De väldiga naturtillgångarna i Liberia, som diamanter, guld och gummi, bidrog till att finansiera stridigheterna.

Transkript

1 MSB (9) Fördjupning Liberia 1989 bröt det första av två inbördeskrig ut i Liberia. Båda krigen kom att kännetecknas av oerhörda grymheter mot civila och omfattande förödelse. Sedan 2003 råder fred i Liberia, men 14 år av stridigheter har satt djupa spår i landet och dess befolkning. Liberia har en unik historia. Som ett av få länder i området som aldrig koloniserades blev landet Afrikas första republik. Spänningar mellan folkgrupper uppstod som konsekvens av ett djupt segregerat samhälle där en liten elit kontrollerade en majoritet av landets resurser. Det var dessa orättvisor som så småningom bidrog till politisk maktkamp och väpnad konflikt. Konflikten utkämpades i huvudsak längs etniska linjer, men det verkar som om kontroll över staten och ekonomisk vinning mer än någonting annat motiverade de krigande parterna. De väldiga naturtillgångarna i Liberia, som diamanter, guld och gummi, bidrog till att finansiera stridigheterna. Utvecklingen i Liberia påverkade de västafrikanska grannländerna och inom kort utbröt krig även i intilliggande Sierra Leone. Spridningen av kombattanter och vapen över gränserna tros ha försvårat möjligheterna för fred i regionen. Efter 14 års stridigheter har freden infunnit sig i Liberia. Återuppbyggnaden av landet har kommit igång och även om stora utmaningar återstår verkar utvecklingen gå åt rätt håll. Unik historia 1821 anlände representanter för den amerikanska organisationen ACS (American Colonisation Society) till den västafrikanska kusten för att förvärva en bit land för frigivna slavar att bosätta sig på. Med USA:s hjälp skulle de forna slavarna gottgöras genom att ges möjligheten att återvända till Afrika, till en nyskapad koloni. Under de nästkommande åren anlände omkring frigivna slavar med afrikansk härkomst till området från Nord- och Centralamerika med hjälp av ACS. Det självständiga Liberia grundades 1847 och blev därmed den första republiken på den afrikanska kontinenten. Landet behöll dock fortsättningsvis de nära relationerna till USA, bland annat genom att använda den amerikanska

2 2 (9) regeringsmodellen. Det som kom att bli Liberias huvudstad, Monrovia, namngavs efter den tidigare amerikanske presidenten James Monroe. Progressiva influenser från USA och Europa bidrog till att Liberia tidigt utvecklade ett starkt utbildningssystem, en tradition av fri media och flera medborgerliga rättigheter. Denna tidiga utveckling var särskilt unik i jämförelse med många av grannländerna, som länge skulle komma att styras av europeiska kolonialmakter. Americo-liberianernas dominans Området där kolonin som senare blev Liberia etablerades var redan bebott av diverse ursprungsstammar, som till exempel Kpelle, Loma, Krahn och Kru. Ankomsten av amerikanerna och de forna slavarna innebar stora förändringar i deras liv och relationerna mellan dem och de nyanlända var inte helt oproblematiska. De nyanlända valde att inte integreras i det liberianska samhället. Istället införde de traditioner och värderingar som reflekterade livsstilen i Nordamerika vid den tiden, bland annat genom ankomsten av kristna missionärer. På grund av de forna slavarnas blandade härkomst kom de att kallas americoliberianer och kunde ofta åtskiljas från ursprungsbefolkningarna genom sin ljusare hudfärg. Från det att landet grundades styrdes det av americo-liberianer, detta trots att den nya etniska gruppen endast motsvarade omkring 5 procent av Liberias totala befolkning. Under det politiska partiet True Whig Party blev Liberia i realiteten en enpartistat, där americo-liberianerna inte bara dominerade politiken utan också andra samhällsviktiga sektorer. Trots sitt förflutna som andra klassens medborgare i USA marginaliserade americo-liberianerna själva ursprungsbefolkningarna som de ansåg vara ociviliserade. Det förekom även att urinvånare förslavades. Stora klasskillnader har präglat Liberias samhälle sedan dess, vilka bidrog till att spänningar mellan de olika befolkningsgrupperna uppstod. Detta kom att bli en viktig dimension i landets framtida krig. Militärkupp och konfliktens framväxt På 1970-talet drabbades Liberia av ekonomiska svårigheter vilket medförde växande inkomstklyftor och spänningar mellan landets folkgrupper. Stora naturtillgångar såsom gummi, järnmalm, ädelträ och diamanter hade under en lång tid berikat landets makthavare, men befolkningen i stort var mycket fattig ledde missnöjet till en våldsam militärkupp ledd av Samuel Doe, som var en sergeant i armén tillhörandes stambefolkningen Krahn. Kuppmakarna avrättade den sittande presidenten William Tolbert, och inom kort även flertalet ministrar.

3 3 (9) Den nya regeringen under Doe var den första i Liberias historia som leddes av medborgare från ursprungsstammarna och bland befolkningen var förhoppningarna för framtiden stora. Omständigheterna för Liberias befolkning kom dock inte att förbättras under Does regim. Korruptionen växte i samhället och traditionen av självberikande genom naturtillgångar fortsatte bland de styrande. För att säkerställa sin position favoriserade Doe medlemmar i sin egen Krahn-stam för höga poster inom militär och säkerhetstjänst. Does grymma metoder mot oliktänkande bidrog till att länder såsom USA drog tillbaka sitt stöd till landet, vars ekonomiska situation fortsatte att förvärras. Genom uppgjorda val i oktober 1985 samlade Doe alltmer makt i sina egna händer och de etniska motsättningarna i landet växte sig starkare. I slutet av 1985 genomfördes ett misslyckat kuppförsök mot Doe, lett av Thomas Quiwonkpa, en ex-general tillhörande Gio-stammen som tidigare stött Doe. Han avrättades mycket brutalt med inslag av kannibalism. Till följd av kuppförsöket massakrerade Does regim även hundratals människor tillhörandes Gio- och Mano-stammarna, vilket bidrog till att ytterligare förvärra spänningarna mellan folkgrupperna i Liberia. Liberias första inbördeskrig En konflikt av etnisk karaktär utbröt på julafton 1989, då rebellgruppen NPFL (Liberias Nationella Patriotiska Front) attackerade Does Krahn-dominerade regim från Elfenbenskusten, Liberias grannland i öster. NPFL leddes av americo-liberianen Charles Taylor, men dominerades av grupperna Gio och Mano. Rebellgruppen sade sig vilja störta Doe och återetablera demokrati i landet. Taylor, som tidigare haft en post i Does regering men varit tvungen att fly då han anklagats för förskingring, hade även en personlig vendetta mot Doe. Taylors styrkor avancerade snabbt under första halvåret 1990 och vann stora territorier. Does styrkor mötte offensiven med ohämmat våld mot civila från Gio- och Mano-grupperna. De gjorde sig skyldiga till massakrer, massvåldtäkter och förstörelse i stor skala. Armén började splittras och betedde sig snarare som grupper med banditer än en professionell armé. Endast ett fåtal var i fortsättningen lojala mot Does regim och så småningom bildades flera nya beväpnade fraktioner, ofta grundade på etnisk tillhörighet. Till följd av arméns övergrepp valde många civila att slåss med eller på annat sätt stödja NPFL, vilket kraftigt stärkte rebellgruppen. Snart gjorde sig dock även NPFL:s styrkor skyldiga till liknande våld mot civila, främst inom Krahnoch Mandingo-grupperna.

4 4 (9) I det första inbördeskrigets spår drabbades framförallt civila från båda sidor och de utgjorde en stor del av de tusentals liberianer som beräknas ha dödats innan kriget var slut. Rebellstyrkorna ledde en offensiv mot huvudstaden Monrovia och i juni 1990 föll Does regering. En utbrytargrupp från NPFL under ledning av Prince Johnson tillfångatog Doe i september 1990, varpå han torterades och mördades. Grannländer intervenerar I ett försök att stoppa våldsspiralen i Liberia beslutade sig Västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECOWAS) för att sända dit fredsbevarande styrkor. Dessa skulle stödja den interimsregering som bildats efter att Doe störtats samt få till stånd en vapenvila. Trupperna från grannländerna, ledda av Nigeria, var dock inte populära bland befolkningen i Liberia. De ansågs partiska i konflikten och anklagades för att vara inblandade i plundring och rån. Interimsregeringen kunde, trots hjälp från fredsbevarande styrkor, inte stabilisera situationen i landet utan endast behålla kontrollen över den belägrade huvudstaden Monrovia. Taylors trupper kontrollerade större delen av landsbygden, uppskattningsvis 90 procent av landet som helhet, medan Prince Johnson styrde en liten enklav i Monrovia. På regeringssidan slogs snart även olika beväpnande fraktioner som bildats efter arméns splittring, däribland en Krahn-dominerad grupp vid namn ULIMO (Liberias förenade befrielserörelse för demokrati). Fler grupper uppstod och tog till vapen för att vinna eller försvara territorium. Grupperna var ofta ekonomiskt motiverade och hade en etnisk bas. Liberias väldiga naturtillgångar plundrades av olika parter i konflikten för att finansiera kriget. Parallellt med stridigheterna pågick även förhandlingar mellan de olika parterna i konflikten och flera fredsavtal slöts under det tidiga 90-talet. Taylor verkade dock ovillig att ge upp den makt och det territorium han vunnit för en post i en övergångsregering och vägrade implementera fredsavtalen. Istället gjorde Taylor ett nytt försök att erövra huvudstaden i oktober Efter att detta misslyckats gick han åter med på fredsförhandlingar och en ny runda inleddes I samband med dessa fredsförhandlingar, som genomfördes i Benin, etablerade FN en mindre styrka för att stödja de västafrikanska truppernas arbete. Genom observatörer och civil personal skulle FN-missionen hjälpa till att implementera det fredsavtal som slutits. Stridigheterna intensifierade dock på nytt från och med 1994 och de relativt svaga fredsmissionerna kunde inte förhindra utvecklingen. Under tiden blev

5 5 (9) den humanitära situationen för befolkningen i Liberia allt svårare, och på grund av säkerhetsläget var det alltför farligt för hjälparbetare att verka i den utsträckning som hade behövts. I april 1996 inledde NPFL en offensiv mot en fraktion av det splittrade ULIMO, och parterna slogs på Monrovias gator. Stärkt av framgångar i de senaste drabbningarna var Taylor i en god förhandlingsposition när nästa runda fredssamtal inleddes. Med hjälp av internationell medling slöts ett nytt fredsavtal där det beslutades att presidentval skulle hållas President Charles Taylor och det andra inbördeskriget 1997 valdes Charles Taylor till Liberias president i val präglade av osäkerhet och fortsatta stridigheter, om än i mindre skala. Den allmänna uppfattningen sägs ha varit att Taylor skulle fortsätta kriget om han förlorade valet och att han därför fick folkets röster. Istället för att använda makten till att återuppbygga landet fortsatte Taylor att hämnas på sina gamla fiender. Styrkor som tidigare tillhört ULIMO omformade sig med stöd från Guineas regering till LURD (Liberianer förenade för försoning och demokrati) och gick till angrepp mot norra Liberia Stridigheterna eskalerade och år 2000 hade en storskalig väpnad konflikt återigen drabbat Liberia. Taylor vägrade att förhandla med rebellerna och stridigheterna fortsatte fram till 2002 utan större förändring. Taylors regeringsstyrkor ska även ha varit inblandade i stridigheter i grannländerna Sierra Leone, Guinea och Elfenbenskusten. På grund av Taylors roll i konflikten i Sierra Leone, beslutade FN:s säkerhetsråd i mars 2001 att införa sanktioner mot Liberia. Vapenförsäljning till landet förbjöds, liksom handel med diamanter som kunde finansiera krigföringen. Vissa restriktioner på resor och frysning av ekonomiska tillgångar, ålades också Taylor, hans familj och flera andra i Liberias regering bildades MODEL (Rörelsen för demokrati i Liberia), en utbrytargrupp från LURD, som även de slogs för att driva Taylor från makten. Gruppen hade sitt fäste i sydöstra Liberia. Motståndsgrupperna sägs ha fått stöd av grannländerna Sierra Leone, Elfenbenskusten och Guinea. Våldet eskalerade snabbt och snart inledde rebellerna en offensiv mot Monrovia. Hundratals dog när LURD besköt den belägrade huvudstaden. Fredsförhandlingar påbörjades och till följd av militär och diplomatisk press avsade sig Taylor presidentposten den 11 augusti 2003 och gick så småningom i landsflykt i Nigeria. Ett fredsavtal slöts den 18 augusti mellan konfliktens tre huvudparter och en övergångsregering tillsattes i väntan på att nya val kunde hållas 2005.

6 6 (9) För att säkra fredsavtalet skickades en ny regional fredsstyrka till landet. Kort därefter fattade FN:s säkerhetsråd beslut om att skicka en omfattande FNmission till Liberia, UNMIL, vari trupperna från regionen kom att ingå. Som en av FN:s större missioner någonsin bestod UNMIL av både militära och civila komponenter och innefattade väpnade insatser men också sådana som syftade till att återuppbygga samhället. Krigets fasor När fredsavtalet som avslutade Liberias konflikt undertecknats 2003 stod det klart att landets 14 år av krig var bland de värsta som världen sett. Minst personer, av en befolkning på cirka 3 miljoner, tros ha dött i krigen. Nästan hälften av befolkningen drevs på flykt. Brott mot mänskliga rättigheter, som massmord och våldtäkt, var mycket vanliga under Liberias båda inbördeskrig. De som slogs, både rebeller och regeringssoldater, fick ofta betalt endast i form av vad de kunde plundra, vilket betydde att de civila i konfliktområdena var oerhört utsatta. Tvångsrekrytering av barnsoldater var mycket vanligt under båda inbördeskrigen. Ofta tvingades barnen att slåss efter att ha tagit droger. Ibland tvingades de att begå ofattbara grymheter, som att mörda sina egna föräldrar, som en symbol för att de brutit med sina gamla liv. Man tror att omkring barnsoldater slogs i Liberia under krigen. Att återintegrera dessa barn i samhället är fortfarande en stor utmaning för landet. Magi och vidskepelse var ett inslag i konflikterna. Krigarna klädde sig exempelvis i kvinnokläder och gick igenom olika riter som de trodde skulle skydda dem i striderna. Rituell kannibalism förekom också, det sägs att de stridande på så sätt trodde sig vinna offrets styrkor. En viktig dimension i krigen är kopplingen mellan utvecklingen i Liberia och de intilliggande länderna. Oroligheter i ett land har lett till en destabilisering i andra delar av regionen. Denna konfliktspridning har skett politiskt, men även genom sättet på vilket rebellgrupperna och de stora flyktingströmmarna rört sig i regionen. För Liberia innebar exempelvis de porösa gränserna i regionen att vapen kunde fortsätta att strömma in i landet, trots embargo. Krigsförbrytelser Liberia beskrivs ibland som kärnan för konflikter i hela regionen, bland annat ska Taylors regeringsstyrkor ha varit inblandade i stridigheter i grannländerna Guinea och Elfenbenskusten. Taylor anklagas också för att ha beväpnat och styrt den sierraleonska rebellgruppen RUF (Revolutionära förenade fronten), som bedrev en våldsam kampanj mot civila i Sierra Leone. Taylor ska på så sätt ha förvärrat inbördeskriget i Sierra Leone med avsikt att stärka sitt inflytande i regionen och själv ta kontroll över grannlandets väldiga

