Uppföljning av stöd- och behandlingsinsatser till barn och föräldrar som varit aktuella på Barnahus Gävleborg

Transkript

1 FoU rapport 2014:4 Uppföljning av stöd- och behandlingsinsatser till barn och föräldrar som varit aktuella på Barnahus Gävleborg Vad hände med barnen? Kaj Gustafsson

2

3 Uppföljning av stöd- och behandlingsinsatser till barn och föräldrar som varit aktuella på Barnahus Gävleborg Vad hände med barnen? Kaj Gustafsson

4 FoU Rapport 2014:4 FoU Välfärd Region Gävleborg Layout: Gunilla Bloom Lundqvist Tryck: Backman Info, Gävle ISSN:

5 Förord Myndigheternas förmåga eller oförmåga att hantera misshandel och sexuella övergrepp mot barn har alltid varit föremål för särskild uppmärksamhet. Det rör en av de svåraste företeelserna i vårt samhälle. Ärenden kring utsatta barn väcker alltid mycket känslor och engagerar oss djupt. Sedan Barnahus Gävleborg startades 2008, har vi lyckats skapa en barnanpassad miljö vid förhör och medicinska undersökningar. Genom den samverkan som samordnats av barnahuset, kan vi idag se klara förbättringar i vårt samarbete kring dessa ärenden. Rutiner har också utvecklats kring samråd, hämtning och mänskligt omhändertagande vid förhörssituationen. Vi kan idag säga att vårt arbete har utvecklats från det att anmälan inkommer till socialtjänsten, till att barnet förhörs och återförs till sin miljö. Men vad händer efter att barnet varit på Barnahus Gävleborg? Vi vet att de allra flesta barnen åker hem till sina familjer efteråt, en del av dem till en förälder eller vuxen i familjen som de sagt har gjort dem illa. Vi känner till att dessa ärenden oftast utreds av socialtjänsten och att familjerna i hög grad kan få fortsatta insatser. Men uppmärksammas barnets situation och upplevelser fullt ut? Lyssnar vi till barnen och får de det stöd som de behöver? Viss forskning påvisar att våldet och övergreppen många gånger kan glömmas bort i det fortsatta arbetet med familjerna. Är det så i vårt län? Kan barnens behov av fortsatt stöd försvinna i ett glapp mellan kommunernas och landstingets gränssnitt? Den senaste utvärderingen av Barnahus Gävleborg (Gustafsson, 2011) påvisade ett angeläget behov av att utveckla insatser för att möta psykosociala och medicinska behov bland barn och inom ramen för en obruten vårdkedja gjordes en nationell kvalitetsgranskning av de svenska barnahusen i ett samarbete mellan Linköpings Universitet och Rädda Barnen. I den sammanfattande bedömningen av de svenska barnahusen pekar man på generella behov av att förbättra rutinerna kring hämtning och lämning av barn i samband barnförhör samt planering av skydd och krisstöd. För att barnahus Gävleborg ska leva upp till definitionen av ett fullvärdigt barnahus, konstaterades behovet av ett betydligt större fokus på barnens fysiska och psykiska hälsa. Samverkansaktörerna runt Barnahus Gävleborg har beställt denna studie som fokuserar på vilka stöd, och behandlingsinsatser samt andra åtgärder barn och föräldrar som har varit aktuella vid Barnahus Gävleborg blir föremål för. Studiens resultat ger oss kunskap kring hur samhällets resurser för stöd, skydd och behandling fungerar i Gävleborgs län, vilket är ett mycket värdefullt underlag i det fortsatta utvecklingsarbetet. Jag vill rikta ett stort tack till alla som medverkat i studien. Gävle i oktober 2014 Lars Lodin Enhetschef Familjeenheten Socialtjänst Gävle

6

7 4 Innehållsförteckning FÖRORD... 3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING... 4 SAMMANFATTNING INLEDNING... 8 Nationella riktlinjer för barnahusverksamhet... 8 En läsanvisning... 9 Begrepp och formuleringar... 9 Barnahus Gävleborg... 9 Verksamhetens organisation...10 Samrådsmöten...10 Tidigare utvärderingar av Barnahus Gävleborg SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR...14 Centrala frågeställningar STUDIENS METOD OCH GENOMFÖRANDE...15 Aktstudien vid socialtjänsten...15 Inventering av barn och föräldrar som varit aktuella inom primärvårdens enheter för barn- och familjehälsa samt ungdomsmottagning med anledning av våld eller sexuella övergrepp...16 Inventeringens utformning Intervjuer med verksamhetschefer inom barn- och ungdomspsykiatrin...17 Intervju med familjehälsans representant vid Barnahus Gävleborg...18 Övrig datainsamling...18 Bortfallsanalys i den kvantitativa datainsamlingen...19 Aktstudien inom socialtjänsten Inventeringen av insatser inom verksamheterna för barn- och familjehälsan samt ungdomsmottagningarna i länet Studiens avgränsningar...19 Etiska överväganden...20 Metodreflektioner...20 Utgångspunkter vid analys och tolkning av materialet KUNSKAPSLÄGET KRING BARNAHUSVERKSAMHET...23 Utvärdering av svensk försöksverksamhet med barnahus...23 Barnahusutredningen...23 Kritisk analys av myndigheters samverkan i barnahus...24 Rädda barnens kvalitetsgranskning av svenska barnahus...25 Bedömningen av Barnahus Gävleborg Utvärdering av norska barnahus...27 Barn och föräldrars upplevelser av barnahus samt förekomsten av stöd och behandlingsinsatser på längre sikt...28 Kunskapsläget kring traumatiserade barn och framtida ohälsa VERKSAMHETSSTATISTIK VID BARNAHUS GÄVLEBORG...35 Barnens fördelning över länets kommuner...35 Vilka barn och ungdomar besöker Barnahus Gävleborg? REDOVISNING AV RESULTATET FRÅN AKTSTUDIEN INOM SOCIALTJÄNSTEN...38 Öppna insatser, placeringar och andra åtgärder för barn och föräldrar...42 Inledande definitioner Placeringar i samband med barnahusärendet...44

8 5 Öppna insatser och slussningar som riktar sig direkt till barnen...47 Insatser och slussningar riktade till föräldrar...52 Orsaker till att inga insatser eller slussningar för barn eller föräldrar varit aktuella eller kunnat genomföras i ärendet...55 Redovisning av fritextkommentarer i uppföljningsformulären REDOVISNING AV RESULTATET FRÅN INVENTERINGEN AV INSATSER FÖR MÅLGRUPPEN INOM BARN- OCH FAMILJEHÄLSAN OCH UNGDOMSMOTTAGNINGARNA...57 Typ av problematik bland barnen i inrapporterade ärenden...60 Redovisning av vilka stöd-, behandlingsinsatser och andra åtgärder barn och föräldrar varit föremål för inom barn- och familjehälsan samt ungdomsmottagningarna...61 Inledande definitioner Översikt av förekommande insatser och slussningar för barn och föräldrar...63 Övriga insatser eller åtgärder REDOVISNING AV RESULTAT FRÅN INTERVJUER...67 Intervjuer med företrädare för barn och ungdomspsykiatrin i Gävleborgs län...67 Barn- och ungdomspsykiatrins målgrupp och gränssnitt gentemot primärvården Initial bedömning av ärenden Om ett ärende bedöms falla inom ramen för BUP:s verksamhetområde finns två prioriteringsnivåer Ärendeflödet vid barn- och ungdomspsykiatrin i länet Barn- och ungdomspsykiatrins arbetsmetoder Barn- och ungdomspsykiatrins kontakt med Barnahus Gävleborgs målgrupp Barn- och ungdomspsykiatrins samarbete med Barnahus Gävleborg Om barns behov i samband med barnahusärenden Upptäckt av barn som varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp Intervju med företrädaren på barnahuset för barn och familjehälsan samt ungdomsmottagningarna...72 Barn-och familjehälsans och ungdomsmottaningens verksamhet samt behovet av stärkt barnperspektiv Om inflödet av den aktuella ärendetypen till barn- och familjehälsan och ungdomsmottagningarna Screening av barns erfarenhet gällande våld och sexuella övergrepp Om BUP:s roll i barnahussamarbetet Förslag till framtida utvecklingsarbete ANALYS OCH REFLEKTION...76 Vilka insatser, åtgärder och vidareslussningar vidtas inom socialtjänstens område för de berörda barnen och deras föräldrar?...76 Rutiner för hämtning och lämning av barn i samband med förhör av barn på barnahuset...78 I vilken utsträckning förekommer psykosociala stödinsatser med särskild inriktning på barnets behov av att bearbeta upplevelser av våld eller sexuella övergrepp?...79 I vilken utsträckning förekommer psykosociala stödinsatser inom Landstinget Gävleborgs regi via barn- och ungdomspsykiatrin samt barn- och familjehälsan och ungdomsmottagningarna?...81 Barn- och ungdomspsykiatrins kontakt barn som varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp Hur påverkar gränssnitten mellan landstingets och socialtjänstens verksamheter barnens och föräldrarnas förutsättningar att få stöd?...84 Förekommer psykosociala stödinsatser till barn och föräldrar inom annan regi än socialtjänstens och landstingets? AVSLUTANDE DISKUSSION MED FRAMÅTBLICKAR...87 Tankar kring organiseringen av det framtida utvecklingsarbetet REFERENSER...92

9 6 Sammanfattning Syftet med denna studie har varit att studera i vilken utsträckning och hur barn och föräldrar som varit aktuella på Barnahus Gävleborg får stöd av samhället på längre sikt. Den övergripande målsättningen är att ta fram ett kunskapsunderlag som kan användas vid utvecklingen av samhällets stöd- och resurssystem för barn som utsatts för våld eller sexuella övergrepp, och deras föräldrar. Studien omfattar en aktstudie där 134 barn följdes upp i socialtjänstens dokumentation och en inventering gällande förekomsten av psykosociala insatser för målgruppen inom primärvårdens enheter för barn- och familjehälsa och ungdomsmottagning. Intervjuer genomfördes också med företrädare för länets BUP-verksamhet och andra nyckelpersoner i barnahussamarbetet. Studien visar att det i drygt hälften av de ärenden som följdes upp inom socialtjänsten förekommit någon form av insatser. De vanligast förekommande insatserna var råd och stödsamtal samt familjebehandling utan fokus på våld eller sexuella övergrepp. 26 av barnen placerades, företrädesvis i familjehem, mer än dubbelt så många flickor som pojkar. Det förekommer få specialiserade insatser inom socialtjänsten för barn med inriktningen att bearbeta upplevelser av våld eller sexuella övergrepp. De som identifierades var framför allt Trappan och lekarbete. I 61 ärenden förekom inga insatser för barn eller föräldrar. Den vanligaste orsaken till detta var att socialtjänsten gjort bedömningen att det inte fanns behov av några insatser eller andra åtgärder. Inom primärvårdens enheter för barn- och familjehälsa samt ungdomsmottagning identifierades 60 barn under 2013 som varit föremål för insatser med anledning av att de utsatts för våld i nära relation eller sexuella övergrepp. De flesta var flickor i tonåren. De vanligaste förekommande insatserna var olika typer av stödjande och bearbetande samtal, en relativt stor andel av samtalen hade direkt fokus på att bearbeta traumatiska händelser. Intervjuerna med företrädare för länets BUP-verksamhet gav en entydig bild av att BUP i liten utsträckning arbetar med problematik som är relaterad till att barn varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp. Ca 80 % av BUP:s ärenden gäller barn med ADHD och liknande tillstånd som sökorsak. Den sammantagna analysen av materialet i studien visar några mönster som är angelägna att uppmärksamma i det fortsatta utvecklingsarbetet: Få barn blir föremål för utredning/bedömning av eventuell traumatisering; Det finns få insatser direkt inriktade på att bearbeta upplevelser av våld och sexuella övergrepp; Mycket få ärenden från barnahuset slussas till primärvårdens enheter för barnoch familjehälsa samt ungdomsmottagning; BUP behöver arbeta mer systematiskt med inriktningen att upptäcka barn som varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp; Det finns inga enhetliga rutiner bland kommunerna i länet för hämtning och lämning av barn i samband med förhör på barnahuset; Få insatser riktas mot förövare av våld eller sexuella övergrepp; Knappt några ideella resurser verkar användas för att stödja målgruppen;

10 7 Undergrupper av barn och föräldrar omfattas av vissa insatser i mindre omfattning: Exempelvis blir färre utländska barn och föräldrar föremål för familjebehandling; yngre barn omfattas i mindre utsträckning för insatser som riktar sig direkt till dem själva, och få pojkar och barn under 13 år får insatser inom barnoch familjehälsan.

11 8 1. Inledning Denna rapport handlar om vilka insatser och åtgärder som vidtas för att stödja och behandla barn i Gävleborgs län som varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp. Först är det på sin plats att skriva några ord om barnahusen som fenomen och deras framväxt internationellt och nationellt. De första ansatserna till myndighetssamverkan mellan olika professioner i gemensamma lokaler kring barn som varit utsatta för sexuella övergrepp växte fram i USA under 1980-talet i form av så kallade Children Advocacy Centers. Barn som misstänks ha blivit utsatta för brott är oftast föremål för flera utredningar. Åklagare och polis bedriver en utredning kring det misstänkta brottet och sociala myndigheter utreder med fokus på barnets och familjens behov av stöd och skydd. Ibland förekommer också medicinska, rättsmedicinska eller barnpsykiatriska utredningar. Då barnet ofta befinner sig i en utsatt situation är det viktigt att de medverkande verksamheterna och professionerna samordnar sina insatser och samverkar så att det blir så skonsamt som möjligt för barnet. Idén att bygga upp barnahus kom till Europa först 1998, och då till Reykjavik på Island. Med de isländska och amerikanska verksamheterna som utgångspunkt startade socialstyrelsen 2006 en försöksverksamhet med sex barnahus i Sverige. De verksamheter som ingick i projektet var: Barnahuset i Göteborg, Barnahuset i Linköping, Kriscentrum för barn och unga i Malmö, Barncentrum i Stockholm, Stödcentrum för barn och unga i Sundsvall samt Barnahuset i Umeå. Utvärderingen av försöksverksamheten visade övervägande positiva resultat och det har succesivt tillkommit nya barnahus i Sverige. Enligt den kartläggning Rädda barnen och Linköpings universitet gjorde 2012 i samband med en kvalitetsgranskning av de svenska barnahusen, fanns det vid denna tidpunkt 28 barnahus som 164 av Sveriges 290 kommuner var knutna till (Landberg och Svedin, 2013). Det är möjligt att det därefter tillkommit fler barnahus i landet. I de svenska barnahusen samverkar socialtjänst, polis, åklagare, rättsmedicin, barnmedicin och barn- och ungdomspsykiatri (BUP) och ibland övriga verksamheter. Nationella riktlinjer för barnahusverksamhet Regeringen gav 2008 Rikspolisstyrelsen i uppdrag att i samverkan med Åklagarmyndigheten, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen ta fram riktlinjer för samverkan kring barn som utsatts för brott. De nationella riktlinjerna riktar sig till myndighets-, kommun- och landstingsledningarna i landet, samt till styrgrupper och praktiker som arbetar med barnahusverksamhet. Arbetet mynnade ut i nationella riktlinjer samt kriterier som ska uppfyllas för att samverkan i gemensamma lokaler ska få kallas för barnahus (Rikspolisstyrelsen, 2009). I denna skrivelse formuleras målsättningen för landets barnahusverksamheter på följande sätt: Målet för samverkan är att tillförsäkra barn som misstänks vara utsatta för brott rättstrygghet, gott bemötande och stöd samt vid behov omgående kris- och behandlingsinsatser. Barnets bästa ska vara i fokus under processen. Barnet ska vara informerat om åtgärder som berör honom eller henne samt ges tillfälle att uttrycka sin uppfattning och åsikter i den utsträckning och på det sätt hans eller hennes mognad medger. De utredningar som parallellt genomförs inom rättsväsendet och social-

12 9 tjänsten ska inledas skyndsamt och bedrivas så snabbt som hänsynen till barnet och sakens komplexitet medger. Förundersökningen ska vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske. För utredningarna gäller lagstadgade tidsfrister. (Rikspolisstyrelsen, 2009, s. 9.) En läsanvisning Denna trapport är skriven med målsättningen att även personer som inte är insatta i Barnahus Gävleborgs verksamhet ska kunna sätta in studiens resultat i ett begripligt sammanhang. Som ett led i detta beskrivs inledningsvis hur Barnahus Gävleborg är organiserat och vad som framkommit vid tidigare utvärderingar av verksamheten. I kapitel 2 presenteras studiens syfte och frågeställningar, och i kapitel 3 beskrivs studiens metod och genomförande. I kapitel 4 görs en relativt fyllig beskrivning av framförallt det nationella kunskapsläget kring barnahusverksamhet och stöd/behandling till traumatiserade barn och deras familjer. Tanken med detta avsnitt är att samla ihop de senaste årens kunskapsutveckling inom barnahusområdet. I kapitel 5 redovisas Barnahus Gävleborgs statistik kring flöden av barn och olika brottstyper som ett underlag för analysen av studiens resultat. I kapitel 6 presenteras resultatet från den aktstudie avseende 134 ärenden som genomförts vid socialtjänsten, och i kapitel 7 resultaten från den kvantitativa inventeringen kring förekomsten av insatser för målgruppen inom barn- och familjehälsan samt ungdomsmottagningarna. I kapitel 8 redovisas resultatet från intervjuer med företrädare för länets BUP-mottagningar samt primärvårdens representant vid barnahuset. I kapitel 9 analyseras och diskuteras studiens resultat utifrån de underliggande frågeställningarna. Kapitel 10 innehåller en avslutande diskussion med centrala slutsatser kring det framtida utvecklingsarbetet. Begrepp och formuleringar Begreppet barn används genomgående för att beteckna både yngre barn och ungdomar under 18 år. Verksamheterna barn- och familjehälsan och ungdomsmottagningarna, som båda sorterar under primärvårdens familjehälsa, skrivs ut med hela sina namn för att undvika missförstånd. Vid några tillfällen omnämns de som primärvårdsverksamheterna, verksamheterna inom familjehälsan eller liknande för att undvika upprepningar. Barn- och ungdomspsykiatrin, som bedöms vara en känd verksamhet, förkortas regelmässigt till BUP. Barnahus Gävleborg Barnahus Gävleborg startade sin verksamhet i projektform under hösten 2008 och blev en permanent verksamhet i januari Verksamheten regleras i ett sammarbetsavtal mellan länets 10 kommuner, åklagarkammaren, polismyndigheten och landstinget. I avtalet framgår målsättningen att de samverkande parterna ska medverka för att ge bästa möjliga medicinska, psykologiska och sociala hjälp till barn och familjer samt verka för att uppnå goda förutsättningar för att bedriva förundersökningar gällande vålds- och sexualbrott mot barn. Barnahus Gävleborg vänder sig till barn i Gävleborgs län som misstänks ha utsatts för vålds- och fridsbrott i nära relation eller sexuellt övergrepp oavsett relation med gärningspersonen. Barnhus Gävleborgs operativa personal består av en socionom från socialtjänsten i Gävle kommun samt en polis från polisens familjevåldsrotel. Båda arbetar heltid och har sina arbetsplatser lokaliserade till barnahuset.

13 10 I Barnahus Gävleborgs verksamhetsberättelse från 2013 beskrivs att barnahuset i dagsläget kan erbjuda följande tjänster: Rådgivning/konsultation; Samråd; Samordning av insatser; Brottutredningar; Läkarundersökningar; Information till samarbetspartners; Kris/stödsamtal. Verksamhetens organisation Barnahus Gävleborg har en ledningsgrupp med representanter på ledningsnivå från socialtjänsten i länet, polismyndigheten, åklagarkammaren, samt landstingsverksamheterna; barnoch ungdomspsykiatrin (BUP), familjehälsan inom primärvården samt barn- och ungdomssjukvården (BUS). Ledningsgruppen ska enligt verksamhetsberättelsen för 2013 ha nedanstående funktion: Vara en länk till respektive myndighet; Årligen besluta om verksamhetsplan; Lämna förslag om ekonomiska beslut till respektive huvudman; Besluta i frågor som rör samordningen mellan olika myndigheter; Genom samordnarna på Barnahus Gävleborg följa upp verksamheten i syfte att säkerställa att samverkan sker på bästa sätt; Ansvara för uppföljning av övergripande mål som angivits för verksamheten. Under ledningsgruppen finns en arbetsgrupp som är sammansatt av operativ personal från polisens familjevåldsrotel, åklagarmyndigheten, BUP, ungdomsmottagningen i Gävle, barnkliniken vid Gävle sjukhus, lekterapin vid Gävle Sjukhus samt personal från socialtjänstens barn- och familjeenheter i länets 10 kommuner. Arbetsgruppen är tänkt att fungera som ett stöd vid utvecklingen av barnahusets verksamhet samt som forum för information och utbildning inom det aktuella området. Samrådsmöten Kärnan i barnahusets verksamhet är samrådsmöten kring barn som misstänks ha varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp. Då det är långa reseavstånd i länet finns möjlighet att hålla möten via videolänk. Konsultativa samråd sker när socialtjänsten vill diskutera de uppgifter de har kring det misstänkta brottet och ännu inte har fattat beslut om de ska göra en polisanmälan. Diskussionen vid denna typ av samråd sker avidentifierat med fokus på att värdera de uppgifter och omständigheter som råder för att bedöma om ett brott föreligger och polisanmälan bör göras; Planerande samråd sker när socialtjänsten har fattat beslut om att göra en polisanmälan och syftar till att koordinera samt planera tidpunkter för förhör, kontakter med föräldrar, eventuell läkarundersökning samt stöd- och skyddsåtgärder för barnet och familjen. De praktiska omständigheter kring hur barnet ska hämtas till barnahuset, vem eller vilka som ska vara medföljare/trygg-

14 11 hetspersoner klarläggs också. Även frågan om barnets behov av särskild företrädare eller målsägarbiträde hanteras. De professioner som medverkar vid samrådsmöten är förutom handläggaren vid socialtjänsten i den aktuella kommunen, barnahusets samordnare från socialtjänsten, åklagare, polis, en vårdkoordinator från barn- och ungdomspsykiatrin i Gävle samt en kurator från ungdomsmottagningen i Gävle som representerar både ungdomsmottagningarna och enheterna för barn och familjehälsa i länet. Polisens utredare av vålds- och sexualbrott mot barn tillhör organisatoriskt en länsövergripande familjevåldsrotel. Det är numera företrädesvis poliser stationerade i Gävle som utreder barnahusets ärenden. Tidigare var utredningsansvaret förlagt till det polisområde där barnet var skrivet. LEDNINGSGRUPP POLISMYNDIGHETEN ARBETSGRUPP LANDSTING BUP, FH, BUS ÅKLAGARMYNDIGHETEN BARNAHUS GÄVLEBORG GÄVLEBORGS 10 KOMMUNER SOCIALTJÄNSTEN Figur 1. Verksamhetens organisation. Tidigare utvärderingar av Barnahus Gävleborg Barnahus Gävleborg har utvärderats vid två tillfällen under projekttiden innan verksamheten permanentades i januari 2010; en delutvärdering (Pevik Fasth, J. 2010) ungefär vid halvtid och en slutlig utvärdering (Gustafsson, 2011), som låg till grund för beslutet om att permanenta verksamheten. Den första utvärderingen byggde på intervjuer med personalen vid barnahuset samt representanter från de samverkande professionerna, två webbenkäter samt en uppföljning av verksamhetens statistik kring flöden av barn och samrådsmöten. Utvärderingens huvudsakliga inriktning var att i ett tidigt skede utvärdera barnahusets verksamhet utifrån ett samverkans- och implementeringsperspektiv, samt att identifiera hindrande respektive främjande faktorer i det framtida utvecklingsarbetet. Sammanfattningsvis visade utvärderingen att de medverkande parterna upplevde att de inom sina verksamhetsområden gynnades av samverkan vid Barnahus Gävleborg, och att det hade skapats en miljö präglad av större ömsesidig förståelse för de olika professionernas arbetsmetoder. Den fysiska miljön vid barnahuset bedömdes av samtliga professioner vara barnanpassad och betydligt bättre än de lokaler för barnförhör som polisen annars förfogar över.

15 12 När det gäller implementeringen av verksamheten i länet framkom att barnahuset användes i olika utsträckning av länets tio kommuner. Det kunde konstateras att Gävle och Sandviken hade aktualiserat betydligt fler barn till samrådsmöten än övriga kommuner. I Hälsinglands kommuner var antalet aktualiserade barn till samråd vid barnahuset överlag lågt. Det ojämna användandet av barnahuset diskuterades i termer av geografiska avstånd inom länet, resursbrist inom polis och socialtjänst, samt att implementeringsprocessen av barnahusets arbetsmodell ännu inte slutförts. Resultaten från delutvärderingen visade också ett behov av fortsatt informationsarbete inom skola, förskola och skolhälsovård för att barn som utsätts för våld och andra övergrepp i större utsträckning ska upptäckas och anmälas till socialtjänsten. Under utvärderingen framfördes även behovet av att utveckla resurser och metoder för att uppnå ett förbättrat krisstöd till barn och föräldrar som besöker Barnahus Gävleborg. Den slutliga utvärderingen (Gustafsson, 2011) hade som huvudsaklig inriktning att följa upp hur verksamheten hade utvecklats och implementerats i länet i förhållande till målen för Barnahus Gävleborg. I denna utvärdering fanns även ambitionen att undersöka verksamhetens eventuella effekter avseende kvaliteten på polisens och socialtjänstens utredningar samt rättsprocessen i stort. Utvärderingen inrymde också en frågeställning kring hur barnen och ungdomarna upplevde sin kontakt med verksamheten vid barnahuset. Utvärderingens mål var att identifiera och beskriva eventuella behov av utvecklingsarbete inom ramen barnahusets verksamhetsområde. Utvärderingen genomfördes genom statistisk analys av barnahusets ärenden utifrån flöden, åtalsfrekvens, utredningstider och lagföringar samt intervjuer av professionella från alla samverkande parter och företrädare för ett familjehem där många barn från barnahuset hade varit placerade. Sammantaget visade utvärderingen att samarbetet mellan professionerna hade utvecklats kontinuerligt sedan starten av verksamheten. Ett viktigt utvecklingsskede inträffade under hösten 2009 då en representant från barn- och ungdomspsykiatrin började medverka regelmässigt vid alla samrådsmöten, vilket upplevdes tillföra verksamheten ytterligare kvalitet och kompetens. De medverkande professionerna framförde generellt sett att lärandet och informationsutbytet över verksamhetsgränserna vid samrådsmöten och medhörandeförfarandet gav ett bättre underlag för både brottsutredningen och socialtjänstens utredning. Det framkom emellertid från socialtjänstens sida att det kunde innebära motsättningar mellan vad som anses vara de bästa förutsättningarna för brottsutredningen respektive den sociala utredningen och planeringen runt familjen. Dessa situationer upplevdes förreträdesvis då brottsutredningen drog ut på tiden och socialtjänsten inte kunde tala öppet med föräldrarna på grund av risken att störa den pågående brottsutredningen. Utvärderingen visade att det verkade råda ett relativt jämbördigt samarbete mellan professionerna, men att den brottsutredande verksamhetens behov tenderade att sätta normen för hur samarbetet mellan professionerna skulle utformas. Under intervjuerna med polisens barnutredare framkom ett motstånd, framförallt från polisen i Hudiksvall, men också i viss utsträckning från polisen i Söderhamn, mot att hålla barnförhör på barnahuset. Orsakerna som framfördes var i första hand den tidsspillan som resorna innebar, men också att det var påfrestande för vissa barn med långa resor. Även personal inom socialtjänsten framförde i viss utsträckning att långa resor till barnahuset kunde slita på barnen. Utifrån resultatet av intervjuerna med de professionella inom socialtjänsten och familjehemsföreträdare verkade barn och ungdomar uppleva miljön och bemötandet på barnahuset på ett uteslutande positivt sätt.

16 13 Analysen av statistiken gällande utredningstider samt lagföringsfrekvens när det gäller vålds- och sexualbrott mot barn under åren visade att resultaten förbättrats avsevärt vid åklagarkammaren i Gävle sedan framförallt 2009, alltså parallellt med utvecklingen av barnahusets verksamhet. Utvärderingens grundläggande slutsats var att projektverksamheten vid Barnahus Gävleborg utvecklats på ett i nationell jämförelse tillfredsställande sätt. De mest centrala behoven för utvecklingsarbete som identifierades var att utveckla resurser, metoder och samverkansformer för att bättre möta barnens och föräldrarnas behov av psykosociala insatser, liksom att utveckla de medicinska insatserna för barnen. Ett annat angeläget behov som uppmärksammades var att finna arbetsformer som motverkar de negativa konsekvenser, exempelvis påfrestningar och tidsspillan, som den långa resvägen till barnahuset kan innebära för barn och professionella.

17 14 2. Syfte och frågeställningar Ledningsgruppen för Barnahus Gävleborg har utifrån slututvärderingens (Gustafsson 2011) identifierade utveklingsområden samt uppgifter som framkommit vid lednings- och arbetsgruppsmöten inom ramen för barnahusets verksamhet, konstaterat att det finns en upplevelse bland de samverkande parterna att stödet för barnen och deras föräldrar inte fungerar tillfredställande. De tidigare utvärderingarna av Barnahus Gävleborgs verksamhet har inte samlat in data kring hur barnen och föräldrarna tas emot av samhällets resurser för olika typer av stöd- och behandlingsinsatser på längre sikt. De utförda utvärderingarna har i första hand tagit sikte på att utvärdera samarbetet mellan professionerna, det rättsliga utfallet i barnahusärenden samt barnens upplevelser av bemötandet och miljön på barnahuset. I uppdraget till denna studie och i ansökan om medel till genomförandet från Socialstyrelsen, kan utläsas några hypoteser: Barn faller mellan stolarna pga. av gränssnitten och samarbetsformerna mellan BUP, familjehälsan inom primärvården samt socialtjänsten. Barnets behov av att bearbeta upplevelser av våld eller sexuella övergrepp glöms bort i de insatser som socialtjänst och landsting vidtar. Med anledning av ovanstående farhågor gavs FoU Välfärd uppdraget att arbeta fram en plan för utformning och genomförande av en studie med fokus på vilket stöd barn och föräldrar får efter avslutat ärende på Barnahus Gävleborg. Detta mynnade ut i följande syftesformulering: Att studera i vilken utsträckning och hur barn och föräldrar som varit aktuella på Barnahus Gävleborg, får stöd för sina behov kopplat till den problematik som föranledde kontakten med barnahuset. Utvärderingen har målet att ta fram ett kunskapsunderlag som kan användas vid utvecklingen av samhällets stöd- och resurssystem för de berörda barnen och familjerna i Gävleborgs län. Centrala frågeställningar Vilka insatser, åtgärder och vidareslussningar vidtas inom socialtjänstens område för de berörda barnen och deras föräldrar? I vilken utsträckning förekommer psykosociala insatser med särskild inriktning på barnets behov av att bearbeta upplevelser av våld eller sexuella övergrepp? I vilken omfattning förekommer psykosociala insatser inom Landstinget Gävleborgs regi, exempelvis via barn- och ungdomspsykiatrin, samt primärvårdens enheter för barn- och familjehälsa samt ungdomsmottagning, för de berörda barnen och deras föräldrar? Hur påverkar gränssnitten mellan landstingets och socialtjänstens verksamheter barnens och föräldrarnas förutsättningar att få stöd och behandling? Förekommer psykosociala insatser till barn och föräldrar inom annan regi än socialtjänstens och landstingets?

18 15 3. Studiens metod och genomförande I denna studie står barnens behov i fokus. Utgångspunkten är dock att även stödinsatser riktade mot föräldrar kan vara av stor vikt för att tillgodose barnens behov. Det metodologiska upplägget är därför inriktat på att insamla data kring vilka stödinsatser och andra åtgärder både barnen och föräldrarna i den aktuella målgruppen blir föremål för. Studien bygger på tre huvudsakliga källor för datainsamling som var och en beskrivs närmare nedan. Aktstudie vid socialtjänsten Inventering av insatser för målgruppen vid barn- och familjehälsan samt ungd.mott Intervjuer med företrädare för BUP samt andra nyckelpersoner ANALYS OCH SAMMANVÄGNING AV DATA Figur 2. Källor för datainsamling. Aktstudien vid socialtjänsten Denna del av datainsamlingen utgjordes av en traditionell aktstudie där barn som varit aktuella vid samrådsmöten på Barnahus Gävleborg under 2012 följdes upp i socialtjänstens dokumentation. Detta genomfördes praktiskt genom att socialtjänstens samordnare vid barnahuset identifierade de barn som varit aktuella vid samrådsmöten under 2012, där socialtjänsten gjort en polisanmälan. Personnummer och löpnummer på dessa barn skickades därefter ut till socialtjänsten i Gävleborgs tio kommuner genom en säker faxöverföring. Totalt omfattade uppföljningen 134 barn och deras föräldrar. Utsedda personer vid socialtjänstens barn- och familjeverksamhet i kommunerna besvarade ett antal frågeställningar i ett formulär utifrån den dokumentation och eventuell övrig kunskap som fanns tillgänglig i respektive ärende. I formuläret första del efterfrågades bakgrundsdata som barnets ålder, kön, etnicitet och vilken typ av brott barnet misstänktes ha varit utsatt för mm. Formulärets andra del innehöll frågor om förekomsten av öppna stödinsatser, placeringar, slussningar till andra resurser och övriga åtgärder för både föräldrarna och barnen. Formulärets frågeställningar, begrepp och definitioner arbetades fram i nära samråd med barnahusets arbetsgrupp, där operativ personal från socialtjänstens barn- och familjeenheter i länets tio kommuner är representerad. Akt-

19 16 granskarna, som i stor utsträckning utgjordes av socialtjänstens representanter i barnahusets arbetsgrupp, förbereddes genom skriftlig och muntlig information om studien samt hur formuläret skulle fyllas i. Som ytterligare ett förberedande steg genomfördes en pilotstudie i Sandvikens kommun för att testa formulärets utformning av frågor och fasta svarsalternativ. De ifyllda formulären, vilka inte innehöll några personuppgifter, postades till FoU Välfärd där insamlad data överfördes till ett statistikprogram. Löpnumren gjorde det möjligt att kontrollera att kommunerna skickat in formulär avseende alla barn som skulle följas upp och i förekommande fall begära komplettering av bristfälligt ifyllda formulär. Dubbelrapportering kunde också identifieras. Kommentar: Valet att följa upp barn som varit aktuella på Barnahus Gävleborg under 2012 motiveras av att det bedöms finnas bättre förutsättningar att efterforska och identifiera vilka insatser, åtgärder och slussningar som förekommit i nyare ärenden. Då aktstudien genomfördes under våren 2014, antogs att olika typer av insatser och andra åtgärder i ärenden som varit aktuella på barnahuset under 2013, inte skulle ha hunnit verkställas fullt ut. Skälet till att inte följa upp barn som varit aktuella på barnahuset före 2012 var att utredningsmetoden Barns Behov i Centrum (BBIC), som bedöms tillföra socialtjänstens dokumentation uppgifter av intresse för denna aktstudie, först börjat användas mer systematiskt i länet de senaste åren. Inventering av barn och föräldrar som varit aktuella inom primärvårdens enheter för barn- och familjehälsa samt ungdomsmottagning med anledning av våld eller sexuella övergrepp Denna del av datainsamlingen var inriktad på att inventera i vilken utsträckning barn som varit utsatta för våld och sexuella övergrepp, samt deras föräldrar, får stöd och behandlingsinsatser inom primärvårdens första linjevård för barn och unga. 1 De verksamheter som varit föremål för inventeringen är: Barn- och familjehälsa vilket är en psykosocial verksamhet för blivande föräldrar samt barn 0 12 år och deras familjer. Inom verksamheten arbetar psykologer, kuratorer och sjuksköterskor i nära samverkan med ungdomsmottagning och läkare på hälsocentraler. Ungdomsmottagningar som arbetar för att stödja ungdomar mellan år i deras identitets- och personlighetsutveckling genom att främja fysisk, psykisk och sexuell hälsa. Vid ungdomsmottagningarna arbetar barnmorskor, undersköterskor, läkare och kurator i nära samverkan med psykolog. Kommentar: Enheterna för barn och familjehälsa 0 12 år samt ungdomsmottagningarna i länet sorterar organisatoriskt under den övergripande verksamheten Familjehälsa där även mödravård, hudkliniken och beroendevård mm ingår. 1 Det finns ett gränssnittsavtal mellan BUP och primärvårdens Familjehälsa under vilken enheterna för barnoch familjehälsa samt ungdomsmottagningarna sorterar. I detta avtal anges att BUP ansvarsområde är specialistvård för medelsvåra till svåra tillständ. Familjehälsans verksamheter utgör 1:a linjens vård som ska arbeta med lindriga till medelsvåra tillstånd samt tidiga insatser.

20 17 Inventeringens utformning Det bedömdes inte juridiskt och etiskt försvarbart att köra personnummer på de barn som varit aktuella för samrådsmöten vid barnahuset mot Landstinget Gävleborgs datasystem. Det var därför inte möjligt att på detta sätt identifiera vilka av barnahusbarnen som även varit aktuella för insatser inom enheterna för barn- och familjehälsa samt vid ungdomsmottagningarna. För att ändå få ett mått på i vilken utsträckning dessa verksamheter arbetar med målgruppen utformades en alternativ metod enligt följande: Ett frågeformulär i pappersform utformades i nära samverkan mellan utredaren och personal på lednings- och operativ nivå inom barn- och familjehälsan samt ungdomsmottagningarna. Den övergripande chefen för familjehälsan medverkade också i denna process. Formulärets första del innehöll bakgrundsfrågor om barnets kön, ålder, etnicitet och den typ av problematik som föranlett kontakten med verksamheten. I den andra delen av formuläret efterfrågades vilka insatser och slussningar till andra resurser som varit aktuella för både barnen och föräldrarna. Utredaren organiserade tillsammans med respektive verksamhetschef inventeringsmöten vid familjehälsans fyra organisatoriska enheter i länet: Gävle, Västra Gästrikland, Södra Hälsingland och Norra Hälsingland. Verksamhetschefen vid respektive enhet hade vid dessa tillfällen samlat all personal med psykosocial inriktning från verksamheterna barn- och familjehälsa samt ungdomsmottagning. Några personer som inte kunde medverka vid dessa möten gavs i efterhand information om studien och hur formuläret skulle fyllas i. Under inventeringsmötena gav utredaren information om studiens syfte och utformning samt muntliga och skriftliga instruktioner kring hur frågeformuläret skulle fyllas i. Personalen uppmanades att gå igenom sina tidbokningsböcker, almanackor och annan dokumentation för att med stöd av detta identifiera ärenden under 2013 i den efterfrågade målgruppen. De ärenden som efterfrågades var av den typen där barn och familjer haft kontakt med verksamheten pga. problematik som var relaterad till att unga under 18 år utsatts för våld i nära relation eller sexuella övergrepp oavsett gärningsperson. Instruktioner lämnades att barnet inte behövde ha varit aktuellt på barnahuset, då inriktningen var att inventera i vilken utsträckning de aktuella verksamheterna arbetade med den aktuella typen av problematik. Respektive verksamhetschef åtog sig uppgiften att se till att formulären fylldes i innan ett överenskommet stoppdatum, samt att samla ihop och skicka dessa till FoU Välfärd. Data från formulären, vilka inte innehöll några personuppgifter, överfördes till ett statistikprogram. I varje formulär angavs barnets initialer, exempelvis Pelle Svensson (PS). Detta gjorde det möjligt att undvika dubbelrapportering samt begära kompletterande information vid behov. Kommentar: (gällande formulären) Valet att använda pappersformulär i stället för en webbenkät vid datainsamlingen inom både socialtjänsten och barn- och familjehälsan, gjordes då det bedömdes innebära mindre risk för tekniska problem. Pappersformulär gjorde det också möjligt att granska de insända formulären innan inmatning i statistikprogrammet och vid bristfälliga eller saknade uppgifter begära kompletteringar. Intervjuer med verksamhetschefer inom barn- och ungdomspsykiatrin Barn- och ungdomspsykiatrin i Gävleborgs län tar emot barn och ungdomar upp till 18 år med allvarliga psykiska problem. Verksamheten arbetar med utredning, behandling och stöd till barn och deras familjer. På mottagningarna tjänstgör läkare, psykologer, kuratorer, skötare

21 18 och sjuksköterskor. Det finns fyra BUP-mottagningar i Gävleborgs län: Gävle (Gula villans behandlingsverksamhet och Södertulls utredningsverksamhet), BUP i Södra Hälsingland (Bollnäs) samt BUP i Norra Hälsingland (Hudiksvall). Efterforskningen av i vilken utsträckning det förekommer olika typer av insatser med anledning av att barn varit utsatta för våld i nära relation eller sexuella övergrepp inom BUP:s verksamhet, har gjorts genom intervjuer av verksamhetschefer på länets fyra BUP-enheter, samt med den vårdkoordinator som deltar vid samrådsmöten och arbetsgruppsmöten vid Barnahus Gävleborg. Valet att använda intervju som datainsamlingsmetod gjordes då det redan under planeringen av studien framkom att endast ett ringa antal barn med aktuell problematik hade identifierats vid länets BUP-mottagningar under senare år. Likaså visade det sig vid sonderande intervjuer att respektive verksamhetschef på BUP-mottagningarna borde ha en överblick över det fåtal ärenden som varit aktuella vid den egna mottagningen. Det framstod därför ändamålsenligt att utföra intervjuer och genom dessa försöka få en bild av BUP:s roll och arbetssätt gentemot den aktuella målgruppen i Gävleborgs län. Intervjuerna med enhetscheferna genomfördes utifrån en semistrukturerad intervjuguide (Kvale, 1997) per telefon. Vårdkoordinatorn från BUP, som ingår i barnahusets arbets- och samrådsgrupp, intervjuades vid ett personligt sammanträffande. De huvudsakliga frågeställningarna under intervjuerna var i vilken utsträckning ärenden förekom inom BUP:s verksamhet där det uppmärksammats att problematiken hade ett samband med att barnet upplevt våld eller sexuella övergrepp. Under intervjuerna ställdes också frågor kring den egna BUP-mottagningens organisering, arbetssätt och aktuella ärendestock. Intervjuerna var även inriktade på att inventera tankar kring barnahusverksamhetens utformning i länet, målgruppens generella behov av stöd- och behandlingsinsatser, BUP:s gränssnitt gentemot primärvården, samt inte minst idéer och tankar kring framtida utvecklingsarbete inom området. Utskrifter från intervjuerna översändes till informanten som fick möjlighet att komma med respons och göra tillägg eller ändringar i texten. Intervju med familjehälsans representant vid Barnahus Gävleborg Kuratorn från ungdomsmottagningen i Gävle, som sedan början av 2014 medverkar i barnahusets samråds- och arbetsgrupp, har intervjuats som ett komplement till den kvantitativa datainsamlingen inom familjehälsans verksamheter. Intervjun var inriktad på att samla in information om barn- och familjehälsans samt ungdomsmottagningarnas verksamhet, samt diskutera möjligheter och utvecklingsbehov kring dessa verksamheters roll och medverkan i barnahussamarbetet. Intervjun genomfördes utifrån en semistrukturerad intervjuguide vid ett personligt sammanträffande och kompletterades genom korrenspondens via e-post. Övrig datainsamling Intervjuer och samtal har genomförts med barnahusets samordnare från polisen respektive socialtjänsten kontinuerligt under både planering och genomförande av studien. Dessa samtal och intervjuer har varit fria till sin form och syftat till att diskutera utformningen av barnahusverksamheten, centrala processer i densamma, samt samla in information som var användbar i utformningen av studien. Även idéer kring utvecklingsmöjligheter i arbetet med att möta behoven inom barnahusets målgrupp har diskuterats. Materialet från dessa intervjuer/ samtal presenteras inte explicit, utan används som ett förståelseunderlag;

22 19 Verksamhetsstatistik och verksamhetsberättelser från Barnahus Gävleborg har insamlats som underlag för analys av verksamhetens flöden av ärenden, samrådsmöten och arbetssätt mm. Bortfallsanalys i den kvantitativa datainsamlingen Aktstudien inom socialtjänsten Det skickades ut 139 personnummer på barn till kommunerna och det inkom 139 ifyllda formulär. Med hänsyn till några fall av identifierad dubbelrapportering registrerades totalt 134 enskilda barn. Det totala bortfallet beräknas med reservation för enstaka kvarstående fall av dubbelrapportering som inte upptäckts, vara runt 5 barn, vilket motsvarar ett bortfall på drygt 3 %. Utöver det externa bortfallet förekom några formulär där någon fråga hoppats över eller inte besvarats till fullo. Information för att komplettera dessa formulär kunde dock i de flesta fall inhämtas från kommunerna. Då det totala bortfallet i studien är så litet och förefaller slumpmässigt, bedöms det inte påverka studiens resultat i någon nämnvärd omfattning. Inventeringen av insatser inom verksamheterna för barn- och familjehälsan samt ungdomsmottagningarna i länet När det gäller inventeringen av insatser till barn och föräldrar inom barn- och familjehälsan samt ungdomsmottagningarna, är det inte möjligt att med någon exakthet bedöma bortfallets storlek. Detta då metoden för datainsamling byggde på att enheternas personal utifrån minnet och med stöd av tidbokningsböcker och annan dokumentation, skulle identifiera vilka barn och familjer de arbetat med under 2013 som stämde med kriterierna. Det går därför inte att jämföra inkomna svar med något potentiellt antal barn. Hur många potentiellt förekommande ärenden som inte rapporterats in är inte möjligt att beräkna med någon säkerhet. Då merparten av personalen som arbetar med både yngre barn och tonåringar deltog från alla familjehälsans geografiska enheter, bedöms dock materialet kunna ge en tillfredställande bild av vilka olika typer av insatser och slussningar som förekommer gentemot den aktuella målgruppen. Ett observandum är att tre av personalen med psykosocial inriktning på mottagningarna var långtidssjukskrivna eller hade slutat vid tidpunkten för inventeringen. Denna personal var jämt fördelad över enheterna i Gävle, Norra Hälsingland samt Södra Hälsingland. Vid uppskattningen av bortfallet måste man anta att det kan förekomma fler ärenden av den aktuella karaktären som denna personal arbetat med under Hur många är dock svårt att uppskatta, men kan ställas i relation till att totalt 60 ärenden rapporterades in från de fyra enheterna. Studiens avgränsningar Studien har avgränsats till att följa upp vilka skyddande, stödjande och behandlande insatser och slussningar som varit aktuella för barnahusets målgrupp inom framförallt socialtjänsten, barn- och ungdomspsykiatrin, barn- och familjehälsan samt ungdomsmottagningarnas verksamheter. Metodens utformning där frågor om slussningar till andra resurser och andra förekommande insatser ingått i frågeformulären, kan ge en viss bild av andra verksamheters aktiviteter gentemot den aktuella målgruppen. Det är dock möjligt att barn som utsatts för våld eller sexuella övergrepp, samt deras och föräldrar, får stöd och behandling inom exempelvis

23 20 skolhälsovård, kyrkan, ideella organisationer eller andra verksamheter som inte kunnat identifieras i denna studie. Valet att göra de aktuella avgränsningarna motiveras med att BUP, barnoch familjehälsan, ungdomsmottagningarna samt socialtjänsten utgör de centrala samarbetsparterna i barnahusets organisation kring utförande av psykosociala insatser. Då studiens fokus varit psykosociala insatser, har inte den somatiska hälso- och sjukvårdens arbete med målgruppen efterforskats genom riktad datainsamling inom sådana verksamheter. Utöver de beskrivna överväganden som gjorts kring avgränsningarna, har naturligtvis studiens tidsutrymme och resurser satt ramar för vad som varit möjligt att utföra. Slutligen kan nämnas att studien inte inrymmer ett specifikt efterforskande av insatser till förövare av våld eller sexuella övergrepp, men förekomsten av sådana insatser har varit möjligt att ange i formulären som använts vid datainsamlingen. Etiska överväganden Materialet i aktstudien vid socialtjänsten och inventeringen av insatser inom barn- och familjehälsan samt ungdomsmottagningarnas regi, har inte innehållit några personuppgifter som gör det möjligt att identifiera enskilda individer. Uppgifter i texter som redovisats utifrån fritextkommentarer i formulären har redigerats så att det inte ska gå att koppla till vissa kommuner eller enskilda individer. Materialet som insamlats vid intervjuer med verksamhetschefer och övrig personal inom landstingsverksamheterna, har transkriberats till text och kommunicerats med informanten som fått tillfälle att lämna synpunkter och förslag till ändringar. Citat från intervjuerna har i vissa fall redigerats varsamt i syfte att få fram det avsedda budskapet. Metodreflektioner De data som insamlats från socialtjänsten bygger på den dokumentation som funnits i varje ärende samt den kännedom aktgranskarna i respektive kommun haft om ärendet utöver de dokumenterade uppgifterna. Detta innebär att den eventuella förekomsten av selektiv eller bristfällig dokumentation, liksom olika dokumentationssätt i kommunerna, kan påverka studiens resultat. Formulärets utformning och frågeställningar är givetvis också styrande för vilka uppgifter som samlats in. Strategierna som vidtagits för att höja studiens kvalitet och tillförlitlighet, är framför allt att frågeformuläret utformats i nära samråd med arbetsgruppen vid barnahuset där socialsekreterare från barn- och familjegrupper i alla länets kommuner ingår. Detta bedöms ha bidragit till såväl fungerande frågeställningar och begrepp, som att ha främjat motivationen bland aktgranskarna och deras upplevelse av delaktiget i studien. Den pilotstudie som gjordes i Sandvikens kommun bedöms också ha bidragit avsevärt till utformningen av formuläret. När det gäller inventeringen av insatser och slussningar inom barn- och familjehälsans och ungdomsmottagningarnas verksamheter byggde, som tidigare nämnts, metoden helt på personalens anteckningar och minne utan stöd av personuppgifter eller dataregister. Detta innebär en del svårigheter, exempelvis då minnet hos enskilda personer inte kan antas vara ofelbart, liksom att det förekommer en viss omsättning av personal på mottagningarna. För att höja inventeringens kvalitet har det varit avgörande med en god förankring för den inom verksamhetens länsledning, ledning på verksamhetsnivå samt på operativ nivå, inte mist för att öka

24 21 personalens motivation att delta i inventeringsarbetet. Att såväl övergripande ledning som verksamhetchefer sanktionerat studien och uppmanat personalen att prioritera sin medverkan, bedöms ha bidragit till både ökad medverkan och det insamlade materialets kvalitet. Insamlingen av data från både socialtjänsten, barn- och familjehälsan och ungdomsmottagningarna, gjordes med hjälp av formulär med fasta svarskategorier som i viss utsträckning gav möjligheter till kompletterande fritextsvar. Materialet som samlats in påverkas naturligtvis av hur olika insatser definieras av både utredaren och respondenterna. Det kan exempelvis finnas varierande definitioner av vad som är en familjebehandling eller en föräldrautbildande insats. Arbetet med att kategorisera materialet från inventeringen inom barn- och familjehälsan och ungdomsmottagningarna, vilket i stor utsträckning utgjordes av fritextsvar under övergripande insatskategorier, har också en påverkan på studiens resultat och vilka insatser som redovisas. Den strategi som använts för att motverka olikartade definitioner och benämningar av insatser är att frågeformulären utformats i nära samråd med respondenterna, samt att relativt övergripande insatskategorier har använts som kan rymma ett bredare spektrum av insatser. Nackdelen med det senare är förstås att preciseringen av de insatstyper som förekommer blir svagare. I anslutning till redovisningen av resultatet från aktstudien inom socialtjänsten respektive inventeringen av vilka insatser som förekommer för målgruppen inom barn- och familjehälsan samt ungdomsmottagningarna, beskrivs vilka insatskategorier och definitioner som tillämpats vid redovisningen. Kommentar: (gällande rapporteringen av stödinsatser och slussningar gentemot föräldrar) När det gäller aktstudien vid socialtjänsten liksom inventeringen av insatser inom barn- och familjehälsan samt ungdomsmottagningarna, måste det vägas in att en viss överrapportering av insatser gentemot föräldrar förekommit. Detta har uppstått eftersom flera barn i samma familj kan ha varit aktuella för insatser, och att insatser till föräldrar angivits en gång per barn. Det har inte varit möjligt att genom formulärens konstruktion undvika denna dubbelrapportering, då insatser till föräldrar kan skilja sig åt beroende på vilket av syskonen i familjen de är kopplade till. Det kan också förekomma att modern och fadern i en familj blir föremål för olika typer av insatser. För att få ett mått på överrapporteringens storlek har en genomgång av formulären gjorts med fokus på att identifiera syskon i materialet. I vissa formulär har det explicit angivits att även syskon varit aktuella för insatser, i andra formulär kan det med anledning av hur de fyllts i antas att det är frågan om syskon. Med utgångspunkt i ovanstående genomgång samt kontakter med rapportörerna från socialtjänsten, barn- och familjehälsan, ungdomsmottagningarna samt barnahusets statistik över samrådsmöten, kan följande uppskattning göras: I materialet från aktstudien vid socialtjänsten förekommer knappt ett tiotal familjer där fler än ett barn var aktuellt på ett samrådsmöte vid barnahuset under 2012; När det gäller inventeringen av insatser inom barn- och familjehälsan och ungdomsmottagningarna uppskattas att ca fem av de inrapporterade familjerna har haft fler än ett barn aktuellt för insatser inom denna verksamhet under 2013; I ca 40 procent av familjerna i materialet från båda verksamheterna förkommer insatser riktade till föräldrarna. Detta innebär att överrapporteringen av insatser tillföräldrar reduceras i nivå med detta; I materialet från aktstudien vid socialtjänsten förekommer 76 aktiviteter riktade till föräldrar. Uppskattningsvis förekommer en överrapportering på ca 10 procent, vilket utgör sju åtta insatser. I materialet från barn- och familjehälsan och ungdomsmottagningarna finns 37 aktiviteter gentemot föräldrar registrerade. Utgår man även här från att det förekommer en överrapportering på runt tio

25 22 procent, bedöms överrapporteringen av insatser gentemot föräldrar ligga runt tre, fyra insatser. Det finns inget som tyder på att den förekommande överrapporteringen inte är jämnt fördelad över de olika insatstyperna. Utgångspunkter vid analys och tolkning av materialet Vid analys och tolkning av studiens resultat har erfarenheter från framförallt den nationella forskningen/utvärderingen kring barnahusverksamhet, samt kunskapsläget kring barns reaktioner och behov vid traumatiserande händelser, använts som referensmaterial. Den grundläggande ansatsen i studien är att betrakta Barnahus Gävleborgs verksamhet utifrån ett systemperspektiv tillsammans med samhällets samlade resurser för skydd, stöd och behandlingsinsatser. Barns trygghet och utveckling är beroende av föräldrars och andra omsorgspersoners handlingar och beteende. Olika insatser som kan stärka de vuxnas förmåga att stödja ett barn är därför av stor vikt. Studiens utgångspunkt är parallellt med detta att betrakta barn som utsatts för våld eller sexuella övergrepp ur ett aktörsperspektiv där de ska tillerkännas lika stora rättigheter till information och inflytande som de vuxna. Analyser och tolkningar av studiens resultat har gjorts med målsättningen att synliggöra grundläggande mönster av vilka aktiviteter barn som varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp, och deras föräldrar, blir föremål för. Särskilt intresse har lagts vid att identifiera faktorer och mekanismer som kan antas gynna framtida metodutveckling och organisering av potentiella resurser för målgruppen i Gävleborgs län.

26 23 4. Kunskapsläget kring barnahusverksamhet Barnahusen i Sverige har en viktig funktion i den samlade resurskedjan för barn som varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp. Det är på barnahusen brotten utreds och samverkan mellan de rättsvårdande och psykosocialt inriktade verksamheterna sker. Barnahusen har också en viktig roll i att vara en arena för planering av skydd, stöd och behandling för utsatta barn och deras familjer på längre sikt. I det här avsnittet redovisas centrala slutsatser och resonemang som framkommit vid utvärderingar och studier med anknytning till barnahusverksamhet i Sverige och Norge. Därefter presenteras studier och teorier kring psykiskt traumatiserade barn, deras reaktioner och behov av stödjande och behandlande insatser. Tanken med avsnittet är att presentera ett kunskapsunderlag som kan användas vid analysen av de resultat som framkommit i denna studie. Utvärdering av svensk försöksverksamhet med barnahus Rättssociologiska institutionen genomförde en utvärdering av den svenska försöksverksamheten med barnahus under åren (Åström och Reimer, 2008). Studien, som i fortsättningen benämns Rättssociologens utvärdering, omfattade sex orter med barnahus (Göteborg, Malmö, Sundsvall, Linköping, Stockholm city och Umeå). I anslutning till denna utvärdering publicerade också Socialstyrelsen (2008) en slutrapport med resultatet från deras uppföljning av försöksverksamheten med barnahus. I de relativt samstämmiga slutsatserna i Rättssociologens och Socialstyrelsens rapporter konstaterades att barnahusverksamheten bidragit till att barn som utsatts för brott får ett bättre omhändertagande, att samverkan mellan de inblandade professionerna fungerar, att fler barn förhörs och att fler förundersökningar inleds. Däremot kunde ingen ökning av lagföringar påvisas. En tolkning av detta var att flera av barnahusverksamheterna som ingick i utvärderingen inte kommit i gång ordentligt. Utvärderingen visade också att det främst var barn i åldern 6 14 år som kom till barnahusen. De yngsta, framförallt de som inte utvecklat ett språk samt de äldre tonåringarna, aktualiserades på barnahusen i betydligt mindre omfattning. Barnahusutredningen Barnahusutredningen (Kaldal et.al. 2010) utfördes av Juridiska institutionen vid Stockholms universitet. Utvärderingens inriktning var att utreda hur myndighetssamverkan fungerade vid svenska barnahus, samt jämföra förundersökningskvalitet och psykosociala insatser för barn på åtta orter med tillgång till barnahus med fyra orter som saknade sådan verksamhet. Materialet i utvärderingen omfattade ca 1000 barn som varit aktuella vid 22 barnahus. Barnahusutredningens centrala slutsats är att samverkan krävs för att hjälpa brottsutsatta barn och att barnahusen är en lämplig arena för detta. Det konstateras att en fungerande barnahusverksamhet är bättre än ordinära barnutredningsformer hos polisen i minst två avseenden: dels utgör barnahusen en barnvänlig miljö där kompetensen finns samlad på ett ställe

27 24 så att barnet slipper åka runt och upprepa sin berättelse, dels ger det tvärvetenskapliga samarbetet mellan professionerna en djupare och bredare kunskapsbas både teoretiskt och praktiskt i utredningsarbetet. I Barnahusutredningen diskuteras att brottsutredningar som utförs inom ramen för barnahus lider av samma brister som inom ordinarie polis- och åklagarverksamhet. Författarna framhåller att kvaliteten på en utredning om brott mot barn handlar om kompetens och resurser, men också om organisation och engagemang bland de professionella. De åtta studerade barnahusorterna visade, på samma sätt som i Rättssociologens utvärdering (Åström & Reimer, 2008), ingen högre lagföringsfrekvens än jämförelseorterna, snarare lägre. Däremot påvisades att de berörda verksamheternas samverkan var mer utvecklad på orter med barnahus och att fler barn fick krisstöd. I Barnahusutredningen diskuteras kring en i det närmaste vedertagen princip inom barnahusen att barn bara skall förhöras en gång. Detta kontrasterar mot den generella erfarenheten att det krävs flera sammanträffanden för att bygga upp den tillit som krävs för att barnet ska kunna ge en i juridiskt avseende tillräckligt detaljerad berättelse av händelserna kring det aktuella brottet. Detta resonemang förs mot bakgrund av att brottsutredningarna vid barnahus inte tycks leda till högre lagföringsfrekvens än traditionell verksamhet. Kritisk analys av myndigheters samverkan i barnahus Rättssociologen Susanna Johansson (2011) har studerat samverkan mellan myndigheter i barnahus. I avhandlingen Rätt, makt och institutionell förändring. En kritisk analys av myndigheters samverkan i barnahus, analyserar hon oavsiktliga följder av samverkan inom barnahusverksamheter. I avhandlingen belyser Johansson en mer dold sida av samverkan mellan olika verksamheter inom ett barnahus; den maktstrid som på gott och ont äger rum när flera myndigheter börjar arbeta tillsammans. Johansson framhåller att det finns ett inneboende dilemma i samverkan eftersom man ska samarbeta över gränserna, men ändå upprätthålla dessa och professionernas olika roller. Johansson menar att det i barnahusverksamheter blir tydligt att det är myndigheter med två helt olika synsätt som ska samverka. Polis och åklagare har sitt fokus bakåt i tiden och behöver utreda om ett brott har begåtts och vem som var förövare, medan socialtjänsten blickar framåt och har barnets trygghet och framtid som huvudmål. Johansson menar att de olika synsätten och utgångspunkterna skapar en spänning om vilket synsätt som ska få tolkningsföreträde. I sin analys av maktspelen mellan myndigheterna i ett barnahus, framför hon slutsatsen att det oftast är polis och åklagare som vinner maktkampen och får tolkningsföreträdet. Hon konstaterar att även om det är socialtjänsten som har huvudansvaret för barnets välmående och för den sociala utredningen, så underordnar sig denna myndighet ofta den straffrättsliga logiken utifrån vad som gynnar brottsutredningen. Socialtjänsten gör på detta vis avkall på sina egna prioriteringar och bedömningar. Det kan exempelvis handla om när i processen man informerar vårdnadshavare om att det pågår en brottsutredning eller i vilken turordning de olika myndigheternas insatser ska ske.

28 25 Rädda barnens kvalitetsgranskning av svenska barnahus Åsa Landberg och Carl-Göran Svedin (2013) utförde i samarbete mellan Rädda Barnen och Linköpings universitet en kvalitetsgranskning som omfattade 23 barnahus i Sverige. Resultaten och de resonemangen som presenteras i rapporten förefaller vara mycket användbara vid utveckling av barnahusverksamhet, inte minst för stöd och behandlingsinsatser. Kvalitetsgranskningen utgick från de kriterier som den svenska regeringen tagit fram för landets barnahus (Rikspolisstyrelsen, 2009) och kvalitetskriterier som den amerikanska Barnahusorganisationen National Children s Alliance 2 använder sig av. Centralt vid granskningen var att försöka se barnahusets organisation, miljö och aktiviteter utifrån ett barnperspektiv med FN:s konvention om barnets rättigheter som ett tydligt riktmärke. Kvalitetsgranskningen genomfördes genom ett heldagsbesök vid varje barnahus samt en granskning av verksamhetens dokument, exempelvis samverkansavtal, handläggningsrutiner, informationsmaterial och verksamhetsberättelser. Författarna resonerar om barnahus utifrån att det bör vara ett hus med fyra rum som inrymmer var sin verksamhet. Dessa verksamheter är: fysisk hälsa, psykisk hälsa, brottsutredning och skydd. Taket består av kunskap. Rummen i huset till höger visar vilken av de samverkande parterna som har huvudansvaret för varje verksamhet. KUNSKAP KUNSKAP Fysisk hälsa Psykisk hälsa Barnmedicin Gynekologi BUP FH Brottsutredning Skydd Polis Socialtjänst Figur 3. Barnahusets fyra rum (efter Landberg och Svedin, 2013, s.15). Kommentar: I Barnahus Gävleborgs organisation och enligt rådande gränssnittsavtal mellan BUP och primärvården, utgör primärvårdens familjehälsa (FH) en resurs för att bedriva stöd- och behandlingsinsatser gentemot barn och föräldrar. Denna verksamhet har därför tillförts figuren i rummet för psykisk hälsa tillsammans med BUP. Granskningen av svenska barnahus klassificerades utifrån i vilken utsträckning verksamhet bedrivs i de fyra olika rummen, samt bedömdes och betygsattes i förhållande till 12 olika kriterier som vardera innehöll flera komponenter. I bedömningen gjordes en skillnad mellan nödvändiga komponenter och poängsatta. De nödvändiga komponenterna måste vara uppfyllda för att verksamheten ska överrensstämma med de ansvariga myndigheternas definition av ett barnahus (Rikspolisstyrelsen, 2009). De poängsatta komponenterna är sådana som höjer kvaliteten på verksamheten. De 12 kriterier som bedömdes var nedanstående: 2 NCAC, National Children s Alliance.

29 26 1. Organisation; 2. Mål och målgrupp; 3. Miljö; 4. Samplanering; 5. Hämtning och lämning av barn; 6. Barnförhör; 7. Medicinsk undersökning; 8. Krisstöd och behandling; 9. Uppföljning; 10. Barnahus som kompetenscentrum; 11. Kompetensförsörjning; 12. Barnets bästa i fokus. Den övergripande slutsatsen från kvalitetsgranskningen är att barnahusen har kommit för att stanna och är nödvändiga för att tillförsäkra att barn- och ungdomar som utsatts för våld och sexuella övergrepp får ett gott bemötande. Flera av barnahusen bedöms hålla mycket hög kvalitet, men det uppmärksammades också en hel del brister och svagheter på många barnahus. Barnahusen klassificerades i tre kategorier; A, B eller C, utifrån i vilken utsträckning de fyra rummen var fyllda av verksamhet. Kategori A avsåg barnahus med utvecklad verksamhet i alla fyra rummen. Endast fyra barnahus uppfyllde detta kvalitetskrav (Linköping, Lund, Uppsala och Skåne Nordväst). Kategori B utgjordes av barnahus med fullt utvecklad verksamhet i tre av rummen. I denna kategori hamnade Barnahus Gävleborg tillsammans med 15 andra barnahus. Kategori C innebar slutligen att två av rummen i barnahuset var tomma. Detta förhållande fanns vid barnahusen i Malmö, Nacka och på Gotland, där endast rummen för skydd (socialtjänst) och brottsutredning (polis) var aktiverade. Bedömningen av Barnahus Gävleborg Barnahus Gävleborg fick 50 poäng av 75 möjliga, och bedömdes uppfylla 17 av 19 nödvändiga komponenter. Det är brister inom områdena medicinsk undersökning samt krisstöd/ behandling, som gör att Barnahus Gävleborg inte kan uppfylla de två återstående komponenterna. Landberg och Svedin (2013) skriver i den särskilda rapporten över Barnahus Gävleborg att verksamheten uppfyller många nödvändiga komponenter, men inte får så höga kvalitetspoäng. Deras slutsats är att kvaliteten behöver höjas för att verksamheten ska kunna utvecklas mot ett fullvärdigt barnahus. De bedömer vidare att Barnahus Gävleborg erbjuder en trygg, säker och barnanpassad miljö för barn som misstänks vara utsatta för brott. I rapporten lämnas förslag på områden för utvecklingsarbete enligt nedanstående resonemang: En brist är att hälso- och sjukvården inte deltar fullt ut i samverkan och att barn till följd av det riskerar att bli utan psykisk hälsovård och medicinsk undersökning. För att verksamheten ska leva upp till definitionen av ett fullvärdigt barnahus krävs större medverkan av hälso- och sjukvården och ett betydligt större fokus på barnens fysiska och psykiska hälsa. Dessutom måste samplaneringen bli mer omfattande genom att planeringssamråd med samtliga berörda myndigheter hålls i de flesta ärendena. Samplaneringen behöver kompletteras genom att barnmedicin deltar i planeringssamråden. Samrådsmötena bör mer konsekvent beröra hämtning och lämning av barn samt planering av skydd, läkarundersökning och krisstöd. Kompetensen för att bedöma barns behov och utveckling i samband med medhörningen behöver också utvecklas; För att fler grupper ska få tillgång till verksamheten rekommenderas att även barn som bevittnat våld i nära relationer inkluderas i barnahusets målgrupp;

30 27 Slutligen menar kvalitetsgranskarna att polis och åklagares inledande handläggningstider behöver kortas för att samverkan mellan parterna ska kunna fungera smidigt. Kommentar: Sedan kvalitetsgranskningen utfördes har primärvårdens familjehälsa knutits till barnahusets organisation genom medverkan i ledningsgrupp, arbetsgrupp och samrådsmöten. Utvärdering av norska barnahus De norska barnahusen tar emot barn under sexton år och vuxna med utvecklingsstörning i de fall det finns en polisanmälan avseende våld eller sexuella övergrepp. Organisatoriskt ligger barnahusen under den lokala polismyndigheten som också anställer behandlingspersonalen. De sex första norska barnahusen startades mellan 2007 och 2009 och finns på orterna Oslo, Bergen, Trondheim, Kristiansand, Tromsø och Hamar. Dessa verksamheter har likt den svenska försöksverksamheten med barnahus utvärderats (Stefansson, et.al. 2012). Utvärderingen bygger på enkäter till barn över tio år och till medföljande vuxna samt på intervjuer och enkäter till jurister, poliser, socialtjänst och barnahuspersonal. Frågeställningarna berör hur barn blir omhändertagna på barnahuset och hur samarbetet mellan de olika aktörerna fungerar. I utvärderingen delas barnahusens arbete upp i tre faser: FAS 1: Förberedelsefas: Fokus på koordinering, riskbedömning och kartläggning av vilka behov det enskilda barnet har inför förhöret; FAS 2: Förhörsfas: Omhändertagande av barn och medföljande när de kommer till barnahuset samt förhör med medhörning; FAS 3: Uppföljningsfas: Organisering av en sammanhängande insatskedja för barnet. Viktiga faktorer är barnets behov, vilka insatser som barnet redan har och vad barnet kan erbjudas lokalt. Utvärderingen visar att graden av intensitet i alla tre faserna varierar mellan de olika barnahusen och att det finns skillnader i arbetssätt och samverkansformer. Den norska utvärderingen konstaterar liknande positiva effekter som de nationella utvärderingarna av barnahusverksamhet i Sverige. I den norska utvärderingen av barnahusverksamhet undersöktes barnens upplevelser av barnahuset med en enkät som administrerades till totalt 123 barn. Barnen besvarade enkäten i samband med det första förhöret. De allra flesta barnen upplevde miljön, bemötandet och kontakten med polisen och övrig personal som positiv. De nackdelar som lyfts fram i utvärderingen är bristande kapacitet på barnahusen, lång resväg för de besökande i vissa fall, onödigt många involverade aktörer, och att barnahusets roll gentemot de samverkande parterna kan vara problematisk. Barnahusens ekonomiska förutsättningar och verksamhetens förankring inom polismyndigheten varierar också, vilket på vissa av barnahusen försvårat implementeringen av verksamheten. Personalen på de norska barnahusen önskar överlag en starkare nationell styrning av barnahusverksamheten och ett gemensamt forum för kunskapsutveckling och erfarenhetsutbyte. De påtalar också vikten av att socialtjänst samt hälso- och sjukvård i större utsträckning är representerade i barnahusens styrgrupper. Den samlade slutsatsen är att barn som kommer till de norska barnahusen blir bättre omhändertagna än barn som hörs hos den lokala polisen eller i tingsrätten.

