Del 13, Av Bo Simonsson

Transkript

1 Del 13, Av Bo Simonsson När översättningsprojektet för EU började ta slut gick jag vidare i min nya karriär. Jag fick kontakt med en översättningsbyrå i Norge som jag gjorde några jobb för. Ägaren ville öppna ett kontor i Sverige och vi började skissa på detta och beslutade att slå till med mig som ansvarig. Sagt och gjort, i oktober 1998 hade jag skaffat lokaler och utrustning och slog upp portarna för Stockholms nya översättningsbyrå. Det var ett stenhårt jobb att bygga upp denna verksamhet, men det var en bransch som jag trots allt visste mycket om så kunderna strömmade till och snart fick jag en medhjälpare i form av Lasse som jag kände ända sedan den första tiden i Göteborg Det roliga var att det ju var han som några år tidigare ringde mig och undrade om jag kunde översätta kursmaterial för U-Man. Nu jobbade vi plötsligt tillsammans med denna översättningsbyrå. Det gick bara bättre och bättre för företaget och vi fick en massa kunder, kända storföretag och myndigheter. Jag kände mig stolt över detta när jag tänkte på min resa från dörrnasare i blåställ som knackade in inbrottsskydd och sedan smusslade ned några hundralappar som skattemyndigheterna aldrig fick se röken av. Någon som läser detta kanske tycker att jag skryter. Så kanske det är, men jag har redogjort för så många dumheter som jag inlåtit mig på, jag har beskrivit min blåögdhet och mitt löjeväckande blidkande av kejsarna av FSC-office att det känns skönt att få skriva om något bra som jag gjort också. Under samma tid kom det nya expansionsplaner från kyrkans högsta ledning. Detta med Golden Age of Tech var en sådan lavinartad framgång fick man höra att de nu skulle ta nästa stora kliv in i den gyllene framtiden. Nu skulle världen erövras. Människorna skulle strömma in till kyrkorna, men det gällde ju att kunna ta emot dem också. Därför skulle man skaffa vad som kallades ideala orger. Med ideala orger menades stora, nya eller renoverade byggnader som ägdes av kyrkan och som var inredda på ett visst standardiserat sätt för att allt skulle flyta smidigt och effektivt. Vid entrén skulle ett särskilt informationscenter byggas med TV-skärmar som informerade nya personer vad scientologin egentligen handlade om. Genomtänkt in i minsta detalj. Men hur skulle detta bekostas? Jag var nog inte den ende som undrade och som hade en liten gnagande misstanke om att man skulle komma att vända sig till dem som brukade vara deras mjölkkossor, det vill säga oss.

2 Jodå, jag började kunna det här, visste hur tonerna gick. Nu började man hålla Ideal-Org-events. Så nu hade vi inte bara IAS-events, utan också Ideala-Orgevents. De gick till på ungefär samma sätt som IAS-eventen. Någon började tala och berätta om hur mycket bra kyrkan gjorde och vilka lömska fiender den hade. Sedan skisserades alla dessa storvulna framtidsplaner upp med människor som strömmade till kyrkorna och ett samhälle som välsignades med kyrkans nådegåvor. Nu behövdes bara dessa byggnader. Man kunde donera på olika nivåer och belönades med fåniga vikingatitlar beroende på hur mycket pengar man donerat. Viking, Storhövding, Tors hammare, ja något i den stilen. Man fick ett certifikat med några berömmande ord plus ett länsat konto. (Mer rättvisande titlar hade varit: Dumskalle, Blåst, Hjärndöd, Tanketom, Amöbanivå etc.) Finns det någon som ännu inte räknat ut hur detta skulle utvecklas för min del? Nej jag tänkte väl det. Mitt första Idel-Org-event hölls i en lokal i Fältöversten på Östermalm. Mina föresatser var de vanliga. Inte lämna ifrån mig ett öre. Och resultatet var som vanligt kronor kostade kalaset. Och mer skulle det bli. Varför? Hade jag inte lärt mig någonting? Hade det handlat om det gamla konceptet med FSC-office och Flag hade jag gått min väg. Men detta var post- FSC, en ny tid när vi lämnat det gamla bakom oss, trodde jag. Det var också kyrkans budskap. Den nya ledningen med Miscavige i spetsen inlät sig inte på några ohederliga dumheter, nej det var seriösa människor som jobbade hårt för att rädda planeten. Skulle vi då vara