7 7 (9) diamanttillgångar. För intäkterna från de olagligt utvunna diamanterna kunde sedan Taylor finansiera sin egen krigföring i Liberia. Den särskilda FN-stödda krigsförbrytardomstolen för Sierra Leone beslutade 2003 att åtala Taylor för krigsbrott och brott mot mänskligheten och internationell humanitär rätt i samband med hans inblandning i Sierra Leones inbördeskrig. Åtalspunkterna omfattade anstiftan till mord, tvångsrekrytering av barnsoldater och systematisk våldtäkt. I mars 2006 arresteras Taylor vid gränsen mellan Kamerun och Nigeria och skickades via Sierra Leone till Haag i Nederländerna för att stå till svars för sina brott. Nystart 2005 valdes Ellen Johnson-Sirleaf, en americo-liberian och före detta ekonom vid Världsbanken, till president genom fredliga val. Johnson-Sirleaf blev därmed Afrikas första kvinnliga folkvalda statschef. På grund av Liberias enorma behov har förväntningarna på Johnson-Sirleaf givetvis varit höga. Under sin tid vid makten anses hon ha förbättrat situationen i Liberia, bland annat genom att få bukt med den utbredda korruptionen. Presidenten har också mycket framgångsrikt pläderat för internationellt stöd till Liberia samt för skuldavskrivning. Både FN:s och andra internationella aktörers arbete i Liberia har också bidragit till stora framsteg inom olika områden. Den fredsbevarande operationen UNMIL har hjälpt till att behålla stabiliteten i landet, framförallt genom sin närvaro. UNMIL har även bidragit genom att hjälpa till att bygga upp och träna landets nya polisstyrka, reformera Liberias kraftigt försvagade domstolsväsende, samt genom stöd till humanitära program och frågor rörande mänskliga rättigheter. FN ledde även ett program för avväpning och återintegrering av exkombattanter i Liberia. Sedan 2007 har UNMIL gradvis minskat sin närvaro i landet. I september 2009 beslutade dock FN:s säkerhetsråd att fredsoperationen skulle behålla en styrka på cirka 8000 soldater tills efter valet 2011 för att sedan fortsätta nedtrappningen ytterligare. Framstegen går dock sakta och många stora utmaningar kvarstår för Liberia. Kriget lämnade landet som ett av världens allra fattigaste med förstörd infrastruktur, ekonomi och samhällsstruktur och en stor del av befolkning utan arbete. Förhoppningen är att landets väldiga naturtillgångar ska komma befolkningen bättre till gagn genom arbetstillfällen och intäkter för staten. Ett stort problem har varit bristen på kompetens inom flera yrkesområden. Många av dem som hade möjlighet flydde Liberia under krigen och därmed förlorade landet ett stort antal välutbildade medborgare, såsom lärare och sjukvårdspersonal.

