Yttrande över betänkandet En reformerad domstolslagstiftning (SOU 2011:42) (Ju2011/3644/DOM)

Transkript

1 R2A DATUM 1 (14) Justitiedepartementet Enheten för processrätt och domstolsfrågor Stockholm Yttrande över betänkandet En reformerad domstolslagstiftning (SOU 2011:42) (Ju2011/3644/DOM) Inledning I betänkandets tio första kapitel redovisar utredningen förslag och bedömningar främst vad gäller de föreslagna lagarna om domstolar och domare samt nämndemän jämte följdändringar, fördelning och omfördelning av mål, behörighetskrav för domare samt domareden. I dessa delar instämmer hovrätten i stort med de överväganden och förslag som redovisas i betänkandet. Beträffande kapitel 11 i betänkandet, som avser översynen av de befintliga domaranställningarna och chefsstrukturen i de allmänna domstolsslagen, kan hovrätten inte ansluta sig till utredningens uppfattning att det inte finns anledning att ställa upp begränsningar i fråga om vilka chefsbefogenheter som domstolschefen kan tilldela en i övrigt obefordrad domare. Hovrätten anser i stället att det förhållandet att en domare anförtros uppgiften att utföra arbetsledande funktioner över andra ordinarie domare medför att anställningen är i så hög grad förändrad att den bör tillsättas efter beredning av Domarnämnden och beslut av regeringen. När det gäller frågan om inrättande av nya befordrade domaranställningar utan chefskap finner hovrätten till skillnad från utredningen att fördelarna att inrätta sådana befattningar uppväger nackdelarna. Vidare anser hovrätten inte att anställningen i hovrätt och kammarrätt som råd tillika vice ordförande på avdelning i framtiden bör benämnas vice lagman. Box 2290, Stockholm Besöksadress: Birger Jarls torg 16, Riddarholmen Telefon: Fax: svea.hovratt@dom.se Expeditionstid: Måndag-fredag

2 2 (14) Utöver dessa inledande synpunkter utvecklar hovrätten i det följande vissa synpunkter i anslutning till olika kapitel eller avsnitt i betänkandet. I de fall hovrätten har synpunkter på författningsförslag behandlas de i anslutning till det kapitel eller avsnitt där utredningens överväganden i frågan diskuteras. De delar av betänkandet som inte berörs i remissvaret har hovrätten inte funnit anledning att närmare kommentera. Hovrätten har alltså inte några invändningar mot de förslag som läggs fram i dessa delar. 3 kap. Domstolarnas och domarnas oberoende ställning I kapitlet lägger utredningen fast utgångspunkter för sina fortsatta ställningstaganden i betänkandet när det gäller förhållandet mellan arbetsrätten och domarens självständighet. Hovrätten ansluter sig till de bedömningar som utredningen gör i dessa delar. Det är alltså i dömandet och vid utförandet av rättstillämpande uppgifter som domarens särskilda självständighet kommer till uttryck. 5 kap. En sammanhållen lagstiftning om domstolar och domare Hovrätten välkomnar att bestämmelser om domstolar och domare vilka inte enbart rör rättegången från bl.a. rättegångsbalken, lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och lagen om utnämning av ordinarie domare samlas i en ny lag. Lagstiftningen blir på detta sätt enklare och mer lättillgänglig än tidigare. Enligt hovrätten framstår de överväganden som utredningen gjort i fråga om vilka bestämmelser som ska ingå i sådan lag som ändamålsenliga. När det gäller förslaget att befattningen råd tillika vice ordförande på avdelning i hovrätt och kammarrätt i framtiden ska benämnas vice hovrättslagman respektive vice kammarrättslagman finner hovrätten att frågan har så stor koppling till översynen av de befintliga domaranställningarna att den i remisssvaret behandlas under dessa frågeställningar nedan.

3 3 (14) 6 kap. Bör några bestämmelser som nu finns i förordning föras in i den nya lagen eller ändras i sak? Dagens knytning till begreppen vikarie och ersättare tas inte in i lagen Utredningen föreslår att det i den nya lagen om domstolar och domare ska framgå att tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt kan förordna ordinarie domare i annan domstol att döma i domstolen samt att det för tingsrätt och hovrätt ska finnas motsvarande möjlighet beträffande hyresråd. Hovrätten ansluter sig till detta förslag. När det gäller hovrätt framgår emellertid av 8 kap. 2 i den föreslagna lagen om domstolar och domare att hovrätt får förordna den som är ordinarie domare i annan domstol eller hyresråd att döma som lagfaren domare i hovrätten. Enligt hovrätten bör den aktuella bestämmelsen därutöver möjliggöra för hovrätten att förordna sådan icke lagfaren domare som tjänstgör som tekniskt råd vid mark- och miljödomstol att döma i Mark- och miljööverdomstolen Befattningarna assessor, fiskal m.fl. Hovrätten har inte några invändningar mot de förslag som läggs fram beträffande befattningarna assessor, fiskal och notarie samt beredningsjurist och föredragande. Det bör emellertid framhållas att det av den föreslagna lagen om domstolar och domare inte framgår hur lång tid en person ska ha arbetat i hovrätt eller kammarrätt för att kunna förordnas som underrättsfiskal. Inte heller är det i den föreslagna lagen reglerat när en person kan förordnas som assessor i hovrätt respektive kammarrätt. Hovrätten finner att det är av vikt att dessa frågor alltjämt finns reglerade i författning, men har inga synpunkter på om det regleras på förordnings- eller lagnivå.

4 4 (14) Före detta lagfarna domare Utredningen föreslår att den som tidigare haft en anställning som lagfaren domare tillfälligt av domstol ska kunna förordnas att döma i samma utsträckning som när anställningen bestod. Den föreslagna bestämmelsen öppnar enligt hovrätten för förhållandevis långtgående möjligheter för domstolarna att själva, dvs. utan beredning av Domarnämnden och beslut av regeringen, anlita tidigare anställda lagfarna domare. Genom förslaget möjliggörs för samtliga domstolar i de allmänna domstolsslagen att använda sig av tidigare assessorer som inte varit ordinarie domare i samma utsträckning som f.d. ordinarie domare. Hovrätten är medveten om det nuvarande behovet för olika domstolar att vid t.ex. tillfällig arbetsanhopning och domares bortavaro kunna anlita tillfällig förstärkning av domare, särskilt pensionerade domare. Utgångspunkten bör emellertid enligt hovrätten vara att domstolarnas verksamhet är dimensionerad på sådant sätt att andra än ordinarie domare och domare under domarutbildning inte behöver användas annat än i undantagsfall. För det fall domstolen behöver förstärkning av domare anser hovrätten att en principiell utgångspunkt vid anlitande av domare som inte tidigare varit ordinarie domare bör vara att anställning beslutas av regeringen efter beredning av Domarnämnden i vart fall om anställningen ska ha en viss varaktighet. Av nu nämnda skäl kan hovrätten inte ansluta sig till utredningens förslag i denna del, som enligt hovrätten innebär en alltför stor frihet för domstolarna själva att besluta om användandet av en tidigare assessor som vid tidpunkten för ett förordnande kanske sedan lång tid innehar en helt annan anställning. En annan sak är att fortsatta möjligheter bör finnas till s.k. extern adjunktion, särskilt i kollegiala domstolar. Detta har visat sig vara ett bra sätt att sprida kunskap om domstolarna. Det är också en mycket bra rekryteringsbas för domstolsväsendet att locka sökanden utifrån till domartjänster.

5 5 (14) I detta sammanhang vill hovrätten också framhålla att den föreslagna regeln endast möjliggör för domstolarna att tillfälligt anställa f.d. lagfarna domare. Enligt hovrätten bör den aktuella bestämmelsen, i likhet med vad som angetts under avsnitt 6.4.3, också möjliggöra för mark- och miljödomstolar att tillfälligt anlita f.d. ordinarie tekniska ledamöter idag benämnda tekniska råd i lika stor utsträckning som när det gäller andra f.d. ordinarie domare, jfr emellertid 2 kap. 3 lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar. Det bör enligt hovrätten finnas ett särskilt stort behov för mark- och miljödomstolar att kunna förordna pensionerade tekniska råd att tjänstgöra i mål som de tidigare handlagt eftersom de mål som handläggs vid landets mark- och miljödomstolar i många fall är omfattande och därför kan pågå under lång tid Andra tillfälligt förordnade domare Utredningen föreslår att det av den nya lagen om domstolar och domare ska framgå att regeringen får besluta om tillfälligt förordnande av domare i tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt. Hovrätten instämmer i detta förslag. Av 7 kap. 7 och 8 kap. 4 i den föreslagna lagen framgår emellertid enbart att regeringen får besluta om tillfälligt förordnande av lagfaren domare i tingsrätt respektive hovrätt. Enligt hovrätten borde de aktuella bestämmelserna, i likhet med vad som tidigare angetts, också möjliggöra för regeringen att besluta om tillfälligt förordnande av tekniska råd i mark- och miljödomstol och Mark- och miljööverdomstolen, jfr dock 2 kap. 3 lagen om mark- och miljödomstolar. Enligt utredningens uppfattning bör det i lag inte finnas tidsbegränsningar för domstolsbeslutade förordnanden. Hovrätten kan emellertid inte ansluta sig till denna bedömning. Som framgår av föregående avsnitt anser hovrätten att utgångspunkten bör vara att den som med i vart fall viss varaktighet anlitas som domare får sin anställning efter förfarande via Domarnämnden och regeringen. Om den nuvarande ettårsregeln tas bort blir risken enligt hovrätten stor att domstolarna i större utsträckning än idag själva beslutar vilka

6 6 (14) domare som dömer vid domstolen. På detta sätt skulle bl.a. regeringens målsättning om bred rekrytering kunna frångås (se prop. 2009/10:80 s. 131 ff.). Hovrätten är medveten om att det även med dagens regler i viss mån går att kringgå det formaliserade ansökningsförfarandet via Domarnämnden och regeringen genom att det kan förordnas om flera efter varandra följande förordnanden som var för sig är kortare än ett år. Detta problem skulle emellertid kunna lösas genom att en ettårsregel kompletteras med en bestämmelse om att förlängning inte är möjlig. Vidare vill hovrätten framhålla att den nu diskuterade begränsningsregeln bör anges i lag Regler om rättens sammansättning och frågan om vem som ska vara ordförande i kollegial sammansättning Hovrätten ansluter sig till utredningens uppfattning att frågor om rättens sammansättning och om vem som ska vara ordförande i kollegial sammansättning bör framgå av lag. Enligt hovrätten bör emellertid de båda frågeställningarna ses över i ett sammanhang. Det vore därför olyckligt om det införs detaljreglerade lagbestämmelser om rättens sammansättning innan en sådan översyn gjorts. Hovrätten uttalar sig därför inte nu om den närmare utformningen av de föreslagna bestämmelserna rörande rättens sammansättning. 7 kap. Fördelning och omfördelning av mål Hovrätten tillstyrker utredningens förslag om att en grundläggande bestämmelse rörande fördelning av mål mellan enskilda domare ska finnas i lag. Dessutom instämmer hovrätten i huvudsak i de överväganden som utredningen gjort avseende fördelning och omfördelning av mål. När det gäller den närmare utformningen av utredningens förslag finner hovrätten emellertid inte att det finns behov av att ange att det i vissa fall, nämligen om det föreligger särskilda skäl, är tillåtet att göra avsteg från de beslutade fördelningsbestämmelserna, dvs. att införa en ventil. Fördelningen bör i

7 7 (14) princip alltid ske på basis av objektivt fastställda kriterier. Dessa kriterier ska grundas på att skapa en rimlig arbetsfördelning och ett effektivt utnyttjande av såväl domstolens resurser som domarnas särskilda kunskaper. Kriterierna ger enligt hovrättens mening ett tillräckligt utrymme för flexibilitet. Det bör vara praktiskt möjligt att i domstolarnas arbetsinstruktioner precisera närmare riktlinjer för sådan fördelning utan att det görs avsteg från kravet på fastställda objektiva kriterier. Hovrätten vill även framhålla att den första meningen i den föreslagna författningsbestämmelsen om att varje domstol själv bestämmer hur mål och ärenden ska fördelas mellan enskilda domare synes obehövlig. Hovrätten anser att man genom att ta bort denna skrivning tydligare framhåller bestämmelsens fördelningsprinciper. Mot bakgrund av ovanstående föreslår hovrätten att en bestämmelse beträffande fördelning av mål mellan enskilda domare ska ha följande lydelse. Fördelningen av mål och ärenden mellan enskilda domare ska vara baserad på i förväg fastställda objektiva kriterier. Dessa kriterier ska vara ägnade att medföra en rimlig arbetsfördelning och ett effektivt utnyttjande av såväl domstolens resurser som domarnas särskilda kunskaper. Fördelningen får inte vara ägnad att påverka målens eller ärendenas utgång. Vidare vill hovrätten ifrågasätta behovet av att tillföra en lagbestämmelse om att den som är jävig att handlägga ett mål inte heller ska få vidta åtgärder som påverkar hur målet fördelas mellan enskilda domare. Hovrätten anser att den föreslagna bestämmelsen skulle kunna medföra att den person som utför enklare administrativa åtgärder vid fördelning av mål dessförinnan skulle behöva göra en alltför arbetskrävande bedömning av om denna person själv träffas av jävsbestämmelserna. Avslutningsvis anser hovrätten att en bestämmelse om fördelning av mål mellan enskilda domare bör placeras i den föreslagna lagen om domstolar och domare. Eftersom hovrätten följaktligen inte anser att en bestämmelse om

8 8 (14) fördelning av mål för de allmänna domstolarna bör placeras i rättegångsbalken kan hovrätten inte instämma i utredningens förslag att rubriken till 4 kap. rättegångsbalken ska vara Fördelning av mål mellan domare. 9 kap. Behörighetskrav för den som, utan att vara ordinarie domare, utövar rättskipningsuppgifter; särskilt om medborgarskap Hovrätten instämmer i utredningens förslag avseende vilka behörighetskrav som bör ställas för att utöva domarsyssla. Genom att införa en övergripande bestämmelse om behörighetskrav i den föreslagna lagen om domstolar och domare blir lagstiftningen både klar och lättillgänglig. 10 kap. Domareden i framtiden Hovrätten ansluter sig till utredningens förslag att det även i framtiden ska finnas en domared eftersom den fyller såväl en symbolisk som en praktisk funktion. Den av utredningen föreslagna moderniserade lydelsen innehåller emellertid enligt hovrätten inte sådana språkliga fördelar att det uppväger nackdelarna med att ändra den nuvarande. Enligt hovrätten är den föreslagna eden alltför förenklad och allmänt hållen i förhållande till den nuvarande. Hovrätten kan inte underlåta att påpeka att det sätt som ordet sanning används i den föreslagna eden kan leda tankarna till att domaren har ett eget utredningsansvar, något som inte ligger i linje med utvecklingen mot en alltmer ackusatorisk processordning. 11 kap. Översyn av de befintliga domaranställningarna och chefsstrukturen i de allmänna domstolsslagen Domstolen bör ha ett betydande inflytande över hur den inre organisationen ska utformas Hovrätten instämmer i utredningens bedömning att domstolarna även i framtiden bör ges stor frihet att själva bestämma över sin inre organisation. Enligt

9 9 (14) hovrätten bör också den enskilda domstolen i stor utsträckning själv ha möjligheten att bestämma att den ska vara indelad i avdelningar. Det bör emellertid enligt hovrätten finnas riktlinjer om att större domstolar ska vara avdelningsindelade. I domstolens frihet att bestämma över sin inre organisation ligger enligt hovrätten att den i stor uträckning kan bestämma över sin personalsammansättning, dvs. vilka specifika befattningar som ska finnas vid domstolen. Det konkreta beslutet om huruvida en viss domstol t.ex. ska få inrätta en eller flera befordrade anställningar bör främst avgöras i budgetdialogen mellan Domstolsverket och den enskilda domstolen. Domstolens inre organisation med dess personalsammansättning ska självklart finnas beskriven från domstolens sida, företrädesvis i dess arbetsordning Chefsfunktioner i framtiden I samband med att det tidigare s.k. kallelseförfarandet avskaffades uttalade såväl Grundlagsutredningen som regeringen att alla domarbefattningar ska ledigförklaras innan de tillsätts och att utnämningsförfarandet måste säkerställa en rekrytering som präglas av bredd och hög kvalitet (se SOU 2008:125 s. 324 f. och 328 f. samt prop. 2009/10:80 s. 131 ff.). Hovrätten finner att detta bör utgöra grunden vid rekrytering av domare även när det gäller nya typer av domarbefattningar, inklusive sådana som avser chefskap. Ett viktigt skäl för att även nya chefsbefattningar ska beslutas av regeringen efter beredning av Domarnämnden är att denna ordning enligt hovrätten kan leda till att sådana befattningar får en ökad attraktionskraft och ett större meritvärde. Genom att ledigförklara t.ex. enhetschefsanställningar externt skulle man också locka till sig externa sökande som genom annat arbete skaffat sig intresse för och erfarenhet av arbetsledande uppgifter, men som inte är intresserade av att söka en icke befordrad anställning.

10 10 (14) Hovrätten finner också att vikten av insyn och transparens vid ansökningsförfarande talar för att nya chefsbefattningar ska utnämnas av regeringen efter beredning av Domarnämnden. Dessutom anser hovrätten att det för utomstående personer kan väcka frågor rörande en domares oberoende och självständighet i de fall en ordinarie domare befordras av den egna domstolschefen. För allmänheten kan det nämligen vara svårt att särskilja domarens rättstillämpande uppgifter från arbetsledande uppgifter. Av flexibilitetsskäl bör emellertid det ovan sagda inte hindra en domstol från att även i fortsättningen själv bestämma att en medarbetare anförtros vissa funktioner som kan innefatta ledarskap. Exempel på sådana funktioner som enligt hovrätten bör kunna anförtros en ordinarie domare utan att detta sker genom ett sedvanligt ansökningsförfarande bör vara att under begränsad tid vara beredningschef, handledare åt icke ordinarie domare, ansvarig för utbildningsfrågor vid en enhet eller avdelning och samordnande rådman utan chefsansvar över andra domare. Hovrättens uppfattning är emellertid att en anställning som innebär att en domare anförtros uppgiften att utföra arbetsledande funktioner över andra ordinarie domare, t.ex. att hålla medarbetarsamtal och lönesättande samtal med andra ordinarie domare, bör tillsättas efter ett sedvanligt ansökningsförfarande. I sådana fall finner hovrätten därför, till skillnad från utredningen, att utnämning bör ske av regeringen efter beredning av Domarnämnden. När det gäller utredningens förslag att anställning i hovrätt och kammarrätt som råd tillika vice ordförande på avdelning i framtiden ska benämnas vice hovrättslagman och vice kammarrättslagman konstaterar hovrätten att det på landets mellaninstanser har skett en utveckling av viceordföranderollen i något olika riktningar, varav en utgör en mer utpräglad ledarprofil med uppgiften att fungera som ställföreträdande avdelningschef. En annan inriktning är att särskilt betona den juridiska skickligheten och förmågan att rättsligt leda domstolens arbete. Det finns enligt hovrätten ett behov av båda dessa inriktningar av viceordföranderollen. Att benämna en befattning som särskilt ska

11 11 (14) betona den juridiska skickligheten vice hovrättslagman eller vice kammarrättslagman vore enligt hovrätten missvisade. Hovrätten kan därför inte ansluta sig till utredningens förslag i denna del. Det bör i stället övervägas om särskilda tjänster som ställföreträdande avdelningschef, med benämningen vice lagman, bör inrättas vid sidan av eller i stället för de tjänster som idag innefattar sådan funktion. Hovrätten ställer sig också bakom utredningens alternativa förslag, nämligen att dagens tjänster kan benämnas råd tillika vice ordförande Inrättande av nya befordrade domaranställningar utan chefskap Det är av yttersta vikt att Sveriges Domstolar även i framtiden ska kunna attrahera högt kvalificerade personer att söka domaranställning och att kunna behålla dem som rekryteras. Det stora flertalet domaranställningar utgörs inte av chefsbefattningar. Hovrätten anser inte att befintliga anställningstyper i tillräcklig utsträckning medför utvecklingsmöjligheter för domare som inte är intresserade av eller lämpliga för chefsuppgifter. Inte heller finns det enligt hovrätten med befintliga anställningstyper tillräckliga redskap att attrahera personer utanför Sveriges Domstolar med särskilda kunskaper att söka domaranställning. Den individualisering av domarlönerna som har öppnats medför i och för sig vissa förbättringar i detta avseende, men är enligt hovrättens mening inte tillräcklig. För att öka attraktionskraften till domaryrket är det därför enligt hovrätten angeläget att det i framtiden skapas nya typer av befattningar närmast av specialistkaraktär som innebär befordran utan chefskap. Enligt hovrätten bör det svara mot domstolarnas verksamhetsbehov att tillsätta olika nya befattningar som innebär befordran utan chefskap. På samma sätt som det på vissa av landets hovrätter och kammarrätter idag finns anställningar som är befordrade utan att berörda personer alltid har tilldelats arbetsledande uppgifter, nämligen när det gäller vissa viceordförandeanställningar, borde jämförliga befattningar kunna skapas på landets underrätter. Det kan t.ex. vara frågan om att ha till uppgift att vara referent i eller rent allmänt handlägga särskilt stora och komplicerade mål. Det borde också enligt hovrätten finnas behov av att det skapas ytterligare viceordförandeanställningar, som inte inne-

12 12 (14) fattar arbetsledande uppgifter, i landets hovrätter och kammarrätter. Vidare bör det vara naturligt att det på vissa domstolar, t.ex. där speciella typer av mål handläggs i stor utsträckning, skapas specialistbefattningar med inriktning mot specifika sakområden. Detta kan t.ex. vara aktuellt avseende patentoch immaterialrättslig inriktning i hovrätten. Tillskapandet av nya befordrade befattningar skulle också medföra ytterligare möjligheter att på ett naturligt sätt i förväg kunna legitimera tilldelning av ett visst mål av komplicerad karaktär till en särskild domare. En given utgångspunkt för inrättandet av nya befattningar närmast av specialistkaraktär som innebär befordran utan chefskap bör enligt hovrätten vara att utnämning ska ske av regeringen efter beredning av Domarnämnden. Flertalet skäl som redovisats ovan för att enhetschefer ska tillsättas genom sedvanligt ansökningsförfarande gäller nämligen också för befordrade befattningar utan chefskap. För att inrättandet av nya domarbefattningar ska kunna svara mot domstolarnas verksamhetsbehov är det av vikt att det blir ett flexibelt förfarande. Inrättandet av en viss typ av befattning bör därför inte innebära att det centralt sker en jämn fördelning av sådana anställningar mellan landets tings- och förvaltningsrätter samt hov- och kammarrätter. Inte heller bör det i detalj regleras vilka typer av befattningar som ska finnas. Stor frihet bör i stället finnas för domstolarna i dessa avseenden. Domstolarna ska därför, som nämnts ovan, enligt hovrätten i stor utsträckning själva kunna bestämma över sin personalsammansättning, inklusive vilka befattningar som ska finnas. Ett annat sätt att bidra till en flexibel organisation med särskilda befattningar är att det på domstolar i vissa fall, i vart fall som ett led i en försöksverksamhet, tillsätts tidsbegränsade befattningar. Inrättandet av nya befattningar kan givetvis innebära ökade kostnader. Det bör dock framhållas att införandet bör ske successivt och att behovet av obefordrade tjänster bör minska i motsvarande grad. På sikt bör också ökade för-

13 13 (14) utsättningar att rekrytera och behålla personal med hög kompetens mer än väl uppväga de marginellt ökade kostnader som de nya befattningarna kan orsaka. Det ovan sagda medför att hovrätten till skillnad från utredningen anser att fördelarna med att inrätta nya befordrade domaranställningar utan chefskap uppväger nackdelarna. Domstolsverket bör få i uppdrag att verka för en sådan ordning Inrättande av nya befordrade domaranställningar utan chefskap, såvitt avser anställningar som hovrätts- och kammarrättsråd Hovrätten är medveten om att Sverige inte har någon tradition av att hovrättsoch kammarrättsråd anses vara befordringstjänster. Såsom anges i betänkandet uppfattas det emellertid som naturligt i flertalet utländska rättsordningar att domarbefattningar i högre instans är befordrade anställningar. Det anses också som en självklarhet i Sverige att domaranställningar i de högsta domstolarna är befordrade i förhållande till dem i de lägre instanserna. Det framstår för hovrätten som en naturlig utgångspunkt att överprövande domare ses som befordrade i förhållande till dem vars avgöranden prövas. Att tyngdpunkten i dömandet ska ligga i första instans har inte med denna fråga att göra, utan är något som ska regleras inom processrätten. Hovrättens uppfattning är därför att starka principiella skäl talar för att hovrättsråds- och kammarrättsrådsanställningar i framtiden bör anses vara befordrade och att en sådan ordning på sikt bör genomföras. Hovrätten är samtidigt medveten om att nuvarande hovrätts- och kammarrättsråd inte är rekryterade med denna utgångspunkt. En nyordning skulle också bli relativt kostsam med hänsyn till överrätternas nuvarande dimensionering. En viss öppning i denna riktning bör dock kunna ske genom en mer flexibel ingångslönesättning, inom ramen för systemet med individuella domarlöner.

14 14 (14) I handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Monika Sörbom, kanslichefen Camilla Olsson, hovrättsrådet tillika vice ordföranden på avdelning Marianne Wasteson, hovrättsråden Gösta Ihrfelt och Ulrika Stenbeck Gustavson samt tf. hovrättsassessorn Philippe Benalal, föredragande. Fredrik Wersäll Philippe Benalal