Kvinnor, män och allt däremellan

Transkript

1 Institutionen för arkeologi och antik historia Kvinnor, män och allt däremellan - En studie om osteologiska och arkeologiska könsbedömningar på fragmenterade skelett Författare: Louise Högberg Kandidatuppsats 15 hp i Arkeologi med inriktning Osteologi C VT 2017 Handledare: Gustav Malmborg

2 Abstract Högberg, L Kvinnor, män och allt däremellan En studie om osteologiska och arkeologiska könsbedömningar på fragmenterade skelett. Högberg, L Women, men and everything in between A study about osteological and archaeological sex determination on fragmented skeletons. The methods of sex determination through skeletons or through objects in graves has been used on and off since the nineteenth century. Most of the osteological methods are however developed on intact bones, and the archaeological method assume that jewelry is female associated and weapons are male associated. A tendency to choose the archaeological sex determination above the osteological sex determination can be spotted as well. The study examines how the osteological sex determination methods could be used on fragmented skeletal remains, and question the archaeological sex determination method with a gender perspective. This will be achieved by analyzing thirteen graves from a burial ground in Lekarehed, Lärbro parish (socken), Gotland. The skeletal remains were excavated in 1878 and 1951 and is dated to late Bronze age early Iron age and the Viking age. The aim with this study is to get a deeper understanding of how the methods can be used, and to shed light on the stereotypical view on femininity and masculinity that exists. The aim is also to emphasize that the most important and most interesting information comes from the discussion of the problems that exist in these methods, and that the most important thing is not to decide what is feminine or masculine, or to choose one method in front of the other. The analysis resulted in one certain, four uncertain and eight graves without sex determination regarding the osteological method, and two certain, one uncertain and ten graves without sex determination regarding the archaeological method. In the discussion, the problems with putting the woman and the man as pairs of opposition is brought up, because it excludes the graves that cannot be put in one of these two categories. The objects in the graves can represent something other than sex as well, for instance age or status. The cooperation between the osteologist and the archaeologist is important for the knowledge to evolve and to carry on. By looking at the material in a new way, new insights will perhaps come forth. Keywords: osteological sex determination, archaeological sex determination, feminine, masculine, gender. Nyckelord: osteologisk könsbedömning, arkeologisk könsbedömning, kvinnligt, manligt, genus. Omslagsbild: en närbild på ett fragmenterat skelett (anl. 16B) inklusive föremål; ett dosformigt spänne, en pärla (?) och ett ringspänne. Bilden tagen från Riksantikvarieämbetets Antikvarisktopografiska arkiv. Foto: Erik Nylén. Kandidatuppsats i Arkeologi med inriktning mot osteologi 15 hp. Handledare: Gustav Malmborg. Ventilerad och godkänd Louise Högberg. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3, Visby, Sweden.

3 Tack Jag vill rikta ett tack till min handledare Gustav Malmborg och professor Sabine Sten som alltid hjälpt och kommit med tips. Jag vill även tacka min kollega och vän Theresa Hedenstedt som hjälpt till under den osteologiska analysen och när andra frågor uppkommit. Tack till mina föräldrar som alltid stöttat och peppat när vägen till en färdig uppsats ibland känts lång. Tack mormor för att du från första början intresserade mig för den här utbildningen. Sist men inte minst vill jag tacka min pojkvän Carl Thyrén för sina kommentarer och kritik och för att du alltid tror på mig.

4

5 Innehåll 1. Inledning Bakgrund Forskningshistorik Syfte Frågeställningar Källkritik Avgränsning Material Gravfältet Anläggningarna Anläggning Anläggning Anläggning Anläggning Metod Osteologisk könsbedömning Arkeologisk könsbedömning Osteologisk åldersbedömning Patologier Teori Könsbedömningar och genus Resultat Analysen av gravarna Anläggning Anläggning 1A Anläggning 1B Anläggning 1C Anläggning 1D Anläggning 16A Anläggning 16B Anläggning 16C + lösa ben Anläggning 16D (16)... 23

6 Anläggning 17A (17) Anläggning 17B Anläggning 18A och 18C (18) Sammanställning Diskussion Osteologin; säkerhet och problematik Arkeologin; säkerhet och problematik Vad representerar föremålen? Kvinnor och män i tid och rum; och som motsatspar Genus inklusive eller exklusive? Osteologin och arkeologin; motsägande metoder? Slutsats Sammanfattning Litteraturförteckning Illustrationsförteckning Tabellförteckning... 37

7 1. Inledning 1.1. Bakgrund Sedan början av programmet Arkeologi och antik historia har jag funderat kring genus och feminism, eftersom mycket kurslitteratur visar på en stereotypisk bild av forntiden och dess människor. Ett exempel på det finns i Svenfelt (2009: 103) skrivet av Holck (1986: 173): Apart from one case all the sex-determinable grave finds were those of male individuals, and this leads us to believe that the bearclaws have been a form of a grave gift attributed to the man the strong and brave warrior and defender of the Iron Age society in death as well as in life. Holck målar upp en bild kring järnåldersmannen som krigare och försvarare, och använder björnklor som underlag för det. Idag har andra arkeologer kommit fram till att björnklor också kan förekomma i kvinnogravar (exempelvis Hårding 2002: 219). Ett annat exempel från samma text som gjorde mig fundersam var Sigvallius analys av ett kremerat skelettmaterial från Spånga i Uppland 1994, där hon jämförde den osteologiska och arkeologiska könsbedömningen. I de fall där resultaten var olika, togs hänsyn till föremålen och kön bedömdes utifrån de könsindikerande föremålen, och i de fallen könsindikerande föremålen saknades, användes de osteologiska resultaten (Svenfelt 2009: 93). Jag började läsa in mig på arkeologiska könsbedömningar och fann att den vanligaste synen på föremål i gravar är att de är manligt eller kvinnligt associerade; svärd och andra vapen är manliga, spännen och andra smycken är kvinnliga (exempelvis Jesch 1991: 14). Ofta är det som Sigvallius skriver, att om den osteologiska och den arkeologiska könsbedömningen säger emot varandra, bedöms den ena att vara säkrare än den andra (exempelvis Bennett 1987: 102). En tanke som hela tiden har funnits är: hur kan de veta och anta att vapen är manliga och smycken är kvinnliga? Och hur kan vi veta att exempelvis en yxa är ett vapen och inte ett redskap? Vet vi tillräckligt mycket om forntida samhällen och dess funktion för att kunna anta det? I de flesta fall verkar det som att synen på kön och genusdefinitioner är baserad på hur vi i samtiden ser på genus och hur en man och kvinna ska bete sig (exempelvis Arwill-Nordblah 2001: 10f). Genom att analysera 13 anläggningar med tillhörande föremål från ett gravfält i Lekarehed, Lärbro socken, Gotland, vill jag undersöka den osteologiska könsbedömningen och den arkeologiska könsbedömningen med ett genusperspektiv för att se om det för det första: går att göra både osteologiska och arkeologiska könsbedömningar på skelettmaterialet, för det andra: varför de blir problematiska, och för det tredje: varför det är intressant att de blir problematiska Forskningshistorik I början av arkeologin som disciplin låg vikten på de forntida föremålen och vad de kunde utröna, men det var också en del forskare som började diskutera vad skeletten kunde bidra med. År 1823 skrevs en bok av Florman om osteologi, som möjligen kan kallas för Sveriges förste vetenskaplige osteolog (During 1993: 15). Under 1900-talet växte osteologin och många metoder utvecklades (exempelvis Brothwell 1981, Bass 1987 samt Buikstra & Ubelaker 1994), vilket har gjort det möjligt att ta reda på bland annat kön, ålder, kroppslängd och sjukdomar på okända individer i gravar (During 1993: 32). Det var under 1830-talet frågan om åtskiljandet mellan mans- och kvinnogravar genom 5

