EN GUIDE TILL KÄNSLANS SPRÅK MELLAN FÖRÄLDRAR OCH BARN. Om den Empatiska kommunikationen i familjeliv

Transkript

1 EN GUIDE TILL KÄNSLANS SPRÅK MELLAN FÖRÄLDRAR OCH BARN Om den Empatiska kommunikationen i familjeliv Av: Dan Forsström,

2 1

3 Känslorna och Bekräftelse Att bli en känslospanare till sitt barn! 1. Från Beteende till Känslorna värld Två sidor av samma mynt o Bakom våra beteenden finner vi känslor! o Känslorna Motorer och Vägvisare i våra liv o Känslorna berättar något som är viktigt för oss 2. Känslorna Relationens hjärta. o Att känna sig förstådd eller inte känna sig förstådd i våra känslor Ett mått på hur vi har det mellan varandra och termometer för vår relation. o Att börja förstå varandra innebär ofta ett stort kliv till att komma varandra närmre. 3. Känslorna har vi från start Logiken kommer senare! o Den Känslomässiga Hjärnan (s.8) 4. Vägspärrar och Rättningsreflexen 5. Att nå sitt barns känslor och göra en Time-In (s.20) o Formeln för Time-In (s.25) o Två ledstjärnor (s.27) Således önskar vi att du: - Blir en god känslospanare i veckan! 2

4 Vi kan formulera synsättet så här: Bekymmer + Anklagelser: Lika med relationell disharmoni Bekymmer + Empati: Lika med fördjupad närhet mellan föräldrar och barn o Att bekräfta när det är svårt i livet innebär en stor insättning på förtroendekontot. Ibland t.o.m en större insättning än vid beröm när det går bra. o Vilken personlighet och temperament har mitt barn? Hur mycket behöver jag investera i det rationella kontra det känslomässiga för att ditt barn ska vara i balans? (5-1 regeln i nytt ljus) o För barn med heta känsloliv innebär att bli bekräftad ofta en hjälp och träning med känsloregleringen inom sig och i samspelet med omgivningen. Det innebär känslomuskelträning! Hur kan jag som förälder bli en ökad "känslospanare" till mitt barn? I vilka situationer under veckan som kommer kan jag pröva att använda Time-in med mitt barn? Hur skulle min Time-in kunna se ut? 3

5 Vår känslomässiga hjärna Nu, i följande kapitel, vill vi ta ett kliv vidare och fördjupa oss i den känslomässiga delen av barn och föräldrars fungerande tillsammans. Vi vill med detta kapitel synliggöra känslornas nödvändighet för att vi ska kunna fungera som människor, och synliggöra den känslomässiga delen av den mänskliga hjärnan - Vår känslomässiga hjärna! Vi människor är inte bara rationella och logiska varelser. Långt därifrån. Även om vi förstås till stor del också är logiska och rationella, och behöver vara det! Utan förnuftet skulle vi inte fungera i vardagen, i samhället och i samarbetet med våra medmänniskor. Vi kan säga att vi behöver det logiska för att kunna fungera som vardagsmänniskor och problemlösande individer. Men människan är också relationell och emotionell! Vår upplevelse av mening i livet tillhör som regel den känslomässiga delen av oss. Det som gör livet värt att leva för dig och mig är sammanflätat med våra emotionella världar och det som vi känslomässigt värderar som viktigt i våra liv. Vår upplevelsevärld tillhör därför, skulle vi kunna säga, känslomänniskan i oss. Med bilden den känslomässiga hjärnan (s.8) vill vi lyfta fram hur människans fungerande handlar både om förnuftsmänniskan i oss, om hur vi tänker och resonerar och den känslomässiga delen av oss, hur vi mår känslomässigt. Hjärnan är alltså inte bara lika med våra tankar och vår tankeverksamhet, det vill säga tankeapparaten i oss. Hjärnan inbegriper lika mycket våra känslor och upplevelser, det vill säga vårt känsloliv. Den känslomässiga hjärnan kan beskrivas som samverkansprocesserna mellan känsla och medvetande. Den fungerar närmast som en sambandscentral mellan kropp och hjärna och bidrar till att skapa mening i våra liv. Hjärnan är på så vis en väldigt social och relationell muskel, som i högsta grad påverkas av ja är beroende av det känslomässiga samspelet med omgivningen. Har vi balans i hur vi tänker och i våra känslor i relation till vår omgivning, så brukar vi säga att vi är i balans eller mår ok. Om inte, att vi är i obalans eller mår dåligt. Våra känslomässiga behov Med balans avser vi här att vi fått våra fysiska och emotionella behov av närhet och tillhörighet tillräckligt gott uppfyllda. Att vi blivit tillräckligt sedda helt enkelt. Vi är då mer rustade att befinna oss i förnuftsvärlden och har tillgång till en förmåga att bete oss klokt. Vi är i balans. Får vi inte våra existentiella behov tillräckligt tillfredsställda, blir vi inte sedda av vår nära omgivning, brukar denna oseddhet leda till någon form av obalans inom oss. En konsekvens är ofta att vi upplever oss dräneras på energi. Utan tillräcklig energi blir vi mer inriktade på överlevnadsstyrning och som regel mer känslomässiga. Våra känslomässiga behov är således centrala för vårt fungerande som människa. 4

6 Känslorna finns närvarande från start Känslorna bär vi med oss från start. De är med oss från ögonblicket vi föds. Det lilla nyfödda barnet har en alldeles unik och komplett Formel 1-motor i sig i form av en känslorepertoar, redo att tas i bruk i relation till omgivningen. - Här är jag!, säger det nyfödda barnet med hela sin kropp och själ när det ser dagens ljus för första gången. Varje barn föds med en alldeles egen och unik förmåga att hantera sig själv och sin omvärld. Denna förmåga kommer sedan till stånd och utvecklas inom ramen för nära relationer till föräldrar, syskon och andra betydelsefulla personer i barnets omgivning. Spädbarnsforskningen har visat hur barnet redan från födelsen lever i känslornas värld och att dessa tycks fungera som det lim som binder ihop olika delar av barnets upplevelser till helheter, som sedan blir till inre strukturer. Vi vet idag att det första som lagras i människans hjärna är känslor. Först därefter lagras sakinformation. När du var riktigt liten var du således nästan helt hänvisad till känslodelen när du försökte lära dig hur världen fungerade. Du hade nästan ingen tillgång till språk och rationella tankar. Men tack vare att känslominnet och känslofönstret i dig var öppet kunde du likt ett fotoalbum ta in och lära dig hur du bäst skulle anpassa dig till dina föräldrar och denna värld och hur du kunde rikta din kommunikation för att bli bemött och få dina behov tillgodosedda. Att hantera sig själv och sin omvärld är därefter en livslång, aldrig avslutad uppgift. Till skillnad från känslorna utvecklas de rationella delarna logiken senare hos människan. Helt färdigutvecklade är våra hjärnor faktiskt inte förrän i 25-årsåldern. Det här betyder att alla utvecklande fakta och allt det rationella i våra hjärnor färgas av känslor, bygger på känslor och inte heller kan existera utan känslor. Det här betyder också att de rationella delarna tillhör en mer sårbar del av oss och därför också är delar av oss som lättare går förlorad, i lägen av exempelvis kris och påfrestning. Kvar finns då känslorna, liksom en matta för oss att stå på. Moderna studier av barns psykiska och kognitiva utveckling leder fram mot slutsatser att det i själva verket är just känslor och inte kognitiv stimulering som skapar vårt psykes grundläggande arkitektur. Om du för ett ögonblick vänder blicken mot ditt barn. Hur tänker du att känslolivet ser ut för din pojke eller flicka? Vilken "motor" eller kompass skulle du säga att han eller hon bär med sig i tillvaron? Hur ser balansen ut mellan känslodelen och de rationella delarna för ditt barn? 5

