- Det är inte så lätt att hitta någon som kan få till en övertygande skotsk dialekt, säger Ava. Det är vårt största problem just nu.

Transkript

1 2 - Har du blivit sminkad också? undrar min fästman Jack när jag sätter mig i bilen. Hur mycket har du gått back på att göra dig i ordning för den här middagen? - Jag ville bli riktigt vacker för din skull, säger jag och ger honom en puss. - Okej, svarar han. Så bra att det inte alls har att göra med det faktum att vi ska äta middag med din före detta och hans filmstjärnefru. - Nej då, skrattar jag. Självklart inte! - Självklart inte, upprepar han och lägger sin hand på mitt ben. * En kvart senare är vi framme i Meatpacking District och stannar framför Pastis. Åh, Pastis en restaurang som skulle kunna vara vilken fransk bistro som helst, om det inte vore för alla kändisar som hängde där. Och att man får vänta i tre månader på ett bord. I samma sekund som jag stiger ur bilen hör jag Trip ropa mitt namn. Han och hans fru Ava har redan slagit sig ner vid ett av borden på uteserveringen. Att få bord på Pastis är svårt - att få bord på uteserveringen är i det närmaste omöjligt. Och självklart påpekar Trip, cirka fem minuter in i vårt samtal, att detta är deras stambord. Du vet de där kändisarna som går ut och äter på konstiga tider och sätter sig i något hörn med ansiktet mot väggen, livrädda för att bli upptäckta? Trip och Ava är inte den typen av kändisar. - Så jag sa till DiCaprio berättar Trip utan att sänka rösten, uppenbarligen nöjd över att alla vid borden intill vänder sig om för att titta på honom. du är galen om du inte gör det! Varpå han och Ava skrattar hysteriskt. Jack och jag ler artigt. Att äta med Trip och Ava är oerhört svårt. Det blixtrar till stup i kvarten när fotograferna fångar oss på bild, och så fort man försöker ta en tugga av köttbiten känner man sig bevakad av alla mobilkameror. Jag anstränger mig desperat för att försöka äta på ett attraktivt sätt, vilket inte är det lättaste. Jag antar att det är därför Ava är så smal. Den där galna DiCaprio, säger Jack med skotsk dialekt.

2 Du minns kanske den där roliga anekdoten från Trips bröllop? Den där gamla vanliga flicka-blir-bjuden-på-exets-bröllop-och-blir-dumpad-av-sin-gräsliga-skotska-pojkvän-straxinnan-vigseln-och-tvingar-sin-bästa-kompis-jack-att-ta-hans-plats-och-får-honom-att-bärakilt-och-prata-med-skotsk-dialekt-i-ett-desperat-försök-att-upprätthålla-sin-värdighet. Alltså, Trip liksom typ vet fortfarande inte att Jack låtsades vara Douglas. Så han tror att Jack är Douglas. Vilket innebär att han fortfarande måste fejka dialekten. Och jag måste låtsas som att allt var som vanligt den där dagen, att jag var som vilken kvinna som helst som går på sin före dettas bröllop. Förvisso är det kanske så att de flesta kvinnor inte blir bjudna på sin före dettas bröllop. Och jag inser att de flesta kvinnor inte tackar ja till inbjudan enkom för att de är tillsammans med en läcker skotte som de vill visa upp för sitt ex. Och visst, de flesta kvinnor efter att de blivit dumpade av den läckra skotten tvingar nog inte sin kompis att utge sig för att vara skotten. Och de flesta kvinnor låtsas inte att hon är förlovad med den falske skotten. Men så är jag ju inte heller vilken kvinna som helst. Och däri ligger min charm. Tror jag. Jag är ganska säker på att Jack sa det en gång. Eller jag tror han gjorde det. Gjorde han inte det? Hursomhelst, poängen är, jag är inte som de flesta andra tjejer. Och Jack, tursamt nog, är inte som de flesta andra killar. Vilket jag verkligen är glad för. Efter att vi gick på Trips bröllop som falskt par blev Jack och jag ett par på riktigt. Eftersom vi var bästa vänner innan blev det en enkel övergång. Det krävdes bara en resa till Los Angeles och att se Jack i kilt för att jag skulle bli övertygad om att han var den rätte. Och nu har jag definitivt inga planer på att återgå till att bara vara vänner igen. För Jack är fantastisk. Och nu låtsas han vara skotte igen, med tillgjord dialekt och allt, bara för att rädda min heder. Han kom till och med ihåg att ta med den falska förlovningsringen från Trips bröllop, så att jag kunde byta ut min riktiga. Nu vet jag vad du tänker. Hur kan hon hålla på så där? Det är inga konstigheter, egentligen. Jag har nämligen inte för avsikt att någonsin träffa Trip och Ava igen. Och efter att ha fejkat en skotsk dialekt en hel kväll kommer säkert Jack att vara av samma åsikt. Vi är bara här av ren artighet. (Plus att jag inte lyckades mörka Trips telefonsamtal. Hans assistent ringde mig sju gånger. Precis, sju! Jag undrar hur många gånger han var tvungen att ringa Leo innan han svarade ) Trips assistent förvissade mig om att det var något som Trip var tvungen att berätta för mig. Och att jag var tvungen att få veta vad det var. Trip och jag har alltid haft en tävlingsinriktad relation, till och med när vi var ett par på juristlinjen. Men nu kunde han väl knappast ha så mycket på hjärtat? Fast min nyfikenhet tog överhanden. Och vad sjutton kunde

