Stalins förfalskarskola.

Transkript

1 1 V P Vilkova och A P Nenarokov: Efterord till den sovjetiska upplagan av Leo Trotskijs Stalins förfalskarskola. [Översatt från engelska, Bulletin in defence of Marxism, nr 80, 1990.] Inledning. 1 Publiceringen av Leo Trotskijs Stalins förfalskarskola i Sovjetunionen på sommaren 1990 var ett anmärkningsvärt framsteg för ansträngningarna att återfinna den historiska sanningen bakom det berg av lögner som stalinismen har byggt upp. I samarbete med ett vetenskapligt råd vid namn Den stora socialistiska oktoberrevolutionens historia och den ansedda Sovjetiska Vetenskapsakademin gav den officiella utgivaren, Vetenskapsförlaget i Moskva ut detta viktiga verk i exemplar. Boken är en faksimilutgåva, och återger texten som den publicerades av landsförvisade revolutionärer i Berlin Den innehåller även Trotskijs förord från september Stalins förfalskarskola avslöjar den metod som Stalin och hans medbrottslingar i partiledningen utvecklade för att förtala Trotskij och avlägsna alla minnen om hans bidrag under och efter revolutionen. Deras mål var att misskreditera Trotskij så att folk inte skulle lyssna på hans idéer. Därmed gick Stalin och hans olika allierade i själva verket till storms mot den revolutionära marxismen. För att avslöja förtalskampanjen använde Trotskij historiska dokument som fram till idag har varit hemlighållna i Sovjetunionen. De små lögnerna och förvrängningarna mot Trotskij i början av 20 talet blev de ofantliga lögnerna på 30 talet, omskrivning av historien, förbud mot och hemlighållande av sanningen, och 30 talets fruktansvärda skenrättegångar i Moskva, där framstående bolsjevikledare tvingades erkänna helt bisarra brott som Stalin hade hittat på. Samtliga ledande bolsjeviker från Lenins tid föll offer för förfalskningskampanjen. Den fick sin kulmen med mordet på Trotskij i Mexiko Den härskande byråkratin fruktar Trotskijs teorier så mycket, att de inte har ansett det passande att officiellt rentvå honom från det förtal och de kriminella anklagelser som Stalin och den härskande kasten riktade mot Trotskij och hans son Leon Sedov under Moskvarättegångarna. Men publiceringen av detta och andra kritiska dokument av och om Trotskij visar att de demokratiska öppningar som Stalins arvtagare har tvingats gå med på inte kan begränsas till ämnen som är trygga för byråkratin. Det sker ett intellektuellt återuppvaknande över hela Sovjetunionen, inklusive bland de intellektuella 1 Inledningen är skriven av Marilyn Vogt Downey, som också har översatt texten från ryska.

2 2 som har tillgång till de nyligen öppnade historiska arkiven och protokollen. Vetenskapsmännen kan nu själva studera och ta reda på vad som verkligen hände. Som ett resultat av det erövrar Trotskij respekt och försvarare. Det är denna samhällsdynamik som förklarar att en bok som denna ges ut. Det ökade intresset för Trotskij innebär dessutom att det är lönsamt att ge ut hans verk: boken kostar tio rubel, ett mycket högt pris med sovjetiska mått mätt. Men en text på framsidan anger att delar av behållningen från utgivningen av boken ska användas för att hjälpa offren för Tjernobylkatastrofen. Det är intressant att ett kollektiv av forskare från Marxist leninistiska institutet, knutet till SUKP:s centralkommitté och de centrala partiarkiven, hade i uppgift att kontrollera alla Trotskijs citat mot de officiella protokollen och förbereda noterna. De hittade inte ett enda ställe där de citat som Trotskij använde kunde kritiseras. Kollektivet leddes av en kvinna, V P Vilkova, och tre av kollektivets fem medlemmar var kvinnor. Detta projekt och Trotskijs verk verkar ha gjort intryck på åtminstone en del av medlemmarna i kommissionen, vilket återspeglas i Efterordet, som Vilkova skrev tillsammans med A P Nenarokov från Vetenskapsförlagets redaktion. Denna uppsats är en rättfram, ärlig utvärdering av Stalins kampanj mot Trotskij och vad den har inneburit historiskt för det sovjetiska folket. Som Trotskij skrev i sin inledning till 1931 års upplaga, är inte boken något för arkiven. Den är snarare ett vapen i den politiska kampen mot epigonerna och för Marx teori och Lenins politik, de epigoner vars arvtagare sitter vid makten idag. Denna kompletta nytryckning av boken Stalins förfalskarskola kommer att göra sovjetiska läsare bekanta med L D Trotskijs verk i den form som det gavs ut av författaren själv. Boken är känd över hela världen. Den liknar till sin karaktär närmast en traditionell akademisk sammanställning av dokument, och det är därför helt logiskt att den ges ut av Vetenskapsförlaget. För övrigt används många av de fakta, dokument och värderingar som finns i Trotskijs bok nu allmänt av många sovjetiska vetenskapsmän och förläggare. I allmänhet dock utan att nämna varken källan eller författarens namn. Denna nytryckning görs utifrån den första ryska upplagan som gavs ut i Berlin 1932, av förlaget Granit. Författarens förord är daterat 13 september Inte långt dessförinnan hade Trotskij givit ut sin självbiografi Mitt liv, och han hade fortsatt sitt intensiva arbete med den flera band stora Ryska revolutionens historia (finns på Men de stormiga händelserna i Sovjetryssland i slutet av 20 och början av 30 talet tvingade honom att avbryta detta arbete och ägna sin energi åt att publicera dokument rörande historien om oktoberrevolutionen, inbördeskriget och sovjetmaktens första årtionde. Vid denna tidpunkt var, som Trotskij beskrev det, förändringarna, förvrängningarna och de fullständiga förfalskningarna av den revolutionära historien som hade inletts 1924 i princip färdiga. Processen hade påbörjats med den så kallade litterära diskussionen om Oktoberrevolutionens lärdomar. Under dess förlopp antog politbyrån och sekretariatet, på förslag från det ryska kommunistpartiet (bolsjevikernas) centralkommittés generalsekreterare, J V Stalin, ett beslut att samla ihop allt

3 3 material som rörde partiets historia från medborgare och institutioner, och placera det i centralkommitténs arkiv. De beslutade också att strikt begränsa tillgången till dessa arkiv, i synnerhet vad gällde dokument från revolutionsperioden och inbördeskriget. Även om det till en början såg ut som en oskyldig åtgärd för att samla allt källmaterial om bolsjevismen och oktoberrevolutionen för historikernas framtida arbete på ett ställe, så gav i själva verket planen att bara ge en begränsad krets av människor möjlighet att analysera och studera detta material obegränsade möjligheter att förfalska historien. Som ett resultat av denna åtgärd började det komma ut arbeten där de historiska händelsernas verkliga innebörd och kronologi förvrängdes. Man ändrade namnen på de aktivt inblandade personerna, och många beskrevs på ett politiskt vinklat sätt. Massorna ingavs hela tiden den felaktiga uppfattningen om oktoberrevolutionens två ledare [hänvisningen gäller Lenin och Stalin]. Allt detta underlättade spridningen av en vulgär, ovetenskaplig uppfattning om den revolutionära rörelsens utveckling i Ryssland. I grund och botten framställdes bolsjevikpartiet som ett sorts allvetande och allsmäktigt ledarskap som ända från början antogs ha den riktiga lösningen på livets samtliga problem och som hade massornas blinda lydnad. Denna sorts primitiva och grova förenklingar hade ingenting att göra med Lenins syn på partiets, ledarnas och massornas plats och roll under den historiska utvecklingen. I det schema som Stalin och hans krets förde fram fanns det inget utrymme för politik, det som för Lenin var en vetenskap och en konst. Det fanns inget utrymme för en demokratisk socialism som skapades av massornas egen levande kraft. För att kunna inskränka de levande händelserna till att handla om att partiets på förhand uttänkta planer bara genomfördes, måste man först förfalska de historiska händelserna och förvanska den revolutionärt marxistiska teorin. Därmed förvandlades Lenin till en ikon och leninismen blev helgonförklarad för att passa Stalins uppfattningar, dogmatiska tänkande och direkta lögner. Revolutionens äkta dokument, som kunde ha utgjort bevis om Lenins närmaste krets och för vad Trotskij, L B Kamenev, G E Zinovjev, N I Bucharin, Stalin och andra deltagare verkligen gjorde och ansåg under oktoberrevolutionen dessa dokument doldes noggrant för partiet och folket och blev därmed oåtkomligt även för historikerna. Den direkta orsaken till färdigställandet och utgivningen av Stalins förfalskarskola var den ljudliga politiska kampanjen i slutet av 1929 i samband med Stalins 50 årsdag. Det grundläggande syftet med denna kampanj var inte bara att förhärliga generalsekreteraren och blåsa upp personkulten av honom, utan också att definitivt slå fast i allmänhetens medvetande att Trotskij och hans anhängare var fiender och att all opposition och skiljaktiga åsikter skulle fördömas politiskt. Firandet av den store Stalin utmärktes av en rad artiklar, som tolkade partiets och landets historia i linje med denna händelse. Särskilt framträdande bland dessa artiklar var Stalins politiska biografi, ledaren i jubileumsnumret av Pravda, och en artikel av K E Vorosjilov, Stalin och Röda armén, som fullständigt raderade ut Trotskijs roll som en av organisatörerna och ledarna för Röda armén. Trotskijs omedelbara svar på denna förhärligande kampanj var hans artikel Framåt mot en politisk biografi över Stalin, och även en artikel av hans son L L Sedov (N Markin), Stalin och Röda armén. Båda artiklarna grundades på sanna historiska dokument, varav flera publicerades för första gången.

4 4 Materialet i Stalins förfalskarskola handlar främst om åren Trotskij publicerade två av partidokumenten från 1917: protokollen från den allryska partikonferensen (i mars) och protokollen från bolsjevikernas Petrogradkommittés möte 1 november [14 november enligt nya kalendern]. Detta senare dokument finns än idag inte tillgängligt för oberoende studier av sovjetiska historiker. Publiceringen av det första dokumentet visade karaktären på och hur djupa motsättningarna var mellan Lenin och Stalin i frågan om vilken inställning man skulle inta till den provisoriska regeringen i mars 1917, och hur perspektiven för den ryska revolutionen såg ut. Det andra dokumentet visar helt klart vilken ståndpunkt Trotskij hade under den ytterst hårda interna politiska kampen i partiet kring frågan om en enhetlig socialistisk regering. Lenin höll med om och stödde Trotskijs ståndpunkt. De dokument från 1917 som Trotskij publicerade är av speciellt historiskt värde, eftersom materialet från partiets allryska konferens (i mars) även innehåller protokoll från mötet 4 april. Dessa protokoll har inte tagits upp av sovjetiska forskare, trots att originalen finns i arkiven. Detta dokument gör det möjligt för oss att definitivt säga att partikonferensen trots dessa forskares bestämda uppfattning inte slutade 2:a utan 4:e april. Detta faktum är av oerhörd och avsevärd betydelse, eftersom det var just på natten mellan 3 och 4 april som Lenin, som just hade återvänt från landsflykt, lade fram sina berömda Aprilteser. De fem dokumenten från 1927 kommer också att röna stort intresse från läsarna. När Trotskij förberedde publiceringen av dem, lade han till ett kort förord eller efterord till flera av dem, och han strök onödiga detaljer och upprepningar. Dokumenten präglas av den bittra politiska kamp som fördes mot Trotskij och hans anhängare. Denna kamp kulminerade på hösten 1927 med att han uteslöts ur först centralkommittén och sedan från kommunistpartiet (bolsjevikerna). För landet utgjorde 1927 tioårsminnet av oktoberrevolutionen. För Trotskij, som hade spelat en inte obetydlig roll för revolutionens seger och försvaret av dess erövringar, blev 1927 ett tragiskt slut på hans politiska bana. De personliga erfarenheterna i samband med detta återspeglas i många av hans verk från Det bittra nederlaget återspeglas i de skarpa uttrycken, i de hårda personbeskrivningarna och i hans desperata försök att hävda, förklara och försvara åtminstone delar av sin nedtrampade ära och värdighet. Hela tiden hänvisar Trotskij till dokument från Lenin som bekräftar att han och Lenin hade samma syn i många avgörande frågor. Men som ett resultat av Stalins och hans allierades fördärvliga kamp mot trotskisterna hade allmänheten fått en stel och klichéartad bild av Trotskij som leninismens allra farligaste fiende. Därur härrörde den förbittring, fientlighet och respektlöshet mot Trotskij som rådde under centralkommitténs och den centrala kontrollkommissionens möten. I denna atmosfär var det inte möjligt med normala diskussioner. De dokument och det material som finns i denna bok är av stort värde för att kunna förstå stalinismens ursprung och de processer som till sist förde in landet i kasernsocialismens återvändsgränd, och de är en viktig historisk källa. Sörj inte över de historiska händelserna. Försök istället förstå varför de ägde rum och deras resultat, vilka är långt ifrån över. Dessa ord från Friedrich Engels, som skrevs för mer än 100 år sedan, är den metodologiska nyckeln till att förstå den historiska ut

5 5 vecklingens logik och dialektik, händelsernas ömsesidiga beroende och framsteg. Under flera årtionden hade den sovjetiska historiska vetenskapen berövats allt liv. Stalinismen med sin förtryckarapparat och slutna tänkande förvandlade den historiska vetenskapen till ett lydigt redskap för det politiska nuet, och säkrade på så sätt en pålitlig ideologisk grund till det system som den gav upphov till. Det är svåra tider för en historiker, när gamla ideologiska dogmer, klichéer och mönster bryts sönder. Läsaren vill och måste få veta den fullständiga och oförfalskade sanningen om det både tragiska och heroiska förflutna. Bara sanningen, hela sanningen, kan ge det sovjetiska folket ett moraliskt stöd och återskapa tillförsikten att flera generationers liv, såväl som vart och ett av våra liv, inte har varit förgäves, och att det samhälleliga val som det arbetande folket gjorde i oktober 1917 var riktigt och historiskt berättigat. Bland de viktiga frågor som kräver ett nytt tänkande och en ny begreppsmässig metod är den Stora socialistiska oktoberrevolutionens och inbördeskrigets historia, erfarenheterna och lärdomarna av den Nya ekonomiska politiken, och ursprunget till och orsakerna bakom uppkomsten av Stalins förtryckarapparat. Vi behöver återuppliva och utveckla en ny och högre vetenskaplig förståelse av Lenins syn på socialismen. Det kommer också att vara av stort intresse för läsarna att få reda på historien om den inre partikampen på 20 talet, och partiminoritetens liv, uppfattningar och politiska öden. De tidigare vanärade namnen Bucharin, A I Rykov och M P Tomskij, som deltog under kampens sista skeden, har återupprättats. Det gör att man vill utföra en mer omsorgsfull studie av kampens inledande skeden. Det är framförallt knutet till namnet Trotskij. För att kunna återställa den inre partikampens verkliga historia, är det nödvändigt att göra en noggrann analys av alla tillgängliga dokument och en objektiv och förutsättningslös undersökning av de åsikter och förslag som deltagarna i diskussionen hade. Men det är inte alls särskilt länge sedan som den besegrade minoritetens ståndpunkt, som den har framställts i de flesta historiska arbeten, har grundat sig på den stalinistiska historieversionen. Det har inte gjorts ett enda försök att analysera någon av oppositionens plattformar. Det kunde dock inte ha varit annorlunda. Den överväldigande majoriteten av forskarna hade inte bara låtit bli att läsa, utan hade inte ens sett de dokument som de kritiserade. V Naumov, Jurij Rjabov och Jurij Filippov, Om SUKP:s historiska utveckling i ljuset av det nya tänkandet sidor ur SUKP:s historia: fakta, problem, lärdomar, Moskva 1989, s 53). Därför måste man erkänna de gamla grekernas visdom när de säger: Låt oss nu höra den andra sidan. Den andra sidan innefattar inte bara de inhemska medborgare som landsförvisades på grund av sin opposition mot partilinjen, utan också utländska forskare som på ett svepande sätt karakteriserades som förfalskare av den sovjetiska historien. Idag måste vi slå fast att många amerikanska, engelska, franska och andra utländska forskares undersökande tänkande när de har studerat den politiska oppositionens historia i Sovjetunionen, har grundat sig på betydligt mer omfattande källor än vi. Och oavsett vilka ståndpunkter de intar förtjänar de att tas på största allvar. I ljuset av den sammansmältning som sker mellan historieforskningen och forskningsmetodologi

6 6 inom vetenskapen i internationell skala, så vore det under nuvarande förhållanden också önskvärt om sovjetiska och utländska forskare gjorde gemensamma ansträngningar för att vidareutvecklade några av de viktigaste frågorna i det sovjetiska samhällets historia. Olika metodologiska infallsvinklar får inte bli ett oöverstigligt hinder för att upprätta ett kreativt förbund mellan forskare från olika länder och folk. Stalins förfalskarskola publicerades i tidskriftsform i Historiens problem (nr 7 9 och 12 [1989] och nr 1 [1990]) och delvis i Kommunist (nr 10, 1989). I det andra fallet kontrollerades texten mot originalen i arkiven. Denna nytryckning av Trotskijs bok låter läsaren bekanta sig med hela innehållet. Materialet och dokumenten som finns i den har noggrant kontrollerats mot originalen i de centrala partiarkiven i marxist leninistiska institutet (hädanefter kallade CPA MLI), som är knutet till Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté, eller med dess första utgivna versioner. Allt specificeras i bibliografiska och förklarande noter. De anger var och när dokumenten publicerades första och sista gången, påpekar skillnader mellan texterna i de dokument som åberopas i boken i jämförelse med originalen, och hänvisar till sovjetiska och utländska källor och aktuella utgivningsdata. Bokens rikhaltiga dokumentation och den rika tillgången på partimaterial och uttalanden från Lenin som citeras, krävde inte bara noggrann kontroll utan också att man både direkt och indirekt bevisade de fakta och händelser som det hänvisas till. I samband härmed bör man notera hur samvetsgrant noggrann Trotskij var med allt dokumentärt material, och framförallt det som gällde Lenin, och han använder det utan att hårddra det ur sitt naturliga och logiska sammanhang. Flera av de Lenindokument som han citerar har aldrig tidigare publicerats i sovjetisk press. De kommer nu att tas med i framtida upplagor av Lenins Samlade verk med tillämpliga förklarande noter. Under arbetet att jämföra de dokument från Lenin som Trotskij publicerade mot de original som fanns i samlingen av Lenins verk i CPA IML, kunde vi bekräfta att de var äkta. Skillnader i texten som visade sig under kontrollarbetet med flera av Lenin dokumenten har hänförts till det faktum att Trotskij hänvisade till original eller kopior som befann sig i hans ägo, eller till den första utgåvan av Lenins verk (en viss redaktör lade vantarna på dessa texter innan de kom ut i den slutgiltiga upplagan av Samlade verk). De dokument som publicerades i TsK KPSS Izvestija[Nyheter från SUKP:s centralkommitté] angående perioden från september 1922 till mars 1923 (hågkomster från N K Krupskaja, två noter från M I Uljanova, diverse material om Lenins artikel Hur vi bör omorganisera arbetar och bondeinspektionen etc) ger ytterligare detaljer om den tavla av händelser som ägde rum under dessa år. Det gör det möjligt att se att Trotskij inte var tillräckligt självkritisk när han bedömde en del av sina egna handlingar, och gör att vi kan förstå ensidigheten och partiskheten i hans tolkning av ett antal viktiga frågor. En del av dokumenten i denna bok har inte återfunnits i arkiven. De kommer att tas med i Lenin samlingen på grundval av Trotskijs publicering av dem (varje exempel har angetts i noterna med separata kommentarer). Vid dessa tillfällen har kommentatorerna sett det nödvändigt att i noterna åberopa texter ur dokument som utvecklar eller sprider ytterligare ljus över de fakta och händelser som åberopas i boken.

7 Läsaren måste ha i åtanke att det fanns feltryck och typografiska misstag i texten i Berlin utgåvan. Nytrycket av texten har givetvis kvar dessa brister. 7 Det vetenskapliga rådet Den stora socialistiska oktoberrevolutionens historia från den Sovjetiska Vetenskapsakademin och bokens redaktion vill rikta sin hjärtliga tacksamhet till gruppen av vetenskapsmän från SUKP:s centralkommittés marxist leninistiska institut och de centrala partiarkiven för det oerhörda arbete de har lagt ner för att kontrollera dokumenten mot ursprungskällorna och sammanställa noterna och innehållsförteckningen.