sämre och inte ställa upp med vad vi kunde? Nej då fick man allt bidra med en liten slant i alla fall. Sedan var det detta med OT-auditeringen. Jag suktade fortfarande efter den och trodde i min enfald att om man visade sin lojalitet och bidrog till kyrkan så skulle jag en vacker dag kunna få tillträde till dessa högre sfärer av medvetenhet. Jag började fundera över om jag inte rentav skulle utbilda mig till auditör. Det var egentligen det smartaste alternativet, det var i alla fall den allmänna uppfattningen trots att väldigt få valde den vägen. Utbildningen kostade visserligen, men inte alls lika mycket som auditering. Och under utbildningen fick man studera tillsammans med en så kallad twin, en partner. Man auditerade helt enkelt varandra hela vägen upp till Clear. Jag började fundera mer och mer i dessa banor. Jag åkte med Tomas till kyrkan i England, i St. Hill söder om London. Här hade Hubbard byggt upp verksamheten på 60-talet. Han hade köpt ett gods med en vacker mangårdsbyggnad uppe på en höjd med utsikt över böljande fält. Typisk engelsk pastoral idyll. Sedan hade han låtit uppföra en slottsliknande byggnad som inrymde lokaliteter för auditerings- och kursverksamheten. Mangårdsbyggnaden var en herrgårdsliknande länga i sten.

3 Hubbard hade köpt den av någon österländsk kunglighet. Huset var nu museum och vi fick göra en rundvandring därinne. Till och med möblerna fanns kvar från förr. Det märkligaste i huset var barnkammaren. Den var tapetserad med motiv som föreställde apor utklädda till människor. Man kunde se ett ap-par som promenerade i eleganta kläder, apbarn som åkte karusell med mera. Denna tapet hade en intressant bakgrund. Den var nämligen designad av en släkting till Winston Churchill. Jag åkte med Tomas därför att han vurmade för den här organisationen och menade att här var det inte som på Flag. Här rådde brittisk gästfrihet och brittiska gentlemannamanér. Jag ville se om det verkligen stämde och tyckte mig nog se att det kanske kunde stämma, fast så här i efterhand tror jag faktiskt att det var mitt önsketänkande som spelade mig ett spratt. När jag kom hem bestämde jag mig för att inom 2-3 år resa dit och göra auditörsutbildningen. Detta fyllde två syften. Jag var säker på att jag skulle bli en bra auditör. Jag tänkte öppna en privat verksamhet. Jag ville också kunna erbjuda denna i mitt tycke fantastiska teknologi till vanliga människor, människor som aldrig skulle sätta sin fot i kyrkan. Jag tyckte att det var synd att kyrkan var så offensiv och penninghungrig. Sedan skulle jag kunna få auditering gratis inom ramen för kursen. Många flugor i en smäll där! Jag började att lägga undan pengar och betalade in litet varje månad till St. Hill. Inte så jättemycket men långsamt växte i alla fall mitt konto. Men om jag skulle kunna vistas på St. Hill i England kunde jag ju inte jobba kvar på översättningsföretaget. Så jag sa upp mig. Lasse tog över ansvaret för verksamheten och jag fortsatte som frilansare för bolaget och även för andra uppdragsgivare. Som frilansande översättare kan man vistas var som helst och jobba. Man sköter allt via nätet. Jag slutade i företaget vid ingången till år 2002 och jobbade därefter som frilansande översättare. Det fanns gott om jobb och jag klarade mig fint på det jag fick in den vägen. I och med att jag var mer fri gjorde jag någonting jag längtat efter länge. Jag bosatte mig i Grebbestad vid havet på Västkusten i 6 månader, från den 1 april och in i oktober. Det var precis vad jag behövde. Leva vid havet och klipporna. Samtidigt fortsatte jag att lägga undan pengar till min auditörsutbildning i England. Hösten 2004 såg jag ett filmat event där överkuckun Miscavige talade. Han bredde verkligen på och berättade om vilka fantastiska framsteg kyrkan gjorde, att det började växa upp ideala orger runtom i världen och att antalet medlemmar ökade explosionsartat. De här tendenserna kunde man sannerligen inte se något av i Sverige. Här gick hela rörelsen kräftgång, men vi

