which he named Gadus morrhua and G. callarias. But Fries and Kröyer have already shown that both these, the great cod, sea cod, skrey or cabeljo, found in the ocean, and the coast or small cod which occurs in the Baltic and along the coasts, are only different varieties of the same species. The difference in size

4 TORSK. TURSKA 2 THE COMMON COD. former är emellertid betydlig. Den förra blir ända till fyra a fem fot eller 1,200 1,500 millim, läng och kan väga % eller kilogr. Den senare åter öfverstiger sällan millim. i längd och 4 å 5 fäivikt. För öfrigt kunna olika färgförändringar förekomma af bada dessa former. Den såkallade svarttorsken från södra Östersjön är mycket mörk, nästan svartaktig på ryggen och (»fre delarne af kroppssidorna. Grästorsken är olivgrönaktigt grå ofvan. tätt beströddmed gråbrunaktiga fläckar. Bland tången på bärgbotten förekommer en varietet, den såkallade rödtorsken,hvilken ofvan och på sidorna är mer eller mindre lifligt rödaktig, stundom till och med einoberröd,med röda fenor och vanligen talrika något mörkare rödaktiga eller rödbrunaktiga fläckar. Denna torsk lefver för det mesta af de bland tången talrika kräftdjuren, af hvilken föda färgen måhända härrör. Den skattas högt för sitt vanligen feta och fasta kött. Genom mellanformer öfvergår den emellertid omärkligt iden vanliga. Stortorsken är iallmänhet ljusare till färgen, än den iöstersjön förekommande. På ryggen är den blekt olivbrunaktig eller ljusare grå, med någon silfverglans; kroppssidorna äro ljusare silfvergråa, buksidan rent hvit ooh do öfrekroppssidornas fläckar mycket talrika, små, rundade samt till färgen grågula eller messingsfärgade. Torsken är till sin förekomst antagligen circumpolär. Den förekommer inorra Ishafvet utanför Ryska Lappmarken och ihvita hafvet och är isynnerhet om sommarn ymnig kring Spetsbärgen och Beeren Eiland. Den är anträffad inärheten af Novaja Semlja och finnes ihafvet mellan Kamtschatka och Norra Amerika ända ned till Oregon och Japan. IÖstersjön är den en af de fiskar, som antagligen med skäl anses utgöra en kvarlefva från den tid, detta innanhaf var förenadt med Ishafvet. INordsjön och norra delen af Atlanten är den en allmänt och ofta i stora massor uppträdande fisk och här utvecklar den äfven sin fulla storlek. Det hafsbälte, inom hvilket den här bäst trifves, ligger emellan 67 och 50 nordlig brädd och sträcker sig endast längs Norges kust och norr om denna nordligare äncla upp till Spetsbärgen, d. v. s. närmare 80 n. br. Norr- och söderut förekommer torsken för öfrigt antingen sparsamt eller ismärre exemplar. Sålunda är den sällsynt längs Frankrikes västkust, ehuru den dock är funnen så sydligt som igascognerbukten. IAmerika går den ned till kusten af Yirginien. Nordligt förekommer den visserligen talrik vid Grönlands kuster, men enligt Francis Day endast i små och magra exemplar. Inom det ofvan framhållna området uppträder torsken tidtals istort, ofta rent af oerhördt antal i närheten af vissa stora, på näring rika bankar. Vid Norges kuster äro inemot 13,000 till 17,000 man årligen sysselsatta med torskfiske från januari till maj. Detta fiske bedrifves hufvndsakligen på Storeggen, vid Lofoten och vid kusterna af norra Finmarken och egor rum antingen under fiskens lektid (januari till mars) eller senare (mars till maj), då den lockas till kustens granskap af den dit ingående loddan. Fisket utanför Lofoten är isynnerhet storartadt. Do förnämsta engelska fiskerierna bedrifvas äter vid Doggerbank mellan England och Danmark och vid Cromer Knoll vid kusten af Norfolk. Emellertid kunna de ofvannämnda icke jämföras med torskfisket pä de New- Foundländska bankarna, hvarest årligen från februari till april det största fiske ihela världen bedrifves. Redan ibörjan af detta århundrade fångades där enligt Cornac ärligen öfver trehundra miljoner torskar. Ett icke obetydande sommarfiske af torsk företages för öfrigt numera af norrmännen inordligare delar af Ishafvet i närheten af Beeren Eiland och Spetsbergen. Stortorsken fångas pä dessa ställen hufvudsakligen med krokmedels handsnöre eller ock på längref. Såsom agn användas musslor, sill eller inelfvor af redan fångad torsk. Vid Norges och between these two varieties is, however, considerable. The former attains a lenght of four or five feet,= 1,200 1,500 m. m. and a weight of 40 to 50 lbs., =17 to 21 kilo. The latter seldom exceeds 800 to 500 m. m. in length, and 4 to 5 lbs. in weight. Besides as said above, different changes of colour occur in both these varieties. The socalled Black Cod from the southern Baltic is very dark, almost blackish on the body. The Grass Cod is olive greenish grey on its upper parts, thickly bestrewn with greyish brown spots. Among the sea-weed on rocky bottom is found a variety, the socalled Red Cod, which is more or less of a lively reddish colour, sometimes even vermilion, with red fins and generally numerous somewhat darker reddish or reddish brown spots. This Cod subsists principally on the crabs which abound among the sea-weed; hence perhaps its colour. It is highly valued for its generally fat and firm flesh. Through medium varieties it is, however, merged unnoticed in the ordinary one. The large Cod is in general lighter in colour than the Cod found in the Baltic, It is pale olive-brownish or lighter grey on the back, with a silvery glitter, the sides are lighter silver grey, the belly pure white, and the spots, which are very plentiful on the upper parts, are greyish yellow, or brass coloured. As to its existence, the Cod is presumably circumpolar. It occurs in the northern Arctic Ocean outside Russian Lapland and in the White Sea, and in summer especially it is plentiful round Spitzbergen and Behring Island. It is met with in the neighbourhood of Nova Zembla and is found in the sea between Kamschatka and North America as far as Oregon and Japan. In the Baltic it constitutes one of the fishes which, there is every reason to suppose, are a relic from the period this inland sea was united to the Arctic Ocean. In the North Sea and the northern Atlantic it appears every where and often in great shoals, and here it also developes its full dimensions. The sea-belt where it thrives besb is situated between 67 and 50 " northern latitude, and extends along the coast of Norway only and northwards as far as Spitsbergen, i. c. almost to 80 north latitude. Further north or south the Cod occurs as a rule either sparsely or in a diminutive form. It is thus rarely seen on the west coast of France, although it is certainly found as far south as the Bay of Gascony. In America it goes down to the coast of Virginia, Northwards it certainly appears on. the coast of Greenland in groat numbers,but, according to Francis Day, only in small and bony specimens. Within the extensive range above mentioned, the Cod often appears in enormous, often quite unheard of quantities, in the vicinity of certain great banks rich in sustenance. On the coast of Norway from 13,000 to 17,000 men are annually engaged in the fishery from January to May. This fishery is principally carried on at Storeggen, at the Loffoden Isles, and on the coasts of northern Finmark, and occurs either when the fish are spawning (January to March) or later (March to May) when it is attracted towards the coast by the mackerel proceeding thither. The fishery outside Loffoden is especially on an enormous scale. The principal English fisheries are carried on at the Dogger Bank between England and Denmark, and at Cromer Knoll on the coast of Norfolk. However, the above mentioned fisheries cannot be compared with the codfishing on the Newfoundland banks where the greatest fishery in the world is annually carried on from February to April. As early as the beginning of this century there were annually caught there upwards of three hundred millions of codfish, according to Cornac. A not unimportant summer codfishing is besides now prosecuted by the Norwegians in the norhern reaches of the Arctic Ocean, in the vici ity of Behring Island and Spitzbergen. At these places the great Cod is generally caught with hooks