8 8 (9) I och med valet av Ellen Johnson-Sirleaf, och de senaste årens stabilitet, verkar det dock som om många liberianer runtom i världen börjat återvända till sitt hemland. Flera fredsbyggande insatser fokuserar också på att öka befolkningens tillgång till utbildning. Sannings- och försoningskommission, valet 2011 och Nobels fredspris Arbetet med hanteringen av de brott som begåtts under kriget innebär en stor utmaning. Efter fredsavtalet 2003 inrättades en sannings- och försoningskommission (TRC) för att utreda de brott mot mänskligheten som ägt rum. Många politiker och samhällsviktiga personer har på olika sätt själva varit delaktiga under krigen, något som gör situationen ännu mer känslig. Kommissionen har arbetat med att samla in vittnesuppgifter och dess kontroversiella slutrapport redovisades i juli I rapporten pekades president Ellen Johnson-Sirleaf ut som delaktig för att hon under en tid stött krigsherren Charles Taylor. Detta bad presidenten kort därefter om ursäkt för. Sannings- och försoningskommissionen har inte haft rätt att åtala misstänkta, eller ställa någon inför rätta. Vissa förespråkar amnestier för de inblandade, andra kräver rättsliga påföljder mot förövarna. Kommissionen föreslår att omkring 200 personer ska åtalas för de brott de begått. Frågan är om landet ska inrätta en internationell domstol, likt den i Sierra Leone, eller om man ska fokusera på förlåtelse och försoning. Utfallet är delvis lagt på is eftersom delar av kommissionens rekommendationer är politiskt känsliga. Ett exempel på detta är att vissa nyckelpersoner som tidigare haft inflytelserika positioner inte ska kunna placeras på politiska poster. Våren 2010 meddelade Johnson-Sirleaf att hon ändå hade för avsikt att ställa upp i omval. Detta i sig stred mot kommissionens rekommendationer, men andra delar av innehållet har genomförts. Det har till exempel upprättats en kommission för mänskliga rättigheter (INCHR), även om denna ännu inte är fullt funktionell och framförallt arbetar med väldigt små resurser. Under hösten 2011 hölls val i Liberia. Detta gällde både presidentposten, samtliga platser i representanthuset och hälften av platserna i senaten. Valet övervakades av Nationella Valkommittén. Enligt nyhetsrapporter ökade det riktade våldet mot politiker i huvudstaden Monrovia i samband med förberedelserna inför valet och det var även oroligt i samband med valets genomförande. Detta berodde framförallt på att det största oppositionspartiet, CDC (Kongressen för demokratisk förändring) bojkottade den andra omgången av presidentvalet.

9 9 (9) I samband med en demonstration uppstod tumult mellan CDC-anhängare och polisen, vilket ledde till att en person dog. Valet bedömdes dock som rättvist och Ellen Johnson Sirleaf stod åter som vinnare. Strax innan valet stod det klart att Nobels fredspris 2011 gick till tre kvinnliga pristagare, två av dessa kom från Liberia: Leymah Gbowee och president Johnson Sirleaf tilldelades priset för sina insatser för kvinnors roll i fredsarbete tillsammans med jemeniten Tawakkol Karman. Tajmingen för förkunnandet av priset har diskuterats av många eftersom det blev officiellt bara ett par dagar innan Liberias presidentval. Några anser att det kan ha påverkat utfallet i valet medan andra menar att det inte hade någon större betydelse för valutgången. Oroligheter i regionen och Taylors rättegång Oroligheterna i Elfenbenskusten under har påverkat Liberia på flera sätt, mest påtagligt är de många flyktingar som kommit över gränsen för att söka sig undan våldet. Flera gränsbyar har tagit emot människor på flykt från Elfenbenskusten och oron för säkerhetsläget var länge utbredd. Ytterligare ett problem är den svaga infrastrukturen i området, under regnperioden har många av regionens vägar förstörts. I juni 2012 dödades sju FN-soldater och flera civila på ivoriansk mark, men nära gränsen till Liberia. På senare tid har flera gränsattacker genomförts av liberianska legosoldater och ivorianska miliser. Det visar på att regionen fortfarande är instabil och behöver mer stöd för att nå en hållbar fred. Charles Taylor som haft en framträdande roll i regionen, häktades under 2006 för sin delaktighet i konflikten i Sierra Leone. Den 26 april 2012 dömdes han skyldig på elva punkter, bland annat till att ha stött och uppmuntrat RUF, mord, systematiska våldtäkter och användande av barnsoldater. I slutet av maj samma år föll domen, Charles Taylor dömdes till 50 års fängelse. Detta mottogs med blandade känslor i Liberia eftersom han fortfarande har stöd bland vissa liberianer. Trots att Liberia fortfarande bär djupa spår av konflikten verkar det finnas en tydlig vilja att fortsätta fredsbygget. Majoriteten av befolkningen är trötta på krig och trots den utbredda fattigdomen finns hoppet om en bättre framtid hos liberianerna. Texten är producerad av Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet.