Afghanistan #4.10. nytt. Jämställdhet Hon vill studera men får inte s Tänk inte broderi tänk snut! s Utbildning av barnmorskor s18-19

Transkript

1 #4.10 Afghanistan nytt t e m a Jämställdhet Hon vill studera men får inte s16-17 Tänk inte broderi tänk snut! s10-12 Utbildning av barnmorskor s18-19 Möt Peter Brune s14-15 Lasse Bengtsson s24-25 Analys Ann Wilkens Läget i Afghanistan s6-8 UTGES AV SVENSKA AFGHANISTANKOMMITTÉN

2 Foto: Christoffer Hjalmarsson Dags att avlägga nyårslöfte! Sluta äta godis Börja använda tandtråd Vad blir det i år? Gå ut mer med hunden Börja träna Sluta snusa Bli Afghanistanfadder sid 32 2 Komma i tid #4 2010

3 # TEMA Bild Flickor i undersvisning...4 Fotograf: Christoffer Hjalmarsson. Analys Afghanistan...6 Fördjupning av SAKs ordförande Ann Wilkens. TEMA Bokmässan i Göteborg...8 Om kvinnans utsatta position. a f g h a n i s t a n - n y t t Det handlar faktiskt om att flickor ska gå i skolan I en debatt nyligen hörde jag en företrädare för en av de tyngre internationella aktörerna i Afghanistan säga att det här handlar faktiskt inte om att små flickor ska få gå i skolan. Underförstått var att det är något betydligt viktigare som står på spel exakt vad förblev dock oklart. Och faktum är ju att det inte minst är bristen på gemensam strategi och gemensamma mål som har lett det internationella samfundet i Afghanistan in i den återvändsgränd, som man nu försöker backa ut ur. Konferens The Missing Link...9 TEMA Krönika Om förändrade attityder...10 Nancy Hatch Dupree blickar bakåt och framåt. Bild Kvinnokuren i Kabul...13 Fotograf: Bo Lambert. Möt SAKs nya generalsekreterare...14 Vad tycker SAK... egentligen?...15 Peter Brune om skillnader och likheter inom SAK.ies TEMA Jag har ett problem...16 Kirima som går i tolfte klass i Keshim berättar. TEMA Hon har lov att studera...18 Börje Almqvist från SAKs barnmorskeutbildning. Barn, nej det får vänta...20 SAK-anställda Kamila Nayiby från Mazar-e-Sharif på Sverigebesök med kollegan Jan Agha från Wurzaj. TEMA Bild Män vid symaskinerna...22 Fotograf: Christoffer Hjalmarsson. Möt Lasse Bengtsson...24 Vänersborg-Kabul...26 Från vänskolekonferensen i Vänersborg. Bra drag på Örebros bokmässa...27 Av Nina Hjelmgren. Kampen fortsätter...28 Harald Holst tackar för sig. Årets Afghanistanvän Fatah Mohammad...29 Afghaner tog mastersexamen i Karlstad...30 Unga SAK f ö r sa k är de t hela dess bättre inte så komplicerat. Det vi vill uppnå är just att barn, både flickor och pojkar, kan gå i skolan, att gravida kvinnor får mödravård, att afghaner som bor i fattiga byar får tillgång till hälsovård och att samhällets kanske mest utsatta, de funktionsnedsatta, får möjlighet att bidra till utvecklingen. Saker som vi vet att vi kan åstadkomma idag och framöver, även om de politiska förutsättningarna skulle försämras. i de n fö r h a n d l i n g s p r o c e s s mellan företrädare för den afghanska regeringen och representanter för talibaner och andra motståndsgrupper, som nu står på den politiska agendan, kommer kompromisser att behöva göras från bägge sidor. Det ligger nära till hands att det blir de afghanska flickorna och kvinnorna som då får betala priset. Vi vet att det talibanerna kallar våra kvinnors ärbarhet är ett centralt motiv för deras kamp mot västinflytande. I villkoren för denna ärbarhet ingår att det är männen som bestämmer över kvinnliga familjemedlemmar. Kvinnorna har alltså inga individuella rättigheter och kan inte utforma sina liv efter eget huvud. (Läs Nancy Hatch Duprees intressanta krönika för att få en bredare bild av genusfrågorna!) v i ve t oc k s å a t t de kl a n l e d a r e och före detta krigsherrar som dominerar det Höga Fredsrådet, den församling som president Karzai tillsatt för att driva försoningsprocessen, knappast kommer att slå sina pannor blodiga för att värna de afghanska kvinnornas rättigheter. Det är inte heller troligt att de 8-10 kvinnor som placerats i denna församling på 70 personer kommer att kunna göra sig gällande i någon avgörande utsträckning. h ä r ha r så l e d e s om v ä r l d e n en viktig funktion som påtryckningsinstrument. Oro över hur en försoning med talibanrörelsen kan komma att påverka de afghanska kvinnorna har också börjat uttryckas offentligt. Både USA:s utrikesminister Hilary Clinton och förra presidenthustrun Laura Bush har uppmärksammat problemet. (När når mänskligheten den punkt då även herr Clinton och herr Bush börjar bekymra sig?) Också en afghansk tidning publicerade nyligen en ledarartikel i ämnet: Talibanernas åsikter om kvinnor och deras rättigheter var mycket tydliga under deras maktinnehav och är det fortfarande i de områden där de har inflytande. Det vore absurt att tro att talibanerna kommer att acceptera kvinnors deltagande och närvaro. I detta läge söker den afghanska regeringen spela ned problematiken. I en debatt i FN:s säkerhetsråd i slutet av oktober deklarerade Afghanistans FN-ambassadör: Jag kan försäkra att kvinnors rättigheter kommer att förbli en prioritet i varje fredssamtal, i vartenda steg som tas i försoningsprocessen. m e n vi ka n in t e ut g å if r å n att vare sig lugnande uttalanden eller fromma förhoppningar räcker för att värna de framsteg, som uppnåtts under det gångna decenniet vad gäller de afghanska kvinnornas situation och, inte minst viktigt, för att driva denna utveckling vidare. Omvärlden, även vi inom SAK, bör följa frågan noga och analysera hur vi kan bidra till att undvika bakslag. Ann Wilkens, styrelseordförande, Svenska Afghanistankommittén (SAK) #

4 tema jämställdhet Utbildning av flickor är SAKs kanske viktigaste insats för ökad jämställdhet. Lite mer än hälften av de över barn som går i SAKs skolor är flickor. 4 #4 2010

5 Christoffer Hjalmarsson Flickors utbildning är en viktig början för ökat kvinnligt inflytande i Afghanistan. #

6 Analys Afghanistan En något förkortad version av denna artikel publicerades i tidningen Nerikes Allehanda den 30 oktober Det internationella, militära engagemanget i Afghanistan är inne i en fas, då ursprungliga ideal och målsättningar successivt skrivs ned. Krigföringen i Afghanistan har inte varit framgångsrik, däremot allt mer kostsam i både liv och pengar, och nu växer krigströttheten både bland afghaner och i de länder som bidrar med trupp. De flesta tycks ha kommit till insikt om att Text: Ann Wilkens detta är ett krig som inte går att vinna militärt. De internationella trupperna förlorar så länge de inte vinner medan det förhåller sig tvärtom för talibanerna, som vinner så länge de inte förlorar. Motståndsgrupperna har, om inte sympatierna, så i varje fall den livsviktiga tiden på sin sida. Den aktuella frågan är således hur och på vilka villkor kriget kan avslutas. f ö r a t t ku n n a lä m n a Afghanistan med hedern i behåll behövs en krok att hänga upp avvecklingen på, ett ljus i slutet av tunneln. Det finns ett behov av goda nyheter, av hopp, som har vuxit under de senaste åren, då utvecklingen med De internationella trupperna förlorar så länge de inte vinner medan det förhåller sig tvärtom för talibanerna, som vinner så länge de inte förlorar. Ann Wilkens accelererande hastighet gått i fel riktning. Därför har vi sett rader av optimistiska uttalanden från olika generaler eller centralt placerade politiker: Nu har vi lagt om strategin/tillsatt en kommission/skapat en ny mekanism och alldeles strax kommer vändpunkten att inträffa m e n ve r k l i g h e t e n på marken har inte i någon högre grad låtit sig påverkas; talibanerna har fortsatt att vinna terräng, den afghanska regeringen fortsatt att tappa i trovärdighet och antalet dödsoffer har fortsatt att stiga, både bland soldater och civila. För allt fler afghaner ter det sig märkvärdigt att USA i allians med andra rika länder och i samarbete med den centrala regeringen inte på tio år har lyckats kämpa ned ett motstånd sprunget ur en fattig landsbygd. Rykten och konspirationsterorier sprider sig i den rika jordmån som en hög grad av anafalbetism tillhandahåller: Kan det möjligen bero på att den politiska viljan saknas? Finns här en dold agenda? Så har det välkomnande som mötte utländsk trupp år 2001/02 långsamt runnit ut i sanden eller rentav vänts i misstänksamhet. lösningen för dagen bygger på möjligheten att en stor del av talibanrörelsen vill återintegreras i samhället, vilket skulle göra det möjligt att isolera den hårda kärnan, som inte anses särskilt stor. Hittills har dock inga massavhopp från talibanrörelsen ägt rum och det är egentigen inte särskilt troligt att planen håller i ett läge där talibanerna på goda grunder anser sig framgångsrika och dessutom ser ljuset i slutet av sin tunnel, när allt fler regeringar 6 #4 2010

7 börjar diskutera slutdatum för sitt militära engagemang. Parallellt med förhandlingsspåret intensifieras ansträngningarna att bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna. Enligt ett beslut på en konferens i Kabul i somras ska dessa vara redo att överta säkerhetsansvaret i hela Afghanistan år Hur förankrat detta beslut är i den afghanska verkligheten förblir oklart problemen inom den afghanska armén är stora, än större är de inom polisstyrkorna. Det ter sig ganska bakvänt att fatta beslut om en sådan här sak på en konferens, årtalet verkar ha mer att göra med att president Hamid Karzais mandat löper ut just detta år och det hela bör nog i första hand tolkas som ett i raden av hoppingivande besked. d ä r m e d är vi ti l l b a k a i dragkampen om tiden. Kommer det internationella samfundet att vara uthålligt nog att lotsa försonings- och återuppbyggnadsprocesserna i hamn, även om de tar betydligt längre tid än förutsett? Kommer de förhandsvillkor som brukar nämnas bland dem att gällande konstitution, som bland annat föreskriver lika rättigheter för män och kvinnor, ska accepteras som utgångspunkt att förhandlas bort? Företrädare för det nyligen tillsatta Höga Fredsrådet (med 70 medlemmar, varav åtta kvinnor) har redan börjat antyda att inga kor är heliga flexibilitet är ledordet och faktum är att det förhandskrav som innebar att talibanerna först måste lägga ned vapnen, innan förhandlingar kunde inledas, redan lagts till handlingarna. Samtal pågår, om än av sonderande karaktär, sedan rätt lång tid tillbaka. s a m t i d i g t är ri s k e r n a med ett snabbt tillbakadragande av de internationella styrkorna uppenbara. De flesta bedömare är överens om att faran för förnyat och generaliserat inbördeskrig är påtaglig i ett sådant läge. Ett inte osannolikt scenario är att detta kan komma att sluta med att talibanerna, som är pashtuner, tar över makten i södra och östra Afghanistan, medan olika krigsherrar, huvudsakligen tadjiker, uzbeker och andra, fortsätter att lägga under sig områden i norr och väst, möjligen med en liten och relativt kraftlös internationell styrka kvar i Kabul som värn mot ett regelrätt maktövertagande av endera parten. Redan hörs i den interna, afghanska debatten icke-pashtunska röster Vad vi behöver göra är alltså i första hand attt förvalta det förtroende vi åtnjuter på gräsrotsnivå det är detta som är basen för vår verksamhet. Ann Wilkens som utmålar försoningstrevandena som en komplott från regeringens sida i syfte att befästa Afghanistan som ett pashtunvälde. e n ce n t r a l fr å g a är alltså vilket mått av vanstyre och brott mot mänskliga rättigheter och detta är något som både regeringen i Kabul, talibaner och krigsherrar står för, på lite olika sätt - som väst kan tolerera. Var går omvärldens smärtgräns för talibaninflytande över exempelvis rättsväsendet? För ingrepp i de afghanska kvinnornas rörelsefrihet? För krigsherrarnas övergrepp mot civilbefolkningen? Hur mycket är vi i längden beredda att offra för Afghanistan i dessa avseenden, som inte i första hand gäller vår egen säkerhet visavi internationell terrorism? k a n s k e in t e så my c k e t. Även om motiven har varierat från land till land, har egenintresset varit centralt i denna intervention, som i de flesta andra. Och egenintresset har successivt bortfallit, i takt med att hotet från al-qaida bleknat och det börjar stå klart att det i varje fall inte i första hand utgår från just Afghanistan. En annan sak som starkt bidrar till att det är svårt att upprätthålla legitimiteten i den internationella insatsen är att den regering vi stöder i Kabul redan förlorat en stor del av sitt förtroendekapital hos befolkningen vi som bidrar är således redan indirekt medskyldiga till vanstyre, korruption och förfuskade val, vilket naturligtvis undergräver vår ställning hos afghaner i allmänhet. i sk u g g a n a v st o r p o l i t i k e n finns emellertid ett annat Afghanistan, det där de flesta afghaner lever, det vill säga på landsbygden. Även landsbygdsbefolkningen är förvisso utsatt för krigföring, för rättslöshet, naturkatastrofer och de risker som en utbredd fattigdom och en patriarkal samhällsordning för med sig men här återfinns också en stark utvecklingsvilja, initiativkraft och optimism om möjligheterna att trots allt skapa en bättre framtid. Det är i denna miljö vi inom Svenska Afghanistankommittén (SAK) verkar, med att bygga skolor och organisera undervisning, driva kliniker och insatser för funktionshindrade i samarbete med lokala byråd och myndigheter. Våra afghanska medarbetare är inte identifierade med någon politisk falang och snart 30 års arbete ute i denna verklighet har gjort SAK känt som en pålitlig biståndsleverantör utan dold agenda. Vi ser att vi kommer att kunna fortsätta verka på detta sätt även framöver, under de större eller mindre svårigheter som den politiska utvecklingen kan komma att medföra. På det lokala planet behöver vi inte militärt beskydd för att undvika att våra medarbetare förvandlas till måltavlor är det tvärtom viktigt att upprätthålla en klar gräns mot de militära insatserna. Vad vi behöver göra är alltså i första hand attt förvalta det förtroende vi åtnjuter på gräsrotsnivå det är detta som är basen för vår verksamhet. k a n s k e sk u l l e lä g e t i Afghanistan som helhet ha varit lite ljusare om de internationella insatserna i högre grad utgått från den fattiga befolkningsmajoritetens situation och möjligheter, inte från det internationella terroristhotet eller en överdrivet positiv självbild av det västerländska samhället som global modell. Om det, kort sagt, handlat om Afghanistan. som det nu är, har västvärldens samlade intervention i Afghanistan snarast väckt ont blod i stora delar av den muslimska världen, där den ofta tolkas som ett led i alla de förödmjukelser som muslimer utsätts för i olika krishärdar (Irak, Palestina, Kashmir, Tjetjenien, etc). Paradoxalt nog riskerar ett uttåg ur Afghanistan att späda på dessa stämningar, att tolkas som ytterligare ett bevis på västs opålitlighet. Precis som 1989, då ryssarna tågade ut ur Afghanistan och USA snabbt tappade intresset för regionen, kommer befolkningen att lämnas ensam med den långa rad problem som kriget skapat i form av flyktingström- #

8 mar, vapentillgång och ett söndertrasat och brutaliserat samhälle den situation som några år senare ledde till att inbördeskrig utbröt. Minnet av detta lever starkt kvar hos såväl afghaner som de pakistanier, som tillhandahöll basområden, utbildning och utrustning för befrielsekrigarna. e f t e r de n ra d av både strategiska och taktiska misstag som begåtts sedan den USA-ledda invasionen 2001 är det inte lätt att nu vrida utvecklingen rätt i Afghanistan. I backspegeln är det inte svårt att se att det var fel att räkna ut talibanerna i Bonnprocessen, att återbeväpna de krigsherrar som då var slagna, att lita på Pakistan som entydigt allierad i kriget mot terrorismen, att blunda för grannländernas divergerande intressen i Afghanistan och att inte sätta hårdare press på regeringen i Kabul. Att blicka framåt är betydligt svårare. Några snabba, acceptabla lösningar avtecknar sig inte. d e t fr a m s t å r oc k s å allt tydligare att det inte går att hantera Afghanistan isolerat från dess grannländer i synnerhet Pakistan, där problemen i dagsläget hopar sig och en ännu mer radikaliserad och internationaliserad talibanrörelse än den afghanska vinner terräng i det politiska, ekonomiska och humanitära kaos som råder i stora delar av landet. Konflikterna i Sydasien hakar i varandra i något av en ond cirkel. Att Pakistan har ett stort behov av kontroll över utvecklingen i Afghanistan hänger i sin tur samman med konflikten med Indien om, i första hand, Kashmir. Många bedömare anser att det är i Kashmir, ett av världens äldsta pyrande konfliktområden där under den gångna sommaren minst 100 dödsoffer har skördats bland stenkastande ungdomar, som vägen mot stabilitet i Afghanistan skulle kunna ta sin början. Det är dock en lång väg. f ö r sa k s del är problematiken mer begränsad. Vi har tagit oss igenom mörka perioder i Afghanistans historia förr och har gott hopp om att kunna fortsätta verka på bynivå, i direkt samspel med utsatta människor. Vi kan inte förändra de storpolitiska förutsättningarna för deras livsvillkor men vi kan fortsätta att dra vårt strå till stacken vad gäller tillgången till framför allt utbildning, sjuk- och mödrahälsovård. I rådande läge får detta anses vara gott nog. 8 Med livet som insats. Under årets afghanska frukost diskuterades hur mödradödlighet, jämställd het och makt hänger samman. Deltog gjorde från vänster Peter Brune, Karin Alfredsson, Gertrud Pålsson, Ramia Ebrahimzada. Johanna Fogelström modererade samtalet. Kvinnans situation under lupp på bokmässan Många organisationer som är med på Internationella Torget på Bokmässan i Göteborg deltog i år under knapphetens kalla stjärna. De kraftigt neddragna informationsanslagen från Sida drabbade även SAK. Under flera år har vi haft en fin monter som bas för vårt mässdeltagande. Så blev inte fallet i år. Vårt deltagande inskränkte sig till ett bok- och informationsbord. Vi hade även tvingats skära ned antalet seminarier. Text: Harald Holst Med detta sagt ska vi ändå konstatera att det ändå gick över förväntan. Årets framträdande bekräftade åter att det är de frivilligt arbetande medlemmarna som utgör grunden för framgång i vårt arbete. I år deltog närmare 25 entusiastiska SAK-medlemmar vid vårt bokbord. Tillsammans med oss kanslianställda såldes böcker, spreds information och såldes boklotter. Men framför allt var det alla samtal med människor som flockades kring bokbord och lottförsäljare som i år kändes särskilt meningsfulla. Alla kände vi att Afghanistan är hett. Alla hade synpunkter och ville dela med sig av tankar och funderingar. Att vår sedan i höstas nya generalsekreterare Peter Brune tog varje ledig minut mellan olika mäss- och seminarieframträdanden till att stå vid bokbordet och diskutera Afghanistan väckte positiv uppmärksamhet hos många mässbesökare. SAK hade i år valt att fokusera seminarierna på det arbete som bedrivs inom mänskliga rättigheter och jämställdhet. Vad innebär säkerhet för kvinnor i Afghanistan? Är kvinnors rättigheter förhandlingsbara? Böcker, burka och begåvning om utbildningens betydelse se där exempel på frågor som var uppe på våra seminarier. Den vid det här laget legendariska afghanska frukosten inledde vårt lördagsseminarium, Med livet som insats, om mödra- och barnadödlighet. Vårt seminarium ihop med Ordfront om Jesper Huors nya bok I väntan på talibanerna drog också mycket folk ,50 kronor Trots kraftigt neddragen mässbudget blev ändå årets mässdeltagande en framgång. Vi arrangerade en rad välbesökta seminarier, våra många frivilliga gjorde en fantastisk insats, vi nådde flera tusen människor med våra boklotter och information, vi samtalade med hundratals människor och vad gäller intäkter gav mässan oss totalt ,50 kr. Vi sålde böcker för kr, sålde boklotter till stöd för Afghanistans kvinnor och barn för kr och den afghanska frukosten inbringade tre fulla insamlingsbössor med 2 304,50 kr. SAKs styrelse och generalsekreterare framför ett stort tack till Göteborgskommittén för en strålande insats. Vi ser vad aktiva medlemmar kan åstadkomma! # SAK

9 Suleman Kakar, chef för Center for Peace and Unity (CPAU). Torbjörn Pettersson, ambassadör i Afghanistan. Gran Hewad, forskare, Afghanistan Analysts Network (ANN). Sari Kouvo, analytiker ANN. Hamish Nixon, forskare och Mohammad Tariq Ismati, chef för NSP-programmet. SAKs Lasse Bengtsson, Gran Hewad, Martine van Bijlert och Shinkai Kharokhail. Shinkai Karokhail, ledamot av Afghanistans parlament. Martine van Bijlert, analytiker ANN. Gunilla Carlsson, Sveriges bistånds minister. Thomas Ruttig, analytiker ANN. Dessutom medverkade MR-kommissionären Nader Nadery via Skype. The Missing Link Internationell konferens om demokratibygge i Afghanistan. I mitten av november bjöd Svenska Afghanistankommittén in till ännu en 2-dagars internationell konferens. Denna gång i samarbete med Folke Bernadotteakademin och ENNA (European Network of NGOs in Afghanistan). Konferensen hölls på numera klassisk konferensmark Polstjärnan på Sveavägen i Stockholm. Som vanligt kom en rad högintressanta talare och åhörarskaran var även den namnkunnig. Text: Markus Håkansson Ett av de största hindren för utveckling är den straffrihet som råder i Afghanistan. Denna straffrihet har urholkat hela systemet. Om den skyldige inte kan hållas ansvarig så kommer det bli mycket svårt att få bukt med problem som våld och korruption, sa människorättskommissionären Nader Nadery på länk från Kabul. 77 procent av alla pengar som skickas till Afghanistan går förbi den regering vars land vi försöker återuppbygga, sa forskaren Hamish Nixon och visade upp några sifferstinna powerpoint slides. Det i sig kanske inte är så konstigt med tanke på hur utbredd korruptionen är. Ett annat problem är koordinering pengarna som pumpas in hamnar i olika pooler. Där den ena kanske ser till att det byggs skolor men det finns inga pengar att köpa skolmaterial eller betala lärarlöner, för det ska hämtas ur den andra poolen. Det är ett exempel på hur det kan se ut. Shinkai Kharokhail, kvinnlig parlamentsledamot valde istället att lyfta fram några positiva tendenser i utvecklingen och tog ett exempel från september månads parlamentsval i Afghanistan. Provinsen Nimroz hade två platser reserverade i parlamentet. Den ena var vikt åt en kvinnlig kandidat. Men intressant nog togs även den andra plasten av en kvinna, sa Kharokhail. Gemensamt för den här konferensen, The Missing Link Supporting State-building in Afghanistan var att talarna denna gång i lite högre grad än tidigare vågade adressera problemen och kalla dem vid sitt rätta namn. Man får vara pessimistisk. Ibland måste man vara det, men det är inte samma sak som att ge upp hoppet det får vi aldrig göra, sa SAKs ordförande Ann Wilkens i sitt avslutningsanförande. Läs mer om konferensen på #

10 tema jämställdhet k r ö n i k a Kvinnlig afghansk polis: Tänk inte broderi, tänk Kraven på en värdigare plats för kvinnorna i det afghanska samhället har höjts i många hundra år. Rabia Balkhi, som levde på 900-talet, dog efter att ha förnekats rätten att gifta sig med vem hon ville. På 900-talet levde också en kvinna vid namn Mahasty, som kastades i fängelse för sina radikala åsikter. Drottning Gawar-Shad delade den politiska makten med sin make och dominerade kulturscenen under femtio år på 1400-talet. Nazo Ana och Zarghoona var visa kvinnor i 1700-talets rådgivande församlingar. Zaynab, en lärd kvinna som kunde både pashtu och dari, protesterade tillsammans med Aisha Durrani, en poet som var sitt harems stolthet, mot 1700-talets förbud mot utbildning för kvinnor. Text: Nancy Hatch Dupree Översättning: Charlotte Hjukström Nancy Dupree är författare och har under många års boende först i Kabul och sedan i Peshawar i Pakistan dokumenterat Afghanistans utveckling. Hon är stående krönikör i Afghanistan-nytt sedan Att det nu finns flickskolor som är uppkallade efter dessa tidiga kvinnokämpar är ett tecken på deras höga anseende i dagens Afghanistan. u n d e r oc h 1900-ta l e t började män som emir Abdur Rahman, Mahmud Tarzi, kung Amanullah och premiärminister Daoud Khan hävda att kvinnor hade rätt till skilsmässa, egendom, arv, utbildning och sjukvård och rätt att röra sig ute i samhället. De uppmuntrade kvinnorna att ta plats i offentliga sammanhang och därigenom bidra till nationsbyggandet. Men trots alla dessa ansträngningar ligger de afghanska kvinnorna i botten på dagens jämställdhetslistor. d e n ty p i s k a bi l d e n a v af g h a n i s ta n s kv i n n o r består av avgrundsdjupt låga siffror när det gäller läskunnighet, skolutbildning och förväntad livslängd, i kombination med skyhöga siffror för mödra- och barnadödlighet. Västerländska medier slår ofta ned på de chockerande våldsbrotten i och utanför hemmet, de förfärliga förhållandena i fängelserna och de begränsade möjligheterna att få tillgång till sjukvård, utbildning, arbetstillfällen, rättsväsende, politik och alla andra sektorer inom samhällsutvecklingen. Många hjälporganisationer framhåller också de negativa sidorna i syfte att få in mer pengar. Till och med en del afghaner förstärker stereotyperna genom att framställa landsbygdens kvinnor som om dessa vore ägodelar utan självkänsla, intelligens eller kunskap, enbart avsedda för barnafödande. Den bilden är djupt orättvis. Det är gott och väl att man belyser de många brister som drabbar kvinnorna eftersom den faktiska situationen varken kan eller bör förnekas, men att bara fokusera på det som är negativt är en otjänst mot de modiga individer som inte bara har kämpat hårt och länge utan också offrat sig för att skapa ett sammanhang där felaktigheter kan avhjälpas. Det vore mer konstruktivt att föra fram en balanserad verklighetsbild som bygger på förståelse av kulturen. d e t hä r är et t fa m i l j e o r i e n t e r at, patriarkaliskt samhälle med tydligt definierade könsroller: männen står för försörjningen och kontakterna med världen utanför hemmet, medan kvinnorna tar hand om hemmets invånare och för vidare samhällets värderingar. Familjen är samhällets hjärta, och tron på den manliga överhögheten utgör den ideologiska basen för en acceptans av vissa typer av manlig dominans som anses nödvändiga för att garantera familjens integritet. Alla former av avvikande beteende ses som symtom på samhällets upplösning och hot mot männens heder och familjens status. Kvinnorna måste därför skyddas och hållas okränkbara. Lokalsamhällets kraftfulla grupptryck håller liv i sedvänjor som gör att kvinnorna stannar hemma, att deras rörelsefrihet begränsas, att de vägras utbildning och utestängs 10 #4 2010

11 snut! från den offentliga debatten, trots att dessa restriktioner är uttryck för manliga värderingar som döljer de islamiska lärosatserna om ett värdigt liv för alla. d e t ha r al lt i d va r i t be s v ä r l i g t att reda ut skillnaderna mellan sedvänjor och islamiska trossatser, men i dag är det svårare än någonsin eftersom militanta reaktionärer utmålar kvinnors rättigheter som en främmande ideologi med kopplingar till utländska krafter som hotar männens heder och fosterlandets värderingar. Dock finns det religiösa ledare som vågar varna för konsekvenserna av barnäktenskap, tvångsäktenskap och kvinnomisshandel, och som förordar utbildning, rätt till arbete, glesare graviditeter, kondomer, amning och vaccinationer. Att det finns en lång rad exempel på mänskliga rättigheter som är kompatibla med islams grundsatser är ett budskap som håller på att vinna terräng. i sj ä lva ve r k e t st y r s re l at i o n e r n a mellan könen av en mångfald attityder som beror på geografisk region, utbildningsnivå och stads- eller landsbygdsmiljö. Även om den manliga överhögheten omhuldas i alla grupper, brukar en rättvisare arbetsfördelning uppstå mer naturligt i hushållen på landsbygden, där det ömsesidiga beroendet mellan de manliga och kvinnliga sysslorna ger upphov till en respekt som bygger på arbetsgemenskap. Glädjande nog finns det tecken på att många män som tidigare stöttade kvinnornas arbete privat, nu har börjat göra det offentligt. Denna förändring hänger ihop med att kvinnor på alla nivåer fått lära sig att klara sig själva under åren av krig och landsflykt. De har fått vidga sina roller och skärpa sina ledaregenskaper. I dag är kvinnorna betydelsefulla aktörer i förändringsarbetet. Genom sitt oantastliga beteende har de bevisat att de kan agera offentligt utan att det är till skada för någons heder, varken deras egen, familjens eller samhällets. Detta är ett allt mer accepterat faktum. Ur den sortens attitydförändringar växer framåtskridandet. m e d de n so r t e n s st ö d i r y g g e n går kvinnorna framåt Jag har träffat den man som hjälpte till att inleda det senaste tragiska kapitlet i Afghanistans historia. Usama bin Laden brukade komma in på mitt kontor i Peshawar i slutet av 80-talet och fråga om jag kunde hjälpa honom att importera schaktmaskiner till vägbyggen i Afghanistan. Då var det ingenting speciellt med honom. Han var mycket artig och försynt. Men skenet kan tydligen bedra. Ur Afghanistan över en kopp te av Nancy Hatch Dupree. I Afghanistan över en kopp te läser du Nancy Hatch Duprees krönikor från Afghanistannytt, åren , totalt 46 stycken. Boken är rikligt illustrerad med bilder, både från arkiven och mer nyfotograferat. Har du ännu inte köpt den så är det dags nu! För en tid sedan kom boken även ut på engelska. Både den svenska och den engelska finns att köpa för endast 250 kr plus frakt i SAKs webbutik: a f g h a n i s t a n - n y t t r e da k t ö r e n t i l l b a k a efter 9-månaders pappaledighet. Uppe och rullar igen, kanske med lite nya perspektiv. Ja, det vill jag gärna tro. Vi på SAK pratar ofta om behoven i Afghanistan. Det kan ibland vara svårt att ta in vilka enorma behov av stöd det afghanska folket har. Den officiella statistiken för barnadödlighet säger att 257 barn av dör före fem års ålder, alltså lite drygt 25 procent. Andra siffror säger att det är vart femte, det vill säga 20 procent. Man får alltid ta siffror från Afghani stan med en nypa salt, osäkerhetsfaktorn kan vara hög och liknande studier kan därför få olika resultat. Men vad döljer sig bakom siffrorna egentligen jo, barn som dör! Barn. Små barn, som är så svaga att de inte klarar sig. Spelar det då någon roll om siffran är 20 eller 25 procent, vart femte eller vart fjärde barn? Ja, det är klart att det gör, skillnaden är ju fortfarande ett barn på fem. Men siffran är alldeles oavsett så obegripligt hög att man nästan inte kan förstå den, relatera till den. Afghanska nyblivna mödrar får ibland rådet av sina egna mammor att inte fästa sig för mycket vid sina barn medan de är riktigt små. Undrar hur många nyblivna mödrar som klarar av den uppgiften. Sätt dig själv in i den situationen och känn efter en gång. Och så här är det alltså i Afghanistan år Jag kan ibland behöva påminna mig själv om vad dessa siffror, som vi ideligen hänvisar till, egentligen betyder och att det är människor av kött och blod som döljer sig i statistiken. Jag vill tacka alla er medlemmar och Afghanistanfaddrar som får den här tidningen för att ni ger oss fortsatt förtroende. SAK är en viktig organisation och arbetsgivare i Afghani stan. Våra insatser ger faktiskt resultat barn går i våra skolor, vi ansvarar för all sjuk- och hälsovård i ett område där det bor 1,6 miljoner människor. Men vi skapar också arbetstillfällen afghaner jobbar på SAK läkare, vaktmästare, barnmorskor, lärare, sjukgymnaster... ja listan kan göras lång. Tack vare våra anställda, våra medlemmar och Afghanistanfaddrar sådana som du gör vi skillnad i Afghanistan. Förresten, välkommen till ett nytt nummer av Afghanistan-nytt. Ha det bra. Ba Omid-e didar! (Vi ses!) Markus Håkansson Redaktör #

12 tema jämställdhet med stormsteg. Av de kandidaterna i september månads val till de 249 platserna i parlamentets underhus, wolesi jirga, var 405 kvinnor mot 328 i valet Ännu viktigare än tillväxten i antal är tillväxten i deras attityd. Nu uttrycker de sig med allt större självsäkerhet trots att de kämpar mot tabun, öppen fientlighet från manliga kollegor och allmänhetens förklenande påståenden om att de tjänar manliga intressen. De har avvärjt försöken att skära ner antalet reserverade kvinnoplatser i parlamentet; de har krävt och fått utrymme i tunga organ som tidigare utestängde dem och de har lämnat bidrag i angelägna debatter. på en annan viktig beslutsnivå börjar kvinnorna långsamt ta för sig av möjligheterna att arbeta tillsammans med män i provinsernas och distriktens rådsförsamlingar, där de prioriterar gemensamma behov och håller uppsikt över den statliga verksamheten. De lokala råden har fortfarande inte beslutsrätt i viktiga frågor och männen är ofta motståndare till att låta kvinnorna fatta beslut i ärenden som rör inköp eller organisation, men nya tankar behöver få tid på sig för att slå igenom. Om de frön som planteras i de lokala församlingarna får näring, kommer demokratiprocessen att få starkare rötter. p å an d r a hå l l är kv i n n o r n a, med eller utan burka, flitigt engagerade inom alla områden: på familjerådgivningskontoren som jurister och socialarbetare; som läkare, sjuksköterskor, lärare och hälsorådgivare; som domare; som stor- och småföretagare; som ingenjörer och arkitekter; som IT-specialister; som journalister, författare och artister inom konst, teater, radio och tv; som diplomater, poliser, militära officerare och statstjänstemän av alla slag, inklusive en guvernör och flera ministrar och kommissionärer. Även om föräldraskap fortfarande har högsta prioritet för många kvinnor, finns det inga gränser för deras ambitioner. På många områden överglänser de männen. En ung, kvinnlig polis sa med ett bländande leende: När ni tänker på afghanska kvinnor, tänk då inte på broderi. Tänk snut! d e s s a kv i n n o r re p r e s e n t e r a r ett brett segment av samhället, men kärnan kommer i stor utsträckning från den konservativa men framstegsvänliga medelklass som finns både i storstäderna och på landsbygden. De vill varken bryta mot samhällets normer eller ta avstånd från islam. De är modiga och beredda att trotsa alla odds. Talibanerna har skickligt nästlat sig in i många delar av samhället som en mäktig politisk kraft och inte bara som militär aktör. Hotelser är ett av deras viktigaste vapen. Nattbrev med dödshot inte bara mot skolflickor och yrkeskvinnor, utan också mot manliga familjemedlemmar som tillåter sina kvinnor att röra sig fritt utanför hemmet, är ett effektivt avskräckningsmedel. Och det är inga tomma hot. Men trots flera uppmärksammade mord finns det hos både kvinnor och män en beundransvärt uthållig vilja att kämpa vidare. m y c k e t a v vi l j a n oc h en e r g i n kommer från ideella kretsar bestående av bland annat akademiker, socialarbetare, kvinnor, ungdomar, journalister och aktionsgrupper som ägnar sig åt en konstruktiv dialog kring fred och utveckling. Det spirande civilsamhället, ett nytt begrepp i Afghanistan, erbjuder möjligheter att arbeta kollektivt utifrån gemensamma intressen bortom de traditionella banden som bygger på släktskap och familjelojaliteter. De största framgångarna har kommit efter attacker mot samhällsordningens lägre nivåer av unga och ivriga aktivister som tröttnat på krigets slöseri. h i s t o r i e n på m i n n e r os s om a t t kö n s r o l l e r är en fråga som behöver lång tid för att mogna. Dagens krav på omedelbara resultat är orealistiska, i synnerhet nu när politikerna brottas med krympande förtroenden både inrikes och internationellt. Dagens kvinnor står inför större utmaningar än någonsin, eftersom det stöd de en gång fick av de manliga ledarna inte längre är lika starkt. Även om de nuvarande makthavarna officiellt ger kvinnorna ett halvhjärtat stöd, betraktar de ofta kvinnorna inte bara som betydelselösa utan som hinder i det politiska maktspelet. Och kvinnorna är på sin vakt. De fruktar att i den brådskande jakten på utträdesstrategier och fredsplaner kommer deras dyrköpta landvinningar att förhandlas bort i uppgörelser med de parter som struntar i grundläggande mänskliga rättigheter och vill avskaffa de framsteg som har krävt så mycket arbete. k v i n n o r n a s be s t ä m d a kr av på mer än en symbolisk närvaro i de beslutsfattande församlingarna förtjänar att lyssnas till. En mer balanserad bild av deras inneboende resurser kan stärka deras självförtroende och deras inflytande, och det hjälper dem att hindra den pågående attitydförändringen från att tappa fart. Afghanistan nytt Afghanistan-nytt ges ut av Svenska Afghanistankommittén, SAK. För signerade bidrag svarar författarna. Ansvarig utgivare: Ann Wilkens Redaktör: Markus Håkansson Insänt material: Allt material som frilansartiklar, insändare mm skickas till markus.hakansson@sak.se. För ej beställt material ansvaras ej. Allt material kan komma att publiceras på internet. Material som publiceras i Afghanistannytt publiceras även på under Creative Commonslicensen AT-NC-ND 2.5. Redaktionsråd: Helen Hellmans, Börje Almqvist, Carl Schön meyr, Klas Bjurström, Rohina Abdulkhalil och Markus Håkansson ISSN Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm Annonspriser: Helsida: kr halvsida: kr 1/4 sida: kr Afghanistan-nytt ingår i medlemsavgiften som är 225 kr/år. Årsavgiften sätts in på pg: (Extra familjemedlem kostar 50 kr.) För ungdomar under 25 år, 75 kr/år. Prenumeration för 4 nr/år kostar 100 kr. Europa 230 kr. Övriga världen 300 kr. Lösnummerpris: 30 kr. För adressändring, medlems- och prenumerationsärenden kontakta info@sak.se. Adress: Svenska Afghanistankommittén. Trekantsv Stockholm. Tel Fax info@sak.se Stöd SAK: PG BG Afghanistan-nytt stöds med bidrag från Forum Syd. Forum Syd delar nödvändigtvis inte de åsikter som här framförs. SAK ansvarar för innehållet. Upplaga: ex. Presslagd: 25/ Omslagsbild: Frida Engman 12 #4 2010

13 Bild Kvinnokuren i Kabul. Bo Lambert är fotograf, pensionerad professor i miljömedicin och har besökt Afghanistan flera gånger. 12 mars 2008 I Afghanistan ser man ofta kvinnor i burka sitta på huk vid vägkanten, ensamma eller i sällskap av barn eller andra kvinnor. Ibland tigger de, ibland tycks de vänta på något eller någon, ibland tycks de inte ha någonstans att ta vägen. Den här kvinnan sitter i skydd av den väldiga, dovgröna bilhuven, som också den skulle se ensam och övergiven ut om inte hon satt sig där och uppgraderat den till kvinnokur. Det är en helt vanlig gata i Kabul. Trottoaren är belamrad av allehanda föremål; cyklar och rör, en vinsch och ett borrtorn, en blänkande pump och en skruvpress på stativ. En rörmokare har lagt beslag på trottoaren. Den blå skylten med sin eleganta arabiska skrift och felstavade engelska erbjuder djupborrning av brunn, installation av vattenpump och rördragning i byggnader. inte vara någon fördel, om man nu skulle söka efter en sådan. Varför sitter hon där? Kanske är hon änka och saknar släkt i Kabul. Då kan hon ha svårt att klara sig eftersom det är olämpligt för en kvinna att prata med främmande män och att utan sällskap röra sig utomhus. Det är nästan omöjligt för henne att få ett jobb, inte bara för att hon är kvinna, utan också för att hälften av männen är arbetslösa, och de har ju företräde. Förmodligen är hon barnlös, för hade hon barn skulle de kunna arbeta och dra in åtminstone så mycket att en liten familj skulle kunna överleva. I fattiga familjer i Kabul är det inte ovanligt att barnen arbetar så snart de kommit upp i fem-sexårsåldern. Livet är hårt för en ensam kvinna i Kabul, kulturen kräver att hon skyddas av en man. Det finns gott om män som vill erbjuda skydd, som tränger sig på, som kräver sin manliga rätt. Mellan trottoaren och gatan går regndiket som fungerar som skräp- och avfallsränna. Gatan saknar fast beläggning och täcks av damm, grus och småsten. Detta är en vanlig typ av gata i Kabul. En passerande bil eller en vindpust kommer att riva upp ett moln av lätt, torrt damm som följer med långt ned i luftvägarna och bidrar till kabulhostan som rosslar i stadens alla strupar. Dammet är så fint att burkans ansiktsnät inte kan utgöra något skydd; burkan kan alltså Hon sitter på huk, nästan som på språng, och visste man inte bättre skulle man kunna tro att hon var på väg att styra huven mot nya, djärva mål. Kanske är det hennes sätt att bli sedd. Kanske har hon funnit trygghet i den gamla huven och installerat sig där för gott som en staty, en naturlig utsmyckning av gatumiljön. Kanske sitter hon bara där en stund och kurar framför sin huv, utan att vänta sig något särskilt. Text & bild: Bo Lambert #

