... Individuell värmemätning i flerbostadshus. Några energitekniska aspekter på mätning av tillförd värmeenergi respektive rumstemperatur

Transkript

1 Individuell värmemätning i flerbostadshus Några energitekniska aspekter på mätning av tillförd värmeenergi respektive rumstemperatur Lennart Jagemar, Bengt Bergsten Projektrapport

2 EFFEKTIV är ett samarbetsprojekt mellan staten och näringslivet med ELFORSK som koordinator. EFFEKTIV fi nansieras av följande parter: ELFORSK Borlänge Energi AB Borås Energi AB Elbolaget i Norden AB Falu Energi AB FORMAS Graninge Kalmar Energi AB Göteborg Energi AB IMI Indoor Climate AB Jämtkraft AB Karlstads Energi AB Mälar Energi AB Skellefteå Kraft AB SP Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut Statens Energimyndighet Svenska Fjärrvärmeföreningen Sydkraft AB Umeå Energi AB Uppsala Energi AB Vattenfall AB Öresundskraft AB

3 Individuell värmemätning i flerbostadshus Några energitekniska aspekter på mätning av tillförd värmeenergi respektive rumstemperatur Författare Lennart Jagemar*, Bengt Bergsten* Rapportdatum Från EFFEKTIV Rapportnr 2003:05 Slutrapport ISBN ISSN Antal textblad 63 Antal bilagor 0 Sökord värmeenergi, flerbostadshus, individuell fördelningsmätning, tillförd värme, uppmätt rumstemperatur, påverkansfaktorer, värmetransport mellan lägenheter * CIT Energy Management AB Rapportbeskrivning Rapporten analyserar energitekniska aspekter på individuell värmemätning i svenska flerbostadshus. Genom ett fullständigt faktorförsök med sex faktorer har de viktigaste faktorerna som påverkar en lägenhets utvalda energikarakteristika påvisats. Dessa är årlig: radiatorvärmeanvändning, årliga innegradtimmar med komforttemperaturen 21 C som referens samt årlig värmetransport till/från grannlägenheter. Analysen grundas på timvisa årsberäkningar med simuleringsprogrammet IDA Klimat & Energi. Faktorförsöket visar att de tre tveklöst väsentligaste faktorerna är rumstemperaturens börvärde, vädringsmönstret, samt för den årliga radiatorvärmen, även uteklimatet. De mindre väsentliga faktorerna är byggnadens värmetekniska standard, lägenhetens placering i byggnaden och intern värmegenerering i form av hushållsel. Mycket av den svenska diskussionen rörande individuell värmemätning har koncentrerats på rättviseaspekterna för de två metoder som används i Sverige, debitering efter uppmätt radiatorvärme, respektive efter uppmätt rumstemperatur. Det viktigaste är dock att alla former av individuell värmemätning medför att byggnadens totala värmeenergianvändning minskar så länge temperaturen i en enda lägenhet sjunker utan att den helt värms av grannlägenheterna. Därför bör byggnadens totala värmeanvändning på något sätt ingå i fördelningsgrunden även vid individuell värmemätning. Faktorförsöket visar att det inte finns något generellt samband mellan årlig radiatorvärme och uppmätt rumstemperatur, uttryckt i form av innegradtimmar jämfört med komforttemperaturen 21 C. Tvärtemot innebär i många fall ökad vädring att rumstemperaturen sjunker och radiatorvärmen ökar. Inte heller kan det påvisas något generellt samband mellan värmetransporten till/från grannlägenheterna och radiatorvärmeanvändningen. Däremot finns som väntat ett mycket tydligt samband mellan rumstemperaturen och värmetransporten till/från grannlägenheterna. Värmetransporten mellan lägenheterna kan uppgå till samma storleksordning som radiatorvärmeanvändningen.

4 Innehållsförteckning Förord 1 Sammanfattning 1 2 Inledning Bakgrund Syfte Läsanvisning 7 3 Tidigare utredningar Värmemätningsutredningen, Värmeverksföreningen CIT Energiteknisk Analys, Hälsingborgshem Installationsteknik/LTH, Statens Energimyndighet, SABO, Bostads AB Poseidon Bengt Dahlgren AB, Examensarbete vid Installationsteknik/KTH, Examensarbete vid Byggnadsteknik/KTH, Finsk, respektive fransk, metod för beräkning av värmetransport mellan lägenheter, 2002 & Boverket, Statens Energimyndighet, Sammanfattning av tidigare utredningar 21 4 Metod för att undersöka olika faktorers betydelse för den årliga energianvändningen för uppvärmning Vad är faktorförsök? Utvalda faktorer Generella faktorer beskrivning av simulerad byggnad Byggnadsålder Uteklimat Rumstemperatur Lägenhetens placering i byggnaden Hushållselanvändning = intern värmegenerering Vädringsmönster Sammanfattning av utvalda och andra tänkbara faktorer Storheter påverkade av utvalda faktorer Årlig värmeenergi till radiatorer Innegradtimmar över/under 21 C i lägenheten Årlig värmeenergi till/från grannlägenheter Använt simuleringsprogram IDA Klimat & Energi 35

5 5 Resultat av faktorförsök Allmänna slutsatser Årlig värmeenergi till radiatorer Innegradtimmar över/under 21 C i lägenheten Årlig värmeenergi från/till grannlägenheter De mest inflytelserika faktorerna och faktorkombinationerna 48 6 Exempel på värmekostnad vid uppmätt radiatorvärme respektive rumstemperatur Referensfall mittlägenhet i Stockholm Beräkning av värmekostnad Kostnadsjämförelse mellan debitering baserad på uppmätt radiatorvärme respektive rumstemperatur 53 7 Slutsatser och diskussion 57 8 Referenser 61

6 Förord Denna rapport har utarbetats inom EFFEKTIV av Lennart Jagemar och Bengt Bergsten på CIT Energy Management AB. Projektet har följts av en referensgrupp bestående av o Lennart Berndtsson, HSB:s Riksförbund, Stockholm o Göran Leander, Bostads AB Poseidon, Göteborg o Dick Ericsson, Göteborgs Stads Bostadsaktiebolag, Göteborg Referensgruppen tackas för stort visat intresse av projektet. Dessutom tackas Allan Ottosson på Siemens Building Technology Systems i Huddinge och Kjell Persson på Hälsingsborgshem i Helsingborg för information rörande de två i Sverige troligen mest använda systemen för individuell värmemätning i svenska flerbostadshus. Författarna ber även att få framföra sitt tack till EQUA Simulation Group i Stockholm för svar på frågor när byggnadssimuleringsprogrammet IDA Klimat & energi krånglade och inte minst för utformning av styrfiler som möjliggjorde tidsbesparande batch-körningar av flera olika indatafiler i följd.

7 1 (63) 1 Sammanfattning Denna rapport studerar några energitekniska aspekter på individuell värmemätning i svenska flerbostadshus. Idag används två fundamentalt olika metoder, debitering efter uppmätt radiatorvärme respektive debitering efter uppmätt rumstemperatur. Den första metoden representerar ett kontinentalt synsätt på hur lägenheter hyrs ut; värmekostnaderna bestäms helt av individuell mätning, med undantag för främst uppvärmning av gemensamma utrymmen i byggnaden, och är helt synliga på hyresavin. Den andra metoden är en modifiering av den traditionella svenska modellen med varmhyra, dock med modifikationen att hyresgästen får betala för en högre rumstemperatur, respektive får pengar tillbaka för en lägre rumstemperatur. Mycket av den svenska diskussionen rörande individuell värmemätning har koncentrerats på rättviseaspekterna för de två metoder som används i Sverige. Det viktigaste är dock att alla former av individuell värmemätning kan medföra att byggnadens totala värmeenergianvändning minskar så länge temperaturen i en enda lägenhet sjunker, genom att hyresgästen stänger termostatventilen, utan att lägenheten värms helt av grannlägenheterna. Därför bör byggnadens totala värmeanvändning på något sätt ingå i fördelningsgrunden även vid individuell värmemätning. Olika faktorers inflytande på en lägenhets energikarakteristika har studerats genom ett fullständigt faktorförsök med sex faktorer på en låg och en hög nivå. De energikarakteristika som studerats är uppmätt årlig radiatorvärme, uppmätta innegradtimmar jämfört med komforttemperaturen 21 C och värmeenergi till/från grannlägenheterna. De studerade faktorerna är byggnadens värmetekniska standard, uteklimat, rumstemperaturens börvärde, lägenhetsplacering i byggnaden, internvärmegenerering i form av hushållsel samt vädringsmönster. Faktorernas inflytande på lägenhetens energikarakteristika har studerats genom beräkning, timme för timme, av en typisk tvårumslägenhet under ett helt år med simuleringsprogrammet IDA Klimat & Energi. Några allmänna slutsatser från faktorförsöket är att inget generellt samband har kunnat påvisas mellan använd radiatorvärme och uppmätt rumstemperatur, uttryckt i form av innegradtimmar mot komforttemperaturen 21 C. Tvärtemot innebär i många fall ökad vädring att rumstemperaturen sjunker och radiatorvärmen ökar, särskilt i det kalla Luleå. Inte heller kan det påvisas något generellt samband mellan värmetransporten till/från grannlägenheterna och radiatorvärmeanvändningen. Däremot finns som väntat ett mycket tydligt samband mellan rumstemperaturen och värmetransporten till/från grannlägenheterna. Värmetransporten mellan lägenheterna kan uppgå till samma storleksordning som radiatorvärmeanvändningen. Faktorförsöket visar tydligt att de viktigaste faktorerna tveklöst är rumstemperaturens börvärde och vädringsmönstret, samt uteklimatet när det gäller energikarakteristikan årlig radiatorvärme. De mindre väsentliga faktorerna är byggnadens värmetekniska standard, lägenhetens placering i byggnaden och, intern värme-

8 2 (63) generering i form av hushållsel. Att den sistnämnda faktorn hamnar i denna kategori kan bero på att variationen i den inte är särskilt stor. Den årliga uppvärmningskostnaden för en lägenhet har beräknats för de två olika metoder som används i Sverige. Emellertid kan dessa kostnader inte direkt jämföras då metoderna representerar två helt skilda synsätt. Oavsett metod för fördelningsmätning av värme återstår problemet att göra den transparent för hyresgästen. Att visa vad 1 C i ändring av rumstemperaturen är värd på ett enkelt och klart sätt är inte lätt. Beräkningen bygger på ett antal faktorer: rummens läge, ventilationens storlek etc. Vid debitering efter uppmätt radiatorvärme medför korrigeringar för rummens läge etc. att den uppvärmningsenergi som hyresgästen debiteras för ibland har föga likhet med den uppmätta energin.

9 3 (63) 2 Inledning 2.1 Bakgrund Intresset för individuell värmemätning i svenska flerbostadshus är för närvarande i starkt stigande. Traditionellt har, åtminstone sedan centralvärmen infördes, värmeenergianvändningen i flerbostadshus ingått i en totalhyra och fördelats via lägenhetens golvarea. I flera europeiska länder har individuell värmemätning däremot använts i många år. Exempel är Tyskland, Schweiz och Danmark. På grund av ny teknologi har kostnaderna för individuell värmemätning sjunkit. En annan anledning till att det svenska intresset ökat är EU:s nu tio år gamla s.k. koldioxiddirektiv (EEG 1993). Här föreskrivs bl.a. att de enskilda länderna skall införa individuell värmemätning för att motivera lägenhetsinnehavarna till energihushållning, d.v.s. minskade värmeenergikostnader, och därmed minskade koldioxidutsläpp på en europeisk nivå. Enligt direktivet skall medlemsstaterna utarbeta olika nationella program vilka strävar mot uppfyllelse av kraven i direktivet. Således kräver detta inte tvingande lagstiftning. Den främsta orsaken till det ökade intresset för individuell värmemätning i svenska flerbostadshus är dock bostadsbolagens möjligheter att erbjuda hyresgästerna ett mer villalikt boende där hyresgästen i viss mån själv kan påverka sin värmekostnad. Därmed antas också att värmekostnaderna sjunker, d.v.s. att hyresgästen påverkas till att sänka sin rumstemperatur. Av många bostadsbolag ses individuell värmemätning som en nyttighet som motiverar hyresgästerna att bo just hos detta bolag, på samma sätt som internetanslutning, bredbandlösningar etc. Även hyresgäströrelsen är positiv till olika lösningar vilka medför att hyresgästerna kan påverka sitt boende (Berndtsson 1999). Det finns två principiellt olika metoder för fördelningsmätning och debitering av individuell värmeenergianvändning: 1. Mätning av tillförd radiatorvärme 2. Mätning av rumstemperatur (komfort) Dessa två metoder representerar helt motsatta synsätt på hur lägenheter hyrs ut. Den första metoden innebär ett kontinentalt synsätt där hyresgästen hyr en verkligt tom lägenhet och får betala för allt denne använder, hyran är en kall- och torrhyra. Alltså betalar hyresgästen specifikt för all användning av energi (värme, gas och el) och tappvatten. I Tyskland ingår normalt inga vitvaror, och ibland inte heller kökskåp och garderober, i hyreslägenheter utan dessa får köpas av hyresgästen. Den andra metoden representerar ett modifierat svenskt synsätt på hur lägenheter hyrs ut. Fastighetsägaren tillhandahåller en viss temperaturnivå i lägenheten och en viss normal mängd tappvatten. Om hyresgästen vill ha en annan rumstemperatur eller har en annan tappvattenförbrukning så betalar denne extra eller får pengar tillbaka. Den första metoden är helt transparent då den bygger på uppmätt energianvändning, ibland med viss korrektion med hänsyn till lägenhetens olika rums läge vad

