Redaktör: Görel Byström Janarv Textbearbetning: David Berjlund Referensgrupp: Per Westblom, Olle Alkholm Omslagsfoto: James Ross/Getty Images Omslag

Transkript

1

2

3 Redaktör: Görel Byström Janarv Textbearbetning: David Berjlund Referensgrupp: Per Westblom, Olle Alkholm Omslagsfoto: James Ross/Getty Images Omslag retusch: Joanna Ågren Grafisk formgivning & Art Direction: Samuel Forsström Tryck: SIB-tryck, Norsborg ISBN: Copyright Equmeniakyrkan 2014

4

5 VÄLKOMMEN Equmeniakyrkan är Sveriges nyaste kyrkosamfund. Vårt namn är nytt men vi har djupa rötter i den kristna kyrkans historia och den svenska folkväckelsen. Med 760 församlingar finns vi i nästan hela Sverige, från norr till söder och erbjuder mötesplatser för tro och livstolkning, gudstjänst och gemenskap och ett tydligt engagemang för vårt liv tillsammans i Sverige och världen. Det här är ett annat slags verksamhetsberättelse med berättelser från olika delar av Equmeniakyrkan. Med människor som på olika sätt är och gör kyrkan till vad den är. Man kan säga det kort också; vi är en kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen. Välkommen till Equmeniakyrkan vem du än är! LASSE SVENSSON kyrkoledare SOFIA CAMNERIN bitr kyrkoledare OLLE ALKHOLM bitr kyrkoledare 5

6 EN KYRKA SOM SÄGER IFRÅN BILDER Vi ska lyfta vittnesbördet och berättelserna, oftare med bilder än ord. MUSIKER Har varit med i rockbandet Zebra Crossing. 3 Brukar skämtsamt säga om kyrkoledarna: vi är tre en tänker, en skriver och en pratar. 6

7 BOK Kom nyligen med boken Försoning behövs. MUSIK Spelar gärna trumpet. UTSPEL Olle skulle gärna göra ett utspel med BRIS generalsekreterare Kattis Ahlström, för att uppmärksamma hur svårt vissa barn har det i Sverige. Equmeniakyrkan är Sveriges nyaste kyrka, med en trio i ledningen. Vad gör de, vad vill de, och vart är den här kyrkan på väg egentligen? TEXT ANDREAS LINDERYD / DAVID BERJLUND FOTO PETER HOELSTAD PENNOR Olle har en särskild kärlek till reservoarpennor. 7

8 Glöm den ensamme ledaren: Equmeniakyrkan utsåg tre Lasse Svensson, Sofia Camnerin och Olle Alkholm. Sofia och Olle har biträdande framför sin kyrkoledartitel, men de leder tillsammans. I pressade scheman får de in gemensam planering och reflektion, och de har kontakt varje dag, via mejl och telefon. Vi träffas i Equmeniakyrkans huvudkvarter vid Alviks torg i Bromma. Sushi och snabbmat, allvar och skratt Lasse bekräftar att samspelet fungerar bra. Vi trivs mycket bra ihop utan att för den skull inte våga vara oense, säger han, och Sofia håller med: Jo, vi går en del matcher. Med en i grunden stark tillit är det inga problem. EQUMENIAKYRKAN ÄR ny. För kyrkligt insatta är den fortsättningen på baptistsamfund, missionskyrka och metodism, för andra kommer det nog att ta ett tag innan man kan placera Equmeniakyrkan, säger Olle. Så hur beskriver han den? Vi är framför allt församlingarna och medlemmarna och alla de som deltar enligt den senaste statistiken är vi cirka som mer eller mindre regelbundet är med i församlingsoch ungdomsarbete. Lasse framhåller regionernas stora roll, nära lokalnivån, och att man satsar på att starta nya församlingar. Och Sofia plockar in Equmeniakyrkan på kyrkokartan: Jag tror vi finns någonstans mellan det man tänker som frikyrkans innerlighet och gräsrotsengagemang, och Svenska kyrkans öppenhet, säger hon. Och vi tolkar medan vi går. Det blir tydligare nu: första året var start och pepp, nu ska innehållet vävas, säger hon och det säger Olle och Lasse också: dags att ta tag i själva uppdraget. Nu formuleras missionsstrategi och handbokstexter, och man samtalar om vad tro, dop och medlemskap ska betyda i kyrkan. Och syftet är att kyrkan ska fullgöra sin uppgift: att gestalta evangelium, säger Sofia, och preciserar: det handlar om gemenskaper och samhällsansvar. När kyrkan fungerar är den världens bästa plats, inte minst för barn och unga, ett tryggt rum där man inte mäts och värderas. Men vi har också en profetisk kallelse, säger hon. Den uppgiften handlar om att ta plats, och säga ifrån alla tre formulerar sig så, och områdena att kliva fram på är många: mänskliga rättigheter, fred och försoning, miljöfrågor, migrationsfrågor, religionsfrihet... Olle pekar på de antireligiösa hatbrott som anmäldes i Sverige 2012, Sofia tar en direkt partipolitisk fråga: Att bara stå och titta på när Sverigedemokraterna ökar är inte okej. En trovärdig kyrka går hårt åt rasismen. Och det spelar roll vad Equmeniakyrkan säger och gör, säger Lasse. Tillsammans är vi många, och har ansvar att sätta sökarljuset på sammanhang där människor far illa av orättfärdiga system. EQUMENIAKYRKAN SKA VARA tydlig utan att vara teologiskt inskränkt eller ställa sig utanför samhället. Att bry sig om människor i utsatthet skapar också förtroende det visar en undersökning från analysföretaget Kairos Future. Fast mest förtroendeingivande är det, enligt undersökningen, att hjälpa utan ideologisk agenda. Det kan omöjligt bli en kyrkas programförklaring. Vi vill hjälpa människor utifrån en tro på Jesus Kristus. Det är mötet vi vill lyfta fram, som vi har varit med om och som alla bjuds in till, säger Lasse. Och när undersökningen antyder att kyrkor ska vara försiktiga med opinionsbildning stämmer det också dåligt med kyrkans uppdrag, säger Olle. I dag handlar ju diakoni också om samhällskritik och omvärldsbevakning. De märkliga utvisningar vi ägnar oss åt i det här landet är ett exempel, där våra myndigheter inte tror på asylsökandes berättelser, och också misstror folk i våra församlingar som levt med de här människorna, säger han. 8

9 ALLA TRE MÖTER en öppenhet för tro hos många människor. Frågan för kyrkan blir hur man kommunicerar sitt budskap, och hur nära man finns människors liv. Vi behöver visa att varenda människa är på allvar, säger Sofia. Och så behöver man visa allt bra som sker och görs i Equmeniakyrkan och i samarbetsorganisationer som Diakonia och Sociala missionen. Men mest handlar det om församlingarna: de är målet för kyrkoledarnas arbete, säger Lasse. Det är där folk väljer att vara med eller inte och antalet medlemmar och besökare är förstås inte oviktigt och det är framför allt där evangelium ska levas och mötena sker. Vi behöver tillsammans hitta tilltalet och mötesplatserna som berör och fördjupar, och den resan börjar med bibel och bön, säger Lasse. Sofia fyller i: Alla vi tre vill åka ut i församlingarna och säga: ni är grymt viktiga, vi kan göra skillnad och förändra världen. Faktiskt. De största förändringarna börjar alltid nedifrån. Stärks vi i tilltron att Gud är med oss kan vi skapa något fantastiskt. 3 HÖJDPUNKTER 2013 LASSE SVENSSON 1. Det är svårt att se förbi kyrkokonferensen i Karlstad. God stämning, gott värdskap och vi fick ett namn! 2. I de regionala rådslagen under hösten fick vi mötas, lyssna till de nya regionala kyrkoledarna och fira gudstjänst tillsammans. 3. Att få möta människor i USA, Nicaragua, de båda Kongoländerna, England, Indien och Japan, i församlingar och samfund som kämpar den goda kampen och svara på nyfikna frågor rörande Uniting Church in Sweden (Equmeniakyrkan på engelska) och be och fira gudstjänst tillsammans. Stort och fantastiskt berikande. SOFIA CAMNERIN 1. Alla medarbetarsamlingar och rådslag i regionerna, stora mötesplatser, där det har varit större kärlek och värme än jag vågat tro. 2. Kyrkornas världsråds möte i Busan i Sydkorea var fantastiskt. Vi är med där, i den mest representativa kristna gemenskapen i världen, alla var på plats, och trots stora skillnader finner man varann, inte minst i fredsfrågan, den är helt central för alla. 3. Och så var det väldigt roligt att starta handboksarbetet med att få input från människor både från andra kyrkor och våra egna. OLLE ALKHOLM 1. I Equmeniakyrkan tycker jag att det var konferensen i Karlstad med beslut om nytt namn. 2. De regionala rådslagen med välkomnande av regionala kyrkoledare. 3. En tredje sak tycker jag är alla besök vi får göra i lokala sammanhang där församlingar lever och arbetar. 9

10 LASSE SVENSSON, KYRKOLEDARE Ålder: 43 Tidigare: pastor i Metodistkyrkan Bor: Vallda, Kungsbacka, Halland Medlem: S:t Jakobs församling, Göteborg, lägergården Västgården och fotbollsföreningen Lerkils IF Senaste film: Såg ungefär sist av alla i Sverige en franska filmen En oväntad vänskap. Klart sevärd, feelgood. Läser: Läser mest handlingar och en del teologi, gillade dock Desmond Tutus bok som jag läste för ett tag sedan. Om godhet. Gav hopp! SOFIA CAMNERIN, BITRÄDANDE KYRKOLEDARE Ålder: 43 Tidigare: forskare och utvecklingsstrateg i Svenska Missionskyrkan Bor: Hässelby i västra Stockholm Medlem: Hässelby missionskyrka Senaste film: Jag ser dokumentärer på SVT, på sistone har Och förlåt oss våra skulder, om den första prästvigda kvinnan i Växjö stift, berört. Och Familjen Persson hittar hem, en fantastisk dokumentär om en familj som flyttar tillbaka till Sverige och lilla Ballingslöv från Pakistan, efter runt 40 år utomlands. Läser: Jag läser mest fackteologi, tyvärr inte mycket skönlitteratur, då blir det mest underhållande, gärna välskrivna men lättlästa böcker typ Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonasson. OLLE ALKHOLM, BITRÄDANDE KYRKOLEDARE Ålder: 56 Tidigare: t f missionsföreståndare i Svenska Missionskyrkan Bor: Norrmalm, Stockholm Medlem: Immanuelskyrkan i Stockholm och Hassela golfklubb Läser: Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land där han fortsätter att berätta och beskriva det han ser i Malmö och Sverige. Man kan lugnt säga att Sverige är ett annat land än det var för en generation sedan. 10

11 länder i olika världsdelar samarbetar Equmeniakyrkan med blåsmusiker spelar i brass och blåsorkestrar i Equmeniakyrkan av Equmeniakyrkans 703 pastorer är kvinnor studenter läser teologi vid Pwo Kayin Theological Seminary i Burma som Equmeniakyrkan stödjer är aktiva i musiklivet i Equmeniakyrkan varje vecka 11

12 12

13 MÅNGFALD I 80 av Equmeniakyrkans 760 församlingar bedrivs ett aktivt mångfaldsarbete. Arbetet har djupa rötter kyrkan är ju internationell till sin natur. Det innebär kontakter med människor från olika delar av världen, med olika språk och tradition. När sådana möten sker runtom i Sverige varje vecka, blir det tydligt vad Equmeniakyrkan menar med att kalla sig en kyrka för alla. Följ med och se vad som händer i missionshuset i Nås, i dialogen mellan religioner i Malmö och bland invandrade kongoleser i Stockholm! 13

14 Abdgani från Somalia går i skolan och pratar svenska. Han får hjälpa till med översättning ibland när det behövs på onsdagseftermiddagarna i missionshuset. Men Gud är samma Nås i Dalarna är känt för sina Jerusalemfarare, 37 personer som 1896 utvandrade till det heliga landet. Drygt hundra år senare kom lika många människor till Nås, och byns missionshus blev en internationell samlingsplats. TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO MAGNUS FRÖDERBERG Strax efter två på eftermiddagen kliver ett par frusna tonårskillar in i missionshuset på Borgbygatan 11 i Nås. För bara några veckor sedan bodde de i Somalias huvudstad Mogadishu, nu har de cyklat hit, trots många minusgrader. Vi har fixat cyklar och vinterkläder till dem och deras familj, det var inga problem att få ihop, säger Per Erik Jont. Borden är dukade för eftermiddagsfika, och snart kommer ytterligare besökare, alla asylsökande från Somalia. Just nu är de inte så många. En del har blivit omplacerade för att de fått uppehållstillstånd, andra har fått avslag och återvänt tillbaka till sina hemländer, säger Siv Hansson. ALLT BÖRJADE MED att Vansbro kommun höll en informationsträff för Nåsborna. Migrationsverket skulle hyra nio lägenheter i byn som tillfälliga boenden för asylsökande. Nära 40 nya personer det märks i ett litet samhälle. Siv Hansson var med på träffen och kände att det var viktigt att välkomna de nya invånarna. Det kändes självklart att bjuda in dem till missionshuset, där hon är ordförande. Hon bildade en grupp tillsammans med Kerstin och Berit från församlingen, Lisbet från stickgruppen och Per Erik från Svenska kyrkan. Det viktiga var att göra en diakonal insats, säger Siv, de funderade en del på om ordet kyrka skulle stöta bort muslimer. På lapparna som de nyanlända fick bjöds de in till Coffee house på Borgbygatan. Kanske spelade ordvalet inte så 14

15 Siv Hansson är ordförande i Equmeniakyrkans församling i Nås, Abdifalan är asylsökande och har nyligen kommit till orten. Kommunikationen fungerar trots att det inte finns ett gemensamt språk. stor roll: Kerstin Jons berättar om hur en familj kom till missionshuset och bad när de hade det svårt. De var muslimer, men jag tror de kom hit och bad just för att det var en kyrka. NU ÄR DET coffee house i missionshuset varje onsdag klockan två. Bakom predikstolen ligger mjukisdjuren, en leksaksspis står under den klassiska Jesustavlan, toalettens skötbord har kommit till användning och i ett hörn finns en stol där kvinnor kan amma i fred. Och det blev mycket mer än fika: många hade problem att förstå brev de fick på svenska, så nu hjälps man åt med kommunikationen med myndigheter med datorns översättningsfunktioner fungerar det, trots att man saknar gemensamt språk. Man följer med till sjukhus och tandläkare. Kerstin blev kontaktperson för en asylsökande familj från Afghanistan det var bara att köra, säger hon och på vägen har de lärt sig om asylregler, ramadan och vilka butiker i kommunen som har bäst utbud av mat som passar muslimer. Kontakter som ingen väntat sig, men som blev på riktigt. Lola från Somalia har lärt några svenska ord. Med dem och två fingrar beskriver hon varför hon tycker om att vara i missionshuset: Kristna och muslimer, men Gud är samma, säger hon, och för ihop fingrarna. 15

16 Västberga industriområde söndag kl Amour et Verité TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO MAGNUS FRÖDERBERG Lokalen börjar fyllas på. Kvinnan i dörren säger välkommen och visar besökare var de kan sitta. Kören står redan på plats och sjunger, fyra kvinnor i klänningar i starka färger. Sångerna handlar om Gud och kärlek, som så ofta en söndag i kyrkan. Men de flesta sjungs på franska. Även predikan hålls på franska, men den simultantolkas med inlevelse till svenska. Känslan är som att vara på gudstjänst i Kongo, men utanför fönstren breder Västberga industriområde ut sig. Och församlingen Amour et Verité kärlek och sanning tillhör Equmeniakyrkan. Församlingen startade i Frankrike, 2012 blev de medlemmar i Missionskyrkan, ett av Equmeniakyrkans grundarsamfund. Att missionera är något som alla kyrkor ska göra så det kändes rätt, säger pastor Eric Kiakuama som reser till Sverige från Paris flera gånger i månaden. Vi tycker att det här är ett sammanhang där vi kan vara den församling vi vill vara, på ett självständigt sätt. De flesta av våra medlemmar är från Kongo-Kinshasa eller har sitt ursprung där. Men vi vill att alla ska komma hit, inte bara kongoleser. Så jag behöver lära mig svenska, för jag vet att det är en nyckel till integration. 16

17 De flesta av medlemmarna i Amour et Verité kommer från Kongo-Kinshasa, men förhoppningen är att alla ska känns sig välkomna i den nya församlingen i Equmeniakyrkan. 17

18 Coexist motverkar konflikter I Malmö samarbetar kommun och trossamfund i Coexist Malmö för bättre stämning i staden, och för beredskap i skarpa lägen. TEXT JAN HULTMAN FOTO STEN HÖGBERG Under Eurovision Song Contest-veckan i Malmö 2013 hade Coexistprojektet ett mångreligiöst tält mitt i Malmö. 18

19 Inom Coexist möts företrädare för olika religioner, och arbetar tillsammans för större förståelse. Här är företrädare från Islamiska församlingen och Frälsningsarmén. Sten Högberg vikarierar som universitetspastor i Malmö och har länge varit aktiv i stadens olika nätverk för religionsmöten. Nu finns han med i Coexist Malmö, ett samarbete mellan Malmö stad och tolv församlingar en buddistisk, en judisk och tre muslimska, tillsammans med sju kristna kyrkor från olika traditioner. Han berättar om ett församlingsrally, där deltagarna besökte fyra kyrkor och två moskéer. Idén var, precis som med hela Coexist Malmö, att mer kontakt ger ökad förståelse samfunden sinsemellan, och mellan dem och staden och i längden bidrar till ett tryggare Malmö. Också när något händer. Skulle det exempelvis inträffa ett attentat med koppling till religiösa grupper, ska vi som församlingar ha kontakt och kunna agera, berättar Sten. MYNDIGHETEN FÖR samhällsskydd och beredskap tog initiativet till Coexist Malmö tillsammans med Nämnden för statligt stöd till trossamfund. En anställd på Stadskontoret samordnar, och man har med sig kunskaper från tidigare interreligiösa projekt, om hur stadens församlingar och organisationer kan vara en resurs för ökad samhörighet. Vi som är med har utarbetat en gemensam värdegrund, avtalet med Stadskontoret innebär också att varje församling ska bjuda på sin särart, den ska inte tonas ned, säger Sten Högberg. MYCKET HANDLAR OM att företrädare för olika religioner syns tillsammans. Under Eurovision Song Contest-veckan i Malmö 2013 bjöd man på musik och temasamtal i ett interreligiöst tält på Stortorget. Sedan har gymnasieskolor och andra fått besök av Fråga religionen ett koncept där en företrädare för fyra religioner pratar om religion, respekt och fördomar. Det är den utåtriktade delen. Inåt handlar det om en process kring mänskliga rättigheter och religiös samverkan. Och om vi hittar resurser vill vi arbeta med krisgrupper som kan rycka ut som stöd om någon annan religion utsätts för hatbrott. 19

20 Mångfald i många församlingar JAG HAR BLIVIT positivt överraskad av att mer än tio procent av Equmeniakyrkans församlingar har någon form av arbete med människor från andra länder. Och det genomgående är att församlingarna berikas av det arbetet. Inga Johansson på Equmeniakyrkan har varit med och kartlagt församlingarnas arbete med människor med utländsk bakgrund: ofta handlar det om språkcaféer, diakonalt arbete och stöd till asylsökande ett positivt, men ibland svårt arbete. Med ett grepp på helheten vill Equmeniakyrkan visa på goda exempel, initiera samverkan mellan församlingar och ge stöd. Ganska ofta hänger det på engagerade enskilda, men vi behöver strukturer för hur man beter sig när till exempel olika teologiska synsätt och idéer om gudstjänstens utformning möts, säger Inga. Inga Johansson är Equmeniakyrkans handläggare för kyrkan i samhället/ mångfald och religionsmöten. DET FINNS LÄRDOMAR och idéer som kan delas mellan församlingarna och som kan inspirera till att verkligen inkludera människor i församlingen. Mångfaldsarbetet är också en av nycklarna i Equmeniakyrkans satsning på församlingsutveckling. Och nya områden väntar: Equmeniakyrkans arbetsgrupp Mångfald och religionsmöten har också frågor om dialog mellan religioner på sitt bord. Där har vi inte varit så aktiva hittills, men vi behöver bli bättre, för arbete med religionsdialog kommer bli allt viktigare. JAN HULTMAN 20

21 år har Sverige haft fred, 2014 procent av svenskarna har en bibel De fem största asylgrupperna just nu i Sverige är från Syrien, Somalia, Eritrea, Afghanistan och statslösa. kilo väger världens största bibel. Den är gjord i trä, 2,5 meter tjock och de sidorna är en meter höga. Det tog två år för en snickare i Los Angeles att skära ut texten i träsnitt. församlingar hör till Equmeniakyrkan diakoner arbetar i Equmeniakyrkan 211 av dem är kvinnor 21

