Landsortsdeckare den nya hembygdslitteraturen? Analys av tre deckarserier från Sandhamn, Kiruna och Öland

Transkript

1 Masteruppsats Landsortsdeckare den nya hembygdslitteraturen? Analys av tre deckarserier från Sandhamn, Kiruna och Öland Författare: Margareta Lilja- Svensson Handledare: Helene Ehriander Examinator: Jørgen Bruhn Termin: VT 13 Ämne: Litteraturvetenskap Nivå: Masteruppsats Kurskod: 5LIO2E

2 Abstract During the last years the number of Swedish detective stories which take place in the province outside the big cities has increased enormously. In this study I have analysed the novels by the three authors Viveca Sten, Åsa Larsson and Johan Theorin to investigate the connection between the milieu and the story and in what way it is involved in the crime riddle. They all keep to the formula of the classical detective story but represent different variations within this formula. In spite of the differences in their stories the basic pattern is the same. As their protagonists the authors are emotionally connected to the place in the novels. This connection it strengthen by the authors themselves as well as the publishing companies when introducing them on the market. The protagonists have lived elsewhere and are getting back into the place. They return to houses where an older generation has lived, take over the furniture and the tools. The history of the place and the living there in old days are referred to in separate parts or by an elderly person who has lived in the place all the time and know everything about it. How people lived long ago is also often told in backlashes which in the end are connected to the murder in which the protagonist is engaged. The motives of the crimes are timeless in these novels. The three authors describe a nostalgic longing back to the place as it once was. It is a sort of new romanticism in a timeless world. 2

3 Innehåll 1. Bakgrund Uppsatsens disposition Syfte och metod Presentation av författarna Forskningsöversikt Historik Plats, tid och rum Kriminalromaner, deckare och formellitteratur Paratext Analys Berättarstruktur Idyllkronotop Viveka Stens idylliska Sandhamn Åsa Larssons känsla för Kiruna Johan Theorins kusliga Öland Paratextanalys Sammanfattande slutsatser.. 54 Referenslitteratur 3

4 1. Bakgrund Har kriminallitteraturen tagit över landsbygdsskildringarna i dagens svenska litteratur? Den frågan infinner sig lätt när antalet deckare 1 som utspelar sig på småorter runt om i landet idag är i det närmaste oöverblickbart, även för en hängiven deckarläsare. Alltsedan kriminalkommissarien Kurt Wallander 1991 började kliva omkring i den skånska myllan och lösa mordgåtor i Ystad har påfallande många deckarförfattare gått i författaren Henning Mankells fotspår och förlagt sina miljöer till namngivna orter utanför storstadsområdena. Intresset för mordgåtor i Fjällbacka, Kiruna och Sandhamn är stort, och många av författarna säljer stora upplagor, inte sällan utomlands. Bilden av Sverige sprids på många språk och ofta även via filmatiseringar av böckerna världen över. Man talar om det svenska deckarundret. Samtidigt som intresset för landsortsdeckare har exploderat konstaterar Anneli Jordahl i en artikel i OLM att glesbygden är tillbaka även i andra typer av romaner. Men livet på landet är inte vad det varit. En ny generation författare struntar i dialekter, naturlyrik, samhällsförändringar och vildmarksromantik. Istället skildrar de vischan som en förbannelse där vår tids svält är andlig. 2 Vill man bli sedd som en seriös svensk författare är det säkrast att välja glesbygd framför storstad som litterär miljö, menar Jordahl. Hon talar om en Country Noir 3, fattig landsbygd på film, som nu även flyttat in i litteraturen. 4 Skildringarna av landsbygden i svensk litteratur har med andra ord tagit en ny riktning under senare tid. Personteckning och miljö är grundstenarna i allt episkt berättande. En fördjupad personteckning måste i den klassiska deckaren av nödvändighet inskränkas till detektiven, då människorna måste omges av en viss gåtfullhet. Därför menar den engelska deckarförfattaren Dorothy L. Sayers att deckarlitteraturen har svårt att uppnå konstnärlig enhet. Den når inte litteraturens mest svindlande höjder, och kommer antagligen aldrig att göra det. Trots att den behandlar de mest desperata utslagen av vrede, svartsjuka och hämnd, så vidrör den sällan den mänskliga lidelsens höjder och djup. Den ställer oss blott inför fait accompli och betraktar död och lemlästning med lidelsefri blick. Den uppenbarar inte mördarens innersta tankar för oss den får helt enkelt inte, eftersom mördarens identitet hålls hemlig tills boken närmar sig sitt slut. 5 1 Jag använder här för enkelhetens skull begreppet deckare synonymt med begreppet kriminallitteratur som omfattar en rad olika inriktningar inom genren. 2 Anneli Jordhal, Landsbygd Noir, OLM, december 2011, s. 22f. 3 Noir-begreppet var från början den franska benämningen som innefattade såväl den hårdkokta deckaren som de filmer som inspirerades av denna genre. Noir-begreppet används i den internationella deckarforskningen för att beskriva stämningar i den psykologiska thrillern, som liksom i den hårdkokta deckaren befolkas av cyniska och misstänksamma karaktärer i en ödesmättad och mörk värld. Begreppet omfattar numera flera genrer för att beskriva dystra, desillusionerade stämningar. Kerstin Bergman och Sara Kärrholm. Kriminallitteratur. Lund: Studentlitteratur, 2011, s Olm, s Dorothy L Sayers, Alla slags brott, Göteborg 1977, s. 52f. 4