10 4 (63) gäller väderstreck, gavel/hörn, tak etc. Tyvärr kan dessa korrektioner medföra att den debiterade värmeanvändningen inte har många likheter med den uppmätta, vilket kan vara förvirrande för hyresgästen. Den andra metoden är inte heller helt lättgenomskådad för hyresgästen eftersom den bygger på att en sänkning av rumsmedeltemperaturen med 1 C under en månad måste omräknas till en viss månadskostnad. Denna omräkning sker utifrån temperaturdifferensen mellan rumstemperatur och utetemperatur, byggnadsskalet värmetekniska standard, rummens läge (väderstreck, läge i byggnaden), byggnadens tidigare årsanvändning av uppvärmningsenergi, etc. Däremot är tappvattenanvändning, såväl varm- som kallvatten, för båda metoderna helt transparent eftersom den bygger på mätning av verklig förbrukning utan korrektioner. Vid den första metoden kan radiatorvärmen mätas på flera olika sätt: o o Den avgivna värmen från varje radiator mäts separat. Detta är den traditionella metoden för individuell fördelningsmätning av värme. Värmemängdsmätarna på radiatorerna är traditionellt avdunstningsmätare, vilka avläses och påfylles manuellt en gång per år. Moderna elektroniska mätare mäter temperaturer, har batteri som håller ca tio år och kan tämligen enkelt avläsas automatiskt via bussystem eller radio. Enpunktsmätare mäter endast radiatorytans temperatur, tvåpunktsmätare mäter också rumstemperaturen (tämligen nära radiatorytan), trepunktsmätare mäter rumstemperaturen samt vattnets tillopps- och returtemperaturer. När det gäller mätosäkerhet är tvåpunktsmätarna noggrannare än enpunktsmätarna. Trepunktsmätarna är i regel inte noggrannare än tvåpunktsmätarna eftersom mätsvårigheten ligger i att mäta en representativ rumstemperatur nära radiatorn. För att beräkna avgiven värmeenergi krävs även kännedom om radiatorns värmeöverförande egenskaper. Hela lägenhetens radiatorvärme mäts via en eller flera värmemängdsmätare, d.v.s. mätning av vattenflöde i radiatorsystemet respektive fram- och returtemperatur. Detta är en teknik som är ekonomiskt försvarbar endast om hela lägenhetens värmesystem utformas så att det matas från en stam, eller möjligen två stammar. Detta är relativt ovanligt i befintliga bostadshus, men möjligt i nya flerbostadshus. Mätosäkerheten bestäms så gott som helt av vattenflödesmätarens mätosäkerhet. Traditionella vinghjulsmätare har en hög mätosäkerhet vid låga vattenflöden, exempelvis när radiatorernas termostatventiler stryper vattenflödet. Moderna vattenmätare, vilka exempelvis bygger på ultraljudsteknik eller induktion via magnetfält, har inte denna typ av mätproblem. Traditionellt fördelas inte hela värmekostnaden efter fördelningsmätarna utan en viss fast andel av värmekostnaden slås ut per lägenhetsarea. Detta beror på att värmeenergi krävs för att värma upp allmänna utrymmen såsom trapphus och källare samt att värmerören i lägenheten alltid avger en viss värmemängd som hyresgästen inte kan påverka. Normalt är den fasta delen ungefär hälften av byggnadens totala värmekostnad.

11 5 (63) Vid den andra metoden mäts rumstemperaturen i alla rum i lägenheten utom kök, badrum och hall. Temperaturgivarna placeras oftast på innerväggarna, ibland dolda bakom vanligen öppna dörrblad. Beroende på mätsystem avläses rumstemperaturen med ett visst tidsintervall (från någon gång i timmen till några gånger per dygn). Från tre gånger per år till varje månad beräknas en rumsmedeltemperatur (vilken kan vägas utifrån varje rums golvarea eller luftvolym) för lägenheten och hyresgästen debiteras för avvikelse i medelrumstemperatur från en överenskommen komforttemperatur, vanligen 21 C. Hyresgästens kostnadsändring ligger i storleksordningen 300 kr/år och C som den uppmätta rumstemperaturen avviker från komforttemperaturen. I regel fås ingen ytterligare minskning av värmekostnaden om rumstemperaturen ligger under 18 C eller ingen ytterligare ökning om den ligger över 23 C. Likaså debiteras bara för rumstemperaturer under eldningssäsongen exempelvis när dygnsmedeltemperaturen underskrider 16 C. Egentligen ligger den traditionella eldningsgränsen lägre under vår (april & maj), sommar och höst (september & oktober) (dygnsmedeltemperaturen 10 C till 13 C) eftersom solinstrålningen genom fönstren under denna tid bidrar till lägenhetens uppvärmning. Mycket av den svenska debatten och diskussionen rörande individuell värmemätning och värmedebitering har varit koncentrerad mot rättviseaspekterna och huruvida någon metod är den mest rättvisa. Emellertid får det inte glömmas att det räcker med att hyresgästen i en enda lägenhet sänker rumstemperaturen för att hela byggnadens medelrumstemperatur skall sänkas och därmed byggnaden som helhet använda mindre värmeenergi. Detta gäller under förutsättning att värmetransporten från grannlägenheterna inte är så stor att rumstemperaturen i lägenheten inte kan sänkas. Det viktiga är inte vilken metod som används för individuell värmemätning, utan att individuell värmemätning överhuvudtaget sker och att hyresgästen får en återföring på hyran inom en rimligt kort tid, säg ett kvartal eller halvår. Därigenom finns en möjlighet att påverka hyresgästernas beteende. Båda de ovan beskrivna metoderna har såväl fördelar som nackdelar, särskild ur rättvisesynpunkt. De kan sammanfattas i följande tabell (Berndtsson 1999):

12 6 (63) Värmekostnadsfördelning efter uppmätt tillförd radiatorvärme Fördelar Nackdelar Mätningen avser tillförd värme, vilket kan Värmemängdsmätning är av ekonomiska tyckas var det som skall mätas, om man skäl möjlig endast vid nybyggnad skall fördela värmekostnaderna Radiatormätning är möjlig i alla hus med radiatorer Fönstervädring ger högre värmekostnader enbart för den som vädrar Solvärme, hushållsel och annan intern värmetillförsel sänker värmekostnaderna Tekniken med värmekostnadsfördelning med radiatormätare är väl etablerad i Europa och det finns CEN- och DIN normer för mätutrustningen Värmeströmmar mellan lägenheter medför att man kan stjäla värme från grannar som av exempelvis hälsoskäl behöver ha hög rumstemperatur De boende kan sänka sin uppvärmningskostnad genom att manipulera med ventilationssystemet med risk för hälsoproblem och skador på byggnaden. Väl injusterade och hyresgästsäkra ventilationssystem är ett krav för rättvis värmekostnadsfördelning Lokala brister i klimatskärmens isolering och täthet drabbar de som bor i lägenheten i form av ökade uppvärmningskostnader. Fastighetsägarens incitament för att spara värme skulle kunna minska Korrigering av mätvärden för att få rättvisare värmekostnadsfördelning (exempelvis den schweiziska VHKA-metoden) är svåra att förstå vilket skulle kunna minska de boendes motiv för att spara värme I hus med ventilationssystem med förvärmd tilluft (FT/FTX-system) kan vissa lägenheter få mer värme gratis än andra Värmekostnadsfördelning efter uppmätt rumstemperatur (komfortmätning) Fördelar Att fördela värmekostnaderna efter den rumstemperatur (värmekomfort) som de boende väljer kan upplevas som en rättvis metod Det finns inget motiv för de boende att manipulera ventilationssystemet Värmeströmmar mellan lägenheterna påverkar inte värmekostnadsdebiteringen Lokala brister i klimatskärmens isolering och täthet drabbar inte den som bor i lägenheten i form av ökade uppvärmningskostnader. Fastighetsägaren har intresse av att åtgärda bristerna Rumstemperaturgivare skulle även kunna användas för reglering av rumstemperaturen i fall en sådan funktion installeras Nackdelar Fönstervädring drabbar alla lägenheter i byggnaden med högre värmekostnad och inte enbart den som vädrar, vilken istället får sänkt rumstemperatur Solvärme, hushållsel och annan intern värmetillförsel höjer rumstemperaturen och kan därför medföra ökade värmekostnader Det finns inga vedertagna normer eller standarder i Europa för vilka krav som skall ställas på komponenter som används för mätningarna I de fall man kompletterar med teknik som gör att man undviker värmeslöseri vid vädring finns risk för högre underhållskostnader

13 7 (63) 2.2 Syfte Syftet med denna rapport är att analysera främst de energitekniska aspekterna på individuell fördelningsmätning av värme i flerbostadshus. Särskilt är avsikten att jämföra de två metoder som idag används i Sverige för individuell värmemätning, mätning av tillförd värme till radiatorerna, respektive mätning av komfortnivån definierad som rumstemperaturen i lägenheten. Jämförelsen sker med avseende på årligt använd radiatorvärme (uppmätt värmeenergi) och på innegradtimmar i lägenheten över, respektive under, 21 C under eldningssäsongen. Dessutom tas hänsyn till värme från/till grannlägenheterna d.v.s skillnader i rumstemperatur mellan den studerade lägenheten och grannlägenheterna. Vid jämförelsen identifieras de faktorer som har störst påverkan, exempelvis rumstemperatur eller vädringsmönster. Rapporten behandlar inte alls individuell mätning av tappvatten, kallt eller varmt. Vid vattenmätning är det mest fråga om vattenkvaliteten tillåter användande av vattenmätare och hur rördragningen i huset skett. (problem kan vara hög kalkhalt i tappvattnet eller om vattenkvaliteten ställer krav på avzinkat material i vattenmätaren). Exempelvis medför dålig varmvattencirkulation hög användning av varmvatten. Installation av vattenmätare för kall- respektive varmvatten kan medföra ökat underhållsbehov. Dessutom måste avläsningen av mätarna kunna ske rationellt, exempelvis via bussystem eller radio. Manuell avläsning mer än en gång per år är knappast ekonomiskt försvarbart (Boverket 2002). 2.3 Läsanvisning I kapitel 3 görs en översiktlig genomgång av tidigare utredningar för att undersöka vilka aspekter avseende individuell värmemätning som behöver belysas ytterligare. I kapitel 4 redovisas metodiken och indata till en metod (faktorförsök) för att bedöma vilka faktorer som har störst påverkan på uppvärmningsenergin i flerbostadshus. I kapitel 5 redovisas resultatet av faktorförsöket. Utifrån resultatet av faktorförsöket görs i kapitel 6 en jämförelse mellan hyresgästens värmekostnad vid debitering efter uppmätt radiatorvärme respektive uppmätt rumstemperatur. Slutligen redovisas i kapitel 7 mer generaliserande slutsatser och en diskussion förs.

14 8 (63)

15 9 (63) 3 Tidigare utredningar Avsikten med detta kapitel är att ge dels en historisk bakgrund till hur individuell värmemätning hanterats i Sverige de senaste decennierna, dels en översikt av nu pågående utredningar. Därmed kan förhoppningsvis aspekter på individuell värmemätning återfinnas som behöver belysas ytterligare. Individuell mätning av värme och tappvarmvatten i flerbostadshus har aldrig varit en stor fråga i Sverige. Den traditionella lösningen i flerbostadshus har varit varmhyra där kostnaden för den årliga energianvändningen för uppvärmning och tappvarmvatten utgör en liten del av hyran och fördelas mellan lägenheterna utifrån deras golvarea. Under 1950-talet och 1960-talet installerades emellertid s.k. avdunstningsmätare på radiatorer och på varmvattenledningar i ungefär lägenheter i då nyuppförda flerbostadshus. Orsaken var att speciella tilläggslån utgick för dessa installationer. År 1959 upphörde lånemöjligheterna för radiatormätare och år 1964 för tappvarmvattenmätare. Därefter upphörde så gott som fullständigt denna typ av installationer (Berndtsson, 1999). Emellertid finns det idag bl.a. ett fåtal äldre bostadsrättsföreningar som fortfarande håller liv i de gamla avdunstningsmätarsystemen och använder dem för fördelning av en del av årsvärmekostnaden talets oljeprischocker aktualiserade återigen individuell värmemätning och det energibesparingsincitament som anses ligga i att hyresgästen direkt kunde se och påverka sin värmeenergikostnad. Bland annat genomfördes den omfattande Värmemätningsutredningen med tyngdpunkten på individuell mätning av varmvatten. Emellertid hände inte så mycket på den praktiska fronten förrän på talet när ny teknik möjliggjorde billigare och enklare fördelningsmätning, exempelvis genom batteridrivna värmemätare på radiatorerna som kan avläsas via radiosignaler. Därigenom är mätarna billigare att läsa av och behöver inte bytas förrän batteriet är slut efter ca tio års drift. Kring år 2000 pågick minst 30 olika projekt med individuell värmemätning i svenska flerbostadshus, främst bland de allmännyttiga bostadsbolagen. Här är fördelningen mellan de två debiteringsmetoderna sådan att i ungefär 1/3 av projekten används mätning av rumstemperatur och i de resterande 2/3 används någon form av mätning av tillförd radiatorvärme. I ungefär hälften av de projekt där tillförd radiatorvärme mäts sker detta genom att hela lägenhetens värmetillförsel uppmäts medan i den andra hälften finns en värmemängdsmätare på varje enskild radiator (Berndtsson 1999). 3.1 Värmemätningsutredningen, 1983 Kring år 1980 genomfördes den omfattande Värmemätningsutredning (Bostadsdepartementet 1983) på uppdrag av regeringen (Bostadsdepartementet). Syftet med utredningen var att sammanställa då befintlig kunskap om främst mätning av varmvatten, men även av uppvärmningsenergi, och föreslå eventuella åtgärder för ökad energibesparing. Dessutom skulle kostnader och energibesparing vid indivi-

16 10 (63) duell mätning, tillsammans med utländska erfarenheter, sammanställas. I utredningen görs också en genomgång av juridiska aspekter, exempelvis hur dåvarande hyreslagen m.m. måste ändras för att möjliggöra individuell varmvattenmätning. När det gäller individuell mätning av uppvärmningsenergi innehåller utredningen en genomgång av den dåvarande tekniken och utländska erfarenheter, men inga förslag redovisas. Utredningen föreslog i sitt slutbetänkande år 1983 att individuell mätning av tappvarmvatten skulle införas i alla nyproducerade flerbostadshus och gruppförsörjda småhus med undantag av små fastigheter och fastigheter försörjda med värmepump. Redan tidigare hade i Byggnormerna införts krav på en passbit för senare inmontering av varmvattenmätare i nybyggda flerbostadshus. Av diverse politiska skäl genomfördes aldrig utredningens förslag. 3.2 Värmeverksföreningen CIT Energiteknisk Analys, 1993 På uppdrag av dåvarande Värmeverksföreningen (nu Fjärrvärmeföreningen) genomförde år 1993 Göran Andersson vid CIT Energiteknisk Analys (nu CIT Energy Management AB) en kunskapssammanställning rörande tekniska och ekonomiska möjligheter för individuell värmemätning i lägenheter (CIT Energiteknisk Analys, 1993). I rapporten görs en genomgång av den dåvarande teknikfronten när det gäller värmemängdsmätare, fördelningsmätare och varmvattenmätare inklusive administrationssystem, och inte minst kostnader, för individuell värmemätning. Dessutom görs en uppskattning av inflytandet av värmetransmissionen mellan lägenheter, utifrån en äldre utredning (Nilson & Vargman 1982). Den sistnämnda punkten är i detta sammanhang den mest intressanta. Det konstateras att det värsta fallet av värmestöld är en lägenhet mitt i ett flerbostadshus med högre rumstemperatur än omgivande lägenheter. Simuleringar av timmedeleffekter har skett för ett miljonprogramshus i Göteborg för ett dygn i februari. Det program som använts tar hänsyn till värmelagring ibland annat lägenhetsskiljande väggar och bjälklag. Den betraktade mittlägenheten antas ha rumstemperaturen 22 C och grannlägenheterna ca 20 C (ca 19,5 C på natten och upp till 20,5 strax efter lunch). Under februaridygnet blir gratisvärmen till grannlägenheterna ca 12 kwh/dygn, vilket motsvarar ca ¼ av den totala dygnsvärmeenergin. För en tak/gavellägenhet blir den till grannlägenheterna avgivna gratisvärmen ungefär densamma men då tak/gavellägenhet kräver mer värmeenergi motsvarar gratisvärmen ca 1/5 av dygnsenergibehovet. Således kan konstateras att redan 1982 visade beräkningar att värmetransporten mellan lägenheter är betydande även för lägenheter med en isoleringsstandard motsvarande miljonprogrammet.

17 11 (63) 3.3 Hälsingborgshem Installationsteknik/LTH, 1999 Under 1999 gjorde professor Lars Jensen, Avdelningen för installationsteknik vid Lund tekniska högskola en utvärdering av Hälsingborghems system för komfortdebitering (Jensen 1999). Utvärderingen innehåller en teoretisk del och en del som bygger på mätningar under eldningssäsongen 1998/99 för ett flerbostadshus med 94 lägenheter i Helsingborg. Huset byggdes 1964 och debiteringssystemet togs i bruk under hösten I den teoretiska delen undersöks bl.a. hur starkt termiskt kopplade lägenheterna är. Simuleringarna har utförts för utetemperaturen 0 C utan hänsyn till värmelagring i byggnadsstommen. Vid avstängd värme, och med 20 C i grannlägenheterna, kan rumstemperaturen i en mittlägenhet inte sjunka under ca 17 C vid normal ventilation utan vädring, och ca 15 C vid ett vädringsflöde som motsvarar det dubbla normala ventilationsflödet. För en hörnlägenhet är motsvarande rumstemperaturer ca 14 C respektive 13 C. Vid såväl ändrad rumstemperatur, ändrad internvärme och ändrat vädringsmönster i den egna lägenheten ger debitering efter uppmätt rumstemperatur nästan rätt debitering för alla parter. Enda undantaget är ökad internvärme i den egna lägenheten, för vilken betalas två gånger, förutsatt att internvärmen kommer från hushållsel. Vid ändrad rumstemperatur i den egna lägenheten påverkas debitering efter uppmätt radiatorvärme kraftigt av gratisvärme till/från grannlägenheterna på grund av den starka termiska kopplingen. Vid ökad internvärme sjunker debiteringen efter radiatorvärme i samma mån och även grannlägenheternas debitering sjunker något. Vid vädring ökar grannarnas debitering efter uppmätt radiatorvärme påtagligt och den egna sjunker likaså. 3.4 Statens Energimyndighet, 1999 Den hittills mest omfattande översikten över vad som pågått under 1990-talet i Sverige rörande individuell värmemätning i flerbostadshus publicerades 1999 av Energimyndigheten (Berndtsson 1999). Utredningen genomfördes av Lennart Berndtsson, HSB:s Riksförbund. I rapporten görs först en genomgång av tidigare utredningar och sedan diskuteras de nya miljökrav som leder till individuell värmemätning. Lagstiftning för såväl värmemängdsmätare som för hyres- och bostadsrätter gås därefter igenom. Sedan görs en genomgång av för- och nackdelarna med de olika debiteringsprinciperna för värme och varmvatten, bland annat ur rättvisesynpunkt. Därefter avhandlas kortfattat avläsning, debitering och övrig administration. Rapporten avslutas med en genomgång av de drygt trettio projekt rörande individuell värmemätning som pågick när rapporten skrevs.