3 det vara han skulle berätta? Han har ju redan vunnit, eller? Han gifte sig först. Dessutom med en Oscarnominerad stjärna. Det är svårt att toppa. Varför befinner jag mig på den här middagen, egentligen? - Men svarade han ja? frågar jag. Jag vill inte fråga, men Trip verkar vilja berätta mer om sin fåniga Leonardo DiCaprio-incident. Den mannen suktar sannerligen efter uppmärksamhet. Trip, alltså. Inte Leonardo DiCaprio. Jag har aldrig träffat Leonardo DiCaprio, men jag är säker på att han är hur trevlig som helst. Visserligen var han barnstjärna (fullkomligt underbar i TV-serien Growing Pains!), så han kanske inte är så trevlig som han verkar, fast han är ju förstås väldigt engagerad i miljöfrågor. Men nu avviker jag från ämnet - Faktum är, Brooke, att det gjorde han, svarar Trip. Leo ska medverka i Avas nästa projekt. Jag blir tokig på att Trip kallar filmer för projekt. Han är inte ens hennes regissör. Han är bara hennes manager. Bryter han inte mot någon sorts konfidentialitetsklausul nu? - Toppen, säger Jack. Fina fisken. Jag tror inte att skottar säger saker som fina fisken, men jag låter det passera eftersom Jack är så storsint och låtsas vara skotsk en vardagskväll som denna. Förmodligen är det branschpratet som gör att han står ut. Jack hade nämligen skådespelardrömmar en gång i tiden, men gjorde aldrig slag i saken. Han gör som så många andra inom juridiken och drar nytta av sin dramatiska ådra i rättegångssalen istället för på scenen. - Och Ava ska göra huvudrollen, fortsätter Trip medan kyparen dukar av bordet. Jag ber en stilla bön om att Trip och Ava inte ska beställa efterrätt, så att jag och Jack kan komma härifrån. DiCaprio ska spela den före detta pojkvännen vars bröllop Ava går på. Det här börjar låta oroväckande bekant. - Jaha, så att jag förstår det hela korrekt, säger jag. Avas nästa film handlar om en tjej som går på sin före detta pojkväns bröllop? - Precis, svarar Trip och skrattar. Jag fick inspiration av dig! - Har du skrivit manus? frågar jag. På juristlinjen kunde Trip knappt skriva uppsatser. - Nja, jag skriver på det nu. Men jag har redan sålt in det och vi har våra stjärnor kontrakterade. - Vem ska spela Jack? undrar Jack. - Vem är Jack? frågar Trip. - Douglas, korrigerar jag. Han menar Douglas. Vem ska spela Douglas?