22 22

23 BERÄTTA TRO Hur kan man berätta om kristen tro på ett vettigt sätt, och vad krävs för att det ska vara givande att läsa Bibeln? Sådant kan man tänka olika om. Och i möten mellan människor med olika ingång till frågorna når man längre än på egen hand. Equmeniakyrkan rymmer många synsätt och tolkningar, och många människor. Här talar några av dem, två och två, med varandra. 23

24 Evangelisation är inte prestation Ska man prata om tro kan man inte komma uppifrån med svaren. Man måste mötas i ögonhöjd. Det enas Britta Hermansson och Noomi Tönnäng om i ett samtal om vad evangelisation är i dag. TEXT JAN HULTMAN FOTO MAGNUS FRÖDERBERG Onsdag eftermiddag i Betaniakyrkan i Örebro. I en soffgrupp i källarvåningen sitter Noomi Tönnäng, som är församlingsutvecklare i Equmeniakyrkans Region Stockholm. Innan hon blev pastor jobbade hon med socialt arbete inom Hela Människan. Nu talar hon med Britta Hermansson, evangelist i Equmeniakyrkan, om något båda har erfarenhet av: evangelisation. Jag har svårt med det begreppet, börjar Noomi. Det låter som ett projekt vi som kristna ska utföra gentemot andra människor. Så jag vill inte använda ordet överhuvudtaget. Däremot delar jag gärna med mig av min tro. Jag är nog en pre-evangelist, säger Britta. För mig handlar det om mötet som uppstår innan avgörandet. Människor har redan det som behövs för att komma till tro, man måste ha förtroende för människors vandring. BÅDA TALAR OM bilder av Jesus som står i vägen för människor: som den banala söndagsskole-jesus. För långt från livet, säger de i stället måste hans drag av lidande, utsatthet och sårbarhet lyftas fram. En del har inga bilder alls, varken bibelberättelser eller fördomar om kyrka och tro. Det är egentligen en underbar möjlighet, säger Britta. För ett nyckelord för mig är att mötas i ögonhöjd. Man kan inte komma uppifrån och leverera en färdig lösning. Noomi håller med: Jag blir alltmer stärkt i min uppfattning att vi ska dela våra erfarenheter. Jag har mött så många människor som har gudserfarenheter fast de inte har namn för det. Vi har ofta en föreställning om att det måste vara så stort och märkvärdigt. NOOMI TÖNNÄNG Hemma: Bor med maken Kurt i ett radhus i Örebro, granne med vattentornet Svampen. Stolt och tacksam över mina barn och barnbarn. Styrka: För det mesta en god lyssnare med stor uthållighet. 24

25 BRITTA HERMANSSON Hemma: Kungsladugård i Göteborg. Stolt över att jag går i den riktning jag längtar till. Styrka: nyfiken och genuint intresserad av människor. SJÄLVA HAR DE hittat en tro som är trygg och som gör det möjligt att brottas med Gud. Men resan dit var inte rak. För Britta Hermansson var den ignatianska retreaten en viktig och öppnande upptäckt. Jag har slutat dela upp i livet i andligt och kroppsligt det är en helhet. Jag blev kristen när jag var 19 år. Det var revolutionerande. Men jag har insett att Gud har gått med mig hela livet utan att jag varit medveten om det, och det har gett mig en stor tillit. Noomi berättar om hur hon i 40-årsåldern började ifrågasätta sin tro i en jobbig men viktig process efter uppväxten i en miljö där allt var svart eller vitt. Det var en andlig våldtäkt på barn, i min aftonbön bad jag Käre Jesus, kom inte tillbaka förrän jag har blivit frälst. Nu är det viktigt för mig att se Gud i den människa jag möter, och så räknar jag med att Gud gör sitt arbete. Sedan måste vi ha respekt för dem som inte vill ha med Gud att göra. Det är en sak mellan den människan och Gud. Evangelisation handlar snarare om mötesplatser och frågor än om svaren, säger de, och det gäller hela människan, hur man mår och har det. En evangelist är ju den som bryter ny mark, som lever i glappet mellan kyrkan och världen utanför, men det finns många kontaktpunkter i samhället, det finns öppenhet och andlig längtan. Jag tror inte vi ska vara så ängsliga, säger Britta. Är de stora mötenas och omvändelsernas tid historia? Jag har svårt för tanken att vi ska proklamera vår tro, säger Noomi, då blir det så lätt en prestation, och ska jag hjälpa någon annan till tro blir den människan ett objekt. Jag menar att vi ska dela våra liv, bemyndiga varandra att gå vidare. Jag förundras ofta över allt som händer med människor utan att jag gör något, och känner tacksamhet, Gud gör samtidigt något med mig också. 25

26 26

27 LÄSA BIBELN VARFÖR DÅ? När man läser och tänker fritt kan bibeltexterna hjälpa en att förstå livet. Det enas Charlotte Höglund och Thomas Kazen om i ett samtal om bibelläsning. TEXT DAVID BERJLUND FOTO MAGNUS FRÖDERBERG 27

28 Charlotte Höglund är pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm. På Teologiska högskolan hade hon Thomas Kazen som lärare. Han råkade hamna där, säger han i grunden är han också pastor, nu är han professor i exegetisk teologi. Nu möts de, två intresserade bibelläsare, med lite olika temperament och ingångar. Thomas öppnar med en grundfråga: varför ska man läsa Bibeln? Charlotte svarar: För mig har Bibeln att göra med ett inre samtal med Kristus. Det som gör nerven är tron att Gud faktiskt talar till oss, Bibeln är relation. Snarare en väg in i en relation väl, säger Thomas: man tror ju på Kristus, inte på Bibeln? Jo, Charlotte håller med, och Thomas stryker under: Bibelns texter är fundamentala för kristen tro, i dem finns en brottningskamp med frågor om vad det är att vara människa. Men enskild bibelläsning är inte villkoret för en gudsrelation. Historiskt har man ju mest läst Bibeln tillsammans, i gudstjänsten. FAST CHARLOTTE MÖTER många som vill ha tips om hur man läser Bibeln. Hennes är: skaffa en bibel du trivs med, och skriv ner tankar om läsningen och livet i en loggbok. Och en metod ur den kristna historien är att be med Bibeln, säger hon. Man läser en kort evangelietext och lever sig in i den: vad ser jag, vad känner och hör jag? Så stannar jag till där jag blir berörd, och pratar i min bön med Herren om det som rördes upp. Thomas problematiserar: för bara 150 år sedan levde folk nästan som Bibelns människor, det var lätt att leva sig in i bibelberättelserna. Idag har vi en vetenskaplig världsbild och ett språk som är långt från Bibelns och ska det inte bli ett glapp mellan tron och livet måste man få möta texterna och tron med just det språk och de kunskaper man har, säger han. Man måste också få ställa de riktigt kritiska frågorna om texten, i stället för att smita förbi konstigheterna och folkmorden i Guds namn. Även när man läser en text i gudstjänsten måste man kunna säga att föreställningar i den bottnar i en patriarkal hederskultur, som vi inte kan stå för. Och... folk är ju inte dumma i huvudet, de har redan tänkt på det där. SOM ANDRA TEXTER kräver bibeltexterna lite jobb. Bäst gör man kanske jobbet tillsammans. Charlotte berättar om sin morfar och hans bror, båda politiskt engagerade, i var sitt parti. Deras debattglädje gällde också tron och Bibeln de läste och dividerade, lyssnade, tyckte, engagerade sig, berättar hon. Idag tror jag många människor undrar om de har rätt att ha en åsikt om Bibeln, om man får tolka den. Och det påverkar lusten. Friheten är förutsättningen. Just den, säger Thomas, gör att han kan se konturerna av en Gud han kan närma sig. Han lånar en bild: En tavla kan man titta på, tycka om eller inte, man kan analysera den, och man kan måla själv. Så måste man få förhålla sig också till Bibelns texter. 28