18 12 (63) 3.5 SABO, 2001 I början av år 2001 publicerade SABO Sveriges Allmännyttiga Bostadsbolag en kunskapsöversikt över vad som gjorts, och görs, inom SABO-företagen när det gäller individuell mätning av energi och vatten (SABO 2001). Individuell värmemätning bedöms öka de kommande åren, detta på grund av dels möjligheterna till nöjdare hyresgäster, dels miljökrav, särskilt på EU-nivå. Kostnaden för installation av mätutrustning för individuell värmemätning kan jämföras med andra kostnader som sällan ifrågasätts, exempelvis kostar omtapetsering av en lägenhet ca kr, d.v.s ungefär lika mycket som investeringen för installation av individell värmemätning. Över femtio SABO-företag har individuell värmemätning och värmedebitering i någon del av sitt bestånd. I rapporten ges exempel på aktiviteter i åtta olika bostadsbolag. Bland de exempel som ges återfinns de två mest välkända i Sverige, HUGE Bostäder i Huddinge och Hälsingborgshem i Helsingborg: HUGE Bostäders projekt använder uppmätt radiatorvärme enligt den schweiziska VHKA-metoden, vilken dock har modifierats av svenska Siemens, Landis & Staefa Division med hänsyn till att olika stora lägenheter har olika ventilationsflöden. Hälsingborgshem använder i en allt större del av sitt bestånd en metod baserad på uppmätt rumstemperatur, s.k. komfortavräkningssystem KAS. Båda dessa exempel har delvis utvärderats, se kapitel 3.3 och 3.7. Rapporten föreslår att SABO kan underlätta medlemsföretagens införande av individuell värmemätning genom att: o Ta fram en lathund för kravspecifikation. Denna skall vara anpassad för såväl uppmätt radiatorvärme som rumstemperatur. Den skall också kunna användas för både befintliga och nybyggda flerbostadshus. En SABOgemensam syn på vilken statistik som krävs och hur denna skulle kunna presenteras för hyresgästerna skulle också kunna ingå. o o o Ta fram tekniska och administrativa system anpassade för individuell mätning av värme, vatten och elektricitet. Ordna seminarier om individuell mätning. Bilda ett nätverk för medlemsföretag som har eller vill införa individuell mätning och debitering 3.6 Bostads AB Poseidon Bengt Dahlgren AB, 2001 I samband med projekteringen för Bostads AB Poseidons nya område med flerbostadshus vid Mölndalsån i Göteborg, kv Jankowitz, har Göran Andersson på Bengt Dahlgren AB gjort en utredning rörande individuell mätning och debitering av el-, värme- och vattenanvändningen (Bengt Dahlgren AB 2001). Syftet med

19 13 (63) utredningen är att undersöka hur värmetransporten mellan lägenheterna påverkar det uppmätta värmebehovet i förhållande till det verkliga. En del av ett punkthus studeras. Här ligger i hörnen lägenheter om 3 rum och kök (82 m²) och mellan dessa två lägenheter en mindre lägenhet om 2 rum och kök (55 m²). I mitten av huset ligger ett trapphus vilket antas ha samma innetemperatur som den mindre lägenheten. Denna lägenhet antas ha temperaturen 18 C eller 20 C, medan de två större lägenheterna har temperaturer på 18 C till 23 C, respektive på 20 C till 23 C. Simuleringar har skett för Göteborgsklimat och nybyggnadsstandard för byggnadsskalet. Lägenheterna antas ha mekanisk frånluft. Först har årsvärmebehovet för varje lägenhetstyp beräknats med ENORM 1000 ver utan hänsyn till värmeutbyte med grannlägenheterna. Därefter har ett korrigerat årsvärmebehov med hänsyn till att grannlägenheterna har olika innetemperatur beräknats med EN 2000b, ett program som arbetar med balanstemperaturer och varaktigheter. I figur 3.1 visas hur stor andel av årsvärmebehovet för de två typerna av lägenheter som täcks av värme från de varmare grannlägenheterna om bjälklag och lägenhetsskiljande väggar är av ren betong eller av betong isolerade med 50 mm mineralull. Alt A (20 C) Figur 3.1 Andel av årsvärmebehovet vilket täckas av värme från grannlägenheterna. Heldragna linjer avser fall med 18 C i den studerade lägenheten och streckade linjer 20 C. Alternativ A och B avser oisolerade innerväggar och bjälklag medan alternativ A2 avser innerväggar och bjälklag isolerade med 50 mm mineralull. Alternativ A gäller en lägenhet om 2 rum och kök belägen mitt i punkthuset. Alternativ B gäller en lägenhet om 3 rum och kök belägen i hörn med huvudorientering mot norr (Bengt Dahlgren AB 2001).

20 14 (63) Exempel Om rumstemperaturen är 20 C (streckade linjer) i den studerade lägenheten och 21 C i angränsande lägenheter fås för Alternativ A och B nästan samma resultat, ungefär hälften av lägenhetens årsvärmebehov täcks av värme från grannlägenheterna. Om däremot lägenhetsskiljande väggar och bjälklag isoleras sjunker det årliga värmebidraget från angränsande lägenheter till knappt 20%. Av figur 3.1 framgår att om rumstemperaturen i lägenheten är ca 3 C lägre än i alla grannlägenheterna så täcks 90% till 95% av årsvärmeenergibehovet av värme från grannlägenheterna. Om bjälklag och lägenhetsskiljande väggar isoleras med 50 mm mineralull begränsas värmebehovstäckningen från grannarna till ca 50% vid samma temperaturdifferens. 3.7 Examensarbete vid Installationsteknik/KTH, 2001 Med utgångspunkt i ett antal nya flerbostadshus med individuell mätning av uppmätt radiatorvärme i Klockarbacken i Huddinge genomfördes år 2001 ett examensarbete vid Avdelningen för installationsteknik vid Kungl. Tekniska Högskolan (Obesse 2001). Syftet med arbetet var att undersöka problem, möjligheter och begränsningar vid individuell värmemätning i flerbostadshus med hjälp av systemsimulering och modellering. Årsenergin för uppvärmning i ett nytt flerbostadshus med 14 lägenheter har simulerats med hjälp av programmet IDA Klimat & Energi. Varje lägenhet har simulerats som en egen zon utan värmeutbyte med grannarna. Det studerade flerbostadshuset, hus 2, är ett av fem hus i området Klockarbacken. I figur 3.2 visas simulerad årsvärmeenergi som funktion av uppmätt årsvärmeenergi för de 14 lägenheterna.