4 var väl litet efter här i landet förstås, tänkte jag. Men jag vädrade morgonluft. Nu verkade det som att kyrkan äntligen var på rätt kurs. Så när jag talade med en kille som jobbade på kyrkan i Stockholm som tyckte att jag borde bli mer aktiv i kyrkan och gå någon kurs tänkte jag att nu var det nog dags att kliva på tåget på allvar. Det kunde ju vara en bra förberedelse inför min resa till England också. Så jag anmälde mig till en kurs jag gjort tidigare men som kyrkan rekommenderade alla att göra om. Det spelade ingen roll om man gjort kursen tidigare. Nu var det andra tider. Allt var standard, alltså precis som Hubbard avsett. Jag började kursen i januari och var klar någon gång under våren. Jag har alltid varit en bra studerande så jag hade inga större problem att klara kursen. Jag kände ju igen allt material men det kändes ändå bra, litet som en nystart. Skillnaden mot förut var framförallt att man skulle sitta mot en vägg och kunna rabbla upp vissa moment utantill. Den svåraste utantilluppgiften var att klara av att rabbla upp hela den utvidgade tonskalan, en skala över känslomässiga tillstånd med ett 60-tal olika positioner som man skulle klara av att räkna upp i rätt sekvens nedifrån och uppåt. När jag var klar med kursen ville några ur kyrkans ledning prata med mig. De tyckte att det var kul att se mig tillbaka i kurslokalerna och frågade om mina framtidsplaner. Jag sa att jag höll på att spara pengar för att åka till England och bli auditör. Varför inte jobba här på kyrkan? Du kan få din utbildning här, utan att det kostar dig ett öre, sa någon av dem. Oj då, det var det värsta. De vill ha mig i kyrkan. Vill att jag jobbar med dem, tänkte jag. Jag ville fundera litet på saken och den här gången gjorde de inte som de gjorde 1979 i kyrkan i Göteborg när de vägrade släppa taget om mig och inte lät mig fundera. Det var nya tider, absolut. Bättre tider, tyckte jag. Jag åkte hem och tog mig en riktig funderare. Min slutsats var att det faktiskt var en mycket bättre lösning att jobba på kyrkan i Stockholm än att åka till England. Det kostade mig ingenting. Visserligen skulle jag förstås vara tvungen att jobba några år i kyrkan men det kunde ju faktiskt vara lärorikt tyckte jag. Auditörsutbildningen skulle jag få nere i Köpenhamn. Också bra eftersom det var mycket närmare hem. Jag bestämde mig ganska snabbt och tackade helt enkelt ja till deras förfrågan. Jag hade en del att ordna innan jag kunde börja. En faktor i sammanhanget var att jag skulle ha tillräckligt med tid över för att kunna försörja mig och jobba halvtid som frilansande översättare. Jag visste ju att alla som jobbade på kyrkan hade något jobb utanför kyrkan så att de klarade mat och hyra så det skulle säkert fungera bra.

5 Vi är framme vid sommaren 2005 när jag skrev på kontraktet med kyrkan. Det handlade inte om några 100 miljoner år som i Sea Org, bara 5 år. Det tyckte jag ändå var rimligt eftersom det skulle ta ett par år att utbilda sig till auditör. Då skulle jag jobba i Stockholm som auditör i 3 år ungefär. Sedan kunde jag starta eget och börja tjäna pengar på detta. Eftersom det var högt tryck på att få det stora översättningsprojektet i hamn och jag var en erfaren översättare ville kyrkan att jag först skulle åka ned till Köpenhamn och jobba med översättningar några veckor innan jag påbörjade min utbildning. Jag tänkte på förra gången jag var nere i Köpenhamn på översättningsenheten och blev mer eller mindre utkastad därifrån. Sedan dess hade jag jobbat för dem på distans och kände bara positiva vibrationer därifrån. Den där Hitlertypen som härjade där 10 år tidigare var borta, så det kändes okej. Jag åkte ned och började jobba på översättningsenheten. Det var en hektisk arbetsplats med frivilliga som åkt dit för att hjälpa till med jobbet att få allt material översatt till språk. Folk jobbade sju dagar i veckan från morgon till kväll. Det bekom mig inte att jobba på det sättet. När jag behövde översätta för att försörja mig sa jag bara till så kunde jag ta hand om det för att sedan återgå till jobbet med scientologimaterialet. Umgängestonen var riktigt vänlig, ljusår från vad jag upplevt på Flag. De var tacksamma över att jag kom och hjälpte till vilket ökade min motivation ytterligare. Boendet däremot var desto sunkigare. Jag tillsammans med ett par andra svenskar som just anlänt fick sova i någon slags butikslokal där man ägnade sig åt massage samtidigt som de hade någon slags obskyr scientologiverksamhet nere i dunklet. Lokalerna låg nämligen en halvtrappa ned med litet källarfeeling. Vi kunde disponera lokalerna från klockan 20 på kvällen och var tvungna att utrymma innan ägaren kom, kring klockan 9 på morgonen. Vi fick sova på massagebänkarna. Det fanns inga kuddar och inga täcken. Man fick sova med sina medhavda lakan, inget annat. Tur att det var sommar och varmt väder. Efter någon vecka i denna håla fick jag en säng på kyrkans hotell, Nordland. I alla fall en riktig binge med lakan, täcke och kudde plus ett skåp för mina pinaler. Man får vara glad för det lilla. Efter ungefär tre veckor åkte jag hem igen för att bland annat hyra ut min lägenhet i andra hand för ett par års tid eftersom jag skulle bo i Köpenhamn. Ett scientologpar, två av de ledande medarbetarna på Stockholmskyrkan hyrde lägenheten möblerad av mig. Sedan återvände jag till Köpenhamn för att påbörja mina studier. Men behovet av översättare var så stort och trycket att få fram alla översättningar var så massivt att jag fick sitta på översättningsavdelningen ett tag till. Först i

6 november började jag mina studier och då bara på deltid. Jag studerade på dagarna och översatte på kvällarna. Jag skulle inte behöva jobba för min försörjning eftersom kyrkan i Stockholm hade arrangerat så att jag skulle få pengar varje månad till mina nödvändiga utgifter. Men detta visade sig bara vara löst prat. Pengarna kom inte och jag tvingades dela upp mina dagar i treskift. Översättningar för att försörja mig, studier och till sist översättningar för kyrkan. Gissa om arbetsdagarna blev långa. Ändå försökte jag att stjäla mig någon stund då och då när jag kunde gå på upptäcktsfärd i Köpenhamn och till och med slinka in på något fik och njuta en stund. Fram emot våren 2006 hade jag fått nog av dessa sovsalar med 12 man och våningssängar. Något litet privatliv ville man ju ändå ha. Så jag fick tag på en scientolog som hyrde ut ett rum i sin villa norr om stan i Hellerup, en underbar stadsdel med stora, flotta villor som låg längs Öresund. Det var ungefär en mil in till kyrkan och jag fick disponera en cykel och njöt varje dag av att få trampa längs den vackra vägen längs stränderna. Och att ha ett eget rum var rena lyxen. Tyst och skönt. Inga människor som ramlade in på nätterna och väckte mig, inga köer till toaletter och duschar. En gång i månaden reste jag till Karlstad och besökte min mamma som blivit gammal och sjuk och inte längre kunde gå. Billigaste transportmedlet var buss, så det fick bli att nöta landsväg i sådär 12 timmar i varje riktning. Det gjorde mig ingenting, det kändes befriande att få lämna det strikta schemat då och då och bara koppla av. Mot sommaren bytte jag bostad igen. I Köpenhamn finns två kvinnor som liksom jag var där för att utbilda sig till auditörer för att sedan återvända till Stockholm och jobba. Vi var Stockholmskyrkans framtidshopp. Vi fick hyra en lägenhet centralt nära kyrkan vilket förstås var väldigt bekvämt och bra. Jag fick ju ett eget rum även här. Någon gång under sommaren kom en av cheferna från Stockholmskyrkan ned till Köpenhamn. Nu ville de att jag skulle åka till Flag och fortsätta mina studier där. Jag var mycket tveksam till detta eftersom jag inte hade så goda erfarenheter av Flag och eftersom det skulle innebära en del praktiska problem när det gällde mitt frilansjobb som översättare. Hon drev på och sedan kom det någon representant från Köpenhamn som gick på och insisterade att jag skulle åka. Nu började det påminna så smått om gamla tider. Kanske inte lika påträngande, men jag kände mig pressad. Till sist tyckte jag ändå att jag lika gärna kunde göra som de ville. Ett argument som de anförde som lät bra var att det skulle gå mycket snabbare att slutföra studierna där borta.

7 Nu vidtog en massa praktiska bestyr inför resan till USA. Jag fick åka till Stockholm och förbereda mig, skaffa pass och annat smått och gott. Så var dagen inne för avresan. Här ska man komma ihåg att USA fortfarande led av sviterna från den 11 september och gjorde rigorösa kontroller av alla som reste in i landet. Jag hade från första hälften av 90-talet när jag fortfarande hade svarta inkomster bötfällts för att jag inte betalat skatt vilket syntes i mina papper. Så fort jag äntrat planet skulle man fylla i ett formulär som bland annat innehöll en fråga ifall jag förekom i belastningsregistret. Jag var inte helt säker men jag trodde att detta fortfarande fanns kvar i mina papper. Jag bestämde mig snabbt för att absolut inte försöka mörka och undanhålla detta faktum utan skrev som det var. När vi landade i Philadelphia för att byta plan blev jag inkallad till en tulltjänsteman, en korrekt men vänlig kvinna som förklarade att de inte kunde släppa in mig i landet med detta i bagaget. Jag hade inget annat val än att finna mig i deras beslut. De satte mig helt enkelt på första bästa plan hem till Sverige igen. Mycket snopet förstås, men egentligen gjorde det mig inte så mycket. Jag tyckte nog att jag lika gärna kunde göra min auditörsutbildning i Köpenhamn. Dessutom hade jag faktiskt påtalat denna risk för människorna som till varje pris skulle skicka över mig till Flag. Men de sa att det inte skulle vara några som helst problem. Tillbaka i Stockholm tog jag in på hotell en natt och reste sedan till min mamma i Karlstad. Jag hade faktiskt ingen lust att återvända till Köpenhamn. Det var strul som vanligt och jag orkade liksom inte ta nya tag. Jag stannade i Karlstad i några veckor och undvek alla samtal med kyrkan. Till sist var jag förstås tvungen att ta tjuren vid hornen och prata med dem. De uppmanade mig att återvända till Köpenhamn och återuppta mina studier där. Jag hade ett kontrakt och det skulle fullföljas. Jag återvände så småningom till Köpenhamn och fortsatte på den tidigare inslagna vägen. Fast inte med lika gott humör. Min motivation hade falnat. Sedan någon gång i september fick jag ett samtal från min hyresvärd. Han var upprörd och sa att mina andrahandshyresgäster inte betalade hyran och att mitt kontrakt var uppsagt därmed. Jag blev iskall och övertalade honom att inte säga upp kontraktet och lovade att se till så att pengarna betalades in omedelbart. Jag ringde tjejen som hyrde av mig, en av de högsta cheferna på Stockholmskyrkan och undrade vad de sysslade med. Hennes svar fick mig att börja undra om hon överhuvudtaget hade någon tankeverksamhet. Hon bara viftade bort deras försumlighet och menade att jag minsann skulle vara glad över att de tog hand om min lägenhet medan jag var i Köpenhamn. Mitt tålamod hade nått sin bristningsgräns och jag höjde min röst och svarade att

8 det hade inte funnits någon lägenhet att ta hand om överhuvudtaget om jag inte ingripit i sista stund. Då började hon ta till brösttoner om att jag skulle visa respekt för henne som överordnad. Jag kunde knappt tro mina öron. Respekt när hon agerat som hon gjorde, aldrig i livet. Jag slängde på luren och ringde istället upp hennes sambo, även han en av kyrkans chefer. Han hade i alla fall anständigheten att beklaga att det blivit så här och lovade att genast få fram pengarna till hyran. Så blev det också men från den dagen oroade jag mig ständigt för min lägenhet. Jag började längta hem. Det hände fler saker som bidrog till detta. I min kurs hade jag kommit till en punkt där man skulle göra en auditeringsåtgärd. För att kunna göra den behövde man ha en folder med anteckningar om min tidigare auditering. Den fanns i Stockholm eller på Flag och behövde skickas över. Men ingen var intresserad av att ta tag i detta. Så jag kunde inte göra någonting. Hade någon visat minsta intresse och agerat hade foldern kommit inom 3-4 dagar. Nu tog det 3-4 veckor innan den anlände. Under tiden fick jag vänta. Men, jag skulle ändå sitta i kursrummet och assistera andra som satt där och studerade. Mitt mod bara sjönk till nya bottennivåer. Gå där och bara vänta. Till sist kom foldrarna och jag kunde fortsätta, men jag hade mer eller mindre tappat glöden för det här. Jag funderade hur jag skulle kunna slingra mig ur hela situationen och åka hem. Vi närmade oss julen Jag hade innan jag började mina studier gjort ett avtal om att jag skulle åka hem till min mamma en gång i månaden. Det enda jag behövde göra var att lämna in en formell ansökan om ledighet. Det beviljades jag varje gång så det var bara en formalitet. Nu inför julen lämnade jag i god tid in en sådan här ansökan. Dagarna gick och det var bara 3-4 dagar kvar till jul. Fortfarande inget svar på min ansökan. Jag försökte påminna kursledaren men hon bara viftade bort min begäran. Hon hade inte tid, jag fick fråga någon annan. Så var det någon som sa att alla ska stanna över julen och studera. Aldrig i livet, tänkte jag. Två dagar innan jul hade jag fortfarande inte fått något godkännande. Ingen annan heller. Jag satt och gjorde en övning tillsammans med en trevlig tjej från Tjeckien. Hon skulle också hem till jul och oroade sig över hur det skulle bli med godkännandet. Det måste ju komma idag, annars är det för sent, sa hon. Vi satt där i kursrummet mittemot varandra när hon plötsligt avger ett avgrundsvrål. Hon gastar så att det hörs i halva byggnaden. Allt stannar upp och hon bara sitter där mittemot mig och säger lugnt: Vad skönt att få det ur sig. Kursledaren skickade ut henne för att hon skulle lugna ner sig och jag fick följa med ut. Vi tog en promenad i omgivningarna och pratade om hela den här situationen.

9 När jag kom hem på kvällen fattade jag ett beslut. Jag tänker jävlar i mig sticka min väg. Aldrig att de där dårarna ska få bestämma över mig på det sättet. Jag hade en överenskommelse. Och inte ens ett svar ger de. Om de nu vägrar ge oss tillstånd får de väl i alla fall ha tillräckligt med stake för att meddela det. Nej då, de bara tiger. Så gick mina tankar. Jag packade mina grejor och beställde en taxi tidigt nästa morgon. Jag måste erkänna att jag var orolig att någon skulle dyka upp och hindra mig. Av någon anledning var det bara jag i lägenheten den natten. Jag minns inte var mina lägenhetskompisar var men det underlättade min kupp att jag var ensam. Jag hade tänkt ta taxi till stationen för att sedan ta lokaltåget över till Malmö, men när jag väl satt i bilen kände jag att jag ville komma iväg så fort som möjligt. Vad kostar det att åka över bron till Malmö? frågade jag. Jag tror det var 600 danska kronor så jag slog till och fick skjuts ända till centralstationen i Malmö. Där gick jag in på baren och tog mig en öl och en macka och mådde som en prins. Det blev en lång julhelg. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra men till sist ringde jag i alla fall till Köpenhamn. De ville att jag skulle återvända. Jag hade egentligen ingen som helst lust men begav mig ned dit till sist i alla fall. Jag kände sagt ingen som helst motivation att stanna kvar därnere, men ville ändå avveckla det hela på ett någorlunda juste sätt. Så jag åkte ned och fick förstås på pälsen för mitt tilltag. Men det visade sig att jag inte var den enda som stack iväg på det här sättet. Det var ju inte vi som hade gjort fel. Kyrkan hade bara tigit som muren. Folk hade beställt biljetter hem, i många fall till andra länder i Europa, och sedan inte fått veta om de hade kyrkans välsignelse eller inte. Så det var många som gjort som jag och tagit saken i egna händer. Ett friskhetstecken! Och tjejen från Tjeckien som skrek hon hade de gett tillåtelse att åka hem. Hennes reaktion måste ha skrämt dem så mycket att de släppt iväg henne. Jag kanske skulle ha skrikit jag också. Det var ju tydligen vad som krävdes för att de skulle vakna. Samma jul fick jag veta att min kompis Thomas hade insjuknat under julhelgen och fått åka ambulans till Södersjukhuset på grund av akut gallsten. De sövde ned honom under flera dagar. Jag var ju hemma under julen och fick därför tillfälle att åka till Stockholm och hälsa på Thomas på intensivvårdsavdelningen. Han låg där med sladdar och all tänkbar utrustning i rummet. Han var vaken och förvånansvärt pigg med tanke på vad som hänt. Den värsta faran verkade vara överstånden och snart fick han komma hem. Men, men, men nya komplikationer tillstötte så att han ånyo fick tas in på intensiven. Jag besökte honom varje dag och gradvis verkade det bli bättre. Han flyttades från

10 intensiven till en rehabiliteringsavdelning och skulle snart få åka hem. En dag i februari gick jag som vanligt dit och hälsade på honom. Han var inte i toppform men verkade ändå ganska okej. Senare på eftermiddagen fick jag beskedet att något hemskt hade hänt. Jag anade det värsta och begav mig direkt till sjukhuset. Där låg Thomas död. Han hade plötsligt gett upp andan. Thomas hade en historia inom scientologin som om möjligt var värre än min egen. Vi var goda vänner och pratade ofta om förhållandena inom rörelsen. Vi var överens om att det var mycket som kändes fel, men vi kunde inte sätta fingret på själva grundorsaken till det hela. Liksom jag var Thomas missnöjd med resultaten av auditeringen och liksom jag hade han gjort flera försök att få det att fungera. Någon gång kring lånade han upp en hel del pengar som han betalade till Flag. Liksom jag fick han veta att om man hade problem så skulle man åka till Flag. Där löste de allt. Men någonting gick snett och han var inte nöjd gjorde han en riktig storsatsning och lånade upp 1,5 miljoner kronor vilket jag har berättat om tidigare här. Han brände pengarna utan att komma någonvart. Han var djupt besviken och hade en svår tid efter återkomsten till Sverige. Detta sammanföll med min egen mörkaste tid. Vi umgicks flitigt och det var till stor tröst att ha någon att prata med om vad vi satt i. Vi kunde många gånger skratta åt eländet och häckla och ondgöra oss över allt som var fel inom kyrkan. Trots den tunga lånebördan lyckades Thomas efterhand återhämta sig. Han fick tillbaka sitt arbete på Sveriges Radios forskningsavdelning och fick i början av 90-talet ett uppdrag av ett teknikföretag i Oslo. Under några år utvecklade han ett digitalt mixerbord och tjänade en hel del pengar. Men Thomas hade inte gett upp drömmen om OT-bron, att få auditering på de avancerade nivåerna. Snart började han göra nya försök och lade ut nya pengar, men utan att det gick mycket bättre. Han betalade in i storleksordningen kronor till kyrkan i Köpenhamn. Pengarna tog de glatt emot. Värre var det när Tomas själv reste dit. Då blev han portad. Fick inte komma in på kyrkan. Han fick inte ens någon förklaring på varför, bara att han inte var välkommen. Sköna lirare därnere. Först tar de emot pengarna av honom och sedan förklaras han vara icke önskvärd. Man kan ju tycka att de i alla fall skulle återbetalat pengarna till Thomas, men så enkelt var det inte. Då trädde nämligen den regeln in att den som begär återbetalning är portad från all vidare service på kyrkan. Här kan man invända att det spelade väl ingen roll för Thomas, han var ju i alla fall portad. Men han ville inte mista sin chans och

11 hoppades att det skulle reda ut sig så småningom. Detta slutade med att hans tjej fick disponera kontot för sin auditering. Men historien slutar inte med detta. Hösten 2006, några månader innan Thomas avled, fick han ett samtal från en kvinna som hette Keia. Han hade tidigare varit i kontakt med henne. Hon jobbade på Freewinds, ett fartyg som kyrkan har som kryssar i Karibien där kyrkan levererar avancerade kurser och auditering. Keia tyckte att Thomas skulle åka dit ett par veckor. Det skulle göra honom gott menade hon. Kalaset kostade förstås kronor. Till att börja med var Thomas tveksam men Keia eldade på och till sist var Thomas med på idén. Så han betalade in pengarna och förberedde sig inför resan. Någon dag innan han skulle resa kom det besked från båten, Du är inte välkommen hit. Bedragen för andra gången! När Thomas försökte ringa Keia för att ställa henne mot väggen hade hon gjort sig oanträffbar. Att återfå pengarna var förstås en närmast omöjlig uppgift. Jag vet inte om de någonsin återbetalades. Några månader senare hade han dött. Strax innan hade han fått pengar av sin välbeställda mamma som han använde till att göra sig i stort sett skuldfri. Kommentarer och synpunkter kan skickas till bossesimon@gmail.com