7 Familjens känsloreglering Alla som burit ett gråtande litet barn i sin famn, haft en arg 3-åring som inte vill till förskolan denna morgon - eller suttit ned vid köksbordet tillsammans med en krisande tonåring, känner till känslovärldarnas krafter och den känslorepertoar som finns närvarande i samspelet med den unges värld. Många, ja flertalet av de föräldrar vi möter, som söker för bekymmer med konflikter i relation till sina barn, beskriver ett pågående, närvarande, inslag av känslo- och affektreglering i vardagen och livet med barnen. Det handlar ofta om en vardag med känslor som stormar, utbrott och impulsförlust hos barnen, och en parallell verklighet hos föräldrarna fylld av olika försök att hantera de rådande situationerna. Vi möter ofta föräldrars erfarenheter av att känslorna har sitt eget liv och sin egen agenda" där livet kan "krascha" fastän man arbetar med att berömma goda beteenden eller arbetar med förberedelser hos sitt barn. Att känslorna närmast kan liknas vid havsvågor. För flertalet av våra familjer tillhör hanterandet av känslovågorna en faktisk vardagsverklighet. Barnets känslomässiga hjärna - Två föräldraröster Maria, mamma till Linnea 7 år, beskriver hur hennes dotter (med ADHD och trotssyndrom) lider av att hamna i ständiga vågdalar, ofta under en och samma dag: När jag hämtar på fritids kan det ha låst sig helt. Linnea kan ha varit glad på morgonen, men när jag ska hämta kan hon vara som ett åskmoln. Allt är fel!, kan hon skrika, och sätta sig i ett hörn och sura. Då bara vet jag har jag lärt mig med tiden - att nu kan hon inte komma ur känslorna. Det spelar ingen roll att jag förbereder eller blir arg och tar i. Jag måste fylla på hennes känslomässiga blodsocker först. Hjälpa henne att växla ned så att vi kan börja prata igen. Jag ger det lite tid helt enkelt och MYCKET förståelse. Gumman, hör att det blivit knasigt, berätta! Ok, så först hände det och sedan slog du tillbaka och då kom lärarna. Du kände dig orättvist behandlad. Så kan det gå till. Känslorna är alltid i första rummet sedan kommer hjärnan, så fungerar min dotter. Daniel, pappa till en 6-årig pojke, vars föräldrar genomgått en separation ett år tidigare, berättar: Leo, min 6-åring, kan bli så fruktansvärt arg och kränkt över vardagssaker, som händer i familjen. Han hamnar hela tiden tillbaka till Du älskar mig inte! annars skulle du inte göra så här. Det är som att han har en brännskada i själen efter skilsmässan. Tidigare sa jag att: Jag älskar väl dig annars skulle jag väl inte göra det här för dig? Men han har svar på tal. Med mörk blick kan han säga: Du låtsas! Nu ser jag ju att vi sliter upp skorpan på såret med dessa gräl, så jag försöker 6

8 lyssna in vad han upplever istället - Att han tycker det hela är orättvist emellanåt, att jag ser det! Det klingar av snabbare då och jag kan få börja busa med honom istället fortare då. Han gillar att jag jagar eller kittlar honom. Då är vi tillbaka i solen mellan varandra Men absolut inte avleda när han är i den jobbiga känslan. Det vore kränkande och nästan att försöka lura honom, har jag märkt att han upplever det som. Det är som att han får budskapet att jag inte orkar med och inte står ut med hans känslor, vilket han ju behöver att jag gör. Han behöver min omsorg. Känslor är nödvändiga för att vi ska kunna tänka förnuftigt Det föräldrarna här sätter fingret på är det som den moderna hjärnforskningen också alltmer belyser idag. Det vill säga: Känslor är en integrerad del av människans tänkande och fungerande som social varelse. Känslorna är kort sagt nödvändiga för att vi ska kunna tänka och bete oss förnuftigt! Allt slags tänkande och beslutsfattande ackompanjeras av känsloprocesser, vilka fungerar som vägvisare eller komassriktningar för oss. Känslornas medverkan är, kan vi säga, nödvändiga för ett empatiskt och moraliskt beslutsfattande. Vårt rationella tänkande och agerande samordnas hela tiden med det referenssystem som känslominnet i oss utgör. Vi skulle kunna formulera det som så att fungerande beteenden och konstruktivt tänkande hos människan är beroende av känslor som blivit förstådda och som är i någorlunda balans. Att förnuftet helt enkelt är beroende av känslosignaler. Vi kan formulera att detta är en regel som i högsta grad också gäller för barn och föräldrar i familjeliv: En förutsättning för att må bra tillsammans och kunna fungera ihop är att vi upplever oss sedda och någorlunda förstådda i våra känslor. Att vårt känslokonto i familjen är omhändertaget och på plussidan. Att se känslorna som berättelser Känslorna är således ett viktigt signalsystem som talar om för oss hur vi mår, och som utlöser tankar och handlingar med vilka vi kan utveckla vårt liv och oss själva. På så vis är känslorna att likna vid berättelser för vårt fungerande och mående. Idén är att känslorna speglar den grundläggande meningen i våra upplevelser och därmed också själva logiken i tänkandet för oss människor. Med den känslomässiga hjärnan vill vi på så vis synliggöra känslornas funktion av "brevduva" eller "signallampa". Känslorna bär på viktig information om oss själva och vår verklighet. När vi förmår läsa dem, har känslorna någonting att säga om våra aktuella, våra tidigare - och våra önskade framtida livserfarenheter. Man skulle kunna säga att känslorna, eller emotionerna, får sin betydelse i att den hjälper oss med vår biografi. Känslorna fyller levnadsteckningar för oss människor. Så följer att vi behöver äga en känsla av förståelse för innehållet i dessa berättelser, våra känslovärldar, för att vi ska kunna förhålla oss konstruktivt i livet och kunna må bra i våra relationer. Och följaktligen kunna vara visa. Så framträder bilden för hur människans fungerande rymmer både tanke- och känslovärlden. (Se vidare bilden Tanke- och känslohjärnan.) 7

9 8

10 9

11 Att reparera i relationen mellan föräldrar och barn Låt oss så öppna dörren när livet blir till blixtnedslag i familjen. För hur går det att förstå sig på blixtnedslagen i livet med barnen? Och hur kan man leda åskan rätt, när det blixtrar - likt en åskledare? Hur klarar man ut situationer som ofta har en tendens att låsa sig? För hon är ju så lättkränkt! Han vill inte lyda mig och lyssnar sällan på vad vi säger! Eller så gör hon tvärtemot och bara vägrar! Hon är så impulsiv och kraschar lätt. Är ofta förekommande citat hos föräldrar som lever tätt in på blixtnedslag i livet med sina barn. Reparation går genom känslohjärnan Med bilden känslohjärnan framför oss vill vi synliggöra hur reparation när det kraschat sällan går via förnuftsdelen, utan som regel genom att nå den känslomässiga delen hos barnet. Som förälder kan man ägna en hel del energi åt att försöka nå det förnuftiga barnet vid en låst situation. Att med logik och argumentation försöka prata sig och barnet ur ett låst läge. I lägen av kris är dock ofta den logiska hjärnan satt ur funktion eller dess funktion nedsatt medan den känslomässiga delen vanligtvis är högaktiv, ja ibland till och med skenande i affekt. Känslornas förkörsrätt I kritiska lägen när larmet går och vi upplever stress eller fara - har känslorna närmast förkörsrätt gentemot de resonerande tankarna. När vi reagerar känslomässigt aktiveras först de mest basala delarna av hjärnan, där de grundläggande överlevnadsfunktionerna är placerade. Där hittar vi vår förmåga att känna. Det innebär att känslor har en dominerande roll före tankarna och att hjärnan, i kritiska lägen inte bryr sig om att koppla in resonerandet utan tar en genväg till vårt reaktionssystem. När människans larmsystem väl aktiverats dras således den känslomässiga volymen upp rejält, samtidigt som volymen för den resonerande sidan av oss sänks. Detta är i grunden en ursprunglig överlevnadsfunktion hos oss människor, där vi i läge av fara behöver agera snabbt och reflexmässigt. Det kan tex handla om att ställas öga mot öga med en orm eller råka gå ut i gatan och en buss kommer farande. Då vi inte har tiden att resonera oss fram till lösningar. Larmet kan även aktiveras inför känslomässig fara, i sociala och relationella sammanhang. Att exempelvis uppleva sig bli utesluten, förminskad eller osynliggjord i ett socialt sammanhang, innebär som regel en känslomässigt stressande upplevelse. Denna stress kommer att signalera fara för oss. Larmet för hot mot vår psykologiska överlevnad kan då aktiveras: vi upplever psykologisk fara. Våra "känslolarm" spelar därför en central roll, båda för våra fysiska liv och psykologiska liv. 10

12 "Stress och växellådan" i familjeliv Vid blixtnedslag i livet mellan föräldrar och barn, vid konflikter och affektutbrott i familjeliv, skapas som regel ett känslomässigt och psykologiskt stresspåslag. Ett högt stresspåslag leder till stressreaktioner hos de inblandade, vilket i vårt fall binder energi hos både förälder och barn. När stresspåslaget är högt och intensivt har de starka känslorna, som nu beskrivits, förkörsrätt framför förnuftet. Känslokanalen är öppen medan vägarna till de logiska delarna ofta är strypta. För föräldern innebär detta att han eller hon kan behöva hjälpa sitt barn att växla ned stresspåslaget till ett läge där man kommer mer i balans och kan börja tänka tillsammans igen. Likt en växellåda som vid ett uppväxlat läge till 5:ans växel inte kan växlas ned till 1:an på en gång - utan först måste gå via 4:an och där-efter ned till 3:an - blir förhållningssättet detsamma i relationen till barnet. Vid 5:ans växel är ofta affekterna rusande och konstruktivt tänkande sällan möjligt, eller ens på kartan för stunden. Förutsättningen att kunna börja tänka ihop med sitt barn finns istället när vi växlat ned ett par steg, till säg, 3:ans växel. Konstruktivt tänkande hittar vi kanske till och med först vid 2:ans växel. Beroende på var du och ditt barn befinner er på termometern i stressoch växellådan är det också en vägvisare för när du ska använda dig av känslorespektive tankehjärnan. Att nå den känslomässiga delen hellre än förnuftet kan således vara mer konstruktivt för att förmå lösa eller reparera en situation som låst sig med ditt barn. Helt enkelt: Att få tillbaka balans och mark under fötterna när det blixtrar i känslolivet, leder som regel till en upplevelse lugn och ökat rörelseutrymme i ens inre. Detta brukar få till följd att den logiska och förnuftiga sidan av oss får ett nödvändigt tillskott av energi eller syre och då också lättare kan vakna till liv igen. Hjärnan kan då åter tas i bruk. Vi kan på så vis säga att vägen till tankehjärnan går genom påfyllning av känslohjärnan. Från känsla till tanke - Två familjebilder Elin 13 år Det är torsdagsmorgon och skoldag för Elin 13 år. Tiden går alltför fort denna morgon, Elin är trött och kommer inte upp. Från sovrummet ropar hon ut till sin pappa om han vet var hennes engelskaläxa ligger och om han kan ge henne den eller förhöra henne nu. Elins pappa är stressad, hans buss gå snart och han börjar bli irriterad: "Kom igen nu Elin, jag börjar bli irriterad! Frukosten är klar för länge sedan. Du får skärpa dig, ska du komma försent eller? Jag har ju sagt att du måste i säng tidigare på kvällarna, du ser att jag har rätt!" Elin tystnar inne i sovrummet, finns ingen ansats från henne till att komma upp. Pappa stannar upp för ett ögonblick, slås av tanken att hans flicka är ju verkligt trött och att hon faktiskt vill ha hjälp med läxan trots att det är en stressig morgon. Så han säger: "Det är klart, du är ju faktiskt supertrött, inte konstigt - du har så mycket att hinna med, skola, idrotten 11

13 och kompisar, det är massa ansvar du har på dina axlar och så har du inte riktigt hunnit sova klart, det blir lätt stressigt på kvällarna. Det är ju ganska imponerande - du vill trots att du är trött bli förhörd nu! Du tar ansvar Elin! Förlåt, jag såg inte det först. Här! Jag hittade läxan." Elin kvicknar till rejält nu. "Tack pappa", säger hon. Som att hon fått ett energitillskott börjar Elin läsa läxan högt, pappa flikar in med svar och kommentarer. Det tar någon extra minut. Elin är vaken nu och berättar om läxuppgiften samtidigt som hon kliver upp och sätter sig vid frukostbordet. Hennes dag är igång. Far och dotter är uppe på vattenytan igen. Pappa säger hej då och springer mot bussen. Lisa 7 år Det är Lisas födelsedag. Hon fyller 7 år idag. Familjen har sjungit för Lisa på morgonen, innan alla far iväg till skola och arbete. Familjekalaset är tänkt att hållas på kvällen, med tårta och presenter. Lisa har fått välja maträtt till middag. Samma morgon blir det dock en ändring i planen: Farföräldrarna vill bjuda över Lisa och hennes föräldrar på middag samma kväll. I all hast bestämmer man därför att hålla familjekalaset hos farmor och farfar istället. Inga problem, det är bara trevligt, tänker Lisas föräldrar. Lisa känner likadant. Den varma känslan råder fram till att familj och släkt ska sätta sig ned för att äta. Då går det upp för Lisa att hon skulle ju välja middag! Lisa hamnar i en kris; hon blir uppriven och ledsen. Alla försöker få henne att förstå att det nu blev en ändring och att hon får välja maträtt imorgon istället. Lisas tårar fortsätter dock att rinna. Det är ju hennes dag! Mamma ser att det inte fungerar att hennes dotter låser sig än mer av all övertalning. Så hon tar med sig Lisa till ett annat rum och sätter sig på huk framför Lisa: Berätta, hur blev det här för dig nu, ser att det blev en krock med maten och allt? Lisa hulkar och flämtar Jag skulle ju välja middag Berätta mer, hur blir det nu för dig? fortsätter mamma. Det var ju jag som skulle välja maträtt, jag visste inte att jag inte skulle få välja hos farmor och farfar nu. Ok, när det blev en ändring så trodde du att du skulle få välja mat ändå, och nu har farmor lagat alla mat redan. Det blev fel för dig. Lilla stora tjejen! Ja, jag hade sett fram emot det, och att få hjälpa till att laga maten till er. Förstår det, säger mamma. Det blev en miss från vår sida. Lisa har pratat ned sig till ett lugn nu. Tårarna torkar och mamma får ge sin flicka en kram för att hon kämpar så, på henne födelsedag och allt. Mamma tittar därefter klurigt på Lisa Hur gör vi med tårtan efter maten då? Jo, den vill Lisa äta av. Och först mat som vanligt, säger mamma. Det får gå, så tar vi din maträtt imorgon istället, säger mamma. Ja, säger Lisa. Därefter går mor och dotter tillsammans in till det övriga sällskapet. Efter första tuggan kvittrar Lisa igen. Blodsockret är i balans igen, både fysiskt och känslomässigt. 12

14 Att bli förstådd barns behov av empatisk reparation Vi ser i de två familjebilderna att när vi får en chans att berätta om våra känslor och bli förstådda i dem aktiveras den tänkande delen av oss. Vi är då på väg ur det larmläge eller känsla av låsning vi befunnit oss i - och på väg mot reparation av den situation som låst sig. Att bli förstådd på detta sätt utgör barnets/den unges djupaste existentiella behov, som när det tillgodoses genererar positiva känslor och känsloreglering. Känslan regleras genom att någon annan förstår den. Detta är själva kärnan i den empatiska kommunikationen: det är förälderns lyhörda förståelse att uppfatta barnet som en separat individ med verkliga känslor och tankar som reglerar barnets affekter och skapar en trygg relation. Vi vet idag att den mänskliga hjärnan, vid möjlighet till reparation - är en förlåtande hjärna. Alla barn behöver erfarenheter av att samspel som brutits går att återuppta och reparera. Om utrymme eller förmåga att försonas finns tillgänglig blir erfarenheterna till emotionella byggstenar för barnet. I brott och återföreningar återfinns grunden för utvecklingen av barns förmåga till empati. Genom affektiva möten, delade känslor i också konflikt och försoning, ges barnet möjlighet att förstå både innehållet i sitt eget känslospråk och hur andra känner. Reparation av det brustna bandet blir således en möjlighet till fördjupning av det empatiska bandet mellan förälder och barn. Vid bekräftande samspel söker man därför, i den mån det går, att inte gå i kamp med barns trots och motstånd man lär sig snarare acceptera det faktum att det är ett fullkomligt rimligt uttryck för barnets känslor och önskningar. Och man börjar istället bli mån om att uppmärksamma dessa hos barnet. När man som förälder börjar "lyssna" på dessa barnets känslor inom sig själv och förmår sätta ord på dem kan man även börja förstå sitt barn. Genom att sedan kommunicera denna förståelse till barnet ger man även barnet möjlighet att börja förstå sig själv. Hur barnets känslohjärna nås Känslospråket kommer normalt till stånd genom att föräldrar och andra viktiga kring barnet empatiskt reflekterar över barnets olika mentala- och känslomässiga tillstånd. Det uppstår även lite senare genom trygg lek, med vuxna och med kamrater. Det handlar här om att en mamma eller pappa eller någon annan för barnet viktig person mer eller mindre korrekt uppfattat barnets intention. Från att exempelvis förstå att spädbarnets skrik betyder hunger till att den arga och avvisande tonåringen egentligen är ledsen och vill ha tröst. "Min mamma tänker att jag tänker och hon känner att jag känner - alltså finns jag". 13

15 Föräldern binder ihop sitt barns känslovärld Vi utgår från att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått. Barnets upplevelse av sig själv kommer ur förälderns lyhörda blick. Det är föräldern som med sin lyhörda förståelse, binder ihop barnets olika känslotillstånd. Föräldern håller och fyller i barnets ofärdiga psykiska strukturer genom att benämna barnets inre mentala tillstånd såsom känslor och önskningar. Föräldern reglerar barnets känslor genom att spegla dem. Han eller hon tolkar barnets olika känslotillstånd och visar dem med sitt ansiktsuttryck och röstläge, och gör således dessa känslor hanterbara för barnet. Barnet lär sig steg för steg att koppla samman sina inre kroppsliga känslotillstånd med de speglingar som det möter i förälderns ansikte och hållning. Känslorna blir på så vis begripliga för barnet och en känsla av balans och helhet infinner sig hos barnet. Efterhand lär sig barnet känsloreglering på egen hand. I det ingår att kunna urskilja och identifiera de egna känslorna på egen hand, att kunna balansera dem och att kunna uttrycka dem på ett socialt ändamålsenligt sätt. Förälderns förmåga att leva sig in i och förstå barnets psykologiska tillstånd på detta vis skapar den trygga anknytningen mellan förälder och barn. Och bär sitt barns känsloliv Det viktiga föräldern gör vid denna lyhörda kommunikation, är att hon eller han kan sägas hålla sitt barns känsloliv i sitt eget vuxna känsloliv och på så vis bär sitt barns känslor och medvetande inom sig. För det lilla barnet, som inte ännu själv kan reglera sina känslor, innebär detta att barnet får hjälp av föräldern att smälta och reglera sina känslor till att därefter kunna börja hantera dem inom sig själv. Från första stund förekommer denna kommunikation mellan förälder och barn med syfte att skapa tänkande och mening för barnet i en kaotisk värld. När ett spädbarn skriker så är det inte bara en signal till föräldrarna att något är i olag utan att själva skriket också fortplantar sig i föräldrarnas inre. Om den vuxne, utan att smittas av barnets panik, orkar ta emot skriket och samtidigt försöker förstå varför barnet är så vanmäktigt, så lär sig barnet så småningom två saker: dels att det går att härbärgera och förstå känslor, dels hur det går till. Det är föräldern, som genom sitt lyhörda sätt att ta hand om barnet, demonstrerar denna kunskap. Denna empatiska kommunikation förekommer senare i livet också i form av ett känsloflöde mellan människor som interagerar. Empatisk kommunikation har, kan vi fastslå, ingen undre eller övre åldersgräns. För det lite äldre barnet och senare ungdomar finns förstås mer av mogna kognitiva strukturer utvecklade. Det innebär emellertid inte att vi får glömma bort att alla växande barn och ungdomar har känslomässiga behov av att bli burna av nära vuxna, i framförallt arbetsamma känslotillstånd. Funktionen i form av intoning av våra barn och ungas känslovärldar 14

16 är en nyckel in till en god empatisk kommunikation mellan föräldrar och unga. Denna kommunikation är, som beskrivits, en källa till växt och utveckling för barnet. Från 3-åringens värld... Det är lördagsmorgon hos Robin 3 år och hans familj. Mamma och pappa är redan vakna och mitt uppe i att ta hand om lillasyster, snart 6 månader. Hon har precis ätit och blöjan håller på att bytas. Det är en uppsluppen morgonstämning hos de tre inne i sovrummet. Robin som nu vaknat kommer in och blir stående vid tröskeln in till sovrummet. Med en legobil i näven. Han är inte på humör, lite grinigt tittar han på. När han ser alla glada miner börjar han skrika att han vill ha hjälp av mamma med sina legobitar...nu! Han slänga därefter legobilen mot lillasyster. Rådande beteende har Robin haft alltsedan lillasyster börjat växa till sig och ta mer utrymme i familjen. När hon var nyfödd kelade Robin med henne men allteftersom hon vuxit, har han blivit mer och mer hårdhänt och argsint mot henne. Föräldrarna upplever att situationen håller på att eskalera. De höjer tonläget allt snabbare nu och säger till Robin på skarpen allt oftare. Allt oftare ser de sig behöva skydda lillasyster från storebror. "Vi har blivit som väktare i familjen, och det har bara gjort Robin ännu mer frustrerad," säger pappa. "Vi har jobbat väldigt mycket med att tala honom till rätta, lugna ned honom och skälla på honom, den logiska hjärnan helt enkelt, att han borde kunna bete sig bättre. Föräldrarna reflekterar kring Robins upplevelsevärld. De uttrycker: Han behöver nog få känna sig som hemma i gemenskapen igen, som ju gått lite förlorad när lillasyster kom. Och hon är ju här för att stanna, hon kommer inte försvinna, har det nog gått upp för Robin idag". Så denna morgon kommer läget och de ser Robins beteende som en signal att det är känslohjärnan som jobbar, och snabbt börjar rusa i affekt. Den förnuftiga Robin är borta i ett svep. Mamma säger nu med stark stämma samtidigt som hon sätter sig på huk framför Robin och gränsar honom från att slänga fler saker: "Lilla gubben, det är klart, du vill också vara med i gemenskapen och ha roligt tillsammans, du vill inte vara ensam - och kanske kände att ingen bryr sig om mig nu, att vi bara tar hand om lillasyster, ska inte jag få vara med också. Jag är också liten fortfarande och behöver få leka, inte bara lillasyster". Pappa ger Robin en morgonkram, "Kom min legogubbe" säger han. Robin låter sig omfamnas av sin pappa, han mjuknar och slappnar av i kroppen. När pappa väl släpper ned sin pojke, hoppar Robin upp i sängen, tittar sig omkring och hämtar därefter en ny blöja till lillasyster som han ger mamma. Här, till lillasyster! Mamma berömmer honom och säger: Tack för hjälpen! Du är en härlig storebror. 15

17 3-åringar har stora behov av att bli förstådda. Dock är uttrycken för en treåring i affekt som regel spegelvända snarare än rättvända. Det är upp till föräldrarna att läsa av budskapet rätt. Vi lär oss också att det sällan lugnar att lugna eller att rätta sitt barn till lugn. Det bästa lugnandet är oftast en god spegling eller tolkning....till din tonåring. Din tonåring kommer hem, kastar av sig skorna och jackan i hallen och drämmer ljudligt igen dörren om sig. Du är själv trött och sliten efter en tung arbetsvecka och skulle vilja ha hjälp med middagen. När du försynt knackar på dörren får du en rytande svordom till svar. Nu börjar du själv bli arg och höjer rösten: "Det kan väl inte vara orimligt att förvänta sig lite dukning åtminstone!" Nu är bråket ett faktum och resten av kvällen förstörd. Tonåringar har stora behov av att bli förstådda, men ofta dåligt utvecklade färdigheter att uttrycka sig. Om din tonåring hade kunnat identifiera och uttrycka hur det egentligen stod till hade det blivit lättare för er båda. Om du hade fått veta att hennes bästa kompisar svikit och avvisat henne hela dagen och att hon nu var ledsen och rädd för att bli utanför, hade ditt förhållningssätt blivit ett annat. Själv kan eller vill hon inte blanda in dig och familjen och pytsar därför ut den känsla som ligger närmast till hands - ilskan. Hon blir därför inte sedd i sin oro och får inte den tröst hon så väl behöver. Vi förstår också att förtroendekapitalet till vår tonåring inte byggs via förmaningar och rationalitet från dig, den vuxne, utan genom emotionella band som är närvarande, uppskattande och trovärdiga. Att vi är beredda att se bakom det eldiga uttrycket och villiga att vara öppna för upplevelsevärlden, när tillfälle ges och fönstret är lite öppet. Således: Kan vi utkristallisera att när det gäller de två delarna av hjärnan och människans fungerande så har den känslomässiga delen sin logik och sina skäl, som den logiska förnuftsmässiga delen inte alltid förstår sig på. Vi skulle kunna säga att tanke- och känslohjärnan talar delvis olika språk eller i alla fall att de har två olika grammatiska uppbyggnader. När det gäller grammatiken och språket för den känslomässiga hjärnan, bör de känslor den unge väcker, framförallt ses och hanteras som en inre guide utifrån vilken den vuxne orienterar sig i syfte att utveckla dialogen med barnet. Föräldrars förmåga att reflektera över sina barns intentioner och känslotillstånd i olika typer av agerande, ökar barnens upplevelse av att känna sig förstådda. Detta i sin tur ökar barnens självkontroll och känsloreglering, vilket skapar en grund för trygghet i den unges samspel med sin omgivning. 16

18 Att som förälder öka sin förmåga till att bli en god "känslospanare" är därför central! 17

19 Till dig som förälder: Gå tillbaka till bilden: Tanke- och känslohjärnan. 1. Fundera över hur känslohjärnan tar sig uttryck hos ditt barn, vilket språk har det? Ha "span" på och var nyfiken på ditt barns känsloliv framöver med målsättning att försöka göra det begripligt och förståeligt. Om problem dyker upp längs vägen, lägg energi på att försöka läsa av budskapet - "brevduvan" - i barnets känslor. 2. Fundera också över vilken del hos barnet du som förälder oftast arbetar mot eller försöker nå hos ditt barn? Förnuftet eller känslolivet? Och För veckan som kommer: Hur kan du nå ditt barns "känslohjärna"? Vad tror jag mitt barn skulle uppskatta att se mer av från mig i form av känsloinvestering? Hur kan jag ge denna känslogåva till mitt barn under veckan/varje dag? Hur tror jag att mitt barn kommer reagera?.. Vad kommer det betyda för mig när mitt barn uppmärksammar min ansträngning/investering?.. Låt oss nu ta steg vidare och konkretisera hur man som förälder kan göra för att nå in till och bli deltagare i det känslomässiga livet hos sitt barn, för att på så vis också kunna möta och lösa problematiska situationer med barnen på ett konstruktivt vis. In i praktiken alltså! 18

20 19

21 20

22 Från upptrappning av konflikter Mamma och 13-årig son: Mamman går in till sin pojke för att väcka honom på morgonen. Mamma: "Nu måste du stiga upp!" Pojke: "Jag vill inte!" Mamma: "Jo, du måste!" Pojke: "Håll käften, gå ut!" Mamma: "Säg inte så till mig!" Pojke: "Stick för helvete!" Mamma: "Du får ingen frukost!" Pojken slår till sin mamma. Mamma: "Sluta slå skitunge!" Håller honom. Pojken slår igen och skriker: "För helvete, släpp mig din jävla kärring!" Mamma: "Sluta!" Slår tillbaka. Erfarenhetsmässigt vet vi att upptrissade konflikter och bråk i familjen ofta leder till en nedåtgående spiral där man slutar att lyssna på och bekräfta varandra. Mammason - dialogen ovan ger en fingervisning om det högspända känslotrycket vid ett sådant samspel. Ju mer låst det blir desto svårare brukar det vara att förmå lösa själva sakfrågorna man som förälder och barn står inför. Detta scenario bidrar istället ofta till att det den unge och föräldern upplevde som en problemfråga från början, blir än mer negativt laddad. När varenda diskussion tycks förvandlas till ett gräl får alla kort stubin. När föräldrar och barn en gång blivit vana vid att förvänta sig vissa reaktioner från varandra att bli motsagd, att inte bli lyssnad på riskerar de att bli fångar i sina egna förväntningar. Föräldrar vars barn grälar med dem hela tiden mister ofta känslan av att de är de som bestämmer och att de blir respekterade. Detta riskerar att leda till att de börjar betrakta sina barn mindre som unga människor som är beroende av deras skydd och omsorg och mer som motståndare i en kamp om makten helt enkelt mindre som barn och mer som fiender. Tanken med bilden på föregående sida är att Elden ska åskådliggöra det känslosvall barnet av någon anledning hamnat i pga en situation som gått emot eller ställt till det för barnet. Barnet hamnar i en het eller brinnande känsla. Det skulle kunna röra sig om att inte få som man vill, det inte blir som man tänkt sig eller att barnet hamnar i annan konflikt med sin omgivning. Vår erfarenhet är att många barn som lätt hamnar i heta känslor ofta har svårigheter med de färdigheter som handlar om att kunna tolerera frustration och att kunna ställa om och vara flexibel i mötet med en föränderlig vardag. Att det helt enkelt är jobbigt att möta och tåla motgångar och 21

23 förändringar. Vi kan säga att barnet utifrån en laddad eller konfliktfylld situation hamnar i känslomässig nöd. I vår bild illustrerad av en eldflamma. Vägspärrar för kommunikationen mellan förälder och barn skulle därefter kunna te sig på följande vis, vilka tenderar att elda på mer än lugnar situationen. Rättningsreflexen hos föräldern går igång: Föräldern: Säger till! Tjatar! - Höjer tonläget! Börjar argumentera! Frågar ut barnet! Höjer tonläget ännu mer! - Hotar! Blir alltmer ilsken! Från barnets sida sett: - Jag vill inte! Jag tänker inte! I ena hörnan finner vi nu en mer och mer uppretad förälder i den andra hörnan ett mer och mer uppeldat barn, som inte känner sig förstått. Konflikten riskerar att trappas upp. Pappa och 6-årig dotter: Far och dotter är försenade till skola och arbete. Flicka: "Pappa hjälp mig med håret, jag kan inte gå till skolan om det inte är fint!" Pappa: "Vi är försenade, jag hinner inte nu. Vi får ta bilen istället för att cykla som planerat. Här sätt upp håret i en tofs!" Flicka: "Men jag vill cykla, och du måste hjälpa mig med håret!" Pappa: "Sluta trilskas, du har varit så sölig hela morgonen och inte lyssnat när jag sagt till, nu måste vi iväg!" Flicka: "Neej, håret är inte bra och jag vill cykla. Du lyssnar aldrig, mamma säger det också!" Pappa: Höjer rösten till sin dotter: "Det är Du som aldrig lyssnar. Nu kommer du med här. Varför beter du dig så här, det blir ju bara problem! Vill du det?" Flicka: Upprivet: "Du är dum, jag går inte till skolan så här!" Pappa: Tar hårt i flickans arm och föser ut henne genom ytterdörren. Flicka: Börjar skrika: "Du gör illa mig! Jag ska säga till mamma!" Pappa: Röd i ansiktet: "Gör du det!" Rycker till hårt i flickans arm och knuffar henne ner på golvet. Slänger skorna efter flickan. till reglering av känslor och affekter. 22

24 Empati Lösenord till barnets värld Att göra en Time in När man väl har ett stressat och upprivet barn framför sig går det sällan att hoppa över detta känslotillstånd och argumentera sig ur eller tala barnet till rätta genom förmaningar. Det ökar snarare konflikten och avståndet till barnet. För att kunna möjliggöra att en laddad sakfråga - eller ett konflikttillstånd löses måste ett relationsnärmande till, som i första hand har fokus på att bekräfta känslor och erhålla förståelse för de olika bilder av verkligheten som är i omlopp. När detta arbete väl gjorts kan ny mark beredas till att kunna hitta en lösning. Den andra idén är att barn alltid samarbetar. När barn slutar eller vägrar samarbeta (i den vuxnes ögon) är det antingen för att de har samarbetat för mycket för länge eller för att deras integritet har tagit skada. Det är aldrig för att de inte är samarbetsvilliga. I den meningen pågår det alltid ett samarbete, antingen rättvänt eller spegelvänt. När barn vägrar samarbeta, finns det någon del av dem som vill eller behöver bli sett. Om detta obesvarade behov inte alls uppmärksammas, kommer barnet inte bara fortsätta kämpa emot utan också känna sig osett. När barn protesterar måste därför deras föräldrar lyssna och visa respekt för vad de känner, om de vill ingjuta samarbetsvilja. Att bekräfta känslan handlar om att aktivt vända blickljuset - från förälderns rättningsambitioner - till barnets upplevelsevärld. Hur barnet faktiskt söker ett samarbete eller har försökt samarbeta, men det av någon anledning låst sig. Föräldern anstränger sig härvid att söka förstå barnets känslomässiga upplevelse av situationen och barnets meningsfulla intention bakom sitt agerande. Att helt enkelt sätta sig in i hur barnet upplever det. Och sedan aktivt förmedla det till barnet. Vi kan formulera det som att föräldern gör en Time in. Med det menar vi att föräldern, via ett lyhört bemötande av barnets känsla i stunden, kliver lite närmare barnets upplevelsevärld för att få kontakt. Barnet får på så vis förälderns stöd, i en inte sällan svår stund. Pappa och 5-årig son: Pappa: "God morgon killen, vi ska vakna nu, måste upp, äta frukost och till dagis!" Pojke: "Neej, jag vill inte, inte dagis, jag är trött!" Pappa: "Det är klart, du har sovit skönt och vill nog ligga kvar ett tag i värmen." Sätter sig hos sin son och stryker honom på täcket. Pojke. Mjuknar. "Men jag vill inte till dagis." Pappa: "Du verkar inte på humör för dagis idag? Berätta!" Pojke: "Jag vill vara hemma med dig." Pappa: "Du skulle vilja vara hemma med mig!" 23

25 Pojke: "Mm. Och så är Leo sjuk, jag vet inte vem jag ska vara med då?" Pappa: "Aha, är det så att du undrar vem du ska leka med när Leo är sjuk. För du vill ju vara på dagis och leka och ha roligt!". Pojke: "Ja, vi är indelade i nya grupper, så det är många nya, jag känner inte dem så bra." Pappa: "Aha, de har satt ihop nya grupper, det är lite nytt hör jag, och många nya du vart med denna vecka, nya kompisar. Berätta?" Pojke: "Ja, jag lekte med Klas och Olof innan jag skulle hem igår, men det var lite kul." "Får jag fråga om Klas kan komma hem till oss?" Mamma och 14-årig dotter: Flicka: "Alla bara tjatar om betygen, kan ni inte bara sluta vara på mig hela tiden!" Mamma: "Oj, har nog inte riktigt fattat det förrän nu. Vi har inte vart till någon större hjälp med alla råd, va? Det har bara blivit tjat!" Flicka: "Ja exakt! Jag får ingen luft med all press, då kan jag inte tänka alls!" Det är så jävla mycket som det är!" Mamma: "Du känner dig verkligen pressad! Jag fattar ju att nu är betygen på allvar. Men att du inte behöver mer stress, utan mer hur du faktiskt ska kunna se till att du håller dig ovanför vattenytan och fixar betygen?" Flicka: "Ja så är det, sen måste jag få göra det i min takt, jag behöver mer tid, jag får inte in ämnena i huvudet annars. I skolan är det ju bara korvstoppning. Ska man bli utbränd innan man fyller 15 eller?? Och så är ni så på hela tiden, skaffa er egna liv istället!" Mamma: Ler åt formuleringen. Säger förlåt. "Ja, det är verkligen press på er 8:or idag. Jag hör ju att du tänker fixa det här, men att det kokar i huvet just nu? Flicka. "Ja, suck, lättare om man bara jobbade. Jag har engelska till imorgon, kan du förhöra mig?" Mamma: "Javisst" Stämningen har lättat. Vi ser här att bekräfta barnets/den unges känsla i första hand fokuserar på att upplösa konflikter och explosionshärdar genom att lägga tonvikt på den upplevelse av mening/intention som den unge uttrycker med sitt agerande, vid en laddad situation. Dvs att som förälder inta en empatiskt lyssnande position till sitt barn när det uppstår bekymmer. På så vis ökar möjligheten för föräldern att hjälpa sitt barn med känslo- och affektreglering i en svår stund och på så vis öppnas också möjligheten för föräldern att kunna ta kommandot och ledningen i situationen utan att konflikten behöver eskalera. 24