29 Thomas Kazen: Man måste få möta bibeltexterna och tron med det språk och de kunskaper man har. 29

30 PASTOR 2.0 Petra är på väg in i pastorsyrket, för Tobias har det hunnit bli vardag. De är överens om utmaningen: att hitta verktyg för att nå människor som inte tror alls. TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO MAGNUS FRÖDERBERG 30

31 31

32 Tobias Frelin delar sina dagar mellan att vara låtskrivare och församlingsföreståndare i Triangelkyrkan i Enskede*. Petra Jonsson studerar till pastor på Teologiska högskolan. Ursprungligen kommer hon från Tyskland, där hon var advokat, specialiserad på asylärenden. Nu sitter hon och Tobias med varsin kopp kaffe vid ett stort panoramafönster i Kulturhuset, mitt i Stockholm, fyra våningar ovanför stadsmyllret, och Petra berättar att det började att det var en pastor som föreslog att hon skulle studera teologi. Det var inte något jag tänkt på innan, men det kändes rätt. Som advokat försöker du lösa problem när något har gått fel, som pastor kan du skapa något positivt tillsammans med andra, säger hon. Jag ville jobba för Guds församling, och för andra människors väl, säger Tobias Frelin. En del blir läkare eller sjuksköterskor, för mig handlar det om människors andliga välmående. Och så upptäckte jag under utbildningen att det är väldigt roligt att kommunicera kristen tro. PETRA HAR VARIT ordförande i Västerortskyrkan i Vällingby. Hur det blir att vara pastor är svårt att veta i förväg, tycker hon. Fast hon litar på Guds vägledning, att det finns en tanke med var hon hamnar. Jag tror att det blir mycket administration, men också dagliga samtal om tro, och om hur det är att leva tillsammans som människor. Tobias, mitt uppe i det vardagliga pastorsarbetet, säger att det nog varierar hur många sådana samtal det blir. Men allt vi gör genomsyras ju av vad vi tror på. Och folk reflekterar gärna över predikan, och tycker att det är skönt att det finns en kille i kyrkan som är där för att man ska prata tro med honom. Han säger att mycket i pastorsrollen formas utifrån den man själv är, och att mycket handlar om att kunna möta människor i olika åldrar, med olika känslor. Det där testas ofta först när man är igång och jobbar, och han betonar betydelsen av praktik för att fatta jobbet. Petra har praktiska kunskaper med sig från arbetet med asylärenden, där hon mötte människor i mycket utsatta situationer, och tror att hennes bakgrund också kan vara en fördel. Min pappa är katolik, mamma protestant och min bästa vän i grundskolan var muslim. Så när man pratar om de här grupperna är det konkreta personer jag tänker på, och jag tror att man måste vara bra på perspektivbyte och empati. TOBIAS HAR ETT ben i musikbranschen, det är en värld som på många sätt är olik församlingen. Det gör att jag kommer ur bubblan lite, till en snabb, trendkänslig värld, och både får fundera över hur kyrkan relaterar till den längtan som finns där, och brottas med schablonbilderna av en pastor. Jo, fördomar om kyrkan möter de båda två Petra säger att det ibland blir helt tyst när hon berättar att hon läser till pastor, som om man sagt något riktigt opassande och båda säger att det behövs verktyg för att vara pastor i ett sekulärt samhälle, bland människor som inte tror. Jag hoppas att kyrkan ska bli en tydligare tillgång i samhället, att en kommun ska kunna se det som en fördel att vi finns där, säger Tobias. Och så handlar det om trovärdighet. När folk ser att man tror på det man säger, då når man fram. När han går på stan, varje dag, tänker han på att alla människor har behov av en djupare andlighet och på hur kyrkan kan nå dem och visa att kristen tro kan vara ett svar på det andliga sökandet. Petra känner igen sig: På skolan pratar vi om den andliga längtan som finns, och att vi av någon anledning inte fångar upp den, fast vi har en öppen plats dit alla är välkomna. Fast jag är inte så oroad, Gud har lett kyrkan genom stora kriser förr. * Sedan texten skrevs har Tobias Frelin bytt jobb, och är idag pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm. 32

33 TOBIAS FRELIN Gör: Pastor i Immanuelskyrkan, Stockholm, är också låtskrivare för bland andra Loreen och Måns Zelmerlöv. Drivkraft(er): utveckling, både egen och andras. Utmaningar för Equmeniakyrkan: hur vi intresserar människor utanför kyrkan att tillsammans med oss leta efter skatten i åkern. (Matt 13:44) PETRA JONSSON Bakgrund: advokat, engagemang för mänskliga rättigheter, uppskattar ekumenik, gift med Lars. Drivkraft(er): att Gud älskar den här världen och att alla människor har en gåva för att göra den till en bättre plats. Utmaningar för Equmeniakyrkan: att synliggöra enhet i mångfald, att rymma mångfald utan att bli konturlös. Att våga lämna det som varit, vara öppen för det som kommer utan att glömma bort sin historia. 33

34 Vi växer i dialog I kyrkan får det inte finnas vi och dom. Man måste mötas. Det är Josef och Emanuel överens om. Båda arbetar i församlingar med många gamla och nya svenskar. TEXT JAN HULTMAN FOTO TOBIAS DAVIDOV Josef Nsumbu och Emanuel Furbacken är pastorer i Equmeniakyrkan Josef i Borås, där 25 procent av invånarna har sin bakgrund i andra länder, Emanuel i göteborgsförorten Hammarkullen, där 25 procent av invånarna är svenskar. Kulturmöten och integration är en del av deras vardag. Emanuel har dessutom arbetat med Mellanöstern under många år, och Josef föddes, växte upp och utbildade sig till pastor i Demokratiska Republiken Kongo. Han kom till Sverige, återvände till Kongo för en tid, och kom tillbaka 2003 för att bli pastor i Tensta. Men det Sverige vi levde i på 90-talet var inte detsamma som vi återvände till, och vi har dessutom bott i tre olika Sverige Lidingö, Rinkeby/Tensta och Borås, säger Josef kom han till Borås och Immanuelskyrkan en helt igenom svensk församling, säger han, även om en afrikansk församling hyrde lokal i kyrkan. Idag är församlingen mer blandad, till gudstjänsterna kommer utländska studenter. Det är även spännande att muslimska vänner kommer och vill vara med på gudstjänsterna. I GÖTEBORG finns Emanuel med i arbetet för interreligiös dialog de flesta i staden är troende, påpekar Emanuel, och kyrkorna måste våga slåss för rätten till tro. I Hammarkullen finns inga moskéer, men till Mariakyrkan som Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan har tillsammans kommer muslimer, till exempel för att tända ljus när någon dött, berättar Emanuel. Då ber man bredvid varandra, var och en på sitt sätt. Församlingen i Hammarkullen är traditionellt vit. Men vi har några familjer med rötter i Syrien, Irak och Iran, så vi läser ofta texterna på arabiska. Vi har inte satsat på grupper med olika språk, församlingen mår gott av att se att det finns olika sätt att uttrycka tron, säger han, och EMANUEL FURBACKEN Ålder: 59 år Bor: Sjövik, arbetar i Hammarkullen Bakgrund: Pastor och tidigare bl a Europa- och Mellanösternsekreterare i Missionskyrkan. Drivkraft: Give peace a chance! Stolt över: samarbetet i Mariakyrkan i Hammarkullen. Ger mig energi: Möten, senast med två buddhistiska gymnasielever. Utmaningar för Equmeniakyrkan: Att skapa goda möten, gärna utanför kyrkans väggar. JOSEF NSUMBU Ålder: 56 år Bor: Brämhult/Borås Bakgrund: Pastor från Kongo, teologie doktor, universitetslärare. Drivkraft: Guds ord och bön Stolt över: Min familj och min kallelse. Ger mig energi: Guds kärlek. Utmaningar för Equmeniakyrkan: Guds ord i centrum och mission. 34