8 föremål först började diskuteras inom arkeologin (Hjørungdal 1996: 150). Det bestämdes att synålar främst skulle ses som kvinnliga föremål och vapen som manliga; tanken var emellertid inte konsekvent och nya kriterier skapades i samband med att fler gravar grävdes. Det som till slut blev bestämt var att kvinnogravar definierades utifrån smyckesföremål av olika slag, och mansgravar definierades fortfarande utifrån närvaro av vapen (Hjørungdal 1996: 153). Under 1870-talet i Danmark omklassificerade Nationalmuseum i Köpenhamn sitt fyndmaterial, vilket inte skedde endast efter tidsperioder eller i geografiska grupper, utan även efter könstillhörighet (Hjørungdal 1992: 34). Det som diskuterades var vilka föremål som kunde bestämmas till kvinna respektive man, och vilka roller den forntida kvinnan och mannen kunde tillges. Det tolkades som att eftersom det hittats många vapen i manliga bronsåldersgravar, var männen krigare. Däremot visade kvinnans långa klädesplagg och smycken på ett lugnt liv. De könsindikerande föremålen blev problematiska när det upptäcktes dolkar i vad som ansågs vara kvinnogravar från bronsåldern, och tolkades på det sättet att vissa kvinnor kunde var krigiska. De krigiska kvinnorna var emellertid en minoritet och de flesta kvinnor under bronsåldern fann mest troligt sin lycka i familjelivet (Hjørungdal 1996: 155). En annan tolkning var att dolken använts för att skydda sig med i orostider, men inte för att gå till angrepp med (Hjørungdal 1992: 35). Osteologin hade vid detta skede inte kommit in i arkeologin än, även om det fanns forskare som diskuterade det; introduktionen kom in senare, bland annat i form av mätningar av skelettlängd i graven (Hjørungdal 1996: 152). Könsbedömning genom föremål i forntida gravar är en metod som går långt tillbaka i tiden, dock saknar den kontinuitet, och metoden att bedöma kön genom föremål låg i princip nere inom nordisk arkeologi från 1910 till ungefär 1970 (Hjørungdal 1992: 35). Även om det gjordes en del könsbedömningar genom föremål under denna tid, diskuterades sällan sociala förhållanden och föremålens betydelse för individen i graven. Under 1970-talet utvecklades kvinnorörelsen och feminism och genus började bli en del av många discipliner, inklusive arkeologin (Hjørungdal 1994: 144), men det var inte förrän talet som ett flertal artiklar publicerades i bland annat USA och Norge (Engelstad 2007: 217). Det som ville uppnås var ett inkluderande av kvinnor, både i arkeologin som disciplin men också i forntiden, eftersom traditionella arkeologiska tolkningar av förhistorien övervägande var androcentriska (manscentrerade) (Conkey & Gero 1991: 15, 39; Balme & Bulbeck 2008: 6; Engelstad 2007: 217; Werbart 2002: 139; Hjørungdal 1992: 37). Arkeologer med genusinriktning kritiserar tidigare och nuvarande modeller av förhistoriska och historiska samhällen, genusroller, relationer och ideologier. De presenterar också nya studier på arkeologiska material genom att fråga nya (feministiska) frågor till det redan existerande materialet (Engelstad 2007: 218). År 1984 publicerade Margaret Conkey och Janet Spector Archaeology and the Study of Gender, som anses vara en klassiker när det gäller arkeologisk genusforskning. De tog upp att den traditionella anglosaxiska arkeologin är sammanbunden med den västerländska vite medelklassmannens sociala liv och föreställningsvärld, och att arkeologernas olika konstruktioner av forntiden reflekterar samtidens dominerande kön och klass (Hjørungdal 1992: 37). Under 1980-talet var det svårt att få feministiska analyser av genus publicerade i akademiska tidskrifter. Mycket av det som publicerades inom arkeologi i Skandinavien betonade empiriska studier framför kritiska, analytiska och teoretiska perspektiv (Engelstad 2007: 222). Problem löstes delvis genom etableringen av en ny tidskrift kallad K.A.N., Kvinner i arkeologi i Norge år De första utgåvorna av K.A.N. var tydligt feministiska och de medverkande förespråkade en teoretisk ändrad inriktning av arkeologisk forskning som presenterade diverse visioner om vad en annorlunda och mer relevant arkeologi skulle kunna, och borde, vara (Engelstad 2007: 220). Tidskriften nådde inte endast ut till norska arkeologer utan också till en större nordisk publik, i synnerhet Sverige (Engelstad 2007: 221). I slutet av 1980-talet kunde en förändring ses inom arkeologin, bland annat i Norge och England, i samband med den postprocessuella arkeologin introducerad av Hodder (1982a, b) samt Shanks och Tilley (1987a, b). Den sista utgåvan av K.A.N. publicerades 2005, bland annat på grund av två orsaker: manuskripten till tidskriften reducerades för att de skulle publiceras på engelska, och för att det 6

9 blivit enklare att publicera artiklar med genusperspektiv i andra tidskrifter (Engelstad 2007: 221). Genusperspektivet inom arkeologi blev stort i Norge och i Sverige på 1980-talet, men det har inte fått samma uppsving i Danmark, Island och Finland (Engelstad 2007: 222). Karriärmöjligheterna har varit sämre för kvinnor i Danmark och Finland. Engelstad lyfter fram frågan om hur det kan komma sig att i fem länder med liknande och relaterade arkeologiska traditioner, har så pass skilda utvecklingsbanor när det gäller genusanalyser. Det finns en del arkeologer som har använt sig av en indelning av föremål i kvinnliga och manliga för att undersöka samband i det, bland annat Petré (1984; 1993), Bennett (1987), Carlsson (1988) och Hjørungdal (1991, dock i ett försök att granska utifrån ett feministiskt perspektiv). Alla kommer mer eller mindre fram till att vapen är manligt associerade och smycken är kvinnligt associerade, ofta genom analyser på större material. Calleberg (2015) har skriver om ringspännen och att de ofta tolkas som en del av den manliga dräkten, men att ringspännen också hittas i arkeologiskt könsbedömda kvinnogravar. Hon diskuterar hur det kan komma sig att dessa manliga ringspännen hamnar i de kvinnliga gravarna Syfte Syftet med uppsatsen är att få en djupare förståelse för hur de osteologiska och arkeologiska könsbedömningsmetoderna fungerar på ett fragmenterat skelettmaterial; om de går att användas och hur informationen som kommer utifrån dem kan tolkas. Syftet är också att genom att granska den arkeologiska könsbedömningen med ett genusperspektiv försöka belysa den stereotypiska synen som finns/har funnits på kvinnligt och manligt, och öppna upp för en eventuell ny syn som inte sätter kvinnan och mannen som motsatspar. Det finns även en vilja att uppmärksamma att den viktigaste och mest intressanta informationen kommer utifrån diskussionen av problematiken, och att det viktigaste inte är att bestämma vad som är kvinnliga och manliga föremål, eller att välja den ena metoden framför den andra Frågeställningar För att utreda problematiken med fragmenterat skelettmaterial och osteologiska och arkeologiska könsbedömningsmetoder, presenteras nedan tre stycken frågor som ska diskuteras: Hur säker blir en osteologisk könsbedömning på fragmenterade skelett? Vad finns det för problematik med att förlita sig på den arkeologiska könsbedömningen? Vad händer om de olika metoderna säger emot varandra, och vad händer om de inte gör det? 1.5. Källkritik När det gäller den osteologiska könsbedömningen kan de morfologiska metoderna vara problematiska eftersom de endast använder syn och känsel, och olika resultat kan komma från olika osteologer på samma material. Vissa metriska metoder specificerar inte heller på hur mycket material den är utarbetad på, vilket gör att säkerheten kan vara svår att bedöma. Osteologiska könsbedömningar på fragmenterade skelett blir svårare att utföra på grund av att de könsindikerande karaktärerna som finns på ett skelett ofta är frånvarande eller inte användbara på grund av fragmenteringsgraden. Därför finns det alltid en risk att könsbedömningarna blir felaktiga. När det gäller de arkeologiska könsbedömningsmetoderna är de främst utvecklade för platsen som undersökningen gjordes på, och endast Carlsson (1988) har gjort sin undersökning 7

10 på Gotland. Petré (1993: 152) menar att det kan finnas lokala och regionala skillnader mellan kvinnliga och manliga föremål och att inga generella slutsatser borde dras från ett material Avgränsning I skelettmaterialet fanns det från början 19 anläggningar, vissa innehållande flera gravar. I skelettmaterialet från Historiska museet (SHM) i Stockholm, där allt material är samlat, fanns anläggningarna 1, 5, 6, 8, 9 och 11 19, alltså 14 anläggningar från utgrävningen 1951 av Erik Nylén. De flesta av dessa var brandgravar, därför valdes anläggningarna 1, 16, 17 och 18 ut, för att de innehöll både obrända och brända ben. Det bestämdes att alla utvalda anläggningar skulle undersökas i sin helhet, inklusive de brända benen, vilket har resulterat i att det mesta som undersökts varit obrända ben. Urvalet gjordes både för att undersökningen krävde obrända ben, och för att en totalundersökning av alla anläggningar inte skulle hinnas med. Från undersökningen 1878 av Gabriel Gustafsson fanns det också ytterst få brända ben, som inte undersöktes. Uppsatsen fokuserar på gravfältet i Lekarehed, Lärbro socken, Gotland där yngre bronsålder äldre järnålder men främst vikingatid representeras. Utblickar kan göras till resten av Sverige, men främst är det Gotland ur ett genusperspektiv som vikten ligger på. 8

11 2. Material 2.1. Gravfältet Inför uppsatsen undersöktes 13 stycken gravar från ett gravfält i Lekarehed, Lärbro socken, Gotland (se figur 1). Platsens namn kan ha olika stavningar beroende på vilken källa som används; stavningar som stötts på är Lekarehed, Lajkarhajd, Lajkarehajd, Laikarhaid och Laikarehaid. Figur 1. Kartan visar Lärbro och Lekarehed i förhållande till Visby. Den svarta ringen = Lärbro, den blåa ringen = Lekarehed. Gravfältet ligger på en kalkbergshed i nordöstra delen av Lekarehed, ungefär en km öster om Lärbro kyrka strax söder om landsvägen mot Hellvi (Nylén 1955: 3). Norr om vägen ligger ett stort stenröse, troligen från bronsåldern med gravar runtomkring; beläget mindre än 100 meters avstånd från det undersökta gravfältet. På ett något längre avstånd och nordost ligger ytterligare en samling gravar norr och möjligtvis söder om vägen. En del av dessa är skeppssättningar och har undersökts av Hansson 1916, tillsammans med gravarna runt det stora röset. Även söder om heden ska en liten samling otydliga, låga rösen finnas och ute på heden i sydväst ligger den så kallade Klangstenen som är ett flyttblock med ett flertal ovanligt stora skålgropar (Nylén 1955: 3f). Gravfältet hade en längd i nord-sydlig riktning på ungefär 70 meter och en största bredd i öst-västlig riktning på ungefär 30 meter (Nylén 1955: 4), se figur 2. En del gravar undersöktes år 1878 av Gabriel Gustafson som under utgrävningen 1951 fick numren 2,3,4 och 7. Utgrävningen av gravfältet utfördes 19 juni 30 augusti 1951 (Nylén 1955: 1) och var en totalundersökning. 19 stycken gravar undersöktes och de innehöll 31 stycken säkra gravläggningar. Endast två gravar innehöll bara obrända skelett och tre stycken bestod av både 9

12 obrända och brända skelett (Nylén 1955: 2). Alla gravarna var låga rösen eller stensättningar och ett fåtal med säkra spår av kantkedjor. Gravfältet innehöll gravar från två perioder; dels yngre bronsålder äldre järnålder i norr, dels vikingatid i söder (Nylén 1955: 2). Före undersökningen kunde de två anläggningarna dock inte skiljas åt eftersom de gick över i varandra. Dateringen har gjorts genom fynden hittade i de förmodade gravarna (Nylén 1955: 2f). De gravarna som troligen tillhör den äldre perioden är 1 11, 12 (?), 13, och 15, varav 1 och 12 innehöll obrända ben, de andra var brända. Resten av gravarna var från vikingatid (16 18). Nylén (1955: 3) beskriver att platsen gravfältet ligger på innan har använts som boplats som var mer eller mindre permanent. Han baserar detta på att det hittades färgade och ibland sotsvarta lager under gravarna, och att det även hittats en stenyxa och flintavslag under anläggning 1. Stenyxan och flintavslagen är sannolikt från stenåldern. Under 1800-talet har det troligen förekommit utskänkning i samband med militära övningar på heden, en tradition för vars sanningsenlighet mängden av krossade buteljer i torven på och kring Figur 2. Överblickande bild på alla gravar (urklippta?). Tyvärr specificeras inte vilken grav som är vilken, dock är det tydligt att anläggning 1 är den största i norr (tagen från ATA). gravarna syntes tala (Nylén 1955: 4). Han menar att det kan anses sannolikt att det i samband med dessa militära övningar har förekommit skadegörelse på en del av anläggningarna Anläggningarna Nedan presenteras anläggningarna i sin helhet och de förmodade gravarna som fanns i dem. Gravarna kommer i fortsättningen främst kallas för anläggningar på grund av en ovisshet i om de kan kallas för gravar Anläggning 1 Anläggning 1 bestod av 1, 1A, 1B, 1C och 1D. I rapporten beskrivs gravarna 1A-D, men den som endast hade namnet anläggning 1 som finns med i skelettmaterialet står inte beskrivet i rapporten (Nylén 1955: 5ff). Orsakerna till den ensamma anläggning 1 är osäker, möjligtvis är det de ben som har hittats i anläggning 1 men som inte kan kopplas till 1A-D. Anläggningen (1, 1A D) var den största på gravfältet och låg något avskild från de andra gravarna genom ett ungefär 10 meter brett, fritt område (Nylén 1955: 4f). Anläggningen var ett ca 10 meter i diameter lågt, jordblandat röse som bestod av gråsten och kalksten. Den innehöll två stycken kistliknande konstruktioner med obrända skelettrester (A och B), och två kraftiga koncentrationer som till största delen var oordnade, obrända ben, den ena hoppressad i en grop, den andra låg mer fritt bland stenarna i röset (D och N). Grav 1N fanns inte med i 10

13 skelettmaterialet som undersöktes. Nylén (1955: 6) menar att 1A verkar ha varit den primära graven; oordnade ben från två individer ska ha hittats i kistan. Den andra kistliknande stensättningen (1B) låg ungefär 80 cm västsydväst om 1A och mellan stenraderna på rösets botten, tryckt mot kistans östra sida låg ett nästan helt upplöst skelett med huvudet i nordnordost. Individen verkar ha legat på rygg med armarna vid sidorna och benen närmast raka (Nylén 1955: 6). I rösets östra del fanns den tidigare plundrade kistan (C) som förmodligen undersökts av Gustafson Nylén (1955: 7) menar att den sannolikt blivit plundrad med tanke på att den alltid varit synlig vid rösets yta. Om denna kista innehållit en obränd människa borde det ha varit ett barn med tanke på storleken. Anläggning 1C som undersöktes bestod av ett helt ungt får (eller en ung get) och ett fåtal brända ben (se mer i kap ). Anläggning 1D var en grop som gick ned i rösets botten, var 1,8 meter lång, och var fylld med sten och obrända ben som mestadels var oordnade, verkade sammanpressade och delvis krossade (Nylén 1955: 7). I denna grops mitt låg en brandgrav som hade en längd på ca 1 meter. Nylén (1955: 5f) menar att det fanns två säkra brandgravar i anläggning 1, en i samband med skelettgrav 1B och en i gropen med obrända ben som var anläggning 1D. Han nämner även att det fanns mindre samlingar brända ben på olika platser ovanpå och i röset (Nylén 1955: 6); dessa undersöktes inte. Slutligen fanns också enstaka obrända ben strax väster om den östra kistan (den okända anläggning 1?) Anläggning 16 Anläggning 16 var ett något ovalt, lågt, jordblandat röse med en största diameter på ungefär 5,2 meter (Nylén 1955: 33). Nylén menar att röset täckte tre skelett; ett från en man i den södra delen och två kvinnor i den norra. Alla skelett låg på höger sida i hukad ställning med något uppdragna ben, och låg anmärkningsvärt grunt i röset (Nylén 1955: 34). I 16A ska mannen ha legat, med armarna böjda och händerna vilandes mot bröstet. I 16B ska en av kvinnorna ha legat, inte fullt så hopkrupen som den ovan beskrivna (16A), med armarna svagt böjda och händerna framför samt intill bäckenet (Nylén 1955: 35). I 16C ska den andra kvinnan ha legat, dock var det sämst bevarat och låg direkt på sanden i kraftigt hukad ställning (Nylén 1955: 35). Det ska även ha funnits en brandgrav (16D), vilket har tolkats som den anläggningen i skelettmaterialet som undersökts med namn 16, eftersom den endast innehöll brända ben Anläggning 17 Anläggning 17 var en oregelbunden stensättning och hade en diameter på ungefär 5,4 meter (Nylén 1955: 42). Nylén (1955: 43) menar att anläggningen var plundrad eller på annat sätt raserad. Direkt efter avtorvning hittades extremitetsben från människa, och efter att stenarna avlägsnats visade det sig tillhöra en individ som låg under dessa stenar (17A). Syd och väst om, samt i närheten av den första individen hittades ytterligare benrester på botten, oordnade och tillsammans med enstaka metallföremål (Nylén 1955: 42f). Stensättningen innehöll också ett stort lager brända ben med en längd på 4,35 meter och med ett flertal fynd utan ordning (se kap eller Nylén 1955: 45f), detta ska då vara 17B. I skelettmaterialet finns inte en anläggning som heter 17A, endast en vid namn 17 med obrända ben som stämmer överens med beskrivningen av 17A, därför tolkas anläggning 17 som 17A Anläggning 18 Anläggning 18 var ett oregelbundet, runt och jordblandat röse med en diameter på ungefär 6,5 meter (Nylén 1955: 47). I mitten av graven låg en kistlik konstruktion (18A) under endast ett lager sten. Kistan hade en yttre längd på ungefär 2,1 meter, och inuti hittades omrörda ben av 11