5 Miljöskildringen kan däremot vara en detektivromans avgörande styrka. I en artikel i Jury identifierar kulturjournalisten Ulf Örnkloo i huvudsak tre slag: 6 1) den med ämnet suveränt samstämda, som ekande källarvalv, skumma bakgårdar och utrymda rivningsfastigheter av den sort vi känner igen alltifrån den gotiska skräckromanen och fram till dagens rysare; 2) den kontrasterande, som fridfulla semesteridyller, ombonade herresäten och söta småbyar med Miss Marple knypplande bakom rosenhäckarna; 3) den relevanta (som, i och för sig, kan innefatta också de båda andra ta H K Rönblom till exempel). Med relevant menar jag här den miljöskildring som är väl integrerad i historien som sådan, som finns med blott och bart i den utsträckning den har betydelse för handlingen och som därtill bidrar till berättelsens atmosfär. Edgar Allan Poe, som anses vara detektivromanens skapare, skrev i The murders in the Rue Morgue 1841 om ett så kallat låst rum-mysterium, där miljön, det låsta rummet, är av väsenlig betydelse för gåtans mysterium. 7 Det blev sedermera modell för pusseldeckarnas olika varianter av omöjliga brott. Poe lanserade också upp-i-rök-mysterium och en least suspected person -intrig. Han fick några efterföljare, till exempel Charles Dickens 8 och Wilkie Collins. Några decennier senare, 1888, introducerade Arthur Conan Doyle detektivlitteraturens galjonsfigur Sherlock Holmes som löser gåtor i Londons dimmiga gränder. I samband med urbaniseringen i slutet av 1800-talet utvecklades polisväsendet och kriminaltekniken. Detta inspirerade kriminalförfattarna och fram till 1920-talet utspelades de flesta kriminalberättelserna, som ofta var i novellform, i storstäderna. Efter andra världskriget förändrades pusseldeckargenren på flera sätt. Bland annat ersattes novellerna av romaner och intrigen förlades till överklassmiljö på landsbygden. På 1930-talet utvecklades den hårdkokta deckaren i förbudstidens USA där den organiserade brottsligheten växte fram i storstäderna. I slutet av 1950-talet kom de första polisromanerna, också dessa oftast i storstadsmiljö, med poliskollektivet i fokus. Oavsett om dagens svenska kriminalromaner ska betecknas som pusseldeckare, hårdkokta deckare, thriller eller polisromaner är det en tydlig trend att historierna förläggs till en klart angiven ort. Många polisromaner utspelas i den fartfyllda storstadsmiljön i Stockholm (t.ex. Arne Dahls böcker om A-gruppen) och Göteborg (t.ex. Åke Edwardssons böcker om kommissarie Winter och Helene Turstens böcker om kriminalkommissarie Irene Huss), men många författare har valt att förlägga handlingen till mindre städer, bland andra Mons Kallentoft (Linköping), Anna Jansson, Håkan Östlundh och Mari Jungstedt (Visby), Kjell 6 Ulf Örnklo, Miljövård i brottets tecken, Jury 1992:4. 7 Johan Wopenka, Stora mordboken en guide till 150 års pusseldeckare och mysterier, , Göteborg 1999, s. 9ff. 8 Ibid., s. 10. Där berättas att det är i Charles Dickens Bleak House som ordet detektiv förekommer för första gången. 5

6 Eriksson (Uppsala) och Jonas Moström (Sundsvall). Intressant är trenden att även miljöerna i Stockholmsområdet specificeras och området begränsas som till exempel i Lars Bill Lundholms böcker (Kungsholmsmorden, Östermalmsmorden m.fl.) och Carin Gerhardsens böcker om Hammarby (Hammarbyserien). De som behandlas i den här uppsatsen är Viveca Sten som skriver om Sandhamn i Stockholms skärgård, Åsa Larsson som förlägger sina intriger till Kiruna och byn Kurravaara strax utanför samt Johan Theorin som använder det ödsliga Öland för sina historier. I den traditionella deckaren tycks alltså tid och rum hänga ihop. Det har funnits en anledning till valet av stad eller landsbygd, där den hårdkokta deckaren och polisromanen utspelar sig i stadsmiljö medan pusseldeckaren ofta är förlagd till landsbygden. De olika genrerna har under åren levt sida vid sida och utvecklats i olika riktningar, och går ibland i varandra. Tendensen att blanda genrer och överskrida gränserna har blivit allt starkare vid 2000-talets inträde. 9 Städer i landsorten är i dag skådeplatsen för polisromaner och alla författare som idag förlägger sina berättelser i landsorten skriver inte pusseldeckare, även om många kan räknas dit. Kanhända är det ett behov av tillhörighet (för svenska läsare) eller intresset för exotiska platser (utländska läsare) som lockar i dagens svenska kriminalromaner. Carina Sjöholm skriver i sin bok Litterära resor att intresset för deckare ibland har tolkats som ett svar på ett behov av litteratur som synliggör det globala, senmoderna samhällets komplexitet och ogenomskådliga maktstruktur. Vardagens komplexitet förs nämligen ofta fram som en faktor för svenska deckares genomslag och popularitet. Intressanta karaktärer och miljöer är en del av detta. 10 Carina Sjöholm intresserar sig för hur ekonomiska och kulturella sfärer samspelar. Hon noterar att [d]et har blivit så etablerat att deckare och plats hänger ihop att en karta blivit ett vanligt sätt att illustrera bokutgivning. 11 Metoden att välja sin stad eller ort har sina fördelar skriver Johan Wopenka i Jury Som exempel tar han Stig O. Blomberg som skrev Brottsplats Bergslagen Han upptäckte att boken sålde ovanligt bra och att nästan hela ökningen låg på försäljning i Bergslagen varefter han skrev en rad böcker med liknande titlar, t.ex. Mordplats Klarälven 1991, Mord på Österlen 1992 och Mordet på Hallandsåsen Författaren såg alltså vinsterna med att vända sig till en avgränsad läsekrets med särskilt 9 Kerstin Bergman & Sara Kärrholm, Kriminallitteratur, Lund 2011, s Carina Sjöholm, Litterära resor, turism i spåren efter böcker, filmer och författare, Göteborg och Stockholm 2011, s Ibid., s. 7. 6

7 intresse för den ort där berättelsen utspelar sig. Hembygdsskildrare som t.ex. Edvin Salje började på 1940-talet skriva med direkt syfte att nå en landsbygdspublik. 13 De tog sig an motiv och använde en realistisk berättarteknik som landsbygdsbefolkningen kunde känna igen sig i. I likhet med dagens lokala deckarförfattare mottogs de mer välvilligt av lokalpressen som gav böckerna och dess författare stort utrymme. Även några av dessa hembygdsförfattare, till exempel ovan nämnda Edvin Salje, var på sin tid bästsäljande, översatta och filmade. 14 Intresset för att utveckla den litterära turismen, menar Sjöholm, har vuxit i takt med mediers hybridisering och sammansmältning, att medieformer blandas, förändras, interagerar och därmed skapar nya betydelser. 15 Det är med andra ord svårt att bortse från medialiseringen av deckargenren, som ytterligare kommersialiserats genom den växande turistnäringen i spåren av böcker, filmer och författare. Det är av det skälet jag väljer att komplettera en analys av böckernas innehåll med en analys av paratexten, platsen för författarens och förlagets marknadsföring av boken med hänvisning till bland annat recensioner, filmatiseringar och författarnas bakgrund. Mitt intresse gäller även hur de tre författare som behandlas i den här uppsatsen använder deckargenren i förhållande till miljöskildringen. Utgångspunkten för det resonemanget är den amerikanske forskaren John G. Caweltis teorier om formelberättelser, det vill säga berättelser som är mallade efter ett givet mönster. I Adventure, Mystery, and Romance formulerar han teorierna om populärlitteraturens kategoriböcker, som han delar in i fem typer: moral fantasies, äventyrsberättelser (där detektivromanen ingår), den romantiska berättelsen, mysterier, melodrama och skräckhistorier. Dessa berättelser bygger på arketyper och mönster som känns igen i många olika kulturer. 16 De har ett stereotypt innehåll som moderniseras över tid för att läsarna ska känna igen sig. Formellitteraturens värld är trygg och spännande på en och samma gång. Dess främsta syfte är att underhålla genom en stunds verklighetsflykt. En ny formel skapas, enligt Cawelti, när den konventionella strukturen tillförs nya element som blir mycket populära och i sin tur skapar nya stereotyper. Formelberättelsen kan också vitaliseras genom att de stereotypa karaktärerna görs levande genom att ge dem egenskaper som kontrast till det stereotypa. De får dock inte bli alltför 12 Johan Wopenka, Det tog ett sekel men nu är Göteborgsdeckaren här, Jury 3/ Yngve Lindung, Landsbygdsskildrare. Sju författarporträtt, Stockholm 1979, s. 9f. 14 Se till exempel Edvin Salje-sällskapets hemsida 15 Sjöholm, s John G Cawelti, Adventure, Mystery, and Romance, Chicago and London 1977, s. 80ff. 7

