Dokumentation från konferens om länsstyrelserna och de nationella minoriteterna

Transkript

1 Dokumentation från konferens om länsstyrelserna och de nationella minoriteterna Stockholm 15 september 2011 Konferensen arrangerades av Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget. Målgrupp var länsstyrelsernas kontaktpersoner för frågor som rör nationella minoriteter.

2 1. Sveriges minoritetspolitik, bakgrund samt reflektioner om det första året med den nya lagen Lennart Rohdin, enhetschef, Länsstyrelsen i Stockholms län Bakgrunden till den svenska minoritetspolitiken är det arbete som Europarådet sedan det bildades efter andra världskriget har bedrivit för att skydda de mänskliga rättigheterna i Europa. Redan i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter från 1950 stadgas att medlemsstaterna har en skyldighet att värna de nationella minoriteterna. Så småningom preciserades och utvecklades skyddet för nationella minoriteter i två andra Europarådskonventioner: Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk från 1992 och Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter från När riksdagen i december 1999 beslutade att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets båda minoritetskonventioner uttalades att vi har fem nationella minoriteter - judar, romer, samer, tornedalingar och sverigefinnar. Sveriges nationella minoritetsspråk är jiddisch, romani chib (alla varieteter), samiska (alla varieteter), meänkieli (alla varieteter) och finska. Uppskattningsvis har minst personer i Sverige minoritetsbakgrund. Alla de fem nationella minoriteterna har funnits här under lång tid. Samerna är vårt urfolk, finsktalande har funnits här åtminstone sedan tidig medeltid, och romer och judar lika länge som svensk statsbildning. De nationella minoriteterna har samma historiska hemortsrätt till Sverige som majoritetsbefolkningen och är en del av vårt gemensamma historiska kulturarv uppmärksammades i Sverige och Finland att 200 år hade gått sedan riket delades av den ryske tsaren. Den gräns som drogs i norr delade inte bara riket utan också de fem nationella minoriteterna. Före 1809 var Sverige flernationellt och flerspråkigt talet präglades av nationalismens framväxt i hela Europa, även i Sverige. Minoriteterna trängdes undan och osynliggjordes. Mellan 1884 och 1957 var det till exempel endast tillåtet att tala svenska i den svenska skolan reformerades den svenska minoritetspolitiken. Man konstaterade att erkännandet av de nationella minoriteterna 1999 visserligen hade varit mycket viktigt, men att det inte hade fått tillräckligt innehåll. Sverige hade kritiserats både internationellt och på hemmaplan, bland annat för att minoritetspolitiken var alltför geografiskt begränsad, att implementeringen lokalt var bristfällig, att minoriteternas behov inte hade beaktats tillräckligt och att det saknades ett tydligt uppföljningsansvar. Dessutom behövde minoritetsspråken mer stöd för att överleva. Den nya minoritetspolitiska strategin (prop. 2008/09:158) syftar till att: säkerställa en bättre efterlevnad av minoritetskonventionerna och uppföljning av vidtagna åtgärder motverka diskriminering och utsatthet stärka de nationella minoriteternas egenmakt och inflytande främja bevarandet av de nationella minoritetsspråken Språklagen, som trädde i kraft 1 juli 2009, slår fast att svenska är huvudspråk i Sverige och att de nationella minoritetsspråken är jiddisch, romani chib, samiska, meänkieli och finska. Den 1 januari 2010 trädde lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk i kraft. Lagen innehåller allmänna bestämmelser, eller grundskydd, som gäller för samtliga fem nationella minoriteter och i hela landet. Den innehåller också ett förstärkt skydd för samiska, finska och meänkieli i de så kallade förvaltningsområdena. I förvaltningsområden ska service ges på samiska, finska respektive meänkieli i ärenden som har anknytning till förvaltningsområdet, när enskilda så begär. Myndigheten