14 en grovt byggd man (Nylén 1955: 47). Individen låg direkt på kalkhällen och gruset som fanns på platsen för kistan hade avlägsnats. Ungefär 30 centimeter utanför kistans västra långsida anträffades nästan helt upplösta skelettrester (18B) endast synbar genom en färgning i gruset, orienterad i samma riktning som kistan (Nylén 1955: 48). Utanför och i kontakt med kistan hittades ett tunt lager brända ben blandat med sot (18C). Lagret var långsträckt, ungefär två meter. I materialet som undersöktes fanns endast en anläggning 18 med många påsar obrända ben och en påse med brända ben, vilket har tolkats som anläggning 18A och 18C. 12

15 3. Metod Metoderna som presenteras här är de som använts under analysen av skelettmaterialet och föremålen. De kommer att användas i resultat och diskussion; osteologisk könsbedömning, arkeologisk könsbedömning, osteologisk åldersbedömning och patologier Osteologisk könsbedömning När en könsbedömning på ett skelett skall utföras är det många olika aspekter som spelar in, och bedömningen kan göras på olika sätt beroende på hur väl skelettet är bevarat samt osteologens egna erfarenheter och kunskaper. En osteolog måste se på skelettmaterialet och göra en bedömning av vilka metoder som passar bäst. Inom den osteologiska könsbedömningen finns morfologiska och metriska metoder (Buikstra & Ubelaker 1994: 16). Morfologiska metoder är visuella karaktärer där endast synen och känseln används under analysen (Buikstra & Ubelaker 1994: 19f; Brothwell 1981: 59ff; White, Black & Folkens 2012: 412ff; Bass 1987: 81f). Metriska metoder är olika mätningar på benen, där de lägre måtten är kvinnliga och de högre manliga (exempelvis Bass 1987: 218). Båda metoderna är uppbyggda med förutsättningen att mannens skelett generellt är större och kraftigare än kvinnans. Det finns några regler och uppmaningar som en forskare måste vara medveten om innan könsbedömningen sker. För det första är det under puberteten som de könsindikerande karaktärerna växer fram; därför utförs könsbedömningar oftast på vuxna individer (White, Black & Folkens 2012: 410; Buikstra & Ubelaker 1994: 16; Bass 1987: 19). För det andra är de morfologiska skillnaderna sällan generella, och olika populationer kan visa på olika manliga och kvinnliga karaktärer; vissa kvinnor kan ha manliga karaktärer och vice versa (White, Black & Folkens 2012: Brothwell 1981: 59; Buikstra & Ubelaker 1994: 16). För det tredje är det svårt att få en helt säker könsbedömning på en eller få individer, just för att denna könsdimorfism (= olikheter i utseendet gällande kvinnor och män) kan skilja sig mellan olika populationer, och om endast ett fåtal skelett undersöks är osteologen inte medveten om variationen (Buikstra & Ubelaker 1994: 15; Brothwell 1981: 59). Den morfologiska könsbedömningen har gjorts på bäckenet (coxae) och kraniet enligt Buikstra och Ubelaker (1994). Enligt flertalet forskare har bäckenet de säkraste och viktigaste karaktärerna för könsbedömning, bland annat på grund av de tydliga funktionella skillnaderna mellan kvinnor och män; därefter följer kraniet och sedan rörbenen (White, Black & Folkens 2012: 415; Brothwell 1981: 62; Buikstra & Ubelaker 1994: 16, Ferembach 1980: 517; During 1993: 55). Det området som använts för könsbedömning på bäckenet i denna undersökning är incisura ischiadica major (eng. greater sciatic notch) som illustreras i figur 3. 13

16 Figur 3. Bilden illustrerar en femgradig skala på bäckenet, där 1 ska representera kvinna och 5 ska representera man (Buikstra & Ubelaker 1994: 18). I undersökningen användes fem stycken karaktärer på kraniet enligt Buikstra och Ubelaker (1994: 19f): protuberantia occipitalis externa (eng. nuchal crest), processus mastiodeus (eng. 14 Figur 4. Bilden illustrerar en femgradig skala på kraniet, där 1 ska representera kvinna och 5 ska representera man (Buikstra & Ubelaker 1994: 20).

17 mastoid process), margo supraorbitalis (eng. supra-orbital margin), glabella och eminentia mandibularis (eng. mental eminence) (se figur 4). De metriska metoderna har använts på överarmsben (humerus) och lårben (femur); diametern i mm på överarmsbenets ledhuvud (caput humerii), lårbenshuvudets maximala diameter i mm (caput femoris) och lårbenets distala bredd (eng. bicondylar width). Stewart (1979) i Bass (1987: 151) menar att den vertikala diametern i mm på överarmsbenets ledhuvud ska vara under 43 mm om det är en kvinna, mellan mm om det är obestämt, och över 47 mm om det är en man. Mätningarna gjordes på 50 kvinnor och 50 män från the Terry Collection i USA. Bass (1987: 220) tar även upp Stewarts (1979) justering av Pearson och Bells metod för att mäta lårbenshuvudets maximala diameter i mm på vita i USA som ser ut på detta vis: under 42,5 mm är kvinna, 42,5 43,5 mm är kvinna (?), 43,5 46,5 är obestämbart, 46,5 47,5 mm man (?) och över 47,5 mm är man. När lårbenets distala bredd ska mätas används Pearson ( ) i Bass (1987: 219) där ett mått på under 72 mm är kvinna, mm är kvinna (?), mm är obestämt, är man (?) och över 78 mm är man. Pearsons mätningar är gjorda på ben från 1600-talet i London (Bass 1987: 218) Arkeologisk könsbedömning Den arkeologiska könsbedömningen är baserad på att det finns kvinnligt och manligt associerade föremål i gravar. Generellt tolkar de flesta som gör en arkeologisk könsbedömning att smycken av olika slag är kvinnliga och vapen av olika slag är manliga. I undersökningen av arkeologisk könsbedömning har Carlsson (1988), Hjørungdal (1991) och Petré (1984, 1993) använts. Carlsson (1988: 81) definierar kvinnliga och manliga föremål på följande sätt: Kvinnligt Dosformiga spännen Dräktnålar Armringar Armbyglar Fler än tre pärlor Manligt Svärd Huggkniv Spjut Yxa Bälte Eldslagningsflinta Fodralkammar Upp till tre pärlor Han nämner dock att kvinnogravar också kan ha 1 3 pärlor, vilket betyder att de inte kan användas som ensamma könsindikerande föremål (Carlsson 1988: 81). I sin undersökning diskuterar han om ringspännen ska ses som kvinnliga eller manliga och det han kom fram till var att 84 % av gravarna med ringspännen var mansgravar och 16 % var kvinnogravar. Hjørungdal (1991: 72) har räknat med dessa föremål som kvinnliga respektive manliga: Kvinnligt Två eller fler spännen Fler än tre pärlor Komb. av två eller flera smyckesföremål Hårnål av ben Manligt Svärd Spjut Pil Sköld 15

