Fördjupning. Rivaliteten med Indien

Transkript

1 Fördjupning Under flera århundraden har ett stort antal olika religioner, språk, och etniska grupper levt relativt fredligt på den indiska kontinenten. Mycket av det framväxande motståndet mot den brittiska kolonialmakten samlade muslimer, hinduer, och sikher med självständighet som ett gemensamt mål. I början av 1900-talet började framförallt muslimska och hinduistiska ledare bli oense om hur landet skulle organiseras efter självständigheten. Många ledare, som till exempel Mahatma Gandhi och Jawalharlal Nehru, ville att religionen inte skulle få så stor roll i den nya staten medan det fanns nationalister både bland hinduerna och bland muslimerna som ville organisera staten enligt religiösa regler. Redan 1906 hade självständighetsrörelsen börjat splittras och Muslim League (den muslimska samlingen) ledd av Muhammed Ali Jinnah var oroad att muslimerna skulle bli dominerade av hinduer i en ny stat, och föreslog därför att områden där flest muslimer bodde skulle få egen självständighet. När britterna lämnade sin koloni 1947 så bildades därmed de båda länderna Indien och det muslimska Pakistan. I samband med delningen tvingade religiösa extremister muslimer att flytta från Indien och hinduer från Pakistan och många dödades om de vägrade flytta eller inte orkade med folkvandringen över gränsen. Den flesta muslimerna bodde i området på nordöstkusten av den bengaliska viken, och i den nordvästra delen av den indiska kontinenten norr om det arabiska havet. Från början bestod därför Pakistan av två geografiska områden som inte satt ihop, och som kallades för Västpakistan och Östpakistan. Det var svårt att styra ett land på det viset, och efter ett våldsamt krig 1971 blev Östpakistan självständigt som landet Bangladesh. Det nuvarande landet Pakistan består av den delen som tidigare var Västpakistan, och man har gränser till Indien, Kina, Afghanistan och Iran. Det är också viktigt att komma ihåg att det bara är en smal afghansk landkorridor mellan norra Pakistan och Tajikistan som tidigare var en del av Sovjetunionen. Rivaliteten med Indien Under den sista tiden av självständighetskampen växte det fram en stor rivalitet mellan de som ville ha en muslimsk stat, en ickereligiös stat, eller en hinduistisk stat. Direkt efter att Storbritannien lämnade sin koloni i augusti 1947 så ville både Indien och Pakistan att ett litet område som styrdes av en lokal maharadja, Kashmir, skulle tillhöra deras sida av gränsen. Pakistan hävdade att eftersom de flesta invånarna i Kashmir var muslimer så borde området tillhöra dem medan Indien svarade att eftersom deras Indien var icke-religiöst så kunde muslimer lika gärna vara medborgare i den statsbildningen. Maharadjan av Kashmir ville egentligen själv helst att området skulle bli självständigt, och britterna hade sagt att de lokala härskarna skulle få bestämma vilket land området skulle tillhöra.

2 När maharadjan inte sa vilket land han tyckte skulle få området så tröttnade en del muslimska aktivister och började göra uppror mot honom i västra Kashmir. Indien erbjöd honom militär hjälp mot rebellerna men bara om han lovade att området skulle bli en del av Indien. När indiska soldater började anlända till Kashmir så protesterade Pakistan och började sedan själva skicka soldater vilket ledde till krig mellan de båda länderna. Efter att FN hade medlat mellan de båda regeringarna så kom man överens om en vapenvila och en tillfällig gräns där delar av Kashmir tillhör varje land, och den gränsen gäller i princip fortfarande. Att man hade kommit överens om en tillfällig gräns gjorde inte att de båda länderna var nöjda med lösningen. Nya krig har utkämpats mellan Indien och Pakistan , 1971, 1984, 1987, , och Under de senaste tjugo åren har situationen förvärrats ännu mer i området genom att det också har bildats rebellgrupper på den indiska sidan av Kashmir som vill tillhöra Pakistan. De här grupperna har ofta kunnat gömma sig över gränsen i Pakistan och Indien hävdar att de får hjälp av delar av den pakistanska militären med träning och vapen. Det senaste kriget brukar kallas för Kargilkriget och ledde till stor oro i världen eftersom de båda länderna då hade tillgång till kärnvapen. Under hela 1990-talet hade läget varit väldigt spänt mellan de båda länderna, och de tävlade om att skaffa sig allt bättre vapen. De båda länderna hade sina militärstyrkor posterade på var sin sida om den tillfälliga gränsen och ibland sköt de mot varandra. Samtidigt pågick försök till förhandlingar om Kashmir, som avbröts under en kort period 1998 efter att Indien