3 ska även i övrigt sträva efter att bemöta den enskilda på dessa språk. Det ska också vara möjligt att få tillgång till förskola och äldreomsorg helt eller delvis på samiska, finska respektive meänkieli. Utanför ett förvaltningsområde har enskilda rätt att använda finska, meänkieli respektive samiska vid muntliga och skriftliga kontakter i förvaltningsmyndigheters ärenden om ärendet kan handläggas av personal som behärskar minoritetsspråket. Kommuner, landsting och regioner i förvaltningsområden får särskilda statsbidrag för att täcka de merkostnader som den nya lagstiftningen kan medföra. Kommuner som inte redan ingår i ett förvaltningsområde kan ansöka hos regeringen om att få ingå i ett sådant. En förutsättning är att den berörda minoriteten stödjer en anslutning. Ansökan ska göras senast 1 april. Många fler kommuner än väntat har ansökt. De som tar emot statsbidrag ska varje år lämna en redovisning av hur pengarna har använts till Länsstyrelsen i Stockholms län respektive Sametinget. Dessa båda myndigheter har sedan 2010 ett gemensamt uppdrag att följa upp och samordna minoritetspolitiken i landet och årligen rapportera detta till regeringen. I uppdraget ingår också bland annat att bistå andra förvaltningsmyndigheter med rådgivning, information med mera. Erfarenheterna från 2010, det första året med lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, visar att: många, särskilt landsting, har kommit igång sent många har inväntat förändringar eftersom 2010 var valår några kommuner och flera landsting har ännu inte inlett samråd med nationella minoriteter de flesta landsting har ännu inte kartlagt de nationella minoriteternas behov av stöd nya kommuner/landsting i förvaltningsområden använde under år 1 endast en mindre del av statsbidraget, ca en tredjedel generellt har ingen beaktat lagens bestämmelser om grundskydd för alla nationella minoriteter i hela landet Tre framgångsfaktorer för minoritetsarbetet kunde identifieras: Tydliga mål och klar förankring i politisk och verksamhetsmässig ledning En tydlig samordnande funktion för minoritetsfrågorna i verksamheten Fungerande samråd med lokala företrädare för berörd nationell minoritet Inför nästa år har Dorotea ansökt om anslutning till samiskt förvaltningsområde och Gävle, Hällefors, Karlskoga, Lindesberg, Norrköping, Norrtälje, Skövde och Trollhättan har ansökt om anslutning till finskt förvaltningsområde. Om ansökningarna godkänns berörs ytterligare två län, totalt 12. Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget ökar nu insatserna när det gäller att sprida kunskap om lagens grundskydd, som gäller alla fem nationella minoriteter i hela landet. Under hösten är avsikten att länsvisa utbildningskonferenser ska genomföras för kommuner och landsting i respektive län. Ett seminarium om frågorna kommer också att hållas på Politikerdagarna i Göteborg i november.

4 2. Grundskyddet i Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk Aina Negga, utvecklingsledare, Sametinget Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk gäller som ovan nämnt sedan 1 januari Lagen innehåller ett grundskydd som gäller för samtliga fem nationella minoriteter och i hela landet, och ett förstärkt skydd för samiska, finska och meänkieli inom de så kallade förvaltningsområdena. Paragraferna 3, 4 och 5 i lagen handlar om grundskyddet. 3 säger att förvaltningsmyndigheter när det behövs på lämpligt sätt ska informera de nationella minoriteterna om deras rättigheter enligt lagen. Det är viktigt att personer som tillhör de nationella minoriteterna vet vilka rättigheter de har. Dessutom behöver anställda vid förvaltningsmyndigheter, och även allmänheten, ha kunskap om nationella minoriteters rättigheter. Informationen kan förmedlas på en rad sätt, till exempel via myndighetens hemsida, kommunfoajén, radio, lokal-tv, bibliotek och BVC. Informationen kan med fördel ges både på svenska och på de nationella minoritetsspråken. Lagen finns översatt och kan laddas ned från regeringens hemsida och från www. minoritet.se. På minoritet.se finns också inläst information om rättigheterna på bland annat nordsamiska. Översättningar och hjälp finns även att få hos Språkrådet, www. sprakradet.se. Grundskyddet innebär vidare att: det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken (4, även 8 språklagen) det allmänna ska även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige (4 ) barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt (4 ) Med det allmänna avses all offentlig verksamhet som utövas genom staten, kommunerna och landstingen. Att främja de nationella minoriteternas språk och kultur handlar bland annat om att synliggöra dessa, till exempel med hjälp av skyltning på minoritetsspråk och olika typer av seminarier och informationsträffar (som minoriteterna bör vara med och utforma) för myndighetsanställda och allmänhet. Biblioteken är ett exempel på forum där de nationella minoriteternas språk och kultur kan uppmärksammas. Att ge barn tillgång till sin kultur och sitt språk, till exempel genom modersmålsundervisning, är viktigt. Man behöver inte oroa sig för att inlärning av minoritetsspråk ska göra att barnen inte lär sig svenska ordentligt - det går utmärkt att lära sig flera språk parallellt. Det är också en bra idé att ta fram handlingsplaner och policies för minoritetsarbetet. I grundskyddet ingår även följande paragraf: förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med representanter för minoriteterna i sådana frågor (5 ) Att stärka de nationella minoriteternas inflytande och delaktighet är ett av målen för den svenska minoritetspolitiken. 5 gäller, liksom övriga delar av grundskyddet, alla de nationella minoriteterna i hela landet. De nationella minoriteterna ska ges reellt inflytande över frågor som berör dem, inte minst de som handlar om användandet av statsbidragen till kommuner, landsting och regioner i förvaltningsområdena.

5 För att komma igång med samråd bör man ta kontakt med de lokala minoritetsorganisationerna. Vet man inte vilka de är kan man gå via de nationella minoriteternas riksorganisationer. Inom det samiska förvaltningsområdet är det naturligt att kontakta lokala samebyar och sameföreningar. Det är också en bra idé att se över eventuella brukarråd - kanske finns representanter för de nationella minoriteterna med där? Genom att ordna öppna samrådsformer på bibliotek och andra offentliga platser kan man nå ut till många. Sådana möten kan annonseras i lokalpressen, gärna både på minoritetsspråk och på svenska. Förslagslådor utplacerade i bibliotek, kommunhus och i andra sammanhang där människor kan lämna sina synpunkter när det passar dem är en annan möjlighet. Lagen om nationella minoriteter säger också att förvaltningsmyndigheter ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli respektive samiska där detta behövs i enskildas kontakter med myndigheten (11 ). Detta gäller både i och utanför förvaltningsområden. Verka för innebär här att aktivt beakta behovet av personal som behärskar dessa språk och vid behov söka aktivt efter sådan personal. Sametinget har i uppdrag att ta fram och driva webbplatsen Där finns basmaterial om de nationella minoriteterna, aktuella reportage, ett dokumentarkiv (där man bland annat hittar översatta versioner av lagen om nationella minoriteter), en omvärldsbevakningstjänst med dagliga uppdateringar om vad som skrivs om nationella minoriteter och ett intranät. På intranätet kan personer som arbetar med nationella minoritetsfrågor inom myndigheter och organisationer utbyta erfarenheter och kunskaper. Kontakta webbredaktören på minoritet.se för att få inloggningsuppgifter till intranätet (kontaktuppgifter till webbredaktören finns på minoritet.se.) Idag är minoritet.se på svenska, men ambitionen är att den även ska finnas på de nationella minoritetsspråken.

6 3. Praktisk information om hur vi ska nå ut till Sveriges alla kommuner och landsting/regioner om minoritetspolitiken Katarina Popovic, utvecklingsledare, Länsstyrelsen i Stockholms län Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget har i uppdrag att följa upp och samordna minoritetspolitiken i landet. I uppdraget ingår också bland annat att bistå andra förvaltningsmyndigheter med information. Under 2010 och 2011 har utbildningar om lagen om nationella minoriteter genomförts i de kommuner som ingår i förvaltningsområden. Nu kommer Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget att satsa på att informera mer om lagens grundskydd och att informera även kommuner som inte ingår i förvaltningsområden. Tanken är att göra detta i samarbete med länsstyrelserna runt om i landet, som har kännedom om den regionala situationen. Respektive länsstyrelse skulle då vara värd för en utbildningskonferens för kommunerna (både de som inte ingår i förvaltningsområden och de som gör det) i respektive län. Även landstingen/regionerna i länet kan bjudas in. Länsstyrelsen i Stockholms län/sametinget kommer, om så önskas, dit och håller i utbildningen. Respektive länsstyrelse bjuder in, men Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget kan stå för vissa kostnader, såsom lokalhyra, förtäring och reskostnader för föreläsare. Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget har fått i uppdrag av regeringen att tillsammans med landets länsstyrelser genomföra en sådan här utbildningssatsning. En utbildningsdag (långversion, ca 4-4,5 h exklusive lunch och pauser) skulle förslagsvis kunna se ut på följande sätt: 1. Regional/lokal förankring: ca 30 min. - 1 h Inledning av respektive länsstyrelse: - Vad pågår i länet och vad planeras - Regionala förutsättningar Kommunala företrädare ges möjlighet att presentera sig, och eventuellt delge praktiska exempel på erfarenheter som någon/några kommuner gjort 2. Minoritetspolitiken: ca 30 min. Bakgrund Konventionerna De tio första åren Reformerad politik Förvaltningsområden bildas Länsstyrelsens i Stockholms län och Sametingets uppdrag 3. Lagen om nationella minoriteter: ca 45 min. Grundskyddets paragrafer Kort om lagen inom förvaltningsområdena 4. Det är vi som är minoriteterna: ca 1 h 40 min. Lokala företrädare för minoriteterna får minimum 20 minuter var att presentera sig 5. Övrig information: ca 15 min. Information om vad Länsstyrelsen och Sametinget vill följa upp i kommunerna, till exempel: - Hur informerar kommunerna minoriteterna om deras rättigheter? - Hur ges minoriteterna möjlighet till inflytande i frågor som berör dem? - Hur säkerställs barnens rättigheter till kulturell identitet? - Vad gör kommunerna för att skydda minoritetsspråken?

