Nigeriabrevet som orsakade finanskris

Transkript

1 Nigeriabrevet som orsakade finanskris Av Stieve I Adams SMASHWORDS EDITION ***** PUBLISHED BY: Stieve I Adams on Smashwords Nigeriabrevet som orsakade finanskris Copyright 2013 by Stieve I Adams Denna berättelse är på svenska. Endast copyright och liknande är på engelska p g a Smashwords villkor. This story is in Swedish. The copyright and other notices are in English due to Smashwords conditions. Thank you for downloading this free ebook. Although this is a free book, it remains the copyrighted property of the author and may not be reproduced, scanned, or distributed for any commercial or non-commercial use without permission from the author. Quotes used in reviews are the exception. No alteration of content is allowed. If you enjoyed this book, then encourage your friends to download their own free copy. Your support and respect for the property of this author is appreciated. This book is a work of fiction and any resemblance to persons, living or dead, or places, events or locales is purely coincidental. The characters are productions of the author s imagination and used fictitiously. *****

2 Nigeriabrevet som orsakade finanskris This story is in Swedish Language - Språk: Svenska Det börjar med ett så kallat Nigeriabrev från Sierra Leone. Hamilton Jones, en intet ont anande datorförsäljare från Skottland, mer eller mindre på skoj tar kontakt med den som skrivit Nigeriabrevet. Det visar sig att det faktiskt finns en verklighet bakom just det här. Hamilton Jones blir konsult åt förra riksbankschefens fru för att leta upp diamanterna med hjälp av en gemensam vän från förr. Spåren efter förmögenheten leder till ett antal länder i Afrika, Asien och Europa. Det visar sig att det är tre suspekta internationella finansvalpar som med hjälp av just den förmögenheten försöker manipulera finansmarknaden. Stieve I Adams, 2013 stieve.i.adams@gmail.com

3 Prolog Det är mig ett nöje att kontakta dig vid denna tidpunkt för en brådskande affärsförbindelse/ en vädjan att komma till mitt stöd. Jag fick ditt företags kontaktuppgifter från branschtidningar som jag läste i ett flyktingläger i Guinea, Västafrika. Jag är Mrs MABINTI CHRISTIAN KARGBO från Sierra Leone, hustru till tidigare centralbankschefen, Christian KARGBO under den korta tid om tio månaders regering med Major Paul Johnny Koromah (1997/1998). Min man blev avrättad av president Ahmed Tejan Karbah under 1998 tillsammans med några andra som misstänktes som givit stöd till rebellernas regim under ledning av Major Paul Koromah för en statskupp i maj 1997 mot hans regering innan Ecomog trupper återinsatte honom som president för Sierra Leone. På grund av min mans död tog jag med mig några av mina barn till ett flyktingläger i ett grannland, Republiken Guinea. För tre veckor sedan när jag privat kom tillbaka till Sierra Leone upptäckte några familjemedlemmar och jag hemliga handlingar som tillhörde min avlidne make i hans underjordiska kassaskåp i vår by. Bland dessa dokument finns ett intyg om deponering av tre lådor, där familjens tillgångar förvaras hos ett känt bevakningsföretag i ett av de europeiska länderna. Under de senaste fyra nätterna har utväxlats telefon och fax med företaget som nu väntar på vår ankomst för att komma och hämta kartongerna. Bifogad med dokumentet är en instruktion att det faktiska innehållet i boxarna finns tre lådor som innehåller ädla stenar till ett värde av $ (fyrtiosex miljoner åtta hundra tusen amerikanska dollar). Jag kontaktar dig för att jag behöver ditt stöd för att hantera investeringar i ditt land eftersom mina erfarenheter är mycket begränsade i sådana frågor. Jag kommer att följa med till ditt land, när allt är klart kommer jag kompensera dig för nedlagt arbete. När du får detta mail, svara mig och lämna ditt telefon- och faxnummer för att förenkla kommunikationen, och jag kommer att ge all den information du behöver, innan jag flyttar från Sierra Leone till Europa.

4 På grund av det osäkra läget i mitt land (Sierra Leone), svara mig bara till dessa privata linjer: xxxxxxxxxxxxxxx Jag förväntar mig att du snabbt svar, Hälsningar. Mrs Mabinti Christian Kargbo