31 28 Barn och föräldrars upplevelser av barnahus samt förekomsten av stöd och behandlingsinsatser på längre sikt I Rättssociologens (Åström & Reimer, 2008) utvärdering av försöksverksamheten med barnahus på sex orter genomfördes 34 kvalitativa intervjuer med barn som besökt barnahus och 22 föräldrar. I föräldragruppen ingick också tio personer som var misstänkta förövare. Under intervjuerna efterfrågades både upplevelsen av barnahuset och kontakten med andra verksamheter för stöd och behandling. De personer som ingick i urvalet var inte representativa för vare sig enskilda barnahus eller de verksamheter de hade haft kontakt med för exempelvis stöd och behandling utanför barnahuset. Det sammantagna resultatet av intervjuerna visade att de allra flesta barnen och föräldrarna var nöjda med barnahusets verksamhet. Barn och föräldrar framförde att de upplevde barnahusets miljö som lugn och trygg. Det uppskattades också att poliserna inte hade uniform. Möjligen tyckte några av tonåringarna att miljön var lite för barnslig. Personalen på barnahusen fick genomgående positiva omdömen. De beskrevs som jättesnälla och trevliga. Det enda negativa som framkom kring barnens upplevelser av barnahusen var att flera barn beskrev att det kändes obehagligt att det fanns en videokamera i förhörsrummet. Detta orsakade för vissa barn att de kände sig spända och hade svårt att släppa tanken på att de blev filmade under förhöret. De familjer och barn som fått tillgång till krisbearbetning eller andra stöd- och behandlingsinsatser var i allmänhet mycket positiva till detta. Föräldrarna som intervjuades uppskattade överlag att barnahusen sätter barnen i centrum, samtidigt uttryckte de emellertid ett behov av att själva bli sedda som enskilda individer med egna behov av stöd, vägledning och krisbehandling. Under intervjuerna med föräldrarna framkom i detta sammanhang att de kände sig osäkra på i vilken utsträckning de själva kunde få stöd. Föräldrar som var misstänkta förövare uttryckte i stor utsträckning att de kände sig utestängda från information kring handläggningen och processen i barnahusärendet. Under Barnahusutredningen (Kaldal, et.al. 2010) utfördes en enkätstudie med inriktning på att utreda barnens upplevelser av barnahusverksamheterna. Enkäten, som skickades till alla befintliga barnahus, innehöll frågor om barnens upplevelse av lokalerna, den information de fått, bemötandet samt deras upplevelse av besöket på barnahuset i sin helhet. Barnen tillfrågades också om de hade några goda råd att ge till andra barn som skulle besöka barnahus eller till personalen på barnahusen. Barnen fyllde i enkäten tillsammans med sin medföljare, exempelvis en lärare eller förskolelärare. Totalt inkom 111 svar från endast fem barnahus då de flesta barnahusen avstod från att medverka i studien. Motiveringarna som framfördes var bland annat praktiska svårigheter att administrera enkäten och arbetsbelastning mm. Barnen som svarade på enkäten var mellan 3 17 år, de flesta dock i åldersintervallet 9 13 år. Sammantaget kan man i likhet med resultatet från de kvalitativa intervjuerna i Åström och Reimers (2008) utvärdering, konstatera att de allra flesta barnen hade mycket positiva omdömen och intryck när det gäller bemötande, miljö och information i samband med besöket på det aktuella barnahuset. I både Barnahusutredningen och Rättssociologens utvärdering av försöksverksamheten med barnahus ingick en aktstudie omfattande 440 respektive 236 utredningar vid socialtjänsten gällande barn som misstänktes varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp. I barnahusutredningen var de sociala utredningarna fördelade över åtta barnahusorter samt fyra jämförelseorter utan barnahus. Rättssociologen studerade ärenden på de sex orterna som hade försöksverksamhet med barnahus och två jämförelseorter. Det insamlade materialet från barnavårdsutred-

32 29 ningarna syftade till att identifiera förekomsten av olika insatser för skydd, stöd och behandling av barnen och föräldrarna. Resultatet av aktstudierna gav en bild av relativt stora variationer mellan orterna. Aktstudierna visade sammantaget att det på orter med barnahus i genomsnitt förekom öppna stöd- eller behandlingsinsatser för barnen i runt 20 % av alla ärenden. På orter utan barnahus omfattades färre barn av sådana insatser. Barnahusutredningen identifierade i detta sammanhang ett tydligt mönster där flest barn fick krisstöd på de orter där barnahuset erbjöd denna verksamhet. Störst andel barn som fick krisstöd var i Sundsvall (44 %) följt av Linköping (31 %), Lund (31 %) samt Umeå (22 %). Rättssociologens aktstudie påvisade att ca 20 % av barnahusbarnen placerades utanför hemmet, och att det i ca 60 % av alla ärenden förekom någon form av insatser gentemot familjen från socialtjänstens sida. När det gäller insatser till föräldrar fann de nationella utvärderingarna att mellan 8 20 % erhöll stöd- eller behandlingsinsatser på barnahusorterna. Kommentar: I de nationella utvärderingarna diskuteras kring att ett generellt problem med aktstudier är att de endast kan ge information om det som finns dokumenterat. Det måste vägas in att bristfällig, olikartad eller selektiv dokumentation påverkar resultatet och försvårar jämförelser mellan orterna. Kunskapsläget kring traumatiserade barn och framtida ohälsa De nationella utvärderingarna och kvalitetsgranskningarna av barnahus i Sverige som beskrivits ovan har utrett förekomsten av olika insatser för skydd, stöd och behandling av barn och föräldrar. Rädda Barnens granskning av barnahusverksamheten i landet har haft sitt fokus på att bedöma barnahusens kvalitet utifrån olika kriterier och komponenter, både med inriktning på den rättsliga och psykosociala verksamheten. Det har dock inte gjorts några nationella utvärderingar av stöd- och behandlingsinsatser för den aktuella målgruppen utifrån i vilken utsträckning samhället i stort möter målgruppens faktiska behov, och vilka effekter olika insatser och åtgärder har. Vi vet därför ganska litet i nuläget om i vilken utsträckning barn och föräldrar som varit aktuella på svenska barnahus blir hjälpta av de insatser som riktas mot dem. Vi känner heller inte till mycket om hur de rättsliga processerna påverkar barnens situation i familjen på längre sikt. Detta är angeläget att studera då så liten andel av alla brottsutredningar leder till lagföringar, och än färre till fällande domar (Kaldal, et.al. 2010). Man kan alltså inte sätta sin tillit till att åtgärder från rättsväsendets sida ska förändra situationen för barnen. Många av barnen måste antas återvända till en familj eller miljö där den potentiella förvaren finns kvar, och kanske fortfarande är benägen att använda våld eller begå andra typer av övergrepp. I de många ärenden som läggs ner sker inte någon juridisk bekräftelse från rättsväsendets sida att vuxenvärlden tror på barnets berättelse. Detta måste istället göras på andra sätt, exempelvis inom ramen för psykosociala insatser Det finns relativt mycket forskning kring konsekvenserna för barn som utsatts för våld, sexuella övergrepp och andra traumatiska händelser. Likaså kring hur barnen och deras familjer bör bemötas, stödjas och behandlas. Begreppet psykiskt trauma används för händelser där de som drabbats har utvecklat psykisk ohälsa och posttraumatiska svårigheter till följd av händelsen. Traumatiseringens följder uppstår då den som utsatts för eller bevittnat en viss händelse har upplevt den så överväldigande att individen förlorat den nödvändiga förmågan att hantera sin situation. (Dyregrov, 2012;

33 30 Egidius, 2002). En och samma händelse, exempelvis en bilolycka, kan emellertid utgöra ett psykiskt trauma för bara ett av två olycksoffer. Dyregrov (ibid) talar i detta sammanhang om potentiellt traumatiserande händelser för att göra denna distinktion. Den amerikanske psykiatrikern Leonore Terr (1991) har gjort en vedertagen uppdelning i två olika typer av traumatiska situationer: TYP 1: trauma som omfattar enstaka händelser, till exempel en olycka, ett dödsfall, våld eller en våldtäkt; TYP 2: trauma utgörs av en situation där personen varit utsatt för en serie av långvariga traumatiska händelser som våld, sexuella övergrepp eller krigsupplevelser. Det som avgör om potentiellt traumatiska händelser leder till olika typer av svårigheter och komplikationer för ett barn styrs av en rad faktorer. Langeland och Olff (2008) beskriver tre kategorier av riskfaktorer: Exponeringsfaktorer (allvarliga händelser, upprepade trauman, fysisk skada, hot mot eget eller omsorgspersoners liv), faktorer som rör barnet och tidigare livskriser (tidigare psykisk ohälsa/kriser, undvikande hanteringsstil, ärftlighet för psykisk ohälsa, kön mm.), omsorgsmiljön (bristande sociala nätverk, dålig kommunikation och öppenhet i hemmet mm.). Generellt sett får det allvarligare konsekvenser när det är en annan människa som är vållande till händelsen, och i synnerhet om denne är närstående. Även i vilken kontext traumat inträffat spelar roll. I länder där det pågår krig och är vanligt förekommande med exempelvis detonerade bomber och plötsliga dödsfall, upplevs dessa händelser på ett annat sätt än i ett land med fred och ordnade samhällsförhållanden (Dyregrov, 2012). Vanliga symptom på att ett psykiskt trauma inträffat är att det traumatiserade barnet får ångest, sömnstörningar, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, psykosomatiska reaktioner samt uttrycker rädsla ilska och nedstämdhet. Ytterligare ett vanligt reaktionsmönster är ett beteende där barnet försöker undvika tankar, känslor, platser och situationer som påminner om traumat. Detta kan i sin tur leda till en ond spiral av negativa konsekvenser för det traumatiserade barnets skolsituation, sociala liv, nära relationer samt förvärra den psykiska ohälsan. För vissa individer kan ett psykiskt trauma leda till att barnet förlorar sin grundläggande föreställning om att världen är en trygg och hanterbar plats och att han/hon är värd att behandlas bra. Barn som utsatts för upprepade traumatiska händelser, s.k. polyviktimisering, använder olika mekanismer för att kunna leva med och försvara sig mot det som de utsätts för. Vanliga sådana mekanismer är bortträngning, förnekande och undertryckande av de känslomässiga reaktionerna. Barn kan också utveckla s.k. dissociativa tillstånd, vilket betyder att de bygger upp en barriär mellan känslor, tankar och beteenden. Detta gör att barnet kan distansera sig från de övergrepp det utsätts för och skyddar det mot alltför stor psykisk och fysisk smärta. Dyregrov (2012) relaterar ett exempel på detta med en flicka som föreställde sig de sexuella övergrepp hon utsattses för som handlingen i en film hon endast var betraktare av. Barn som använder dissociation som överlevnadsstrategi kan utveckla ett tillstånd där omgivningen känns overklig, de kan också känna sig främmande för sig själva och inte uppleva någon kontinuitet eller något sammanhang i tillvaron. Upplevelser och erfarenheter i deras liv integreras i en sådan situation inte på ett naturligt sätt till en sammanhållen personlighet. En sådan utveckling bidrar till svårigheter med bland annat inlärning och känslomässig personlighetsutveckling. Detta kan i vuxen ålder ta sig uttryck i emotionell ytlighet och oförmåga att uppleva känslor, vilket naturligvis påverkar förutsättningarna för att leva ett gott liv. (Dyregrov, 2012; Gerge, 2013; Liotti & Diseth, 2005).

34 31 Om symtombilden efter en traumatisk händelse uppfyller vissa kriterier talas om en posttraumatisk stresstörning eller PTSD (posttraumatic stress disorder). Barn tar skada av traumatiska händelser på ett likartat sätt som vuxna, men symtomen kan variera beroende på barnets utvecklingsnivå. Det har visat sig att kunskapen om hur ett psykiskt trauma påverkar vuxna är svår att generalisera till traumatiserade barn och ungdomar. Orsaken till detta är att de senare ofta visar att de mår dåligt på så många fler sätt än vad som är vanligt bland vuxna. (Pynoos, Steinberg, & Goenjian, 2007; van der Kolk, McFarlane, A.C. & van der Hart, 2007). I diagnosmanualen DSM-IV finns sex kriterier för diagnosen PTSD (APA, 2002): Personen har varit utsatt för en traumatisk händelse; Den traumatiska händelsen återupplevs om och om igen; Ett ständigt undvikande av stimuli som associeras med traumat och allmänt nedsatt själslig och mental vitalitet (som inte funnits före traumat); Ihållande symtom på förhöjd spänning (som inte funnits före traumat); Störningen har varat mer än en månad; Störningen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete eller i andra viktiga avseenden. Den senaste tidens forskning har visat att psykiska trauman under barndomen kan leda till en rad olika effekter på barnens utveckling. Trauman som drabbar barn och ungdomar kan påverka den unges utveckling på ett mycket negativt sätt, särskilt i de fall då den unge har traumatiserats i nära relationer, till exempel genom sexuella övergrepp eller fysisk misshandel. Att många traumatiserade barns symptom har visat sig både vara fler och mer omfattande än bland vuxna har lett till att man, i såväl kliniska sammanhang som i forskningssammanhang, har börjat använda sig av begreppet komplex traumatisering (van der Kolk et.al, 2009). Dyregrov (2012) och Gerge (2013) beskriver en rad psykologiska, biologiska och sociala konsekvenser enligt följande: Försämrad fysisk och psykisk hälsa, en pessimistisk livssyn med en inneboende förväntan om nya katastrofer, svårigheter i relationen till andra människor, bristande självuppfattning och självtillit, försämrad inlärningskapacitet, minskad förmåga att hantera problem i livet och reglera känslor, missbruksproblem, suicidbeteende, försämrad förmåga till föräldraskap mm. Den senaste tidens neurologiska forskning har visat att en hjärna som tidigt i sin utveckling har utsatts för kraftig stress, kommer att utvecklas annorlunda med ett större fokus på vaksamhet på nya hot och faror, än en hjärna som inte utsatts för sådana påfrestningar. Ett tidigt psykiskt trauma kan därför komma att utgöra en grundläggande organiserande princip för hjärnans utveckling och framtida neurologiska processer (Perry, 2009; Perry, Pollard, Blakley, Baker & Vigilante, 1995). Traumatisering i barndomen har även visat sig vara en riskfaktor för antisocialt beteende (Greenwald, 2002). Inom gruppen ungdomar med antisociala tendenser har studier visat att mellan 70 % och 92 % uppger att de utsatts för trauma ofta fysisk misshandel eller sexuella övergrepp. Med antisocialt beteende, eller uppförandestörning, menas till exempel normbrytande, impulsiva och/eller aggressiva handlingar som strider mot samhällets normer och regler (Andershed & Andershed, 2005). I denna studie är det särskilt angeläget att uppmärksamma vilka metoder som tycks fungera för att stödja och behandla ungdomar som riskerar att utveckla en problematik efter att de utsatts för våld eller andra former av övergrepp. Vid alla traumatiska händelser är naturligtvis

35 32 det första omhändertagandet centralt. Har ett barn drabbats av en skrämmande och obehaglig upplevelse är det första och viktigaste att sätta barnet i säkerhet både fysiskt och psykiskt och tillgodose de basala omvårdnadsbehoven. Nästa steg i processen är att bedöma behovet av stöd och behandlingsinsatser. Dyregrov (2012) och Gerge (2013) framhåller vikten av att göra en systematisk bedömning av barn som råkat ut för potentiellt traumatiserande händelser innan behandling eller andra insatser påbörjas. Det är av särskild vikt att identifiera barn som uppvisar tecken och riskfaktorer för att utveckla posttraumatiska symtom, och särskilja dem från andra som inte har denna problematik. Genom intervjuer med barn och föräldrar samt med hjälp av olika bedömningsinstrument kan barnets behov och utvecklingshistoria kartläggas. Den senaste tiden har det tagits fram en rad olika systematiska bedömningsinstrument 3 som kan användas för att mäta omfattningen av barnets traumatisering och kartlägga dess livsomständigheter mm. Utifrån den information som framkommer kan sedan en behandlingsplan utformas. Inte sällan är det nödvändigt med längre behandlingsinsatser för att lindra symtom och behandla barn som traumatiserats. Om ett barn varit utsatt för en traumatiserande händelse långt tillbaka i tiden kan detta ha påverkat och begränsat barnets utveckling, vilket i sin tur måste vägas in i behandlingen. Har barnet dessutom varit utsatt för ständigt återkommande trauman är påverkan på den psykiska hälsan ofta mer betydande än vid en enskild upplevelse av fara eller våld. Barnets eventuella känslor av skuld och skam måste uppmärksammas och bearbetas i ett så tidigt skede som möjligt, vilket förutsätter en trygg relation till behandlaren. Förutom att barnet i behandlingen bör ges möjlighet att bearbeta sina upplevelser genom ord och andra uttryckssätt, krävs även att behandlaren kan hjälpa barnet att återfå den inre upplevelsen av sammanhang, och av att vara en hel person. För att detta ska uppnås krävs det att barnet kan integrera de traumatiska upplevelserna i sin livshistoria (Dyregrov, 2012; Gerge, 2013). Centralt för behandlingens resultat är att behandlaren vet och förstår de bakomliggande faktorerna till barnets mående. Det är viktigt att intervjua både barn och föräldrar samt att få information från barnomsorg, skola och socialtjänst kring de aktuella händelserna. Detta gör att behandlaren kan ställa rätt frågor och på ett detaljerat sätt gå igenom det som har hänt. Alternativa uttryckssätt som lek, bild och dramatisering kan användas för att hjälpa barnet att uttrycka känslor som är svåra att prata om. Detta gäller i hög grad för de yngre barnen (Dyregrov, 2012). Det är av stor betydelse för behandlingen hur familjens situation och dynamik ser ut. Är föräldrarna själva traumatiserade kan de ha svårt att se till barnets behov. I sådana situationer behöver man ofta arbeta parallellt med föräldrar och barn. I vissa familjer väljer föräldrarna att inte prata om traumat med barnet i hopp om att barnet inte ska komma ihåg vad som hänt, ofta med avsikt att skydda barnet. Detta kan leda till att barn som varit utsatta för trauman upplever sig leva i en egen värld som inte delas av vare sig föräldrar eller syskon. Många föräldrar vet heller inte hur de ska prata med sina barn om svåra händelser. Det är då bra att erbjuda även föräldrarna stöd och vägledning för att på så sätt hjälpa barnet. I behandlingsar- 3 Se exempelvis: LYLES (Linköping Youth Life Experiences Scale). Mäter ungdomars erfarenheter av svåra händelser; CTQ (Childhood Trauma Questionnaire). Mäter omsorgsbrist och trauma; IES (Impact of Events Scale). Frågor om livshändelser för barn och föräldrar; CBCL (Child Behavior Checklist). 4-8 år. Självsvarsformulär för föräldrar; PCL-C (The PTSD Checklist-Civilian Version). Mäter symtom på posttraumatisk stress som är definierade enligt DSM IV.

36 33 betet är det av stort värde att föräldrarna känner förtroende för behandlaren och inte tror att behandlingen kan skada barnet. Det är viktigt att vara tydlig med vad som görs under behandlingssessionerna. Om föräldrarna accepterar och känner tillit till det som görs blir det också möjligt att skapa ett tryggt rum för barnet under behandlingen (Broberg et.al. 2011). När det gäller olika metoders effektivitet för behandling av traumatiserade barn finns ingen entydig uppfattning. KBT-orienterade metoder enskilt eller i grupp med fokus på traumat har dock fått visst stöd i forskningen kring behandling av traumatiserade barn med PTSD-diagnos. Detta avspeglas i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depressioner och ångestsyndrom (2010), där sådan behandling för PTSD rekommenderas. Det finns dock relativt få studier genomförda, och de studier som Socialstyrelsens riktlinjer baseras på har ifrågasatts. Exempelvis menar Gerge (2013) att inga jämförelser gjorts med andra behandlingstyper som exempelvis psykodynamiskt inriktade modeller eller bildterapi. Även metoden EMDR 4 har visat sig kunna ge goda resultat vid traumabehandling. Dyregrov (2012) menar att KBT inriktad behandling innehåller många metoder samt tillvägagångssätt och att det inte är klarlagt vilka de mest verksamma elementen är. Det verkar dock råda en relativt samstämmig uppfattning bland kliniker och forskare om vikten av att behandlingen är traumafokuserad, dvs. inriktad på att bearbeta de händelser och upplevelser som är kopplade till traumat. Dyregrov (2012) beskriver utförligt hur en behandling av traumatiserade barn bör utformas och vilka faktorer och mekanismer som är av betydelse i boken: Barn och trauma, som nyligen reviderats i enlighet med de senaste forskningsrönen. Gerge (2013) som beskriver behandlingsbehoven på ett liknande sätt, har gjort en sammanfattning av de viktigaste stegen i en traumabehandling: STEG 1: Lugna och reglera barnets ångest och oro. Under detta steg ingår också att skapa stabiliserande strukturer med patientens nätverk för att situationen ska bli så trygg att terapi kan bedrivas. STEG 2: Genom ett psykopedagogiskt sätt lära ut hanteringsstrategier som hjälper barnet att förstå och hantera sina reaktioner och återerövra upplevelse av agens och egenkotroll. Detta är ofta en förutsättning för att barnet ska kunna delta i behandlingen. STEG 3: Direkt bearbetning (exponering) av de traumatiska upplevelserna. Detta kan göras när patienten är tillräckligt trygg i världen och i den terapeutiska relationen. För yngre barn kan exponeringen av det som hänt göras multimodalt genom exempelvis lekterapi, bildterapi eller inre föreställningsarbete mm. De senaste åren har det pågått en debatt kring evidensbaserade metoder i psykosocialt arbete och resultat från s.k. randomiserade, kontrollerade studier (RCT-studier) 5 har fått stort genomslag i riktlinjer och andra styrdokument inom både socialtjänst och hälso- och sjukvård. I diskussionen kring metoder för att stödja och behandla psykiskt traumatiserade barn och deras familjer, är det viktigt att betona vikten av de kontextuella faktorerna som omgärdar barnen och behandlingssituationen (se exempelvis Bergmark, Bergmark & Lundström, 2011 eller 4 EMDR är en form av psykoterapi som används för att behandla PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). I EMDR återberättar patienten händelsen samtidigt som blicken är fäst på terapeutens fingrar som rörs från sida till sida. Syftet är att växelvis stimulera vänster och höger sida av hjärnan. EMDR utvecklades år 1989 av Francine Shapiro. 5 RCT-studier genomförs genom att deltagare slumpmässigt väljs ut till en experimentgrupp som får en viss intervention och andra till en kontrollgrupp som får en annan typ av behandling eller ingen särskild behandling alls. På detta sätt kan effekter av olika interventioner mätas och jämföras.

37 34 Bergmark & Lundström, 2011). Att undvika ett alltför snävt metodfokus och även beakta de faktorer som kan främja tillit och behandlingsallians, tycks särskilt viktigt vid kontaker med barn som varit utsatta för psykiska trauman Dyregrov (2012). I en stor metastudie där effekten av olika psykoterapeutiska metoder studerades påvisades att generella faktorer, som exempelvis den terapeutiska alliansen och att klienten tror på behandlingsformen, har större betydelse för behandlingsresultatet än vilken specifik metod som används (Wampold, 2001). Frånvaron av skillnader mellan olika interventioners effektivitet kallas inom psykoterapiforskningen för drontens domslut, eller the dodo bird verdict på engelska. Uttrycket kommer från en berättelse i Caroll, L. & Oxenbury, H. (1920) bok: Alice i underlandet, där Alice och en skara av olika sorters djur lekt vid en sjö och blivit blöta. De ville sedan hitta ett sätt att bli torra. Dronten 6, som var ett av djuren, utlyste med anledning av detta en löpning där alla skulle springa runt en bana tills de torkat. Efter en halv timmes språngmarsch var alla torra och frågade dronten vem som vunnit. Allihop har vunnit och alla måste få pris, svarade dronten (Caroll, L. & Oxenbury, H., 1920, s 46). Dront 6 Dronten är en fågel som är utdöd sedan 1680 men tidigare levde på Mauritius.

38 35 5. Verksamhetsstatistik vid Barnahus Gävleborg I det här avsnittet redovisas en uppföljning av Barnahus Gävleborgs verksamhetsstatistik för att ge en bild av hur flöden av barn, deras fördelning över kommunerna och frekvensen av olika brottstyper sett ut under Barnens fördelning över länets kommuner Samrådsmöten vid ett barnahus kan ses som själva navet i verksamheten. Nedanstående diagram visar antalet barn som aktualiserats vid samrådsmöten uppdelat på de kommuner som barnet kom ifrån under åren ANTAL BARN VID SAMRÅDSMÖTEN PER KOMMUN Diagram 1. Antal barn vid samråd kommunvis (N=171), 2013 (N=142). Verksamhetsstatistiken visar att sex av kommunerna har aktualiserat betydligt färre barn till samrådsmöten under 2013 än under det föregående året. Bollnäs och Gävle står för den största minskningen, 9 respektive 25 barn. Även Ljusdal och Nordanstig har aktualiserat betydligt färre barn under 2013, 7 respektive 5. Fyra av kommunerna har aktualiserat fler barn under 2013 enligt följande: Hudiksvall (5), Ovanåker (6), Sandviken (7) och Söderhamn (1). Totalt sett aktualiserades 30 barn färre under Kommentar: Minskningen av barn aktualiserade till samrådsmöten under 2013 i förhållande till föregående år, är som tidigare angivits, 30 barn. Det totala antalet ärenden i båda brottskategorierna har dock minskat med 38 stycken. Detta beror på att samma barn i några av fallen var aktualiserade med anledning av både vålds- och sexualbrott.

39 36 Vilka barn och ungdomar besöker Barnahus Gävleborg? Vid ett utvecklingsarbete i syfte att möta behoven av skydd samt stöd- och behandlingsinsatser för barn och familjer som besöker barnahuset, är det intressant att studera vilka barn som besöker verksamheten utifrån ålder, kön och vilken typ av brott de misstänks ha varit utsatta för. Noteras bör att statistiken avser ärenden och inte barn. Det innebär att några barn kan ha varit föremål för ärenden avseende misstankar om både sexual- och våldsbrott. ÄRENDEN GÄLLANDE SEXUALBROTT Flickor Pojkar Ålder 0-6 år Ålder 7-12 år Ålder år Diagram 2. Inkomna ärenden 2012 gällande barn misstänkt utsatta för sexualbrott. (N= 44). ÄRENDEN GÄLLANDE SEXUALBROTT Ålder 0-6 år Ålder 7-12 år Ålder år Flickor Pojkar Diagram 3. Inkomna ärenden 2013 gällande barn misstänkt utsatta för sexualbrott. (N= 27). Statistiken visar att antalet aktualiserade ärenden med anledning av misstanke om sexuella övergrepp har minskat med 17 st. under 2013 i förhållande till föregående år. Det är bland pojkar och i åldersgrupperna 0 6 samt 7 12 som den största minskningen skett.

40 37 ÄRENDEN GÄLLANDE VÅLDSBROTT Ålder 0-6 år Ålder 7-12 år Ålder år Flickor Pojkar Diagram 4. Inkomna ärenden 2012 gällande barn misstänkt utsatta för våldsbrott. (N= 134). ÄRENDEN GÄLLANDE VÅLDSBROTT Ålder 0-6 år Ålder 7-12 år Ålder år Flickor Pojkar Diagram 5. Inkomna ärenden 2013 gällande barn misstänkt utsatta för våldsbrott. (N= 113). Antalet ärenden gällande våldsbrott mot barn har minskat under 2013 med totalt 21 stycken i förhållande till föregående år. Den största minskningen är bland flickor och i åldersgruppen 0-6 samt år. Barnens könsfördelning under både 2012 och 2013 är i stort sett jämt fördelad över pojkar och flickor.

41 6. Redovisning av resultatet från aktstudien inom socialtjänsten 38 I denna aktstudie har urvalet avgränsats till barn där socialtjänsten avsett göra en polisanmälan. Av totalt 171 ärenden som aktualiserats vid samrådsmöten vid barnahuset under 2012 kom 134 barn att omfattas av aktstudien. I detta avsnitt följer en beskrivning av barnen utifrån bakgrundsvariabler som kommuntillhörighet, ålder, etnicitet, kön och familjesituation mm. 80 BARNENS FÖRDELNING ÖVER KOMMUNERNA Diagram 6. Barnens fördelning över länets kommuner. (N=134). De totalt 134 barnen vars ärenden granskats är relativt proportionellt fördelade över länets kommuner utifrån befolkningsunderlag med undantag av Gävle som sticker ut med ett förhållandevis stort antal barn. Detta mönster har avspeglats i barnahusets statistik sedan starten av verksamheten. Sammantaget kan konstateras att 74 av barnen kommer från Gävle och resterande 60 från länets andra nio kommuner. Det förekommer inga påtagliga skillnader i hur pojkar och flickor, eller olika åldersgrupper av barn fördelar sig över kommunerna som inte kan vara slumpvisa variationer.

42 39 BARNENS ETNICITET 42 Svensk härkomst Utländsk härkomst 91 Diagram 7. Barnens etnicitet (N=133). När det gäller barnens etnicitet kan konstateras att 33 % av barnen från Gävle är av utländsk härkomst, vilket överensstämmer med medelvärdet för andelen utländska barn i hela materialet. I de andra kommunerna är det vanskligt att beräkna denna andel då det totala antalet barn är så litet så att enstaka barn påverkar statistiken kraftigt. Det han dock konstateras att över hälften av barnen från Hudiksvall, Ljusdal och Ovanåker är av utländsk härkomst. Av barnen från Sandviken, Bollnäs, Söderhamn och Nordanstig är endast enstaka barn eller inga av utländsk härkomst. TIDIGARE KÄNNEDOM OM BARNET VID SOCIALTJÄNSTENS BARN- OCH FAMILJEGRUPP 0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% Ja 56 % Nej 44 % Diagram 8. Tidigare kännedom om barnet inom socialtjänsten. (N=132). Drygt hälften av barnen är tidigare kända inom socialtjänstens barn- och familjeenheter, något större andel av de svenska barnen (61 %) än de utländska (46 %). När det gäller kön finns inga skillnader i detta avseende. Däremot kan konstateras skillnader i förhållande till barnens

43 40 åldersgrupp: 40 % av barnen i åldern 0 6 år är tidigare kända medan barnen mellan 7 12 år respektive år, är tidigare kända i 60 % respektive 69 % av fallen. I förhållande till hela gruppen är drygt 70 % av barnen kända genom anmälan, resterande andel har aktualiserats genom ansökan eller både ansökan och anmälan. Det finns inga större skillnader mellan barn av utländsk härkomst och de svenska när det gäller aktualiseringsorsak. Däremot är de yngsta barnen mellan 0 6 år till övervägande del aktualiserade genom anmälan, medan de äldre barnen i något större utsträckning är tidigare är aktualiserade genom ansökan eller både ansökan och anmälan. 35 BARNENS ÅLDER OCH KÖN Pojke (N=66) Flicka (N=68) år 7-12 år år 9 Diagram 9. Barnens ålder och kön. Könsfördelningen mellan de barn som följts upp i aktstudien är så gott som helt jämn; 66 pojkar respektive 68 flickor. Gällande ålderfördelningen är det flest barn i åldern 7 12 år (41 %), följt av barnen åldern 0 6 år (35 %) samt de äldre barnen år som utgör 24 % av materialet. I gruppen med de äldsta barnen är det mer än dubbelt så många flickor. Både medel- och medianåldern på barnen ligger runt nio år bland de svenska barnen. De utländska barnen är i medeltal ett år yngre. TYP AV ÄRENDE VID BARNAHUSET Våldsbrott Sexualbrott Både vålds- och sexualbrott Pojke (N=66) Flicka (N=68) Diagram 10. Brottstyper och barnens kön.

44 41 Avseende de uppföljda barnens fördelning över ärendetyp vid barnahuset, finns det stora skillnader både mellan könen och om barnen är av svensk eller utländsk härkomst. 13 av flickorna, men endast tre av pojkarna har varit aktuella på barnahuset efter misstanke om att de varit utsatta för sexuella övergrepp. I gruppen barn av utländsk härkomst är endast två barn aktualiserade med anledning av misstänkt sexualbrott, medan motsvarande siffra är 12 för de svenska barnen. I förhållande till åldersgrupp kan noteras att 4 av de yngre barnen mellan 0 6 år, 4 av barnen mellan 7 12 samt 8 av de äldre barnen mellan år aktualiserades efter misstanke om sexuella övergrepp. Noteras i detta sammanhang kan att antalet ärenden efter misstanke om sexuella övergrepp har minskat kraftigt på barnahuset mellan åren från 44 till 27. Det återstår att se om denna trend håller i sig även FAMILJESITUATION FÖR BARNET VID AKTUALISERINGEN PÅ BARNAHUSET? Hos båda biologiska föräldrarna 55 Hos ensamstående mamma 29 Växelvis boende hos mamma/pappa 17 I familjehem/jourhem 13 Hos biologisk förälder samt styvförälder 12 Hos ensamstående pappa 6 På HVB eller annan typ av institution 1 Diagram 11. Barnens familjesituation (N=133). Den vanligast förekommande familjesituationen vid aktualiseringen på barnahuset är boende hos båda biologiska föräldrarna, därefter kommer boende hos ensamstående mamma, följt av växelvis boende hos mamma och pappa. Knappt 10 % av barnen bor i familjehem eller jourfamiljehem, och ungefär lika stor andel hos biologisk förälder samt styvförälder. Ett fåtal barn bor hos en ensamstående pappa och endast ett av barnen på HVB. Det finns inga nämnvärda skillnader mellan pojkar och flickor. När det gäller utländska och svenska barn, kan små skillnader i familjesituation identifieras; en något högre andel av de utländska barnen bor hos båda biologiska föräldrarna, medan växelvis boende hos mamma och pappa är lite vanligare bland de svenska barnen. I förhållande till barnens åldersgrupp finns inga nämnvärda skillnader i hur familjesituationen såg ut vid aktualiseringen på barnahuset.

45 42 Öppna insatser, placeringar och andra åtgärder för barn och föräldrar I den kommande redovisningen av vilka öppna insatser som förekommer för barn och föräldrar, har vissa längre insatsbenämningar förkortats av utrymmesskäl i några av diagrammen. I de första stapeldiagrammen skrivs dock insatskategorierna ut helt. Som ett förståelseunderlag till den kommande redovisningen är det på sin plats att i korthet definiera vad som avses med de olika benämningarna på olika typer av öppna insatser och slussningar för barn och föräldrar som används i redovisningen Inledande definitioner Med råd- och stödsamtal avses ett relativt brett spektrum av rådgivande och stödjande samtal, exempelvis enstaka samtal eller mer frekventa samtal. Samtalen kan vara av allmän karaktär men också vara av karaktären krissamtal. Insatserna kontaktfamilj och kontaktperson definieras inte då dessa aktiviteters utformning bedöms vara allmänt kända. Insatsen stödgrupp för barnet avser gruppverksamhet inriktad på krisstöd och bearbetning för barn som upplevt sexuella övergrepp eller våld. De familjebehandlande insatskategorierna, både med och utan särskilt fokus på våld eller sexuella övergrepp, inrymmer olika typer av mer eller mindre omfattande familjeorienterad behandling. Här måste antas att det finns insatser med varierande grad av behandlingsmässig ansats. Vid kategoriseringen av dessa insatser gjordes en uppdelning i familjebehandling där barnet medverkar, och sådan riktad till endast föräldrarna. Insatsen föräldrautbildning omfattar både särskilda program och individuellt utformade insatser med fokus att stärka föräldraförmågan. Med särskilt utformad insats för barn respektive föräldrar med inriktning att bearbeta upplevelser i samband med vålds- eller sexualbrott, menas insatser som är direkt utformade för att arbeta med den problematik som är relaterad till att barnet varit utsatt för våld eller sexuella övergrepp. De insatser av denna karaktär som har identifierats beskrivs i redovisningen. Slussning till andra resurser omfattar både slussningar till verksamheter inom socialtjänstens egen regi och externa resurser. Kategorin andra insatser användes för att samla upp aktiviteter som inte passar in under de övriga insatskategorierna, exempelvis behandling och stöd vid externa verksamheter. De insatser som har registrerats beskrivs närmare i redovisningen. I den följande redovisningen presenteras först en översiktlig bild av i vilken utsträckning barnen och deras föräldrar blivit föremål för olika öppna insatser, placeringar och slussningar till andra resurser. Därefter redovisas hur öppna insatser och andra aktiviteter fördelar sig över barnen och föräldrarna i förhållande till barnens ålder, kön, kommuntillhörighet och etnicitet, samt orsaker till att inga aktiviter förkommit i vissa ärenden. Avslutningsvis görs en sammanfattning av kompletterande fritextkommentarer som respondenterna hade möjlighet att lämna i formulären.

46 43 FÖREKOMST AV AKTIVITETER FÖR BARN OCH/ELLER FÖRÄLDRAR SAMMANTAGET I DE UPPFÖLJDA ÄRENDENA Endast öppna insatser och/eller slussningar Placeringar + öppna insatser och/eller slussningar Inga insatser till barn eller föräldrar Diagram 12. Sammantagen förekomst av aktiviteter (N=134). I 73 av barnärendena förekommer det en eller flera aktiviteter i form av öppna insatser, placeringar eller slussningar till andra resurser riktade till barnen, föräldrarna eller båda parterna. Omvänt framgår att det i 61 av ärendena inte genomfördes några sådana aktiviteter vare sig till barn och/eller föräldrar. Detta innebär att 55 % av ärendena omfattades av aktiviteter för barn och/eller föräldrar. FÖREKOMST AV AKTIVITETER RIKTADE DIREKT TILL BARNEN I DE UPPFÖLJDA ÄRENDENA Endast öppna insatser och slussningar Placeringar + öppna insatser Inga insatser Diagram 13. Olika typer av aktiviteter riktade direkt till barnen. (N=134). Ser man till förekomsten av placeringar, öppna insatser och slussningar vilka riktar sig direkt till barnen, förekommer sådana aktiviteter för totalt 61 av barnen. 34 barn omfattas endast av öppna insatser och/eller slussningar. För de 27 barnen som placeras förekom även öppna insatser eller slussningar i 21 ärenden. Sammantaget förekommer aktiviteter som riktar sig direkt till den unge i 45 % av alla uppföljda ärenden.

47 44 FÖRDELNINGEN AV ÖPPNA INSATSER OCH SLUSSNINGAR TILL BARN OCH FÖRÄLDRAR I DE UPPFÖLJDA ÄRENDENA Öppna insatser och/eller slussningar till både barn och föräldrar Öppna insatser och/eller slussningar endast till föräldrar Öppna insatser och/eller slussningar endast till barn Diagram 14. Fördelningen av aktiviteter bland barn och föräldrar (N=73). I totalt 73 av alla uppföljda ärenden förekommer det som tidigare nämnts öppna insatser och/eller slussningar till andra resurser för barn, föräldrar eller båda parterna. Det råder en överlappning med parallella aktiviteter för barn och föräldrar i 41 ärenden. Detta kan innebära att barnen och föräldrarna har samtidiga separata insatser, men också att de gemensamt deltar i exempelvis familjebehandling eller råd och stödsamtal. I 18 ärenden riktas aktiviteterna endast till föräldrarna och i 14 ärenden endast till barnen. Placeringar i samband med barnahusärendet JÄMFÖRELSE POJKAR OCH FLICKOR Placering av barnet enligt SoL 4 8 Placering av barnet enligt LVU 4 10 Barn- och föräldraplacering 1 2 Pojke (N=10) Flicka (N=17) Diagram 15. Placeringar i förhållande till barnens kön (N=27).