7 Lista på material som finns att beställa: - Handbok - Broschyrer - Roll up - Karta - Powerpointmaterial - Material finns bland annat på M.m. Ett förslag på inbjudan till utbildningskonferensen har också tagits fram. Syftet beskrivs där som att deltagarna ska få kunskap om lagstiftningens intentioner och att respektive kommun ska kunna leva upp till sina åtaganden i enlighet med lagen. Målgruppen beskrivs som ansvariga för frågor som rör nationella minoriteter, till exempel informatörer, MR-handläggare, HR-konsulter, servicechefer för reception och växel m.fl. Även politiker kan med fördel bjudas in. Till tidigare utbildningar (för kommuner i förvaltningsområden) har bland annat samordnare, politiker och anställda inom barnomsorg, äldreomsorg, information, växel och reception bjudits in. En konferensdeltagare påpekade att det kan vara en bra idé att rikta sig direkt till kommunledningen och be dem se till att representanter för kommunen kommer - om man skickar en allmän inbjudan är risken att få känner sig kallade. Respektive länsstyrelse får kontakta Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget för att boka in utbildningar (en lista över kontaktpersoner finns sist i denna dokumentation). Rekommendationen är att göra detta så snart som möjligt.

8 4. Vad har vi att göra på vår länsstyrelse? Lennart Rohdin, enhetschef, Länsstyrelsen i Stockholms län och Aina Negga, utvecklingsledare, Sametinget Tio län ingår i förvaltningsområden idag. Länsstyrelserna i dessa län ingår också. Grundskyddet i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk gäller alla länsstyrelser, även utanför förvaltningsområdena. Länsstyrelserna bör bland annat tänka på att: hitta rutiner för att ta emot personer som vänder sig till länsstyrelsen och talar ett minoritetsspråk. Länsstyrelsen i Stockholms län har gjort en kartläggning över minoritetsspråkkunskaperna bland medarbetarna. Man undersökte också vilka som vill använda sina minoritetsspråkskunskaper i arbetet. verka för att det finns personal som kan de nationella minoritetsspråken. Länsstyrelsen i Stockholm anger numera vid rekryteringar att kunskaper i finska eller annat nationellt minoritetsspråk är meriterande. Det är ett sätt att synliggöra minoritetsspråken och visa att kunskaper i dessa språk är värdefulla för verksamheten. informera på de nationella minoritetsspråken på länsstyrelsens hemsida, både om minoritetslagstiftningen och om länsstyrelsens verksamhet. Om man har behov av auktoriserade tolkar på nordsamiska kan Kammarkollegiet eller Aina Negga och Isabella Nutti på Sametinget förmedla kontakt. Utbildning av tolkar på syd- och lulesamiska pågår och de förväntas vara färdigutbildade till Vid ett möte med landshövdingarna i juni framfördes att Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget för sitt fortsatta arbete behöver en kontaktperson vid respektive länsstyrelse. Detta finns nu. Dessutom framfördes att man behöver bistånd i kontakterna med kommuner och landsting i respektive län när det gäller minoritetsfrågorna. Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget har också själva utsett kontaktpersoner för de olika länsstyrelserna: Län Blekinge Dalarna Gotland Gävleborg Halland Jämtland Jönköping Kalmar Kronoberg Norrbotten Skåne Södermanland Uppsala Värmland Västerbotten Västernorrland Västmanland Västra Götaland Örebro Östergötland Kontaktperson vid Länsstyrelsen i Stockholms län/sametinget Tiina Kiveliö Lennart Rohdin / Aina Negga Katarina Popovic Lennart Rohdin Ann-Marie Algemo Lennart Rohdin / Aina Negga Katarina Popovic Katarina Popovic Tiina Kiveliö Lennart Rohdin / Aina Negga Tiina Kiveliö Ann-Marie Algemo Helena Cronséll Ann-Marie Algemo Lennart Rohdin / Aina Negga Lennart Rohdin Helena Cronséll Ann-Marie Algemo Helena Cronséll Tiina Kiveliö