26 Time in - Formeln Med Time-in menar vi således att: Föräldern lyssnar in och sätter ord på den unges primära känsla och intention i situationen, och avhåller sig från att reagera för starkt på barnets sekundära uttryck för denna känsla, vilket ofta kan vara ilska, ett Nej eller frustration, med dåligt språkbruk. Föräldern bemödar sig att komma "under radarn" till sitt barn för att nå den konstruktiva önskan som låst sig eller blockerats för barnet. Formeln för Time-in lyder: Du + Barnets känsla + Barnets intention. - Du känner dig pressad vill klara betygen och behöver kunna tänka klart. - Du känner dig lite osäker på dagis med nya grupperna för du vill egentligen ha roligt och kunna leka med kompisar på dagis. När barnet får hjälp med reglering på detta sätt så leder det också till att barnet bygger upp en egen förmåga att bättre klara ut situationer det ställs inför framledes. Erfarenheterna är således byggstenar till de inre kartor barnet utvecklar för hur det kan klara ut att röra sig i känsloterrängen i sitt liv. I ett anknytningsperspektiv är detta förenligt med det lyhörda föräldraskapet som går ut på att finnas tillgänglig när barnet behöver hjälp. Till skillnad från sk "Time out" vilket handlar om att kliva ur och separera sig själv eller barnet vid en konflikt, innebär "Time in" att föräldern söker reparera det avbrott som skett i deras samspel. Vi tänker att det är oerhört viktigt att föräldraträningsprogram inte missar detta budskap till föräldrar. För den förälder som vill stödja sitt barn är det viktigt att inte genom sitt agerande väcka barnets rädsla och känsla av att vara övergiven just när det hamnat i en situation som det inte kan lösa. Empatiskt lyssnande är ett förhållningssätt som är viktigt att använda kanske framförallt när ditt barn är upprört. I dessa lägen är barnet ofta i någon form av känslomässig nöd eller stress. Det är denna nöd som empatiskt lyssnande riktar sig till. Ju mer föräldern lyckas nå eller få fatt i det nödställda barnet och inte det trotsiga, elaka eller motsträviga barnet, och förmår se att barnet i första hand inte är i behov av tillrättavisningar eller argumentation, utan av förälderns personliga omsorgsuttryck och förståelse, desto mer ökar chanserna för föräldern att nå fram till sitt barn. 25

27 Checklista för Bekräfta känslan Dörröppnare Sex steg: 1. Föräldern uppmärksammar barnets upplevelse; Såg att du ville det här och nu blev det det här istället! Det blev inte riktigt som du hade tänkt dig. 2. Ser denna upplevelse som ett tillfälle till närhet och vägledning; Funderar på hur det här blev för dig? 3. Söker sätta ord på barnets känsla; Så du kände lite som att luften gick ur efter bråket och så tappade du lusten att jobba vidare med matteuppgiften? Ok, förstod inte riktigt att du inte var beredd på att Emma skulle gå hem så tidigt, du hade velat leka längre och kanske känner dig lite ensam nu. 4. Speglar och validerar; Förmedlar känslobudskapet Hör att det blev så för dig validerar Starkt av dig att fixa det, inte så konstigt att du kände så i det läget. 5. Bekräftar de negativa känslorna lagom mycket samtidigt som man aktivt söker efter och uppmärksammar barnets konstruktiva önskan bakom känslouttrycken; Grabbar, ni vill verkligen leka ihop det såg jag, men det låter som att det blev lite tufft och att ni liksom tappade gnistan när ni krockade om leksakerna nu på slutet! 6. Hjälper barnet tänka ut olika strategier för att lösa det aktuella problemet; Hmm, Så hur ska ni hitta tillbaka till leken utan bråk, för det är det ni vill hör jag? Hur? Visa aktivt intresse och spegla När ditt barn är upprört är det att se som en signal, en larmlampa, att barnet är i behov av förståelse för sina känsloupplevelser. Graden av upprördhet visar på graden av hur mycket i nöd barnet är känslomässigt i stunden. Att se detta som förälder innebär att man öppnar dörren till att kunna nå barnets upplevelsevärld i situationen. Man speglar härvid att man uppfattar hur barnet har det, vilket gör att barnet får en upplevelse av att mamma eller pappa förstår mig. Bekräfta Sätt ord på och förmedla i bekräftande ordalag till barnet att du ser hur det har det, alternativt hur situationen blivit knasig. Ansträng dig att förmedla hur du har uppfattat barnets positiva intention i den rådande situationen, dvs förmedla att du vill förstå barnets önskan. Ju mer man förmår nå barnets faktiska känslor i stunden, ju mer man prickar rätt, desto mer blir man i barnets ögon en förstående, vägledande och stödjande förälder som faktiskt har kontroll över situationen. Mer kontroll än man troligtvis hade då man var den argumenterande och rättande föräldern. Att bli bekräftad är lugnande. 26

28 För att verkligen kunna uppfatta ditt barns funderingar är det här nödvändigt att du avstår från att uttrycka dina egna åsikter, åtminstone för tillfället. Det går inte att lyssna effektivt när man bara väntar på att få svara. Det aktiva beslutet att skjuta upp diskussionen för att istället utforska ditt barns tankevärld är det första steget att bryta grälspiralen. Spegling och bekräftelse verkar avladdande och tar udden av mycket motstånd och kamp. Det öppnar därför dörren till att stärka föräldra-barnrelationen och bidrar till att relationen kan hamna på fast mark igen. Notera att vi pratar om speglingar och bekräftelser, inte i första hand om frågor. Att spegla eller bekräfta innebär en aktivitet där man som förälder aktivt ger till barnet. Det sker på så vis insättningar på barnets konto. Att hålla tillbaka ett aktivt frågande innebär att barnet inte behöver avkrävas svar och förklaringar för tidigt, dvs det blir inte ombett att ta ut på sitt konto, i ett läge då kontot ofta redan är på minus pga en konfliktfylld situation. De situationer vi pratar om är, som beskrivits, ofta laddade och förenade med konflikt. Inte sällan förekommer här en hög affektnivå hos både barn och förälder. Detta innebär att man som förälder oftast behöver ställa in sig på ett aktivt arbete för att kunna kliva ur en sådan situation. Vår erfarenhet är att det inte alltid är så enkelt att göra om man själv befinner sig i känslomässig gungning eller i affekt. Två ledstjärnor En ledstjärna är att ju högre spänning man befinner sig i med sitt barn, desto mer behöver föräldern hålla i sin rättningsreflex i stunden ja, ibland till och med låsa in den i ett annat rum för ögonblicket. I en konfliktsituation blir ofta förälderns rättningsförsök till en vägspärr för barnet, dvs till något som barnet måste förhålla sig till och oftast kämpa mot. Förälderns reflexmässiga rättningsförsök riskerar därför att bli till en vägspärr för att faktiskt nå den lösning eller förändring man vill uppnå. Att rätta riskerar helt enkelt att blockera kommunikationsmöjligheterna. Vi kan formulera det så att rättningsreflexen, när den gör sig påmind, ska användas men inte i ett rättande syfte utan mer som en signal till föräldern att: Nu behöver jag gå in och jobba med förståelse och nå mitt barn i hur det är för honom eller henne i denna stund. När föräldern når sitt barn känslomässigt, kommer det öka förutsättningarna för en god kommunikation att ta form igen. I praktiken skulle detta kunna te sig så att nästa gång du känner att nu är jag där igen i en: "Varför gör du så här...!! - eskalering, är ett sätt att bryta upptrappningen att börja nästa mening med: "Du Du ville inte det här Du känner att... Du önskar det här... Du ville det här... Helt enkelt att byta ut Varför... mot Du... 27