50 bilder Textkompendium

Transkript

1 50 bilder Textkompendium

2 Innehållsförteckning s. 4 Marina Abramovic Spirit House, Five Stages, 1997 s. 5 Giacomo Balla En bils hastighet + ljus, 1913 s. 6 Louise Bourgeois Pillar, 1949 s. 7 Constantin Brancusi Den nyfödde II, s. 8 Georges Braque Slottet i La Roche-Guyon, 1909 s. 9 Chris Burden Dokumentation av verk i urval, s. 10 Ann Böttcher Den svenska serien (ett urval), s. 11 Julia Margaret Cameron The Angel at the Tomb, 1870 s. 12 Judy Chicago Car Hood, 1964 s. 13 Giorgio de Chirico Barnets hjärna, 1914 s. 14 Salvador Dalí Wilhelm Tells gåta, 1933 s. 15 Jean Dubuffet Blodröd hy, 1950 s. 16 Marcel Duchamp Boîte-en-valise, 1941 s. 17 Max Ernst Människobild, 1931 s. 18 Esra Ersen Om du kunde tala svenska..., 2001 s. 19 Öyvind Fahlström Världsbanken, 1971 s. 20 Alberto Giacometti Hög gestalt, 1949 s. 21 Mona Hatoum Home, 1999 s. 22 Annika von Hausswolff Hey Buster! What Do You Know, 1995 s. 23 Eva Hesse Utan titel, 1965 s. 24 Donald Judd Utan titel, 1965 s. 25 Wassily Kandinsky Improvisation nr 2, Sorgmarsch, 1908

3 s. 26 Annica Karlsson Rixon Untitled VI, 1991 s. 27 Ernst Ludwig Kirchner Marzella, s. 28 Joseph Kosuth Tanke. Benämnd konst som idé, 1967 s. 29 Barbara Kruger Untitled (Between being born ), 2009 s. 30 Richard Long Sex cirklar av skiffer, 1982 s. 31 René Magritte Den röda modellen, 1935 s. 32 Kazimir Malevitj Svart och vit. Suprematistisk, 1915 s. 33 Henri Matisse Marockanskt landskap (Akantus), 1912 s. 34 Paul McCarthy Ketchup Sandwich, 1970/2008 s. 35 Tracey Moffatt Something More #1, 1989 s. 36 Sirous Namazi Periphery, 2002 s. 37 Meret Oppenheim Ma gouvernante My Nurse..., 1936/1967 s. 38 Ola Pehrson Hunt for the Unabomber, 2005 s. 39 Jackson Pollock Trähästen: nummer 10 A, 1948 s. 41 Gerhard Richter Bach 1 (1 4), 1992 s. 42 Thomas Ruff jpeg td02, 2006 s. 43 Niki de Saint Phalle Modell till HON, 1966 s. 44 Doris Salcedo Atrabiliarios, 1996 s. 45 Carolee Schneemann Interior Scroll, 1975 s. 46 Yinka Shonibare Vasaskepp, 2004 s. 47 Ann-Sofi Sidén Warte Mal!, 1999 s. 48 Christer Strömholm Hiroshima, 1963/1981 s. 49 Dorothea Tanning Insomnias, 1957 s. 50 Vladimir Tatlin Modell till monument, s. 51 Rirkrit Tiravanija Untitled 2000 (How it is possible...), 2000 s. 52 Rosemarie Trockel Untitled, 1994 s. 53 Andy Warhol Marilyn Monroe in Black and White, 1962 s. 54 Andrea Zittel A-Z Mobile Compartment Units, 2003/2008 s. 40 Robert Rauschenberg Monogram,

4 Marina Abramovic Född 1946 Jugoslavien Spirit House, Five Stages, 1997 [Andehus, fem faser] Laserdisc-installation med stekpanna, kokande vatten och salvia Donation 1998 från Willem Peppler Under det sena sextio- och sjuttiotalet uppträdde en rad gränsöverskridande konstformer. En del konstnärer valde att arbeta med sina egna kroppar som material. Det finns olika beteckningar för detta slags konst: happenings, events, performance eller aktionskonst. Den starka kroppsliga närvaron skapade verklighet i form av förtätade iscensättningar. Marina Abramovic, en av de tidigaste och mest framstående performancekonstnärerna, har förklarat skillnaden mellan en skådespelare och en performanceartist på följande vis: den förra agerar medan den senare gör det på riktigt. Till tonerna av en tango dansar en ensam kvinna i ett odefinierbart rum. Insomnia är en av fem videofilmade performances som tillsammans utgör videoinstallationen Spirit House, Five Stages, där vi möter samma kvinna i olika situationer. Vi ser henne piska sig själv tills hon inte längre känner någon smärta. I en annan scen fokuseras hennes ansikte, täckt av kristaller som långsamt rör sig. Spirit House skapades ursprungligen för ett nedlagt slakthus i Portugal, där dödsskräcken och den ångestfyllda väntan dröjde sig kvar i väggarna. Verket som helhet formar sig till ett slags pilgrimsfärd en andlig rening av kroppen. Marina Abramovic fick sin utbildning vid konstakademierna i Belgrad och Zagreb Att använda sin egen kropp i ett konstverk, och därtill som kvinna, var kontroversiellt i Jugoslavien under det tidiga 1970-talet. I sina rituella performances testade Abramovic kroppens gränser genom att utsätta sig för smärta och fara träffade hon konstnären Ulay som hon kom att leva och arbeta med under tolv år. De reste oavbrutet och gjorde en rad gemensamma performances som ofta hade med uthållighet att göra, som när de i verket Relation in Time (1977) satt med sammanflätade hår och ryggarna mot varandra i 16 timmar. Sedan 1988 arbetar Abramovic individuellt. 4

5 Giacomo Balla Italien Velocità di una automobile + luce, 1913 [En bils hastighet + ljus] Olja på papper monterat på duk Inköp 1967 Vi kommer att med all vår kraft slåss mot det förflutnas fanatiska, meningslösa och snobbiga religion, en religion som uppmuntras av museernas usla existens. Vi revolterar mot det ryggradslösa dyrkandet av gamla dukar, gamla statyer och gammalt tingeltangel, mot allt som är smutsigt och maskstunget och korroderat av tiden. Orden är hämtade ur de futuristiska konstnärernas manifest från 1910, undertecknat av bland andra Umberto Boccioni och Giacomo Balla. Futurismen blev en våldsam men kortlivad rörelse med sitt starkaste fäste i Italien. Centrala begrepp var teknikdyrkan och förakt för det förflutna. Bilen representerade modernitet och dynamik och var i futuristernas ögon vackrare än alla antika skulpturer. En bils hastighet + ljus från 1913 är ett av flera verk på samma tema där Balla fångar ett fordons kraft och dynamik så att man nästan kan ana vinddraget och känna avgaslukten. Diagonaler skär bildytan kors och tvärs och halvcirkelformade vita strimmor, kanske bilens ljuskäglor, pulserar rytmiskt över duken, medan de runda formerna visar hjulens rörelser. De futuristiska målarna hävdade att den traditionella statiska bilden var förlegad och inte visade verkligheten som den ter sig på näthinnan, det vill säga i konstant rörelse. I den nya konsten skulle hastigheten gestaltas. Balla studerade fotografier av former i rörelse. Precis som när en kameraslutare öppnas och stängs flera gånger framför ett och samma negativ visar En bils hastighet + ljus hur en bil förflyttar sig i rummet. I det första futuristiska manifestet från 1909 hyllades kriget. Ironiskt nog medförde första världskriget att två av de ledande futuristerna dog och efter krigsslutet klingade rörelsens kraft av. Marinetti, futurismens litterära förgrundsgestalt, kom att stödja Mussolinis fascistiska ideologi. Tillsammans med den uttalade glorifieringen av kriget har detta bidragit till futurismens skamfilade rykte. I Sverige använde Gösta Adrian-Nilsson GAN futurismens bildspråk och kraft i sina skildringar av färgstarka vaktparader och muskulösa sjömän. 5

6 Louise Bourgeois Född 1911 USA Pillar, 1949 [Pelare] Bemålat trä, rostfritt stål Inköp 2007 Pillar från 1949 hör till Louise Bourgeois första skulpturala verk och ingår i en serie fristående träskulpturer som kallas för Personages. Vagt anknyter de till personer och den mänskliga kroppen. De är alla vertikala och de flesta är skulpterade i ett stycke balsaträ. Pillar är vitmålad och urkarvade delar är ifyllda i ljusblått. Innan Bourgeois skapar Personages har hon målat, men i och med denna serie inleds hennes livslånga karriär med fokus på det plastiska uttrycket. Samtidigt fortsätter hon parallellt att teckna och göra grafik. Hon har gjort sig känd för skulpturer i många olika material, som marmor, brons, textil och vax, som anknyter till den mänskliga kroppen och sexualiteten på ett mer eller mindre abstrakt sätt. Sedan 1980-talet har enskilda objekt också satts samman till större installationer, gärna i form av små rum eller celler som fungerar som rumslig ram. Född i Frankrike flyttar hon 1939 till New York efter att ha gift sig med den amerikanske konsthistorikern Robert Goldwater som bland annat skrivit Primitivism in Modern Art (1938). Personages har av konstnären sagts ta upp saknaden efter familj och vänner hon lämnade bakom sig i Frankrike. Skulpturerna blir till personer, till ett slags fetischer. Det visar att redan i dessa tidiga skulpturer finns det ett behov att arbeta utifrån självbiografiska händelser. Det är ett spår som bara utökas med stigande ålder och framför allt barndomen blir till föremål för hennes undersökningar. Faderns komplicerade roll tas upp om och om igen. Jämfört med den vidare utvecklingen i Bourgeois konstnärskap hör Pillar till de modernistiskt enkla, till formspråket avskalade skulpturerna. I likhet med Constantin Brancusi har hon övergivit sockeln i galleriutställningen 1949 stod de lutade mot väggen eller stadgade genom minimala metallplattor. Precis som i Alberto Giacomettis surrealistiska skulpturer finns tydliga kopplingar till primitiv konst och abstraherade kroppar. Men hos Bourgeois uttrycks inte samma brutalitet, vilket säkerligen ska ses i samband med saknaden efter vännerna. 6

7 Constantin Brancusi Rumänien Le nouveau-né II, [Den nyfödde II ] Vit marmor Inköp 1961 med bidrag från Moderna Museets Vänner, Carina Ari, Gerard Bonnier, Sten Hellner, Charles Nilsson, Hildur Nordin och Ivar Philipson Ursprungligen från Rumänien kom konstnären 1904 till Paris där han sedan stannade resten av livet. Constantin Brancusi var ytterst betydelsefull när det gällde att förnya skulpturkonsten under 1900-talet. Detta trots att han begränsat sig till ett fåtal motiv som tuppen, fisken och barnhuvudet vilka han envetet bearbetat i serier. Genom denna arbetsprocess har han ständigt försökt nå fram till tingens innersta kärna och essens. Hur mycket kan man förenkla och utesluta i en form utan att själva motivet huvudet, fisken etc helt förloras? När upphör ett huvud att vara ett huvud och övergår till att bli ett abstrakt klot? Många av konstnärens skulpturer balanserar på denna gräns. Moderna Museets barnhuvud gjordes kring Då hade Brancusi arbetat med temat sedan Materialet är marmor som han högg ut och polerade själv. Formen är näst intill abstrakt. Vad som återstår av tecken för huvud och ansikte är en pannrynka och en radikalt stiliserad öppen mun. Brancusi lär själv ha kommenterat att en vidöppen mun som kippar efter luft är det man ser då man betraktar en nyfödd och vidare att nyfödda är arga då de kommer till världen just därför att de tvingas in i den. Den nyfödde II som finns i museets samling ropades in på auktion i Paris 1926 av Rolf de Maré. Han var konstsamlare och legendarisk ledare för Svenska baletten i Paris. När köparen fick den levererad till sin våning i Paris saknade skulpturen den sockel som man på fotografier kan se att den tidigare haft. I stället kom Constatin Brancusi själv och placerade ut konstverket på golvet. När Den nyfödde II så småningom hamnade i Marés hem i Stockholm lades den vita marmorskulpturen mjukt vilande i samlarens gröna plyschsoffa. 7

8 Georges Braque Frankrike La Roche-Guyon: le château, 1909 [Slottet i La Roche-Guyon] Olja på duk Donation 1966 i testamente från Rolf de Maré Sommaren 1909 arbetar Georges Braque i La Roche-Guyon, några mil utanför Paris. Redan sommaren innan har han börjat föra sin konst i riktning mot kubismen. Konstnären var inte intresserad av en naturtrogen återgivning av landskapet. Istället använder han sig av det som utgångspunkt för målningar där han inspirerad av Cézannes konst fokuserar på formella frågor som rör en ny bildarkitektur. I målningen framställs den medeltida borgen och husen nedanför reducerade till geometriska volymer. Koloriten har ännu inte fullständigt lösgjort sig från objektet men paletten begränsar sig till toner i grönt och ockra. Även centralperspektivet, som varit dominerande alltsedan renässansen, har övergivits: blickens utgångspunkt underifrån är sammanflätad med ett uppifrånperspektiv. Fram till 1907 hade Braque, liksom Henri Matisse och fauvisterna som han hade anslutit sig till 1905, sökt måleriets uttryck i färgens befrielse. Den stora retrospektiva Cézanneutställningen i Paris hösten 1907 fick honom att tänka om på ett grundläggande sätt. Det centrala i konsten för Braque var från och med nu konstruktionen av rum och volym som ett nätverksmönster på (den tvådimensionella) bildytan. Pablo Picasso, som Braque hade lärt känna 1907, kom fram till en liknande reduktion av bilden sommaren I båda konstnärskapen skedde det genom ett studium av landskapet. Från hösten 1908 till första världskrigets utbrott skulle de båda Pariskonstnärerna i nära dialog med varandra utveckla kubismen i dess skilda faser. Först på hösten 1909 börjar den radikala fasetteringen och uppsplittringen av världen hos Braque, det som vi idag betecknar som kubism. Med Slottet i La Roche-Guyon tog han ett avgörande steg på vägen. Omkring 1911, när den analytiska kubismen nådde sin höjdpunkt, reducerades så allt det konkreta i bilden till linjära tecken och förkortningar, som är och förblir ambivalenta i sin form. Där finns rester som har karaktär av realistisk form, men de verkar också just som tecken för verkligheten, utan att föreställa den. 1912, på tröskeln till den rena abstraktionen, började Picasso och Braque, åter att relatera till objektvärlden genom att ta in föremål ur verkligheten i sina collage. Så uppstod den syntetiska kubismen. 8

9 Chris Burden Född 1946 USA Documentation of Selected Works [Dokumentation av verk i urval ] Betacam Inköp 2005 Klockan 7.45 blev jag skjuten i armen av en vän. Det var en kopparpatron. Geväret var en 22:a. Min vän stod drygt fyra meter ifrån mig. Enligt Burden var konstverket en skulptur som endast fanns i det ögonblick då hans vän tryckte av. Det som återstår är en dokumentation av denna händelse i form av en film och ett grovt svartvitt fotografi. Burden gjorde flera performances där han utsatte både sig själv och sin publik för enorma påfrestningar. De iscensattes inför en liten publik, men ryktet spred sig och han blev snabbt en mytomspunnen konstnär som har påverkat både den idébaserade och den socialt engagerade konsten på många sätt. Ett annat exempel på Burdens metod under sjuttiotalet är Transfixed, där han lät sig spikas fast på taket av en folkvagnsbubbla. Han låste även in sig i en låda i flera dagar, kröp över en parkeringsplats full av krossat glas, lät sig sparkas nedför trappor och så vidare. Varför? Jag ville bli tagen på allvar som konstnär, lär Burden själv ha sagt. Inspirerad av Marcel Duchamp hävdade han bestämt att konsten är ett frirum i samhället där allt är tillåtet, och kanske ville han på detta sätt prova sin tes. Burden utsatte sig själv för fara och skapade situationer där betraktaren blev delaktig genom att inte handla. Kulmen nåddes i och med iscensättningen av Doomed. I april 1975, ett år före Sex Pistols första framträdande i England, hängde Burden upp en klocka på väggen på ett museum i Chicago och lade sig på golvet under en sluttande glasskiva. Besökarna kom och gick men konstnären låg orörlig kvar på golvet. Efter 45 timmar blev det för mycket för en av vakterna på museet. Hon ställde en vattenflaska inom Burdens räckhåll varpå han reste sig upp, slog sönder klockan och gick därifrån. Efter detta gjorde han inga fler performances av detta slag. Doomed hade demonstrerat det absurda i utställningskonventioner som fråntar åskådaren allt spontant etiskt ansvar. 9

10 Ann Böttcher Född 1973 Sverige Den svenska serien (ett urval), Collagevägg med 12 blyertsteckningar samt tryckta och fotografiska komponenter Inköp 2005 Vetenskapligt och metodiskt undersöker Ann Böttcher naturens bildvärld utifrån en mängd olika perspektiv. Hon granskar till exempel granen som symbol för formandet av territoriella anspråk eller nationella identiteter allt från extrem nationalism till bilden av svårmod och tungsinne. I Den svenska serien (ett urval) undersöker hon den svenska identiteten i förhållande till granens historia. Utmed en kronologisk tidsaxel med sina egna teckningar som skelett presenterar hon insamlade dokument om granens skiftande symbolvärde. Hennes känsliga och lågmälda blyertsteckningar är minutiöst utförda och refererar till en naturromantisk estetik och botanisk bildvärld. I förgreningar och tvärsnitt hittas alltifrån frimärken, tidningsurklipp och utdrag ur allemansrätten till konsthistoriska referenser. Ett politiskt innehåll finns även i diabildsinstallationen Yosemite National Park (A Recollection of Wilderness), där hon åskådliggör hur nationalparken skapades för att naturen skulle påminna om och ge Amerika en kollektiv historia och identitet. Böttcher visar hur fakta, myter, minnen och värderingar skapar en mångtydig bild av vad vi anser att naturen står för. Hur människan medvetet eller omedvetet konstruerar sin egen omvärld där naturen får representera våra föreställningar och önskningar och att denna bild ständigt förändras. Ett av särdragen hos Ann Böttcher och Den svenska serien att hon blandar sin egen konst med verk av andra bildkonstnärer, författare, poeter och illustratörer. Det ena är inte mer värt än det andra utan. Tillsammans skapar de en historia. I hennes presentation är varje detalj noga avvägd, varje papper valt med omsorg, varje blyertsstreck på rätt plats. Och samtidigt tillåter hon sig att stryka under med färgpenna, göra anteckningar i marginalen och sätta post-it-lappar vid särskilt intressanta dokument. Här finns det vardagliga på samma plats som det estetiskt fullkomliga. 10

11 Julia Margaret Cameron Indien The Angel at the Tomb, 1870 Mary Ann Hillier Lady Polllock Albuminsilverfotografi Inköp 1965 I det viktorianska England fanns en liten grupp fotografer som stod för de allra första försöken att skapa och formulera sig kring en konstnärlig fotografi. Julia Margaret Cameron tillhörde denna grupp och lämnade efter sig en fantastisk kollektion med intima porträtt av sin familj och sin stora vänkrets. Hon var amatör och som mest aktiv under och 70-talen. I sina bilder, som leder tankarna till prerafaeliterna och renässansens måleri, använde hon sig ofta av en expressiv oskärpa och skapade iscensättningar inspirerade av mytologier, bibliska berättelser och engelsk litteratur. Motivet i The Angel at the Tomb är ängeln som var närvarande vid Jesu uppståndelse. I Bibeln är det en man, men Cameron använder sin jungfru Mary Ann Hillier i rollen som ängel. Hennes profil framhävs genom en ljuskälla ovanifrån. Bilden domineras av hennes utslagna hår, som sveper ned över axlarna i olika bruna toner. Man kan ana en löst hängande tunika i nederkanten. På många sätt påminner hon egentligen mer om Maria Magdalena än om en ängel. Cameron har skapat en bild av en kvinna som framstår både som en människa av kött och blod och som en himmelsk figur. Detta fotografi ingår i den kollektion av Julia Margaret Cameron som införlivades i Moderna Museets samling när svenska staten 1965 köpte in Helmer Bäckströms fotografihistoriska samling. Helmer Bäckström ( ) var verksam som forskare, samlare, fotohistoriker och amatörfotograf. Han var aktiv medlem av Fotografiska Föreningen och blev 1948 professor i fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Övriga Cameronfotografier i Moderna Museets samling kommer från The Helmut Gernsheim Duplicate Collection, som inköptes 1964, och genom ett antal senare inköp från privatpersoner. 11

12 Judy Chicago Född 1939 USA Car Hood, 1964 Akrylfärg och billack på Corvair motorhuv i plåt Inköp 2007 Car Hood är en spraymålning utförd direkt på en motorhuv. Den blankpolerade huven som ursprungligen suttit på en Chevrolet Corvair leker med den mansdominerade surfkultur med snabba bilar och blanka motorcyklar som präglade Los Angeles konstscen under 1960-talet. Judy Chicago var en av få kvinnor i Los Angeles etablerade konstkretsar. Detta innebar att hon befann sig i en värld med hård machojargong. Hon har själv sagt att en av de finaste komplimanger en kvinnlig konstnär kunde få på den tiden var att hennes verk såg ut att vara gjorda av en man. I motivlackeringen finns symmetriska mönster som följer tidens konstnärliga trender. Samtidigt innehåller den gåtfulla symboler som det keltiska korset. För Chicago själv verkar det handla om könsrelationer. Hon beskriver motivet som en vaginal form som genomborrats av en fallisk pil på en maskulin motorhuv: Ett tydligt uttryck för mitt sinnestillstånd vid den här tiden. I samma veva bytte hon även efternamn till Chicago. Det var inte bara ett bättre artistnamn, utan hon gav också en politisk motivering till namnbytet. Liksom de samtida politiska kämparna Malcolm X, Black Muslims och Svarta Pantrarna menade hon att familjenamn bidrog till att förstärka en nedärvd och förslavad identitet. Chicago anses vara en viktig historisk föregångare när det gäller att göra folk medvetna om kvinnofrågor inom konstvärlden. Hon arbetade mycket för att visa upp och ifrågasätta strukturer som gör att kvinnor har svårare att etablera sig som konstnärer än män. Som exempel kan nämnas ett senare verk med titeln The Dinner Party, ett projekt som engagerade hundratals konstnärer mellan 1974 och Konstverket hyllar verkliga och mytologiska kvinnor. Car Hood har köpts in genom Det andra önskemuseet. 12

13 Giorgio de Chirico Italien Le Cerveau de l enfant, 1914 [Barnets hjärna] Olja på duk Inköp 1967 Giorgio De Chirico hade en klassisk utbildning. Han studerade i München, där han attraherades av Arnold Böcklins och Max Klingers måleri, men han blev snart starkt påverkad av Sigmund Freuds psykodynamiska lära. De Chirico menade att konsten måste frigöra sig från alla mänskliga begränsningar och trotsa logik och förnuft. Klarade konstnären det kunde konsten nå in i barndomens, visionens och drömmens regioner. Under 1910-talet målade han bilder av ödesmättade landskap med lämningar av klassisk arkitektur och skulptur. Perspektiven var starkt förvrängda. Sin konst från denna period kallade han metafysisk. De flesta av dessa visioner utspelades i ett kallt gråljus. Ungefär samtidigt som målningen Barnets hjärna tillkom skrev de Chirico om minnet av en kall stilla vinterdag i Versailles. Det var då han fick insikten att varje hörn i palatset, varje pelare och varje fönster hade en egen ande, en ogenomtränglig själ. Den gåtfulle mannen i Barnets hjärna med den karakteristiska mustaschen och de slutna ögonlocken dyker senare upp i verk av både Picasso och Max Ernst. Tolkningarna av bilden har genom åren varit lika många och fantasifulla som uttolkarna. Surrealistledaren och poeten André Breton fick syn på målningen, som konstnären själv kallade Gengångaren, i fönstret till ett galleri. Breton blev oerhört fascinerad av den och köpte den till sin samling. Han behöll den hela livet och sålde den först några månader före sin död, då Moderna Museet förvärvade den i samband med utställningen Önskemuseet. Hemma hos Breton hade alla surrealisterna sett målningen, som fick avgörande betydelse för många av dem. Vad de såg var en surrealistisk bild målad flera år innan det surrealistiska manifestet skrevs. Sitt nuvarande namn fick målningen 1927 av poeten Louis Aragon. 13

14 Salvador Dalí Spanien The Enigma of Wilhelm Tell, 1933 [Wilhelm Tells gåta] Olja på duk Inköp 1967 Den för Dalí ovanligt storskaliga målningen Wilhelm Tells gåta från 1933 innehåller en rad av de symboler som blivit synonyma med en surrealistisk bildvärld en smältande klocka, ett par kryckor och därtill en rad sexuella anspelningar. Tematiken, där mardrömslika maktförhållanden står i centrum, är typisk för Dalí. I en valnötsvagga vid en jättelik mans fot vilar en mycket liten människa, som hotar att krossas. Dalí har själv sagt att den lilla föreställer hans käresta, Gala. Mansgestalten föreställer Dalís egen far, som motsatte sig sonens förhållande med den sedan tidigare gifta Gala. Men det är även ett porträtt av den sovjetiske landsfadern Lenin. Den karakteristiska arbetarmössans skärm är alldeles förvuxen och hotar att skymma sikten om den faller ner från sin krycka. Salvador Dalí själv finns med i bilden som det lilla barn som vilar på faderns arm. Barnet har en rå kotlett på hjässan, istället för det äpple som Wilhelm Tell enligt legenden placerade på sin sons huvud. Tell sköt med armborst på äpplet, och utsatte därmed sin son för livsfara. I målningen är mannens mun farligt nära kotletten på barnets oskyddade huvud. Känslan av hot förstärks. En liten grönaktig bit tycks ha ramlat ur faderns rygg och landat på den groteskt utdragna, falliskt formade skinkan. Biten påminner om en äppelklyfta och tycks inte komma från en mjuk kropp av kött och blod. Kanske kan den ses som ett tecken på att fadersgestalten är omänsklig, monstruös. I alla tre porträtten det av Dalís pappa, Wilhelm Tell och Lenin framställs fadern som ett hot mot det lilla barnet (eller den lilla människan). Wilhelm Tells gåta provocerade surrealisterna så till den grad att gruppens grundare André Breton försökte förstöra den på en utställning, men misslyckades eftersom den hängde för högt upp på väggen. 14