21 15 (63) 140 Huddinge Klockarbacken - Hus 2 Simulerad årsenergi för uppvärmning [kwh/år, m²] Medelvärde med 95% konfidensintervall Uppmätt årsenergi för uppvärmning [kwh/år, m²] Figur 3.2 Uppmätt respektive simulerad areaspecifik årsenergianvändning för uppvärmning för de 14 lägenheterna i hus 2, Klockarbacken i Huddinge. Data från Obesse Trots att simuleringarna bygger på standardiserade indata när det gäller brukarvanor kan konstateras att medelvärdena för simulerad respektive uppmätt årsvärmeenergi för hela byggnaden stämmer förvånansvärt väl överens. Spridningen för de uppmätta årsenergierna är dock betydligt högre än för de simulerade årsenergierna. Den uppmätta årsvärmeenergin varierar mellan knappt 30 kwh/år, m² till drygt 120 kwh/år, m² medan den simulerade årsvärmeenergin varierar mellan knappt 60 kwh/år, m² till drygt 90 kwh/år, m². Orsakerna till den stora variationen i uppmätt värmeenergi förklaras till mycket stor del av brukarvanor. Mätningarna visar att den hyresgäst som använder mycket värme också förbrukar mycket tappvatten och hushållsel. Storförbrukare finns hos såväl barnfamiljer som ensamhushåll. (SABO 2001). För att studera inverkan av vädring och värmeutbyte mellan lägenheterna har simuleringar gjorts för endast ett dygn i februari med en dygnsmedeltemperatur utomhus på 3,7 C. När det gäller vädring antas att ett fönster i lägenheten öppnas under 30 minuter på kvällen. Zonens rumstemperatur sjunker då under denna korta tid från knappt 19 C till ca 11 C. För att värma den invädrade uteluften till önskad rumstemperatur åtgår knappt 4 kwh/dygn extra värmeenergi. Rumsluftens dygnsmedeltemperatur sjunker från 18,8 C till 18,6 C på grund av vädringen. Enligt examensarbetet skulle denna lilla ändringen i dygnsmedeltemperatur inte påverka hyresgästens värmekostnad vid mätning av rumstemperatur, medan däremot vid mätning av tillförd radiatorvärme skulle den extra radiatorenergin direkt belasta värmekostnaden.

22 16 (63) När det gäller värmeutbyte mellan lägenheterna, antas att lägenhetens rumstemperatur har börvärdet 18 C, medan rumstemperaturen i grannlägenheterna har börvärdet 24 C. För det simulerade dygnet nås inte börvärdet 18 C i lägenheten utan värmen från grannlägenheterna, och värmelagringen i byggnadsstommen, medför att rumstemperaturen är drygt 20 C. Det samlade värmeflödet från grannlägenheterna är drygt 22 kwh/dygn. Om simuleringsresultatet för detta enda februaridygn hårdrages, och förutsätts gälla under hela eldningssäsongen (ca 240 dygn), innebär värmestölden att hela lägenhetens värmebehov gott och väl kan täckas av värme från grannlägenheterna utan att rumstemperaturen i den aktuella lägenheten blir så mycket lägre än 20 C. Detta trots att det inställda börvärdet är 18 C. 3.8 Examensarbete vid Byggnadsteknik/KTH, 2002 Med avsikten att studera huruvida det kan konstrueras någon rättvis metod för individuell värmemätning genomfördes under 2002 ett examensarbete vid Avdelningen för byggnadsteknik vid Kungliga Tekniska Högskolan (Andersson, 2002). I examensarbetet simuleras årsvärmeanvändningen för sex lägenheter i ett flerbostadshus. De studerade lägenheterna är placerade i mitten respektive på gaveln av ett typiskt trevåningshus från miljonprogrammets tid. Simuleringarna sker separat för varje lägenhet månadsvis med hjälp av en statisk metod baserad på Europastandarden EN 832. Dock har standarden modifierats på så sätt att hänsyn kan tas till omgivande lägenheters rumstemperaturer. Enligt EN 832 för beräkning av bostäders årsvärmeanvändning antas att solvärme och interna värmekällor kan utnyttjas för uppvärmning till olika hög grad (nyttjandegrad) för varje månad över året. Nyttjandegraden påverkas av såväl byggnadens klimatskal som av dess värmetröghet. Simuleringarna har skett för fem olika konstruktioner av byggnaden vilka representerar typiska byggnadstekniska lösningar från sekelskiftet 1900 till modernt byggande. Simuleringsresultaten visar att värmeflödena mellan den studerade lägenhetens och omgivande lägenheter blir betydande. Simuleringar har skett för såväl mittlägenhet som gavellägenhet placerade i en modern byggnad och i en äldre byggnad. Examensarbetet avslutas med att studera konsekvenserna för tre debiteringsmodeller. De olika modellerna är 1. Differensmodell; Debitering efter skillnaden mellan värmeförlust och värmetillskott, d.v.s. varje lägenhet debiteras för det totala värmebehovet minskat med den andel som grannarna tillgodogör sig. 2. Temperatur-, värme- och simuleringsmodell; Debitering efter uppmätt rumstemperatur, uppmätt radiatorenergi och simulerat värmebehov. 3. Andelsmodell; Debitering efter lägenhetsarea, vilket är normalmodellen idag. Ingen av de två föreslagna nya modellerna visar sig vara betydligt mer rättvis än modell 3, normalmodellen med debitering efter lägenhetsarea. Dessutom kräver

23 17 (63) de två första modellerna att årsvärmebehovet för alla lägenheter i byggnaden beräknas i ett simuleringsprogram. Slutsatsen är att någon form av individuell värmedebitering dock kanske kan motiveras eftersom den medför att de boende tydligt ser kostnaden för uppvärmningsenergin, och därmed kan motiveras att exempelvis sänka rumstemperaturen. 3.9 Finsk, respektive fransk, metod för beräkning av värmetransport mellan lägenheter, 2002 & 2003 I Finland har Statens tekniska forskningscentral VTT publicerat en metod (Pakonen & Karjalainen, 2002) för att ta hänsyn till värmetransport mellan grannlägenheter. Metoden går ut på att konstruera en black box modell i ARMAX (autoregressive moving average with exogenous variables) av byggnaden där minst utetemperatur samt temperatur och tillförd radiatorenergi i varje rum ingår. Genom att under ca en vecka mäta i alla rum var femtonde minut och samtidigt göra genomtänkta börvärdesändringar av rumstemperaturen i en del rum kan ARMAX-modellen läras upp att beräkna värmeflödena mellan de olika rummen. Förutom rumstemperaturen behövs mätning av radiatorvärmeenergin och gärna hushållselenergin för alla rum/lägenheter. Det vore önskvärt att även kunna mäta luftflöden och antal personer för varje rum/lägenhet samt vindhastigheten. Dessutom mäts utetemperatur och solinstrålning. I rapporten testas metoden i en byggnad simulerad i TRNSYS. Resultaten är uppmuntrande, men ytterligare forskning krävs, särskilt provning av metodens praktiska tillämpning i en verklig byggnad. I internationell vetenskaplig press har publicerats en liknade metod (Gafsi & Lefevbre, 2003) utvecklad i Frankrike. Här simuleras dock byggnaden termiskt och värmeströmningen mellan lägenheterna beräknas. En finess med metoden är att en referensvärmeanvändning kan beräknas för varje lägenhet med endast kännedom om rumstemperaturen och värmeanvändningen i den aktuella lägenheten. Dessutom krävs kännedom om utomhustemperaturen och solinstrålningen. För att beräkna värmeströmmarna mellan den aktuella lägenheten och dess fyra grannlägenheter krävs dock kännedom om temperaturerna i alla lägenheterna. För att praktiskt använda metoden måste värmeflödena till/från varje lägenheten beräknas utifrån uppmätta rumstemperaturer, tillförd radiatorvärme samt utetemperatur och solinstrålning. Detta är i princip samma indata som den finska metoden kräver men den franska metoden kräver dessutom detaljerade indata om byggnaden. Detta krävs inte i den finska metoden som bygger på att en black box modell lärs upp under en inkörningstid. Således förefaller den finska modellen var mer praktiskt tillämpbar än den franska. Förutsättningarna för den finska metoden är att mätdata skall kunna insamlas via ett normalt byggnadsövervakningssystem.

