de har tagit henne, hon är fast! Otto hoppade ivrigt upp och ner där han stod i fönstret, till hälften dold bakom den tjocka, gröna sammetsgardinen.

Transkript

1 de har tagit henne, hon är fast! Otto hoppade ivrigt upp och ner där han stod i fönstret, till hälften dold bakom den tjocka, gröna sammetsgardinen. Vad var det jag sade?! Det går inte att rymma härifrån. Det är omöjligt. Han slickade sig om läpparna. Det ljusa, lockiga håret krusade sig i pannan och kinderna var skära av upphetsning. Barnen vid hans sida stod tysta. Genom fönsterglaset såg de en vilt sparkande och krängande flicka bäras över gårdsplanen av två stadiga män. Hennes långa svarta flätor piskade från sida till sida när hon kastade med huvudet, och en av männen tog sig ilsket för ögat som fått sig en oväntad snärt. Om inte hon kan, kan ingen. Harriet tog ett steg framåt och drog för gardinen. Hon suckade, och grep tag i den stora korgen med 7.indd :09

2 smutstvätt som hon haft stående bredvid sig. Tillsammans med tvillingsystern Hedvig började hon släpa den mot dörren. Nere i hallen hördes nu slammer och det gälla ljudet av upprörda röster. Det klirrade till som av krossat glas eller porslin, och någon svor till. Det var söndag den fjärde augusti, det var fyrtiotre minuter kvar till middagsdags och Fransciska Gardie hade misslyckats med sitt sjunde rymningsförsök. samlingssalen i edgar & tekla bjelkes skolhem var egentligen ett mycket vackert rum. Alldeles särskilt en morgon som denna, då solen flödade gyllengul genom de stora, blyinfattade fönstren och fick små dammkorn att leka tafatt innanför rutorna. Den tjocka mörkröda mattan som löpte från dörren och fram till föreståndarinnans pulpet hade ett orientaliskt mönster som kittlade fantasin och på ett ögonblick kunde förflytta en långt bort till främmande länder. Detsamma gällde de jättelika kinesiska urnor som prydde var sida om pulpeten, och som införskaffats av paret Bjelke på en av deras många resor runt jorden. De flesta möbler och prydnadsföremål på skolan kom från det Bjelkska hemmet. Edgar och Tekla hade inte haft några egna barn, och när de båda helt tragiskt och oväntat omkommit under en elefantexpedition i Himalaya visade det sig att allt de ägde testamenterats till skolan. 8 9.indd :09.indd :09

3 Ja, samlingssalen var verkligen ett mycket vackert rum. Hade kunnat vara ett mycket vackert rum. Om det inte varit för lukten. För från de praktfulla gardinerna, från den välknutna mattan, de utsirade urnorna och den magnifika ljuskronan i taket, stod nämligen en lukt av stärkt linne, av blankborstade knäppkängor och mild lavendeltvål. Det var lukten av rädsla. En genomträngande lukt som inte gick att skrubba bort och som fick de mindre barnen på hemmet att om natten oroligt vända sig i sömnen. Och det var denna lukt som nu gjorde att de alla, stora som små, satt blickstilla i bänkarna med händerna i knäet medan Fröken Vera höll sitt förmaningstal. ansvar och konsekvens. Därför hoppas jag att ni förstår att det är för er egen skull som jag beslutat detta. Ni befinner er här för att fostras till dugliga och pålitliga stadsmedborgare och när en av era kamrater så hänsynslöst bryter mot reglerna är det min uppgift att visa er alla att detta inte är acceptabelt. Fransciskas agerande går dessvärre ut över er alla så låt detta bli er en läxa! En häftig snyftning hördes från en av de främre bänkraderna. De barn som satt längre bak sträckte på halsarna i ett försök att se vem det var som lät, trots att de egentligen redan visste. Det var Beata, självklart var det Beata. Det krusiga, röda håret skimrade i solljuset där hon satt framåtböjd med händerna för ansiktet och axlarna skakande av gråt. Lipsill. Harriet fnös. Förresten är hon så tjock att hon borde vara glad att det inte blir någon föräldradag, viskade hon. Hur mycket karameller kan man proppa i sig egentligen? Hedvig log. De vill ju inte ha henne. Det är därför de ger henne alla de där karamellerna. För att hon är klumpig och dum och de har dåligt samvete över att de inte vill ha tillbaka henne. Mutkarameller. Det är sådana man blir allra tjockast av har jag hört. Hon tystnade. Fröken Vera stod nu alldeles stilla i pulpeten och tittade strängt ut över rummet. Föreståndarinnan hade inte bara bra syn utan även mycket bra hörsel, och kunde ibland höra barnens viskningar redan innan de lämnat deras läppar. Som sagt: Inget föräldrabesök denna månad. Och ingen post. Nya snyftningar från Beata. Fröken Vera knäppte händerna framför magen ett tecken på att hon var irriterad. För Guds skull, Beata, sluta snörvla och sitt ordent indd :09.indd :09

4 ligt! Gör inte ett spektakel av dig själv. Du är en skam för både skolan och din stackars mor och far. Beata var nu alldeles tyst, men hennes axlar skakade fortfarande. Och ner på kjolen droppade salta tårar som snabbt sögs upp av det tjocka tyget. fransciskas rymningsförsök hade egentligen inte överraskat någon. Den tystlåtna flickan hade nämligen ställt till med problem sedan den dag hon föddes. Först genom att så envist vägra komma ut, att hennes mamma nästan mist livet under förlossningen. Därefter genom att till både föräldrarnas och barnmorskans förskräckelse visa sig vara en ovanligt ful och skrynklig unge. Skrynklorna försvann dock så småningom, och vid tolv års ålder var Fransciska en mycket vacker flicka. Att man på Fransciskas åttonde födelsedag fattat beslutet att sända henne till Edgar & Tekla Bjelkes Skolhem för Vanartiga Barn hade alltså inte så mycket med hennes utseende att göra, utan berodde mer på hennes uppträdande. Fransciska var helt enkelt en omöjlig flicka. Det är som om hon inte bryr sig, sade hennes mamma till skolans föreståndarinna vid antagningssamtalet. Och trots att de nyss träffats hade föreståndarinnan förstått precis vad hon menat. Fransciskas likgiltiga min, indd indd 17: :09

5 de korslagda armarna, sättet att liksom titta förbi henne när de hälsade allt visade att det här var ett barn i stort behov av fast och bestämd uppfostran. Ni kan lita på oss, hade Fröken Vera svarat. Vi har lyckats med värre fall än det här. Och nog var det så. Edgar & Tekla Bjelkes Skolhem hade under de åttio år som gått sedan skolan grundades fått pli på hundratals barn. Grosshandlare Edgar Bjelke och hans hustru Tekla log förmodligen belåtna från sin himmel. De generösa summor de donerat genom sitt testamente hade använts väl, och skolans motto Disciplin, ansvar, konsekvens myntat av Fröken Vera men inspirerat av det strävsamma paret, stod broderat på den bonad som prydde väggen i entrén. För närvarande hyste hemmet fjorton elever, mellan fem och tretton år gamla. Fem av dem kategoriserades som vanartiga, fyra var föräldralösa och de övriga befann sig där för att deras föräldrar saknade tid eller lust att ta hand om dem. Fransciska hade många gånger önskat att hon verkligen varit föräldralös, men så var nu inte fallet. Carl och Amanda Gardie hade tät kontakt med skolan och vad de förväntade sig var anpassning och framsteg, inte dessa ideliga rymningsförsök. Genom åren hade Fransciska prövat det mesta. Hon 15.indd :09