5 London Jag fick e-post från någon som ville ha hjälp med att placera fyrtiosex millioner dollar. Alla vet ju att den typen av brev är lurendrejeri. När jag fick det här brevet i min mail-box tyckte jag trots allt att det skulle vara intressant att följa upp det. Jag hade tidigare varit i kontakt med en person som varit i landet, så varför inte lyfta på telefonluren. Jag blev alltså nyfiken och ringde Mrs Kargbo på ett av de anvisade telefonnumren. Telefonlinjen var inte helt bra, men kvinnan i Sierra Leone pratade fin engelska. Hon verkade bli överförtjust över att jag gjorde mig besvär att ringa till Afrika. Vi kom snabbt överens om att träffas i London, hon skulle komma dit kommande vecka. Jag skulle i alla fall till London på en datakonferens. Nyfiket gick jag till det flotta hotellet nära Hyde Park, anmälde mig i receptionen varpå en kraftig livvakt från Afrika uppenbarade sig för att eskortera mig till Mrs Kargbo, hustrun till den avrättade chefen för centralbanken. Jag visste inte riktigt vad jag väntat mig, hon talade ju engelska som om hon var utbildad i Oxford, men det finns ju mängder med utländska studenter där från alla världens hörn. Bankchefshustrun hyrde en svit på hotellet, i det yttre rummet blev jag visiterad av livvakten och därefter överlämnad till en kvinnlig afrikansk livvakt som i sin tur eskorterade mig till nästa rum. Så långt var det väl inga överraskningar, men när jag mötte nästa kvinna blev jag förstummad. Det visade sig att bankchefshustrun inte bara hade studerat i England, hon var mycket engelsk. Hon var snygg, välklädd, säkert 180 cm lång och mycket vit. Oj då, utbrister jag, det var verkligen en överraskning. Om det är ni som är Mrs Kargbo förstås. Välkommen Mr Jones, hälsar hon. Varför skulle det vara så konstigt med en engelska som var gift med en afrikansk centralbankschef? Nja, säger jag, med den blodiga historia som finns i Sierra Leone hade jag inte väntat mig annat än afrikaner inblandade. Mrs Kargbo bjuder på svart kinate och berättar historien om sin make riksbankschefen och sin egen del i detta blodiga inbördeskrig. Nu är det ju så att våldet på Nordirland och Baskien fått stora rubriker så fort någon dödas. I Afrika kan det pågå massmord som får väldigt lite uppmärksamhet så länge det inte är någon europé eller amerikan inblandad.

6 I början av 1996 valdes Ahmad Tejan Kabbah till Sierra Leones president. Med ingripande av Nigerianska trupper och ryska helikoptrar bekrigades Revolutionary United Front (RUF). I februari 1997 ledde Major Johnny Paul Koroma, 33 år gammal, en lyckad militärkupp. Klädd i t-shirt och baseballmössa ledde han den militärjunta som tog över makten. Den tidigare finansministern torterades och Koromas skolkamrat från byskolan, Christian Kargbo, fick erbjudandet att bli chef för riksbanken. Koroma var själv endast en missnöjd militär med låg utbildning. Christian Kargbo visste inte heller så mycket om nationalekonomi men var gift med Naimee, en välutbildad brittiska. Egentligen var det jag som var chef för riksbanken, anförtror mig Mrs Naimee Kargbo, det var jag som med titeln vice president ledde det dagliga arbetet på banken. Mr Kargbo levde livets glada dagar tillsammans med den övriga militärjuntan, finansierade av medel direkt från riksbanken. Eftersom den tidigare presidenten ständigt försökte återta makten med hjälp av trupper från grannländerna var det tydligt att militärjuntan skulle bli kortlivad. I det läget tog sig Mr Kargbo friheten att försiktigt plundra riksbanken på utländsk valuta, främst dollar och pund. Trots allt fanns en del pengar i bankvalven, den tidigare riksbankschefen hade lyckats hålla ekonomin över vattenytan trots all korruption och inbördeskrig. En orsak till att det fortfarande fanns tillgångar i bankvalven var diamanter, i landet fanns betydande tillgångar av diamanter som utvanns med hjälp av amerikanska och brittiska företag. Oroligheterna hade dock medfört att amerikaner och britter ligger lågt. Någonstans i Europa skulle finnas tre lådor som skulle innehålla diamanter värda 46 millioner amerikanska dollar. Det är nu det börjar bli intressant, var finns lådorna och hur skulle man gå tillväga. Inga problem, försäkrar Naimee. jag tar med mig deponeringsdokumenten till banken, vi tar ut lådorna och med din hjälp vill jag investera i Europa. Det låter alldeles för enkelt. varför tar du inte med dig ett par av dina livvakter, kvitterar ut lådorna och låter en lämplig bankman placera pengarna i fastigheter, på börsen eller något annat? Mr Kargbo hade krånglat till det hela så att lådorna endast kunde hämtas av två pålitliga personer, den ena var Mrs Kargbo, den andra skulle vara en av Mr Kargbo utpekad engelsman under förutsättning att Mr Kargbo inte längre var vid liv.

7 Men den engelsmannen är ju inte jag. Nu börjar det svåra, tänker jag. För det första är jag skotte Men du kan hjälpa mig att hitta honom, påstår Naimee. Varför just jag? frågar jag allt mer konfunderad. På den tiden som Mr Kargbo var ung officer i Sierra Leones armé fanns brittiska officerare som utbildare. En av dessa, Randolph Jameson, blev något av en idol för Mr Kargbo därför att han var genompräktig, ärlig och omutbar. Eftersom jag inte vill ta hjälp av någon officiell instans, de frågar för mycket, tycker jag att en man med din bakgrund skulle lämpa sig mycket bra att leda efterforskningarna efter Randolph. Nu går vi ner i matsalen och äter en god middag på min bekostnad medan du överväger mitt erbjudande.

8 Singapore Underliga är Herrens vägar, eller vad det nu heter. Mrs Kargbo, Naimee, och jag åt en välsmakande middag i hotellets matsal. Väldigt trevlig och belevad var hon, Naimee. Faktiskt kände jag en viss sir Randolph, kunde det möjligen vara samma man? En typisk engelsk gentleman med slokande ingefärsfärgad mustasch? Vi enades så småningom att det skulle kunna vara samma man. Varför kunde då inte Naimee bara ringa upp honom, e-posta till honom eller kanske skriva ett brev? Saken var den att denne sir Randolph verkade vara försvunnen från jordens yta. Jag hade ju för inte så länge sedan stött ihop med honom i Singapore, av alla platser. Hur det nu var så lyckades hon övertala mig att försöka leta reda på denne sir Randolph. Naimee hade en mycket stark övertalningsförmåga vilket jag så småningom skulle drabbas av flera gånger. Jag följde henne upp till hotellsviten, avtackades med en lätt puss på kinden och en varm kram, allt under överinseende av den kvinnliga livvakten. Dock blinkade hon på ett förföriskt sätt, tyckte jag, när livvakten vände ryggen åt henne. Bortsett från en god middag verkade det vara lite skumt med hela historien. Det var ju trots allt ett så kallat Nigeriabrev. Jag var själv förvånad att jag skulle gå på en så enkel fint. Men, som sagt, Naimee hade en viss övertalningsförmåga. Därför tänkte jag göra en insats när jag kom till kontoret nästa morgon. Jag ringde vår filial i Singapore för att de skulle göra ett försök att lokalisera sir Randolph om han eventuellt skulle finnas kvar i landet. Efter några timmar återkom de med beskedet att han inte gick att lokalisera via telefonregister eller myndigheter. Nåja, jag ringde upp Naimee och vi kom överens om att återigen träffas och äta middag så att vi kunde diskutera vidare. Har du mycket att göra på jobbet? frågar Naimee. Njaee, var svaret, just nu letar jag efter nya affärsmöjligheter, det vill säga nya större kunder, gärna i andra länder. Jättebra! Jag kan ge några tips på internationella kunder. I Singapore till exempel. Hoppla, det verkar som om du vill utnyttja mina tjänster!

9 Hon verkar vara van att göra affärer, Naimee. Det verkar också som om hon brukar få sin vilja igenom. Kort sagt, jag vill göra ett konsultavtal med dig. Jag betalar bra. Bortsett från att jag har några affärskontakter i Singaporetrakten så kanske du skulle kunna leta efter några spår efter sir Randolph? I och för sig har jag varit i Singapore tidigare, det blev inga affärer utan helt andra äventyr faktisk. Visst, leta kunder för datasystem kan jag väl göra i Singapore. Över huvud taget är den asiatiska marknaden väldigt intressant. Vi kom överens om att sova på saken och att vi skulle träffas på hennes hotell nästa dag. Två dagar senare var jag åter i kineskvarteren i Singapore för att leta efter någon som kunde tänkas veta var vännen Randolph kunde hålla hus. Jag hoppades på att min tidigare kontakt, bogserbåtsskepparen Björn skulle finnas tillgänglig. Naturligtvis hade jag letat på Internet för att försöka hitta om hans båt fanns kvar. Att det ska vara så svårt i denna digitala värld att leta reda på något så enkelt som en engelsk gentleman som eventuellt kunde finnas i den här staden. I och för sig bor det väl bortåt fem miljoner människor här, men inte så många med brittiskt utseende. Alltnog, jag tog en taxi för att försöka träffa Björn som förr bodde i Geylang-området. Jag blir stoppad av en kraftig kines som utbrister Hello mister Ham, är du här igen? Letar efter mister Bjorn förstås? Fantastiskt, den här mannen hade jag inte träffat på flera år och han kände igen mig direkt! Visst letade jag efter Björn, men han var någon annan stans, eller kanske han inte bodde kvar. Informationen från Hu var något förvirrande, han ville nog inte tala om var Björn fanns förrän han hade tagit reda på vad jag egentligen ville honom. Visst vill jag träffa Björn, men egentligen letar jag efter en brittisk gentleman, sir Randolph, som vi brukade umgås med förr. Han har en slokande mustasch av obestämd ingefärsfärg Visst, mister Ham, jag kommer mycket väl ihåg denne brittiske uppkomling. Jag tror mig veta att han köpt en ny båt och är ute och seglar någonstans. Båten heter Charlotte Victoria, förmodligen registrerad på Bahamas. Bekvämlighetsflagg förstås. Jag har min lilla portabla pyttedator tillgänglig, men en sökning på båtens namn ger inget resultat. Men med en taxi tar jag mig till hamnkontoret, där en hjälpsam hamnkapten upplyser mig om att sir Randolph med båten Charlotte Victoria, avseglade för några veckor sedan. Båten var av typen

10 Hallberg-Rassy Monsun, 10 meter lång och även utrustad med en 25 hästkrafters Volvo Penta motor. Tillverkad på ön Orust i Sverige av alla ställen. Man kan fråga sig varför han seglade med en förhållandevis enkel och liten båt, men han kanske var sugen på äventyr. Förmodligen var han ensam ombord. Han hade tagit sikte på Afrika, kanske på väg jorden runt. Raffe hade varit förtänksam nog att lämna ut sitt telefonnummer och e-post-adress. Numera kan alla nås var som helst på jordens yta. Teoretiskt i alla fall. I praktiken visade det sig att det inte gick fram någon signal. Ok, vi skriver väl ett mail då. Till: randolphii@gmail.com Ämne: Naimee Hej Raffe Hamilton här. Tack för senast, hoppas du hämtat dig från strapatserna i Malackasundet. Vår gemensamma vän Naimee letar efter dig, hör av dig per e-post eller ring mig på telefon ! Kör försiktigt! (det var ju onödigt med detaljer, det går att läsa andras e-post om man är duktig på sådant) Naturligtvis hade jag bokat rum på exklusiva Raffles. Rum och rum, det var faktiskt en Palm Court Suite med veranda mot gården. Rudyard Kipling, den berömde författaren till bland annat Djungelboken, kanske har bott i det här rummet. Å andra sidan sägs han ha föredragit att bo på annat hotell, men berömde maten på Raffles. Jag kollade att min lilla Pytte-dator hade kontakt med det trådlösa bredbandsnätet och väntade på att Raffe skulle ta kontakt. Det blev väntans tider. Om jag trott att det skulle gå snabbt att få svar så bedrog jag mig. Efter en liten tupplur gick jag ner i The Tiger Bar för att i lugn och ro sippa på en Tigeröl. Den sista tigern i Singapore gick sitt öde till mötes redan år Då blev den inmotad till biljardrummet på Raffles och sköts av en lokal skollärare. Plötsligt vaknade min Pyttedator med ett rytande. Det var faktiskt sir Randolph som uppenbarade sig i rutan och ville ha en videokonversation med mig. Min lilla dator har faktiskt en inbyggd Web-Camera, det återstår att se om det också går att få till en bild som tar sig via satelliten till Raffes båt. När min lilla Pytte röt som en tiger blev jag naturligtvis uppmärksammad i baren. Jag hade bytt till tigervrål som startljud för datorn, dagen till ära. I

11 svunna tider var Raffles hotell utgångspunkt för diverse äventyr på Malackahalvön, både i verkligheten och i diverse filmer. På 1980-talet visades till exempel Uppdrag i Singapore med Bruce Boxleitner på diverse tv-kanaler runt om i världen. Teven här på tigerbaren visade inte tigrar utan fokuserade som vanligt på eländet i världen. Just nu var världen i ekonomisk kris, ett ständigt återkommande tema vart sjunde år ungefär. Eftersom kommunikationerna numera är så snabba över jorden så sprids också nyheterna snabbt. Det är ju också så att världen ekonomier är intrasslade i varandra så att när Nasdaqbörsen nyser så tror resten av världen att den är influensa som kommer att smitta. Därför rasar också börserna i Asien när solen går upp där. Den så kallade Marknaden har reagerat. Jag har alltid frågat mig vem är Marknaden, det kanske finns en Marknad med stort M, en Gud som specialiserat sig på ekonomi och som i verkligheten styr världen pengar. Just nu var det priset på råolja som hoppat upp igen. Och dollarn hade tappat i värde gentemot andra valutor. Återigen hade Marknaden talat. Alltnog, min pyttedator hade rutit, och jag öppnade den elektroniska brevlådan. Där fanns ett kortfattat meddelande från Randolph. Han hade fått flera mail med ungefär samma uppmaning. Det var inga vanliga spam, utan okända människor som utlovade guld och gröna skogar om han tog kontakt med dem. Ungefär som Nigeriabrev, skrev han. Vi ses över Google video! Smart tänkt. Han menar förstås Gmail voice and video chatt. Då kunde han ha koll på vem han hade kontakt med. Det behövs ingen kryptering eller andra konstigheter för att vara säker på vem som finns i andra ändan av tråden. I det här fallet trådlöst, men i alla fall. Eftersom jag hade hans gmail-adress var det väl lika bra att koppla upp sig. Det var väl i alla fall ingen i den här baren som var intresserad av vad jag hade för mig. Eller var det det? En kvinna ett par bord bort verkade faktiskt visa ett visst intresse för mig. Det kunde ju bero på att hon var intresserad av min lilla gulliga dator. Eller kanske att hon tyckte att jag var gullig. Eller kanske ville hon erbjuda sina tjänster, man visste inte vilket yrke hon hade. Av hennes utseende att döma kunde hon vara från Ryssland eller kanske något annat östeuropeiskt land. Det kanske trots allt skulle vara lite lugnare och tystare att koppla upp mig från hotellrummet. Jag visste trots allt inte om vi skulle tala om några hemligheter eller inte. Videochatt ger ju inte särskilt bra bild. I det här fallet var även ljudet risigt. Men jag fick kontakt med ett ansikte fullt med rött skägg, men av hans inledningsreplik förstod jag att jag hittat rätt person.

12 Hej, glade man från högländerna, inledde han. Vad har du nu för äventyr att erbjuda? Varför så misstänksam? Vår lilla seglats i Malackasundet på sin tid var väl bara uppfriskande! Hur är vädret förresten, har du något intressant oväder på gång? Man kan ju inte börja en konversation med en engelsman utan att prata väder. Just nu är det en klarblå himmel, himla varmt, faktiskt. Ombord är det helt lugnt eftersom jag seglar med vindens hastighet mot den södra kontinenten. Jag redogjorde väldigt kortfattat för mitt ärende: Hur är det egentligen, ligger det något i historien som vår gemensamma vän har berättat. Du har träffat en öm punkt i mitt ärliga brittiska hjärta, faktiskt. Det är några månader i Västafrika som jag helst vill glömma. Men visst, jag är skyldig till att vara medhjälpare i den där historien. Tyvärr, som sagt var. Bra, hur går vi vidare, var min naturliga följdfråga. Det är faktiskt en del skumma individer som vill lägga rabarber på den här skatten. Därför förslår jag att vi träffas om två veckor. För att det ska fungera så bör vi träffas på tre man hand. Eller kanske två man och en kvinna. Om du talar om för kvinnan ifråga att vi träffas på Sälön, då vet hon vad som gäller. Då återstår frågan när? Det tar nog någon vecka för mig att ta mig dit så här båtledes. Men det är väl ingen överhängande brådska kanske. Vi kan höras över gmail eller mobiltelefon, du har ju mitt mobilnummer. Min Inmarsat har ju kontakt med satelliterna, men jag är inte tillgänglig jämt. Ibland måste jag justera antennen för att det ska funka. Tänk vad tekniken utvecklats. Äventyrare och polarfarare kan numera åka på sina äventyr utan att riskera livet särskilt mycket. Även om du bryter benet på väg till sydpolen så ringer du bara närmaste räddningshelikopter och blir räddad. Det var skillnad på Nansens och Amundsens tid. Fartygen blev då ofta infrusna över vintern och omvärlden kunde bara hoppas och vänta. En eventuell räddningsexpedition var vansklig, man visste ju inte ens var de var, eller om de var levande eller döda. Nansen blev tvungen att övervintra på en ö i Frans Josefs land och livnära sig på valross- och isbjörnskött. Andrée, som försökte nå Nordpolen med luftballong, dog när han övervintrade på Vitön. Med undantag för en brevduva och några upphittade flytbojar hördes expeditionen inte av på 33 år. Kvarlevorna efter expeditionsmedlemmarna, samt deras verktyg och dagböcker hittades 1930.

13 Men som sagt, med dagens teknik kunde man utan vidare nå sir Randolph mitt ute på Indiska oceanen. Mötesplatsen var en smula kryptisk, dags att ta kontakt med Naimee! Jag ringde upp och fick svar. Hej, boss, inledde jag. Men snälla Hamilton, varför har du inte hört av dig?. Hon låter nästan som en äkta hustru. Jag har ju ingen, men jag känner ju andras fruar. Jag berättade om Raffes något kryptiska plats där vi skulle träffas. Jättebra! tyckte hon, hör av dig när han närmar sig målet så träffas vi där. Jaha, var då? Det får du veta då! Ägna dig åt att sälja datorer någonstans under tiden. Tyckte Naimee, och det fick jag nöja mig med. Jag vandrade ner i baren och sköljde ner mina farhågor med en Singapore Sling, drinken som är berömd sedan 1910-talet då bartendern Ngiam Tong Boon blandade den för första gången. Damen med det ryska utseendet hade försvunnit men kom tillbaka efter en stund. Hon slog sig ner vid närmaste bord med en tigeröl. Eftersom jag är säljare försöker jag vara trevlig mot mina medmänniskor. Och här satt vi, ett par ensamma personer, på en bar i Singapore. Det föll sig naturligt att vi började småprata. Jag presenterade mig och hon sade att hennes namn var Anneli. Hon var från Skandinavien och var här i någon sorts fastighetsaffärer. Hon var ganska nyfiken på vad jag gjorde i den här delen av världen. Att skottar sålde datorer i Asien tyckte hon verkade något malplacerat. Jag kontrade med att skandinaviska kvinnor i fastighetsbranschen längst ut på Malackahalvön var ungefär lika konstigt. Vi hade en givande diskussion om ekonomin i världen innan det var dags att hoppa i bingen. Jag övervägde för någon sekund att bjuda in henne till min svit på hotellet, men hela hennes framtoning var väldigt affärsmässig, därför avstod jag. De närmaste dagarna försökte jag sälja skotska datorlösningar främst till företag med brittisk anknytning. På kvällarna träffades Anneli och jag över var sin tigeröl och diskuterade världens ekonomi. Hon verkade märkligt insatt i valutatransaktioner och råoljepris för att bara vara fastighetsmäklare. Det pågick några dagar utan att jag ens kom underfund med var hon bodde. Sedan var hon försvunnen. Jag frågade i baren och receptionen på hotellet om de visste något om henne. Men det gjorde de inte. Jag hade ju faktisk börjat tycka om henne och kvällarna blev mer långtråkiga nu.

14 Kvinnan ifråga var intressant, trots något intetsägande yttre, råttfärgat hår utan frisyr, något fyrkantig i kroppen. Men hon utstrålade personlighet. Efter en tid poppade det upp ett mail från Raffe som kort och gott meddelade att jag skulle meddela Naimee och att vi skulle träffas på överenskommen plats om ett par dagar. Naimee hade bokat biljett med Singapore Airlines flight SQ478. Flyget går från Changi, Singapores internationella flygplats klockan Vart då? Det märker du. Var svaret. Det var ju inte så svårt att ta reda på. Efter några minuter på Internet med min lilla Netbook var svaret på min fråga att det var Kapstaden i Sydafrika.

15

16 Sälön Trots att flygtiden var cirka tio timmar var klockan bara halv tolv när vi kom fram. Vår Boeing 777ER till Johannesburg var komfortabel och flygvärdinnorna i sina typiska singaporiska uniformer tog väl hand om mig. Där fick jag byta flyg, trots att reklamen utlovat direktflyg. På Cape Town International Airport möttes jag av ett stort leende och en omfamning. Det var Naimee som nu hälsade mig som en gammal vän som hon inte sett på länge. Du ser ut att vara pigg, utvilad, solbränd. Perfekt! Nu ska du verkligen få göra nytta för traktamentet. utbrister hon med ett ännu större leende. Jag har bokat biljetter till en utflykt. Först checkar vi in på Victoria & Alfred hotell på Victoria & Alfred Waterfront. Därifrån tar vi sightseeingbåten till Sälön. Vaddå Sälön, jag har inte hört talas om någon Seal Island här. Om det går turistbåtar dir borde den väl vara välkänd i turistbroschyrerna också? Det får du snart se. Underligt var också att vi skulle till Sydafrika. Om jag inte kommer ihåg helt fel stod det i ditt Nigeriabrev att skatten fanns i några boxar hos ett bevakningsföretag i Europa? Villospår, var den korta kommentaren från Naimee. Det var tydligen hemlighetsmakeri på hög nivå. Naimee nämnde att det fanns ett antal intresserade människor som tydligen också ville vara med i jakten på skatten, som jag skämtsamt numera kallade vårt projekt. Med tanke på att hon hade skickat ett Nigeriabrev till några tusen mottagare var det väl inte så konstigt, tyckte jag. Nejdå, det var inte så, förklarade Naimee, brevet var utformat som ett Nigeriabrev men det var faktiskt bara några få adressater. Om det kom i orätta händer skulle det se helt harmlöst ut. Bara människor som kände till makthavare i Sierra Leone skulle veta att det faktiskt fanns en verklighetsbakgrund. Men varför hade jag fått brevet? På teven i hotellrummet var det den ekonomiska krisen som var den största nyheten. Valutasvängningar, oljepris och företagskriser. Hela tiden var det Marknaden som ställde till det. Vem är Marknaden, kunde man fråga sig. Vi vandrade ner till hamnen och ställde oss i kön för att följa med turisterna till Robben Island. Det var holländarna som gav namnet på ön, robben är alltså säl på holländska. Varför hade jag inte kommit på en så enkel lösning. Även om jag inte kunde holländska så skulle ett besök på Wikipedia, uppslagsboken på Internet, gett mig svaret.

17 Det där med Sälön stämde fortfarande. På kajen när vi kom fram låg några sälar och såg sällskapliga ut. De var tydligen inte utrotade än. Robben Island var så grå och trist ut i det gråmulna vädret. Inte annat att vänta av en fängelseö, numera mest berömd för att Nelson Mandela satt där i åtskilliga år. Men före det hade holländare, britter och boer utnyttjat ön som upptäcktes redan 1496 av Vasco da Gama. Nu var vi inte där för att lyssna på dagens guider, efter det att bussen satt av oss vid fängelset smet vi från gruppen. Randolph fanns inte i hamnen, han fanns tydligen på andra sidan ön. Om vi tog oss till högsta kullen på den platta ön, Minto Hill, skulle vi se båten. Naimee tog mig i handen och hittade ett par cyklar på baksidan av fängelsebyggnaden. Vilken tur hon har. Eller är det skicklighet? Jag blir alltmer förvånad när jag samarbetar med den kvinnan. Alltnog, med turistkartans hjälp var det inte så svårt att hitta högsta kullen, när vi därifrån tog oss ner mot vattnet låg mycket riktigt en segelbåt ankrad där. Den såg i för sig ganska stabil ut, men att segla över Indiska Oceanen i ett sådant litet flytetyg verkade äventyrligt. Vilket jag påpekade för sir Randolph när han hämtade oss med dingen. För oss engelsmän, som dominerat världshaven i århundraden, är det inget problem. Ni skottar, som härstammar från vikingarna, vill väl se land när ni seglar!. Som vanligt är han lite nedlåtande mot alla som inte är riktiga engelsmän, och framför allt skottar räknas ju inte dit. När vi går ombord ser jag ytterligare en cyklist som verkar något nyfiken på oss. Men när han ser att han är upptäckt cyklar han vidare. Bara en turist kanske, jag har väl blivit alltför misstänksam. Det här hemlighetsmakeriet har väl gått mig på nerverna. Vi seglar, bestämmer Naimee. Det är väl bara att hänga med. Ungefär som i hemliga polisen, här får man inte veta något utom det man måste för att fullfölja uppdraget. OK, mot port Elisabeth!, instämmer Randolph. Hjälp till här så sätter vi segel. Någon som seglat förr? Jodå, jag hade seglat optimistjolle på Loch Ness, kunde det vara till någon hjälp? Raffe märkte att jag skojade med honom så han bara mumlade något om fräcka skottar och satte oss i arbete med att dra i en del tampar så att seglen åkte upp på masten. Naimee tog sig ner i kabyssen för att fixa lite käk, som hon uttryckte sig. Ibland övergick hennes oxfordengelska i mer råbarkat språk. Hon hade ju umgåtts med militärer, gubevars. Vid närmare eftertanke så kanske Naimee och Raffe hade haft något ihop tidigare i livet.

18 I alla fall så klagade hon på att det var ont om både proviant och öl, därför bestämdes att vi på morgonkvisten skulle gå till Mosselbaai för att tanka mat, bränsle och gasol. Det visade sig att det var en liten färgglad ort vid Indiska oceanen. Husen var målade i blått där de klättrade på bergssidan. Vi lade till vid småbåtshamnen där det redan låg omkring 50 stycken mer eller mindre lyxiga jakter. Vi provianterade och slog oss ner för att äta lunch. Att äta lunch i Sydafrika tar cirka två timmar upplyste oss Naimee, som hade varit i Sydafrika förr. Randolph sade sig inte ha tid, han packade in förnödenheterna i en taxi och körde iväg till båten. Bättre kök ombord, meddelade han. Vilket jag inte trodde helt och hållet på. När väl maten kom var den vällagad och god. Maten den var god, den gav kraft och levnadsmod, hade jag lärt mig. Alltnog, vi promenerade mot hamnen, men blev betänksamma när vi på avstånd betraktade Randolphs båt. Han hade besök. Kanske helt oskyldigt, men vi skickade ett SMS till honom med budskapet: Vi tar tåget! Vad menar du? Varför ska vi ta tåget?, frågar jag misstänksamt. Randolph vet vart vi är på väg., var svaret från Naimee, nu med ett bekymrat leende. Om det skulle vara så att det är någon av våra konkurrenter tror jag inte att de vill Randolph något illa. Därför är det bäst att vi håller oss på avstånd. Vi promenerade till järnvägsstationen där det turligt nog fanns ett långt gult tåg som just var på väg norrut. Vi skyndade oss ombord, tåget startade och vi tänkte slå oss ner i närmaste kupé. Det såg ut som om tåget bestod av sovvagnar, men efter en stund hittade vi en bar där en skönhet från Zululand städade. Hon upplyste oss om att vi var ombord på Shongololo Express, ett tåg fyllt med turister på väg från Kapstaden till Johannesburg. Just nu var turisterna på utflykt med minibussar, de skulle komma tillbaka ombord på tåget i Knysna. Värdparet på tåget upplyste oss artigt att vi inte var önskvärda. Vi försökte övertyga dem om att vi var turister och väldigt gärna ville betala för oss om det fanns någon ledig hytt. Faktiskt, det fanns en sådan, de hade fått ett sent återbud. En zulukvinna tog oss till den lediga kupén längst fram i tåget. Hon berättade att Shongololo betydde tusenfoting. När de första tågen kom till Sydafrika tyckte lokalbefolkningen att de liknade en tusenfoting. Träffande, faktiskt. Vi slog oss ner i vår kupé, tog det lugnt och väntade på bättre tider. Vi hade inga ombyteskläder, men det fanns en gemensam dusch i korridoren som vi använde. Tandborstar och pyjamas fick vi klara oss utan. Vi försökte ringa

19 Randolph några gånger. Ibland hade vi ingen mottagning, ibland svarade han inte. I Knysna återkom passagerarna och det blev dags för middag, tämligen uppfräschade vandrade vi till restaurangvagnen. Vi möttes av ett tjog zulukvinnor sjungande på sitt hemlands vilda tungomål om tusenfotingar. Vilket mottagande!, tyckte jag. Det är nog inte till oss, trodde Naimee. Mycket riktigt, vid ett bord satt ett par som var målet för uppvaktningen. De bjöds på champagne och tårta och sång och gratulationer från värdparet. Det var någons födelsedag. Efter maten fick vi smaka på överblivna tårtbitar i baren. Där fanns holländare, australier, britter, amerikanare och svenskar. De berättade att varje dag gjorde de utflykter för att ta del av Sydafrikas historia. Det fanns minibussar ombord med guider som tog dem till sevärdheterna. På slutet av resan skulle de komma till resans höjdpunkt, Krugerparken. Om man hade tur skulle man faktiskt kunna se alla big five på samma dag. Vi skulle nog inte med så långt. Naimee hade andra planer för oss hade jag på känn. Att lämna ett turistsällskap mitt i en guidad tur var ingen nyhet för oss. Vi skulle nog bli Sydafrikas mest borttappade turister. Efter middagen drog vi oss tillbaka till vår kupé, vi var nu kända som Mr och Mrs Jones. Faktiskt var det ju mitt riktiga namn, och det stämde med mitt kreditkort som vi betalat resan med. Naimee var inte blyg av sig. Hon klädde av sig med samma naturlighet som om vi hade varit gifta i 10 år. Men Ham lille, sade hon, inte är du väl blyg av dig. Om vi nu ska föreställa att vara gifta så är det väl bara att gilla läget. Visst gillade vad jag såg, den yppiga barmen som ramlade ut ur behån, den något rödaktiga tofsen mellan de långa låren och inte minst det breda leendet som spred sig över hennes ansikte. Som sagt, bara att gilla läget. Alltså slet jag av mig mina kläder och utnyttjade min giftorätt. Det blev en lång skön natt med många gymnastiska övningar. Tåget fortsatte under natten, så de högljudda läten som kom vår kupé nådde knappast till angränsande utrymmen. Efter en tidig frukost äntrade vi en av minibussarna som skulle ta oss till National Women's Memorial utanför Bloemfontein, en av Sydafrikas huvudstäder. Parlamentet fanns ibland i Kapstaden och ibland i Pretoria, högsta domstolen i Bloemfontein. Där J. R. R. Tolkien föddes den 3 januari 1892, författaren till Sagan om Ringen.

20 National Women's Memorial var i sig en sorglig historia. Monumentet var en 35 meter hög obelisk med en inskrift att det var minne av att kvinnor och barn dött i koncentrationsläger i Sydafrika. Det var faktiskt engelsmännen som uppfunnit koncentrationsläger, något som är ganska bortglömt, utom just i Sydafrika. Engelsmännen hade egentligen vunnit kriget mot boerna men många boer fortsatte sitt gerillakrig. De lämnade sina gårdar och utförde diverse sabotage bland annat mot järnvägar. Eftersom engelsmännen inte fick tag i de skyldiga hämtades boernas kvinnor och barn och placerades i koncentrationsläger. Där var det brist på mat och läkarvård och därför dog de som flugor. Nu lämnar vi gruppen, meddelade Naimee. Vi talade om för vår guide att vi skulle göra några ärenden på egen hand, så hon kunde ta resten av gruppen tillbaka till tåget utan oss. Hon tittade lite forskade på oss, men med sin typiska sydafrikanska accent godtog hon det. Van vid konstiga turister förstås. När skymningen kom och alla turister och andra funktionärer lämnat området var det dags för oss att göra nytta. Framför monumentet fanns bortår femtio minnesstenar för vart och ett av koncentrationslägren. På varje sten stod det ett ortsnamn och hur många kvinnor och barn som dött i det lägret. Naimee hade redan tidigare konstaterat att tredje stenen på vänster hand var vårt mål. Under den stenen skulle vi hitta vår skatt, försäkrade Naimee. I ett skjul fanns trädgårdsverktyg, där hämtade vi en spade och ett spett och tog oss an stenen ifråga. Jag såg mig runtomkring för att se om vi var upptäckta. Jag tyckte mig se lysande ögon både här och där i buskarna. Det prasslade och kraxade. Diverse oväsen från hundar och hyenor, eller fanns det inte hyenor i dessa bebyggda trakter? Kanske bara några impalaantiloper, de som kallades Afrikas McDonald s därför att de fanns så att säga i varje gathörn. Att vända upp gravstenar var mer nervöst än man kunde tro. Mörkret i Afrika är skrämmande. Det var en tung klump, men efter en stund kunde vi vända på den. Under stenen fanns skatten. Eller rättare sagt, där fanns ett inplastat kuvert, fastsatt på undersidan av stenen. Naimee stoppade kuvertet innanför blusen och vi återställde stenen på sin plats så gott det gick. Vi gick ut till närmaste väg och ringer efter en taxi som kommer efter några minuter. Vi skulle fortsätta med vårt tusenfotingståg, eventuella förföljare borde ha svårt att hitta oss då. Om vi nu var förföljda, det kanske bara var inbillning. Någon följde efter taxin mot tåget, det var i alla fall en bil bakom oss hela tiden. Vi äntrade tåget strax innan det skulle lämna Bloemfontein på kvällen. Vi gick direkt till matsalen och åt en närande middag. Varje kväll var det