18 Hon räknar inte med kniv eller yxa i definitionen av mansgravar, eftersom det är svårt att avgöra om föremålen har en funktion som vapen eller redskap. Hon har även helt uteslutit andra redskap som kriterier för könsbedömning, för att i efterhand få en säkrare uppfattning om vilka arbetsredskap som finns i gravar som redan är bestämda kvinno- eller mansgravar (Hjørungdal 1991: 72f). Petré (1993: 149ff) har bildat sina tolkningar av arkeologiska könsbedömningar genom kremerat material från yngre järnålder, specifikt germansk järnålder i Mälardalen. Det han räknar som kvinnliga respektive manliga föremål är: Kvinnligt Manligt Fibulor Vapen Fler än tre pärlor Vapendetaljer Dräktnål Eldslagningsflinta Hängen Bältesspännen Nyckelring m. Remändebeslag tillbehör Små knivar Spelbrickor Benskrapa Tärningar Dubbelnitar Prylar Glaskärl Ringspännen 3.3. Osteologisk åldersbedömning Åldersbedömningar har gjorts på skelettmaterialet genom tandslitage enligt Brothwell (1981: 72). Metoden är utvecklad på neolitiska till medeltida brittiska kranier Patologier På vissa ben har eburnation, pitting och osteofyter hittats vilket alla kan vara indikationer på artros enligt Waldron (2009: 34). Artros är en ledsjukdom som kan leda till en sämre funktion i leden på grund av en obalans mellan nedbrytning och uppbyggnad av ledbrosket och kan visa sig genom en stel och smärtsam led (Reumatikerförbundet 2017). Risken att utveckla sjukdomen ökar med ålder. 16

19 4. Teori 4.1. Könsbedömningar och genus Det finns olika sätt att göra en könsbedömning på en grav, arkeologiska och osteologiska. Den arkeologiska könsbedömningen går ut på att föremål är kvinnligt och manligt associerade. Det finns ett flertal arkeologer som har presenterat teorier och försökt fastställa föremål till kön, och de som kommer att användas i denna uppsats är Carlsson (1988), Petré (1984, 1993) och Hjørungdal (1991). Arkeologerna har i detalj något olika syner på föremålen i gravarna och kriterierna är inte alla samma, men i stort diskuterar de olika sorters vapen som manliga föremål och olika sorters smycken som kvinnliga föremål. Den osteologiska könsbedömningen kan delas in i två metoder: morfologiska och metriska. De morfologiska könsbedömningsmetoderna går ut på att se och känna karaktärer på skelettet, främst bäckenet (coxae) och kraniet, men generellt sägs det att mannens skelett är mer robust och kraftigt än hos kvinnan. De metriska metoderna går ut på att mäta vissa delar på skelettet där forskare har räknat ut vad som ska representera kvinnligt, och vad som ska representera manligt; exempelvis lårbenshuvudets diameter (caput femoris) (Bass 1987). Det finns många forskare som har studerat, provat och använt metoderna, och de som främst används i uppsatsen är Bass (1987) och Buikstra & Ubelaker (1994), men även Brothwell (1981), During (1993), samt White, Black och Folkens (2012). Dessa fastställda teorier kommer att användas och testas i uppsatsen och utifrån dem (dock främst den arkeologiska könsbedömningen) diskuteras genusbegreppet och synen på kvinnligt och manligt. Genus inom arkeologi presenteras här som en kritik mot den arkeologiska könsbedömningen och androcentrismen. I resultatet kommer en kategorisk arkeologisk könsbedömning att utföras (för att testas), och sedan sker en återknytning till genus i diskussionen. Genus inom arkeologi kom sakta och osäkert in i arkeologin på 1970-talet, se kap Ordet genus har skilda betydelser för olika människor och discipliner, Arwill- Nordbladh skriver: Idag brukar genus ofta förstås som de sociala och kulturella tolkningarna av biologiska olikheter mellan kvinnor och män. Detta synsätt baserar sig i sin tur på den tvåkönsmodell som är en grundläggande tankefigur i vårt moderna västerländska samhälle (Arwill-Nordbladh 2001: 29). Hon menar att kvinnor och män ofta ses som varandras motpoler, vilket även kan ses inom arkeologin när det gäller könsbedömning av gravar; om individen inte är en kvinna är det en man och vice versa. Inom arkeologin studeras genusförhållanden och genustillhörighet oftast utifrån gravmaterial, och relationer människorna emellan och till föremålen granskas (Werbart 2002: 147; Strassburg 1995: 77; Arwill-Nordbladh 2001: 33f). Det som ifrågasätts inom arkeologin är bland annat om det går att applicera dessa två könstillhörigheterna (kvinna och man) på föremål i gravar på det sättet som görs; smycken = kvinnligt och vapen = manligt, eftersom synen på kvinnligt och manligt har skiljt sig i tid och rum (Balme & Bulbeck 2008: 8). 17

20 5. Resultat 5.1. Analysen av gravarna Nedan presenteras alla anläggningarna som de undersökts. Det som presenteras är hur mycket ben som hittats och identifierats, bevaringsgrad, åldersbedömning, osteologisk och arkeologisk könsbedömning, även övriga kommentarer om sådana har uppkommit Anläggning 1 Anläggning 1 bestod av 8 stycken stora och små påsar av obrända ben. Den sammanlagda vikten av alla påsarna var g (inklusive påsvikt). Ungefär fragment undersöktes, varav 170 av dessa identifierades (17 %). Inga av benen som undersöktes var hela, många var mycket fragmenterade och nästintill krossade. Benen i anläggningen visade på minst två individer på grund av tre stycken överarmsben (humerus). Kranium, övre extremiteter, kotrad/bål, nedre extremiteter, hand och fot var representerade i anläggningen. Genom en underkäke med tänder (mandibula) kunde en åldersbedömning göras enligt Brothwell (1981: 72), som visade på åldern år. Den osteologiska könsbedömningen visade på osäkert kön, se tabell 1. För övrigt hittades också ett fårben i en av påsarna (11238: 6). Eftersom det inte finns någon anläggning vid namn endast anläggning 1 som är kopplade till några fynd, går det inte att utföra en arkeologisk könsbedömning. Den osteologiska könsbedömningen är också problematisk eftersom det är osäkert varifrån benen kommer. Tabell 1. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994). Anläggning 1 Ben Könskaraktär Skala Kön Påsnr: 11238:3 Underkäke Mental eminence 3? Påsnr: 11238:4 Pannben Supra-orbital margin 3? Påsnr: 11238:4 Tinningben Mastoid process 3? Påsnr: 11238:4 Nackben Nuchal crest 2 Kvinna? Anläggning 1A Anläggning 1A var den största anläggningen med 14 stora och små påsar av obrända ben. Den sammanlagda vikten av alla påsarna var g (inklusive påsvikt). Ungefär fragment undersöktes, varav 387 av dessa identifierades (23 %). Inga av benen som undersöktes var hela, många var fragmenterade och nästintill krossade. Benen i anläggningen visade på minst tre individer på grund av tre stycken högra månben (lunatum) och fem stycken tinningben (temporale). Nylén (1955: 9) menar att under utgrävningen hittades skelettdelar från två individer, delvis krossade. Flertalet individer gör det desto svårare i den arkeologiska könsbedömningen eftersom det är osäkert vem det är som får en könsbedömning Kranium, övre extremiteter, kotrad/bål, nedre extremiteter, hand och fot var representerade i anläggningen, i en del fall i flera uppsättningar. I en av påsarna (11239:18) hittades flera fragment av ett skenben (tibia) och ett lårben (femur) som inte än var fusionerade (hopvuxna). Enligt Brothwell (1981: 66, fig. 3.4) fusionerar skenbenet vid års ålder, och lårbenet vid 18

21 15 20 års ålder, vilket gör att individen var under 15 år. Dock var dessa två ben de enda indikationerna på en yngre individ i anläggningen. Andra åldersbedömningar, exempelvis på molarerna på underkäken (mandibula) visade på år enligt Brothwell (1981: 72), och andra ben visar på en vuxen individ (slitna tänder och fusionerade ben). Den osteologiska könsbedömningen visade på osäkra resultat, se tabell 2. För övrigt hittades två hundtänder, och ett stort antal unga ben från djur, eventuellt gris eller katt. Tabell 2. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994) (H= höger, V=vänster). Anläggning 1A Ben Könskaraktär Skala Kön Påsnr: 11239: 7 Tinningben Mastoid process 4 Man? Påsnr: 11239: 15 Nackben Nuchal crest 3? Påsnr: 11239: 16 H. tinningben Mastoid process 3? Påsnr: 11239: 16 V. tinningben Mastoid process 3? Påsnr: 11239: 16 Pannben Supra-orbital margin 2 Kvinna? När det gäller den arkeologiska könsbedömningen visade den sig komma med problem, eftersom den endast innehöll en oornerad krukskärva av rött grovt gods, se tabell 3 (Nylén 1955: 6, 9). På grund av de få föremålen har en arkeologisk könsbedömning inte kunnat utföras. Tabell 3. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande. Fynd i anl. 1A Kvinnligt Manligt Ej könsindikerande Oornerad krukskärva Anläggning 1B Anläggning 1B bestod av nio små påsar med obrända (åtta påsar) och brända ben (en påse). Den sammanlagda vikten av alla påsarna var g (inklusive påsvikt). Ungefär fragment undersöktes, varav 300 av dessa identifierades (29 %). Inga av benen som undersöktes var hela, många var fragmenterade och nästintill krossade. Benen i anläggningen visade på en individ, och kranium, övre extremiteter, kotrad/bål, nedre extremiteter, hand samt fot var representerade. Det fanns inga tydliga karaktärer för åldersbedömning, förutom att alla ben var fusionerade, vilket tyder på en vuxen individ. Det fanns inte heller några tydliga könsbedömningar, förutom en mätning på diameter på lårbenshuvudet (caput femoris) som visar på kvinna, se tabell 4. På grund av mätningen blev den osteologiska könsbedömningen kvinna (?). Tabell 4. Mätning på lårbenshuvudet (caput femoris) enligt Stewarts (1979) i Bass (1987: 220). Anläggning 1B Ben Mått Kön Påsnr: 11237:17 Lårben; caput femoris Vertikal diameter: 39,33 mm. Kvinna När det gäller den arkeologiska könsbedömningen visade det sig även här komma med problem, eftersom de enda föremålen som hittades var ca 50 stycken små krukskärvor, se tabell 5 (Nylén 1955: 9). På grund av detta har en arkeologisk könsbedömning inte kunnat utföras. 19

22 Tabell 5. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande. Föremål i anl. 1B Kvinnligt Manligt Ej könsindikerande Krukskärva x Anläggning 1C Anläggning 1C bestod av två påsar (en stor och en liten) med obrända (en påse) och brända ben (en påse). Den sammanlagda vikten av alla påsarna var 347 g (inklusive påsvikt). De obrända benen bestod av ett i princip helt ungt får (eller en get). De brända benen var små och få, inga kunde identifieras, inte ens om det var människa eller inte; därför kunde en osteologisk könsbedömning inte utföras. Inga föremål hittades i anläggningen, förutom ett kopparmynt från 1859, vilket kan ha lagts dit av Gustafson vid undersökningen 1878, (tabell 6) (Nylén 1955: 7). Därför kunde inte heller en arkeologisk könsbedömning utföras. Tabell 6. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande. Föremål i anl. 1C Kvinnligt Manligt Ej könsindikerande Kopparmynt från Anläggning 1D Anläggning 1D bestod av 11 stora och små påsar med obrända (10 påsar) och brända ben (en påse). Den sammanlagda vikten av alla påsarna var g (inklusive påsvikt). Ungefär fragment undersöktes, varav 276 av dessa identifierades (13 %). Inga av benen som undersöktes var hela, många var fragmenterade och delvis krossade. Två stycken MC V visar på mer än en individ, dock är det inget annat som tyder på det. Kranium (endast delar av underkäke), övre extremiteter, bål, nedre extremiteter, hand och fot var representerade i anläggningen. Två stycken handrotsben visade på eburnation. Det fanns inga tydliga karaktärer för åldersbedömning, dock vara alla ben fusionerade och tänderna mycket slitna, vilket indikerar på en vuxen individ. Eburnation tyder på artros (Waldron 2009: 34), vilket i sig kan tyda på en äldre individ (se kap. 3.4.). Det fanns inte heller några tydliga karaktärer för den osteologiska könsbedömningen (se tabell 7), dock borde det nämnas att fotbenen (inklusive hälbenet och språngbenet) var mycket stora och kraftiga. På grund av att dessa fotben är större än den kraftigaste man som finns i referensmaterialet i laboratoriet på Uppsala universitet, Campus Gotland, tolkas denna individ som en man (?). Men eftersom benen hittades i en grop tillsammans med stenar kan vi inte vara säkra på att alla ben kommer från en och samma individ. Tabell 7. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994). Anläggning 1D Ben Könskaraktär Skala Kön Påsnr: 11239:22 Underkäke Mental eminence 3? För övrigt hittades ett flertal djurben i två av påsarna (11239: 30 och endast djurben i 11239: 31), främst hundben men också en del får-/getben. Graven hade inga föremål (Nylén 1955: 10), vilket resulterade i att ingen arkeologisk könsbedömning kunde utföras. 20

23 Anläggning 16A Anläggning 16A bestod av två stora påsar med obrända ben. Den sammanlagda vikten av påsarna var g (inklusive påsvikt). Ungefär fragment undersöktes, varav 234 av dessa identifierades (22 %). Inga av benen som undersöktes var hela, många var fragmenterade och delvis krossade. Benen i anläggningen tyder på en individ, och kranium, övre extremiteter, kotrad/bål, nedre extremiteter, hand samt fot var representerade. Kotorna hade ett utsmetat utseende och hade pitting, vilket kan tyda på artros (Waldron 2009: 34). Åldersbedömning genom underkäken (mandibula) enligt Brothwell (1981: 72) visar på 45+ år, och även artros tyder på att individen var äldre (se kap. 3.4.). Den osteologiska könsbedömningen var något osäker, men tolkas som man (?), se tabell 8. För övrigt hittades ett skulderblad från gris i en av påsarna (11237: 32). Tabell 8. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994). Anläggning 16A Ben Könskaraktär Skala Kön Påsnr: 11237:31 Pannben Supra-orbital margin 4-5 Man?-Man Påsnr: 11237:31 Pannben Glabella 3-4?-Man? Påsnr: 11237:31 Underkäke Mental eminence 3-4?-Man? Föremålen som hittades i anläggningen presenteras i tabell 9 (för mer detaljer om föremålen, se Nylén 1955: 36ff). Manliga föremål i graven är spjutspets, ringspänne, sölja, remändebeslag samt mindre än tre pärlor (Petré 1993; Carlsson 1988; Hjørungdal 1991). Därför tolkas denna grav som en man. Tabell 9. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande. Föremål i anl. 16A Kvinnligt Manligt Ej könsindikerande Sölja (djurhuvud) Remkorsningsbeslag x 2 Spjutspets Knivslidebeslag Ringspänne (djurhuvuden) Organiska fragment x 10 Remändebeslag Lerkärl Dubbelpärla Järnkniv Bronsring x 2 Bronsring x 2 (annat mått) Järnfragment Anläggning 16B Anläggning 16B bestod av 11 påsar med obrända ben. Den sammanlagda vikten av påsarna var g (inklusive påsvikt). Ungefär 954 fragment undersöktes, varav 251 av dessa identifierades (26 %). Inga av benen som undersöktes var hela, många var fragmenterade och delvis krossade. Det var ingenting i anläggningen som indikerade på mer än en individ, och kranium, övre extremiteter, kotrad/bål, nedre extremiteter, hand och fot var representerade. Underkäken (mandibula) hade inga tänder och alveolerna var totalt hopvuxna, kot- och revbensfragment, överarmsben (humerus), handrotsben (scaphoideum och lunatum), bäckenben (coxae) och lårben (femur) var drabbade av osteofyter och pitting. Det var även ett handrotsben (scaphoideum) som hade eburnation. Osteofyter, pitting och eburnation tyder på artros (Waldron 2009: 34). Det fanns inga tydliga karaktärer för åldersbedömning, dock kan saknaden 21

24 av tänder i underkäken och eventuell artros indikera på en äldre individ (se kap. 3.4.). Den osteologiska könsbedömningen visar på en kvinna, se tabell 10 och 11. Tabell 10. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994) (H=höger, V=vänster). Anläggning 16B Ben Könskaraktär Skala Kön Påsnr: 11238:20 H. pannben Supra-orbital margin 2 Kvinna? Påsnr: 11238:20 V. pannben Supra-orbital margin 3? Påsnr: 11238:20 Tinningben Mastoid process 1 Kvinna Påsnr: 11238:20 Nackben Nuchal crest 2 Kvinna? Påsnr: 11238:20 Underkäke Mental eminence 2 Kvinna? Påsnr: 11238:26 Bäckenben Greater sciatic notch 1 Kvinna Tabell 11. Mätningar på överarmsben (caput humerii) och lårben (caput femoris) enligt Stewarts (1979) i Bass (1987: 220). Anläggning 16B Ben Mått Kön Påsnr: 11238:24 Överarmsben; caput Vertikal diameter: 42,25 mm. Kvinna humerii Transverse diameter: 40,32 mm. Påsnr: 11238:27 Lårben; caput femoris Vertikal diameter: 40,57 mm. Kvinna Föremålen som hittades i anläggningen presenteras i tabell 12 (för mer detaljer om föremålen, se Nylén 1955: 39f). Eftersom föremålen är dubbeltydiga (både kvinnliga och manliga föremål), kan en arkeologisk könsbedömning inte utföras. Tabell 12. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande. Föremål i anl. 16B Kvinnligt Manligt Ej könsindikerande Dosformigt spänne Ringspänne Järnkniv Mosaikpärla x 2 Organiska rester Järnfragment Anläggning 16C + lösa ben Anläggning 16C + lösa ben bestod av 1 påse med obrända ben. Vikten av påsen var 537 g (inklusive påsvikt). Ungefär 255 fragment undersöktes, varav 85 av dessa identifierades (33 %). Bevaringsgraden av benen i anläggningen var mindre bra och fragmenten var små. Det var ingenting i anläggningen som indikerade på mer än en individ, förutom två, små, brända ben. De bakre alveolerna i underkäken var igenvuxna, förutom visdomständerna. Det fanns inte heller några tydliga karaktärer för åldersbedömning, dock hade alla ben fusionerat och tänderna var mycket slitna vilket indikerar på att individen var vuxen. På grund av ett så pass fragmenterat skelett kunde en osteologisk könsbedömning inte utföras på anläggning 16C + lösa ben, och vad som menas med lösa ben är mycket otydligt. Föremålen som hittades i anläggningen presenteras i tabell 13 (för mer detaljer om föremålen, se Nylén 1955: 40f). Den arkeologiska könsbedömningen går inte att utföra på grund av att det dosformiga spännet anses vara kvinnligt, medan järnkniven kan vara kvinnlig (Petré 1993), manlig (Carlsson 1988) eller obestämd (Hjørungdal 1991). 22