följda av Pakistan utförde kärnvapenprov med några veckors mellanrum. Det verkade som en avspänning var på väg i början av 1999 då de båda ländernas premiärministrar skrev ett avtal i Lahore där de lovade att införa förtroendeskapande åtgärder mellan sina kärnvapenprogram. Dessutom gjordes det försök att införa en busslinje över gränsen. Några månader senare, i maj 1999, började de allvarligaste striderna på över 25 år efter att pakistanska soldater försökte hjälpa några muslimska rebeller över gränsen in till indiska Kashmir. Under bara några månaders strider så dog över tusen personer innan de båda ländernas trupper drog sig tillbaka till sina baser och fortsatte att skjuta på varandra över gränsen. Så fortsatte det under några år innan de båda länderna kom överens om en vapenvila i november 2003 och att de skulle påbörja nya samtal om Kashmir. Samtalen har fortsatt under åren därefter men man har nästan bara diskuterat detaljer om hur de olika trupperna ska dras tillbaka och undvikit huvudfrågan om vad som ska ske med Kashmir. De båda länderna har ungefär samma uppfattning nu som de hade när de blev självständiga Pakistan vill se en FN-sponsrad folkomröstning i Kashmir om vilket land området ska tillhöra, medan Indien tycker att det i nuläget inte vore möjligt att genomföra en sådan omröstning och istället att området skulle kunna få självstyre som en del av en icke-religiös stat, det vill säga Indien. I takt med att relationerna har förbättrats mellan Indien och Pakistan under de senaste åren har man öppnat gränsen allt mer, och det har också lett till minskade strider mellan Indien och Kashmir-rebellerna.

3 Rebeller vid gränsen mot Iran Efter att Östpakistan blev det självständiga Bangladesh, består det nuvarande Pakistan av sex olika regioner, varav den som heter Baluchistan (ibland stavad Balochistan) är den till ytan största. Baluchistan täcker över 40 procent av landet men har mindre än tio procent av de 165 miljonerna invånare. Det ligger i den västra delen av landet som gränsar mot Iran och Afghanistan, men inkluderar flera viktiga hamnar i det arabiska havet och har dessutom en hel del naturresurser som till exempel gas, uran och mineraler. Förutom det så är det ett ganska kargt och bergigt område där befolkningen fortfarande ofta lever inom sina traditionella stammar som i norra Baluchistan främst består av Pushtun-folket och längre söderut olika Baluch-folk som till exempel Marri och Bugti. En del lokala ledare var från början ovilliga till att ingå i det nya landet Baluchistan, och ett våldsamt krig utkämpades i området när de ville bli självständiga. Under det kriget attackerade den pakistanska militären ofta civilbefolkningen och fick hjälp att bomba städerna i området av Iran. Efter en vapenvila 1978 avslutades konflikten medan många av ledarna för upproret sattes i fängelse eller flydde utomlands. Under närmare tjugo år var det lugnt i området, framförallt för att de lokala ledarna från olika stammar också hade den formella makten och att Pakistan inte placerade några stora militärbaser i området. Baluchiska ledare var kritiska över att de tyckte att provinsen var fattig, men de var nöjda med att det inte skedde någon stor inflyttning från de östra provinserna av landet, där punjaber är den vanligaste folkgruppen. Som en del i sin plan att förbättra den ekonomiska utvecklingen i Pakistan, bestämde regeringen 1999 att man skulle bli bättre på att utvinna alla naturresurser i Baluchistan. För att göra det så skulle man också bygga långa pipelines för att transportera gas genom provinsen och utveckla hamnen i staden Gwadar nära den iranska gränsen. Eftersom Pakistan inte hade några resurser att göra alla sådana stora investeringar själva så skrev man avtal med flera stora kinesiska företag. Dessutom så ville Pakistan bygga nya militärbaser i området för att beskydda investeringarna, och som en del i sitt stöd till USA i kriget mot terrorismen efter En del baluchistanska ledare var från början positiva till utvecklingen eftersom de tyckte att deras provins var underutvecklad. När projekten började så ändrade sig deras åsikt snabbt. De klagade på att regeringen tvingade befolkningen att flytta från sina marker utan att få tillräcklig betalning och att företagen som ansvarade för byggandet inte anställde någon från lokalbefolkningen utan bara kinesiska ingenjörer eller inflyttade punjaber och pushtuner. Dessutom blev de allt mer misstänksamma över att byggandet av nya militärbaser var menat som ett sätt att minska deras makt, och de krävde 2003 att armén skulle dra sig tillbaka från området.