4 - Det är inte så lätt att hitta någon som kan få till en övertygande skotsk dialekt, säger Ava. Det är vårt största problem just nu. - Ni behöver ju bara någon som kan fejka en skotsk dialekt, föreslår Jack och jag nyper honom i midjan under bordet. Dessvärre får det inte önskad effekt. Han tror att jag flirtar och tar tag om min midja. Ibland är det rena förbannelsen att vara så förbaskat oemotståndlig. - Är syftet med den här middagen att fråga om du kan göra en film om mig? undrar jag. För det får du inte. Eller, jag skulle föredra om du inte gjorde det. Jag är trots allt medveten om mina rättigheter. Och så fort jag kommer hem ska jag slå på datorn och ta reda på exakt hur de ser ut. - Jag behöver inte ditt tillstånd för att skriva en film om dig. Som du vet har jag också läst juridik, så jag vet att jag inte behöver be dig om lov. Du är inte känd. Tack så mycket Trip, för att du upplyste mig om den självklarheten. - Men hur kan du vara säker på att jag inte stämmer dig? - Du kommer inte att stämma mig, kontrar han och skrattar. Och om du skulle göra det har filmbolaget en hel stab med advokater. - Det är ju bra att känna till, svarar jag. För det verkar som att du kommer få ett par stämningar på halsen. - Tack för din omtanke, Brooke. Men det jag egentligen vill göra är att intervjua dig, få lite mer bakgrundsinformation till manuset. Vad säger du? För gammal vänskaps skull? - Eh Nej, tack. Tro mig, jag vill faktiskt inte göra det. Och det beror inte på att Trip är mitt ex. Och det beror inte på att han inte känner till detaljerna bakom min närvaro på bröllopet. Även om de faktiskt vore skäl nog. Minst sagt Framför allt beror det på att han skriver manus till en film om mitt liv. Och inte de mest smickrande bitarna. Jag är ganska övertygad om att han inte tar med allt välgörenhetsarbete jag har ägnat mig åt. Jag kanske inte har hur mycket tid som helst över till välgörenhet eftersom jag arbetar fjorton timmar om dagen, men jag går på en hel del välgörenhetsmiddagar och det borde räknas. Eller så kunde han skriva om den där gången när jag hjälpte en blind dam över gatan. Det skulle vara trevligt. Men jag är rätt säker på att det inte kommer att bli den sortens film. Nej, han kommer att skriva om en sorglig singeltjej i New York. Istället för scener som visar hur fantastisk hon är kommer han att skriva om när hon är helt besatt av tanken på att gå på sin före detta pojkväns bröllop. Istället för scener som visar hur hårt hon jobbar på den flotta advokatbyrån

5 så kommer det vara scen på scen där hon gör fåniga saker i ett desperat försök att upprätthålla någon sorts värdighet, men istället framstår som en idiot. Nej tack! Dessutom, när jag tänker på vad jag har betalat för frisyr och makeup, så har jag helt enkelt inte råd att träffa Trip mer. Punkt slut. Jag vet inte riktigt vad som avhandlas under resten av middagen och minns inte vem som betalade eller om vi betalade över huvud taget. Allt jag kan tänka på är: Mitt ex ska göra en film som handlar om mig. Jack föser in mig i en taxi och jag vevar ner rutan för att få frisk luft. - Du säger Jack och vänder sig mot mig. Tror du de kommer att erbjuda mig rollen? fredag! Missa inte den spännande fortsättningen av En sann historia av Brenda Janowitz nästa