5 TOESK. TISKA. 3 TRE COMMON COD. either on hand or on set-lines. As bait, mussels, herring, or Sveriges kuster tages torsken ofta mod så kallade torsknät. Vanligen uppehåller sig torsken vid eller nära hafsbottnen, i Vesterhafvet och Ishafvet stundom på ett djup af mer än hundra famnar. Den är en af de glupskaste och omåttligaste roffiskar och slukar nästan alt, livad den kommer åt. Dock föredrager den framför annat fiskar och kräftdjur och skonar lika litet yngre individer som rom af sin egen art. Äfven slukar den maneter, tagghudingai och musslor och dess utmärkta matsmältningsförmåga förmår upplösa en stor del af dessas härda skal. Icke sällan anträffar man till och med stenar idess mage, hvilka den antagligen sväljt för att komma åt de vid dem fastsittande koralldjuren, ra. nr De osmältbara delarna uppkastar den åter genom sitt stora gap Bland fiskar anställer den största förödelsenisynnerhet på lödda, tobis och sill. Torsken leker ihafvet under senare delen af vintern och under våren. Lektiden är emellertid mycket växlande och olika stim leka på olika tider. Ivästra delarne af Atlanten skall den inträffa först imaj och juni, antagligen därför att golfströmmen här icke värmer vattnet såsom på den ostliga sidan af detta haf. Ioch för förrättande af leken börjar torsken någon tid förut ingå från sina längre ut ihafvet belägna vistelseorter, hvarunder den stundom uppträder i tätt packade massor af ofta mer än en sjömils längd, hvilka fått namn af fiskbärg". Vid själfva lektiden förete fiskarne en ovanlig liflighet isina rörelser. Honorna hälla sig då iallmänhet närmare hafsytan, än hanarna. Rommen är på samma gång ytterst riklig och mycket finkornig; kornens antal har hos större honor beräknats uppgå till nio å femton millioner. Den gjutes flytande på hafsytan, som stundom på vida sträckor är upptagen häraf eller af kringflytande nyss kläckta ungar. Sedan dessa absorberat återstoden af ägget, kvardröja de på kläckningsstället mer eller mindre långt frän land och lifnära sig af små pelagiska djur. Ännu par tre månader senare finner man dem här vanligen hållande sig under maneter eller andra kringflytande föremål, för att på detta sätt skydda sig mot de talrika roffiskarne. Senare söka de sig till stränderna, hvarest de dölja sig bland tången och lifnära sig af blötdjur, kräftdjur och maskar. Vid åtta a nio månaders ålder gå do åter ut på flere famnars djup och anfalla då redan mindre fiskar. Ju äldre, de blifva, till desto större djup söka de sig. De föra nu ett kringströfvande lif, samla sig hufvudsakligen inärheten af de så kallade fiskbankarna eller i nordligare delar af Ishafvet och återvända först vid omkring tre eller möjligen redan vid två års ålder, för att fortplanta sig, till de ställen, där de blifvit kläckta. Det ofvanstående gäller stortorsken eller skrejen. Småtorsken eller den ras, hvilken håller sig inne iskärgårdarna eller ifjärdarna och till hvilken äfven vår Östersjö-torsk hör, företager sig däremot icke, såvidt kändt är, några mer långväga migrationer. Men antagligen ega dessa dock rum imindre skala och äfven denna ras samlar sig vid lektiden istim på vissa ställen, för att leka. Likasom öfriga iöstersjön instängda hafsfiskar, blir äfven torsken här tidigare fortplantningsskicklig, än ute i oceanen. Winther berättar att den redan vid ett års ålder och 30 cm. längd leker vid danska kusten. Efter förrättad lek går den åter imaj ut på djupet, för att följande vår ånyo infinna sig till kusten för att leka. Härvid följer den sillens vandringar. Vid denna tid mäter den omkr 70 cm. ilängd. Vid våra kuster leker torsken sedan isen försvunniteller först i april, maj och juni. Den förekommer då rätt allmän ibottniska viken ända upp till Qvarken och ifinska vikens västra delar. I norra delen af Bottniska viken är den sällsynt, men anträffas enligt Mela ända till Kalajoki. IFinska vikens ostliga del och kring Högland är den sparsam och vid dess östra kust förekommer den blott undantagsvis. Ännu efter midsommar kan torsk med framgång the entrails of cod previously caught, are used. On the coasts of Sweden and Norway the Cod is often caught in so-called cod-nets. The Cod usually remains on or near the bottom of the sea, in the Western Ocean and Arctic Ocean sometimes at a depth of more than one hundred fathoms. It is one of the most voracious and insatiable of fishes and devours almost everything it can get at. It prefers, however, fish and crabs to anything else, and spares neither young fish or ova of its own species. It also bolts all sorts of crustaceans and its splendid powers of digestion enable it to dissolve a great part of their hard shells. Not infrequently even stones are found in its belly, having presumably been swallowed to enable the fish to secure the zoophytes, etc., adhering therat. The vomit cod the indigestible portions again through their great mouths. Among fishes the Cod commits the greatest davastation, especially among Mackerel; Suckers and Herrings. The Cod spawns in the sea during the latter part of winter and during spring. The spawning season however varies a great deal and the different shoals spawn at various times. In the western Atlantic it is said to occur first in May or June, possibly because the Gulf Stream does not warm the water there as on the eastern side of the same ocean. As the spawning season draws neigh, the Cod betake themselves, from their favourite haunts in the depths of the ocean, nearer the coast, at which period they sometimes appear in densely packed masses', often extending for more than a nautical mile in length, which have been called fish-mountains. During spawning time the fish display an unusual liveliness in their movements. The females keep as a rule nearer the surface of the water than the males. The ova are both exceedingly plentiful and of very fine grain; from nine to fifteen millions of ova have been calculated in case of larger females. The roe is shed floating on the surface of the sea, which is sometimes covered for great distances therewith or with newly hatched young fry floating about. When these have absorbed the yelk-sack they remain on the hatching ground not far from land and live on small pelagian animals. They may still be seen two or three months later in the same neighbourhood, hiding under sea weed and other floating objects sheltering themselves from the pursuit of their enemies the fishes. Later on they find their way to the shores, where they conceal themselves under the wrack and live on jellyfish, crabs and worms. At the age of eight or nine months they remove to a depth of several fathoms, and already begin to attack smaller fishes. The older they get, the deeper they go. They now carry on a rowing life, and collect principally in the neighbourhood of the so-called fish banks, or in the northern parts of the Arctic Ocean, and return first at the age of three years, or possibly when two years old, to propagate their species at the places where they have been hatched. The foregoing refers to the great Cod or Skrey. The small Cod, or the variety which confines itself to the seaboards orinner reaches, to which variety the Baltic Cod also belongs, on the contrary does not, so far as is known, undertake any migrations of more importance. But these occur presumably on a smaller scale however, and even this variety collects in shoals at spawning time at various places to spawn. In common with other marine fishes which are confined in the Baltic, the Cod is also earlier ready for propagation here than when living in the ocean. Winther states that on the Danish coast it spawns when one year old and 30 c. m. in lenght. When spawning is over it returns in May to deeper water, and comes back next spring to the coast to spawn. At this period it follows the herring in its wanderings. It now measures about 70 c. m. in length. On our coasts the Cod spawns after the ice has disappeared, or not earlier than April, May, and June. It is then very plenti-

6 THE COMMON COD fångas vid kusten vanligen på ett djup af famnar. Men därefter håller den sig ända till hösten längre ut på de större hafsdjupen. Med höstströramingen närmar den sig åter kusterna samt blir ånyo föremålför fiske. Under denna tid anses dess kött fetare och värdefullare, än om våren. Torskens talrikhet på samma ställe är dock under olika år mycket växlande och stundom kan den för en tid nästan helt och hållet försvinna från trakter, där den förr uppehållit sig rikligt nog. Fångsten sker hos oss såväl med krok på handlina eller långref, som med garn. Vanligen öfverstiga de fångade exemplaren icke två å fyra skålpund ivikt. På de större djupen kunna dock erhållas individer af betydligare dimensioner. Lilljeborg omtalar ett exemplar från södra delen af Bottniska viken, hvars totallängd var 675 millim, och vikt 8 i /iq'. Ehuru visserligen torsken hos oss såsom födoämne icke kan jämföras med oceanens stortorsk, skulle den måhända förtjäna att skattas högre, än livad isjälfva värket oftast är fallet. Mångenstädes, där den visserligen fångas, fortares den knappast af allmogen, som ondast för den till salu till närmaste stad. Också här köpes den hufvudsakligen af den fattigare befolkningen. På flero ställen, där torsken förekommer talrik nog, är den icke ens föremål för särskildt fiske. Yanligen saltas torsken hos oss till vinterföda eller ock torkas den och lutas, på samma sätt som den under namn kabeljå ihandeln förekommande stortorsken. Af dess rom kan beredas en rätt god kaviar, ett försök,som man gjort på vissa orter isverige, men hvilket ännu icke hos oss vunnit efterföljd. Af lefvern crhålles fisklefverolja, väl bekant såsom läkemedel. Fiskhufvudena använda norrmännen såsom föda åt sin boskap. ful in the Gulf of Bothnia as far as Qvarken and in the western parts of the Gulf of Finland. It is rarely seen in the northern parts of the Gulf of Bothnia, but, according to Mela,it is met whith as far as North Kalajoki. In the eastern part of the Gulf of Finland and round Högland it is scarce, and on the east coast its appearance is quite exceptional. Up to midsummer and even somewhat later Cod is fished with success on the coast, generally at at depth of 15 to 20 fathoms. But later on it keeps further out from the coast, until autumn, when it approaches the coasts again with the autumn herring and becomes again the object of fishery. At this season its flesh is considered fatter and more valuable than in the spring. With us the fishing is effected with hooks on handlines and nightlines, and also with nets. The specimens caught do not as a rule exceed from two to four pounds in weight. Individual fish of considerably greater weight are, however, caught at a greater depth. Lilljeborg mentions a specimen, from the southern part of the Gulf of Bothnia, which measured 675 m. m. in length and weighed 8 '/4 lbs. Although the Cod in our waters can certainly not be compared with the great ocean Cod as food, perhaps it deserves to be valued at a higher rate than is generally the case. At many places, where it is caught, it is scarcely ever eaten by the people, who only take it and sell it at the nearest town. And even there it is generally bought only by the poor-er classes. At several places where the Cod abounds, it is not the object of special fishery. As a rule, the Cod is salted by our fishermen for winter consumption, or it is dried and soaked in lie, in the same manner as the great Cod which under the name of Cabeljo is known as an article of commerce. A very good caviar can be prepared from its roe, and this has been tried at several places in Sweden, but the example has not yet been followed in Finland. Cod-liver oil, so well known as a medicine, is made from the livers. The Norwegians use the fish-heads as food for their cattle. O. M. R.

7 Cyclopterus lumpus L. SJURYGG, RASVAKALA, VILUKALA. Plansch XXXII. Cyclopterus lumpus Linné, Syst Nat. Ed. X p Fabricius, Fauna Groenlandica, p Bloch, Fische DeutschL 11, p. 103, T. 90. Retzius, Faun Svec. I, p. 327 Eichaedson, Fauna Bor Am. 11l p Ekström, Fische v. Mörkö,p. 108 Kröyer, Danmarks Fiske, 11, p Nilsson, Skand. Fauna IV, p Fries, Vet. Akad. Hand!. 1838, T. IV, f. 1. DiJBEN et Koren, ibid. 1844, p. 116, T. 3, f. 8 Yarrel, British Fishes, Ed. 111, vol. 11, p GiJNTHER, Catal. Fishes Brit. Mus. 111, p. 155, Malmgren, Finl. Fiskfauna, p. 17. Collet, Norges Fiske, p. 63. Malm, Göteb o. Bohusl. Fauna, p Winter, Prodr. Icht. Dan. Marin. p. 19. Benecke, Fische O. u. Westpreussen, p. 85. Moreau, Poiss. France, 111, p Day, Fishes of Great Brit. a. IrL, I, p. 179, T. LV Mela, Vertebr Fennica; p Möbius v. Heincke, Fische d. Ostsee, p. 58. Lilljeborg, Sveriges o. Norges Fiskar, p pavoninus Shaw, Nat. Misc. IX, p coeruleus Mitchell, Phil. Sc. New-York. I, p 480, T. 11, f. < coronatus Couch, Corn. Fauna, p. 47. minutus Pallas, Spie. Zool. VII, p. 12, T. lil f Fabricius, 1. c. p Richardson, 1. c, p Kröyer, 1. c, p SJURYGG. RASVAKALA, VILUKALA. THE LUMP SUCKER. Till sitt utseende är sjuryggen onekligen en af våra mest egendomliga fiskar. Dess klumpiga form, dess isynnerhet hos honan ofta gradaskiga färgton, dess vårtlika taggar och dess slemmiga, fjäll-lösa hud göra den föga tilldragande. Färgen varierar emellertid betydligt och blir isynnerhet under lektiden mörkare. Hanen stöter då stundom i violett och far en rödaktigaustrykning pä buksidan (fig. a). Någongång, ehuru ytterst sällan, kan hanen uppträda ien praktfull fullständigt rödfärgdrägt. Ett sådant exemplar, fångadt i juli invid Helsingfors, är afbildadt ifig. c. Honorna In appearance the Lump Sucker is undeniably one of our most remarkable fishes. Its clumsy shape, its dullgrey colour, especially that of the female, and its slimy scale-less skin make it anything but attractive. Its colour varies however considerably and especially at spawning time it gets darker. At this period the male is sometimes of a violet hue with a reddish tinge on the belly (fig. a.). Occasionally, although very seldom, the male appears in a splendid entirely red coloured dress. Such a specimen, caught near Helsingfors in July, is shown in fig. c. The females are more or less

8 SJURTGG. RASVAKALA, VILFKALA. THE LUMP SUCKER. äro mer eller mindre mörkt gråbrunaktiga ofvan och på sidorna, ljusgrå eller gråhvitaktiga på buken. Men icke blott ifärgen företer denna fisk betydliga individuella olikheter. Höjd- och längdförhållandena, likasom antalet af de egendomliga benknölarna kunna vara underkastade icke obetydliga variationer vid för öfrigt lika ålder och storlek, hvilket äfven af figurerna framgår. Små ungar om par tiotal millimeters längd äro så olika de äldre, att de förut ansetts repräsentera en egen art, Cyclopterus minutus Pali. Stjärtafdelningen är hos dem i allmänhet betydligt längre och huden alldeles slät. Benknölarna börja dock oftast att visa sig hos exemplar, som öfverstiga 20 millimeter i längd, men äfven idetta afseende är förhållandet mycket olika för olika individer eller möjligen beroende på olika lokala förhållanden. Den vid Finlands kuster och öfverhufvud inordliga delen af Östersjön och idess vikar lefvande sjuryggen visar emellertid äfven såsom fullvuxen några karaktäristiska afvikelser från den form, som förekommer inordsjön, Atlanten och Ishafvet. Don blir aldrig lika stor som denna. De största exemplar, vi känna, mäta endast 160 millim., under det Nilsson iskandinaviens Fauna omtalar honor af 1 fot 5 */10 dec. turns längd samt (med rommen) af 8 $":s vikt. Fracis Day anför ett exemplar från Irlands kust af 23 V2tums längd. Hos Östersjö-exemplar, jämförda med lika långa från Sveriges vestkust, är för öfrigt, enligt Lilljeborg, kroppshöjden mindre, ögonen något större och stjärtafdelningen längre, alt omständigheter, hvilka hos dem tyda på att de kvarstannat pä ett lägre utvecklingsstadium. Också fenorna äro dels längre, dels något annorlunda formade. Iallmänhet uppträda emellertid de fiskarter, hvilka inkommit genom Öresund iöstersjön, här ilika så stora och kraftiga exemplar, som de i Kattegatt och Nordsjön lefvande. Sjuryggen åter anträffas, såsom vi sett, hos oss endast ien tydligen degenererad form. Och då det strider mot all erfarenhet att en fiskart skulle från sitt egentliga hem, det salta hafvet med dess rika tillgång på födoämnen, frivilligt hafva invandrat ide innersta delarne af Östersjön, för att där föra ett torftigt lefnadssätt och fortplanta en degenererad afkomma, har man dragit den berättigade slutsatsen att äfven vår sjurygg, ilikhet med vissa andra inorra delen af Östersjön förekommande hafsfiskar, ditkommit under en tid, då Östersjön ännu var en vik af Ishafvet. Såsom sådana degeneradekvarlefvor från en tidigare saltvattensperion har A. J. Malmgren framhållit de hos oss lefvande Cottus quadricornis, C. scorpius, Cyclopterus lumpus, hiparis lineatus, Zoarces viviparus, Pleuro-,nectes flesus, Gadus morrhua och Clupea harengus var membras. Till dessa tilläggas af MöMus och Heineke ytterligare: Cottus bubalis, Stichaeus islandicus, Gasterosteus aculeatus och pungitius. De flesta af dessa forekomma inorra delen af Östersjön talrikt och äro där utbredda äfven ide innersta delarna af skärgården, under det de från Nordsjön härstammande arterna iallmänhet äro sällsynta och vid våra kuster mestadels uppträda blott såsom irrgäster. Också sjuryggen anträffas enligt Mela ibottniska viken ända upp till Gamla Karleby och Uleåborg och går in i Finska viken ända till Kronstadt. Emellertid fångas iallmänhet endast enstaka exemplar, som följa med allehanda fiskbragder. Mestadels fas de tidigt om våren med strömingsnot. Vid denna tid infinner sig nämligen sjuryggen, som mot slutet af augusti begifvit sig ut på de större djupen, för att tillbringa vintern, åter i grundare vatten, för att leka. Vid Högland och ännu ute kring Kökar är sjuryggen ingen sällsynthet. Däremot träffas den mycket sällan isödra delarna af Östersjön, ehuru den dock förekommer såväl vid Preussens Östersjökuster (Möbius et Heincke) som vid östra kusten af Skåne (Lilljeborg). Denna omständighet talar ytterligare för den inorra Östersjön lefvande sjuryggens härstamming från Ishafvet. dark grey-brownishabove and on the sides,light grey or grey-whitish on the belly. But not in colour alone does this fish exhibit considerably individual disparities. Its height and length proportions, as well as the number of its singular tubercles are subject to no inconsiderable variations at otherwise similar age and size, as may also be seen from the illustrations. Young Lump-fish of 20 millimetres in length are so unlike the older fish, that formerly they were considered as representing a distinct species, Cyclopterus minufus Pall. On them the tail portion is as a rule considerably longer, and the skin quite smooth. The tubercles begin most often to show on specimens which exceed 20 millimetres in length, but even in this respect the proportions are very dissimilar in different individuals, or possibly by reason of different local circumstances. The Lump Sucker found on our coasts and the northern Baltic in geneial, exhibits however even when fullgrown sundry characteristical disparities from the variety which occurs in the North Sea, the Atlantic, and the Arctic ocean. It never attains the dimensions of the Ocean Lump-fish. The largest specimens known to us, measure only 1centimetre, whilst Nilsson mentions,in his Fauna of Scandinavia, females measuring 1 foot 5 4 A0 in. in length, and weighing (with roe) 8 lbs. Francis Day mentions a specimen from the coast of Ireland, which was 23 7«in. long. According to Lilljeborg, the Baltic variety, when compared with similar fish from the west coast of Sweden, are found having less height of body, eyes rather larger, and the tail part longer, all circumstances which make evident in their case that they have remained at a lower state of developement. The fins are also longer, or somewhat differently shaped. As a rule the fish species which enter the Baltic by the Sound appear however on our coasts in quite as large and powerful specimens as those found in the Cattegat and North Sea. But the Lump-Sucker is met with, as we have seen, on our coasts in only an evidently degenerated variety. And as it is contrary to all experience that a fish should forsake its proper home the salt sea with its plentiful supply of food, and voluntarily migrate to the inmost recesses of the Baltic, there to carry on a mean existence and propagate a degenerated offspring, we have come to the conclusion that our Lump Sucker, in common with several other sea fish which occur in the northern part of the Baltic, has also arrived there whilst the Baltic was still a gulf of the Arctic Ocean. A. J. Malmgren mentions as such relics of a bygone salt water period, Cottus quadricornis, C. scorpius, Ctjcloplerus lumpus, Lilians lineatus, Zoarces viviparus, Pteuronectes flesus, Gadus morrhua and Clupea harengus var. membras; all of which are found in Finnish waters. Möbius and Heincke add further to these: Cottus bubalis, Stichaeus islandicus, Gasterosteus aculeatus and pungitius. Most of these are found plentifully in the northern Baltic and are there distributed even to the innermost reaches of the seaboard, whilst the varieties which hail from the North Sea are rare, as a rule, and for the most part occur on our coasts only as wanderers. According to Mela, the Lump Sucker is found in the Gulf of Bothnia as far up as Gamla Karleby and Uleåborg, and to Cronstadt in the Gulf of Finland. They are only caught in general as solitary specimens, and are got mostly in the spring by herring nets. At this season namely the Lump Sucker, which has betaken itself about the end of August to deeper waters, to spend the winter, returns again to spawn in the shallows. At Högland and out round Kökar the Lump-fish is no rarity. It is, however, very seldom met with on the coasts of the Prussian

9 SJURYGG. RASVAKALA, VILUK.VLA. 7 THE LUMP SUCKER. Sitt egentliga hem har sjuryggen iishafvet, Nordsjön och norra delen af Atlantiska oceanen. IEuropa förekommer den söderut till England och till Frankrikes Atlantiska kuster. Arästligt är den utbredd till Island, Grönland och nordöstra kusten af Norra Amerika ner till New-York och Gap Hatteras. Sjuryggen anses i allmänhet för en mycket trög fisk, som mestadels ligger fastsugen vid stenar m. m. i hafsbottnen. Men troligen förhåller det sig med denna art likasom med dess nära samsläkting, den nordiska sugfisken (Liparis lineatus), om hvilken en iingå socken bosatt iakttagare, herr O. B. Bäck, nyligen observerat att den för ett nattligt lif och under denna tid på dygnet, oaktad sin klumpiga kropp, gör ganska snabba och viga rörelser. Likasom derma senare art lefver älven sjuryggen hos oss nästan uteslutande af smärre krustaceer och maskar, måhända äfven af de vid våra kuster förekommande, om nätterna svagt lysande sjökalfvarna (Aurelia aiirita). INordsjön utgöresdess föda hufvudsakligen af maneter. Lektiden torde hos oss icke inträffa före slutet af maj eller början af juni. Enligt hvad man trott sig finna, lefver denna art iett slags monogami, idet vid lektiden alltid en hona och en hane skulle åtföljas. Honan lägger sina tämligen stora och rätt talrika ägg merendels i hålor mellan stenar och tång. Omedelbart därefter befruktas de af lianen, som sedermera stannar på platsen och med hufvudet vändt mot äggen vaktar och till och med modigt försvarar dem tills de blifvit kläckta. Hos oss ätes sjuryggen aldrig, men på vissa ställen iutlandet berömmes hanens kött såsom ganska godt, då det stufvas såsom lake. På andra fodra fiskarne sina svin med de sjuryggar, hvilka ofta följa med ilax-näten. Baltic (Möbius & Heincke) or on the east coast of Scania (Lilljeborg). This fact is a further proof that the Lump Sucker found in the Baltic belonged originally to the Arctic Ocean. The Lump-fish has its proper home in the Arctic Ocean, the North Sea, and the North Atlantic Ocean. In Europe it occurs southward to England and the Atlantic coasts of Erance. Westwards it is distributed to Iceland, Greenland and the northeastern coast of North America down to New-York and Cape Hatteras. The Lump Sucker is generally considered a very torpid fish, which as a rule lies at the bottom of the sea, attached to stones etc. But in all likelyhood it is with this species as with its near relation the Northern Sucker (Liparis lineatus), of which an observer in Ingå parish, Mr O. B. Bäck, recently discovered that it is all alive" at night, at which time, notwithstanding its clumsy body, it makes very sudden and lively movements. In common with the last named species, the Lump-fish with us subsists almost entirely on smaller crustaceans and worms, perhaps also on the»sea calves» (Aurelia aurita) which occur along our coasts, and shine dimly at nigt. In the North Sea their food consists for the most part of manets. Spawning with us does not commence till the end of May or beginning of June. According to what has been observed, this species lives in a sort of monogamy, for at spawning time one male and one female go always together. The female deposits her ova, which are large and very plentiful, mostly in holes among stones and tangles. They are immediately fructified by the male, after which he remains on the spot, and with his head turned towards the ova, watches and even bravely defends them till they are hatched. AVith us the Lump Sucker is never eaten, but in certain countries the male fish is praised as very good, when stewed like Burbot. At other places the fishermen feed their pigs with Lump Sucker which often get caught in the salmon nets.

10

11 Pl. XXXI.Torsk Turska

12 Pl.XXXII.SjuryggRasvakala, vilukala