24 18 (63) 3.10 Boverket, 2002 På uppdrag av Miljödepartementet genomförde Boverket under 2001 en utredning angående hushållning med tappvatten och värmeenergi genom dels individuell vattenmätning, dels styrning av tappvarmvattentemperaturen (Boverket 2002). Resultaten koncentreras på hur tappvattensystemen skall utformas för att användningen av såväl kallt som varmt vatten skall hållas så låg som möjligt samtidigt som hygieniska problem, främst legionella, undviks. Det konstateras att individuell mätning av såväl kall- som varmvatten idag är fullt möjlig att införa på frivillig väg. Baserat på detta konstaterande föreslås, som ett första steg, att individuell tappvarmvattenmätning införs som krav på erhållande av ekobidrag. Dessutom skall en utvärdering av tappvattenanläggningen ske, dels i förhållande till energianvändningen och miljökvaliteter, dels i förhållande till fastighetsägarens alternativa kostnader. En viktig aspekt som tas upp i utredningen är att administrationen av mätaravläsningarna måste vara sådan att hyresgästen får en återföring på hyresavin inom en rimlig tid, d.v.s. att den uppmätta varmvattenanvändningen återspeglas på hyran. Det är inte rimligt att manuellt läsa av vattenmätare mer än årligen, varför återföringen till hyresgästen blir långsam. Modern teknik med fjärravläsning av vattenmätare i nya flerbostadshus medför dock att månads- eller kvartalsavläsningar inte är något problem. Snarare är problemet att få in avläsningsdata i hyreshanteringssystemet och att hyresavierna delas ut kvartalsvis. Utifrån genomförda projekt konstateras att det är svårt att konstatera hur stor vatten- och energibesparing som är möjlig på grund av individuell tappvarmvattenmätning. Detta beror dels på bristen i systematisk uppföljning av tidigare projekt, dels på att underlaget är litet. Traditionellt har besparingen uppskattats till 15% till 30% Statens Energimyndighet, 2003 Våren 2003 publicerades en fortsättningsutredning (Berndtsson, 2003) baserad på Energimyndighetens tidigare utredning från 1999, se kapitel 3.4 ovan. Syftet med denna fortsättningsutredning är att systematiskt följa upp de många pågående projekten med individuell mätning och debitering av värme och varmvatten i svenska flerbostadshus, samt sammanställa och redovisa vunna erfarenheter. Utredningen har genomförs av Lennart Berndtson, HSB:s Riksförbund och är en bred genomgång av dagsläget. Som en del i utredningen avhölls i slutet av april 2002 ett seminarium med brett deltagande från fastighetsägare, förvaltare, hyresgästföreträdare, mätsystemleverantörer, energiföretag, myndigheter, forskare, m.fl. En sammanställning av de föredrag som hölls återfinns på VVS-tekniska föreningens hemsida ( under Utbildningar / Värme- och varmvattenmätning). Ett resultat från seminariet är att utvecklingen av mätutrust-

25 19 (63) ningen går tämligen snabbt och att intresset för tekniken är stort från många bostadsföretag. År 2006 uppskattas att ca lägenheter i Sverige är utrustade med något system för individuell mätning och debitering av värme och vatten. I slutet av 2003 var siffran ca lägenheter från ca 150 projekt. I dessa projekt fördelas värmekostnaderna efter tillförd värme i ca 65% av lägenheterna och 35% används uppmätt rumstemperatur. I ca 10% av lägenheterna mäts och debiteras antingen endast varmvattnet eller både kall- och varmvatten. De typer av fastighetsägare och byggherrar som hittills satsat på individuell värmemätning är: o o o Bostadsbolag som installerar mätning i såväl nya som befintliga. I regel har dessa bolag en policy för hur och var mätning skall genomföras. Byggherrar som deltog i miljöinriktade bostadssatsningar, exempelvis Bo01 i Malmö och Hammarby Sjöstad. Befintliga bostadsrättsföreningar. Av de genomförda projekten bedöms investeringen för värme- och varmvattenmätning uppgå till minst kr (inkl. moms) per lägenhet med fem radiatorer. Om möjlighet skall finnas för de boende att kunna kontrollera sin förbrukning på en display, och centralstyrning av värme likaså skall finns, uppgår investeringen till minst kr per lägenhet (inkl. moms). Driftkostnaderna är ca kr per lägenhet och år (inkl. moms). Den typiska värmebesparingen i de genomförda projekten är % medan den typiska varmvattenbesparingen är större, %. Den största potentialen finns i äldre flerbostadshus med dåligt injusterade värmesystem och dålig reglering av värmen. Då en besparing fås för hela byggnaden innebär detta att antalet lägenhetsinnehavare som vill ha högre rumstemperatur än innan är färre än de som sänker sin rumstemperatur. Skillnaden mellan olika lägenheter är mycket stor. Värmeanvändningen mellan lägenheterna kan variera med en faktor tre och varmvattenanvändningen med en faktor fem till sex. Lönsamheten för individuell värmemätning är svårare att bedöma då såväl investering som årlig besparing varierar en hel del. Vid enkel installation (4.000 kr) och 20 % besparing i en högförbrukande lägenhet (220 kwh/år) är återbetalningstiden ca 5 år, vilket får anses som lönsamt. Vid en avancerade installation ( kr) är individuell mätning lönsam om det rörliga värmeenergipriset överstiger ca 80 öre/kwh. I övriga fall krävs högre rörligt värmeenergipris för lönsamhet vid avancerad installation. Vid 20 % besparing i en ny lågförbrukande lägenhet (120 kwh/år) är installationen lönsam om det rörliga värmeenergipriset överstiger 70 öre/kwh, i övriga fall krävs högre rörligt värmepris för lönsamhet. Om endast tappvarmvattenmätning studeras är individuell mätning lönsam vid 30% besparing i en högförbrukarlägenhet (80 m³/lägenhet och år). Då antas investeringen till kr per lägenhet, med driftkostnader på 200 kr per lägenhet och år. Vid lägre besparing eller lågförbrukarlägenhet (40 m³/år) krävs att det rörliga vattenpriset överstiger 40 kr/m³.