14 Chefen för det hela Peter Brune är ny generalsekreterare för SAK. Brune ska minsann inte stå här och läsa en bok om samhällsvetenskapliga perspektiv. Brune ska vakta området mellan den tallen och den tallen. Uppfattat! Det skrek ett befäl åt SAKs generalsekreterare, Peter Brune, sisådär Anledningen till att befälet på P6 i Kristianstad fick ett sådant utbrott var att jag under värnplikten studerade sociologi med fokus på invandrarfrågor och av någon anledning tyckte befälet att detta var provocerande, säger Peter. Text: Markus Håkansson Var det något lumpen förde sig för min del så var det ett brinnande intresse för fredsfrågor. Peter Brune, 47, har varit SAKs generalsekreterare sedan augusti Under den tiden har han hunnit med tre intensiva resor till Afghanistan och här hemma i Sverige har Afghanistan stått högt på den inrikespolitiska dagordningen. Det har handlat mycket om att positionera sig och försöka nyansera en ibland alltför förenklad debatt om Sveriges engagemang i Afghanistan. Men framför allt har det handlat om att sätta sig in i SAKs arbete och lära sig Afghanistan. Peter är nu chef över cirka medarbetare, varav 99,7 procent är afghaner. Med en solid bakgrund för frågor som fred och konflikt har han en god grund att stå på. Fäbless för Latinamerika Peter var 21 år när han besökte Latinamerika första gången tog han ett sabbatsår från lärarstudierna och begav sig till Chile. Under demonstrationerna mot Pinochets diktatur blev han och övriga demonstranter bortmotade med vattenkanoner. Folk som besökt Afghanistan brukar ibland tala om the Afghan bug. Det är ett mycket smittosamt kryp och att bli biten Privat Peter Brune. innebär helt sonika att man blir ohämmat förtjust i landet där man blev biten och bara måste dit igen och igen... Inte sällan är det inledningen på en livslång relation. Peter måste ha blivit kraftigt infekterad av the Latin America bug under sitt första möte med Latinamerika. Sedan dess har han nämligen varit där varje år. År 2011 blir nog det första året sedan 1984 som jag inte åker dit, säger han. Peter verkar vara av en tänkare. Lagd åt det akademiska hållet. Han har emellanåt en hög abstraktionsnivå i sitt sätt att se på sin omgivning och hittar många intressanta ingångar på vitt skilda områden. Han är ödmjuk. När han började på SAK var han inte sen med att sätta sitt eget namn på kökslistan han skulle minsann också städa i köket och koka kaffe åt kollegerna sympatiskt! Efter att ha utbildat sig till kemi- och biologilärare i Stockholm jobbade Peter Det är viktigt att SAK fortsätter att leverera bra bistånd till ett av världens mest utsatta folk. Peter Brune ett tag som folkhögskolelärare. Men snart gick han vidare och hamnade i organisationsvärlden Caritas, Svenska Freds- & Skiljedomsföreningen och andra innan han 1995 blev generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen. När jag började på Kristna freds var vi 2,5 tjänster på Stockholmskontoret. När jag slutade var vi ungefär ett dussin. Trots sjunkande medlemstal och bristande engagemang lyckades vi ändå ganska väl i vårt arbete och var, enligt mig, en bidragande orsak till att svenskt bistånd fick en tydligare koppling till fredsagendan. Milisen i Kongo 2004 började Peter jobba med konfliktanalys i Somalia, Etiopien, Kongo och Sudan för Life & Peace Institute (LPI) i Uppsala. När jag undrar vilka frågor han jobbade med där tar han upp följande exempel: En beväpnad milis hade under en tid satt skräck i Kongos byar och hos lokalbefolkningen. De allra hemskaste av övergrepp och brott begicks. Situationen var föremål för omfattande diskussioner i FN:s säkerhetsråd vilka insatser skulle sättas in för att stävja milisen? LPI genomförde vid detta tillfälle en omfattande studie med anledning av just dessa övergrepp. Efter att med olika metoder fått in svar från bönder, bybor och annat folk kom vi fram till att det som påstods vara en flertusenhövdad milis egentligen inte var större än en handfull personer! Brotten som begåtts var grova men förhållningssättet till en milis på 14 #4 2010

15 ett par tusen, som det påstods i den internationella ofta grovt förenklade, våldsamt överdrivna och även många gånger okunniga diskussionen på internationell, nivå i jämförelse med en kriminell grupp på ett dussintal personer kräver ju lite olika insatser, säger Peter. I augusti 2008 sa Peter upp sig från LPI och flyttade med sin familj till Managua i Nicaragua. Min fru Carin hade fått jobb på svenska ambassaden. Min tanke var att vara hemmapappa ett tag. Men så blev det inte riktigt, en månad efter ankomst fick Peter jobb på UNDP (FN:s utvecklingsprogram) som senior rådgivare, dock på halvtid, så det blev lite tid hemmavid också. Men inte mer än att han hann med att läsa lite distanskurser, bland annat organisationsutveckling, vid svenska universitet vid sidan. När tiden i Nicaragua började närma sig slutet såg han en platsannons som väckte hans intresse Svenska Afghanistankommittén sökte en ny generalsekreterare. Sen gick allt på räls. Peter sökte jobbet, fick erbjudandet och tackade ja. Vilka tror du är de största utmaningarna med det här jobbet? Det är nog avvägningen mellan å ena sidan det praktiska arbetet vi bedriver i form av att till exempel att driva skolor och sjukhus (service delivery) å den andra sidan vårt viktiga arbete som handlar om kapacitetsutveckling och där SAK har en mer rådgivande roll i syfte att bygga kompetens hos inhemska aktörer (capacity building), säger Peter och fortsätter: Uppföljningsarbetet är en annan viktig pusselbit. När vi lämnar över exempelvis driften av en skola till Afghanistans utbildningsdepartement så kan vi inte acceptera en försämrad kvalitet i undervisningen, så har ibland varit fallet och därför krävs förbättrade kontrollmekanismer för uppföljning. Om du kikar lite framåt, vilka avtryck vill du göra? Förra ordföranden Lena Hjelm-Wallén sa till tidigare generalsekreteraren Bengt Kristiansson när han avgick att du kom minsann inte till ett dukat bord och syftade till Bengts förtjänstfulla arbete att ena en i vissa stycken rörig organisation. Jag tillträder den här tjänsten och känner att mycket är på plats vad gäller strategier, centrala avtal och organisationsstruktur. Som jag ser det nu är det mitt uppdrag att förvalta det som har byggts upp. Det är viktigt att SAK fortsätter att leverera bra bistånd till ett av världens mest utsatta folk och detta särskilt i en tid då mycket står på spel och där begrepp som förtroende och trovärdighet blir allt viktigare, avslutar Peter Brune innan nästa möte tar vid att vara generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén är bitvis tufft och ställer stora krav på förmågan att göra hundra saker samtidigt. Å Svenska Afghanistankommitténs vägnar hälsar jag dig varmt välkommen Peter. Vad tycker SAK... egentligen? Inom Afghanistankommittén verkar det som om ni tycker mycket, men vad tycker ni egentligen?. Ungefär så uttryckte sig en journalist vid ett samtal med vår informationsavdelning. Vi upplevde också under den svenska valrörelsen att man ofta refererade till vad Afghanistankommittén ansåg. Om man då valde att citera olika företrädare med viss urskillning fanns det stöd för rätt olika åsikter. Och så ser det väl egentligen också ut. Text: Peter Brune Peter Brune är SAKs generalsekreterare. Vid den medlemskonferens som ägde rum i oktober var deltagandet rekordhögt. Jag genomförde under konferensen en så kallad värderingsövning där jag presenterade två olika motsatspositioner. Vi hade tre sådana övningar. Övning 1 handlade om capacity building (kompetensutveckling) kontra service delivery (tillhandahållande av sociala tjänster), övning 2 om att förmedla svenska värderingar kontra att vara värdeneutral i vårt arbete. Den tredje omgången handlade om svensk trupp. Uppmaningen var helt enkelt denna: Ni som vill ha svensk trupp kvar ställer er i det hörnet och ni som vill att de ska hem, ställer er i det andra. Ni som tycker det är svårt att ta ställning kan ställa er i mitten. Det intressanta var att det blev ungefär lika i fördelningen. Med övningen följer att man kan framföra argument för varför man har positionerat sig som man gjort samt att man får byta åsikt/position under övningens gång. Syftet är givetvis inte att öka polariseringen utan tvärtom visa på att vi har högt i tak i organisationen, att kunna lyssna på olika argument i komplexa frågeställningar samt att visa på att: A. Frågan om ja eller nej till svensk trupp inte är den viktigaste frågan för oss B. Vi klarar av att våra medlemmar har olika åsikter. Samma övning gjorde jag senare vid ett möte med lokalkommittén i Göteborg. Generellt var det mycket bra diskussioner även där och ett liknande utfall. Stort mediefokus Det har varit mycket mediefokus på SAK under hösten och man har velat avkräva oss enkla svar för eller emot svensk trupp. För oss har det varit viktigt att förklara att frågan är mycket komplex och att vi har ett årsmötesbeslut som går ut på att vi avstår från att ta ställning till frågan om svenskt deltagande i Isaf just på grund av att våra medlemmar har så olika åsikter. Samtidigt har årsmötet antagit ett uttalande att internationell trupp kan accepteras i Afghanistan i nuvarande skede så länge det finns ett tydligt FN-mandat till stöd för deras närvaro. I stort sett anser jag väl också att vi har lyckats ganska bra i ambitionen att förmedla vår syn och att undvika förenklade ställningstaganden, för eller emot. Till bilden hör också att läget i Afghanistan kontinuerligt förändras och frågan kommer med säkerhet att diskuteras livligt även framöver inom och utom SAK. #

16 tema jämställdhet Jag har ett problem! Tolfteklassaren Kirima vill studera till läkare men får inte. Trots att allt fler flickor får möjlighet att gå i skolan är det få som går vidare till högre utbildning. Kirimas dröm är att bli läkare, men hennes pappa vill inte låta henne studera vidare. Text: Sara Brinkberg Sara är frilansjournalist och har tidigare praktiserat på SAKs Stockholmskontor. Hon kom nyligen hem från en resa till Afghanistan. Fönstren står öppna i klassrummet som tillhör niondeklassarna i Mashad Girls School i byn Keshim i nordöstra Afghanistan. Solen skiner, men det är kyligt, och några av flickorna huttrar och gnider händerna mot varandra för att hålla värmen. Över fönsterkarmarna har de slängt sina blå burkor. Lärarinnans hänger på en krok vid svarta tavlan. Frida Engman som arbetar med Svenska Afghanistankommitténs vänskoleprojekt står framför klassen. Hon frågar: Hur många här skulle vilja bli läkare? Nästan alla flickor räcker genast upp handen. Frida berättar senare att hon inte är förvånad. Det är det allra vanligaste svaret. Alla vill göra något för sitt lands utveckling, och vill man inte bli läkare så är det läraryrket som är drömmen, säger hon. Åkte till Pakistan för att få vård Lite senare träffar vi Kirima i klass tolv. Hon har hämtat ut plaststolar från rektorns besöksrum och ställt dem i solen intill de nya, turkosblå skolbyggnaderna. Också hon drömmer om att bli läkare. Men jag har ett problem. Min pappa vill inte att jag lämnar Keshim för att studera på universitet. Kirima har egen erfarenhet av att det behövs fler läkare i Afghanistan. När hon själv blev allvarligt sjuk för några år sedan fick hon åka ända till Pakistan för att få vård. Enligt henne beror den kvinnliga läkarbristen bland annat på att det fortfarande finns många fäder som inte låter sina döttrar studera vidare, speciellt på landsbygden. Säkerhetssituationen är dålig och de vill inte att döttrarna ska lämna hemmet för att studera. De vill att de ska arbeta hemma eller bli lärare i byskolan. Men jag vill bli läkare och kunna hjälpa mitt folk, säger hon. Trots att hon själv stöter på hinder i karriären har hon hopp om framtiden. Nu för tiden uppmuntras kvinnor att studera. Förutom kvinnliga läkare behöver vi också kvinnliga poliser, lärare och journalister, säger hon. Säkerheten viktigast Behovet av jämställdhet i Afghanistan är slående, men kan vara svårt att tala om. Vi träffar Jan Agha (se också sidan 20) som arbetar som lärare i Zuhruddin Boys School i provinsen Takhar i nordöstra Afghani stan för att tala om FN:s millenniemål, där jämställdhet är ett av nio utvecklingsmål för Afghanistan*. Jämställdhet är självklart viktigt också i Afghanistan, men det inte det som är viktigast för landets utveckling. Säkerhet är det allra viktigaste målet för Afghanistan. Har vi inte säkerhet så kan vi inte göra någonting alls för folket, säger han. Jan Aghas önskan är att både talibanerna och de utländska trupperna ska lämna landet. Kriget påverkar hela Afghanistan. Om säkerhetsläget vore bättre skulle människor kunna arbeta, bedriva handel och berika sina regioner och hela landet. Barnen skulle kunna gå till skolan utan att vara rädda för talibaner eller bomber, säger han. Hälften flickor i SAKs skolor Enligt Svenska Afghanistankommitténs talesperson i jämställdhetsfrågor, Johanna Fogelström, är säkerheten en förutsättning för att kunna arbeta med jämställdheten i Afghanistan. Men det är också en risk att den bristande säkerheten blir en ursäkt för att En pojkes tankar om jämställdhet Flickor leker inte samma lekar som vi pojkar gör, för deras pappor vill inte att de leker med pojkar. Jag tror att flickor också tycker om fotboll även om deras pappor inte vill att de ska göra det. Jawed går i elfte klass i Zuhruddin Boys School i provinsen Takhar i nordöstra Afghanistan. Han tycker mycket om att spela fotboll med sina kompisar. inte arbeta nog med jämställdhetsfrågor, säger hon. Enligt henne är SAKs allra viktigaste arbete för jämställdheten att hälften av alla barn som går i SAK-skolor är flickor. Det är en oerhört viktig början. Utbildningen är viktig för att både män och kvinnor ska kunna komma till tals, men det är också en början till att kvinnor ska kunna bli delaktiga i det ekonomiska livet. Inkomst är makt och för mig handlar jämställdhet just om att balansera maktförhållanden. Men om flickor som Kirima inte får studera vidare trots att de lyckats bra i skolan? Proppar finns det, absolut. Av tradition utsätts kvinnorna för social kontroll och ska bära upp familjens heder. Då kan en ogift kvinna inte släppas iväg för att studera hur som helst, det är en del av den sociala strukturen. Men det måste betyda något att så många flickor nu går i skolan. De bildar en kritisk massa som kommer att se till att det börjar hända saker. Men det är också viktigt att det internationella samfundet ser till att kvinnors rättigheter i Afghanistan får större betydelse och inte förhandlas bort. * FN:s åtta millenniemål som syftar till att höja lägstanivån på utvecklingen i världen har i Afghanistan kompletterats med ett nionde mål ökad säkerhet i landet. 16 #4 2010

17 Frida Engman Kirima går i tolfte klass och vill plugga vidare till läkare. Men säkerhetsläget gör att hennes pappa inte vill att hon lämnar hembyn för studier i Kabul. #

18 tema jämställdhet Utbildning av barnmorskor på SAKs skola i Maidan Shahr. Maryam sitter till vänster i röd-grön sjal. Pionjärer i det tysta Maryam är första yrkesverksamma kvinnan i sin hemby någonsin! Maryam är elev på Svenska Afghanistankommitténs barnmorskeskola i Maidan Shahr i Wardakprovinsen, sydväst om Kabul. Hennes hemdistrikt i Paktikaprovinsen kontrolleras av talibanerna. Det finns ingen regeringskontroll ute i byarna. Där är det lokalsamhället och talibanerna som styr. Text & bild: Börje Almqvist Börje är ledamot i SAKs styrelse och tidigare SAK-anställd. När SAK för två och ett halvt år sedan började rekrytera barnmorskeelever i Paktika var det väldigt svårt att hitta kurskandidater. Motståndet var kompakt. Ingen familj var intresserad. Det krävdes mycket diplomati och övertalning för att förmå några familjer att tillåta en av familjens kvinnor att börja på barnmorskeutbildningen. Normalt rör sig en kvinna på landet i Paktika inte långt bortom hemmet i byn. Provinsen är även med afghanska mått mätt konservativ. Livet styrs av traditionella värderingar. Därför undrade jag hur hennes familj och grannar hade reagerat när hon ville bli barnmorska. Jag kommer från en litterat familj och det var min familj och lokalsamhället tillsammans som beslutade att jag skulle börja på kursen, förklarar Maryam. Med tanke på den allmänna bilden av talibaner som sätter sig emot att kvinnor gör något utanför hemmet så är hennes studier och framtida yrkesverksamma liv ett genombrott för kvinnorna på bygden. Jag hade en vision om att jag ville bli barnmorska. Jag vill hjälpa min hembygd och minska dödligheten bland kvinnorna. Jag har känt kvinnor som dött i födslorelaterade sjukdomar. Min kusin dog på det sättet, säger Maryam. Utbildningen är numera tvåårig (tidigare 18 månader). Hon får lära sig mycket nytt som ska förmedlas vidare. Hon har förutom kunskaper i hur man hjälper kvinnor att föda på ett säkert sätt studerat barnhälsovård och hygien och fått lära sig om säkert moderskap, som familjeplanering och kvinnohälsa kallas i Afghanistan. 18 #4 2010

19 På väggen på barnmorskeskolan sitter denna upplysande affisch. Det bästa är att jag kan hjälpa mina medmänniskor att föda säkert, säger hon. Innan hon reste till Maidan Shahr var hon lite undrande. Hur skulle hon bo? Hur skulle hon bli bemött? Och hur skulle kamraterna vara mot henne? Hon insåg dock snart att hon oroat sig i onödan. Folk här är väldigt vänliga och det är en bra miljö. Fawzia En av de hon lärt känna på skolan är den 18-åriga kurskamraten Fawzia. Precis som de andra kamraterna var Fawzia först lite blyg inför den utländska gästen, men när Maryam berättat klart är hon en av flera som räcker upp handen och är ivriga att berätta om sig själva. Fawzia kommer från det relativt närbelägna Chakdistriktet som också ligger i Wardakprovinsen. Min syster gick i barnmorskekullen före mig och hon uppmuntrade mig att göra detsamma och min familj sa också ja, men Även hennes hemdistrikt är talibankontrollerat. Det finns ingen regeringskontroll, så det hänger på om de lokala talibanerna är med på noterna om det ska ske något så ovanligt som att en kvinna utbildar sig långt från hemmet. Jag fick tillstånd att gå kursen efter ett beslut som togs gemensamt av våra åldermän, inflytelserika personer, religiösa ledare, lokalsamhället och talibanerna, berättar Fawzia. Men bara för några år sedan hade SAK svårt att hitta någon kandidat från hennes hemtrakt som fick utbilda sig till barnmorska. Då vände sig läraren på barnmorskeskolan i Maidan Shahr till en av SAKs läkare på en klinik i Chak och bad om hjälp. Han föreslog då sin egen fru som kandidat och hon blev antagen till kursen. Läkarens fru är alltså Fawzias syster och då var det inte så svårt för Fawzia att få ett ja från föräldrarna att få anmäla sig till barnmorskeutbildningen. Kvinnorna har stora problem i min hemtrakt, men kvinnodödligheten har faktiskt minskat efter det att en av SAKs kliniker fick sin första utbildade barnmorska. Jag vill också vara med och hjälpa till Mödradödlighet Barnmorskor Afghanistan har en av världens högsta mödradödlighet kvinnor dör på grund av graviditetsrelaterade komplikationer (det är mer än en kvinna varje halvtimme). SAK driver för närvarande tre barnmorskeskolor i provinserna Wardak, Samangan och Sar-e-Pul. Kriterier för att bli antagen till SAKs barnmorskeutbildningar: 18 år eller äldre 9-årig skolgång Gift och helst ha barn Utvald av det lokala samhället Villig att flytta till utbildningsorten Införstådd med att återvända till hembygden för att verka som barnmorska SAK har hittills utbildat 175 barnmorskor med att minska dödligheten bland kvinnor, säger Fawzia. Fotnot: Maryam utexaminerades i våras och hennes dröm har gått i uppfyllelse. Hon arbetar nu som barnmorska hemma i byn i Paktia. Trots sin ungdom har Maryam redan gjort kvinnohistoria. Hon är pionjären som yrkesverksam kvinna i sin hembygd. #

20 Kamila Nayiby: Barn, nej det får vänta SAK-anställda Kamila och Jan Agha om livet, jobbet och framtiden. På SAKs vänskolekonferens i Vänersborg träffar jag Kamila Nayiby och Jan Agha, båda kolleger från Afghanistan som för första gången besöker Sverige. Första gången i Europa. Ja, första gången de överhuvudtaget beger sig utanför Afghanistans gränser, så när som på en tids vistelse i Pakistan under talibanregimen. Text & bild: Markus Håkansson Kamila jobbar med kapacitetsutveckling på SAKs kontor i Mazar. När jag frågor om hon trivs på jobbet svarar hon med en förvånad blick: Ja men självklart, som om frågan vore konstigt ställd. I sitt jobb åker hon ut till omkringliggande byar och pratar med lokala myndigheter för att undersöka vilka behov som finns. Sedan är det hennes jobb att försöka tillgodose deras efterfrågan. Det kan till exempel handla om en lokal myndighet som saknar en fungerande dator. Uppföljningsarbetet är viktigt, dels för att undersöka att det verkligen var en ny dator de behövde och dels att den faktiskt används och underlättar arbetet för de anställda. Kamila gör karriär. Hon är ung, framåt, tuff och glad. Hon har haft flera jobb, är välutbildad och nygift. Kamila är 22 år. Det är inte utan att man får sig en lite tankeställare 22 år hennes digra cv skulle med lätthet kunna tillhöra en framgångsrik 40-åring. Barn, nej det får vänta, säger hon och skrattar. j a n ag h a är 27 år, lärare och barfota när jag träffar honom i gympasalen på Vänerskolan. Han lärde sig engelska under tiden i Peshawar, Pakistan under talibanåren. Idag bor han med sina föräldrar och Human beings are members of a whole, in creation of one essence and soul. If one member is afflicted with pain, Other members uneasy will remain. If you ve no sympathy for human pain, the name of human you cannot retain! Av: den afghanske poeten Saadi Shirazi Uppläst av Jan Agha, SAK syskon i sin forna hemby Wurzaj. Men sedan vi flyttat tillbaka efter talibanernas fall har vi byggt om huset helt och hållet. Jan Agha är inte bara engelsklärare utan undervisar också i data. Det gör mig nyfiken hur jobbar man som datalärare när man inte har någon internetuppkoppling, när tillgången på datorer är knapp och man inte alltid ens har tillgång till elektricitet. Hur ser det ut med internetuppkoppling där du bor? Vi har inte tillgång till internet men ibland kopplar jag upp mig genom mobiltelefonen för att typ ladda ned antivirus och liknande. Jag tänker, vad ska du med antivirus till när du ändå inte är uppkopplad? Jag behåller tanken för mig själv. k a m i l a är rä d d för att talibanerna ska återta makten i Afghanistan. Det är klart. Med talibaner vid makten skulle jag inte kunna leva mitt liv som jag gör idag, och fortsätter: Talibanerna är egentligen inte afghaner de kommer framför allt från våra grannländer och mellanöstern. Ser du någon skillnad på de nya talibanerna och de som satt vid makten tidigare? Många säger att det finns skillnader och att de nya skulle vara mer utbildade och så men för mig är det samma rörelse man har samma människosyn och utnyttjar koranen på samma sätt som förra gången. När jag ställer den politiskt högaktuella frågan i Sverige om hon är för eller emot internationell trupp blir svaret enkelt. Om de utländska styrkorna dras tillbaka skulle det innebära en katastrof för Afghanistan. Vår egen militär är ännu för svag för att kunna ta över säkerheten i hela landet. Talibanerna skulle ta över. j a n ag h a s pa p pa heter Abdullah. Jan Agha han har tre bröder och två systrar. En av hans bröder kör bulldozer i den nordostliga provinsen Badakshan. Hans ena syster delar make med två andra fruar, något som upprör Jan Agha. Det är ingen harmoni i den familjen och det är ju inte så konstigt när tre fruar har samma man. Jan Agha säger att han är orolig för sin syster. Han är själv förlovad och ska gifta sig inom några år men han vill att hans fästmö ska gå klart skolan. För honom är det en självklarhet att bara ha en fru. Hemmets inkomster kommer dels från 20 #4 2010