4 Flera olika nationalistiska baluch-ledare samlades 2003 och bildade partiet Baluch Ittehad (Baluch enighet) som började föra fram sin kritik mot de nya projekten i Pakistans parlament. Bland medlemmarna i Baluch Ittehad fanns en del ledare från upproret på 1970-talet men också medlemmar i parlamentet och representanter för de olika stammarna i området. Samtidigt blev det allt vanligare med bombattacker mot vägar, gasledningar, och liknande i området. De olika projekten fortsatte trots kritiken och sedan juni 2004 har en grupp som kallar sig BLA (Baluchistans frihetsarmé) kämpat för självständighet. Man vet fortfarande inte exakt vilka som ingår i BLA men det har funnits misstankar att de har en viss koppling till en del medlemmar av Baluch Ittehad. Pakistans regering har anklagat Indien för att hjälpa rebellerna, men också haft misstankar om att USA och Storbritannien stödjer dem för att inte Kina ska få för stort inflytande i regionen. Kritiken mot regeringen ledde till stora demonstrationer i städerna i Baluchistan i början av 2005 efter att en kvinnlig doktor hade blivit våldtagen och man misstänkte att några soldater varit ansvariga. Under den andra halvan av 2005 så blev Baluch Ittehad allt mer militanta, och striderna ökade mellan regerings trupper och paramilitära styrkor mot rebellerna i Baluchistan. Framförallt så gömde sig de olika baluchiska grupperna i bergen och utförde snabba bakhåll med granatgevär mot regeringsbyggnader medan militären svarade med stora offensiver där helikoptrar samarbetade med marktrupper. I augusti 2006 dödades ledaren för Baluch Ittehad men hans arvtagare lovade att kriget skulle fortsätta. Under 2007 fortsatte striderna i form av attacker mot regeringsbyggnader, infrastruktur och poliser med BLA som den mest aktiva gruppen. Pakistan och kriget mot terrorismen Den norra delen av den pakistanska provinsen Baluchistan gränsar i öster till en provins som kallas för den nordvästra frontprovinsen. Det här området innebär den bergiga gränsen till Afghanistan och där bor framförallt Pushtun-folket som, i likhet med balucherna, ofta har organiserat sig utefter olika stammar. I nordvästra frontprovinsen har Pakistans regering också lovat att inte bygga militärbaser utan de olika stammarna får ansvara för hur området styrs. Ända sedan Pakistan blev självständigt så har landet haft stort intresse att försöka påverka vad som sker i Afghanistan, inte minst eftersom de var oroliga för att stormakterna Kina och (dåvarande) Sovjetunionen skulle kunna vara ett hot för Pakistan. Eftersom mycket av konflikterna som har skett i Afghanistan har varit en maktkamp mellan grupper från norra delen av landet och pushtun-folket som bor både i Afghanistan och i Pakistan så har de sistnämnda ofta fått stöd från militären i Pakistan. Under 1980-talet, när Sovjetunionen skickade trupper till regeringen i Afghanistan blev Pakistans oro och inblandning i konflikten i sitt

5 norra grannland allt större. Mycket av det stöd som USA och andra västländer ville skicka till den afghanska motståndsrörelsen, mujahideen, ville de inte att omvärlden skulle veta om. Därför skickade de ofta en massa vapen och pengar i stöd till Pakistans regering som satte upp träningsläger och stödde rebellerna genom sin säkerhetstjänst. I dessa träningsläger samlades också en massa frivilliga rekryter för att slåss mot den sovjetstödda regeringen i Afghanistan. Bland dessa frivilliga soldater bildade en liten grupp saudiaraber 1988 en organisation de kallade för al-qaida när de såg att Sovjetunionen började dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan. När kriget i Afghanistan fortsatte fortsatte Pakistan sitt stöd till vissa parter, inklusive en ny grupp som hade bildats av några pushtun som hade studerat vid väldigt konservativa muslimska skolor i Pakistan, talibanerna. Efter några år av stora framgångar i striderna lyckades talibanerna ta makten i Afghanistan Pakistan tyckte att det var bra för sin egen säkerhet att ha en vänlig regering i Afghanistan och fortsatte med ett visst stöd till talibanerna under de kommande åren. Samtidigt var militären och regeringen oroliga för att talibanernas framgångar skulle leda till att liknande grupper skulle försöka ta makten i Pakistan. Efter al-qaidas attacker mot New York och Washington DC den 11 september 2001 ändrades plötsligt situationen. USA deklarade snabbt ett krig mot terrorism och krävde att talibanregeringen i Afghanistan skulle lämna över al-qaidaledaren Osama bin Laden till USA. När de vägrade så började USA stödja en allians av rebellgrupper i Afghanistan för att störta talibanerna och samtidigt själva leta reda på och attackera al-qaida. Pakistan sa sig villiga att hjälpa USA att leta upp och straffa al-qaida men drog inte tillbaka sitt erkännande av talibanerna som den officiella regeringen i Afghanistan. Efter några månader av strider så flydde al-qaida tillsammans med talibanerna söderut från huvudstaden Kabul och gömde sig i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan. Många av dem fick hjälp av den lokala pushtunbefolkningen i Pakistan medan USA och deras allierade sökte i bergen efter dem. Efter en viss tid när det inte rapporterades om några strider så började Pakistan bli allt mer aktiva i att leta efter och anfalla al-qaidamedlemmar i landet. De har också hela tiden hävdat att inga amerikanska trupper har varit aktiva i Pakistan, men det har varit många beskyllningar att så har varit fallet. Inte minst så tror man att obemannade spionplan har letat efter al-qaida inne i Pakistan, och även att amerikaner har bombat och avlossat raketer där. Efter flera påtryckningar från USA som inte tyckte att Pakistan gjorde tillräckligt för att leta upp al-qaida, och envisa rykten som sa att Pakistan fortfarande stödde talibanerna, så började Pakistan en stor offensiv Under de senaste tre åren så har de flesta striderna mot al-qaida skett i Pakistan, och landet har blivit allt viktigare aktör i kriget mot terrorismen. I takt med det så har man också etablerat allt fler militära baser i de här områdena vilket har lett till kritik från de lokala ledarna. I området som kallas Waziristan som är en del av nordvästra frontprovinsen så tog de lokala ledarna till vapen mot Pakistans trupper vid flera tillfällen under , trots att det vid flerat tillfällen har skrivits avtal om att lokala ledare ska se till att inga utländska terrorister finns i området.

6 Under 2007 bildade en del lokala ledare en allians som de kallar för de Pakistanska talibanerna men som inte har uttalat någon målsättning att ta makten i landet. Pakistans nya regering som kom till makten efter valet i februari 2008 har inlett samtal med ledarna i de här områderna och det verkar som de är på väg att komma överens om ett nytt avtal om maktdelning i området. Militären och muslimerna Redan när Pakistan bildades så var man i konflikt med sin granne Indien, och landets placering nära flera stormakter ledde till uppbyggnad av ett starkt försvar. Dessutom har det hela tiden funnits spänningar mellan centralmakten och olika landsdelar i Pakistan vilket har gjort att olika regeringar vill vara säkra på att ha stöd från landets militär. Efter tio år av väldigt stor politisk instabilitet i landet efter självständigheten tog militären makten i en kupp Landet styrdes sedan direkt eller bakom kulisserna av militären till 1988 då den dåvarande presidenten general Zia-ul-Haq dog i en flygolycka. Under general Zia, som tagit makten i en militärkupp 1977, införde landet flera reformer för att göra Pakistans styre mer muslimskt och införde flera lagar enligt muslimsk sharia. Förutom stöd från militären har en stor maktfaktor i Pakistan under flera årtionden varit religiösa ledare och partier vars främsta ideologi har varit att bevara den muslimska aspekten i landets styre. Det har dessutom ofta funnits väldigt starka kopplingar mellan extrema muslimska politiska grupper och höga militära befälhavare, speciellt inom den hemliga säkerhetstjänsten. Man tror att säkerhetstjänsten ibland har stöttat muslimska extremister till att utföra politiska terroristattacker i landet för att se till att militärens makt inte har minskat. Samtidigt har militären ofta varit kritisk mot de civila politiker som fått del av makten och anklagat dem för att riskera landets säkerhet eller vara korrupta. Under de första årtiondena efter självständigheten fanns det en stor mängd muslimska lobbygrupper som ville påverka synen på islam i landet. Det innebar att det blev politiska motsättningar även inom landet mellan olika typer av muslimer, samtidigt som militären främst kände hotet från de icke-muslimska grannländerna beslutade Pakistans regering att en kyrka som kallades Ahmaditerna skulle anses vara en icke-muslimsk minoritet i landet. I samband med att general Zia började införa allt fler muslimska lagar som till exempel skatten Zakat så blev det allt starkare agitation om vilken muslimsk tolkning som skulle ligga till grund för lagarna. Gällande Zakat till exempel, så samlades shiamuslimer från olika delar av landet i Islamabad 1980 för en jättedemonstration mot den nya lagen som hade införts enlig sunnimuslimska principer. Under 1980-talet fortsatte de shiamuslimska organisationerna i landet att växa och de skapade också en massa väpnade grupper. En av anledningarna till att muslimska traditioner ansågs vara viktiga för landets styrelsesätt var att många av politikerna hade under sin uppväxt gått i religiösa skolor, så kallade madrasas. När Pakistan blev självständigt så fanns det 137 madrasas i landet men mängden växte snabbt eftersom den nya staten inte hade resurser att bygga skolor överallt medan det blev allt viktigare att vara utbildad i det moderna samhället.

7 Nu vet man inte hur många madrasas det finns men det har uppskattat att det kan vara mer än och att mellan en halv miljon och en och en halv miljon barn och ungdomar nu går till religiösa skolor. Man ska veta att en del går både i den statliga skolan och till de religiösa skolorna där man bland annat studerar Koranen och andra heliga texter. Det finns madrasas för olika typer av islam, men också med olika tolkning för till exempel hur mycket man kan modernisera och tolka innehållet i Koranen. Under och 1980-talet så började en massa rika saudiaraber att sponsra de madrasas som hade en väldigt extrem tolkning av sunni islam, och som tyckte att man med våld skulle motarbeta alla försök till icke-muslimskt inflytande. Det var elever som hade träffats när de studerat vid dessa madrasas som senares skulle bilda grupper som talibanerna och al-qaida. De här mer extrema sunnimuslimerna var väldigt aktiva i att hjälpa upproret i det indiska Kashmir, men bildade också en massa grupper som ville påverka makten i Pakistan. Under 1980-talet och 1990-talet så blev det allt vanligare i Pakistan att sunnimuslimska och shiamuslimska väpnade grupper attackerade varandra eller gömde bomber i varandras moskéer. Flera av de extrema sunni- och shia- organisationer som växte fram under 1980-talet bildade sedan också politiska partier och valdes till platser i parlamentet. En grupp med namnet TNSM (på svenska Rörelsen för införande av muslimsk lag ) bildades i början av 1990-talet med målet att Pakistan skulle införa muslimsk lag, och de blev väldigt entusiastiska när de såg att talibanerna tog makten i Afghanistan. De flesta medlemmarna i gruppen tog sig över gränsen 2001 för att som frivilliga hjälpa talibanregering i inbörderskriget men resultatet blev att de flesta dödades eller fängslades. I samband med den stora jordbävningen i östra Pakistan 2005 så organiserade TNSM mycket hjälp till offren och gruppen växte snart i styrka. Den tillfälliga ledaren för gruppen predikade att Pakistan borde ersättas av ett muslimskt kalifat (kungadöme) och uppmanade sina medlemmar att beväpna sig. Hans åsikter spred sig utanför den moské där han jobbade eftersom han också sände dem genom olagliga radiosändningar. Efter att Pakistanska polisstyrkor 2007 belägrade och sedan attackerade beväpnade medlemmar av en moské i Islamabad som också ville införa muslimsk lag, så började TNSM attackera poliser och regeringsrepresentanter. Under andra halvan av 2007 blev striderna allt våldsammare och det var kriget mot TNSM som Musharraf menade var så allvarligt att undantagstillstånd behövde införas i november. Striderna har fortsatt även i början av 2008 men det har rapporterats om förhandlingar mellan den nya pakistanska regeringen och TNSM och det är möjligt att ett fredsavtal kan skrivas inom kort. Musharrafs tid vid makten När Pakistan och Indien utkämpade det så kallade kargilkriget i Kashmir i början av 1999 så framkom det att Pakistans dåvarande premiärminister Nawaz Sharif inte hade varit inblandad i besluten. Istället hade generalerna inom militärledningen varit ansvariga för kriget som inte var en framgång och som dessutom hade lett till en massa kritik från omvärlden och att USA införde sanktioner mot Pakistan.

8 Samtidigt var ekonomin i landet väldigt dålig och det var väldigt mycket terroristattacker mellan extremistiska sunni- och shia-grupper. I oktober ville Sharif avsätta General Pervez Musharraf som arméchef. Musharraf, som då befann sig utomlands, och militären gjorde då en oblodig militärkupp och införde militärstyre. Pakistans högsta domstol beslutade 2000 att Musharraf kunde leda en övergångsperiod men att nya val skulle hållas senast Istället anordnade han en folkomröstning som tillät honom att sitta kvar som president till Det innebar att Musharraf var president , och men han ville ändå fortsätta för en tredje period vilket egentligen inte är tillåtet enligt den pakistanska grundlagen. Musharraf menade att hans första tre år inte skulle räknas när han anmälde sin kandidatur till valkommissionen Efter att han blev godkänd överklagade en annan presidentkandidat beslutet, men högsta domstolen kunde inte ge besked förrän efter valet hade slutförts. Presidenten i Pakistan väljs av parlamentet och de regionala parlamenten, och Musharraf blev vald med 98 % av rösterna den 6 oktober Pakistans högsta domstol skulle ge besked om Musharraf hade rätt att kandidera i början av november, men då utlyste Musharraf undantagstillstånd i sin position som arméchef den 3 november. Under tiden som det var undantagstillstånd var inte högst domstolens utslag gällande vilket gjorde att hundratals jurister i Pakistan började protestera mot beslutet. Musharraf bytte också ut flera av domarna som satt i högsta domstolen vilket ökade protesterna. Hundratals jurister blev gripna och fängslade medan det infördes censur av pakistanska nyhetsmedia och flera oppositionspolitiker greps. Efter att den nya högsta domstolen hade samlats så godkände de Musharraf som kandidat, och han svors in som Pakistans president i slutet av november Samtidigt avsade han sig rollen som arméchef. Bhutto och Sharif återkommer och valet 2008 Under 1990-talet styrdes Pakistan av framförallt två politiker som båda kom till makten genom demokratiska val: Nawaz Sharif och Benazhir Bhutto. Under Musharrafs militärregering så befann sig de båda i exil utomlands, men de tilläts återvända till landet under 2007 i förberedelse för de nya val som planerades. Framförallt så fick Benazhir Bhuttos återkomst stor uppmärksamhet och man uppskattar att över en miljon pakistanier samlades för att välkomna henne åter till landet. Återkomsten ledde dock till en tragedi då ett antal bomber exploderade i folkmassan och över 100 personer dog. Bhutto överlevde dock attentatet men bara några månader senare blev hon offer för ett nytt attentat på ett valmöte i slutet av december. Efter Bhuttos död så utbröt det kravaller i flera delar av landet och valet sköts upp till februari Trots att valkampanjen som följde blev mycket dämpad så kunde valet hållas med mindre våldsamheter än befarat. Sharifs och Bhuttos partier (där ledarskapet togs över av hennes änkeman Azif ali Zardari) fick många röster och bildade regering, som dock fortfarande måste samarbeta med sin gamla fiende, den nuvarande presidenten Musharraf.

9 P. består av fyra provinser, den federalt administrerade huvudstaden samt ett antal klanområden längs afghanska gränsen. Kashmir, som indelas i Azad Kashmir och Norra områdena, står under pakistansk förvaltning men ingår formellt inte i landet. Orsaken är att P. sedan 1947 kräver att hela Kashmirs framtida status skall avgöras i en folkomröstning. Azad Kashmir har eget parlament, egen premiärminister och egen president. Regional konkurrens, motsättningar mellan stadsbaserad industrisektor och traditionell landsbygdsstruktur med rötter i feodalismen, fundamentalistiska religiösa maktgrupper och arméns dominerande ställning har bidragit till att göra det politiska läget instabilt och undergrävt möjligheterna för civila demokratiska regeringar att fungera enligt grundlagen. Korruptionen har lett till att befolkningens respekt för politikerna minskat. Genom författningstillägg har islams inflytande på lagstiftning och samhälle stegvis skärpts. Efter Benazir Bhuttos och Nawaz Sharifs ansträngningar att tillskansa sig själva ökad makt var demokratin redan i upplösning då Pervez Musharraf genomförde sin statskupp. Under Musharrafs välde har ett visst mått av ordning återupprättats, men majoriteten av befolkningen har förlorat alltmer inflytande. Administrativ indelning Provinser Yta (km 2 ) Inv (1000-tal) Provinshuvudstad Baluchistan Quetta Nordvästra gränsprovinsen Peshawar Punjab Lahore Sind Karachi Huvudstadsprovinsen Islamabad 0, Azad Kashmir* Federalt administrerade stamområden Upp * Den del av Jammu och Kashmir som kontrolleras av Pakistan