8 komplexa. Då faller de utanför ramen för formeln och passar inte in. Cawelti menar att formellitteraturen representerar vissa symboler, teman och myter i den kultur där den uppstår och att den också har en påverkan på den kultur den representerar. Formelbergreppet är därför användbart för att studera litteraturen ur ett kulturanalytiskt perspektiv och i relation till de kulturella mönster som framkommer i berättelserna. 17 Lars Wendelius framför i Rationalitet och kaos (1999) kritik av Caweltis framställning. Wendelius menar att Cawelti har en tendens att bli väl spekulativ när det gäller kopplingen till en social och kulturell kontext. 18 Må så vara men jag tycker det låter rimligt att anta att populära berättelser som deckare formulerar föreställningar som är gemensamma för stora grupper i samhället. 1.1 Uppsatsens disposition Den här uppsatsen omfattar analys av tre svenska kriminalförfattare som skriver om miljöer på landsbygden. I kapitel två redogörs för syfte och metod. Kapitlet därefter tar upp en forskningsöversikt vad gäller historik, teorier om plats, tid och rum samt om formellitteratur. I det fjärde kapitlet analyseras de tre författarnas verk. De inledande avsnitten behandlar områden som är gemensamma för trion. De följande underkapitlen ägnas åt en fördjupad analys av varje författare för sig samt en paratextanalys kring verken. I kapitel fem slutligen sammanfattas och jämförs författarskapen med tonvikt på miljöskildringarna och hur dessa behandlas i deras verk. 2. Syfte och metod Jag kommer i den här uppsatsen att analysera hur Viveca Sten, Åsa Larsson och Johan Theorin använder landsortsmiljön i sina berättelser. Med utgångspunkt i det stora intresset såväl inom som utanför Sverige under senare tid för deckarromaner som utspelar sig på småorter runt om i landet kommer tonvikten att ligga på analys av platsens betydelse. Hur ser glesbygds- och landsbygdsskildringarna ut i den samtida traditionella deckaren? Utifrån Caweltis teorier kommer jag att ur ett kulturanalytiskt perspektiv beröra hur tid, rum och tematik behandlas hos Sten, Larsson och Theorin och hur de förhåller sig till formellitteraturen. Vilken roll har huvudpersonen? Hur ser ondskan ut? Varifrån från kommer den och vem löser brotten? Vilka teman tas upp? 17 Cawelti, s. 20ff. 18 Lars Wendelius, Rationalitet och kaos, Uppsala 1999, s

9 Jag kommer också att ta hjälp av Bachtins tankar om kronotopen. Inom ramen för den här uppsatsen går det inte att till fullo reda ut vari läsarnas stora intresse för landsbygdsdeckare består. I ett försök att ändå fördjupa förståelsen tar jag upp platsbegreppet utifrån ett filosofiskt perspektiv som det kommer till uttryck hos bland andra den franske filosofen Michel Foucault och den brittiske kulturgeografen Tim Cresswell. Lanseringen av böckerna kommer att speglas i en paratextanalys med fokus på peritexten i de första böckerna kompletterad med en analys av epitexten som den kommer till uttryck i författarnas egna hemsidor (Sten och Theorin) och i ett begränsat antal intervjuer med författaren (Larsson). Syftet med detta är att få en uppfattning om vilken vikt förlagen och författarna lägger vid platsens betydelse i marknadsföringen av böckerna. Avslutningsvis kommer jag att sammanfatta och jämföra de tre kriminalförfattarnas sätt att använda miljön i sina romaner. Författarna är valda utifrån tre kriterier: - De har höga upplagesiffror och tillhör bästsäljarna i genren. - De är översatta till flera språk och böckerna har filmats eller håller på att filmas. - De har skrivit 4-5 böcker (fram till våren 2012) vilket gör det överblickbart och möjligt att hantera inom ramen för den här uppsatsen. Alternativet hade varit att göra en mer kvantitativ studie av översiktlig art, men jag väljer att koncentrera mig på dessa tre författare, med fördjupning i vardera en av författarnas böcker och med utblickar till andra författare som kan vara relevanta att referera till. 2.1 Presentation av författarna Viveca Sten debuterade 2008 som deckarförfattare med I de lugnaste vatten. Därefter har hon givit ut ytterligare tre böcker om Nora Linde och Thomas Andreasson som också berörs i den här studien: I den innersta kretsen (2009), I grunden utan skuld (2010) och I natt är du död (2011). 19 Böckerna ges ut på tio språk. Den första boken har filmats för TV4. En femte bok, I stundens hetta, som utkom sommaren 2012 ingår inte i denna analys. Viveca Sten har en lång juristkarriär bakom senast, senast som chefsjurist på Posten Norden och har tillbringat sina somrar på Sandhamn sedan barnsben. 19 Samtliga citat hos Viveca Sten som förekommer i uppsatsen är hämtade från följande utgåvor: I de lugnaste vatten, Stockholm I den innersta kretsen, Stockholm I grunden utan skuld, Stockholm, I natt är du död, Stockholm