15 Jean Dubuffet Frankrike Carnation sanguine, 1950 [Blodröd hy] Blandteknik på masonit Donation 1989 i testamente från Gerard Bonnier Blodröd hy från 1950 visar en oformlig, klumpig figur med knappt urskiljbara ögon. Som så ofta hos Dubuffet är färgen grynig av sand, jord eller aska som ger ytan textur. Bilden påminner om en barnteckning eller planlöst klotter. Här tas varken hänsyn till proportionslära eller perspektivregler. Dubuffet tog avstånd från den civilisation som under andra världskriget tedde sig allt mer galen genom att återvända till det ursprungliga och grundläggande i måleriet. Graffitin, det gatans bildspråk som fyllde efterkrigstidens Paris med hemlighetsfulla symboler och trotsiga budskap, gjorde sig påmint. Dubuffet samlade på och influerades av bilder som gjorts av barn och psykiskt sjuka, människor som framstod som oförstörda av civilisationen. Han kallade dessa bilder för art brut rå konst. Fascinationen för det spontana och primitiva hade Dubuffet gemensam med Cobra, gruppen som efter kriget sökte nya vägar undan den traditionellt västerländska estetiken. Precis som i barnteckningar eller grottmålningar ligger figuren i Blodröd hy i ytplanet. Det finns inget bildrum vare sig framför eller bakom. Att använda jord och aska i färgen, och senare fjärilsvingar och träbitar, upplevdes som obeprövat och fritt från historisk tyngd. Dubuffet intresserade sig för de grundläggande mänskliga uttryck som ligger bortom all förfining och det gängse skönhetsbegreppet. I gestaltandet av ett objekt ville han återge hela den komplexa uppsättningen av intryck som vi utsätts för när vi ser föremålet. Det sköna och vackra var oväsentligt, det fula och banala behövde återupprättas. Konst vänder sig till tanken, och inte till ögonen. Så har den alltid betraktats av primitiva folk, och de har rätt. Konst är ett språk, ett kunskapsinstrument, ett kommunikationsinstrument. 15

16 Marcel Duchamp Frankrike Boîte-en-valise [The Portable Museum of Marcel Duchamp: de ou par MARCEL DUCHAMP ou RROSE SELAVY], 1941 Papper, glas och diverse material Inköp 1962 Boîte-en-valise de ou par Marcel Duchamp ou Rrose Sélavy är ett av 1900-talets mest excentriska konstverk. Duchamp placerade fotografier, reproduktioner, faksimil och tredimensionella repliker av sina egna verk kopior av kopior inuti en sinnrik konstruktion av paneler som kunde vikas ihop i en liten väska. Så uppstod ett portabelt museum i miniformat. Den harmlösa väskan visade sig innehålla konstnärligt sprängstoff: det duplicerbara verket ifrågasatte den traditionella gränsen mellan original och kopia, falskt och äkta, konst och gyckel. Duchamp påbörjade arbetet med Boîte-en-valise Den första lådan presenterades i Paris Editionen skulle omfatta 300 exemplar, men så många blev aldrig färdiga. De första 24 numrerade exemplaren hade noga utvalda adressater som konstmecenaten Peggy Guggenheim och konstnären William Nelson Copley. Duchamp framställde därefter sex olika serier som avvek något från lyxutgåvan. Läderväskor med handtag ersattes av tygklädda boxar. Antalet reproducerade föremål ökade från 68 till 80. Grundprincipen kvarstod: Boîteen-valise innehöll kopior av kopior. Konst uppstår när välkända föremål eller bekanta företeelser får liv i nya sammanhang, menade Duchamp. Som flasktorkaren på ett konstgalleri! Vardagliga ting blir passager till det okända. Så fungerar Duchamps ready-mades. Konstnären var för Duchamp en okänd som skapade för en lika okänd betraktare. I detta möte mellan främlingar var kommunikationen omöjlig. Utanförskapet var ofrånkomligt. Mot detta försvarade sig Duchamp med ironi, som i hans konst blev en lag. Titlarna var nycklar till verken. Men var fanns nyckelhålet? 16

17 Max Ernst Tyskland Figure humaine, 1931 [Människobild] Gips, olja på trä Inköp 1967 När Max Ernst inledde sin konstnärsbana tog han sin utgångspunkt i dadaismens upproriska hållning till konsten. Han intresserade sig tidigt för det fria associerandet och slumpens betydelse för skapandet; idéer som kom att bli centrala inom surrealismen. Under hypnotiska seanser och i transtillstånd ägnade sig surrealisterna bland annat åt automatiskt skrivande. Målet var att nå det omedvetna genom att frigöra sig från medvetandets kontrollfunktioner, och collaget var en form som lämpade sig väl för sådana experiment. Max Ernsts eget bidrag till det automatiska skapandet blev frottagetekniken att exempelvis lägga ett papper på golvet och gnugga fram plankornas ådring med en blyertspenna. De mönster som mer eller mindre slumpmässigt framträdde på papperet kunde sätta det omedvetna i rörelse och framkalla fantasier som konstnären sedan medvetet bearbetade till en bild. I Ernsts verk fungerar det omedvetna ofta som en katalysator för det medvetna; det finns ett spänningsfält mellan det slumpmässiga och det kalkylerade. Under det sena 1920-talet skapade Max Ernst sitt alter ego, fågelvarelsen Loplop. Hans intresse för fåglar hade väckts redan under barndomen. För honom representerade fåglarna ibland en sorts offer, men också människans instinkter och frihet. Gestalten i Människobild förefaller vara en hybrid mellan fågel, insekt, planta och människa. Röret som går genom varelsens kropp ser ut som en insekts andningsorgan, en ryggrad eller genitalier. De gröna färgerna dominerar, och det växtlika förstärks av att ytan är skrovlig som mossa. Förvandlingar och organiskt växande är viktiga komponenter i flera av Ernsts målningar, och tematiken är ofta starkt förankrad i den nordeuropeiska romantiken. I Människobild finns även påtagliga sexuella referenser. De erotiska och drömska undertonerna för tankarna till Sigmund Freuds teorier, som var av stor betydelse för Ernst och många andra surrealister. 17

18 Esra Ersen Född 1970 Turkiet Om du kunde tala svenska..., :00 min. DVD, färg, stereoljud Inköp 2002 Vår tid präglas av globalisering; människor rör sig ständigt mellan olika länder. Många lämnar, frivilligt eller ofrivilligt, sina hemländer för att skapa sig en tillvaro på annan plats. Identiteten blir till något som ständigt formas och omformas. Esra Ersen från Turkiet hör till de konstnärer som i olika medier gestaltat och reflekterat över denna situation. Ersens projekt blir ofta till i nära samarbete med dem vi möter i hennes verk. Genom att fokusera på ett antal individers belägenhet i ett specifikt sammanhang låter hon mer generella sociala och politiska fenomen träda fram. Ersen reser mycket och under några månader 2001 vistades hon i Stockholm. Inom ramen för utställningsserien Moderna Museet Projekt , där inbjudna konstnärer skapade projekt som visades på museet eller i andra miljöer runt om i Stockholm, tillkom videoverket Om du kunde tala svenska...verket visades under utställningen parallellt på Moderna Museet och på Jerusalem Grill House, en kebabrestaurang på Södermalm. I en förort till Stockholm skrev Esra Ersen in sig på en kurs i svenska på Info- Komp, där man bedriver undervisning för invandrare och asylsökande. Hon bad sina med-studerande att på sina respektive modersmål svara på frågan: Vad hade du velat säga om du kunnat tala svenska? De tillfrågade fick svara helt fritt. Svaren översattes från en mängd olika språk, exempelvis kinesiska, ryska, spanska och bengali, till svenska. Esra Ersen filmade sedan studenterna då de mödosamt läser upp sina översatta budskap på svenska. De stakar sig, backar, tar om, söker hela tiden rätt betoning och uttal. I bakgrunden hörs lärarens upprepade korrigeringar. Budskapet går i varierande grad förlorat när den dåliga svenskan lägger sig som ett frustrerande raster framför det man vill ha sagt. Det är lätt att associera språktillägnandets våndor med alla andra svårigheter man möter när man ska anpassa sig till ett nytt kulturellt system. 18

19 Öyvind Fahlström Sverige World Bank, 1971 [Världsbanken] Trä, sammet, plexiglas, vinyl, akryl och bladguld. Donation Ingår i New York Collection Efter världsbankens möte i Köpenhamn 1970 gjorde Fahlström verket World Bank. Det består av en spelplan med en pyramid av guldtackor på en mörk botten och flyttbara spelpjäser. Formen på pyramiden för tankarna till de sydamerikanska indianernas mytomspunna guldstad Eldorado. Öyvind Fahlström var en socialt medveten konstnär. För honom var det viktigt att konstnärer engagerade sig i samhällsfrågor som politik och ekonomi. Han experimenterade även mycket med hur verken visades. Fahlström strävade efter medryckande konstnärliga uttryck och använde alla de medel som han ansåg sig behöva för att säga det han ville. Han arbetade med måleri, händelser och poesi men använde även mediekanaler som radio, television och film. Genom ett lekfullt konstnärligt uttryck förenade han konst med information och insikt. Gemensamt för den mångfald av uttrycksformer han använde sig av var bruket av vardagliga material och referenser. Hans konstverk bestod ofta av många delar som sammanlänkades i olika system. Dessa system kunde kräva att betraktaren själv utläste eller till och med skapade en berättelse. En återkommande strategi hos honom var just bruket av olika spel i både metaforisk och bokstavlig mening. Spelet och de spelregler som styr sociala, politiska och ekonomiska beteenden var ofta själva utgångspunkten. Till exempel kunde ett konstverk innehålla flyttbara magnetiska detaljer. I World Bank redovisas olika fakta om världens naturtillgångar. Det finns ett antal spelpjäser formade som olika guldproducerande nationer med spikraka gränser i den så kallade tredje världen. Dessa spelpjäser är flyttbara och deras inbördes relationer således föränderliga. På så vis kan verket sägas inte bara utgöra en redovisning av maktspelet kring världens resurser, utan även visa hur vi alla är delaktiga i det. 19

20 Alberto Giacometti Schweiz Grande figure, 1949 [Hög gestalt] Brons Inköp 1967 Den schweiziske konstnären Alberto Giacometti är kanske den konstnär som mest kommit att förknippas med existentialismen. Det beror till dels på att han kände Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre men kanske än mer på hans eget konstnärliga uttryck och det liv han levde. Fadern var en ansedd målare. Giacometti har berättat hur han en gång stod i sin fars ateljé och ritade av päron. Teckningarna blev bara mindre och mindre: Min far blev irriterad och sade att jag skulle teckna dem så som de var. Som jag såg dem. Sedan rättade han till teckningarna till naturlig storlek. Jag försökte göra dem på det viset men jag kunde inte låta bli att sudda ut dem; så jag suddade ut dem och en halvtimme senare var mina päron exakt lika små som de ursprungligen hade varit. På 1920-talet flyttade han till Paris med sin bror för att studera skulptur. Han delade samtidens nyvaknade intresse för utomeuropeisk konst och allierade sig snart med den surrealistiska rörelsen, som han dock bröt med under dramatiska former i mitten av talet. Under kriget flyttade han tillbaka till Schweiz och började arbeta ur minnet i stället för som tidigare efter modell. Men han drabbades även av en erfarenhet som liknade den han hade gjort i sin fars ateljé: Till min förskräckelse blev skulpturerna mindre och mindre. Endast när de var små var de lika Hans samlade produktion under den här tiden lär ha rymts i en tändsticksask. Först när han kom tillbaka till Paris efter kriget kunde han börja arbeta i större skala igen. Skulpturen Hög gestalt är från hans sista riktigt produktiva period på 60-talet när han hade blivit en erkänd konstnär. Hans hälsa hade dock börjat svikta rejält och 1966 dog han av hjärtförlamning. 20

21 Mona Hatoum Född 1952 Libanon Home, 1999 [Hem] Trä, galvaniserat stål, rostfritt stål, elektrisk wire, datoriserad dimmerkontakt, förstärkare, högtalare. Donation 2000 från Moderna Museets Vänner (MMV) I installationen Home har Mona Hatoum ställt upp vardagliga köksföremål på ett enkelt bord; durkslag, rivjärn, pepparkaksformar. Alla redskap är sammankopplade med en strömförande vajer och vissa av dem lyses upp med jämna mellanrum. Ett obehagligt ljud av högspänning pulserar långsamt genom luften. Den blänkande metallen förvandlas till en dödsfälla. Också de stållinor som är uppspända mellan betraktare och bord ter sig hotfulla och livsfarliga. Intrycket är kliniskt. De rostfria redskapen ser mer ut att höra hemma på en kirurgisk mottagning än i ett hem. Vid närmare eftertanke skulle de flesta av föremålen kunna användas som vapen rivjärnet, köttkvarnen och hjärtformens vassa kanter skulle kunna lemlästa och stympa. Traditionellt sett är köket kvinnans plats och hemmets hjärta. I Hatoums tappning har det förvandlats till en tortyrkammare. Mona Hatoum är palestinier född och uppvuxen i Beirut. Under en utlandsresa 1975 bröt inbördeskriget ut och gjorde det omöjligt för henne att återvända till Libanon. Sedan dess har hon huvudsakligen varit bosatt i London. Det samhällspolitiska engagemanget har alltid varit påtagligt i Hatoums verk och gestaltades till en början i en rad performances. Sedan 1990-talet har hennes signum varit konceptuella verk i skepnad av välbekanta objekt, med ett formspråk som påminner om minimalismens. Ett litet ingrepp ger de vardagliga tingen nya obehagliga innebörder; en sängbotten utbytt mot tunna metalltrådar skapar en hybrid mellan en äggskärare och en barnsäng. Hatoum framhåller att kropp och medvetande måste fungera gemensamt i upplevelsen av verket. I Home samverkar ljuset, ljudet och de enkla formerna i en skräckfylld skönhetsupplevelse. 21

22 Annika von Hausswolff Född 1967 Sverige Hey Buster! What Do You Know About Desire?, 1995 Färgfotografi typ C Inköp 1997 I det bleka gryningsljuset ligger en kropp på stranden nära vattenbrynet. Det ser ut att vara en kvinnokropp, och av dess ställning och filten som täcker huvudet att döma kan vi gissa att personen är död. Kanske har ett brott begåtts? I närheten ligger en schäferhund som ser ut att vakta kroppen. Har den kanske bevittnat det som hänt? Vi som betraktar fotografiet kan däremot inte veta något säkert, och hunden kan inte heller berätta något för oss. Fotografiet ansågs länge vara ett sanningsvittne, men inför denna bild blir vi påminda om att ett foto sällan kan visa vad som föregått eller kommer att ske efter den bråkdel av en sekund då bilden är tagen. Fotografiet är stort; 180 x 240 cm. En storlek som länge var reserverad för målerikonsten och till och med kan leda tankarna till 1800-talets historiemåleri. Titeln på verket ger inte heller någon förklaring utan för snarare in ytterligare komplikationer i tolkningen av bilden. Annika von Hausswolffs inträde på konstscenen ägde rum ungefär samtidigt som en rad andra svenska konstnärer som arbetade med fotografi: Lotta Antonsson, Maria Hedlund, Annika Karlsson-Rixon och Miriam Bäckström. En äldre generation konstnärer som Cindy Sherman, Sherrie Levine och Jeff Wall hade (i början av 1980-talet) då redan delvis förändrat synen på fotografi som konstnärligt medium. Annika von Hausswolff blev först känd för serien Tillbaka till naturen, en serie fotografier föreställande nakna kvinnor i en natur som ser typiskt nordisk ut. De nakna kvinnorna för tankarna till Anders Zorns dalkullor, men i von Hausswolffs fotografier ligger de med ansiktena mot marken eller flytande i en sjö. Fotografierna är iscensatta men innehåller tydliga referenser till kriminalfotografiet. Men bilderna bär även på ekon från andra genrer och traditioner, till exempel det nordiska landskapsmåleriet. Många har tolkat dessa verk som en feministisk kritik av klichéartade framställningar av kvinnan som sexuellt objekt men också av föreställningen om kvinnan som natur. 22

23 Eva Hesse USA Untitled, 1965 [Utan titel] Målat snöre virat kring plastring, plastslang Inköp 1980 med bidrag av Moderna Museets Vänner Latex, fiberglas och metall. I Eva Hesses skulpturer antar plast och andra råa industrimaterial överraskande sinnliga former. Hennes verk strävar mot det diffust kroppsliga och skapar lustfyllda möten mellan det hårdkokta, absurda och sensuella. Formerna är abstrakta men ändå vagt bekanta och ofta latent erotiska. De rör sig i gränslandet mellan det vackra och det motbjudande. När Eva Hesse var bara tre år sattes hon och hennes syster på ett tåg för att undkomma nazisternas judeförföljelser. Snart kunde dock familjen återförenas och man flyttade då till New York. Hesse valde tidigt att utbilda sig till konstnär och till en början arbetade hon med måleri i den abstrakta expressionismens anda vistades hon i Tyskland tillsammans med sin man, skulptören Tom Doyle. Deras ateljé var inrymd i en gammal textilfabrik där det fanns gott om metallbitar och andra material att tillgå, vilket inspirerade Hesse att börja experimentera med skulptur. Åter i New York umgicks hon med bland andra minimalisterna Sol LeWitt och Donald Judd. Den minimalistiska estetiken är påtaglig i hennes verk, men till skillnad från sina kollegor ger Hesse det enkla och reducerade ett mänskligt avtryck. De runda formerna är sällan minimalistiska cirklar eller sfärer, utan kan påminna om mjuka bröst eller kön. Untitled från 1965 är som en teckning i luften. Ett långt böjligt plaströr hänger igenom en stor cirkel av samma material. Runt rören är ett grått kraftigt snöre tätt surrat med hantverksmässig precision. Den runda, slutna formen kontrasteras mot en hängande, slak tross. Det slutna ställs mot det öppna och det hela mot det brustna. Liksom de flesta av hennes verk präglas Untitled av motsättningar och tvekan. Med Hesses egna ord: Jag ville komma fram till icke-konst, inte konnotativ, inte antropomorf, inte geometrisk, inte ingenting, allting, men en annan typ, vision, sort. Från en helt annan utgångspunkt. Eva Hesse hann bara vara verksam några få år, hon avled 1970 av en hjärntumör. Men hennes egensinniga formspråk och sätt att använda materialen genljuder fortfarande i en rad konstnärskap, till exempel Anish Kapoors och Rachel Whitereads. 23

24 Donald Judd USA Untitled, 1965 [Utan titel] Plåt Inköp 1966 Betrakta Donald Judds skulptur Utan titel från 1965: sju rektangulära objekt i glänsande galvaniserad plåt och med exakt samma mått är fästade i väggen i en lodrät rad. Man kan knappast tala om komposition i någon traditionell bemärkelse. Elementens inbördes ordning är snarare en seriell upprepning: en sak efter en annan. Materialet bär heller inga spår av konstnärens hand utan förefaller i det närmaste maskinmässigt framställda. Verket framstår därför inte som ett uttryck för konstnärens subjektiva vilja, psyke eller känslor. Det tycks snarast objektivt i sin sakliga hårdhet. Judd var också verksam som kritiker och var en av dem som under 1960-talet teoretiskt formulerade minimalismens idéer. För många framstod minimalismen som den logiska slutpunkten för modernismens strävan efter renhet och reduktion. Samtidigt fanns det mycket som snarare var början på något nytt och som skulle leda vidare. Judds konst innebar på många sätt ett radikalt avståndstagande från de principer som varit grundläggande i den västerländska konsthistorien. Principer som han beskrev som delar av en föråldrad europeisk kultur. Judd vände sig särskilt mot den subjektivistiska synen på konsten föreställningen om verket som avbildande eller en metafor för något annat, vars djupare mening framför allt är ett uttryck för konstnärens själ. Istället framhölls objektiviteten: Det man ser är det man ser, som kollegan Frank Stella uttryckte det. Judds verk bidrog starkt till den upplösning av genregränserna som är så utmärkande för den samtida konsten. Han arbetade även som formgivare och arkitekt. Hans specifika objekt så kallade han sina skulpturer tog utställningsrummet i anspråk på ett sätt som förebådade installationskonsten. 24

25 Wassily Kandinsky Ryssland Improvisation Nr 2, Trauermarsch, 1908 [Improvisation nr 2, Sorgmarsch] Olja på duk Inköp 1933 Wassily Kandinsky hör till förgrundsfigurerna inom modernismen. Det väsentliga för honom var inte att framställa en yttre värld utan att synliggöra en andlig värld genom konsten. Han grundlade omkring 1910 det expressionistiska abstrakta måleriet en av de viktigaste och mest inflytelserika landvinningarna i 1900-talets målarkonst. År 1911 bildade Kandinsky i München, tillsammans med Franz Marc, expressionistgruppen Der Blaue Reiter. Han undervisade också vid den berömda konst- och hantverksskolan Bauhaus från 1922 till 1933 då den stängdes av nazisterna. Improvisation nr 2. Sorgmarsch (1908) markerar en etapp i Kandinskys övergång till abstraktionen, vilken skedde steg för steg. I den här fasen kan man alltjämt urskilja figurativa element, såsom den gula ryttaren på vit häst som kommer in i bilden från vänster, liksom också de fyra sittande eller stående gestalterna till höger. Att färgerna har lagts på fläckvis och äger en sådan intensitet för tankarna till fauvisterna, vilkas verk Kandinsky hade stiftat bekantskap med under sina uppehåll i Paris. I sin programskrift 1912 över abstraktionen, Om det andliga i konsten, som är ett av de viktigaste dokumenten inom den tidiga modernismen, förklarar Kandinsky att det som intresserar honom är ett måleri utan fysiskt motiv men däremot aldrig en rent abstrakt konst utan andligt motiv. Kandinsky talar om bildens inre nödvändighet och menar då den färgernas och formernas inre klang i förhållande till varandra som gör att bilden lever. Hans mål var att genom stimulans av sinnena alstra en andlig dynamik, som alla skulle kunna göra sig delaktiga av. Verkets undertitel Sorgmarsch anspelar på föreningen mellan färgklanger och musikaliska klanger, som löper som en röd tråd genom Kandinskys verk. Han betecknade dem improvisationer och de är huvudsakligen omedvetna, till största delen plötsligt uppkomna uttryck för processer av inre karaktär, alltså intryck av den inre naturen, i motsats till impression (framställning av det yttre intrycket) och komposition (medvetet konstruerad framställning av det andliga respektive den inre klangen). 25

26 Annica Karlsson Rixon Född 1962 Sverige Untitled VI, 1991 Färgfotografi, typ C monterat på kartong Inköp 1992 Bilden föreställer en naken kropp på azurblå bakgrund med en exotisk blomma på magen. Blomman är genomskinlig och den rosa ståndaren är placerad på kvinnokroppens rakade sköte. Denna bild ingår i en serie på sex delar med namnet Untitled I VI. Fotografierna är cirka 40 x 40 cm och köptes in till Moderna Museets fotosamling De övriga bilderna utmärks av samma urblekta färgskala och hårda belysning. Annica Karlsson Rixon har exempelvis använt sig av en ål som slingrar sig upp för stjärten och vidare upp längs med ryggen på, en blek, en plattfisk och en nyplockad kyckling på magen. I serien ingår även två porträttfotografier: en man och en kvinna som ser rakt in i kameran med isblåa ögon. Varenda por blir synlig i de bleka, androgyna och uttryckslösa ansiktena. Under mitten av 1990-talet levde och verkade Annica Karlsson Rixon på amerikanska västkusten, där hon bland annat arbetade med ett antal porträttserier av vänner och kollegor som innehåller anspelningar på Skagenmålarnas tavlor. Serien Untitled I VI kan beskrivas som en undersökning av könsroller och sexualitet och kan mer specifikt sägas handla om kvinnliga konstnärers ställning förr och nu. Mot slutet av 90-talet presenterade hon en serie bilder med långtradarchaufförer, Truckers and Others (1998), där hon hade sorterat de hundratals dokumentära fotografierna efter färgskala. På senare tid har hon ofta visat sina fotografier i stora installationer. Annica Karlsson Rixon har genom hela sin konstnärsbana engagerat sig starkt för de kvinnliga fotografernas situation, i sina bilder men också genom bildandet av Föreningen kvinnliga fotografer i Norden

27 Ernst Ludwig Kirchner Tyskland Marzella, Olja på duk Inköp 1967 I den här målningen ställs starka, lysande komplementärfärger mot varandra: rött möter grönt, blått möter orange osv. Färgen är pålagd med synliga, lite yviga penseldrag och den råa målarduken är blottad i vissa partier. Mörka konturer ramar in färgfälten likt spröjsarna i ett kyrkofönster och bidrar till den visuella slagkraftigheten. De sammanhållna färgytorna samspelar i dukens ytplan och hindrar ögat att förirra sig djupt in i bilden. Ernst Ludwig Kirchner, som gjort målningen, var en av förgrundsgestalterna i den expressionistiska konstnärsgruppen Die Brücke som bildades i Dresden i Tyskland De unga expressionisterna försökte undvika borgerliga konventioner och ville att det emotionella och visionära skulle genomsyra konsten. I deras av Kirchner författade manifest kan man bland annat läsa: Till oss hör var och en som omedelbart och oförfalskat återger vad som driver honom att skapa. Snarare än att dyrka renässansens mästare sökte man i Die Brücke inspiration i konst från Stilla havet och Afrika. Man odlade också det medeltida skråidealet och konstnärerna delade stundtals arbetslokal. Marzella är målad i Kirchners ateljé. Den unga modellen var dotter till en änka som bodde nära honom, och hon och hennes syster spelade en betydelsefull roll i Brücke-konstnärernas liv. Här avbildas Marzella med en stor oskuldsfull vit rosett i håret. Hennes platta, klippdocksaktiga kropp och rosetten står i kontrast till de mörka, hårt sminkade ögonen och den röda markerade munnen. Hon möter vår blick och bjuder på så vis motstånd mot det traditionella modellmåleriets objektifiering. Marzella tycks befinna sig i den känsliga åldern mellan barndom och vuxenliv och för därför tankarna till en annan känd målning, Pubertet från 1893 av Edvard Munch, som expressionisterna såg som en viktig förebild. 27

28 Joseph Kosuth Född 1945 USA Thought. Titled art as idea as idea, 1967 [Tanke. Benämnd konst som idé som idé ] Collage, fotografi, papper på pappkartong Inköp 1979 All konst bygger inte på idéer. Men det finns en särskild idékonst som växer fram under 60-talet: Conceptual Art konceptkonst. En ofysisk konst, en ordens och idéernas konst, med vissa rötter hos Marcel Duchamp, som tidigt framhöll betraktarens roll för att konstverket ska få en betydelse. Amerikanen Sol LeWitt, en av männen bakom rörelsen, har framhållit: Det är idéerna som är det viktiga, inte hur verket ser ut. Konstnären ska eftersträva största ekonomi i uttrycket. Om två dimensioner räcker ta det. Använd ord, siffror, fotografier... ta endast vad som behövs. Hans landsman Joseph Kosuth uttrycker det lite annorlunda, han framhåller konstens språkliga innebörd, på bekostnad av konstruktionen. Konstens betydelse kommer av det sätt som den används på, framhåller han, med hänvisning till filosofen Ludwig Wittgenstein: ett ord har den mening någon har givit det. Genomgående är den här konsten återhållsam i sitt uttryck, det syns väl just i Kosuths Thought. Kosuth var tillsammans med den Sol LeWitt de första att börja skriva och teoretisera om detta förhållningssätt i början på 1960-talet. Rörelsen markerar ett avsteg från den vid tiden dominerande abstrakta expressionismen i USA och den informella konsten i Europa en konst som gjorde anspråk på att kunna fånga något av konstnärens inre genom de avtryck konstnären lämnar efter sig i form av färg på en duk eller genom avtrycket i leran i en skulptur. Verket Tanke. Benämnd konst som idé som idé kan nästan ses som en programförklaring för den konceptuella konsten. Verkets fysiska form en kartong med vit text mot svartbakgrund är orörd av konstnärens hand. Det är museets tekniker som har tillverkat föremålet efter konstnärens instruktioner. Det som är konstnärens unika uttryck är idén bakom verket, eller om man så vill tanken om konsten som idé som idé. 28

29 Barbara Kruger Född 1945 USA Untitled (Between being born and dying), 2009 Platsspecifik installation, väggtapeter I maj 2008 installerades ett nytt konstverk i Moderna Museets entréer, en platsspecifik installation av den amerikanska konstnären Barbara Kruger. Verket utgörs av väggtäckande collage på plan ett och fyra och kommer att sitta uppe i tre till fyra år innan det ersätts av en ny installation. Kruger är född i New Jersey i USA Hon har en bakgrund inom reklamvärlden och har länge medvetet arbetat med grafiska installationer som både riktar sig till den vana konstpubliken och till den breda allmänheten. Hon säger själv att hon vill undersöka samhällets invecklade maktrelationer men försöker undvika ett komplicerat bildspråk. Jag vill att människor ska dras in i verket direkt, understryker hon. Ofta arbetar hon i offentliga miljöer med affischkampanjer som exempelvis kommenterar rasism och kvinnoförakt. Installationen på Moderna Museet går huvudsakligen i färgerna rött, vitt och svart och består av ett antal hårt rastrerade svartvita fotografier och vita ord och sentenser skrivna med versaler på röd botten. Hon har även gjort uppmärksammade videoinstallationer på flera dukar i stora format, men installationen på Moderna Museet ligger i linje med den stil som har kommit att bli kännetecknande för henne. Kruger blandar egna ord med citat från olika författare. På balken ovanför butiken vid museets huvudentré kan man läsa att vi förslavas av föremålen omkring oss. Det är ett citat av Goethe. I installationen återfinns även citat från teoretiker som Homi K Bhabha och Frantz Fanon två av centralgestalterna inom den så kallade postkoloniala teorin. Kruger har länge varit engagerad i samhällsfrågor men vill inte placeras i något fack. Hon vill varken klassificeras som politisk eller feministisk utan säger att hennes konstverk handlar om hur det är att vara människa i ett segregerat, våldsamt och konsumtionsorienterat samhälle. 29

30 Richard Long Född 1945 Storbritannien Six Slate Circles, 1982 [Sex cirklar av skiffer] Sten Inköp 1983 Golvinstallationen Six Slate Circles, eller Sex cirklar av skiffer, består av cirka ett hundra stenar som ordnats i sex cirklar av olika diameter inuti varandra. Den totala diametern är cirka fyra meter. Verket för tankarna till urgamla ritualer men anknyter även till frågor om platsens innebörd. Richard Long är nomad och nyckeln till hans konstnärskap är hans långa vandringar. Han kan karaktäriseras som landkonstnär eftersom han är intresserad av geologi, stenar, skala och tid. Men han vill inte bygga eviga monument. Den tidigare landskapskonsten, land art, begagnade sig av schaktmaskiner för att flytta runt jordmassor på stora ytor, men Longs metoder är mer subtila. Han arbetar både med galleriutställningar och med konstverk ute i naturen. Ett verk kan exempelvis bestå av en rak linje tvärs genom ett öppet landskap som skapats genom hasande fötter, stenar som läggs ut med en kilometers mellanrum på en förutbestämd rutt eller väggar som målats med lera. I utställningsrummet visas spår av hans vandringar i form av fotografier eller installationer. Det är konst som handlar om att umgås med naturen. Materialet är jorden, vädret och elementen. Long säger att han hellre vill anpassa sitt skapande i naturen efter landskapet än anpassa landskapet efter sina idéer. Med sina försiktiga, poetiska ingrepp går han stick i stäv mot mycket av den gängse stadsorienterade samtidskonsten. Han tillhör en generation engelska konstnärer som arbetar med aktivt skulpterande i naturen samtidigt som de erkänner att människan också är en del av naturen. Long säger att han vill experimentera med skulpturens former. Även om han oftast presenterar sina verk i det kulturella sammanhang som han själv är en del av är han intresserad av utomeuropeiska kulturer och deras andliga uttryck. Exempelvis kan kopplingar till aboriginernas drömlinjer anas och han har använt sig av talismaner som han har kallat miniatyrer av kosmiska konstellationer. 30

31 René Magritte Belgien Le Modèle rouge, 1935 [Den röda modellen] Olja på duk Inköp 1967 När René Magritte målar Den röda modellen befinner han sig i en period av det tydligt surrealistiska uttryck som han lämnat till eftervärlden. I början av 1920-talet var han först influerad av kubismen men fann vägen till surrealismen genom Giorgio de Chirico och Max Ernst. Vid mitten av 1930-talet var den planschartade och nästan fotografiskt tydliga stilen manifesterad. Den röda modellen är en perspektiviskt ganska platt, till uttrycket saklig målning och motivet förenar genom en öppen bildgåta en tydlig metafor det till synes motsatta. Det är inuti och utanpå på samma gång. Ett par år tidigare hade han verkligen målat en dörr som var både öppen och stängd på samma gång, Det oväntade svaret. Från samma år, 1933, är Det mänskliga villkoret, landskapsmålningen som placerats på ett staffli framför ett fönster mot just samma landskap. Den bilden är både i och utanför rummet, samtidigt. De här tre målningarna står varandra tematiskt nära. René Magritte vill visa hur lätt betraktaren förväxlar bilden som föreställning med den verklighet som bilden på en gång uppvisar och döljer. Hans konstverk är som en passage mellan vad som är och vad vi ser. Magritte uttrycker en skepsis, ett tvivel och en inte alltid så mild ironi om medvetandets villkor. Magritte flyttar till Paris 1927 och etablerar kontakt med André Breton och den franska surrealistkretsen. Efter tre år återvänder han dock till Bryssel där han stannar livet ut. Han lever förhållandevis stillsamt; den belgiska kretsen av surrealister håller lägre profil än den utåtriktade, revolutionära franska. Magrittes surrealism pekar i sin sakliga och vardagliga ton kraftfullt framåt, mot popkonsten. Redan i slutet av 1920-talet finns också text med i bilden. I augusti 1967, samma månad som Magritte avlider i cancer, gör Museum Boymans van Beuningen i Rotterdam en omfattande retrospektiv utställning. Den visas senare samma år på Moderna Museet. 31

32 Kazimir Malevitj Ryssland Black and White. Suprematist Composition, 1915 [Svart och vit. Suprematistisk komposition] Olja på duk Donation 2004 från Bengt och Jelena Jangfeldt Kasimir Malevitj föddes i Kiev Han studerade vid Konstakademien i barndomsstaden och fortsatte 1900 sin utbildning i Moskva. Malevitj kom tidigt i kontakt med strömningarna i tiden, framförallt genom den franska konsten. Matisse, Gauguin och Picasso utgjorde stora inspirationskällor. Kubismen anammade Malevitj på ett personligt vis, kring tillkom en rad kubistiskt influerade målningar där han inte väjde för det folkliga berättandet. Han var mycket influerad av böndernas liv, deras kläder och färger. Även hans mors arbete med tyger och broderier intresserade honom. Men Malevitj influerades också av symbolistiska idéer och av att föremål kunde ges ett flertal meningar på olika nivåer. Den traditionella kompositionen i ryska ikoner influerade honom starkt och vår målning kan ses som ett utsnitt av ett målat kors där två svarta korsarmar möts. År 1915 publicerade Malevitj sitt suprematistiska manifest i vilket han deklarerar att konstnärens strävan består i att befria konsten från den föremålslika världens barlast. Suprematismen var Malevitj egen abstrakt konstriktning. Det gällde att utgå från enkla geometriska element och avstå från alla associationer till världen i övrigt. De nya bilderna vände sig uteslutande till känslan, känslan ensam var suprem. Malevitj tålde inga avbildningar, inga tankar överhuvudtaget inga anknytningar till den värld som styrs av hunger, förnuft, nyttigheter, avsikter. Suprematismen utarbetades och blev lika mycket en personlig filosofi som konströrelse. Efter Lenins död 1924 kom Malevitj gradvis i onåd. Han reste utomlands 1927 med cirka 100 målningar och teckningar, först till Warszawa och sedan till Berlin. Han kallades sedan tillbaka till Sovjet och lämnade allt kvar i Berlin. Malevitj fick dock 1929 möjlighet att ha en separatutställning på Tretjakov. Han målade då om en hel del målningar och efterdaterade dem. Det är anledningen till att det finns flera versioner av till exempel Black Cross, Black Square och Black Circle. Kasimir Malevitj avled 1935 i dåvarande Leningrad. 32

33 Henri Matisse Frankrike Paysage marocain (Acanthes), 1912 [Marockanskt landskap (Akantus)] Olja på duk Donation 1917 från Walter Halvorsen I början av 1912 anlände Henri Matisse till Marocko, dit han hade sökt sig för det speciella ljusets skull. Efter några inledande veckor av hällregn kunde han till slut börja måla i vackra Villa Brooks prunkande trädgård. I Marockanskt landskap (Akantus) från 1912 får färgerna målningen att ånga, nästan drypa av fukt och värme. Marken är blåmålad på rosa grund och tycks genomvåt av regn. Trädstammen skiftar i lilarosa när solens strålar får vätan att avdunsta. Marken är täckt av frodiga akantusblad. Himlen skimrar i rosa över blått i raffinerad konstrast till marken. För Matisse var färgerna inte enbart redskap för att avbilda världen, han litade till deras inneboende förmåga att uttrycka fuktighet, växande och kraft. Henri Matisse utgjorde kärnan i den franska färgexpressionismen, fauvismen, tillsammans med bland andra André Derain och Maurice de Vlaminck. I kraftfulla dukar undersöktes färgens egen uttrycksförmåga publicerade han sitt eget konstnärliga credo, En målares anteckningar. Konst ska vara lustfylld enligt Matisse, harmonisk och till glädje. Den ska vara för sinnet vad en bekväm länsstol är för kroppen. Mellan 1908 och 1911 tog flera skandinaviska elever del av Matisses idéer på konstskolan Académie Matisse i Paris. Bland dessa fanns Isaac Grünewald, Einar Jolin och Sigrid Hjertén, vars måleri präglas just av dekorativ skönhet och starka klara färgfält. I ett replikskifte har konstnären Robert Motherwell sagt: Matisse kanske är den störste nu levande konstnären, men jag föredrar Picasso: han skildrar kärlek och död. Konsthistorikern Alfred Barr svarade: Ja, men Matisse skildrar kärlek och liv. 33

34 Paul McCarthy Född 1945 USA Ketchup Sandwich, 1970/2008 Glas, ketchup, ketchupflaskor, kartonger, trä Inköp 2006 med bidrag från Anna-Stina Malmborgs och Gunnar Höglunds Stiftelse, Gerard Bonniers stiftelse samt Moderna Museets Vänner Ketchup Sandwich består av travade glasskivor som bildar en kub. Mellan glasskivorna har McCarthy hällt ketchup som pressas ut genom skivorna. Detta är det första verk där McCarthy använder ketchup, en tydlig blodsymbol, som kommit att bli något av hans varumärke. McCarthy tar den minimalistiska kuben som i den klassiska minimalismen alltid är tom inte bara i bokstavlig, fysisk bemärkelse utan även metaforiskt i det att den inte refererar till något utanför sig själv och förser den med associationer till den mänskliga kroppen. Kuben blir en behållare för något mänskligt kött, blod och tarmar men även tankar, känslor och idéer. Paul McCarthy dyker djupt ner i de mörkare sidorna av den västerländska kulturen, inte minst i den populärkultur som har sitt centrum i hans hemstad Los Angeles. Ur Hollywoods och Disneylands drömfabriker hämtar han många motiv och teman men visar upp dem i en djävulsk skrattspegel. Här konfronteras vi med allt det som är tabu i vår pottränade västerländska kultur. Det kan vara skrämmande och motbjudande, men också fyllt av svart humor. McCarthys konst tar avstånd från alla konventioner och auktoriteter. Han framträder ofta som en pajas och parodierar den manliga/politiska makten och alla de institutioner som formar oss som människor även familjen. Men hans verk behandlar också djupt psykologiska, allmänmänskliga frågor om rädslor och begär. Paul McCarthy är en av sin generations mest inflytelserika konstnärer. Men under en lång tid var han en konstnärernas konstnär, känd bara för ett fåtal. Från omkring 1970 till 1983 arbetade Paul McCarthy huvudsakligen med performance. Det var under denna period som han utvecklade sin särart som konstnär. Senare har han blivit mest känd för sina installationer och performancebaserade videoverk. Det är först under det senaste decenniet som hans konst börjat visas i större sammanhang. 34

35 Tracey Moffatt Född 1960 Australien Something More #1, 1989 [Någonting mer nr 1] Färgfotografi typ R Cibachrome Inköp 2000 I förgrunden ser vi en elegant, välfriserad kvinna klädd i en grafisk rödsvart klänning med matchande örhängen. Med blicken drömskt riktad snett uppåt, ut ur bilden och med fötterna och halva benen utanför bildytans undre kant får man intrycket att hon är på väg bort från den scen som avbildas. Möjligen är kvinnan rent av på väg att lämna hela sin livssituation. Bakom henne, inne i huset, halsar en man ur en flaska och en sjavigt klädd kvinna med tunga ögonlock stöder sig mot dörrposten. I bildens vänstra del ser vi en grupp med tre figurer varav två har lite suddiga ansikten. Det är som ett fragment ur en för oss okänd berättelse. Ovissheten gäller också vad det är vi egentligen ser. Bilden upplevs som teatral och artificiell. Är landskapet med sina teckenaktiga moln ett riktigt landskap eller bara en platt kuliss? Är det landskapets horisont som skymtar i husets fönsterglugg eller är fönsterkarmen i själva verket en ram kring en målning eller avbildning av ett landskap? Tracey Moffatt är född 1960 i Brisbane, Australien. Hon är till hälften aborigin och adopterades som baby av en vit familj. Länge var det i Australien politiskt sanktionerat att placera barn med aboriginskt ursprung i vita familjer. Konstnärens uppväxt speglar på så vis en problematisk sida av landets koloniala historia. I likhet med många andra omplacerade barn har Tracey Moffatt upplevt en kluvenhet vad gäller tillhörighet och ett utanförskap som ibland skymtar fram i hennes bildvärld. Moffatt är utbildad vid Queensland Collage of Art med film som huvudämne. I hennes bildbagage hittar man bilder som hämtats ur uppväxtens konsumtion av såpor, amerikansk film och annat populärkulturellt material. Konstnären har genom åren valt att uttrycka sina berättelser i film, videor eller, som här, med stillbildsfotografier. Bilden i museets samling är nr 1. i en serie om 9 bilder. 35

36 Sirous Namazi Född 1970 Iran Periphery, 2002 Aluminium, profilerad plåt, trä, betong, parabol Inköp 2002 Vad händer när ett objekt flyttas från sin ursprungliga miljö i det offentliga rummet till ett konstsammanhang? Inom ramarna för skulptur, måleri, fotografi och video plockar Sirous Namazi upp och bearbetar fragment eller företeelser från vår vardag. Med rötter i Duchamps ready-mades och den tidiga konceptkonstens reducerade saklighet undersöker Namazi vad förskjutningen från vardagen till konstens rum betyder för vår upplevelse av föremål. I skulpturen Periferi förflyttar Sirous Namazi som kom till Sverige från Iran i de tidiga tonåren objektet, denna typiska balkong med parabolantenn, från en invandrartät förort till en museikontext. Våra reflexioner och funderingar kring vad för ett slags rum en balkong egentligen är kan börja. Balkongen är en plats mitt emellan det privata och det offentliga rummet. Den är ett rum som avgränsar sig från omgivningen och som gör att man känner sig främmande inför det som ligger utanför man är inte helt delaktig. Samtidigt är det ett rum som skyddar från omgivningen. Man står som på en utsiktsplats eller i en talarstol, höjd över mängden och kan betrakta det främmande, men blir också själv observerad. Och medan blicken från balkongen riktas utåt, strömmar världen utanför in genom parabolen. Oftast är det hemlandets utsändningar. Periferi påminner om en balkong men den är en skulptur. Men Periferi är inte bara en kontextförflyttning som sätter sociala frågor i fokus och speglar vår samtid den är också en dialog med en minimalistisk skulpturtradition, där rumsupplevelsen och den reducerade formen är av stor betydelse. I ett annat verk, videon Sirous telling jokes som berättar Namazi vitsar på sitt modersmål. Som icke-iransk betraktare får man känna på vad det innebär att vara utesluten. Plötsligt blir alla som inte talar persiska främlingar, eftersom de inte förstår språket. Nu är det den stora majoriteten i Sverige som står utanför. 36

37 Meret Oppenheim Schweiz Ma gouvernante My Nurse Mein Kindermädchen, 1936/1967 Metall, skor och papper Inköp 1967 Ett par vita pumps ligger hopsnörda på ett silverfat. Klackarna är prydda med pappersdekorationer, sådana som förr brukade förekomma på kycklingar eller lammkotletter vid finare middagar. Meret Oppenheims objekt Ma Gouvernante My Nurse Mein Kindermädchen hör till surrealismens paradverk. Det har väckt uppmärksamhet ända sedan det först visades Originalet är förstört, och verket i Moderna Museets samling är en replik som konstnären gjorde i samband med sin utställning på museet Oppenheim menade att skulpturen framkallar associationen av lår som kläms ihop i njutning. Faktiskt nästan som ett förslag. Jag var ett litet barn, fyra eller fem år, vi hade en barnflicka. Hon klädde sig i vitt. Kanske var hon förälskad, och kanske stod det därför en atmosfär av sinnlighet omkring henne som jag omedvetet uppfattade. Kanhända är det därför jag minns den vitklädda Elseli så väl. Surrealisterna försökte komma i kontakt med det omedvetna. Man experimenterade med så kallad automatisk skrift, man tolkade drömmar och lekte lekar för att nå bortom överjagets kontrollfunktioner. Sigmund Freuds teorier var högaktuella. Skorna i Ma Gouvernante skulle kunna representera den för surrealisterna så fascinerande fetischen, enligt Freud en symbol för det kvinnliga könsorganet. Meret Oppenheim har i flera av sina verk väckt frågor om hur det kvinnliga formas och hon var starkt kritisk till manssamhällets nedvärdering av det kvinnliga skapandet. Skon kan också ses som del av den rekvisita en ung flicka får ta i bruk för att kunna uppträda som Kvinna. Snöret runt skorna kan uppfattas som en bild för hur kvinnan tvingas in i sin roll. Verket blir då ett inlägg i den diskussion om kvinnlighet och sexualitet som surrealisterna förde. 37

38 Ola Pehrson Sverige /Sweden Hunt for the unabomber, 2005 Multimedia: 187 skulpturer i varierande storlek, 1 st. 23 TV, DVD spelare Inköp 2006 Ola Pehrson var en klassiskt skolad konstnär som genom hela sin konstnärsbana undersökte gränsen mellan verklighet och sken. Han arbetade mycket med vardagen och hur vi påverkas av globala strukturer som massmedia, Internet och börsen men även den teknik vi använder oss av i vårt vardagliga liv. Det förekommer ofta humor och oväntade möten i hans arbeten, som kan sägas ta fasta på olika föremåls symboliska värde. Ett av hans genombrottsverk var en frigolitskulptur som föreställde den klassiska File Manager-ikonen från skrivbordet på gamla Windows En ikon betyder för de flesta av oss något som vi klickar på och handlar inte om någonting religiöst. Pehrson gick vidare i denna undersökning genom att utföra Windows-skrivbordet som en jättelik väggmålning, komplett med ikoner som hängde i nylonlinor. Han fortsatte med att undersöka vår tids symbolspråk genom konstverk som bestod av yuccapalmer som handlade på börsen och en kör som orkestrerades av Nasdaqbörsens uppgång och fall. I Jakten på Una-bombaren blir syftet med hans undersökning mer påtagligt. Installationen utgår från en av USA:s mest uppmärksammade rättsfall, vars huvudperson var den så kallade Una-bombaren (University and Airport bomber) Theodore Kaczynski, som verkade från slutet av 70-talet fram till 90-talets mitt. Theodore Kaczynski dödade tre personer och skadade 29. Hans motiv var hämnd på det moderna teknologiska samhället, och han byggde brevbomber av allehanda skrot. Vi ser en film som berättar om Una-bombaren, men efter ett tag inser vi att det inte är en ren dokumentär. Plötsligt blandas äkta filmmaterial med hemgjorda prylar, målningar och teckningar. Det är dock först när man ser hela installationen som man förstår hur det hela hänger ihop. 38

39 Jackson Pollock USA The Wooden Horse: Number 10 A, 1948 [Trähästen: nummer 10 A] Olja och collage på duk monterad på masonit Inköp 1967 Paris var länge en av de viktigaste städerna för den moderna konstens framväxt. Efter andra världskriget förändrades situationen och New York framträdde som ett viktigt konstcentrum. Under 1900-talets andra hälft etablerades även en specifikt amerikansk form av modern konst. I början av 1950-talet beskrev kritikern Harold Rosenberg hur konstnärernas målardukar gått från att vara en plats för avbildning och analys till att bli ett slags arenor där något utspelar sig. Han refererade till en löst sammanhållen grupp amerikanska målare som ville förändra måleriet i grunden, med namn som Mark Rothko, Barnett Newman, Willem de Kooning och Jackson Pollock. Även om denna konst har kommit att framstå som amerikansk rymde den starka influenser från europeisk surrealism och existentialism. Redan 1924 hade den franske poeten André Breton i sitt surrealistiska manifest talat om en renodlad psykisk automatism. Det handlade om att hålla tillbaka förnuftet och frigöra ett omedvetet bildspråk. Jackson Pollocks målningar hade beröringspunkter med denna automatism. Han utvecklade en helt egen målarmetod. Från att under 1930-talet ha arbetat i en stil som påminde om Picassos figurativa måleri tog han 1947 ett radikalt steg när han började arbeta med stora, ospända dukar som han bredde ut på golvet. Under skapandeakten befann han sig sedan i ständig rörelse då han från dukens alla fyra sidor, med hjälp av käppar och torkade penslar och med rörelser från höften lät färgen droppa och ringla över ytan. Lager på lager av färg växte så fram. Målningen blev ett direkt uttryck för hans känslor inte en illustration av dem. Det är konstnärens vitalitet, inre kraft och rörelse vi ser spåren av. Moderna Museets The Wooden Horse från 1948 är med sin inklistrade trähäst unik. Det är droppmåleri men titeln hänvisar till något konkret. Under åren arbetade Pollock annars främst med helt abstrakta verk. 39

40 Robert Rauschenberg USA Monogram, Olja, papper, tyg, papper med tryck, reproduktioner, metall, trä, gummiklack och tennisboll på duk med olja på uppstoppad angoraget och gummidäck på träplattform med fyra hjul Inköp 1964 med bidrag av Moderna Museets Vänner Som 24-åring flyttade Robert Rauschenberg från den amerikanska södern till New York. Det var i slutet av 1940-talet, och han möttes av en konstnärlig anda som präglades av en stark tro på konstens estetiska kraft. Det expressiva måleriet stod högt i kurs. Samtidigt pågick det kommersiella och politiska återuppfinnandet av efterkrigstidens USA som allra intensivast. Samhället pulserade av framtidstro. Vid 1950-talets mitt var de ledande konstnärerna i New York abstrakta expressionister som målade storslagna dukar. Via handens penseldrag och sjok av färg försökte de föra över något av den egna själen på målarduken. Men Robert Rauschenberg sökte sig bort från dessa storstilade ansatser. I stället återinförde han vardagen i konsten. I Monogram hittar vi till exempel en uppstoppad angoraget, en smutsig tennisboll, en sönderbruten skylt, en avriven skjortärm. I en tid när idéer om måleriets renodling dominerade valde Rauschenberg att friskt blanda måleri och skulptur, klädtrasor, tidningsklipp och bortkastade föremål till tredimensionella jättecollage. Själv kallade han dem combined paintings eller combines. Ett av Rauschenbergs signum är de uppstoppade djuren. Titeln Monogram anspelar på konstnären själv, och relationen mellan get och däck påminner om hur bokstäverna flätas samman i ett monogram. Rauschenberg köpte geten för femton dollar i en butik för begagnade kontorsmöbler Efter att ha tvättat den målade han den i ansiktet för att täcka de skador som fanns på nosen. Verket genomgick flera stadier innan Rauschenberg var nöjd med kompositionen. Slutligen placerades geten på en målning och fick på så sätt en egen trädgård att beta i. 40

41 Gerhard Richter Född 1932 Tyskland Bach 1 (1 4), 1992 Olja på duk Inköp 1994 med bidrag från Moderna Museets Vänner Gerhard Richter föddes 1932 i den del av Tyskland som senare kom att bli Östtyskland. Åren studerade han vid konstakademin i Dresden. När han 1959 besökte Documenta II i Kassel tog han djupa intryck av bland andra Jackson Pollocks och Lucio Fontanas abstrakta målningar som påverkade honom i hans beslut att flytta till väst bosatte han sig i Düsseldorf där han studerade vid konstakademin. Richters uppväxt och utbildning inom ramen för två helt skilda politiska och estetiska system har gjort honom skeptisk mot alla slags ideologier. Vid mitten av 1960-talet uppmärksammades han för sina oskarpa fotomålningar, till vilka han använde alldagliga fotografier ur tidningar, snapshots och familjebilder som förlagor. Införandet av vardagens bilder i konsten påminde om Andy Warhols metoder, och Gerhard Richter betraktades under 1960-talet som en tysk popkonstnär. Sedan de tidiga fotobaserade målningarna har Richter ständigt växlat mellan stilleben, landskap, porträtt och rent abstrakta målningar. Denna mångfald vad gäller stil har gjort att många konstkritiker velat placera Richters måleri i ett postmodernt sammanhang. Den amerikanske konsthistorikern Benjamin Buchloh frågar sig om inte Richters stora abstrakta målningar från 1980-talet i själva verket gestaltar ett minne över måleriets förflutna. Konstnärens virtuosa måleri utstrålar ett slags tomhet, och han kan sägas framställa en för vår tid typisk rotlöshet och känsla av förlust. I Moderna Museets samling finns den monumentala sviten Bach 1 4 från Den består av fyra visuellt slagkraftiga, gigantiska kvadrater. De skimrande klara färgerna har applicerats med skrapa med en lagerpålager-teknik som resulterar i att de borttagna skikten lämnar spår och blir till ett slags söndertrasade färgsjok. Titeln refererar till Richters fascination för Bachs Goldbergvariationer. 41

42 Thomas Ruff Född 1958 Tyskland / Germany jpeg td02, 2006 Färgfotografi typ C, Diasec Inköp 2007 Thomas Ruff blev en av de mest omtalade konceptuella fotokonstnärerna i slutet av 1980-talet, och han har under hela sitt konstnärskap ägnat sig åt att utforska och ifrågasätta fotografiet som sanningsvittne. Sedan ett par år arbetar Thomas Ruff med en speciell teknik: han laddar ner bilder från Internet som han sedan bearbetar digitalt. Han utgår från själva bildformatet JPEG, som är en standard för att komprimera digitala bilder. De komprimerade bilderna förändras eller snarare förstörs vid hanteringen, och när en bild sparas i JPEG går mycket information i bilden förlorad. Sådana bilder uppförstorar Ruff till jätteformat (ca 2 x 1,80 m) så att bristerna avslöjas. Resultatet blir att om man står nära bilderna framstår de som helt abstrakta.men när avståndet till bilden ökar börjar ett motiv växa fram. Bilden Jpeg td02 ingår I en serie av nedladdade bilder av olika slags krigszoner. I dem finns en kritik mot hur bilderna används i och av medierna. Det är ingen verklighet vi ser utan en digital reproduktion som kan upplevas och tolkas isolerat. Vad representerar dessa krigszoner egentligen? Fotografier kan visserligen vittna om en händelse och till exempel ge belägg för ett krigsbrott. Men de riskerar också att bli en del av massmediernas sensationalism. Eftersom Ruff inte bara idémässigt utan också fysiskt distanserar sig från motiven smyger sig en annan frågeställning in i tolkningen av bilderna. Är det i själva verket Thomas Ruff som begår ett brott genom att vackert estetisera det ohyggliga innehållet? I så fall blir vi som betraktare av hans bilder medbrottslingar såvida vi inte ser bilderna som en kritik av idén om ett fotografis äkthet. Men paradoxalt nog inträffar någonting annat. Bilderna liknar hägringar och får en nästan drömsk eller mytisk karaktär. 42

43 Niki de Saint Phalle Frankrike Modell till HON, 1966 Målad papier maché på konstruktion av hönsnät. Donation 1998 från Pontus Hultén Hennes ben är isär. Knäna är lätt krökta. Huden glittrar av färg och mönster. Huvudet är litet. Brösten, magen och låren är desto yppigare. Hon vilar stadigt på rygg som om hon var förankrad i jorden. Frodigheten själv! Denna skulptur i papier maché på hönsnät skapades av Niki de Saint Phalle. Hon debuterade som självlärd målare på 1950-talet. I mitten av 60-talet började hon göra Les Nanas yppigt rundade, färgstarka skulpturer av jättekvinnor. Verket är en modell till en gigantisk kvinnokropp som 1966 byggdes på Moderna Museet. Konstnärerna var Niki de Sant Phalle, Jean Tinguely och Per Olof Ultvedt. HON var en förstorad Nana i hönsnät, linneväv och karamellgrann limfärg. Konstverket och utställningsarkitekturen levde i en och samma kropp, ett hus som symboliserade livet. Därför kallades HON också för en katedral ett magnifikt kollektivverk. Innanför rymdes en bar, ett planetarium, ett utsiktstorn, ett akvarium, en rutschbana, en bio, en kärlekstunnel, en telefon för allmänheten och Tinguelys storartade, fullkomligt ineffektiva maskiner och automater som skramlade och kved. I HENNES klappande hjärta riggade Ultvedt upp en karl som glodde på TV medan en massa händer smekte honom. En ringlande kö av besökare tog sig in genom det öppna skötet den enda inoch utgången. Den mjuka (feminina) yttre formen hade sitt motstycke i det hårda (maskulina) maskineriet inuti. Därmed förkroppsligades en reaktionär symbolik. Kvinnobilden var traditionell. HON var moder och älskarinna i en och samma generösa kropp. Kunde de kulturrevolutionärer som skapade henne ha en så konservativ samhällssyn? Svaret fanns i det faktum att verket konstruerades i museets verkstad, visades för publiken och sedan omedelbart förstördes. Rivningen ingick i utställningskonceptet. Urmoderns öde var den planlagda förintelsen. 43

44 Doris Salcedo Född 1958 Colombia Atrabiliarios Gipsskiva, skor, urinblåsa från ko, kirurgisk tråd Inköp 2000 Skor, i par eller ensamma, vilar i nischer infällda i väggen. Gulaktiga membran gjorda av urinblåsor från grisar är spända över nischerna och där bakom anas skorna likt gulnade fotografier eller bleknade minnen. Hinnorna är fastsydda i väggen med stora, mörka stygn som för tankarna till suturer i en nödtorftigt hoplappad kropp. Atrabiliarios från 1996 ingår i en serie som Doris Salcedo arbetade med mellan 1991 och Titeln är ett ovanligt och svåröversatt spanskt ord som härstammar från latinets atra (svart) och bilis (galla). Den svarta gallan brukar sammankopplas med mycket stark vrede. Liksom många andra av Salcedos verk erinrar Atrabiliarios om Colombias våldsamma historia och samtid, där det händer att människor kidnappas eller blir nedskjutna på öppen gata. Att skorna är gömda bakom hinnor speglar också det faktum att kvinnor som tillfångatagits i Colombia ofta hållits instängda långa perioder innan de slutligen avrättas. Tomma skor minner om dess frånvarande ägare, på samma sätt som högar med glasögon och andra persedlar har givit perspektiv på förintelsens ofattbara siffror. I fotograferingsögonblicket förvandlas det levande subjektet till ett stelnat och livlöst bildobjekt. Filosofen Roland Barthes tankar om fotografiets nära koppling till döden har ofta åberopats för att ytterligare fördjupa förståelsen av liv/dödtematiken i Atrabiliarios. Doris Salcedo låter de oskarpa fyrkanterna på väggen påminna om gamla grupporträtt där gestalter från en svunnen tid framträder nästan spöklikt. Jag tror att de största möjligheterna i konsten inte ligger i att visa våldets skådespel utan i att gömma det... Det är närheten, det latenta i våldet som intresserar mig. Skenet bedrar således i Salcedos konst. Ytans skönhet är förförisk men innehållet är både våldsamt och fyllt av smärta. I andra verk av Salcedo träder gipsindränkta kläder fram ur gamla trämöbler. Möblerna är fyllda med betong, tunga och orubbliga. Sängar och middagsbord, föremål som vanligtvis är trösterika och alldagliga, vittnar här om övergrepp och förlust. 44

45 Carolee Schneemann Född 1939 USA Interior Scroll, photographic sequence of performative action, 1975 Gelatinsilverfotografier Inköp 2007 Denna serie fotografier är en dokumentation av Carolee Schneemanns performance Interior Scroll, som uppfördes för första gången I sina föreställningar, som har inspirerats av fluxusrörelsen med konstnärer som Yoko Ono, använder Schneemann huvudsakligen sin egen kropp och egna texter. Konstnären kommer in i rummet inlindad i ett lakan. Under lakanet har hon på sig ett förkläde. Ganska snart tar hon av sig lakanet. Sedan tar hon även av sig förklädet innan hon helt naken klättrar upp på ett bord. Hon ställer sig på bordet och målar konturerna av sin kropp med tjock, mörk färg. Hon stannar upp ibland för att inta olika poser, som påminner om dem som förekommer under en modelltecknings- eller krokilektion. Samtidigt läser hon ur sin egen bok Cézanne, She was a great painter (Cézanne, Hon var en stor målare). Boken är en av de tidigaste feministiska läsningarna av konsthistorien. Sedan släpper hon plötsligt boken i golvet och börjar dra fram en pappersrulle ur sitt sköte. Hon läser högt från den text som står skriven på rullen. Interior Scroll lär tillsammans med Judy Chicagos Dinner Party vara en av de främsta inspirationskällorna till Eve Enslers berömda teaterföreställning Vaginamonologerna från mitten av 1990-talet. Carolee Schneemann erkänner sig som ikon inom den feministiskt orienterade konsten och som förebild för kvinnliga konstnärer, men hon hävdar bestämt att hon också talar till manliga konstnärer. Hon vill understryka att hon undersöker kvinnofrågor samtidigt som hennes konstnärskap bygger på gedigna konsthistoriska kunskaper. Schneemann är fortfarande en aktiv, politiskt engagerad konstnär. 45

46 Yinka Shonibare Född 1962 Storbritannien Vasa in a bottle, 2004 [Vasaskepp] Plexiglas, målat trä, målad plast, textil, kork Inköp 2004 Yinka Shonibare föddes 1962 i London. Han växte sedan upp i Nigeria men återvände i tonåren till England där han fick sin konstutbildning vid Goldsmith`s College of Art. I sin konst väcker Yinka Shonibare ofta frågor kring nationell och kulturell identitet. Ett återkommande inslag är de färgsprakande tyger som ofta betecknas afrikanska. Tygerna säljs på marknader i Västafrika men också i vissa stadsdelar i europeiska städer. Med influens från indonesisk batikteknik började man tillverka tygerna i Holland under talet i syfte att sedan sälja dem i Indonesien. Men där var intresset svalt och tygerna började istället säljas i Afrika där de med tiden kom att ses som genuint afrikanska. På så vis associeras tygerna med Europas koloniala historia. Under senare tid har vi i Sverige börjat titta på vår egen nations koloniala ambitioner. Dessa har också kommenterats i några konstverk som tillkommit i samband med att Yinka Shonibare bjudits in till olika samarbeten med Moderna Museet. Bland annat gjorde han i Sverige sin första film. Det är en dramatiserad och dansad, version av mordet på Gustav III där dansarnas 1700-talskostymer sytts upp i de afrikanska tygerna. Kungen vars intresse för kläder och fransk kultur är omskrivet, etablerade 1784 en svensk koloni på den lilla västindiska ön Saint-Barthélemy. Än idag heter hamnstaden Gustavia och i karibisk hetta rör man sig längs Rue du Roi Oscar II. I Yinka Shonibares tolkning av regalskeppet Vasa möter vi ännu ett Sverigeinspirerat verk. Här gestaltas det historiska skrytskeppet som ett jättelikt flaskskepp, 250 cm långt och 100 cm i diameter gav sig Vasa, dåtidens mäktigaste krigsfartyg i den unga stormakten Sverige, ut på sin jungfrufärd. Det som var ett utpräglat propagandabygge slutade som ett fiasko då skeppet sjönk efter bara några hundra meters färd på Stockholms ström. Men i flaskskeppet är seglen för evigt hissade med Shonibares typiska tyger. 46

47 Ann-Sofi Sidén Född 1962 Sverige Warte Mal!, 1999 Varierande längd på banden DVD, färg, stereoljud Inköp 2001 Ann-Sofi Sidén rör sig i gränstrakterna mellan konst, vetenskap och samhälle. Sårbarhet, kontroll, våld och övervakning står i fokus när hon uppenbarar olika sidor i det mänskliga psykets historia. Metoden är en suggestiv blandning av dokumenterande journalistik, fiktion och vetenskaplig undersökning. I den uppmärksammade videoinstallationen Warte Mal! (1999) dokumenterar Ann-Sofi Sidén prostitution och så kallad trafficking med unga kvinnor vid den tysk-tjeckiska gränsen. Materialet som Sidén filmade på plats under en längre period visar sambanden mellan prostitution, människohandel och ett samhälle i brytningsskedet mellan två system. I en labyrintliknande installation visas 16 filmade intervjuer med prostituerade kvinnor, sexköpare, poliser och hallickar. Intervjuerna varvas med kvinnornas egna polaroidbilder och konstnärens dagboksanteckningar. I en del av installationen visas filmerna i små glasburar. Som betraktare sitter man ner och tittar och blir samtidigt sedd. Situationen är intim och för tankarna till porrbiografernas hytter. Ann-Sofi Sidéns konstnärliga undersökningar rör sig kring sociala skeenden, historiskt, medicinskt och psykologiskt. Med figuren Queen of Mud har hon sedan 1980-talets slut skapat en serie märkliga berättelser där huvudpersonen, en stum varelse av kvinnligt kön insmord i lera, dyker upp på alla möjliga tänkbara och otänkbara platser. Hon har förmågan att flyta in i människors drömmar, berättar en vetenskapsman med torr och samtidigt fascinerad stämma i en av dokumentärerna om Queen of Mud. Med sin frånstötande och ociviliserade uppenbarelse blottar lerdrottningen samhällets undermedvetna på ett spöklikt sätt. 47

48 Christer Strömholm Sverige Hiroshima, 1963/1981 Gelatinsilverfotografi Inköp 1982 Christer Strömholm är en av svensk fotografis stora personligheter. Han föddes i Stockholm och i slutet av 1940-talet kom han via grafiken in på fotografin. Hans bilder från denna tid är hårt svartvita kompositioner av murytor och skuggor i enkla miljöer. När han senare under 1950-och 60-talen periodvis bodde i Paris utvecklade han en mer street photography-liknande stil, och det var då han gjorde sina berömda porträtt av de transsexuella vid Place Blanche. På sina ofta nattliga vandringar genom Paris dokumenterade han bland mycket annat den årliga marknaden i Pigalle. Vi får möta de många försäljarna, leopardkvinnan, boxaren och andra artister och beskåda en rad märkliga scener och föremål. Här såg han en kväll en pojke som stod ensam framför en upplyst scen och storögt betraktade kvinnan och de två männen på scenen. Bilden är beskuren så att vi endast ser artisternas ben och själva scengolvet. Pojkens ansikte är upplyst, nästan vitt, och fokus är på honom. Bilden kallas ofta för Lille Christer trots att Strömholm var emot bildtexter han ville inte styra tolkningen genom en beskrivande text. Han har sagt om denna bild att han inte bara fotograferade en estrad med ben i nätstrumpor, utan att han fotograferade en situation som han kunde placera sig själv i. Strömholm genomförde flera fotografiska resor under första hälften av talet och var bland annat i Spanien, Japan, Indien och USA. Tidigt började han ge egna fotokurser på Kursverksamheten i Stockholm, en verksamhet som utvecklades till den ryktbara Fotoskolan, som utexaminerade cirka elever mellan åren 1962 och Christer Strömholm har genom sina bilder och sin metod inspirerat generationer av svenska fotografer, men för den stora allmänheten blev han egentligen inte ett känt namn förrän 1986 med utställningen 9 sekunder av mitt liv på Moderna Museet. 48

49 Dorothea Tanning Född 1910 USA Insomnias, 1957 [Sömnlösheter] Olja på duk Inköp 2006 Jag är nöjd om jag lyckats antyda att det finns mer än ögat kan se, lär svenskättlingen Dorothea Tanning ha sagt i en intervju om hennes konstnärliga praktik när hon var 95 år gammal. Från slutet av 1920-talet och en bit in på 40-talet arbetade hon i vad man kan kalla en surrealistisk anda och ingick i den surrealistiska rörelsens innersta krets tillsammans med André Breton, Salvador Dalí, Max Ernst och Yves Tanguy. I sina verk undersökte hon det absurda i vardagen, ofta med mycket humor, men på femtiotalet förändrades hennes uttrycksform radikalt. Kring 1955 sprack bokstavligen mina dukar, jag slog sönder spegeln, kan man säga, har hon berättat. Vad som är verkligt och vad som inte är det är en fråga som alltid har sysselsatt konstnärer och filosofer. I sciencefictionlika drömscener ville Tanning visa flera parallella verkligheter. I serien Insomnias, sömnlösheter, tycks hon med kalejdoskopiska motiv av kroppar inflätade i varandra söka upp gränslandet mellan vakenhet och sömn. Tannings konstverk hade ofta också en sexuell laddning. Hon målade utifrån sina kvinnliga begär, men hon vägrade att kalla sig en kvinnlig surrealist. Hon uttryckte gång på gång att de krafter som fick henne att börja måla och det som fick henne att fortsätta måla hade allt att göra med att vara människa och ingenting med att vara kvinna. Utöver sin verksamhet som målare, tecknare, författare och skulptör har Tanning designat scenografi och kostymer för baletter och teatrar i New York, London och Paris. Moderna Museet har förvärvat två konstverk av Tanning som ett led i Det andra önskemuseet där donationer samlats in för att komplettera samlingen med konstverk av kvinnliga konstnärer från 1900-talets första hälft. 49

50 Vladimir Tatlin Ryssland Modell till monument till III:e internationalen, Trä och metall (falu rödfärg) Överförd 1976 Rekonstruktion av Ulf Linde och PO Ultvedt utförd 1968 av Arne Holm, Eskil Nandorf och Henrik Östberg för Tatlinutställningen. Denna rekonstruktion kom till skada och ersattes av kopian från Société Longopede. Hur ska framtiden gestaltas? Genom rörelse och med en form sprungen direkt ur material och konstruktion, skulle Vladimir Tatlin ha svarat. Tatlin befann sig i centrum för den explosiva utvecklingen av en ny konst i Moskva åren före första världskriget. Han besökte Picasso i Paris och ville ställa kubismen i revolutionens tjänst. Det här tornet är hans tredimensionella svar, ett monument för Tredje Internationalen, en socialistisk fredsrörelse som startade 1915 och fyra år senare förvandlades till Kommunistiska Internationalen. Men nu var året 1919 och Tatlins sex meter höga modell stod färdig i Moskva. En spiralform som pekar snett uppåt spiral för rörelse och dynamik, en öppen konstruktion för att visa hur det hela hänger ihop. Tornet rymmer inga hemligheter och ingen symbolik hämtad från den äldre konsten. Den nya maskinkonsten skulle byggas som konstruktion, som arkitektur, som något som kunde tas i bruk av samhället. Tornet var tänkt att byggas helt i stål och glas och bli högre än Eiffeltornet i Paris. Byggnadskropparna i mitten två cylindrar, en pyramid och en halvsfär skulle innehålla lokaler för förvaltning, konferenser och kommunikation och rotera med ökande hastighet i förhållande till byggnadskropparnas storlek. Ju mindre del, desto större hastighet. För att åstadkomma detta måste mittaxeln ledas till allt högre utväxling, därav tornets sneda riktning: formen kommer verkligen av kropparnas rörelse som samtidigt är monumentets centrala idé! Tatlin drömde om glas, stål och rörelse; i 1920-talets fattiga Moskva fick han nöja sig med trä. Och snart föll hans idéer i onåd Stalin byggde hus som stod still. 50

51 Rirkrit Tiravanija Född 1961 Argentina Untitled 2000 (How it is possible...), 2000 Trä Inköp 2000 Rirkrit Tiravanija har rört sig mellan många olika länder. Född 1961 i Buenos Aires växte han upp i Thailand och Kanada och numera bor han i New York och Berlin. Redan tidigt var Tiravanija intresserad av att skapa ett rum eller iscensätta en situation som innebar ett aktivt utbyte mellan konstnär och publik. Det kunde ta sig uttryck i utställningar där han inrättade ett temporärt kök i galleriet, bjöd på thailändsk mat och konverserade med besökarna: på Kölnischer Kunstverein installerade han en träkonstruktion av sin New York-lägenhet, komplett med fungerande kök och badrum. Utställningen höll öppet 24 timmar om dygnet och blev en mötesplats även för dem som normalt inte har så mycket kontakt med konst. Bilden visar ett verk som köptes in i samband med utställningen Tänk om, konst på gränsen till arkitektur och design, som ägde rum på Moderna Museet år Detta verk är ett exempel på så kallad relationell estetik, en konst som griper in i vardagen. Konstverket är inte ett statiskt föremål, utan utgörs snarare av en process i vilken publiken dras in, och konstnären strävar efter att upprätta relationer och skapa utbyten med omvärlden. Genom sitt agerande blir betraktarna en oskiljaktig del av verket. Det enkla huset är ritat av konstnären och byggdes av svenska material i Stockholm i samband med utställningen. Huset monterades efter utställningen ned för att sedan byggas upp i Chiang Mai i norra Thailand. Rirkrit Tiravanija har där köpt ett större stycke mark som inrättats som en mötes- och viloplats för kolleger och vänner vilka också ibland bjuds in att bygga nya hus på området. Det är en omfattande iscensättning av en social situation där människor erbjuds möjligheter att mötas och utbyta tankar och erfarenheter. 51

52 Rosemarie Trockel Född 1952 Tyskland Untitled, 1994 [Utan titel] Stål, ugnslack, 12 spisplattor Donation 2001 från Moderna Museets Vänner (MMV) Rosemarie Trockel är född i Tyskland och bor i dag i Köln, där hon också fick sin utbildning under 1970-talet. När hon, tillsammans med kollegan Carsten Höller, under den prestigefulla konstutställningen Documenta X i Kassel 1999 deltog med Haus für Schweine und Menschen väckte det enorm uppståndelse. Verket handlade om människans förhållande till djuren och bestod av en installation där konstpubliken fick vistas under samma tak som ett antal grisar. Tack vare en visuellt enkelriktad glasvägg kunde publiken se grisarna men de kunde inte se publiken. På 1980-talet slog hon igenom i New York med sina stickmålningar. I en kultur där original och individuella uttryck hyllas och knyts till den manliga konstnärens genistatus är stickning en verksamhet som sammankopplats med kvinnlig dygd. Produkterna tillkommer i den privata sfären; de kräver tålamod men ställer i övrigt inga avancerade krav på kreativ förmåga eller intellektuell ansträngning. Trockel vände och vred på föreställningarna kring det förment kvinnliga, triviala materialet. Hennes stickbilder skapades med en stickmaskin och mönstren skapades med hjälp av datorn på så vis ställdes kvinnligt hantverk mot det manliga maskintillverkade. I samband med en omfattande utställning med konstnären på Moderna Museet 2001 infogades ett antal verk i samlingen, däribland det som syns på bilden. Vid sidan av sticktemat har Trockel arbetat med temat kök. Köket är för henne en arbetsplats, en ateljé platsen där idéer föds. Här finns också spisen, som varit utgångspunkt i många av hennes verk. Det som vid första anblicken ser ut som abstrakta minimalistiska målningar visar sig vara ugnslackerade plåtar i vilka riktiga spisplattor fogats in. Liksom i fråga om stickverken uppmärksammar konstnären betraktaren på alla de värden och associationer som ett material kan vara bärare av. 52

53 Andy Warhol USA Marilyn Monroe in Black and White (Twenty-Five Marilyns), 1962 [Marilyn Monroe i svart och vitt (tjugofem Marilyn)] Tryckfärg på duk Inköp 1965 Andy Warhol föddes i Pittsburgh i USA När han under tidigt 1960-tal slog igenom i New York med sina silkscreenmålningar hade han tidigare varit verksam som mode- och reklamtecknare. Således var han väl förtrogen med den kommersiella bildens förföriska koder. I sin konst kom han också att söka sig bort från det som kan upplevas som personligt eller handgjort och han sa sig vilja vara en maskin. I popkonsten, som Andy Warhol är den mest kände företrädaren för, möter vi vardagen utan några hierarkier i fråga om motiv: tvättmedelspaket, dollarsedlar, kända ansikten, Coca-Colaflaskor, bilolyckor. Utöver silkscreenmålningar arbetade Warhol med film, video och tv-program och var även manager för Velvet Underground. Bandet gjorde musiken till hans kända film Chelsea Girls, som i likhet med många andra filmer spelades in i Warhols legendariska ateljé The Factory. Här samlades filmare, musiker, modeller och celebriteter och mycket av det som ägde rum dokumenterades på olika sätt. I Moderna Museets samling finns flera verk av Andy Warhol, däribland Marilyn in Black and White. Verket är gjort 1962, samma år som Marilyn Monroe dött av en överdos i ett förmodat självmord. Det utlöste en hel serie av silkscreenmålningar av vilka museets version hör till de tidigaste. Visserligen är dessa målningar framställda med mekanisk teknik, men de är ändå underkastade slumpens lagar. Beroende på om schablonen som använts var nyss rengjord eller smutsig varierar ansiktena något och en målerisk kvalitet infinner sig. Som underlag använde Warhol en stillbild tagen i reklamsyfte i samband med inspelningen av filmen Niagara (1953). Det mekaniska upprepandet av Marilyns ansikte förvandlar henne till just bild. Som sådan är hon myten och skönheten som ångar av erotik, inte den verklighetens kvinna som djupt olycklig, utnyttjad och ekonomiskt utblottad drevs till att ta sitt liv. Här tycks Warhols fascination för stjärnor och skönhet smälta samman med hans dragning till död och katastrof. 53

54 Andrea Zittel Född 1965 USA A-Z Mobile Compartment Units, 2003/2008 [A-Z Mobila bostadsenheter] Blandteknik Inköp 2008 Andrea Zittel har sagt: Har du någonsin undrat över hur det skulle vara att dela upp ditt rum i tio? Du skulle kunna ha ett läsrum, en tvättstuga, ett gymnastikrum, ja, helt enkelt ett rum för allt du önskar göra i ditt hem. Att pröva att dela upp ett litet rum i många, många mindre är en av idéerna bakom A-Z Mobile Compartment Units (A står för för Andrea, Z för Zittel). Andrea Zittel växte upp i en förortsutopi i södra Kalifornien med en husvagn parkerad utanför köksfönstret. När hon senare kom till New York växte hennes konst fram som ett sätt att handskas med stadens trängsel och elände. Hon skapade system av små rörliga enheter, extremt kompakta bostäder präglade av spartansk enkelhet, i gränslandet mellan konst, design, vardagliga föremål och arkitektur. Allt sedan dess har hennes arbete kretsat kring boendet och de privata behov som utgör grundvalen för våra liv. Efter ett par år i New York flyttade Zittel tillbaka till Kalifornien och slog sig ned i öknen. Där lever hon med sina närmaste medarbetare och driver sitt företag A-Z Institute of Investigative Living, ett institut för utforskande av livet som undersöker våra levnadsvillkor. Andrea Zittels konst berör värderingar och ideal. Vad är frihet? Vad är lyx? I den mobila rumsenhet som Zittel skapat för Moderna Museet finns flera anspelningar på att våra liv blir alltmer organiserade. Förr i tiden delade människor inte upp sina bostäder på samma sätt som vi gör idag. Förr i tiden kunde föräldrar, barn, tjänstefolk och husdjur sova tillsammans i ett enda rum där de flesta av vardagens bestyr också utfördes. Idag har de flesta barn i västvärlden egna sovrum. Just som vi började erövra vårt okända yttre universum lanserade psykoanalysen idén om ett djupt okänt, inre jag. Analogin mellan arkitekturens interiörer och våra själars inre är oerhört intressant, säger Andrea Zittel. 54

55

56