35 Emanuel Furbacken. Josef Nsumbu. 35

36 berättar sedan om ett stort diakonalt arbete där man bland annat bjuder gömda flyktingar på lunch, hjälper människor att söka pengar ur olika fonder och stöttar dem i deras eget arbete med sin situation. Och det här arbetet är ganska självklart för församlingen. Nu har många det jobbigt därför att de till exempel har släktingar kvar i Syrien. Vi försöker bära dem i bön. JOSEF POÄNGTERAR också mötena. I Borås finns invandrare från Somalia, Irak, Afghanistan och ex-jugoslavien. Stadens kyrkor arbetar tillsammans för att erbjuda flyktingar och asylsökande Bibeln på lätt svenska, svenskaundervisning och en social verksamhet där gömda flyktingar kan träffa läkare och sjuksköterskor. Och i Immanuelskyrkan samlas nu en grupp kristna araber. Vi har söndagsskola ihop och besöker ibland varandras gudstjänster, men vi vill fördjupa kontakterna så att de inte blir en grupp som står utanför, säger Josef. Han är afrikansk pastor, faktiskt sänd till Sverige av systerkyrkan i Kongo, men när han såg att det började bildas afrikanska församlingar i Stockholm sa han till sina landsmän: Tänk om svenskarna hade bildat egna församlingar när de kom till Kongo. Är jag kristen så känner jag mig hemma när jag möter andra kristna. Många av våra utländska vänner vill inte förstå den svenska kulturen, och det blir samma sak för vissa svenskar. Det är fel. Om vi möts kan det resultera i något helt nytt, säger Josef, och Emanuel fyller i: Ska det bli någon dialog måste man prata gott om varandra, inte ha förutfattade meningar och schablonbilder. Det är en bra start. Josef Nsumbu, en afrikansk pastor sänd till Sverige, och Emanuel Furbacken en svensk pastor med internationell erfarenhet. Båda arbetar med kulturmöten och integration. 36

37 37

38 Evangelisterna 100 år 1913 gick Missionsförbundets första riksevangelist ut i tjänst. Hundra år senare finns inte Missionsförbundet kvar men Equmeniakyrkan finns, och riksevangelisterna, och jubiléet firades med både bok och möteshelg i Nässjö. Boken Några till evangelister om lidelse och längtan kom till i rekordfart: initiativet kom i april 2013, i november kom boken på Votum förlag, med riksevangelisterna Liselotte J Andersson, Britta Hermansson, Carl-Olov Hultby och Torsten Åhman som redaktörer. Den berättar riksevangelisternas 1900-talshistoria och tittar närmare på evangelistens uppgift i vår tid. SPÄNNVIDDEN I SPRÅK och metod kan vara stor, men i grunden handlar det om trons basics, sa Carl-Olov Hultby till tidningen Sändaren i samband med konferensen i Nässjö, och han la till att det blivit lättare att evangelisera. Förr i världen hade vi ju både religionskomplex och blygsel att kämpa med, men den yngre generationen, ända upp till 50, de har varken fördomar eller rädslor. De kommer tvärtom fram och vågar ställa frågor. 38

39 Berthil Paulsson, en av missionsförbundets många folkkära evangelistprofiler som funnits i Svenska Missionsförbundet ett av Equmeniakyrkans bildarsamfund.

40 40

41 PORTRÄTT Equmeniakyrkan finns i nästan hela Sverige är medlemmar och är med i verksamheten och många möter vår kyrka i vårt omfattande internationella arbete. Möt Magda och Mariam två av dem som hittat till oss. 41

42 42

43 MARIAM SER MÖJLIG- HETERNA För nio år sedan var Mariam Ghaly ny i Sverige. Hon klev rakt in i ett okänt samhälle, långt från hemlandet Egypten. Det hon lärde sig för hon nu vidare, som diakon i Högdalen. TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO MAGNUS FRÖDERBERG 43

44 Det är ett tjockt sorl i luften i Vantörs kyrka, i Högdalen i södra Stockholm. Någon går klädd i ett höftskynke i regnbågens alla färger, en annan har en sjal med guldplättar på rad i pannan, och en liten flicka virvlar runt i rosa tyllklänning; kvinnor med rötter i olika länder har samlats till fest. För Mariam Ghaly är festen del av en vision om ett nätverk för kvinnor från olika kulturer, något hon har arbetat med i många år. Märkbart rörd tackar hon deltagarna: Idag har jag nått en av mina drömmar. Tack för den kärlek ni visar mig, den läker min sorg. Jag vill tacka Victor, min man. Jag är säker på att han är glad över det här nu. NÅGRA DAGAR FÖRE festen tar Mariam emot mig i sitt hem, i ett av flerfamiljshusen en bit bort från kyrkan. Här omkring finns många som behöver hennes hjälp, säger hon, framför allt många arabiskatalande som kommer hem till henne för att prata och sjunga. I vardagsrummet står pianot. På soffbordet ligger hennes man Victor Lucas arabiska bibel, bredvid ett foto av honom. När Mariam kom till Sverige med sin son 2003 hade Victor arbetat i Italien som pastor. Båda kände att de ville hit och 2006 fick de äntligen uppehållstillstånd. Victor blev pastor i Missionskyrkan 2012 men redan hösten samma år avled han, efter en tids sjukdom. Det har varit svårt att vara i kyrkan utan honom, men när vi hade fått beskedet om hans cancer pratade vi om att jag skulle fortsätta med det integrationsarbete vi inlett tillsammans, och nu gör jag det som diakon i Högdalskyrkan. I Egypten arbetade hon på skatteverket, i Sverige har hon hunnit arbeta med funktionshindrade, plugga till undersköterska och läsa teologi på Teologiska högskolan för att ordineras till diakon vid Equmeniakyrkans kyrkokonferens i Karlstad När familjen bosatte sig i Täby, norr om Stockholm hade Mariam varken språk eller kontakter. Så hon gick till Tibble kyrka och sa att hon ville hjälpa till, och arbeta med arabiskatalande. Det var självklart i Mellanöstern är kyrkan ju en trygghet i tillvaron. Ni svenskar tar oftast inte första steget till att lära känna andra. Jag gör det, men jag frågar mig hur jag uppfattas, säger Mariam. I Tibble kyrka finns hon med på språkcafé varje onsdag. Så småningom fick hon och Victor veta att det fanns en stor arabisktalande grupp i Högdalen. I samarbete med människor som ville samma sak startade de ett språkcafé också i Högdalskyrkan. De flesta invandrare här i Högdalen har svårt att försörja sig, kyrkan blir på ett sätt en ersättning för deras familjer, där de kan umgås, få kläder om det behövs, och gratis fika. MARIAM GÅR FORTFARANDE sorgklädd, men arbetet med kvinnorna har blivit ett sätt att ta sig vidare. Hon vet av egen erfarenhet vad man behöver känna till som ny i Sverige. Nu för hon vidare kunskaperna, om hur viktigt det är att hålla tider, om lagar att det är förbjudet att slå barn och om att man kan integrera sig själv genom att inte bara titta på arabiska kanaler på TV. Språket är jätteviktigt, jag kämpade mycket med det. Jag brukar också ta upp jämställdheten i Sverige, att män och kvinnor delar på arbetet hemma eftersom båda ofta har ett arbete. Så är det inte i Mellanöstern. Jag brukar berätta att det inte var så här förut, men att det har ändrats. En vision till har hon: Vi som kommer hit ska självklart anpassa oss till samhället, men jag tänker att ni svenskar kanske kan integrera er lite med oss också? 44

45 Att arrangera en fest för kvinnor som en start på ett nytt nätverk har länge varit en vision för Mariam Ghaly. I mars blev den verklighet i Vantörs kyrka i Högdalen, med dans och musik från olika traditioner från bland annat Mellanöstern. 45

46 TRO, HOPP OCH BÅGAR Tatuerade armar och höga klackar kombineras utan problem med rundkrage för diakonen Magda Hane. Hon är övertygad: för att förmedla något av Gud behöver hon inte göra om sig. TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO MAGNUS FRÖDERBERG 46

47 47

48 Vi kliver över målarburkar och träbalkar på golvet, slipdammet ligger tjockt på vägen in till Magda Hanes expedition i Rodenkyrkan i Norrtälje. Kyrkan bygger om för att få ett större kök. I samarbete med socialförvaltningen driver man Café Träffpunkten, en plats för att ses, prata och äta frukost ihop som är öppen för alla. Magda känner besökarna väl. Hon hälsar på en äldre dam från församlingen tanterna bär henne, säger hon men den här fredagen är det annars mest män i kaféet, några av dem lite luggslitna och tärda. Genom fönstret syns Norrtäljeanstalten bakom träden. Det är hos människorna i sådana miljöer hon känner att hon ska vara. Jag brukar vinka till dem härifrån, grabbarna. MAGDA HANE HAR varit diakon sedan Hon bor i en liten stuga ute på landet med sina katter. Hjortarna kommer förbi och får mat vid husknuten. Kontrasten är stor till hennes tidigare liv. Då hette hon Maria, var inköpare inom modebranschen och gift med en italiensk affärsman. Jag hade känsla för trender, det gick bra för mig och vi hade mycket pengar. Jag kunde köpa en kjol för lika mycket som jag tjänar på en månad idag. Men det glamorösa livet blev destruktivt, relationen utvecklades negativt och till slut blev hon hotad till livet. Hon packade två kassar, flydde mitt i vintern och startade om hemma i Norrtälje. Genom underskriften på skilsmässopapperen lämnade hon sitt tidigare liv och kände sig fri. Jag hade känt ganska länge hur mitt lyxiga liv krockade med det som egentligen var jag, den jordnära personen som trivs bäst med att få vara i stallet med min häst och mocka. Men det höga tempot fortsatte hon byggde upp flera affärsverksamheter och jobbade sju dagar i veckan tills kroppen sa stopp och hon sprang in i väggen. Under ett år kunde hon knappt ha några sociala kontakter. Mitt i stressen hade något dykt upp som inte hade funnits där förut. En längtan. Magda säger att Gud sökte henne, och hon började lyssna och förstå att det fanns något där för henne. Hon berättar om en promenad med hundarna i skogen, när hon resonerade med Gud och hörde sig själv säga att hon skulle bli fängelsepräst. MAGDA KOMMER INTE från ett kristet hem. När hon letade kristna som kände som hon hamnade hon i en pingstkyrka i Norrtälje. Jag gick fram till pastorn och sa jag är skild, har röda läppar och kort kjol. Får jag vara med här?. Det fick hon. Ändå försökte hon först passa in. Men då talade Gud jo, hon säger att hon hör Gud tala, och för henne handlar det om att våga lyssna och budskapet var tydligt: Jag vill ha din kärlek, inte din uppoffring. För att förmedla mig behöver du inte göra om dig. Så sa Herren till mig. HON DÖPTES I PINGSTKYRKAN, läste på Frälsningsarméns bibellinje och så hörde hon en predikan om den barmhärtige samariern som fick henne att vilja bli diakon. Det tog tio år, och då hade hon hittat en församlingstillhörighet inom Baptistsamfundet. Engagemanget i Baptistkyrkans soppkök i Norrtälje ledde till kommunens kaféverksamhet för hemlösa, missbrukare och ensamma det som nu är Café Träffpunkten. För några år sedan blev hon svårt misshandlad i sitt hem, av en man hon mött på kaféet. Poliserna förstod knappt att hon överlevde, själv säger hon att hon hade änglar runt huset och att människor bad för henne. Hon avstod från skyddad identitet, men bytte förnamn, från Maria till Magda. För Maria dog där på golvet. Så känns det. Hennes högra arm är tatuerad med ett stort kors. Vänsterarmen kallar hon sin sorgearm: överst ett törnekrönt Kristusansikte, under det två namn Uffe och Ursino, fästmannen och hästen med var sitt födelse- och dödsdatum. Ursino fanns med henne i 24 år, Uffe träffade hon på en sinnesrogudstjänst, de hann leva som tvillingsjälar i tre år innan han dog i 48

49 en hjärtinfarkt. Då fanns det bara en enda plats där jag ville vara, och det var bland de hemlösa och missbrukande människorna jag hade lärt känna på kaféet. För de vet vad sorg är, och hur man kan hantera en sörjande människa. Just bland de människorna tror Magda att Gud vill att hon ska vara. Och hon hoppas att Equmeniakyrkan också ska vara där människor finns, med öppenhet för dem och för nya traditioner och idéer. Jag kan känna att vi har tappat lite av ursprunget. Jesus sa åt oss att gå ut bland människorna och leva tron. Inte stanna inne. MAGDA HANE På jobbet: Diakon i Rodenkyrkan Bor: På landet utanför Norrtälje, med katterna Bianca och Nero. Stolt över: att jag bestämde mig för att ta mc-kort och köpa min egen Harley Davidson. Styrka: att jag har en positiv grundinställning till livet. Jag har en blåsippa intatuerad, som en symbol för att jag alltid reser mig. 49

50 50

51 OPINION Kyrkan ska vara en profetisk röst som vågar säga ifrån och ta ställning. Vi uttrycker det ibland så här: Vi ska engagera oss med Bibeln i ena handen och dagstidningen i den andra. Fred, miljö och mänskliga rättigheter har hög prioritet. Likaså mångfald, migration och barns och kvinnors rättigheter. 51

52 FOTO: MIKAEL STJERNBERG Mynttorget, Stockholm, 14 oktober 2013: Equmeniakyrkans ledare fanns med vid det ekumeniska opinionsmötet till stöd för de som diskrimineras, förföljs, fängslas och mördas på grund av sin tro eller övertygelse. Manifestation mot religionsförtryck Vår systerkyrka i Pakistan begravde 76 vuxna och 49 barn efter bombdådet mot All Saints Church i Peshawar den 22 september. 14 oktober manade Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet till solidaritet med världens förföljda troende, i en debattartikel i Aftonbladet, och senare samma dag vid ett opinionsmöte i Stockholm. FRÅGAN ÄR central för Equmeniakyrkan, säger Christer Daelander, som efterlyser större engagemang från politiskt håll. 75 procent av mänskligheten lever i länder där religionsoch övertygelsefriheten är kraftigt begränsad. Mest utsatta är kristna, där de lever i minoritet, men när runt 700 personer 14 oktober 2013 samlades i centrala Stockholm var det för att uppmärksamma alla de som diskrimineras, förföljs, fängslas och mördas på grund av sin tro eller icke-tro. Sveriges kristna råd (SKR) och Svenska missionsrådet arrangerade. Mycket handlade om situationen i Syrien, där Equmeniakyrkan har en samarbetskyrka så är det ju: kyrkor över världen har kontakt, de som förföljs är inga anonyma människor, en del av dem har dessutom sökt skydd i Sverige. Vid en inledande förbönsgudstjänst i S:ta Clara kyrka talade Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd, och ledde bön som sedan 52

53 Equmeniakyrkans Christian Daelander efterlyser mer engagemang för religionsfrihet från regeringen frågan kunde kopplas till gender/kön, ett område där Sverige ligger långt framme, föreslår han. fortsatte på många olika språk. När manifestationen fortsatte med fackeltåg mot Mynttorget mellan slottet och riksdagshuset gick Equmeniakyrkans ledare med ortodoxa biskopar, svensktalande med arabisktalande. Det är nog nu. Vi kan inte acceptera förföljelse, och vi är många som står upp för rätten till religionsfrihet, sa Karin Wiborn, som är generalsekreterare för Sveriges kristna råd. Regeringens civilminister Stefan Attefall fanns med vid manifestationen. I debattartikeln samma dag fick han och regeringen kritik och förslag från kyrkorna: Sverige kan inte bara hänvisa till arbetet inom EU som satsar rätt lite på frågorna utan bör göra mer på egen hand, menade de, och föreslog en heltidstjänst på UD med ansvar för utbildning och samordning av UD-personal som arbetar i länder där religions- och övertygelsefriheten inte respekteras. CHRISTER DAELANDER är koordinator för mänskliga rättigheter på Equmeniakyrkan. Också han vill se ett bredare politiskt engagemang. Han berättar att det senare under hösten arrangerades ett seminarium på regeringskansliet, där bland andra FN:s rapportör för religionsfrihetsfrågor och Katherine Cash från Svenska missionsrådet mötte regeringsfolk. Då fick regeringen en uppmaning, som vi står bakom, att göra något konkret varför inte ta kopplingen mellan religionsfrihet och genderfrågor? Men kompetensen är låg i regeringen när det gäller religion i allmänhet, och religionsfrihet i synnerhet, och just därför skulle det behövas en speciell tjänst, någon som kan det här på djupet. EQUMENIAKYRKAN arbetar på många nivåer med frågan om religions- och övertygelsefrihet. Från opinionsbildning som i kampanjen Rätt till tro, till direkt bistånd och mer diplomatiska kontakter Christer berättar om hur Equmeniakyrkans internationella koordinator Bertil Svensson i början av 2014 kom med på en resa till Damaskus, där han och andra kyrkoföreträdare talade med Syriens president Assad om situationen för utsatta troende. Det här är definitivt en profilfråga för oss, och i den nya kyrkan har vi större bredd och mycket större möjligheter att arbeta med dem. Till exempel kan man se att Missionskyrkans arv av samhällsengagemang på hemmaplan kopplat till baptismens engagemang för religionsfrihet hjälps åt. DAVID BERJLUND 53

54 Dags för fredsutbrott I boken Fred är vägen till fred skriver KG Hammar, Equmeniakyrkans kyrkoledare och andra om ickevåld. Metoderna för konflikthantering utan våld finns, används och fungerar. Nu är det dags att ta dem på allvar, menar Margareta Ingelstam, en av initiativtagarna till boken. TEXT & FOTO DAVID BERJLUND Fred är vägen till fred är en snygg liten presentbok som bjuder på grundläggande och konkret ickevåldstänkande. En skatt, säger Margareta Ingelstam förtjust om boken, utgiven på Marcus Förlag. Hon bjuder på scones och marmelad och berättar om bakgrunden: på uppdrag av Svenska kyrkan hade KG Hammar skrivit ett utkast till fredsteologi. I den kristna traditionen och bibeltexterna hittade han en tydlig linje: våld föder våld, fred föder fred vi skördar vad vi sår. Och fred handlar inte bara om nationers relationer, utan om våra relationer på alla nivåer den stora freden kallar KG Hammar det, och skriver varje våldsanvändning, hur välmotiverat det än kan vara i stunden, fördröjer den verkliga fredens ankomst. På djupet vet jag att det är rätt, fred gäller alla våra relationer. Till Gud, oss själva, andra grupper, olika nationer, till jorden, säger Margareta. Utifrån KG:s utkast tog hon initiativet till en bok. Skribenter som radioteaterchefen Stina Oscarson och Equmeniakyrkans Sofia Camnerin och Lasse Svensson kompletterade med reflektioner och konkreta exempel på fredsbyggande. Sveriges kristna råd tog in boken som del av resursmaterialet för Globala veckan 2013, och Kristna fredsrörelsen och Equmeniakyrkan och andra hängde på. När boken kom, i september 2013, delades den ut vid riksdagens högtidliga öppnande i Storkyrkan, till riksdagsledamöterna och hovet. OCH BOKEN FINNS i ett sammanhang: i bakgrunden finns en aktiv process kring dessa frågor i Kyrkornas Världsråd, och den kommer i rätt läge, menar Margareta. Också stora institutioner som Världsbanken och FN lyfter upp förebyggande åtgärder nu, säger hon, och berättar om politiker från vitt skilda håll, om biståndsfolk, militärer och utrikespolitiska experter som förstår att våldsmedel är återvändsgränder. Bedömningen att det nu finns ett öppet fönster för ickevåldstankarna gör hon utifrån en 54