Slutrapport SSWF 11-1 / 40-3 ANSUN Partnerskap Alnarp

Transkript

1 Slutrapport SSWF 11-1 / 40-3 ANSUN Partnerskap Alnarp Effektivare övervakning av betande nötkreatur i större och/eller svåröverblickbara betesmarker med hjälp av GPS en pilotstudie Efficient monitoring of grazing cattle on large and complex semi-natural pastures with the support of GPS - a pilot study Anders H. Herlin

2 Innehåll Sammanfattning... 3 Introduktion... 4 Material och metoder... 5 Resultat... 6 GPS-positioner... 6 Användning av GPS positioner för tillsyn... 6 Tillsyn med hjälp av GPS positioner... 6 Diskussion... 8 Slutsatser... 9 Referenser... 10

3 Sammanfattning Tillsyn av betesdjur i naturbetesmarker kan vara tidskrävande därför att betesmarken kan vara svår att överblicka p g a terräng och vegetation. Om man förser några djur i flocken med GPS-enheter som är kopplade till mobilnätet och som ger positioner vid några utvalda tillfällen per dygn så underlättas tillsynen i och med att man kan finna djuren snabbare. På Göholms egendom i Blekinge förseddes 5 djur med GPS-enheter som potentiellt vardera gav 2 positioner per dygn. Betesdjuren vistades på betet under 171 dagar från början av maj till strax efter mitten av oktober. Potentiellt skulle GPS-enheterna ge 1222 positioner varav 535 positioner verkligen gavs från GPS-enheterna, vilket av en effektivitet på 43,4%. De fyra enheter som hängde under halsen hade väsentligt sämre effektivitet än den enhet som satt på nacken på djuret, vilken frambringade 77,4% av de potentiella positionerna. Djurhållaren var mycket nöjd med att använda GPS som hjälpmedel. En rad olika faktorer behöver beaktas om man skall använda GPS på betesdjur. De viktigaste är: GPS-enhetens effektivitet kan variera efter modell och fabrikat, batterikapaciteten som bestämmer hur många positioner som kan ges från enheten och därmed hur lång tid som man kan förvänta sig att GPS-enheten är användbar, enheten behöver hållas på nacken vilket åstakommes med en motvikt i halsbandet under halsen, mobilnätets täckning i den aktuella betesmarken kan variera beroende på terräng, vegetation och mobiloperatör och enheterna behöver också vara tillräckligt robusta för att tåla väder, vind och övriga påfrestningar som när djuren betar i buskage. Alla dessa faktorer behöver man ta hänsyn till innan man beslutar sig för att använda GPS-tekniken för att övervaka och finna betesdjur i naturbetesmarker. I många fall är GPS-tekniken ett värdefullt hjälpmedel för de djurhållare som har större svåröverblickbara betesmarker och där man vill minska på tiden som används för att finna djuren i denna.

4 Introduktion För att underlätta övervakningen och få in kontinuerliga registreringar på samma individ över en längre tid så kan GPS användas. Över det senaste decenniet så har GPS tekniken använts för att kartlägga beteendemönstren hos vilda djur. Exempel på arter i Norden där GPS använts för att kartlägga rörelsemönster är älg, hjort, ren, varg och björn. GPS tekniken har också används för att kartlägga fårs och nötkreaturs nyttjande av betesmarker (Ganskopp, 2002). Ett halsband med GPS sändaren sätts fast på kon, halsbandet fångar upp lagrar sedan GPS positioner på förutbestämda tidsintervaller. Vissa av halsbanden lagrar även temperaturen och registrerar om djuret ligger eller står upp. Använder man positionerna från GPS mottagaren tillsammans med ett geografiskt information system (GIS), så kan man se djurens spridning och rörelse på en karta över landskapet (Turner m.fl. 2001; Swensson & Herlin, 2007 ). Denna information är mycket användbar i forskning rörande nötkreatur på bete och har bl.a. används till att selektera ut betesdjur som ställer till med negativa miljöeffekter på land och i vatten i USA (Derek m.fl. 2005) eller hur variationer i landskapet, jordart och gröda påverkar nötkreaturs betessätt (Koosta m.fl. 2001). Tillsyn av betesdjur kan vara tidsödande på naturbetesmarker som är komplexa i topografi och vegetation. Genom att förse djur med GPS sändare kan djurens position erhållas i på dator eller i en mobiltelefon. Den som ser till djuren kan då direkt gå till dessa djur och eftersom nötkreatur är flockdjur kan övriga djur troligen snabbt upptäckas och tillses. Denna teknologi började användas för mer än 10 år sen på djur som vistades på de mycket stora betesmarker som finns i USA. GPS-teknologin har de senaste åren blivit väsentligt billigare och den används numera regelmässigt i renskötseln. GPS tekniken har de senaste 10 åren inneburit landvinningar i studiet av betesdjur och kunskap om hur man kan utnyttja betesmarker och hur vatten och betesmarkstyper påverkar djurens rörelser och uppehållsorter (McMahon, 2007; Kjellqvist, 2008; Clark, 2008). GPS har nu också utvecklats för att kunna användas i den dagliga skötseln och tillsynen (Farren, 2011). I Norge används GPS i bl. a. fårskötseln där fåren släpps upp på fjället under sommaren och där kan de vara svåra att finna utan GPS. Tillsynen av djur på betesmarker har tidigare varit föremål för studier då bristande tillsyn kan leda till allvarligt lidande. Genom att regelbundet förknippa tillsynen med foder kan djuren läras att röra sig mot vissa platser där sen tillsynen sker (Lundberg et al., 2006). Dock kan det i större flockar bli problem med hög rörlighet hos djuren vid sådan utfodring och därmed svårigheter att se avvikelser i beteende och det kan även vara riskfyllt när många djur tränger på för att få foder. Om djurskötaren inte förknippas med foder kan tillsyn underlättas genom att vi tror att avvikelser från normalt beteende, dvs. tecken på sjukdom, kan vara lättare att upptäcka i ett tidigt stadium samt att det blir säkrare. En effektivare tillsyn medger att djur kan hållas på stora och komplexa betesmarker vilket är av stort samhällsintresse för bl a naturvården utan att kompromissa med djurens välfärd. Möjligheterna att genomföra en effektiv tillsyn av betesdjur är av starkt etiskt intresse då djur som behöver tas om hand förmodas snabbare kunna identifieras och uppspåras. Därmed kan djurlidande minskas. Målsättningen med denna pilotstudie är att studera och samla erfarenheter kring användning av GPS som hjälpmedel för att lätt finna och utöva tillsyn på betesdjur i svårtillgängliga och komplexa betesmarker.

5 Material och metoder På Göholms egendom utanför Ronneby i Blekinge finns ett större naturreservat som betas av nötkreatur. Området är svåröverblickbart p.g.a. topografi och mycket skog men även mer eller mindre öppna partier finns (Figur 1). Karta överområdet finns i figur 2 i resultatdelen. I samarbete med betesarrendatorn, förseddes fem djur ungnöt med GPS enheter (Contact RDT, Followit Lindesberg AB, Lindesberg) vilka sände position två gånger per dygn via mobiltelefonnätet till en server: Där kan brukaren logga in och inhämta aktuell position för enheten. Positionerna angavs på en karta i en webläsare. Tidpunkterna för positionerna för respektive GPS-enhet och djur var kl. 07 och 13, 08 och 14, 09 och 15, 10 och 16 samt 11 och 17. Dock förlorades en GPS-enhet tidigt i studien (som gav positioner för kl. 07 och 13). På ett djur kunde GPS-enheten hållas på plats på nacken genom en motvikt i halsbandet. Övriga GPS-enheter hängde i halsbandet under huvudet. Dagliga noteringar gjordes av hur lång tid det tog att finna djuren utifrån aktuell GPS-position och hur lång tid det tog innan samtliga djur synts till. En del tillsynstillfällen gjordes utan tillgång till GPS-position. Betesperioden påbörjades 4 maj och djuren togs hem 22 oktober. Totalt finns 171 dagsnoteringar om tillsynen. Ytterligare ett en GPS-enhet av annat fabrikat inköptes (Telespor OVIS GSM, Telespor AS, Tromsö, Norge). Denna föll dock av djuret inom en kort tid, återfanns men kunde inte användas i studien då det krävdes att djur infångades. Djurhållarens erfarenheter inhämtades genom ett flertal kontakter under och efter betessäsongen. Djurhållaren fortsätter använda utrusningen som hjälpmedel att tillse djuren. Figur 1. Betesdjur i de mer öppna partierna.

6 Resultat GPS-positioner Totalt gav de fem GPS-enheterna 535 positioner vilket var 43,4 % av antalet potentiellt möjliga. Antalet positioner producerades varierade mellan enheterna. Den enhet som hade störst andel fångade positioner var den enhet (155) som positionerats på nacken i stället för under halsen, vilket var fallet för de övriga. Andelen positioner av de potentiellt möjliga som kunde avläsas var 77,4 % på enhet 155 (Tabell 1). Tabell1. Antal observationsdagar, antal potentiella och funna positioner och andel funna positioner från GPS-enheterna. Enhetens nummer 151* 152** *** Tidpunkter för position, kl. 07/13 08/14 09/15 10/16 11/17 Totalt antal dagar antal potentiella positioner antal funna positioner andel funna positioner, % 17,9 36,3 32,7 39,8 77,4 43,4 * Inga positioner efter ; ** ; ***djuret utsläppt med GPS på nacken Användning av GPS positioner för tillsyn Under de 171 dagarna som djuren var på bete användes GPS-positioner som hjälp för att finna djuren vid 116 dagar. Vid 55 dagar användes inte positioner från GPS-enheterna. Flest positioner användes från enhet 155 medan från enhet 151 användes 2 positioner. Från enheterna 152, 153 och 154 användes 15, 13 och 25 positioner respektive samt en position från Telespor OVIS GSM enheten. Tillsyn med hjälp av GPS positioner Enligt betesarrendatorn var det oftast lätt att finna djuren efter den GPS position som användes. I genomsnitt behövdes 55 minuter med en standard avvikelse på 31 minuter, att finna djuren från den tidpunkt som användes som för positionsbestämningen. Det hände att tillsyn gjordes en bra stund senare efter den senaste GPS positionen. Kortast tid att finna djuren var 5 minuter och som längst behövdes 3 timmar och 5 minuter från den tidpunkt som gav senaste position hos något djur. Tillsynsarbetet kan ha påbörjats betydligt senare än tidpunkten för den använda djurpositionen. Vid två tillfällen gick heller inte att hitta djuren då försök till tillsyn gjordes sent på kvällen och vid mörkrets inbrott. Djuren kunde också vara utspridda vilket gjorde att tillsynen tog lång tid eller att alla djur inte kunde upphittas. Det kan ganska lång tid att komma till vissa områden på betesmarken då det saknades vägar i området och endast var relativt lätt att komma in i betet från vägen på norrsidan och från den östra sidan. I huvudsak uppehöll sig djuren för de använda positionerna i gräsmarksområdena vid vägen, vid kusten och i de mer öppna områden vid viken i den västra delen av området, se figur 2. Tillsyn utan hjälp av positioner från GPS-enheterna gjordes i 55 tillfällen. Vi dessa tillfällen var djuren oftast lätta att finna då den ofta befann sig på områden med bra betestillgång som vid kusten eller nära vägen. Dock registrerades inte tiden från när tillsynen påbörjades. Från det att djurhållaren på träffat djur till dess att tillsynen tog det 35 minuter med en standard avvikelse på 26 minuter. Kortast tid att tillse alla djur var 5 minuter och längst tid var

7 3 timmar och 40 minuter. Vid 9 tillfällen gick det inte att finna alla djur. Fem av dessa tillfällen inträffade när GPS-position inte användes. Figur 2. Positioner på djur från GPS-enheterna som användes vid tillsynen när GPS-position använts som hjälp för tillsyn.

8 Diskussion Enligt djurskyddslagen skall nötkreatur på bete tillses minst en gång per dag. En sådan tillsyn behöver vara effektiv och ändamålsenlig. Större naturbetesmarker är ofta svåra att överblicka och att finna djuren kan vara tidsödande. En variant att räkna in djuren är att ge djuren kraftfoder på en viss plats på fast tid varje dag, ev. i kombination med lockljud. I större betesmarker kan detta vara svårt att genomföra. När det gäller val av GPS-utrustning som hjälpmedel för att övervaka och lättare finna betesdjur så är batteritiden helt avgörande. När väl djuren är släppta på bete finns hos de flesta små möjligheter att flera gånger fånga in djuren för att byta batteri i enheten (alt. byta enhet). Batteriets hållbarhet (förutom dess tekniska kapacitet) är avgörande på hur många positioner man önskar att den fångar och sänder per dag. En lämplig nivå för de billigare enheterna är 2 till 3 positioner per dag. Har man råd med dyra GPS enheter och batterier man få positioner varje timme eller t o m tätare än så. Men sådana enheter kostar 5-10 ggr mer än mindre och billigare enheter. Kostnaden för de mindre enheterna uppgår till runt 2000 medan stora enheter med kapacitet för positionsbestämningar kostar kr. Troligen har de dyrare enheterna också en större effektivitet när det gäller att fånga upp positioner. Rent strategiskt kan det vara bättre med flera GPS enheter på olika djur eftersom uppkoppling till GSM-nätet kan variera ganska mycket lokalt i naturbetesmarker. Med positionsangivelserna utspridda över dagen så återfinns säkert positioner som kan vara användbara. En viss flexibilitet hos den som tillser djuren att kunna använda olika positioner förutses förstås. GPS-enhetens effektivitet, dvs hur många positioner den genererar av de potentiellt möjliga är viktigt. Helt uppenbart var att andelen uppfångade positioner var alldeles för lågt på de enheter som hängde i halsbandet under halsen. Den GPS-enhet som hölls på nacken genom en motvikt i halsbandet hade en acceptabel effektivitet som närmade sig 80%. Satelitsignalerna som används för positionsbestämningen är tämligen svaga signaler och de kan lätt skuggas ut av tät skog och terräng. Även GSM-täckningen kan vara dålig i naturbetesmarker. För en djurägare som funderar på att använda denna teknologi få fundera på hur bra GSM-täckningen fungerar i de egna betesmarkerna. GPS-enheterna ställs vanligen in centralt från leverantören men i bättre och dyrare enheter kan man själv ställa in när och hur ofta enheten skall bestämma position. GPS-tekniken utvecklas och enheterna blir billigare, driftsäkrare och de kan innehålla flera funktioner som temperaturmätning eller varna om djuret avvikit från normal aktivitet, sk. dött djur varning. Det finns ett flertal fabrikat på marknaden. De saker man bör beakta är om fabrikat och enhet är utvecklat för användning för djur, enheten måste var tillräckligt robust och tålig mot klimatet, att den ger en stor andel positioner av de möjliga och att den säkert håller sig kvar på nacken

9 Slutsatser Det är svårt och tidsödande att utöva tillsyn av betesdjur i stora och svåröverblickbara betesmarker. Genom att förse åtminstone en del av betesdjuren med GPS-enheter som genom mobilnätet förser djurhållaren med aktuella positioner kan tillsynen effektiviseras. Följande saker behöver beaktas: - Att enheten är effektiv och utvecklad för ändamålet - Antal enheter och positioner per dag som behövs för att övervaka en flock. Ett minimum av 2 enheter och 2 positioner per dag kan behövas för att slippa dagar när inga positioner angetts - Att enheten sitter öppet på nacken för högsta möjliga effektivitet - Att mobiltäckningen i betesmarken är tillräckligt bra

10 Referenser Clark, P Using GPA-based, animal tracking systems to evaluate effects on landscapescale disturbance on livestock distribution and activity patterns. IN: Abstracts of the 61st Annual Meeting of the Society for Range Management. January 26-31, Louisville Farren L GPS Collars Track Cattle On Range. Hay and Forage Grower Ganskopp D Tracking Movement of Cattle With Satellites Agricultural Research Magazine 50, No. 8 ( ) Kjellqvist; S Determining cattle pasture utilization using GPS-collars Studentarbete (Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för husdjurens miljö och hälsa) vol Lundberg A., Keeling L., Petersson L., Training and timing How to facilitate the daily inspection of extensively kept cattle. Ur Proc 40th Int. ISAE Congr. (Eds Mendl et. Al.), Univ. of Bristol, 240 McMahon B Invisible fence uses GPS to keep cattle in. The Guardian, Friday June Swensson, C. & Herlin, A Using GPS and GIS in livestock production. XXII International Cartographic Conference, 4-10 August Moscow. Abstract of papers, p 150. paper Turner, LW, Udal, MC, Larson, BT, Shearer SA Monitoring cattle behavior and pasture use with GPS and GIS Canadian Journal of Animal Science (2000) Volume: 80, Issue: 3, Pages: