Masarykova univerzita Filozofická fakulta Ústav germanistiky, nordistiky a nederlandistiky Skandinávská studia

Transkript

1 Masarykova univerzita Filozofická fakulta Ústav germanistiky, nordistiky a nederlandistiky Skandinávská studia Bc. Henrieta Mikleová Attityder till svenska dialekter och utländsk brytning i svenska medier Magisterská diplomová práce Vedoucí práce: Mgr. Alarka Kempe 2014

2 Härmed intygas att allt material i denna masteruppsats, vilket inte är mitt eget, har blivit tydligt identifierat och att alla källor som jag använder mig av finns i källförteckningen och i bilagorna. Brno, 30 april

3 Jag skulle vilja tacka min handledare Alarka Kempe för all hjälp, uppmuntran och värdefulla synpunkter som jag fått under skrivandet och hela studierna. Vidare vill jag tacka Eliška för hennes obetalbara vänskap och oändliga tålamod och för att jag har fått möjlighet att förälska mig i det svenska språket. Vidare vill jag tacka Anton, Nina och Sofie för rättningen av uppsatsen och för all inspiraton och hjälp de ger mig hela tiden. Samtidigt riktar jag ett tack till min familj och alla mina vänner som aldrig tröttnar på att stödja mig och för att med deras hjälp kan jag studera och utveckla mig både proffessionellt och personligt.

4 Innehållsförteckning Tabeller Inledning Syfte och frågeställningar Syfte Frågeställningar Teoretisk bakgrund och tidigare forskning Dialekt, dialektutjämning och attityder Dialekt Dialektutjämning Attityder till dialekter Språk i massmedia Språket i radio och TV tidigare och nu Nyhetsuppläsning och nyhetsspråket Dialekt och brytning i massmedierna Attityder till språket i media Språkvård på radio och TV Den regionala dialekten i regionalprogram Metod och material Enkätundersökningar Enkät 1 Massmediernas attityder till dialekter i media Enkät 2 Lyssnarnas och tittarnas attityder till dialekter i media Intervjuer mediearbetarnas syn på och erfarenheter av dialekter i media Intervjupersonernas upplevelser och erfarenheter med dialekter i media Resultat av enkätsvar Enkät 1 Massmediernas attityder till dialekter och brytning i media Enkät 2 Lyssnarnas och tittarnas attityder till dialekter och brytning i media Vilka dialekter tycker du man ska använda i media, det vill säga på radio och TV? Vilken eller vilka dialekter stör dig i media?... 44

5 4.2.3 Varför stör dig en viss dialekt? Vilken eller vilka dialekter vill du gärna höra i media? Är det acceptabelt med den regionala dialekten i ett regionalt program? Diskussion Referenser Resumé Bilagor

6 Tabeller Tabell 1: Uppdelning av svaren på den första och tredje frågan Tabell 2: Procentuell uppdelning av svaren på den första och tredje frågan Tabell 3: Antal och procentuell uppdelning av svaren på fråga Tabell 4: Procentuell fördelning av antalet informanter utifrån kön och ålder Tabell 5: Antal informanter: fördelning utifrån kön och ålder Tabell 6: Informanternas svar på den första frågan: fördelning utifrån ålder Tabell 7: Antalet informanter som valde svaret Övrigt i den första frågan: fördelning utifrån kön och ålder Tabell 8: De mest frekventerade svaren på alternativet Övrigt i den första frågan Tabell 9: Informanternas svar på den andra frågan: fördelning utifrån ålder Tabell 10: Informanternas svar på den tredje frågan: fördelning utifrån ålder Tabell 11: Informanternas svar på den tredje frågan: fördelning utifrån kön Tabell 12: Procentuell fördelning utifrån kön och Tabell 13: Informanternas svar på den fjärde frågan: fördelning utifrån ålder Tabell 14 Informanternas svar på den fjärde frågan: fördelning utifrån kön Tabell 15: Antalet informanter som har svarat med nej i den femte frågan: fördelning utifrån kön och ålder Tabell 16: De nej-svarande informanternas svar på tidigare frågor

7 1 Inledning Det har hänt mycket under de senaste årtiondena när det gäller dialekter, förändring av dess status och attityder till olika dialekter i Sverige. Tidigare hade dialekter så låg status att man fick skämmas över att man var dialekttalare. Dialekter skulle utrotas eftersom de ansågs fula, bondaktiga och personer som talade dem ansågs som okultiverade och obildade. Det var totalt dialektförbud i media. Nuförtiden har dialekterna fått en mycket högre status. Det är inte längre pinsamt att det hörs var man kommer ifrån utan det tillhör personligheten. Man kan tala dialekt i skolorna och det är vardagligt att man får höra dem i TV och radio. Att man fick tala endast standardspråket i TV och radio dröjde kvar längst bland nyhetsuppläsare. Nu sätts det inte några begränsningar på dialekter i nyhetsprogram heller, snarare tvärtom, man försöker öka mångfalden i medierna. Men är det så i praktiken? Tycker man verkligen att det är acceptabelt att läsa nyheter på skånska eller östgötska? Gör man allt inom mediebranschen för att kunna ha den variation som återspeglar samhällets mångfald? Har lyssnare och tittare vant sig vid att höra dialekter från TV och radio? Föredrar de standardspråket eller vill de höra ännu fler dialekter? Vad har man för attityder till utländsk brytning? Vilka dialekter vill man höra i lokalkanalerna? Föredrar man den regionala dialekten i regionala program? Jag blev intresserad av svaren på bland annat dessa frågor när jag började med min forskning. Vad jag har ämnat ta reda på i denna undersökning är vad medieföretagens ställning är till dialekter och utländsk brytning i radio och TV med särskilt fokus på nyhetsuppläsarnas språk. Syftet är vidare att studera radiolyssnarnas och TV-tittarnas attityder till dialekter och bruten svenska i media och orsaken till en eventuell negativ inställning till dem. Dessutom undersöker jag båda parternas uppfattning om dialektbruk i lokalkanaler. För att få mina frågeställningar besvarade och undersökningens ändamål uppfyllt använder jag mig av två metoder: intervjuer och enkätundersökningar. Intervjuer har jag gjort med personer som arbetar på radio och TV för att få en uppfattning av situationen genom deras 7

