Förord. Författare: Anna Svensson Dagfolkhögskolan i Trollhättan Läsåret 94-95

Transkript

1 Förord Det är oroväckande att se de vuxnas bristande förståelse och felaktiga uppfattningar om barnens situation under och efter svåra händelser. Barn som själva drabbas genom att någon i deras egen familj dör och barn som är med om större olyckor eller katastrofer upplever starkare, mer intensiva och långvariga reaktioner än vad föräldrar och andra vuxna är medvetna om. Föräldrar förstår inte vidden av de plågor som barnen utsätts för; inför de vuxna undviker barnen ofta att berätta om sina upplevelser. Många föräldrar känner inte till de svårigheter som barn har att slåss mot; då de heller inte kan tillgodose barnens behov på ett bra sätt. Detta kunskapssökningsarbete riktar sig till vuxna som ska ge stöd åt barn i sorg, i hopp om att barnen som anhöriga eller efterlevande ska få den hjälp och det stöd de behöver för att kunna bearbeta sin sorg. 1

2 Barn i sorg och kris Barns förståelse av döden i olika åldrar Barns förståelse av döden utvecklas parallellt med barnets tankemässiga mognad. Utvecklingen av dödsbegreppet kan ske olika snabbt, men gången är den samma. Barn under fem år uppfattar inte döden som något stadigvarande. De upplever döden som återkallelig och ger i sina frågor klart uttryck för detta. Döden går att ta tillbaka och de förstår inte att alla livsfunktioner upphört eller att döden drabbar alla: * Kan vi inte hjälpa pappa att komma upp ur graven? * När kommer mormor tillbaka? * Vem ger bebisen mat i himlen? * Kan pojkbarn också dö? Småbarn kan använda ordet död utan att de förstår den fulla innebörden. De har svårt att begripa abstrakta föreställningar som används som förklaring till döden. Fyraåringen som får höra att mamman är hos Jesus, samtidigt som man säger att hon är begravd i jorden, blir lätt förvirrad: * Var går bussen till Jesus? * Var är stegen någonstans? Barnens begrepp är mycket konkreta i den här åldern och det är bra om man kan undvika abstrakta förklaringar eller förskönande omskrivningar som barnet kan ta mycket bokstavligt. Det gäller t.ex. omskrivningar som att den döde sover eller har åkt iväg på en lång resa. Det är inte ovanligt att barn som fått döden beskriven på detta sätt blir rädda när föräldrarna sover middag eller reagerar starkt när någon ska resa bort. Rör mig inte. Jag vill vara ifred. Ett lidande är för mig min varelse inför er. Människor är så smeksamma. Ni kommer alltid för sent. (...) 2 Bo Setterlind Även om mindre barns dödsbegrepp inte är fullständigt utvecklat, är det utan tvivel så att de kan reagera mycket starkt på dödsfall i den åldern. Till och med barn under två år kan ge uttryck för att de förstår att någon är borta och de kan komma ihåg detta långt senare. Pelle var ett och ett halvt år gammal då en syster till honom dog i sin spjälsäng. Den första tiden efter detta gick han fram till hennes säng och sa Ba? i en frågande ton. Några månader efter dödsfallet togs sängen fram till ett besökande barn. Då gick Pelle fram till sängen, stack in huvudet mellan spjälorna och sa Ba?.

3 Från barnpsykologiskt håll hävdar man att barn är präglade av ett magiskt tänkande där de uppfattar sig själv vara i centrum för det mesta som sker. De kan ha för sig att deras tankar, känslor, önskningar och handlingar är orsaken till det som händer med dem själva och andra. Det kan hända att detta gäller mer i teorin än i praktiken, men man får inte bortse från att sådana tankesätt kan göra att barn tror att det är de som har förorsakat ett dödsfall. Att barn inte förstår dödens innebörd på längre sikt kan göra att barnen inte visar upp några starka reaktioner när de första gången får höra vad som hänt. Flera föräldrar har berättat att deras barn kan säga Får jag gå ut och leka nu? meddetsamma efter det att de fått höra att mamma eller pappa omkommit i en olycka. Senare på dagen kan de komma och fråga När kommer pappa hem?. I åldrarna fem till tio utvecklar barn gradvis en förståelse av att döden är oåterkallelig och att alla livsfunktioner upphör. I sjuårsåldern verkar barnen få bättre förståelse av att döden är oundviklig och universell. Trots detta kan de undvika att se döden som ett möjligt alternativ för dem själva. I likhet med de yngre barnen är de fortfarande konkreta i sina tankar och de behöver konkreta uttryck (bilder, gravstenar osv) som stöd i sitt sorgearbete. Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är. I ljusa irisringen du bär en mörk pupill, ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till. Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär. Erik Blomberg Från och med tioårsåldern blir barnens föreställningar om döden mer abstrakta och de kan förstå de mera långtgående konsekvenserna av ett dödsfall. I den åldern tänker de ännu mer på rättvisa och orättvisa, ödet och det övernaturliga. Tillsammans med de förändringar som sker på det biologiska, psykologiska respektive det sociala området, kan ett dödsfall leda till mycket starka reaktioner från ungdomars sida. Under ungdomen utvecklas förmågan att resonera hypotetiskt, barnen kan t.ex. ta ställning till flera olika aspekter av en händelse. De kan lättare dra paralleller och de kan mer kritiskt se att det saknas information i det de får höra om en händelse. 3

4 Direkta reaktioner Vid väntade dödsfall kommer förstås barnens reaktioner att bestämmas av den information de fått under sjukdomens förlopp. En mental förberedelse och möjlighet att ta farväl hjälper barnen i deras sorgearbete; reaktionerna blir mindre chockartade än om dödsfallet skulle ske utan förvarning. Men oavsett den mentala förberedelsen kommer alla dödsfall att medföra direkta eller omedelbara sorgereaktioner hos barnen. Barn reagerar liksom vuxna inte bara på ett enda sätt. Det finns stora skillnader i hur barn reagerar på nyheten att någon är död. De vanligaste direkta reaktionerna är följande: * chock och tvivel. * fruktan och protest * apati och ett förlamande tillstånd * man fortsätter med det man håller på med Bestörtning och tvivel eller misstro kan visa sig i vad barnen säger, det kan inte vara sant eller du har fel. Framför allt är det lite äldre barn som kan reagera på detta sätt. De kan förneka att det är sant och hålla mycket hårt på sin uppfattning - för att på så sätt hålla det smärtsamma på avstånd. Om barnen inte på en gång reagerar med starka känslor, kan detta göra föräldrar och andra vuxna förvirrade. De bekymrar sig för barn som inte kan gråta. Men detta är en normal chockreaktion som också är typisk för vuxna. Några barn kan reagera direkt med fruktan och protest; de kan vara helt otröstliga. Andra barn kan bli mer apatiska och praktiskt taget känslomässigt förlamade. Ganska många kan en period fortsätta som vanligt som om ingenting hade hänt. På kvällen kan de säga Varför är inte pappa hemma?. När världen blir kaotisk och otrygg kan man få en trygghet i det vanliga och välkända, även om det kan provocera de vuxna som väntat sig en helt annan reaktion. Vanliga reaktioner Några av de vanligaste reaktionerna på sorg hos barn är följande: * Ångest * Starka minnen * Sömnrubbningar * Vrede och beteende som kräver uppmärksamhet * Skuld och skam * Skolsvårigheter Den kanske vanligaste reaktionen hos barn efter dödsfall är ångest. När någon av de närmaste dör förlorar man också något av tryggheten i tillvaron. Den ångest och rädsla som barnen upplever kan ta sig olika uttryck. Mindre barn blir klängiga och krävande. De vill vara nära föräldrarna och kan reagera kraftigt på separationer (t.ex. lämning på dagis). Genom kommentarer och frågor kan barn visa att de fruktar att något ska hända med föräldrarna (eller den kvarlevande föräldern): Om du dör, ska du ligga bredvid pappa i graven då? eller Om du 4

5 dör när du sover, vad ska vi göra då? Större barn kan uttrycka sin fruktan på ett mer avancerat sätt: Måste barn ta över de vuxnas lån när de dör?. Den sista kommentaren speglar också en ångest som relaterar till de primära behoven, Vem tar hand om mig om någonting händer? Vissa barn kan vara mycket lättskrämda den närmaste tiden efter ett dödsfall. Detta sker ofta i samband med dramatiska och plötsliga dödsfall och beror oftare på själva traumat än på själva förlusten. Barnen får en förhöjd beredskap för faror, de är hela tiden på vakt för att något nytt ska hända. De spritter till vid plötsliga ljud och synintryck. En sådan beredskap (hypersensitiviet) kan på sikt ge huvudvärk och muskelsmärtor och leder praktiskt taget alltid till minskad koncentration och svårighet att minnas saker. Sådant medför svårigheter med skolarbetet. Rädslan för ett nytt dödsfall kan visa sig i att barnen ständigt kräver försäkringar om att den efterlevande föräldern ska vara försiktig. Om det är ett syskon som dött, kan de vara uppmärksamma på mamman under en ny graviditet och bli speciellt rädda för att något ska hända med det nya barnet. Ibland verkar set som om barnet inte vågar glädjas åt ett nytt syskon, som om de vill gardera sig mot att uppleva samma smärta en gång till. Sömnsvårigheter är vanliga hos barn som sörjer, både att de har svårt att somna och att de vaknar tvärt. Om man kallar det tillstånd som den döde befinner sig i för sömn kan barnen bli rädda för att somna och de vaktar på föräldrarna när de sover. Sömnproblemen hänger samman med ökad ängslan och mer tid att tänka på den döde och det som hänt när man gått och lagt sig. Om dödsfallet gett starka minnen, kommer dessa troligen att dyka upp i tankarna vid kvällstid, när man inte är så upptagen av andra saker. Ledsnad, längtan och saknad yttrar sig på olika sätt. Vissa barn gråter mycket över den som är borta och kan i kortare perioder vara helt otröstliga. Framför allt mindre barn visar emellertid en sådan sorg en ganska kort tid och i allt kortare perioder för varje gång. Men ledsnaden kan också yttra sig genom att barnen drar sig tillbaka, isolerar sig eller blir mer slutna. De kan också försöka dölja sin egen sorg för att inte göra föräldrarna ledsna och skylla på att det är andra saker som får dem att gråta. Lisa var 4 år och kunde ligga långa stunder och titta på bilden av sin lillasyster. Ibland var hon ledsen och grät, men hon ville inte gå med på att det var för systerns skull hon gjorde det. Hon skyllde på andra saker som att hon hade ont i huvudet eller i foten eller att hon inte hade något att göra. Mindre barn kan gå från rum till rum för att leta efter den döde. Letandet efter den döde visar sig också i barnens behov att få prata om den döde; de kanske väntar sig att få se eller möta den som dött. De kan söka sig till platser där de brukade vara tillsammans eller göra sådant som de brukade göra ihop och kan därigenom uppleva en slags närhet till den döde. Att man dröjer sig kvar vid minnen kan också bidra till att lindra saknaden efter ett dödsfall. Ibland kan barnen till föräldrarnas förtvivlan om och om igen vilja se på fotografier. De kan kräva att få brev upplästa eller be om berättelser om den döde. De kan också bära på sig saker som tillhört den döde. Allt ger dem närhet till den som dött. Detta fungerar som smärtlindring för barnet och ger samtidigt en trygghetskänsla. 5

6 Ilska och utagerande beteende är ett vanligt reaktionssätt hos barn som sörjer. Barn kan visa sin ilska ganska direkt och öppet. De kan sparka och slå och komma med uttryck som dumma pappa som körde så fort att han dog. Barns vrede kan rikta sig åt olika håll; det kan röra sig om ilska och vrede mot: * döden i personifierad gestalt för att han tagit en person * Gud för att han lät det ske * sig själv för att inte kunnat hindra dödsfallet * den avlidne för att han eller hon lämnat eller svikit dem Vredesanfall kan förekomma tidigt i barndomen i form av protester som att slåss och sparka på föräldrarna. Ibland betraktar barnen föräldrarna som ansvariga för det som skett och då låter de sin ilska gå ut över dem. Kroppsliga åkommor i form av huvudvärk, magont eller muskelvärk är välkända symptom när det gäller barn i sorg. Sådana plågor ger så stor uppmärksamhet från de vuxna att barnen får en sjukdomsvinst som kan förstärka det onda. I familjer där ett barn har dött, kan syskonen utveckla samma symptom som den avlidne och kan därmed framkalla alarmreaktioner från föräldrarnas sida. När det onda motsvarar den dödes symptom, blir ångesten i familjen stor för att det hela ska upprepa sig igen. Några andra möjliga reaktioner på sorg är: Andra möjliga reaktioner * regressivt beteende (gå tillbaka i utvecklingen) * undvikande av kontakt med andra * fantasier * personlighetsförändringar * grubblerier över orsak och mening * utveckling och mognad Barn i alla åldrar kan visa drag av regressivt beteende. Mindre barn kan börja kissa på sig eller bli mer klängiga. Även större barn kan vilja ha mer närhet till vuxna, de blir klängiga på sitt sätt och kan bli mer barnsliga under en viss period, pratar babyspråk eller lägger sig till med ett barnsligt tonfall. Detta kan vara särskilt besvärligt för föräldrarna eller för den efterlevande föräldern eftersom de kanske inte har tillräckligt med kraft att hantera sådana situationer. En del barn kan under den närmaste tiden efter ett dödsfall dra sig undan kontakter med jämnåriga och ibland också med vuxna. Att man på det sättet undviker kontakter kan ha samband med en brist på förståelse bland kompisarna: En tolvårs pojke upplevde att eleverna på skolan retade honom för att hans pappa var död och att han inte hade någon pappa längre. Han blev utsatt för en regelrätt mobbning och kände sig brännmärkt eller stigmatiserad, som om alla kunde se på honom att hans pappa hade haft cancer. 6

7 Barn kan också börja fantisera på olika sätt omkring dödsfallet eller den döde. Sådana fantasier utgår ofta från olika felaktiga uppfattningar som grundar sig i falsk information från de vuxna och blir ofta skrämmande. Det kan handla om vem som förorsakat det hela, om att den döde ska hämnas eller om hur han eller hon ser ut. Barn sätter ihop brottstycken av sådant de hört med kunskaper och fantasier som de har kring döden. Eftersom de också kan ha upplevelser av den döde som närvarande, förstärker detta ytterligare fruktan och fantasier. Barn kan också ändra karaktär efter det att en närstående har dött. Sådana personlighetsförändringar behöver inte vara dramatiska, de kan uppenbara sig genom att barnen blir lugna och tillbakadragna eller rädda och vaksamma. Dramatiska dödsfall och förluster av föräldrar medför störst risk för att personligheten ska påverkas, framför allt om barnen inte har möjlighet att bearbeta den traumatiska händelsen. Att man grubblar över vad allt beror på eller över livets mening uppfyller ofta barns tankar. Varför hände just detta? Varför drabbade det just dem? Orättvisa, Guds vilja eller letande efter förklaring kan uppfylla barns uppmärksamhet på både lång och kort sikt. Barn kan också uppvisa tecken på utveckling och mognad den närmaste tiden efter dödsfallet. De kan visa ökad förmåga att visa medkänsla och omtanke om andra (och själva vara mindre självcentrerade), och de kan få en bättre förståelse för sina föräldrar och vara stolta över att kunna hjälpa dem. Skillnaden mellan trauma och sorg Det är viktigt att skilja mellan följder som beror på den traumatiska delen av ett dödsfall och vanliga sorgereaktioner. Plötsliga dödsfall som drabbar barn upplevs ofta som dramatiska. Chocken när man får höra om ett plötsligt dödsfall skapar en annan situation än om man haft tid att förbereda sig. Vid ett plötsligt förlopp kommer barns reaktioner att styras delvis av hur någon dött eller hur man fått reda på det och delvis av själva förlusten. Man kanske förstår denna skillnad bäst om man tänker på situationer där barn antingen är med när någon dör eller efteråt hittar den döde (om exempelvis någon av föräldrarna begått självmord). I sådana situationer kommer själva händelsen att etsa sig fast på ett speciellt sätt, samtidigt som man förlorar tryggheten i tillvaron på ett mer brutalt sätt än vid ett väntat dödsfall. Det är sällsynt att barn får någon hjälp med att bearbeta det traumatiska när någon dör. Men detta är viktigt för att barn inte ska tvingas utstå onödiga efterverkningar av ett dödsfall. Det behövs en större förståelse hos vuxna för barns behov av att bearbeta både sorgen och traumat. Många av de svårigheter som barn uppvisar beror på ångest som har med själva omständigheterna kring dödsfallet att göra. 7

8 Vem är det som dör? Föräldrarnas död Av alla tänkbara dödsfall är det föräldrarnas död som får de största konsekvenserna för barn. De förlorar inte bara en människa som står för kärlek och daglig omsorg, dödsfallet leder också till instabilitet och stora omvälvningar i deras vardag. De flesta barn förnekar också vissa aspekter av det slutliga i föräldrarnas död. När en förälder dör, är det en sådan genomgripande händelse att barnet kommer att hålla delar av verkligheten på avstånd - inte så att kontakten med verkligheten försvinner utan så att den känslomässigt tas in gradvis. Det emotionella försvar som aktiveras kan man ofta iaktta direkt - det är då inte så många som gråter, några kan skratta och en hel del blir mycket praktiska och direkta genom att ställa frågor som: * kan jag sova i hans säng nu? * kan jag ta över den grå jackan? * får jag vara med på begravningen? Den sista kontakten med föräldrarna får stor betydelse för många barn. Ibland ges saker som hänt strax innan dödsfallet en övernaturlig förklaring, man ser det t.ex. som ett varsel, någon faktor kan få en speciell innebörd som exempelvis handlar om ett val inför framtiden. Barn kan också genom ilska och raseri mot omvärlden försöka tvinga föräldrarna att komma tillbaka till livet. Barn som mister sina föräldrar tycks bli mer utsatta för psykiska problem senare i livet. Det är framförallt en ökad frekvens av depressioner och självmordstendenser som man har pekat på. Det finns en större risk för att dessa ska uppstå om: * döden kom plötsligt * det är äldre barn som drabbas * det saknas stöd från resten av familjen * det inte finns någon ersättningsperson Nyare undersökningar där man följt upp barnen under flera år efter föräldrarnas död tyder på att barn som mister sina föräldrar utgör en riskgrupp beträffande psykiska problem. Det har framkommit att 50 % av en grupp barn som förlorat föräldrarna fortfarande hade störande symptom efter ett år och att 30 % hade det efter två år. Den döde kan finnas närvarande i barnens tankar starkare och längre än hos många vuxna. Efter föräldrarnas död kan en del ungdomar för tidigt tvingas in i en vuxenroll som de inte är mogna för. Många ungdomar fungerar som ersättningsföräldrar för sina yngre syskon. Detta är förstås inte bara negativt, det kan tvärtom stimulera utveckling och mognad. En för stark roll som tröstare och ersättare kan ju medföra att de inte kan bearbeta sina egna reaktioner samtidigt finns en risk för att de genom denna roll förlorar delar av sin egen barndom. Sorg, längtan och smärta efter föräldrars och andra närståendes död kan komma tillbaka och förstärkas vid minnesdagar som årsdagen av dödsfallet, den dödes födelsedag eller helgdagar som jul och nyår. De vuxna bör vara förberedda på detta och inte bara låta sådana dagar gå förbi med tystnad. 8

9 Syskons död Barns reaktioner när syskon dör är i stort sett desamma som när en förälder dör, men varaktigheten och följderna är oftast inte så stora på längre sikt. När ett barn dör, påverkas förstås det känslomässiga klimatet i hemmet i hög grad. De syskon som är kvar upplever inte bara en förlust av en lekkamrat och rival, de förlorar också föräldrarnas uppmärksamhet och omsorg under en tid. De får uppleva starka känslor från de vuxnas sida och de hamnar själva i centrum för föräldrarnas ängslan att de också ska dö. Föräldrarnas brist på energi och deras djupa sorg gör att de har svårt att sätta gränser på samma sätt som tidigare. De får ofta dåligt samvete för att de inte ger sig tillräckligt med tid för de andra barnen. Vilken position i syskonledet ett barn har påverkar gärna dess reaktioner. Om ett yngre syskon dör, kan skuldkänslorna bli starka genom att man kan ha gjort en önskan om att bli av med sitt yngre syskon. Om man mister ett äldre syskon kan man belastas med bördan att bli en ersättning för den förlorade eller uppfylla det som denne skulle bli. Det som ibland kallas efterlevnadsskuld kan av och till märkas bland syskon. Det skulle inte varit han som dog, det skulle ha varit jag; han var ju så bra på allt. Ibland kan detta vara en vädjan till föräldrarna om att få höra att man själv är lika mycket värd som den döde. Jag ville ha anmält: Min dotter är död. Maria hon hette, den lilla. Ej gammal till åren - men stöd åt sitt stöd. Så varsam i livet och stilla. Den sjunde var datum. Kvarteret jag har ej längre bland virriga minnena kvar, ty sorgen kan minnet förvilla... Hon hette Maria, den lilla. Vad tänker väl Herren på smärtornas dag? Det ville så gärna jag fråga. Om brista är sörja, då sörjer väl jag. Att leva man knappt har förmåga. Ett lekande minne jag leder i hand och hjälper med strykjärn och blomma och band. Med minnet jag ledsen får vandra här kvar, i ensamhet brinna så stilla. Den sjunde var datum - den siffran jag har, den siffran kan intet förvilla... Hon hette Maria, den lilla. Birger Sjöberg 9

10 Far- och morföräldrars död Barn kan ha knutit starka band till far- och morföräldrarna och deras död kan göra starkt intryck på barnen. De kan visa sorg och känna saknad, men oftast är sorgen av en annan karaktär än om en förälder eller ett syskon dör. Dödsfall som drabbar gamla människor har barn lättare att förstå. Vanligtvis förlorar inte barnen sin fasta hållpunkt i tillvaron när far- eller morföräldrar dör. Deras dagliga behov tillgodoses av föräldrarna och deras vardag hotas inte. Barns reaktioner är starkare om de haft daglig kontakt med de äldre. Om det är barnet som hittar den döde, kan detta ge upphov till ett trauma på det sätt som jag tagit upp tidigare. Barn och självmord Självmord skapar en svår situation för de efterlevande, både när det gäller barn och vuxna. För barn väcker sådana dödsfall tankar om vad människor kan hitta på och det gör att barnet känner hjälplöshet och beroende. Barn kan få för sig att den vuxne inte tyckt om dem, och de kan känna sig övergivna och svikna eller att de själva svikit. Större barn kan tänka mycket på att drivkraften att begå självmord kan vara ärftlig och oroa sig för att själva göra samma sak. Barn kan dras in i händelsen genom att föräldern t.ex. ordnat med att de ska vara någon annanstans medan hon eller han tar livet av sig. Barnen kan bli vittne till självmordet eller vara den som finner den döde. De kan också vara mer aktivt ingripna i förberedelserna, t.ex. genom att det var de som köpte det rakblad som användes. Sådant förvärrar och försvårar bearbetningen av dödsfallet. Både mindre och större barn kan återskapa det som hänt i lek och handling. Vuxna kan bli mycket rädda om barnen exempelvis frågar vad som kommer att hända om de tar 6 eller 8 tabletter eller på ett eller annat sätt ger uttryck för att de tänker på självmord. Detta behöver inte betyda att barnet planerar att ta livet av sig - de försöker snarare begripa vad som skett. När den efterlevande föräldern inte berättar sanningen för barnen, kommer det ständigt att finnas en gnagande oro för att det ändå kommer fram genom tillfälligheter eller att andra vuxna inte tänker sig för. Om man direkt efter självmordet kommer med nödlögner för att skona barnet, kan det leda till stora problem för både den vuxne och för barnet. Självmordsförsök kan på många sätt vara svårt för barnet att leva med. Det förändrar förhållandet mellan vuxna och barn. Den av föräldrarna som försökt begå självmord kommer att känna sig ännu mer maktlös och uppleva en rad tillkortakommanden i förhållandet med barnen. Dessa kan å sin sida uppleva en stark fruktan för att det ska hända igen eller ta på sig skulden för det som hände. De kan också ta över ansvaret för mamma eller pappa och bli en sorts kontrollant som genom aktiv planering försöker hindra ett nytt försök. 10

11 Andra dödsfall Även andra dödsfall kan göra starka intryck på barn. Detta gäller särskilt när vänner förlorar sina föräldrar vilket gör barnen mer sårbara för tanken att detta även kan drabba dem själva. Deras mer eller mindre utvecklade illusion om osårbarhet ( det händer inte mig ) ersätts av en känsla av otrygghet och insikt om att de själva kan drabbas. När barns föräldrar dör vet vi att detta leder till många frågor hemma hos kamraterna: Vem tar hand om Karin nu?, Varför kör vuxna så fort? eller Måste Olle flytta nu? Något mindre barn kan uppvisa separationsångest, de vill inte gå till dagis och de bli mer klängiga - de har ett större behov av de vuxnas trygga närvaro. Framför allt är de i behov av vuxna som kan prata om det som hänt. Det är fel av de vuxna att tro att deras reaktioner kan skrämma barnen. Tystnad är alltid en källa till oro och ängslan hos barn Dödsfall och kriser i olika åldrar När människor dör eller när andra kriser drabbar förskolebarn är de som mest hjälplösa och passiva. Då är de som mest beroende av hjälp utifrån för att få balans igen. De har oftast en begränsad förståelse av det som händer, de har ännu inte fått de äldre barnens förmåga att i fantasin ändra på det som skett för att få kontroll och minska ångesten. De är mycket sårbara för separationer och därför drabbas de särskilt kraftigt av dödsfall. Om den döde visar sig i deras drömmar kan de bli rädda och förtvivlade. Små barn kan mer än andra sluta sig och dra sig undan från omgivningen. Vanliga reaktioner på dödsfallet är ofta ångestladdat bindningsbeteende tillsammans med rädsla för okända människor, gråt och klängighet. Regressivt beteende och sömnstörningar är vanliga i denna ålder. Samtidigt är barnens ledsnad kortvarig, vilket gör att de inte är sorgsna under någon längre tid. I skolåldern kan barnen skapa inre handlingsplaner som gör dem mer osårbara. De kan tänka sig handlingen som de kan utföra och därmed förhindra att det händer igen och de kan i fantasin göra om det som skett. De kan t.ex. inbilla sig att de ringt ambulans eller polis och därigenom göra det gjorda ogjort, de kan i leken ta hämnd på personer som de tycker är ansvariga för dödsfallet. Genom att ändra, göra om eller hämnas kan de motverka känslan av hjälplöshet. Samtidigt kan skolbarn får problem, just för att man i jämförelse med mindre barn ställer andra krav på dem. De ska vara starka och får inte gråta. I ungdomsåldern frigör sig barnen från föräldrarna, de söker en egen identitet och deras kroppsmedvetenhet ändras. Nya funktioner och känslor utvecklas, tänkandet blir mer utvecklat och de lär sig att förstå den långsiktiga innebörden av ett dödsfall. Dödsfall kan medföra konflikter med omgivningen eller med den förälder som finns kvar, barnen kan bli utagerande i skolan eller bli sexuellt aktiva. De kan också döma sig själva hårt, framför allt om de anser att de kunde gjort mer för att förhindra det som hänt. 11

12 Vad gör sorgen värre? Det är flera orsaker som kan försvåra barns sorg. Först och främst kan vuxnas hantering av dödsfallet medföra svårigheter för barnet. När man döljer saker och ting eller inte berättar omständigheterna kring eller orsakerna till dödsfallet, kan fantasierna lätt skjuta fart. Rör det sig om ett förväntat dödsfall glömmer de vuxna ofta att berätta för barnen om sjukdomsförloppet eller den senaste utvecklingen, vilket gör att de är dåligt förberedda på dödsfallet eller inte kan förstå vad som kommer att hända. Förskönande omskrivningar av döden kan som jag redan nämnt ge upphov till ångest och förvirring hos barn. Genom att utesluta barnen från ceremonier - begravningen t.ex. - eller genom att man döljer sina reaktioner, stängs barnen ute från de vuxnas värld och det kan förvärra situationen för dem. Jag har tidigare påpekat att det är viktigt vem det är som dör - det påverkar styrkan och varaktigheten i sorgereaktionerna. Föräldrarnas död skapar de starkaste och mest långvariga reaktionerna. Det psykologiska stödet för barnen varierar mycket. En del barn lever i familjer där det finns mycket gemenskap och sammanhållning, men andra lever i kaotiska hemsituationer där barnens behov kommer i andra hand. Det stöd som barnen får, kommer att avgöra vilka möjligheter de har att bearbeta det som hänt. Barnens personlighet och tidigare erfarenheter kan påverka sorgearbetet. Vissa barn är mer eftertänksamma och grubblande och de kan i tankarna älta dödsfallet. Vissa barn har lätt för att tackla motgångar, andra förlorar lätt fotfästet. Emotionellt labila barn och de som redan innan är hämmade eller tillbakadragna riskerar att få ett svårare sorgearbete än starkare barn; känslomässig mognad inverkar förstås också. Tidigare erfarenheter kan inverka på olika sätt. Smärtsamma och obearbetade förluster kan medföra att barnen blir mer sårbara inför nya förluster. Om det första mötet med döden har skett genom en avlägsen släktings död, kan detta göra så att barnet får lättare att förstå. En förlust av en mamma eller pappa gör det mycket svårare att förhålla sig till döden. Om ett barn tidigare har uteslutits från de vuxnas ordning i samband med dödsfall, kommer detta att leda till krav och förväntningar som de ställer på vuxna: Jag vill vara med på min systers begravning eftersom jag inte fick vara med då min mormor begravdes. Skillnader mellan pojkar och flickor Föräldrars erfarenheter är att pojkar i högre grad än flickor undviker att prata om dödsfallet och de har svårt att visa sina känslor. Självklart gäller inte detta alla pojkar eller ens enbart pojkar, men det tycks ändå vara vanligt. Skillnaderna blir tydligare från sju år och uppåt och det är kanske särskilt uttalat i puberteten. I en rapport som skrivits om barns reaktioner när deras lärare plötsligt omkom visades att flickor i långt större utsträckning berättade att de upplevt olika sorg- och krisreaktioner. Flickorna hade gråtit mer, haft större koncentrationssvårigheter och de hade blivit mer skrämda och ängsliga av det. Endast på ett område erkände pojkarna att de reagerat starkare än flickorna: de hade i högre grad skjutit undan tankarna på det som skett. 12

13 Pojkarna hade också en bristande förmåga att förmedla sina känslor i skrift. I svar på öppna frågor i en kort enkät kunde flickorna skriva ganska utförligt om sina första reaktioner eller vad som gjort starkast intryck på dem. Pojkarna gav däremot bara korta svar och uppvisade väldigt liten förmåga att omsätta känslorna i ord. Här är två typiska exempel på hur dels en pojke och dels en flicka svarade på frågan: Kan du beskriva hur du reagerade när du fick reda på vad som hade hänt? * Jag blev chockad av det som skett, jag kunde inte förstå det. (pojke) * Jag kunde inte tro att det var sant. Jag blev helt chockad och det tycktes helt ofattbart. Sedan grät jag litet, men jag kunde ändå inte tro att det var sant. Reaktionen kom egentligen först när vi hade en minnesstund på skolan. Det var otäckt just då, fast bättre efteråt när man fick gråta ut. (flicka) Det är dessutom slående vid en jämförelse mellan de tre nior som berördes av dödsfallet att det var pojkarna i den klass som den döde varit klassföreståndare för som beskrev sina reaktioner med minst antal ord. Pojkar och flickor skiljer sig åt också när det gäller stöd från omgivningen. Nästan alla flickor hade en nära vän som de kunde anförtro sig åt och som varit en god hjälp och ett bra stöd; mindre än 40% av pojkarna hade detta. Dessutom hade flickorna pratat mycket mer hemma om dödsfallet än pojkarna. Bakgrunden till sådana skillnader måste nog sökas på flera områden. Det är välbekant att pojkar och flickor har olika erfarenheter när det gäller lek och vänskapsrelationer. Flickor leker oftare två och två, leken rör ofta personliga aspekter av tillvaron. Genom leken får de ett språk som rör känslor. Pojkarnas lek gäller mer att man ska lära sig att inordna sig i gruppen, hålla sig till regler och inte visa känslor. Även utanför lekens område skiljer sig social inlärning och uppfostran mellan könen så att pojkar i flera avseenden blir hjälplösa inför sina känslor. Att ta hand om barn i sorg och kris Barns sorgearbete omfattar både den tankemässiga och den känslomässiga bearbetningen av det som skett. De principer som kommer att beskrivas är inriktade på att stimulera båda dessa sidor av sorgearbetet. Rådgivning till föräldrar Som förälder är det viktigt att se till att man själv kan bearbeta det som hänt. För att tillgodose barnens behov är det dessutom bra att ha kunskap om barns reaktioner, vara förberedd på deras frågor och få veta hur man kan uppfylla deras behov. Det kanske bästa stödet en förälder kan ge sina barn är att ta väl vara på sig själv, så att inte det egna motståndet mot att möta det som hänt hindrar barnen i deras sorgearbete. Föräldrar kan gå med i sorgegrupper eller söka 13

14 professionell hjälp som led i sin egen bearbetning av sorgen. Man kan få upplysningar om sådan hjälp genom att vända sig till vårdcentraler, sjukhus eller Röda Korset. 14

15 Hur man berättar att någon dött Budskap om att någon dött bör i första hand lämnas av en förälder eller någon som står barnet nära. När man ska berätta för ett barn att någon dött, bör man tänka på ramen kring detta. De behöver få lite tid att mentalt förbereda sig på det som ska komma; man ska alltså inte bara säga det rakt upp och ner utan ge sig tid att sätta sig ner med barnet, välja en lämplig plats osv. Budskapet kan ges direkt, t.ex. på följande sätt: Jag vill att du förbereder dig på något mycket tråkigt. Det har hänt en olycka med din pappa. När han höll på och svetsade blev det en explosion och han skadades mycket svårt. Skadorna var sådana att man räknar med att han dog med en gång. Budskapet om att någon dött ska innehålla de fakta man känner till. Det är mycket viktigt att denna information är korrekt, är man osäker bör man kontrollera först. Barns omedelbara reaktion på ett sådant budskap kan avsevärt skilja sig åt, men de vuxna måste vara beredda på allt ifrån högljudd protest och förnekande till gråt och förtvivlan. Därför bör den yttre ramen (alltså platsen) för budskapet vara sådant att barnet kan tillåta sig att reagera på olika sätt och att man kan sitta ostört med barnet en stund efteråt. Om barnet förnekar det skedda, kan det vara ett tecken på att barnet inte kan ta in hela händelsen på en gång utan behöver lite mer tid på sig. Då kan det vara lämpligt att säga: Jag tror att det kan vara lite svårt för dig att förstå att detta verkligen har hänt, men det är tyvärr sant. Detta kan motverka förnekande attityder, samtidigt som man visar att man accepterar reaktionen. Ofta får man berätta förloppet flera gånger den första dagen. Även om den direkta reaktionen är häftig gråt och förtvivlan, kan barnet efter några minuter lugna sig och ställa frågor som Var hittade de honom? eller Vad berodde det på? Om barnet gråter ohämmat är det viktigt att hon eller han får gråta ut, att de vuxna kan ta emot de starka känslorna och inte försöka få barnet att sluta för att de själva har svårt att lyssna på barnets förtvivlan. Man får inte säga att barnet ska sluta gråta och ta sig samman, det är bättre att lägga en trygg arm om barnet tills reaktionen ebbat ut. Det är en klar fördel att vara konkret i berättandet. Framför allt när det gäller yngre barn ska man undvika abstrakta begrepp som själen och omskrivningar som sömn eller en lång resa. Då är det bättre att säga ungefär så här: Farmor är död och nu när hon är död så har hennes hjärta slutat slå, hon kan inte äta mer, hennes hår har slutat växa och hon har inte ont längre. Barn och begravningar Barn har minst lika stort behov som vuxna att få göra det overkliga verkligt och istället för fantasier ha konkreta hållpunkter för sin sorg. Barn har behov av att vara med på begravningar för att deras sorgearbete ska ges samma möjligheter som de vuxnas och för att barnets förnekande av förlusten inte ska förstärkas. Barnen behöver få veta att den dödes kropp ska begravas i jorden eller att den ska förbrännas till aska. Om barn ska vara med på begravning bör följande faktorer vara uppfyllda: 15

16 * barnet måste vara förberett * en vuxen måste vara med * barnet måste få tillfälle att bearbeta sina intryck Barnet måste förberedas omsorgsfullt innan hon eller han tas med för att se den döde. Det innebär att barnet ska få se en beskrivning av hur rummet ser ut där den döde ligger, hur rummet och kistan är utsmyckade och hur den döde är placerad i kistan. Det är viktigt att en vuxen går in före barnet och sedan berättar om den döde ser mycket annorlunda ut. En sådan mental förberedelse gör situationen mindre chockartad och motverkar att intryck etsar sig för starkt fast i minnet. Barn måste också förberedas på hur de vuxna kan komma att reagera under begravningen. Barn kan skrämmas av starka reaktioner från de vuxna, men detta sker först och främst om de inte förstår eller är oförberedda på dem. Under hela ceremonin bör barn ha en bekant vuxen intill sig. Om det är föräldrar, syskon eller far- och morföräldrar som dött bör denna uppgift falla på någon annan vuxen än (den andre) föräldern. Det bör vara en vuxen som barnet känner att den kan lita på och känner sig trygg med. Både barn och vuxna måste ibland ges lov att ta på, hålla om, kyssa eller krama den döde. Det är som om man tror att den döde tillhör sjukhuset eller kyrkan och är förbjuden att röra. Efter en begravning är det många som tycker att de gärna hade velat men inte vågade röra den döde. Man kan gott tillåta barn denna kontakt - den är inte farlig och den bidrar till att göra det overkliga verkligt. Föräldrarna bör vara beredda på barnens reaktioner under begravningen eller om de får se den döde innan. Framför allt kan mindre barn chockera den vuxna. Små barn kan exempelvis sticka in fingrarna i den dödes mun eller näsa eller lyfta på ögonlocken. Vad barn då gör är att de undersöker vad denna död är för något. De skaffar sig framför allt en för-ståelse för att det rör sig om något annat än sömn. Efterarbetet är viktigt för barn. De behöver ha tid för att prata om eller leka ut sina uttryck efter ceremonin. Det innebär att de vuxna måste acceptera, ge utrymme för och stimulera detta hos barnet. Barns uttrycksmedel varierar med åldern. Det viktigaste de vuxna kan göra är att låta dem få tillfälle att bearbeta och få grepp om sina uttryck genom att uttrycka sig i både ord och lek. Ibland vill ett barn varken se den döde eller vara med på begravningen. Man ska självfallet aldrig tvinga ett barn att vara med, men inte heller acceptera ett nej för snabbt. Barn kan precis som vuxna skrämmas av olika situationer och inte vilja vara med om dem. Men genom att ägna lite tid åt att förklara vad som kommer att hända och varför det är viktigt att de deltar, kan man övervinna detta omedelbara motstånd. Man ska förstås aldrig tvinga ett barn att vara med. Om den avlidne ska kremeras, är detta ofta något som är svårt att förklara för barnen. De mindre barnen, som uppfattar döden som ett tillfälligt tillstånd, missuppfattar kremeringen och ser den som ett hinder för den döde att komma tillbaka. Det är ändå oftast lättare för barn än för vuxna att förhålla sig konkret till detta. Till barn kan man säga att när något dör så ruttnar det och att kremeringen förvandlar en kropp som inte längre kan känna något till aska. Många föräldrar har berättat att det bästa sättet att ta sig an information kring kremering är att vara direkt och öppen samt ägna gott om tid åt att svara på frågor. 16

17 Det finns viss forskning som tyder på att barns beteendeproblem kan öka om de är med om begravningen utan att vara förberedda eller utan att ha någon med sig under ceremonin; detta gäller framför allt barn i förskoleåldern. Fågelunge lyft din vinge, lyft från min hand och flyg in i solen, som jag lovar ska komma Flyg över den sovande marken som skall vakna full av blommor men ännu inte anar någonting. Flyg genom skymningen över allt som skall leva. Pär Lagerkvist Riktlinjer Öppen och ärlig kommunikation Det tjänar ingenting till att hålla saker och ting dolda för barnen. De vill och måste få veta sanningen, även om man måste berätta den på ett sätt som inte passar deras ålder. Man måste förklara sjukdom och död öppet, direkt och sanningsenligt utan omskrivningar som kan skapa förvirring eller ångest. Det är viktigt att man undviker abstrakta förklaringar, framför allt till mindre barn. Om himlen, Gud eller Jesus inte är en del av barnens naturliga vardag, finns det ingen anledning att ta upp detta när någon dött. Det kanske är lättare för vuxna att ty sig till sådana förklaringar, men för barnen kan det innebära att de blir förvirrade av att förena det abstrakta med det konkreta. Genom att ge barnen konkreta och direkta fakta, undviker man förvirring och konstiga fantasier. Ofta underlåter vi vuxna att informera barnen, eftersom vi tror att de inte tål att höra vad som har hänt eller att man bara kan berätta enkla saker för dem. Oftast är det oss själva vi skyddar, vi använder barnens behov som ursäkt för att undvika obehagligheter. Barnen klarar av att förhålla sig till verkligheten på ett öppet och direkt sätt. Problemen uppstår när vuxna underskattar barnens förmåga att förstå och tåla sanningen. Genom att informera barnen på ett öppet och direkt sätt, undviker vi att barnen får höra vad som hänt från andra människor i omgivningen, vilket i så fall kan skada tilliten mellan förälder/vuxen och barn. Dödsfall efter sjukdom När någon dött efter en sjukdom glömmer man ofta bort barnens behov av att få informationen uppdaterad om hur sjukdomen utvecklas och om eventuella förändringar i prognosen. Barn uppfattar såväl förändringar i familjens känslomässiga klimat som den sjukes försvagande till- 17

18 stånd och de behöver hela tiden få upplysningar för att förstå vad som händer. Om de får klart för sig att en nära anhörig riskerar att dö, kan de påbörja sina sorgereaktioner innan döden kommer. De vuxna bör sträva efter att dra in barnet i omsorgen om mor, far eller syskon när de är svårt sjuka. Man ska givetvis inte ge barnet för stort ansvar eller överbelasta det, men barnet ska känna att han eller hon kan vara till hjälp, veta vad som händer och så långt som möjligt vara nära och hålla kontakt med den döende. Balansgången är mycket svår i sådana situationer, eftersom barn och ungdomar samtidigt har behov av att fortsätta leva så normalt som möjligt med lekar och aktiviteter som passar deras ålder. Gör förlusten verklig Barn har samma behov som vuxna av att begripa det inträffande, rituella handlingar och ceremonier blir därför viktiga hållpunkter i barnets sorgearbete. Rent praktiskt betyder detta att barnen måste tas in i de vuxnas värld, de måste få vara med på begravningen och de måste få se den döde om de vill. Detta ska dock ske först efter ordentliga förberedelser så att man tar hänsyn till barnens behov. Man kan också göra det som skett verkligt genom att inte gömma undan minnen av den döde så att denne kan finnas kvar i barnens värld. Efterhand kan vuxna och barn tillsammans städa undan de saker som inte är naturligt att ha framme. Att man städar eller gör i ordning är inte heller det något som barnen ska uteslutas från. Det gör både ont och gott och har sin plats i sorgearbetet. Om det är ett syskon som gått bort kommer barn ofta att fantisera om huruvida föräldrarna skulle varit lika ledsna om de själva dött. De kan behöva få en bekräftelse på att de är lika mycket värda som den avlidne. Ofta försöker barn trösta och beskydda sina föräldrar: * var inte ledsen, du har ju mig. * farmor, om du tror att lillasyster ska dö så får du inte säga det till mamma för hon blir så ledsen då. Barn kan vara till stor tröst i sådana situationer och vi ska ge dem lov att visa att de bryr sig om oss, erkänna hur gott det gör att de tänker på oss. På samma gång kan barnens omtanke vara en signal för oss att vi behöver ägna tid åt att förklara våra känslor, att det är tillåtet att vara ledsen - att vår sorg, ledsnad och bedrövelse betyder att vi tyckte så mycket om den som dött. Genom att sätta ord på känslorna kan barnen lära sig för livet. Vi lär dem att skapa ett känsloregister och en förmåga att hantera de känslor som de kan använda vid motgångar eller livskriser senare i livet. Ge barnen tid Barn bygger upp sin förståelse genom frågor och samtal om det som hänt: * vad får lillebror att dricka i graven? 18

19 * åt vilket håll ligger han i kistan? * fortsätter håret att växa? När frågorna upprepas, visar detta att barnens begrepp om dödens olika aspekter utvecklas gradvis. Det är som om de för varje ny fråga letar efter en ny pusselbit och upprepade gånger undersöker denna. Föräldrars och andra vuxnas tålamod ställs genom detta på hårda prov - detta i en situation när de har dåligt med krafter. Det är ändå viktigt att barnen får lov att ställa sådana frågor, att de får tid på sig att förstå vad som hänt. Frågorna är oftast närgångna och smärtsamma för de vuxna; de träffar mitt i det som är så tungt att ställas inför: * vet du säkert att vi inte kommer att träffa honom igen? * sitter mamma uppe i himlen och tittar ner på oss? * nu när Lisa dött vill jag ha hennes rum. Vuxna behöver förbereda sig på den typen av tankar och frågor som barnen kan umgås med, så att de får en sorts mental beredskap för barnens frågor och deras sätt att bete sig. Om man inte har svar på en fråga ska man säga det. Om en fråga gör ont och man behöver tid att tänka innan man svarar, kan man säga det känns svårt att svara på detta nu, lår mig få tänka på detta en stund så kan jag svara sedan. Genom rådgivning till de vuxna vårdhavarna kan de bli förberedda på barnens reaktioner och därigenom bättre ta hand om dem och svara på deras frågor. Man hanterar ofta det skedda genom att uppehålla sig vid den som gått bort. Man tar fram fotoalbum, videofilmer och andra minnen, man besöker kyrkogården. Genom att exempelvis titta på bilder, kan barnen återuppleva saker och ting de gjort tillsammans med den bortgångne. Mindre barn kan omskapa händelsen i lek för att kunna hantera den bättre. Leken bidrar till att skapa sammanhang och ordning i det tankemässiga uppror eller kaos som barnen upplever. Genom leken faller bitar av pusslet på plats och de kan steg för steg skapa trygghet i tillvaron igen. Följande exempel visar hur leken kan användas för att aktivt bearbeta och hantera ett dödsfall: Björn, 7 år, gick ofta ensam till sin brors grav, kyrkogården låg på vägen till skolan. Han hade gjort en liten grav vid sidan om broderns grav och där begravde han en geting i en liten kista han gjort av tändstickor. Han berättade för föräldrarna att man inte fick röra den; efter ett par månader grävde han upp den igen för att se vad som hade hänt med getingen Barn använder sig inte av lek när de väl klarat av en situation utan som ett led i att hantera det inträffade. Leken är en sorts fristad, där barnen kan ta ut delar av skakande upplevelser och sedan sätta ihop dem igen - och de kan göra detta oberoende av verkligheten. I leken kan de vända och vrida på förloppet och minska spänningar genom att låta händelsen få ett lyckligt slut. Stimulera känslomässig bearbetning 19

20 Den känslomässiga hanteringen av ett dödsfall sker bäst genom en öppen kommunikation i familjen. Om en av familjemedlemmarna går bort, är det synnerligen viktigt att man tillsammans pratar om det som har hänt. Hjälp från en utomstående kan göra det hela lättare för hela familjen att prata tillsammans, vilket kan vara särskilt viktigt om dödsfallet skedde plötsligt och oväntat. Ångest och rädsla ökar efter ett dödsfall och därför är det viktigt att så mycket som möjligt är som vanligt, både hemma och på dagis eller i skolan. Genom att gamla och invanda rutiner finns kvar, kan det skapa en trygghet mitt i det hemska och kaotiska. I hemmet bör man göra så små förändringar som möjligt. En del föräldrar tror att det är bäst för barnen att vistas hos mormor eller farfar eller hos goda vänner direkt efter dödsfallet för att de själva inte klarar av att ta hand om dem på ett bra sätt. Det man inte tänker på eller inte vet om är hur utsatta framför allt små barn är för förändringar. Det är allra oftast mycket bättre att barnen får vara tillsammans med föräldrar som sörjer än att bli förvisad till andra. Att bli placerad hos andra människor kan medföra en stark ångest för att föräldrarna också ska dö. I vissa situationer är föräldrarna så hårt drabbade att de inte är i stånd att ta hand om barnen på ett bra sätt. Då bör man helst försöka få någon närstående att komma till bostaden för att hjälpa till istället för att barnen ska tvingas flytta. Barn behöver få försäkringar om att de kommer att tas om hand. Framför allt om det är föräldrarna som dör, kan de ha en stark ångest som rör vem som ska tillgodose deras vardagsbehov. De måste, om det är möjligt, få höra att de inte behöver flytta, att de kommer att ha pengar till mat och kläder (genom försäkringar t.ex.). Mindre barn kan gå och undra vem som kommer och lagar mat åt dem, de bör så tidigt som möjligt få svar på sådana frågor. Krisbehandling och terapi för barn Barn ska ha hjälp av vuxna som genom sin närvaro kan låta barnen uttrycka sina tankar och känslor, för att omgivningen ska acceptera deras sorg och ha tålamod dem en längre tid. Det finns emellertid saker som sker så snabbt, så dramatiskt och som kan vara så extrema att barnen utan tvivel behöver professionellt stöd. Det finns också barn som trots den bästa uppföljning och stöd från den närmaste omgivningen behöver ha hjälp av kompetent och professionell personal. Exempel på situationer där man kan rekommendera sakkunnig hjälp är följande: * om det rör sig om mord eller självmord * om barn har bevittnat föräldrars eller syskons död eller om dödsfallet skedde plötsligt och dramatiskt. * om barnet objektivt sett hade ansvar för dödsfallet, om barnet t.ex. var barnvakt vid en plötslig spädbarnsdöd eller var närvarande då det hände. Professionell personal kan ge föräldrar och efterlevande råd som hjälper dem att tillgodose barnens behov, de kan också tillsammans med föräldrarna ta ställning till om barnen behöver individuell hjälp. Om barnen före ett väntat dödsfall uppvisar mycket starka reaktioner, om sorge-reaktionerna inte går över eller personlighetsförändringar uppstår, bör man tidigt ta kontakt med exempelvis en psykolog. 20