10 Åsa Larsson debuterade 2003 med Solstorm. Därefter har hon givit ut ytterligare fyra kriminalromaner med Rebecka Martinsson i huvudrollen: Det blod som spillts (2004), Svart stig (2006), Till dess din vrede upphör (2008) och Till offer åt Molok (2012). 20 Solstorm belönades med Svenska Deckarakademins pris för bästa debut och nominerades även till The Duncan Lawrie International Dagger Det blod som spillts utsågs till Bästa Svenska Kriminalroman Böckerna har sålts i över en miljon exemplar i Sverige och är utgivna i 23 länder. Första boken är filmad. Åsa Larsson är uppvuxen i Kiruna och bosatt i Mariefred. Hon är i likhet med sin protagonist utbildad jurist. Johan Theorin debuterade som romanförfattare med Skumtimmen (2007). Därefter har han givit ut ytterligare tre kriminalromaner som utspelar sig på Öland, Nattfåk (2008) och Blodläge (2010). 21 Böckerna har sålts i mer än exemplar på svenska och utkommer i flera andra länder. För Skumtimmen belönades han med The CWA Dagger Debut Award och för Nattfåk med Glasnyckeln. Filmning av den första boken pågår. Johan Theorin har även gett ut Sankta psyko (2011) som utspelar sig på västkusten samt novellsamlingen På största alvar (2012). Han är född i Göteborg, uppvuxen i Nora i Bergslagen och har bott på norra Öland varje sommar. Han är journalist och manusförfattare. 3. Forskningsöversikt I det här avsnittet gör jag en genomgång av områden som utgör bakgrunden till analysen av texter och paratexter. För att sätta in landsortsdeckarna i ett sammanhang inleder jag med en kort historik om kriminallitteraturens utveckling. Därefter går jag in på Bachtins teorier om tidrum som en stor del av analysen grundar sig på och berör även begreppet heterotopi som är centralt för att förstå platsers betydelse i den litterära turismen. Därefter redogör jag för John G. Caweltis teorier om formellitteratur som en analysmodell för granskning av hur författarna förhåller sig till de giva mönster och stereotypa karaktärer som kännetecknar deckargenren. Kapitlet avslutas med avsnitt om paratextanalys. 20 Samtliga citat hos Åsa Larsson som förekommer i uppsatsen är hämtade från följande utgåvor: Solstorm, 15:e tryckningen, Bonnierpocket, Stockholm Det blod som spillts, 6:e tryckningen, Bonnierpocket, Stockholm Svart stig, 2: a utgåvan, 3:e tryckningen, Stockholm Till dess din vrede upphör, Stockholm Till offer åt Molok, Stockholm Samtliga citat hos Johan Theorin som förekommer i uppsatsen är hämtade från följande utgåvor: Skumtimmen, Stockholm Nattfåk, Månpocket, Stockholm Blodläge, Månpocket, Stockholm

11 3.1 Historik Alltsedan den klassiska deckarromanen föddes har platsen för brottet i böckerna varit nära förknippat med samhällsutvecklingen. Polisväsendets uppkomst i mitten av 1800-talet anses vara en förutsättning för kriminallitteraturens framväxt. Båda är produkter av industrialiseringen och urbaniseringen. Den ökade anonymitet som följde med denna utveckling gav upphov till ett behov av att kunna beskriva människor på ett objektiv sätt. Fingeravtryckstekniken och andra metoder för att identifiera personer utvecklades. 22 Det var också den tekniska utvecklingen som stod i fokus i den kriminallitteratur som växte fram med Arthur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes som de mest kända. Hjälten i dessa böcker är den geniale privatdetektiven som löser gåtor med hjälp av deduktiva vetenskapliga metoder. Polisväsendet som växte fram under denna tid har en föga smickrande roll och själva brotten är mindre intressanta än själva gåtan. I spåren av dna- och rättsmedicinteknikens utveckling är åter gåtan och den tekniska bevisningen i fokus i tv-serier som till exempel den amerikanska serien CSI. Kriminaltekniker och obducenter, karaktärer som tidigare befann sig periferin, har tagit mer plats i berättelserna på bekostnad av poliserna. 23 Att vetenskapliga mordmiljöer är så få i den svenska kriminalromanen menar litteraturforskarna Kerstin Bergman och Sara Kärrholm beror på att de svenska författarna ofta återfinns inom humanistiska och samhällsvetenskapliga yrken. 24 Från storstadens gator lyftes scenen i detektivromanerna på 1920-talet in i vardagsrummen, oftast ute på den oskuldsfulla landsbygden. Mellankrigsperioden kallas för detektivromanens guldålder för pusseldeckaren med framgångsrika representanter som Agatha Christie och Dorothy L. Sayers i spetsen. Det är fortfarande en skarpsinnig detektiv som löser gåtorna, nu i en liten begränsad skara av personer. Brottslingen är en enskild individ, här finns inga av storstadsbrottslingarnas sammansvärjningar och detektiven har ingen ärkefiende, typ professor Moriarty i Sherlock Holmesböckerna, att kämpa mot. Brotten utgör en skarp kontrast till den idylliska miljön och när gåtan är löst och brottslingen får sitt straff återgår allt till ordningen igen. Tesen är att den idylliska pusseldeckaren blev så populär därför att människor efter krigsåren hade en längtan tillbaka till en tid som flytt, till en fridfull pastoral 22 Johan Asplund, Bertillon & Holmes, Göteborg 1976, s Bergman/Kärrholm, s Ibid., s

12 som gått förlorad. Valet av miljö svarade alltså mot ett behov av trygghet och tröst hos en krigstrött befolkning. 25 I slutet av 1930-talet flyttades deckargenren ut på storstadsgatorna igen. I och med förbudslagstiftningen i USA sköt brottsligheten fart och den organiserade brottsligheten kom att dominera 26. Pressen började närgånget granska verkliga brott och detta smittade av sig på kriminallitteraturen. Kraven på realism steg. 27 Den så kallade hårdkokta detektivromanen föddes och utspelades med den moderna storstaden som bakgrund. Dashiell Hammet och Raymond Chandler är två framgångsrika författare i genren. Den hårdkokta deckaren är en urban hjälte som kämpar för en bättre moral i samhället, ett slags motsvarighet till den ensamme västernhjälten som slåss för det goda. Med den hårdkokta deckaren kommer realism och samhällskritik in i kriminallitteraturen. 28 I Sverige tog pusseldeckargenren fart i slutet av 40-talet när Stieg Trenter och Maria Lang debuterade. I deras efterföljd kom en rad andra författare, men till de fyra stora under denna den svenska pusseldeckarens guldålder räknas förutom Trenter och Lang också H.K. Rönblom och Vic Suneson. Trenters böcker utspelar sig visserligen i Stockholm men kan knappast sägas ingå i den hårdkokta deckargenren utan har karaktären av pusseldeckare. Maria Langs pusseldeckare är förlagda till Bergslagen och Stockholm medan H-.K. Rönbloms böcker utspelar sig i anonyma småstäder i Norrland. Sara Kärrholm har i sin avhandling Konsten att lägga pussel visat hur utvecklingen och samtida föreställningar i samhället på olika sätt speglas i deras berättelser. Stieg Trenters miljöskildringar blev normgivande även om meningarna i kritikerkåren var delade. En del tyckte att de gav extra krydda åt handlingen, skriver Kärrholm, medan andra ansåg att de gav ett trovärdigt intryck åt berättelsen. 29 En recensent vid tiden för Trenters debutbok Ingen kan hejda döden 1945 var Barbro Alving som tog fasta på miljöskildringen i sin recension. Hon skrev: Boken är den hittills kraftigaste dementin på tesen att det inte skulle gå att skriva bra kriminallitteratur med Stockholm som miljö. 30 Som Kärrholm visar i sin avhandling är idyll ett centralt begrepp i den svenska pusseldeckaren på 50-talet. Även Trenters Stockholm skildras idylliskt i en tid när Stockholm var mer av småstad än dynamisk och farlig storstad. En alltigenom idyllisk bild av samhället ges dock inte, menar 25 Ibid., s Ernest Mandel, Förtjusande mord kriminalromanens sociala historia, Vänersborg 1985, s Johan Wopenka, s Begman/Kärrholm, s Sara Kärrholm, Konsten att lägga pussel, Stockholm/Stenhag 2005, s Per Olaison, Tankar om kriminallitteratur, Stockholm 2003, s

13 Kärrholm. Hos Trenter är kvinnan ett hot mot maskuliniteten medan Rönblom i sina böcker slår hål på idyllens fasad och avslöjar ondskan bakom den. Den avvikande sexualiteten är ett återkommande tema i Maria Langs böcker. Den är ofta orsaken till brotten men dessa är tillfälliga händelser innan allt ställs till rätta igen när brottslingen är gripen. 31 Till skillnad från Trenter och Lang skärskådar H-.K. Rönblom hur samhällsomvandlingen i Sverige under 50- och 60-talen påverkar livsvillkor och seder i små samhällen och medelstora städer. 32 Det är vardagligheten som intresserar honom; individens relation till samhället och de samhällsförändringar och de konflikter som dessa medför som tränger in till exempel i organisationer som frikyrkan, godtemplarlogerna och fackföreningarna. Rönblom skildrar en oglamorös samtid i landsorten och slår hål på alla myter om idyll. Huvudpersonen Paul Kennet är inte, som Ulf Carlsson påpekar i sin essä om Rönblom, någon särskilt sannolik karaktär. Snarare framstår han som ett av fler exempel på hur Rönblom förhandlar mellan å ena sidan realismens samtids- och samhällsskildring, å den andra genrens nedärvda konvention. Ofta löser Rönblom detta problem genom att ge texterna starka drag av parodi. Karl G Fredriksson, kritiker, översättare och ledamot av Svenska Deckarakademin, identifierar i en artikel i tidskriften Jury 1992 den klassiska pusseldeckarens småstad och lilla by som den goda staden, medan den hårdkokta romanens storstad representerar den onda staden. 33 Båda har genomgått en förändring. Den smutsiga storstadsgränden kan bytas ut mot Miamis solstekta gator, och den goda staden ingår numera i den globala byn där en ny typ av kriminalitet dyker upp. Det är inte längre en plats där ordning fundamentalt råder. När Maj Sjöwall och Per Wahlöö 1965 inledde sin serie på tio romaner om ett brott införde de något nytt i svensk kriminallitteratur. Platsen är åter storstaden men borta är den ensamma skarpsinniga detektiven och in på scen kommer poliskollektivet. Sjöwall/ Wahlöö hade en uttalad kritisk hållning till polisväsendets och samhällets utveckling i Sverige. I sina böcker speglar de detta med tyngdpunkt på vad samhället gör med människorna och vilka brott som uppstår i detta samhälle. Författare som under 70-talet på olika sätt inspirerades av Sjöwall/Wahlöö är bland andra Kenneth Ahl, Leif GW Persson och Karl-Arne Blom. 34 Den tyska litteraturforskaren Melanie Wigbers analyserar i sin avhandling Krimi-Orte im Wandel några utvalda deckare och kriminalberättelser från romantiken till nutid. Hon hittar 31 Kärrholm, s Ulf Carlsson, H.-K. Rönblom mellan realism och parodi, Humanetten nr 23: Karl G Fredriksson, Den goda och den onda staden en kriminalromanens psykiatri, Jury nr 4:1992, s. 12 ff. 13

14 inga stöd för den utbredda uppfattningen att platsen i deckare och kriminalberättelser är en irrelevant och utbytbar kuliss, utan menar att finns en anknytning mellan platserna (die Orte) och kriminalberättelsernas berättarmönster. Tendensen är att en bestämd rums/platsstruktur hör ihop med en bestämd berättarstruktur. 35 Som Wigbers noterar i sin avhandling utspelas Sjöwall/Wahlöös romansvit på olika orter i landet med Stockholm som kärna och utgångspunkt. 36 Stadsdelar och platser beskrivs detaljerat för att förmedla stämningar och sociala förhållanden. Beskrivningar av bostäder har funktionen att indirekt berätta något om innehavaren. Oftast är det en extradiegetiskheterodiegisk röst som refererar rumsliga, historiska och sociala fakta; det kan också ske utifrån Martin Becks horisont om det är en viktig undersökning av en brottsplats eller när han får tid att vandra genom sin hemstad Stockholm och betrakta den i lugn och ro. Brottsplatsen, bostäderna där brottslingen och de som har att göra med denne, och offrets omgivningar intresserar kommissarien särskilt, liksom andra plaster som är viktiga för fallet, beskrivs detaljerat. Martin Beck är en Augen-Mensch som registrerar sin omvärld och bygger upp en personlig förbindelse med olika platser. 37 Henning Mankell utvecklade polisromanen genom att förlägga brottscenen till Ystad med budskapet att Sverige ingår i en global värld där organiserad brottslighet inte har några gränser. Ondskan finns överallt, även på landsbygden. Hans första bok om Kurt Wallander Mördare utan ansikte som utkom 1991, är en viktig milstolpe inom svensk kriminallitteratur. Även Henning Mankell beskriver brottsplatserna mycket detaljerat i sina böcker. Platsen för brotten har stor betydelse i serien om Kurt Wallander. Mordoffrens placering är ingen slump. De berättar något om gärningsmannen. 38 Författaren använder målmedvetet beskrivningen av platser för att bygga upp spänningen, menar Wigbers. Till skillnad från Martin Beck tycks inte Kurt Wallander har några djupare positiva känslor för sin hemstad Ystad. Wigbers noterar att [e]s fehlen jedoch die wohlwollenden, freundlischen Blicke auf die Orte, ihre positiv gefärbten Beschreibungen und die ausdrücklischen Sympathiebekundungen der Hauptfiguren, die für die Sjöwall/Wahlöö-Romane charakteristisch sind. 39 Det går inte ens i en sådan här ytterst kortfattad historik över svensk kriminallitteratur, att undgå att nämna Stieg Larssons Milleniumtriologi Män som hatar kvinnor (2005), 34 Wopenka, s Melanie Wigbers, Krimi-Orte im Wandel, Würtzberg 2006, s Ibid., s Ibid., s. 161ff. 38 Ibid., s Ibid., s

15 Flickan som lekte med elden (2006) och Luftslottet som sprängdes (2007) som måste betecknas som 00-talets mest framgångsrika svenska deckarförfattare. Miljöerna i Stockholm där böckerna utspelas har blivit turistattraktioner till vilka det anordnas litterära vandringar. Förutom att miljöerna i deckarna fått större variation under senare tid har den tidigare mansdominerade deckargenren vad gäller såväl författare som huvudpersoner under senare decennier får konkurrens av kvinnorna. Kvinnodominansen är en av tydligaste trenderna, en modernisering, inom den svenska deckargenren under 2000-talet. 40 De kvinnliga huvudpersonerna har ökat i takt med antalet kvinnliga deckarförfattare. Familjesfären har kommit mer i fokus och jämställdhetsfrågor och problem med livspusslet, skilsmässor och relationer är teman såväl hos manliga som kvinnliga författare. Den realistiska och samhällskritiska polisromantraditionen fortsätter, främst i storstadsdeckarna, medan de polisromaner som förläggs till landsorten bortser från verkliga problem och istället präglas av vad Kerstin Bergman beskriver som en nyromantisk tendens; en tidlös världsfrånvändhet Plats, tid och rum Ingen konstnärlig genre kan bygga på ren underhållning. Också för att vara underhållande, måste den beröra något väsentligt. Ty bara det mänskliga livet, eller i varje fall något som står i direkt samband med det, kan ju vara underhållande. Och detta mänskliga måste speglas från en något så när väsentlig sida, dvs måste ha någon grad av levande realitet. 42 Under hela 1900-talet har drömmen om att skapa en plats på landet uttryckts som en kritik mot samhället och staden. Den naturnära platsen har under vissa perioder fungerat som ett uttryck för alternativ till det moderna och urbaniserade rummet. 43 Inom kulturgeografin har forskare under en period uppmärksammat att det blivit allt vanligare att människor prioriterar närhet, inflytande och en känsla av rotfasthet när de ska bosätta sig. Plats blir något mer än bara en lokalisering i ett rum. Platsens känsla (sense of place) är den subjektiva och känslomässiga anknytning människor har till en plats. Vi har ofta en känsla för den plats där vi bor eller bodde som barn. Det är också skillnad mellan plats och landskap. Landskap (landscape)är inte ett ställe där vi bor, det är något vi betraktar utifrån. Plats (place) är det ställe där vi bor och lever. Vår plats (place) kan hotas av andra. Plats blir en trygg enhet i stillestånd där personer kan känna sig hemma i en i övrigt global och rörlig värld. 44 Inom den 40 Bergman/Kärrholm, s Ibid., s Michail Bachtin, Det dialogiska ordet, Gråbo1991, s Kristoffer Ekberg, Ett realistiskt alternativ? Solbyn och det relationella platsskapandet , Lunds universitet, ( ) 44 Tim Cresswell, Place a short introduction, Malden 2004, s. 7 ff. 15

16 existentiella fenomenologin ses plats som själva grunden för människans förståelse av sitt liv och sin omvärld. De amerikanska litteraturvetarna Lorraine Anderson, Scott Slovic och John P. O Grady är inne på samma tankegång när de konstaterar att [t]he very notion of the human self is separable from the imprints that the physical world presses upon your imagination. 45 Plats är också kopplat till tid menar Edward Cayse och platser ses som meningsfyllda tids-rumsliga uttryck. 46 När man återvänder till samma plats är den identifierbar men inte identisk med den man lämnade. En resa sker oundvikligen i tid och rum. Vid återvändandet kan man observera både det som förändrats och det som är oförändrat. Den ryske litteraturforskaren Michail Bachtin har i essän Kronotopen. Tiden och rummet i romanen. Essäer i historisk poetik utvecklat en teori om den litterära kronotopen, (tidrum) 47. I en kronotop är tid och rum i oskiljaktig symbios med varandra. Ordet är en sammanslagning av de grekiska orden chronos och topos och är en term som Bachtin lånat från matematiken. Bachtin definierar begreppet på följande vis: I den litterära kronotopen sker en förening av rums- och tidskännetecken i en meningsfull och konkret helhet. Här förtätas tiden, pressas samman och blir konstnärligt-åskådlig; också rummet intensifieras, dras in i tiden, sujettens och historiens rörelse. 48 Alla tids- och rumsbestämningar i konsten är oskiljaktiga från varandra och alltid emotionellt-värdemässigt färgade. 49 Bachtin analyserar den litterära kronotopen de stora, typologiskt stabila kronotoperna som bestämmer en genre. Han identifierar ett antal kronotoper, t.ex. äventyrskronotopen och idyllkronotopen. Dessa kronotoper kan rymma ett antal mindre kronotoper, som löper vid sidan av varandra, sammanflätas eller står mot varandra. Varje motiv kan ha sin särskilda kronotop, till exempel vägens och mötets kronotop. Inom varje kronotop finns olika slags räckor med specifika uppdrag, till exempel räckor med mat eller räckor med död. 50 I min analys av de utvalda böckerna har jag inspirerats av Bachtins tankar om idyllkronotopen som en genrebestämmande kronotop. Jag kommer inte att i någon större utsträckning gå in på mindre kronotoper som kan rymmas i denna övergripande kronotop då detta skulle föra alltför långt inom ramen för den här uppsatsen. Idyllens kronotop i romanen bestäms av platsens enhet, av generationers sekelgamla rotfäste i en plats. Den kännetecknas av en cyklisk tidsrytm där 45 Lorraine Anderson, Scott Slovic,. John P O Grady, Literature and the Environment. Milwaukee 1999, s Edward Cayse, Getting back into place Toward a renewed understanding of the placeworld, 2 nd Ed, Bloomington Ingår i Michail Bachtin, Det dialogiska ordet. 48 Ibid., s Ibid., s

17 människor lever nära naturen och vardagslivet är det viktiga och får betydelse för dramatiken i berättelserna. Maten har i den idylliska kronotopen en familjekaraktär. Ett annat begrepp som berör syftet med den här uppsatsen är den franske filosofen Michel Foucaults teori om heterotopi. Heterotopi är benämning på ett rum utanför rum, ett öververkligt rum, ett rum som ger en möjlighet att tappa uppfattningen om både tid och rum. 51 Det är detta som sker vid litterära vandringar, där man kan uppleva författarens miljö samtidigt som man kan föreställa sig de fiktiva händelser som utspelats på platsen. Att förlägga handlingar till verkliga platser som läsarna känner till eller har möjlighet att resa till tycks vara en viktig faktor för framgången för de svenska landsortsdeckarna. Sjöholm beskriver den litterära turismen i England som har en lång tradition och hur den har utvecklats i Sverige under senare tid. Hon visar hur den litterära turismen i Henning Mankells Ystad, i Camilla Läckbergs Fjällbacka och i Astrid Lindgrens Vimmerby tar sig olika uttryck. I Ystad är fokus på Mankells kriminalkommissarie Kurt Wallander, i Fjällbacka är det författaren som är centrum och i Vimmerby satsas på iscensättning av handlingen i böckerna. De mediala platserna blir omtolkade genom böckerna och filmerna, menar Sjöholm. 52 Författarens förmåga att beskriva en existerande plats är viktig, men det är också läsarens förmåga att ta upp det beskrivna genom till exempel förkunskaper, humör och känslor. Sjöholm konstaterar att blandningen av verkligt och imaginärt ger stort utrymme för fantasin Kriminalromaner, deckare och formellitteratur Den amerikanska litteraturprofessorn Tony Hilfer menar att en genres konventioner är ett stöd för författaren. Han citerar Alistair Fowler: Far from inhibiting the author, genres are supportive. They offer room as one might say for him to write in habitation of mediated definiteness; a proportioned mental space; a literary matrix by which to order his expericene during composition. 54 Författarens roll är att spela ut variationer och hitta oväntade rum inom genren. Tony Hilfer skiljer på deckare och kriminalromaner. Hans definition av begreppet deckare är synonymt med begreppet traditionella deckare (pusseldeckare, hårdkokta deckare, polisromaner) som kännetecknas av att huvudpersonen är en detektiv som avslöjar brottslingen medan kriminalromanen har fokus på brottet och huvudpersonen till exempel kan 50 Ibid., s. 86f. 51 Michel Foucault, Diskursernas kamp, Stockholm/Stenhag 2008, s. 249ff. 52 Sjöholm, s Ibid., s

18 vara mördaren själv eller en misstänkt. 55 Enligt denna definition inbegrips samtliga böcker som analyseras i denna uppsats i begreppet traditionella deckare. Den amerikanske litteraturforskaren John G. Caweltis har formulerat en teori om formellitteratur där han urskiljer ett grundläggande mönster för den klassiska detektivromanen. Händelseförloppet kan delas in i sex delar 1) brottet uppdagas 2) detektiven introduceras 3) undersökning 4) brottets lösning annonseras 5) förklaring av brottets lösning och 6) upplösning (denouement). Läsaren blir snabbt informerad om hjältens sociala ställning. Enligt Caweltis modell identifierar sig den hårdkokta deckaren/polisen med den lägre medelklassen medan den klassiska pusseldetektiven ofta tillhör överklassen. Den hårdkokta detektiven står självvalt lite vid sidan om samhället och hans/hennes liv synes vara ett misslyckande. För såväl den hårdkokta detektiven som pusseldetektiven från överklassen gäller att de har egenskaper utöver det vanliga som gör dem framgångsrika i arbetet. En klar skillnad är dock att i den hårdkokta formeln är detektivens patos för att skipa rättvisa viktigare än gåtans lösning. Storstadens farliga miljö och organiserade brottslighet präglar människors levnadsvillkor, orättvisor frodas och moralen blir korrupt. I den klassiska pusseldeckaren är fokus på gåtan och den tidlösa och oskuldsfulla landsbygden där den utspelas utgör en kontrast mot de mörka makter som tillfälligt besöker den. Paradoxalt nog framstår därför överklassdetektiven på den stillsamma landsbygden som mer känslokall än den hårdkokta detektiven som balanserar sin cynism och brutalitet med sentimentalitet och poetisk intuition. 56 Kärrholm refererar till den tyske litteraturforskaren Richard Alewyn som framför en liknande tes om att [p]usslet är liknelsen om restaurationen av en sönderstyckad värld, detektivromanen liknelsen om förstörandet av en intakt värld. 57 Detta är inte en helt korrekt beskrivning, menar Kärrholm. Under romanens gång har den skenbara idyllen avslöjats eftersom alla inblandade visar sig bära på mörka hemligheter. I och med mordets uppklarande frikänns de emellertid från skulden i att ha stört idyllen. För att inte dra uppmärksamhet från problemlösningens alla ingredienser och detektivens skarpa intellekt är brottsoffren i den klassiska pusseldeckaren ofta en vanlig färglös människa som läsaren inte får anledning att lära känna närmare eller känna sympati för. Här är det fråga om tydlig gränsdragning mellan rätt och fel, och rättvisa måste skipas. I den hårdkokta detektivromanen är fokus på detektivens moral och vilja att sätta fast den 54 Tony Hilfer, The crime novel, A Deviant Genre, Austin 1990, s. X1. 55 Hilfer, s.1ff. 56 Cawelti, s. 80ff. 57 Kärrholm, s. 57f. 18

19 skyldige, mindre på själva problemlösningen. Inte sällan är det första mordoffret i en hårdkokt historia en vän till detektiven eller en person vars död är beklagansvärd. Läsaren sympatiserar med offret och detektivens farliga arbete att få fast den skyldige. 58 Cawelti säger ingenting om en särskild formel för polisromanen, men internationellt sett brukar man säga att polisromanen växte fram ur den hårdkokta traditionen. 59 Det som är kännetecknande för polisromanen är att den koncentrar sig på en detaljerad brottsutredning ur polisens synvinkel och, menar den amerikanske deckarförfattaren Julian Symons, i de bästa exemplen på denna sorts litteratur sker det med avsevärd realism. Men för att boken inte ska bli lika långtråkig som polisens vardag är det bara möjligt med en viss realism. Berättelsen måste därför av nödvändighet bättras på med en del andra spänningsmoment. Ett sätt är att ge poliserna särpräglade personligheter (vilket ju även kännetecknar de klassiska detektiverna, min anm.) och att involvera deras kärleksliv i historierna. 60 Under senare år har de individualistiska inslagen ökat i polisromanerna så att kollektivet får stå tillbaka för en ensam polishjälte med nästintill övernaturlig intelligens och intuition. Den ensamma hårdkokta detektiven är tillbaka, nu ofta även som kvinna. Det har också blivit vanligare att en polis i kollektivet lyfts fram i berättelsen som löser problemen tillsammans med en privat spanare. 61 Trenden i den svenska polisromanen under 2000-talet att förlägga handlingen utanför storstäderna och med starkt fokus på lokala landsortsmiljöer hör snarare hemma i pusseldeckaren än den traditionella polisromanen konstaterar Bergman och Kärrholm. 62 Men även pusseldeckaren har förändrats. Det är idag vanligare att pusseldeckarna lånar inslag från andra genrer och det är mer sällsynt med renodlade pusseldeckare av klassiskt snitt Paratext Vid fiktiv läsning uppfattar vi texten som en uppmaning till en viss låtsasaktivitet, skriver Bo G Jansson i Episkt dubbelspel 64. Detta gäller i högsta grad när vi läser deckare som inbjuder till fiktivt läsande. Via författarnamn, titel, undertitel, kapitelrubriker, författarkommentarer, bokomslag, baksides- och andra kringtexter, prolog och epilog, det som den franske litteraturforskaren Gérard Genette kallar för paratext, får vi en bruksanvisning hur texten ska läsas och detta styr vår bedömning och läsart. All denna kringtext som finns inom 58 Cawelti, s Bergman/Kärrholm, s Julian Symons, Lilla mordboken, Malmö 1979, s. 235f. 61 Bergman/Kärrholm, s Ibid., s Ibid., s

20 boken kallar han peritext som han menar fungerar som en vestibul en övergång, mellan insidan och utsidan av boken. 65 Även om läsaren kan välja att hoppa över delar av denna vestibul går det inte att bortse från att den påverkar läsaren. Det är här som författarens och förlagets budskap om hur boken ska läsas formuleras. Prologer och epiloger är enligt Genette författarens optimala möjlighet att styra en förestående läsning eller tillrättalägga en tidigare. Vilket utrymme peritexten får, när den dyker upp (till exempel i vilken upplaga), hur den presenteras och vem, sändarens grad av auktoritet, som gör det har också betydelse. Texter av olika slag som författaren och förlaget sanktionerat men som inte ingår i boken, till exempel intervjuer med författaren, kallas epitext. Paratext = peritext + epitext. Till paratexten räknas också läsarens kunskap om författaren och dennes liv. Paratexten kan rikta sig till olika publiker; allmän publik, läsare, kritiker, bokförsäljare. Genette påpekar till exempel att bokens utseende är till inte bara för potentiella läsare. Det utformas även för att locka andra som till exempel litterära agenter, kritiker och kolumnister att tala om boken. Texten är nödvändigtvis inte menad för dem men de kan få publiken att läsa den. 66 En paratext som är accepterad av författaren kallar Genette för officiell paratext medan en inofficiell paratext kan vara en intervju där författaren delvis avsäger sig ansvaret eller en text skriven av en tredje part, till exempel ett förord. Det kan också finnas paratexter för bokens utgivning till exempel i form av prospekt och annonser. Dessa benämner Genette prior paratext. Det finns också paratexter som tillkommer vid senare utgåvor i olika skeden. Paratextens skilda delar har olika funktioner menar Genette, och det går att hålla flera funktioner vid liv samtidigt. Effekter av en paratext kan bara påvisas genom individuella analyser av enskilda verk. Genette menar att paratexten är underordnad bokens text men jag menar att det inte förefaller orimligt att anta att betydelsen av paratexten fått allt större vikt i dagens medieexpansiva samhälle med ökad fokus på marknadsföring. 4. Analys Viveca Stens, Åsa Larssons och Johan Theorins romanserier faller inom tre olika subgenrer inom deckargenren. Eftersom böckerna emellertid uppvisar en del likheter vad gäller 64 Bo G Jansson, Episkt dubbelspel, Uppsala 2006, s Gérard Genette, Paratexts. Thresholds of interpretation, Cambridge 1997, s Ibid., s

21 berättarstruktur kommer jag att redogöra för dessa i ett inledande avsnitt. I avsnittet därefter analyserar jag de inslag jag funnit är gemensamma för samtliga tre författare som faller inom ramen för Bachtins idyllkronotop. Därefter analyseras varje författarskap för sig, dels övergripande, dels med tonvikt på den första boken i vardera serien. Avslutningsvis redovisas en genomgång av paratexterna. 4.1 Berättarstruktur Gemensamt för Sten, Larsson och Theorin är att de i sina serier med få undantag har en intrikat konstruktion med flera berättelsenivåer och tidsperspektiv. Handlingen berättas huvudsakligen ur huvudpersonernas perspektiv som kompletteras med en allvetande, extradiegetisk, berättarröst. Författarna använder sig av temporalomkastning, det vill säga brottet inträffar kronologiskt tidigt i händelsekedjan men den fullständiga beskrivningen av brottet och omständigheterna kring det uppskjuts till slutet av berättelsen. Detta berättargrepp förekommer även i annan typ av litteratur men är typisk för detektivromanen. Hos Larsson och Theorin varvas dessutom huvudberättelsen, fabulan, i samtliga böcker i respektive serie med långa återblickar som utgör egna berättelser i berättelsen. De återblickande berättelserna ger bakgrund och förklaringar till de brott som begåtts. De ger också en inblick i och fakta om livet på orten förr i tiden. Detta berättargrepp är vanligt förekommande även hos till exempel Camilla Läckberg (Fjällbacka) och Ann Rosman (Marstrand). I Stens första bok I de lugnaste vatten förekommer inga återblickande inslag av detta slag, men författaren använder detta berättargrepp i sina efterföljande tre böcker om Sandhamn. Som ofta är fallet i den klassiska pusseldeckaren finns det två huvudpersoner hos Sten och Theorin, en Sherlock Holmes och en Watson så att säga. Sherlock Holmes fall berättas ur hans assistent Dr. Watsons horisont. På så sätt får läsaren inte veta vad den geniale detektiven tänker utan författaren kan därför lätt förvilla läsaren. Watsonfiguren är mer trögtänkt och dess funktion är att understryka detektivens briljans. I Maria Langs och Stieg Trenters böcker är Puck Bure respektive Harry Friberg två tydliga Watsonfigurer. 67 Hos Sten och Theorin är Watsonfigurernas roll något nedtonad, då deras böcker inte heller är renodlade pusseldeckare av konventionellt snitt. I Stens böcker är det kriminalkommissarie Thomas Andreasson som tar hjälp av sin Watson, Nora Linde. Den före detta sjökaptenen Gerlof Davidsson är hjälten i Theorins böcker och i den första boken är det dottern Julia som hjälper till att lösa gåtan. 67 Ulf Carlsson, Maria Lang idyll och ideologi, Humanetten 18:2006, s