8 personliga erfarenheter. Intervjupersoner har jag hittat med hjälp av rekommendationer från bekanta. Jag har även skickat ut två enkätundersökningar, en igen till mediearbetare och en till radiolyssnare och TV-tittare. Enkäterna har jag spridit via mina mejlkontakter och det sociala nätverket Facebook, dessutom har de skickats ut till en av Sveriges Radios lokalkanaler, P4 Jönköpings Publiknätverk (det betyder 900 lyssnare i Jönköpings län). Genom att jämföra resultaten vill jag få en bild över vad som har förändrats under de senaste åren och hur det kan se ut i framtiden vad gäller användning av och attityder till dialekter i media. Tanken var först att bara undersöka nyheternas språk men ju mer jag funderade över vad jag skulle studera desto mer intresserad blev jag av ämnet och desto fler frågor dök upp, och i och med det blev området och temat jag skulle undersöka bredare. Med min undersökning vill jag ge en sammanfattande bild om vad man har för inställning till dialekter inom mediebranschen, vad lyssnare och tittare har för attityder till dialekter och utländsk brytning i TV och radio och om deras åsikter stämmer sinsemellan. Vidare vill jag studera om det går att förutse hur situationen och attityden till dialekter och brytning kommer att se ut i framtiden. Nyckelord: dialekt, attityd, media, språkbruk, nyhetsspråket, brytning 8

9 1.1 Syfte och frågeställningar Syfte Syftet med detta arbete är tvådelat. Dels vill jag undersöka medieföretagens inställning till dialekter i synnerhet med fokus på nyhetsuppläsarnas språk. Jag vill studera huruvida attityden har förändrats till dialekter och utländsk brytning inom mediebranschen, både på radio och TV efter att man har bestämt att de ska få höras. Jag vill studera om olika program, framför allt nyhetssändningar, ska fortstätta vara helt dialektfria. Vidare vill jag ta reda på hur det ser ut på lokalkanaler när det gäller användning av dialekter. Jag vill även försöka visa vad lyssnare och tittare har för synpunkter och attityder till dialekter i media. Genom att undersöka och jämföra både medias och folks attityder till dialekter i radio och TV hoppas jag kunna se hur man tänker kring användning av dialekter i massmedierna och om mediearbetare och radiolyssnare/tv-tittare har samma åsikter i ämnet. Till slut vill jag få en bild inte bara över dagens situation utan också över hur det kan se ut i framtiden Frågeställningar De frågeställningar jag har utgått ifrån i min undersökning är: Vilket språkbruk prefererar man hos nyhetsuppläsare och andra medarbetare inom mediebranschen? Är det acceptabelt med dialekter och utländsk brytning? Finns det någon skillnad mellan nyheterna och andra program vad gäller dialektbruket och attityden till dialekter och utländsk brytning? Finns det någon skillnad mellan riks- och regionalsändningar vad gäller dialektbruket och attityden till dialekter och utländsk brytning? Vad har radiolyssnare och TV-tittare för attityder till dialekter och utländsk brytning i media? Finns det dialekter som stör en i TV eller radio? Varför känns de störande? Vill man höra den regionala dialekten i regionalprogram? Hur har synen på dialekter i radio och TV förändrats under tidens gång och hur kan det se ut i framtiden? 9

10 2 Teoretisk bakgrund och tidigare forskning I detta kapitel beskrivs den teoretiska och historiska bakgrunden till de begrepp som är nödvändiga för min studie. Termerna dialekt, dialektutjämning och attityd till dialekt förklaras. I kapitlet beskrivs också förändringar kring och attityder till dialekter, brytning och nyhetsspråket i massmedierna. Vidare presenteras några tidigare undersökningar i ämnet, både när det gäller dialekter i allmänhet och massmediernas språk. 2.1 Dialekt, dialektutjämning och attityder Först beskrivs det begreppet dialekt utifrån olika synviklar, sedan förklaras dess utjämningsprocess och till slut presenteras forskning och undersökning kring människors attityder till dialekter Dialekt Dialekter har alltid varit närvarande i landet, de har vuxit fram ur fornspråket. Man har använt dialekter främst i östra Mälardalen för att skapa skriftspråket. Det skapades bland annat för kyrkans, kungamaktens och domstolarnas behov att kunna ha ett centralspråk. Av centralspråket bildades ett rikstalspråk med ett formsystem som är rättat efter skriftspråket och som strävar efter ett uttal som man använder vid uppläsning av en skriven text. Trots all strävan och regler blev talspråket inte lika normbundet som skriftspråket och därför vi inte kan påstå att det finns något enhetligt rikstalspråk. På grund av detta är det lämpligare att använda termen standardspråk istället för riksspråk eller rikssvenska. Standardspråkets dialektala varianter kallar man lokala eller regionala standardspråk. (Bergfors, 1980:40) Kristina Hagren, forskningsarkivarie, dialektolog vid Dialekt- och folkminnesarkivet på Institutet för språk och folkminnen, berättar att dialektologer ofta får frågan hur många dialekter som finns i Sverige. Att svara på denna fråga är dock inte så enkelt. Svaret beror 10

11 på från vilket perspektiv vi ser på dialekter. 1 Nationalencyklopedin (NE) definerar dialekt som en språkvariant som talas av invånarna inom ett avgränsat geografiskt område. Denna förklaring definerar dialekter ur en geografisk synvinkel och på det sättet förknippas dialekter med geografiska språkvariationer. Geografiska språkgränser uppstår till exempel där skorrande r-ljud går över till rullande r-ljud. När fler språkliga variabler (exempelvis fonologiska talarens uttal, lexikala ordval eller särskilda uttryck) ändras vid en språkgräns kallas det för dialektgräns. Att avgöra var olika dialektgränser befinner sig, var en språkvariant slutar och en annan börjar, är inte heller tydligt i varje fall. Dialektgränserna är ofta gamla gränser från olika byar, landskap, det vill säga från olika gemenskaper (Einarsson, 2009: ). Radovani (2000) har gjort en sociodialektologisk undersökning bland vuxna svenskar i Tierp, Östersund, Linköping, Trollhättan och Malmö om deras attityder till svenska dialekter. Hon menar med begreppet dialekt att den är både ett avvikande språkbruk om man jämför med standardspråket och att den är ett talspråk som skiljer sig från standardspråket med uttal och intonation. I sin enkätundersökning använder hon termen riksspråk i stället för standardspråk eftersom det verkade mer förståeligt för informanterna som inte arbetade med språkvetenskap. (Radovani, 2000:17). Gerd Eklund, dialektforskare förklarar att enligt dialektforskarna är en dialekt ett eget mindre språk som har ett eget ljudsystem, grammatik, syntax och ord. Därför kan man säga att dialekttalande egentligen är tvåspråkiga. De växlar mellan standardspråket och dialekten likadant som riksspråktalande växlar till exempel mellan svenska och engelska. 2 Detta intygar också Hultgrens studie om dialektförhållandena i övre Dalarna (1983) och Thelanders enkätundersökning om användning av dialekt i Mora, Malung och Älvdalen (1979). Eklund tillägger att människors kultur uttrycks bäst i deras egna språk. Därför spelar dialekterna ytterligare en viktig roll i vårt kulturarv. Dialekterna har inte påverkats av riksspråket och reflekterar därmed kulturen genom tiderna. 3 Andersson (1985: 62f) har undersökt förhållandena mellan dialekt och standardspråk och 1 Efter samtal med Kristina Hagren, Intervju, Gerd Eklund, Helen Andersson, Intervju, Gerd Eklund, Helen Andersson,

12 attityder till olika svenska regionala varieteter. Han håller med Bergfors (1980) och förklarar att det är lämpligare att använda begreppet standardspråk istället för riksspråk eftersom det skulle betyda att det finns ett enda enhetligt språk för hela riket och det har man inte i Sverige. Andersson delar upp dialekter i fyra kategorier: genuin dialekt utjämnad dialekt regionalt standardspråk neutralt standardspråk Vi talar om en genuin dialekt när språket avviker från standardspråket på nästan alla språkliga nivåer, det vill säga fonetiskt, fonematiskt, morfologiskt, syntaktiskt och lexikalt. Språket blir nästan obegripligt för dem som inte kommer från området där man talar den genuina dialekten. Andersson menar dock att obegripligheten inte är den mest avgörande faktorn som gör dialekten till en genuin dialekt. Det är allt färre människor som talar en genuin dialekt och den är kvar framför allt på landsbygden. Denna form av dialekter finner man till exempel på Gotland eller i norra Dalarna. Enligt Andersson hör utjämningsprocessens styrka och de genuina dialekternas hotade ställning ihop med industralisering, urbanisering, befolkningens rörlighet, den allmänna skolutbildningen och massmedias verksamhet. Den utjämnade dialekten talar man i tätorter eller på landsbygden. Hit tillhör till exempel storstadsmålen som göteborgska och malmöitiska. När vi säger att någon talar dialekt på TV eller radio så menar vi den utjämnade dialekten. Den genuina dialekten avviker så pass mycket från standardspråket att programmet bör vara textat för att man ska kunna förstå det. Med regionalt standardspråk anses dialekt som man talar i ett visst dialektområde och alla kan förstå, även de som kommer från ett annat dialektområde. Den förknippas med dialektområdets centrum, till exempel är den sydsvenska varianten av regionalt standardspråk den form av skånska som man talar i Lund. Andersson skriver att det finns 4-5 regionala standardspråk i svenska, beroende på hur man tolkar avvikelserna från standardspråket: en sydsvensk variant av standardspråket med Lund i centrum 12

13 en västsvensk variant av standardspråket med Göteborg i centrum en uppsvensk variant av standardspråket med Stockholm i centrum en finlandsvensk variant av standardspråket en norrländsk variant av standardspråket Den norrländska varianten ingår ibland i den uppländska, därför påstår vissa forskare att det bara finns fyra standardspråk och inte fem. Det neutrala standardspråket är det språk som man ofta kallar för rikssvenska. Genom att man talar standardspråk avslöjar man inte varifrån man kommer. Forskare är dock inte överens om att standardspråket existerar i sig. Vissa säger att standardspråket egentligen inte är annat än den uppsvenska varianten av standardspråket med Stockholm i centrum. (Andersson, 1985:62f) Dialektutjämning Att det händer många förändringar omkring dialekter är alla dialektologer överens om. Dialekter jämnar ut sig allt mer och kommer att likna standardspråket i allt större utsträckning. Gerd Eklund, dialektforskare, förklarar att framför allt de utpräglade dialekter som Andersson (1985:61) kallar genuina dialekter är hotade. 4 Utjämningsprocessen började med att den allmänna skolgången blev införd. På 1840-talet försökte man till och med utrota dialekter för att att skapa en enhetlig rikssvenska, ett rengjort språk. Dialekter hade en väldigt låg status och ansågs som fula. (Thelander, 1996). I skolorna fick man inte tala något annat än bara rikssvenska och det var lärarens uppgift att se till att elever inte skulle använda dialekt. (Birkne, 2011:7). Dialekter ansågs till och med som vulgärspråk, motsatsen till kultur och god smak. (Palmer, 1945). Maj Reinhammar, dialektforskare förklarar att även föräldrarna tyckte att dialekttalande barn var handikappade på något sätt och inte skulle kunna göra stora framgångar i livet om de inte talade rikssvenska. 5 Holmqvist (1972:17) visar i sin forskning om dialekttalande elevers skolprestationer i Mora att lärare från 1970-talet påstod att de elever som talade dialekt fick svårigheter i svenska. Elever förstod språket i läro- och läseböcker och i massmedia men hade bara en 4 Efter samtal med Gerd Eklund, Efter samtal med Maj Reinhammar,

14 passiv tillägnan och hade svårt att återge tankar i tal och skrift eftersom de tänkte på bygdmålet men behövde föra sig på svenska. Holmqvist (1972:17). Skriftspråkens påverkan av talspråket bidrog till standardspråkets uppkomst, vilket i sin tur bidrog till dialektens minskning (Hultgren, 1979:35). Dessutom började befolkningen flytta allt mer under 1900-talet. Ett så kallade blandäktenskap växte också fram. Begreppet blandäktenskap betyder att hushållet inte längre består av personer som talar samma mål utan att det bor tillsammans till exempel en dialekttalande och en standardspråktalande. Här väljs dialekterna bort och man föredrar standardspråket för att kunna göra sig förstådd. Genom att man ger upp det gamla målet kan vi inte tala om dialektutjämning, utan dialekten försvinner snarare helt. (Helgander, 1994:70). Dialektforskaren Maj Reinhammar förklarar att dialekter i sig har fått en högre status idag. Numera skäms man inte över att visa varifrån man kommer utan det tillhör personligheten. Hon tillägger att trots att man försöker bevara sin dialekt förs målen inte vidare från föräldrar till barn på samma vis som tidigare och därför är framför allt de genuina dialekterna i fara och kan så småningom gå förlorade. 6 Denna förändring visar också studien av dalmålen. Föräldrarna talar inte längre dialekt med sina barn och därför har unga bara en passiv kunskap av målet och kommer inte att kunna föra det vidare till nästa generation. De regionala, utjämnade dialekterna däremot kommer att bevaras. (Helgander, 1994:70). Emma Wahlund har i sin C-uppsats om markerande drag i norrländska dialekter (2012) studerat och märkt att det finns dialektala drag som har en stor regional utbredning och de dragen verkar vara stabilare när det gäller dialektutjämning. Det vill säga att även om draget är väldigt utpräglat och avviker mycket från standardspråket försvinner det inte i utjämningsprocessen utan lever kvar i målet. (Wahlund, 2012:8) Samma noteringar gjorde Thelander i sin studie i Burträsk (1979b: ). Han studerade hur dialekterna skiljer sig mellan tätort och landsbygd. Undersökningens resultat visar att man i högre grad talar dialekt på landsbygden än i tätorten. Det gäller även dem som sällan vistas i tätorten de talar mindre dialektalt än de som reser dit oftare. Thelander hittade i en annan gemensamma drag i norrländska dialekter som har en stor utbredning och därför klarar de 6 Efter samtal med Maj Reinhammar,

15 sig bra i utjämningsprocessen. Han förklarar vidare att på grund av att människor är mer rörliga idag är man inte lika mycket knuten till det lokala och därmed håller de mindre samhällena på att flyta ihop språkligt. (Thelander, 1996:173). Det har också undersökt om dialekttalare är medvetna om deras dialektala drag och former och det har visats att de dialektformer som man använder utan att vara medveten om att det är en dialektal form är också mycket mer tåliga i utjämningsprocesssen. (Pedersen, 1997:234, 238). Svahn och Nilsson, dialektforskare, poängterar att de dialektala former som används som en markör för hemorten eller för en viss social grupp är lika moståndskraftiga och försvinner därmed inte. (Svan & Nilsson, 2012:9). Bergfors (1981), tidigare arkivchef vid Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, förklarar att dialektutjämning innebär förändring av ordförrådet, formsystemet och uttalet. Gamla, ej längre använda ord försvinner. Nya ord uppkommer, ord från riksspråket ersätter de gamla dialektala orden men med dialektens uttal och böjning. Man kan säga att dialekter ändrar karaktär och kommer att bli närmare standardspråket eller till och med bytas ut mot det. Standardspråket har ofta lokala utmärkande drag vad beträffar ordförråd, böjning och uttal. Särskilt gäller det ordmelodi och satsmelodi som är de mest märkbara dragen och stannar kvar i talet längst även om man flyttar från orten. Bergfors förklarar vidare att om man inte kan göra sig förstådd när man talar sin dialekt byter man till standardspråket. Det kallas för kodbyte. I områden där man talar en genuin dialekt, ett svårföreståeligt mål (sådana finns till exempel i delar av Jämtland, Härjedalen, norra Dalarna, på Gotland) är människor tvåspråkiga. De talar dialekt med sin omgivning, familj, bygrannen och standardspråk med främlingar som kommer från ett annat dialektområde. En annan orsak till kodbyte är när man inte vill avvika från omgivningens språk och genom detta väcka uppmärksamhet och intolerans. Bergfors säger dock att man borde undvika kodbyten eftersom man kan förlora mycket av möjligheten att uttrycka sig lätt, snabbt och naturligt 7 och även sin trygghet i språket. Radio och TV, forsätter Bergfors, tvingar inte någon till kodbyte utan massmedierna har en annan viktig betydelse: de ställer till förfogande en norm för dem som behöver byta kod. De första radiomännens språk hade en tydlig förankring i det bildade huvudstadsuttalet och det uppvisade mönstret i etermedierna var centralspråket. Bergfors hävdar att etermedierna påverkar människor och därför bör radio och TV 7 Bergfors, Erik Olof. Radio- och TV-språket: ett mönster för allmänspråket. I: Jonsson, Åke & Lindblad, Inga-Britt (red.), Språket i radio och TV. Umeå: MUM, s

16 användas för att skapa en positiv attitydförändring till dialekter. Rösterna i medierna ska spegla alla variationer av språket så att människor förstår att det är acceptabelt att tala på många olika sätt, vidare att folk lär sig tolerera de som talar annorlunda och till slut att olika variationer av språket får större tolerans. (Bergfors, 1981:40-43). Att förutsäga hur det kommer att se ut med dialekter i framtiden är inte så enkelt, skriver Kristina Hagren, dialektforskare. Hon tror att de utpräglade dialekterna kommer att utjämnas och bara några få dialektala drag blir kvar (i första hand intonationen). Man kommer inte att behöva anstränga sig för att tala standardspråket eftersom man ändå kommer att bli förstådd Attityder till dialekter Dialekter hänger ihop med sociolekter, som är olika socialgruppens språkbruk. Om man talar om att ett dialektalt drag är fult handlar det då oftast om ett sådant drag som förekommer i en hög grad i den lägsta socialgruppens sociolekt och är ovanlig i högre socialgruppers sociolekter. Draget hamnar högre på den sociala skalan om det inte avviker så mycket från riksspråket och blir placerat lägre om det är mycket utpräglat. (Andersson, 1985: 66). Attityden till en viss dialekt eller språk är i själva verket en attityd gentemot personen man talar med. Det finns många faktorer som kan påverka attityden till en viss dialekt: föräldrar, kompisar, lärare, massmedia. (Einarsson, 2009:35). Det finns två mönster för hur man grundar sina attityder till dialekter. Det ena är ett allmänt mönster, stereotyper som visar att dialekter i västra och nordliga Sverige generellt värderas högre än dialekter från södra och östliga Sverige. (Den östliga dialekten gotländska är dock ett undantag.) Anledningen till att man inte gillar dialekten i Stockholm är att makten genom historien har ofta koncentrerats till regionen runt Stockholm och att man känner sig hotad och underlägsen gentemot stockholmarna. Det andra mönstret är ett egocentriskt mönster. Enligt det har man en delad uppfattning om sin egen dialekt. Det kan bero på att 8 Efter samtal med Kristina Hagren,

17 dialekten värderas som mindre bra i skolan där standardspråket eftersträvas, men man talar dialekt med sin närmaste omgivning (med familj, vänner och så vidare), en närmiljö som i vanliga fall betyder trygghet mot en. Det har visat sig att människor i allmänhet inte gillar granndialekterna. De mer avlägsna dialekterna känns mer sympatiska för en än dialekterna i de närliggande områdena. (Andersson, 2004:141). Tidigare attitydundersökningar visar att standardspråket har högre prestige i Sverige än dialekter eller sociolekter. Hultgren (1979:42) erhöll i sin studie om talspråket och dialekter i skolorna positiva värderingar (vackert, fint, bildat) för riksspråket och negativa för dialekter/sociolekter (ful, obildad, vulgär) av informanterna. Radovani (2000) undersökte de dialektala områdena där avvikelsen av språket från standardspråket är så pass liten att man kan tala om en regional variant av detta. Resultaten visar att på dessa orter, det vill säga på orter där dialekten inte avviker mycket från standardspråket, verkar informanterna ha börjat tala mindre dialekt. Hon fick också som resultat att informanterna bedömer standardspråket på statusskalan starkare än den egna dialekten samt att rikssvenskan värderas som noggrannare, mer intelligent och snabbare (Radovani, 2000:96). Om man jämför resultatet med Gotlandsundersökningen ser man att gotländska bedöms som starkare och har en hög prestige i sitt eget område. Både från Radovani (2000:98) och Andersson (1985:141) får man veta att dialekterna i västra och norra delarna av landet har en större värdering än i södra och östra delarna av landet. Mest tycker man om värmländska, göteborgska, dalmål och jämtska. Att man inte tycker lika bra om dialekterna i södra och östra delarna av landet beror på, skriver Radovani (2000:38) att där har urbaniseringen och indrustrialiseringen varit stark den senaste tiden. Hon har också studerat inställningen till bruket av dialekt i olika sammanhang, både i privata och officiella sammanhang. Det var bara ungefär en tredjedel av informanterna som tyckte att dialekten bör begränsas till privata sammanhang eller till de lokala medierna. Dessa informanter föredrar standardspråket i officiella sammanhang. Nästan hälften av de tillfrågade tyckte att dialekterna kan användas helt fritt och i alla sammanhang. Minst tolerant har man varit mot användning av dialekter på universitet eller på politiska möten och mest tolerant vad gäller dess bruk i lokalradio och lokal-tv. En stor andel av informanterna var överens om att det är acceptabelt med dialekter i lokala medier. (Radovani, 2000:38-39). 17

18 Undersökningen visar att man har tendens att variera språkbruket efter situationen. Dialekten använder man mest i familjen, med vänner, på skoj, på vissa arbetsplatser eller kurser. Nästan tre fjärdedelar av informanterna uppfattar sig själva som dialekttalande och mer än hälften av dem påstår att de använder sin dialekt hela tiden. En del av Radovanis forskning gick vidare ut på att analysera de könsmässiga skillnaderna vad gäller språkbruket. Det visade sig att kvinnor oavsett socialgrupp har starkare tendens till användning av standardspråket och strävar mer efter ett dialektfritt språk än män. Radovanis resultat bekräftar också att äldre kvinnor har ett mer utpräglat lokalspråk än de övriga grupperna. (Radovani, 2000: 42). Radovani (2000) försökte ta reda på om det var någon medveten förändring av informanternas språk mot rikssvenska eller dialekt. De vanligaste motiven till kodbyte var skolan, arbetet eller när man kunde ha svårigheter med att bli förstådd i en annan språklig miljö. Några svarade att rikssvenska lät finare att använda. Informanterna påstod också att de talar mindre dialekt när de befinner sig utanför sin egen grupp. Man föredrar rikssvenska i situationer där man riskerar att bli svårförstådd (exempelvis i samtal med invandrare eller annan dialekttalare). Vidare är standarspråket prefererat i offentliga, formella sammanhang, inom etermedierna på riksnivå och vid anställningsintervjuer (Radovani, 2000:106). Gerd Eklund, dialektforskare, berättar att det har hänt många förändringar när det gäller attityder till dialekter. Man är inte lika negativ mot de olika språkvarianterna som man var på 40- och 50-talet när det var totalförbud mot att använda dialekter i skolorna. Trots de positiva förändringarna anses dialekterna fortfarande som lustiga eller töntiga, bonniga ibland. 9 Maj Reinhammar säger att det också händer att dialekt används i reklam för att göra dem roligare. 10 Eklund förklarar att det inte finns någon objektiv bedömning om en dialekt är fin eller ful utan det är subjektiva upplevelser som avgör hur man ser på en viss dialekt. Hon tillägger vidare att mångfald är något positivt som främjar utveckling, och det gäller även dialektal mångfald Efter samtal med Gerd Eklund, Efter samtal med Maj Reinhammar, Efter samtal med Gerd Eklund,

19 2.2 Språk i massmedia Detta kapitel handlar om språkbruket i media. Först visar jag den historiska bilden av språket i medierna, sedan följer en beskrivning av den nuvarande situationen. Vidare berättar jag om nyhetsspråket och de krav som ställs för nyhetsuppläsare. Kapitlet handlar också om dialekter och brytning i massmedierna och både medias, radiolyssnares och TVtittares attityder till dem. Det finns vidare en beskrivning om vad språkvård på TV och radio är och varför är det viktigt att ha den. Den sista delen i detta kapitel rör lokala sändningar och deras språkbruk Språket i radio och TV tidigare och nu AB Radiotjänst började sina sändningar i januari Språket i radio var då väldigt formellt och överdrivet vårdat med det bildade huvudstadsuttalet. (Jonsson, 1981:1) Förr i tiden var det högtidligt att lyssna på radio, det var fler som samlades omkring apparaten vid speciella tillfällen. (Mårtensson, 1998:12). Detta återspeglades också i etermediernas språk. Det fanns strikta normer för det offentliga tal- och skriftspråket och det mycket formella språkbruket skapade en skarp distans mellan lyssnare och tjänstemän på radio. (Svensson, 1993:40). Senare blev det mer vardagligt att lyssna på radio och språket i medierna började också förändras. Med spridning av lokalradion kom dialekter också fram så småningom. Åke Jonsson, lärare och forskare inom institutionen för nordiska språk vid Umeå universitet, säger att på 1980-talet var det hallåmännen och nyhetsuppläsarna som hade kvar kravet på att tala rikssvenska och intagningsproven till de tjänsterna var oerhört stränga. Han berättar vidare att han själv var hallåman vid Sveriges radio under 1960-talet. Först klarade han inte det så kallade hallåmansprovet eftersom hans öppna ö-ljud var alldeles för öppna vilket han hade från sin västerbottensdialekt. Han fick träna bort sin dialekt. Trots att det kändes konstigt och konstgjort, förklarar Jonsson, lät han sig inte skrämmas bort från sin dröm och till slut blev han hallåman. (Jonsson, 1985). Lindblad (1985) har i sin studie om lokalradiospråket undersökt lokalradions 19

20 kontaktskapande funktion. Hon menar att hälsningsfraser, studioprat samt tilltalsorden som du, ni, vi i stor utsträckning används för att etablera kontakt med lyssnarna. Tack vare bland annat detta har den stora klyftan mellan lyssnarna och radiomedarbetarna krympt. Det är därför viktigt att lokalradion är mer beroende än riksmedierna av en god kontakt med lyssnarna för den befinner sig närmare sin publik rent geografiskt. (Lindblad, 1985:28) Nyhetsuppläsning och nyhetsspråket Enligt Strands forskning, som undersöker hur olika journalistiska former i medierna återger verkligheten, är språket i nyheterna objektivt, enkelt och opersonligt. Dramaturgin i berättelserna är bestämd och dramatiserad, ofta förenklad, samtidigt innehåller den vinkling och konkretisering. (Strand, 1994a:87). Nyhetsspråkets karakteristiska drag utgår från att man vill fylla både informationskravet, kravet på en kritisk granskning och kravet att vara underhållande. Informationskravet ger till resultat en hög informationstäthet som trots allt inte leder till komplicerade meningsbyggnader. Informationstätheten uppnår man genom att använda många susbstantiv (ofta är de en tredjedel av orden i texten) och sådana ord som låter påskina innehållet. Kravet att vara granskande fyller man genom att ställer följdfrågor och försöker snärja intervjuoffret. Att man är underhållande i nyhetssändningar märks tydligast i televisionsdramaturgi. Man försöker variera monologer med samtal med kollegor eller intervjuer med experter. Mer interaktion och ökad dialogisering höjer tydligheten och begripligheten. (Svensson, 1998:153). Trots att analysen visar att språket i nyhetsprogram är bra genom att det används korta meningar med enkel konstruktion och nyhetsuppläsarnas uttal också är utmärkt är det många människor som inte förstår vad som sägs i programmet. Sevnsson undersökningen om lyssnarnas ordförråd visar att begripligheten beror på lyssnarens förhandskunskaper om ämnet i nyhetsprogrammet. Det vill säga om man har förhandskunskaper förstår man nyheterna, om man inte har sådana begriper man inte vad som sägs. (Svensson, 1998:154). Sten Swartling (1980), journalist och tidigare medarbetare vid Radio Östergötland tycker att nyheterna på radion är bara högläsning, vilket varken låter naturligt eller personligt. 20

21 Enligt honom ska man använda talspråk i nyhetsändningar också. Det handlar om förtroende, lyssnaren kan lättare identifiera sig med det man rapporterar. 12. Enligt Swartling är att undvika svåra ord inte det viktigaste när det gäller begripligheten utan man ska utgå från lyssnarens verklighet, vara klar i sina formuleringar och tankegångar, ha ett logiskt sätt att bygga upp sin framställning 13. (Swartling, 1980:12-14). Enligt Jonsson (1989:61) är begripligheten det största kravet i nyheterna och att språket är tydligt och klart. Stefan Lundin, språkvårdare vid Sveriges Radio (SR), Sveriges Television (SVT) och Sveriges Utbildningsradio (UR), definerar en bra nyhetsuppläsare som en person som har ett naturligt uppträdande framför kameran och skapar auktoritet och trovärdighet omkring sig. Nyhetsuppläsarens uppgift är att förmedla informationer sakligt och opartiskt, på ett neutralt sätt. Det finns tre krav som definierar nyhetsspråket: det ska vara begripligt, korrekt och levande. Begriplighet i nyhetsspråket betyder ett koncentrerat språk utan onödig information. På den första platsen i nyhetstexten ska den viktigaste informationen stå och informationstätheten i den upplästa texten måste vara mindre än i en skriven text. Språket ska vara korrekt och det gäller både benämningar på samhällsinstitutioner och uttalet av utländska namn. Språket är levande när lyssnare och tittare inte märker att texten är uppläst. En bra nyhetsuppläsare har förmågan att få publiken att tycka att informationen är viktig och betydelsefull även om det handlar om en mindre intressant nyhet. (Andersson, 2002:62) Dialekt och brytning i massmedierna Riksradions språkgrupp började sitt arbete Utgångspunkten för deras verksamhet var tanken att språket i medierna har inverkan landets språkbruk. Begripligheten har alltid varit det viktigaste kravet. (Holmbäck, 1981:4). 12 Swartling, Sten. Radio Östergötland en lokalradiostations språkliga ambitioner. I: Jonsson, Åke & Lindblad, Inga-Britt (red.), Språket i radio och TV. Umeå: MUM s Swartling, Sten. Radio Östergötland en lokalradiostations språkliga ambitioner. I: Jonsson, Åke & Lindblad, Inga-Britt (red.), Språket i radio och TV. Umeå: MUM s

22 Stefan Lundin förklarar att den stränga policyn med att tala endast riksspråket på TV och radio så småningom har försvunnit och gradvis har det vuxit fram att inte bara medverkande utan också medarbetare kan använda ett språk med en regional färg. Det enda hindret kan vara att man stöter på begriplighetsproblem när man talar dialekt. Policyn var tidigare så sträng att på intagningsproven var man tvungen att tala helt dialektfritt för att kunna bli anställd. Denna policy gällde i första hand nyhetsmedarbetare sådana som berättade, läste nyheter och hallåmän, programpresentatörer som mellan programmen inleder program och i mindre utsträckning andra medarbetare på TV och radio, medan däremot medverkare hela tiden kunde ha dialekt. När man intervjuade folk i nyhetsprogram var det naturligtvis inte något dialektförbud utan det var de anställda, medarbetarna som skulle undvika att tala dialektalt. Reportager med dialekt har alltid funnits och människor har alltid tyckt att det är både intressant och roligt att få höra dialekt i radio. 14 De första medarbetarna med dialekt kom till radion runt Stefan Lundin säger att trots att det handlade om väldigt bra journalister reagerade man genast på förändringarna och dessa ovanliga åtgärder genast. Kring 1980 försvann sedan från policyn de formuleringar som förbjöd dialekt i massmedierna. Ungefär samtidigt byggdes lokalaradion ut i hela Sverige och med det kom frågan om dialekt i ett annat läge. Många radioanställda blev meadarbetare på lokalradion och lyssnarna blev vana vid att höra dialekter. Det var populärt med dialekter på 1970-talet, man kan säga att dialekter upplevde en liten rennässans efter att man hade uppfattat uppfattat dem ganska negativt i många år. 15 Dialektologen Kristina Hagren säger också att samtalsstilen i radio och TV har blivit mindre formell de senaste årtiondena. Det märks även vid nyhetsuppläsning men ändringarna är inte så pass stora att själva nyhetsrapporteringen görs på någon utpräglad dialekt (genuina dialekter kan dock förekomma hos intervjupersoner i intervjuer). 16 Carina Jönsson, journalist, kallar i sin artikel för Dagens Nyheter (2011) om dialekter i media dialekten för ett varumärke som man använder för att kunna synas och få människor 14 Intervju, Stefan Lundin, Intervju, Stefan Lundin, Efter samtal med Krisitna Hagren,

23 att komma ihåg en bättre eller man kan använda dialekter som stilmedel i musik så att sångerna låter mer autentiska. Hon skriver att tidigare när bara rikssvenska var acceptabelt i medierna värderades dialekterna som bonniga och dialekttalare fick skämmas över sina mål. Nu är det snarare tvärtom, radiotalare och programledare är stolta över sina dialekt och upplever den som ett plus. Man vill visa sin tillhörighet och därmed kan dialekterna ge en trygghetskänsla. Språkvårdaren Stefan Lundin menar att det är en vanesak också när det gäller dialekter i media och med tiden accepterar man nya vanor. Numera är det mest den äldre generationen som tycker att dialekter inte har plats i TV och radio därför att de är vana vid att radio och TV ska vara dialektfri. Trots att dialekterna har fått en högre status tror inte Stefan Lundin att rikssvenska kommer att försvinna. Samtidigt tycker han att det är bra att man kan höra standardspråk med regionala varianter i TV och radio. 17 När det gäller brytning på främmande språk är det en liknande utveckling på gång på samma sätt som det har varit med svenska dialekter, förklarar Stefan Lundin. Dialekterna har funnits hos befolkningen hela tiden. Personer med bruten svenska var inte många förr i världen men det blir nu allt fler som kommer som journalister. Man strävar efter att återspegla den kulturella och spåkliga varieteten i medierna, det vill säga samma mångfald som är närvarande i samhället. Därför strävar man efter att välja medverkande av alla slag. Det är viktigt att höra olika variationer av svenskan. (Även nya dialekter växer fram som den så kallade Rinkebysvenskan som man inte kan kalla för brytning eftersom det är ett språk som använder ungdomar i vissa svenska invandrartäta områden.) Det finns inga begränsningar mot utländsk brytning, det mest väsentliga faktorn är förståeligheten och att man talar tydligt. Lundin betonar att begripligheten är det viktigaste för språket i media överhuvudtaget, och det handlar inte bara om uttalet utan också om muntlighet, ordval, tilltal, artikulation, betoningar och tempo. Man har kommit fram till att det fungerar bra med bruten svenska i massmedierna och det kan vara en positiv egenskap att man kommer från utlandet för det hör till personligheten, säger något om personens bakgrund och genom det ökas mångfalden i media. 18 Någon period kan det vara fler utländska röster som hörs, en annan period lite mindre men Lundin tror att det går långsamt uppåt. Nyheter ligger kanske lite efter andra program men 17 Carina Jönsson, artikel i Dagens Nyheter, Publicerad Intervju, Stefan Lundin,

24 det har förekommit personer med utländsk brytning i kortare nyhetssändningar. 19 Eva Göransson, språkvårdare nämner att Sveriges Radio generellt försöker öka mångfalden och när det gäller även personer som har en annan bakgrund än svensk. Ofta handlar det dock då om personer som har gått i skola och har fått sina journalistutbildning i Sverige och således har de i princip ingen brytning. 20 Stefan Lundin tillägger att de ändå har någonting att bidra med till mångfalden utan att det hörs genom att de har utländskt ursprung Attityder till språket i media Radovani (2000) undersöker i sin studie om vuxna svenskars attityder till dialekter i vilka offentliga sammanhang man anser att man kan använda dialekt. Man fick rangordna flera givna alternativ från de mest till de minst priroriterade. Enligt svaren stod alternativet i regional-/lokalradio med 81% på första plats, efter den följde i regional-tv med 69%. Vi kan säga att de flesta är positivt inställda till användningen av dialekt i lokalmedier. Riksradio och TV fanns inte bland svarmöjligheterna men Radovani förklarar att orsaken till det var att dessa medier förmodligen inte skulle rankas högt eftersom informanterna hade dem som exempel på sammanhang där man borde avråda dialekt. Samma studie visar också att toleransen mot dialektbruk är större i vardagliga aktiviteter (exempelvis vid besök på banken, posten, på arbetsplatsen) än i mer formella situationer (till exempel i skolan/på universitetet, på politiska möten). (Radovani, 2000:40-41). Dahlbäck (1988:10-16) har gjort en enkätundersökning bland högstadieelever i Malmö. Resultaten visar åter att man föredrar användningen av rikssvenska i TV (i synnerhet i nyheter) och riksradio. I samma studie visar han också att i lokalmedierna vill man gärna höra dialekt. Den generella bilden, förklarar Lundin, när man talar med folk är att de flesta även om de 19 Intervju, Stefan Lundin, Efter samtal med Eva Göransson, Intervju, Stefan Lundin,

25 är negativa till en viss dialekt i radio (exempelvis kan de tycka att det är för ofta förekommande) så kan de påstå att de är positiva till dialekten i allmänhet. 22 En del av språkvårdarens uppgift är att svara på synpunkter som man får från lyssnare och tittare. Synpunkterna visar ganska tydligt vad människor har för attityd till dialekter. I början när medierna öppnades för dialekter fick man in lika stark kritik som när den första kvinnliga nyhetsuppläsaren dök upp i radion på 1930-talet. Diskussionen uppstod snarast därför att man var ovan. Stefan Lundin berättar att dessa synpunkter fortfarande finns men i mindre utsträckning och de är mindre starka och relevanta. Han menar att det egentligen är en process att införa dialekter i media. I början kan man tycka att det är konstigt med en viss dialekt men man vänjer sig vid den efter ett tag, börjar acceptera den och till slut tycker man att dialekten låter trevlig. En del synpunkter får man in från den äldre generationen som fortfarande tycker att man skulle träna bort sin dialekt om man arbetar på TV eller radio. Några tycker att man borde texta i TV eftersom det är svårt att förstå vad som sägs. 23 Stefan Lundin säger att den dialekt som vanligast frammanar negativa synpunkter är skånskan. På andra plats står stockholmska (framför allt från dem som inte talar stockholmska själva. Det finns en känslomässig negativ inställning till stockholmskan och det beror på folks uppfattning att man känner sig maktlös och underlägsen. Å andra sidan kommer det inte så många synpunkter om dialekter man i allmänhet tycker om (värmländska, göteborgska låter roligt, norrländska förknippas med pålitighet). Lundin tror inte att antalet synpunkter kommer att öka om det blir fler nyhethetsuppläsare med utländsk brytning i massmedierna. 24 De första med utländsk brytning har varit programpresentatörer i radio och TV. Lundin anför ett positivt exempel på en person med bruten svenska som arbetar i TV som väderpresentatör och tittarnas synpunkter på henne. Hennes brytning är tydlig men genom att hon verkligen anstränger sig att göra sig tydlig blir hon sympatisk för tittarna Intervju, Stefan Lundin, Intervju, Stefan Lundin, Intervju, Stefan Lundin, Intervju, Stefan Lundin,

26 2.2.5 Språkvård på radio och TV Radio och TV i allmänhetens tjänst (public service) innefattar tre självständiga programföretag: Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Television AB (SVT) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR). Det som ger riktlinjer och reglerar deras verksamhet är bland annat sändningstillståndet, radio- och TV-lagen och lagen om yttrandefrihet. 26 Några saker som ingår i Sveriges Radios utbud är att ha mångsidigt och brett programutbud, spegla olika variationer i befolkningen i hela landet, att vara opartisk och saklig, att utveckla kulturbudet, bidra till mångfald i nyhetsurval, erbjuda program för barn och unga, att vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättning, ha ett utbud för alla minoritetsspråk. 27 Sändningstillståndet säger vidare i en av sina paragrafer att SR har ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället. Språkvårdsfrågor beaktas i verksamheten. 28 Numera finns det två gemensamma språkvådare, Eva Göransson och Stefan Lundin för de tre public service-bolagen, vilkas kontor ligger på Sveriges Radio, i Radiohuset i Stockholm. De arbetar för medarbetare i hela landet för radio och TV i allmänhetens tjänst. 29 Stefan Lundin berättar att ungefär hälften av deras arbetstid tas upp av det som kan anses som språkvård. I Sverige i stort är det Språkrådet som har denna funktion. Särskilt intressant och viktigt för deras praktiska arbete är TT-språket Mediespråksgruppen som 26 Radiotjänst. Public service. [ ]. Hämtad på: < 27 Sveriges Radio. Uppdraget. [ ]. Hämtad på: < 28 Regeringen, Kulturdepartment. Sändningstillstånd för Sveriges Radio AB [ ]. Hämtad på: < 29 Intervju, Stefan Lundin,

27 är en samarbetsgrupp för språkvårdare inom press, radio och TV. 30 Gruppen har regelbundna möten och ger språkråd, rekommendationer i aktuella språkfrågor, försöker få in nya ord (till exempel engelska lånord) i svensk form i det allmänna svenska språkbruket. 31 De andra 50 procenten arbetar språkvårdarna med uttalsrådgivning för svenska och andra språk. Lundin förklarar att det är en betydelsefull del av deras arbete när man tänker på alla de utländska språk som i TV och radio måste uttalas idag på grund av olika sporthändelser, musikvärlden, kultur, film, böcker, nyhetshändelser. Eva och Stefan är språkvårdare för det svenska språket men också uttalshandläggare. Det är ingen annan som gör det centralt, de jobbar för alla företagen och ger samma råd. Det är en viktig uppgift eftersom de då kan ge rekommendationer till alla utländska uttal och det blir likadant på de olika bolagen och inom olika program. Lyssnare blir inte förvirrade över att man säger ett uttal på TV-nyheterna och ett annat uttal på Sveriges Radio. Denna uppgift berör också dialekter. Det innebär att de kan ge råd om det bästa svenska uttalet av ett ord men behöver också tillägga att det måste få variera inom den regionala ramen. Medarbetare kan vidare fråga om ordval, engelska lånord, formuleringar och så vidare Den regionala dialekten i regionalprogram Språkvårdare Stefan Lundin förklarar att om man föredrar den regionala dialekten i ett regionalprogram beror på området där det sänds ifrån. Det finns områden där dialekten är viktig för självbilden och kulturen och det finns en tradition och stark känsla kring den. Sådana områden är exempelvis Gotland och Värmland där man har velat prioritera personer i media som talar dialekt framför dem som inte gör det. Ett exempel till motsatsen där man vet själv att den regionala dialekten inte har samma status är östgötskan (Götaland, Norrköping, Linköping). I detta område används snarare standardspråket. 33 Kristina Hagren tror att trots att man i de regionala sändningarna talar dialekt i vissa sammanhang läses inte nyheterna på någon utpräglad dialekt i dessa program heller. 30 Intervju, Stefan Lundin, TT-Språket. Mediespråksgruppen. [ ]. Hämtad på: < 32 Intervju, Stefan Lundin, Intervju, Stefan Lundin,