Så grips vi skuggor av en sällsam oro när något säger oss att folk har färdats, att några av de möjliga befriats.

Transkript

1 En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror mot jaget konungen som härskar över dem. I varje själ är tusen själar fångna, i varje värld är tusen världar dolda och dessa blinda, dessa undre världar är verkliga och levande, fast ofullgångna, så sant som jag är verklig. Och vi konungar och furstar av de tusen möjliga inom oss är själva undersåtar, fångna själva i någon större varelse, vars jag och väsen vi lika litet fattar som vår överman sin överman. Av deras död och kärlek har våra egna känslor fått en färgton. Som när en väldig ångare passerar långt ute, under horisonten, där den ligger så aftonblank. - Och vi vet inte om den förrän en svallvåg når till oss på stranden, först en, så ännu en och många flera som slår och brusar till dess allt har blivit som förut. - Allt är ändå annorlunda. Så grips vi skuggor av en sällsam oro när något säger oss att folk har färdats, att några av de möjliga befriats. 1

2 Lärarens förord Gunnar Ekelöfs diktsamling Färjesång från 1941 är en viktig milstolpe i svensk nittonhundratalslitteratur. Här kom en ny väg framåt för lyriken och litteraturen överhuvudtaget att utpekas. Solitären Ekelöf vände sig inåt, sökte djupet i sig själv, utan att värja för det som där kunde möta, utan att förskräckas av det ouppnåeliga i själva projektet, det outgrundliga djupet som finns i ens inre. Inte minst under påverkan av österländsk visdom, av orientalisk djupandlighet, skedde detta också utifrån den viktiga hållpunkten, att det som är botten i mig, är botten också i andra. Hos Ekelöf finner vi individualism men inte solipsism, integritet men inte världsfrånvändhet det är en väg mot det inre som inte leder till isolering, utan tvärtom försöker nå bortom, utanför, försöker öppna världen, inte inskränka den, nå kontakt med den, inte utestänga den. Jag bad studenterna i årskurs tre, alltså under sista läsåret för grundexamen på det treåriga filologiprogrammet i utländska språk vid Bukarests universitet, att direkt i klassen, oförberedda på denna uppgift, skriva en egen tolkning av en av de centrala dikterna i Färjesång, En värld är varje människa. Resultatet överraskade mig, men på ett positivt sätt. Inte bara tycktes de flesta mycket självständigt och säkert kunna ta till sig och på olika sätt förklara den viktiga individualistiska grundimpulsen i dikten, den som handlar om människans egen, inre komplexitet, den aspekt som jag själv, som kommande just från den svenskspråkiga kultursfären, genast och omedelbart identifierar och fascineras av. Men många verkade dessutom och mycket bättre och djupare än jag själv - kunna ta till sig det viktiga andra steget i dikten, mot det mystiska, allomfattande, universella, mot människan som en del av världsalltet. Steget ut mot det onåbara, ofattbara, men ändå hos Ekelöf så starkt närvarande. Som svensklektor i utlandet, och inte minst i ett kulturellt så främmande land som Rumänien, är det lätt att söka sig till allt det som man själv förknippar med sin kultur, med det som känns mest representativt och typiskt - och allt detta är det ju också ens uppdrag att försöka förmedla. Men är det möjligt att nå fram exempelvis med den lätta sommarmelankolin och det naturnära stillhets- och stämningsanslaget i de av oss själva 2

3 så högt älskade svenska visorna, eller i en sensitivt impressionistisk stämningsroman som Tove Janssons Sommarboken? De förra har jag faktiskt bara alltför ofta sett studenter sitta håglöst gäspande till, och då jag som nyss till Rumänien kommen lektor hade Janssons sommarbok som huvudpunkt i bibliografin för en litteratur- och kulturkurs i svenska, tvingades jag snart inse att själva huvudtemat inte uppfattades av studenter som aldrig tillbringat sin barndom i den nordiska skärgården, som aldrig upplevt den nordiska sommaren - ljuset, ljuden, lukterna, vyerna, ledighetsbestyren, morgondoppen, cykelturerna, den plötsligt så hjärtliga sociala samvaron Jag tvingades inse att den nordiska sommar Tove Jansson med sådan öm nyansrikedom och sensibilitet skrev om, kanske inte är möjlig att verkligen relatera till, om man inte själv har upplevt den. Ett exempel på det motsatta tyckte jag mig uppleva med Ekelöf och hans dikt. En känsla av att få tillbaka mer än jag gav, en förnimmelse av att förmedla något från min egen kultur, som mottagarna visade sig intellektuellt bättre utrustade att förstå - kanske just som barn av en kultur på gränsen mellan öst och väst, lika influerat av Bysans som av Europa, införstådda i just den mystiska allkänsla Ekelöf anknyter till, på ett helt annat sätt än jag själv med min starkt sekulariserade, finlandssvenska bakgrund, med min allmänt nordiska saklighet och analytiska nykterhet. Därav denna dokumentation, där jag försiktigt korrigerat språkfel, och samlat texterna utan ordnande princip - de kommer helt enkelt i den ordning jag läste dem. Studenterna fick fyra punkter att fundera på: 1. Vad handlar dikten om? 2. Vilka metaforer/bilder finns i dikten? 3. Vad är dess budskap? 4. Vilka associationer får du själv då du läser den? De flesta svaren skrevs alltså direkt i klassrummet, några skickades in i efterhand via mail. Flera rumänska svallvågor som vackert letat sig fram till en både i tid och rum avlägsen svensk strand, färgtoner från fjärran som berikar sällsamt, och visar att det faktiskt går att färdas från en kultur till en annan Björn Apelkvist 3

4 Gunnar Ekelöfs dikt handlar om de inre mikrokosmiska världarna som finns inom varje individ och som gör oss till de komplexa och konfliktfyllda människor vi är. Den viktigaste metaforen som används i hela poemet är faktiskt synen på den oändliga kedjan av olika personligheter som kläms in inom en enda individs gränser. Även om dikten först gav mig en känsla av hjälplöshet och oordning, märks det om man tittar närmare faktiskt att poeten ville etablera någon form av hierarki: konungen, furstar, överman. Det fattar jag som att om det finns ett slags styrt kaos inom varje människa, som egentligen definierar vem man är. När man läser dikten känns det nästan som en kortfattad omskrivning av romanen Man vet att det finns någon större makt, men man kan inte veta vilka de är, som är lika med en själv. Man känner sig ensam och osäker och utan viljekraft för att kämpa emot det okända. Det finns situationer när man blir medveten om de andras existens, som kommer fram som ett eko i mörkret men som dör lika snabbt som de först hördes. Det gör lite skillnad eftersom allting blir som förut och varje jag åter står ensamt. Jag ser på den här dikten som om den vore en beskrivning av människans inre processer som liknar en kamp för absolut makt. Vårt inre mikrokosmos är lik den makrokosmos vi lever i och har samma behov som det. Vi behöver en ledare här ute i samma grad som vi behöver den inne i oss själva. Tyvärr finns det inte någon själslig demokrati som kan etablera vilken av de tusen blinda inom oss får ta kommandot över alla som ropar ut sina önskningar. En värld är varje människa men världen inom oss är fortfarande för primitiv för att vi ska kunna få ens en enda stund av lugn och ro. Evelina Ursu 4

5 Gunnar Ekelöfs dikt, "En värld är varje människa", är liksom en poetisk bildhistoria om varje människans identitet. Dikten handlar om hela det universum som finns inom oss och diktaren försöker att återge vårt livs väg genom bildspråk. Diktens titel och diktens början uttrycker att det finns ett fantastiskt liv fullt av varelser, själar som har sina egna världar, sina egna magiska universum inom oss. I varje själ är tusen själar fångna,/ i varje värld är tusen världar dolda. Alla dessa varelser och själar betyder alla dessa varianter som man kan välja inom ens liv, de betyder alla möjligheter som finns i någons liv ( de tusen möjliga inom oss ), alla människans val, alla önskningar som vi har och kan uppfylla eller icke. Alla dessa finns fångna i en stor värld, vår inre värld, medan även vi med vår inre värld är fångna själva i någon större varelse. Diktaren använder hyperbolerna "tusen möjliga, tusen själar, tusen världar, större varelse, väldig ångare för att skapa en känsla av storhet, av viktighet, för att visa vår litenhet i detta väldiga universum och för att visa att oavsett hur mycket man försöker att förstå livet så kan man inte fatta allt. vars jag och väsen/vi lika fattar som vår överman/sin överman. I dessa verser hittar vi också metaforer, personifikationer och en liknelse som återger idén att som vi härskar så är vi också härskade - jaget konungen som härskar över dem, vi konungar och furstar av de tusen möjliga inom oss (...) fångna själva i någon större varelse. Denna överman påverkar och beslutar över död, kärlek och våra känslor. I den andra strofen hittar vi en metafor som beskriver människans oro och den rädsla man har att inte veta vad framtiden ska föra med sig. Den väldiga ångare är en symbol för alla problem som finns i den här världen och kan uppstå genom vårt liv medan vi måste hantera dem. Liknelsen som förut. Allt är ändå annorlunda symboliserar att alla situationer man upplever genom sitt liv är liksom många svallvågor som slår och brusar över oss tills vi löser alla dessa problem och då återgår livet till det normala ( som förut ), men människorna ska alltid hålla dessa upplevelser kvar i deras inre värld det är därför det står allt är ändå annorlunda. Den sista strofen är en slutsats som uttrycker att människor alltid har hopp ( så grips vi skuggor ) och hela tiden kämpar för att bli modiga och kunna befria sina inre själar, världar och möjligheter, att folk har färdats,/att några av de möjliga befriats. Sinziana Socol 5

6 Vad jag blev imponerad av i ` En värld är varje människa` är den starka nyans som diktaren gav sin text. Det är ett egentligt samtal om livet, själen och hur människan är så sammansatt med ett mycket annorlunda handlag. Diktaren syftar på hur vi kämpar med våra många glömda personligheter och hur de kämpar med deras hövding, så att säga det högsta huvudet. Dikten avlämnar metaforer som `Och vi konungar och furstar av de tusen möjliga inom oss är själva undersåtar, fångna själva i någon större varelse`. En andra stilistisk figur är en jämförelse, den följande: `Som när en väldig ångare passerarlångt ute, under horisonten, där den ligger så aftonblank. Diktens budskap är lite oklart och det fungerar som en appell till de mest bisarra frågor man ofta tänker på, `vem eller hur är vi i vårt inre, där vi bara lyssnar på oss själva och är fria att tänka vad som helst`. Gabriela Cincu 6

7 I den här dikten vill Gunnar Ekelöf visa oss att varje människa är ett självständigt, komplext och komplett universum där det finns oändlig potential, där möjligheterna inte har några gränser. Å ena sidan föreslår Ekelöf att det är vi, människorna som är 'kungarna...furstarna' över de här möjligheterna som finns inom oss, men å andra sidan så påstår han att alla människor är del av en större varelse som är herre över oss, som behärskar även dessa möjligheter som finns inom oss. Det är därför som vi aldrig får veta vad framtiden bär med sig och det är därför som vi inte kan behärska tiden. I denna dikt har Ekelöf lekt med flera bilder och metaforer men vi får också säga att hela dikten är en stor metafor för hur poeten ser på livet och människan. Från min synvinkel består denna dikt av fyra delar och var och en av dem har blivit bildad med hjälp av olika metaforer. Den första delen är den där Ekelöf föreslår att en människa är så komplex som en hel värld, där det finns ändlösa chanser - en värld är varje människa/ befolkad av blinda varelser/ I varje själ är tusen själar fångna/ i varje värld är tusen världar dolda. Den andra delen är den där poeten säger att alla dessa möjliga världar är små delar av en större och mäktigare varelse som styr dem - vi konungar och furstar... är själva undersåtar, fångna själva i någon större varelse. Den tredje delen är själv en metafor för en människas framtid som man inte kan ana - när en väldig ångare passerar långt ute, under horisonten framtiden - vi vet inte om den förrän en svallvåg når till oss på stranden vi får inte veta om en svårighet kommer eller inte förrän...den kommer på riktigt. Och när den kommer, slår den och brusar till dess allt har blivit som förut och Allt är ändå annorlunda. I den fjärde och sista delen av den här dikten finns en annan metafor vi skuggor som kanske betyder att människorna egentligen är bara skuggor och inte enheter, skuggor som - grips av en sällsam oro när något säger oss att folk har färdats, att några av de möjliga befriats. - när vi förstår att tiden passerar och aldrig kommer tillbaka. Mirona Moraru 7

8 Jag uppfattar den här dikten som en gåta över det egna jaget. Vi har ett anlag för att undra över det som finns omkring oss, för att vara missnöjda med vad vi inte kan förklara. Stora själar är kritiska mot sig själva och rösten i Gunnar Ekelöfs dikt verkar komma till insikt om det osynliga, eller åtminstone försöker den göra det. Det är verkligen mycket intressant, så som den rösten känner, att det finns så många varelseversioner inom oss och hur de är i en konstant sammandrabbning med deras överman. Å ena sidan stämmer det metaforiskt med hur komplexa och invecklade vi är och hur vi kan vara behärskade av ett eget suveränt överjag, men å andra sidan tror jag att det kan vara effekten av processen `natur` vs `uppfostran`( `nature` vs `nurture` på engelska) Dikten använder några metaforer som pekar ut våra mångfaldiga jag som en labyrint, till exempel `I varje själ är tusen själar fångna, / I varje värld är tusen värdar dolda`. Det jämförs med tvivel, i allmänhet, och med bilden av en ångare som passerar långt ute utan att lämna många `förklaringar` efter sig. Dikten förefaller vara en filosofisk monolog om hur varelser är strukturerade, som utan att ge läsaren ett färdigt svar får denne att tänka mer över vem man är i ens egen värld. Loredana Dumitrescu 8

9 Dikten handlar om människan som en unik värld, en samling känslor, tankar, styrkor och själar i en ständig kamp. Varje människa är ett mysterium, en värld vars djup vi inte kan förstå. Inuti varje människa pågår strider mellan motsatta krafter, mellan motstridiga tankar, känslor mellan oklart. I varje mänsklig själ döljer sig krafter som försöker att dominera hela ens karaktär. Som en regnbåge, varje känsla, varje tanke med dess färg. Hela dikten är en metafor. Poeten använder ord för att hämta bilder och symboler, varav de mest imponerande enligt mig är: I varje själ är tusen själar fångna, i varje värld är tusen världar dolda och Av deras död och kärlek har våra egna känslor fått en färgton. Dikten budskap är att vi själva är fångar i våra egna rädslor och tankar. För att känna oss själva måste vi analysera varje hörn av vår själ och utforska det som vi kan definiera som oss själva. Vi är fångna i vår egen själ tills vi kommer att ha modet att söka och känna oss själva fullt ut. Man förändras från stund till stund. Om vi förändras, förändras vår syn på världen också. Vi transformeras lite i taget, tills vi inte längre kommer att känna igen oss själva. Delia Visan 9

10 Dikten skildrar människans överväldigande inre komplexitet genom att använda världens metafor. Detta påminner en om den antika filosofiska idén om mikrokosmos och makrokosmos, som säger att allt som finns i världen utanför också finns i varje människa, men i mindre skala. Så att människan bara behöver titta inåt i sin egen själ för att få kännedom om världen omkring sig. Emellertid är det enligt den filosofiska tanken en ordning som är både makrokosmos och mikrokosmos fundament. Gentemot detta är Gunnar Ekelöfs värld baserad på kaos, som just hänvisar till ändringen som har skett i den moderna människans uppfattning av världen. Följaktligen jämförs den moderna människans oro och förvirring med beteendet hos blinda varelser i dunkelt uppror. Den moderna människan ansätts av vanmakt och frustration, som motsvarar relationen mellan härskare och underståtar, eller kanske mellan Freuds överjag ( jaget konungen som härskar över dem ) och Id ( dessa undre världar är verkliga och levande, fast ofullgångna ). En ytterligare implikation av teorin om mikro- och makrokosmos är också den panteistiska uppfattningen att alla människor i världen utgör en större organism, så att det finns en hemlig släkting mellan alla mänskliga varelser i världen, men också mellan var och en av oss och den större varelsen som omfattar oss. Dessutom är det vår ofattbara övermans liv och läggning som skapar varje människas läggning: Av deras död och kärlek har våra egna känslor fått en färgton. Denna telepatiska förbindelse mellan människor skildras som mycket mystisk och obegriplig, jämförd med påföljden av vågors rörelser, något som bara ens hjärta och inte ens förstånd kan inse: allt har blivit som förut. Allt är ändå annorlunda. Slutligen skildras död som en befrielse från de oroliga ofullgångna världarna, något som de andra människorna känner tack vare den mystiska telepatiska förbindelsen mellan oss alla. Andreea Dragu 10

11 Dikten handlar om människan och hennes inre värld, hennes sammansatthet. Människan presenteras som en summa av andra varelser, en verklig värld men också en av dem som bildar en större värld. Dessa blinda varelser kan vara en människas känslor, som är så olika att de skapar en inre värld med många motsägelser och över alla härskar förnuftet, jaget som kontrollerar var och en av ens handlingar. Förnuftet är den som bestämmer vad man ska göra med sitt liv och de inre varelserna är fångna av det här jaget. Även om man är en fri varelse, visar jämförelsen mellan själ och fängelse att människan är sin egen fånge genom känslor som hon inte alltid kan manifestera, eftersom förnuftet och den större varelsen stoppar henne. Denna större varelse är samhället som påtvingar sina egna regler; man är kung i ens inre värld men fånge i den yttre. Man är fånge i ett samhälle som vill standardisera alla och de som har den mest rika och kreativa inre världen är de som lider mest, eftersom de inte passar in. Ens egna idéer - som är i kontradiktion med samhället - är bara dolda, de dör inte, de väntar på det ögonblick när man är mest känslig för att göra uppror emot jaget. I den andra delen av dikten, med en jämförelse mellan en båt och ens liv, beskriver diktaren livets osäkerhet. Ångaren som passerar långt ute betyder alla stora händelser i samhället som kan eller inte kan påverka ens liv. De två delarna av dikten är i kontrast: i den första talar diktaren om det inre livet, om känslornas vikt, och i den andra om de yttre faktorer som man inte kan kontrollera. Men de båda har samma effekt över ens liv: att begränsa ens frihet att välja hur man vill leva. Denna brist på kontroll för med sig osäkerhet och gör en maktlös inför det mesta av samhällets faror. Om en svallvåg inte nådde fram till en den där gången, kan den nästa gång bli mycket starkare. Livet kan inte vara stilla så längre som en oväntad händelse kan förändra allt som man är säker på. Så en oro är alltid närvarande i ens själ och det finns ingen befrielse. Iuliana NiŃescu 11

12 Gunnar Ekelöfs modernistiska dikt En värld är varje människa handlar on människans förmåga att utvecklas från sitt mikrokosmos av ensamhet och samtidigt känslomässiga komplexitet, till en bättre förståelse av sin egen integritet det vill säga sin identitet genom sin egen avvägning. Tusen själar är inte tillräckligt för att få en att känna sig fullständig i en värld där övermannen inte längre är jägaren, utan bytet. Adjektivet blinda antyder ett gammalt talesätt, som på något sätt sammanfattar hela vår definition som människor: Vi vandrar blint genom livet, men ibland är okunnighet lycka. Kanske är den mänskliga själen avsedd att förstärka varje känsla och uppfatta en svårighet som tusen fångna själar, där bara en själ väger lika mycket som en hel värld. Diktaren använder en teknik för att förstärka den klaustrofobiska tonen i dikten inversioner av termer (t.ex. dunkelt uppror, själar fångna, världar dolda ). Han lägger också tyngdpunkten på adjektivet fångna, som en hänvisning till en fängslad anda som i slutändan befrias. Ångaren under horisonten representerar varje människans tvivel i livet: Om det som framträder i något okänt är ännu en besvikelse, eller ett ljus av hopp. Varje våg som når stranden är inget annat än en skugga av en människas förväntan. Rädslan för det okända kan bara erövras genom att utforska hörnen i ens egen själ, som fortfarande är dystra. Även om okunnighet är lycka, är det alltid sanningen som kommer att göra dig fri. Cristina Konscag 12

13 Dikten En värld är varje människa är en metafor för människans sammansatthet. Men den integrerar också människan i en större värld, som är mer sammansatt än den mänskliga naturen. Människans sammansatthet ses inte som ett positivt drag. Tvärtom beskrivs människan som ett antal personligheter som måste leva tillsammans. Den inre kampen för auktoritet ger människan mer förskräckliga drag än de som de vilda djuren har. Det finns flera varelser under samma ansikte. Följaktligen ser människan ut som en schizofren, farlig varelse som gör mest ont mot sig själv. Bilden som man får är den av en rysk docka, en matrioska. Det finns alltid något mer i människan, man kan inte nå sin essens eller verkligen känna sig själv. Det är det som händer med den yttre världen också. Man ser sin egen bild i det som man kreerar. Både det inre och det yttre livet är kaotiskt och dunkelt. Men man drömmer om att befria sig från sin destruktiva natur. Det inträffar inte sällan och de som har sådana önskningar blir förkastade av de andra. När människorna kallas för skuggor kommer man att tänka på Platons grotta. Man kan inte se verkligheten eller sig själv men man kan bara se avtryck eller skuggor av verkligheten. Det är därför man inte kan känna sig själv och alltid kämpar för balans och harmoni. Monica Mitran 13

14 Dikten handlar om en människas komplexa personlighet som omfattar blinda varelser och tusen världar. Alla former av liv företräder de dolda sidorna som härskar i det poetiska jagets själ. Begreppet dunkelt symboliserar den mörka ovisshet som finns inuti. Trots att dessa gestalter är osynliga verkar de vara verkliga och levande genom känslorna som uppträder i verkligheten. Fast man har ett ädelt ursprung ( furstar och konungar ) är vi undersåtar under de tunga upplevelserna. Ordet överman är en metafor som i psykoanalytiskt perspektiv avser vårt överjag, som styr våra känslomässiga tankar och våra förbjudna önskningar. En färgton är en bild av själens oro och av människan som försöker förstå någonting ogripbart. Horisonten är en metafor för förhoppningarna som vi ger liv åt i varje ögonblick. En väldig ångare kan vara en symbol för tiden som passerar i vårt liv som ett förgängligt element. Frasen allt är ändå annorlunda är en slutsats som markerar diktens innebörd. Allt är otillgängligt och obegripligt för vårt medvetande. Skuggorna är en metafor för våra själar som har färdats eller befriats genom döden. Livets slut är alltså en möjlighet till befrielse. Under tidernas lopp har det funnits många filosofer eller författare som behandlat människans själ. Till exempel Aristoteles, som ansåg att kroppen är som en båt och själen som ett väsen som styr detta fordon. De kan inte fungera utan en ömsesidig hjälp. Andrea Iordan 14

15 Jag tror att dikten handlar om hur den här världen styrs samt om den inre kampen i varje människa. Vi tycker att vi kan kontrollera och bestämma vårt öde och vårt liv, med det är inte sant. Det är de som är övermän som har en stor påverkan på situationen i världen. De som är vanliga vet inte om vad som händer och då börjar de inse att allt är värdelöst. Dikten handlar om våra känslor som är fångna och att vi inte kan göra någonting för att ändra detta. Vi är fångna i en lögn. Som när en väldig ångare passerar/långt ute/under horisonten, där den ligger/så aftonblank och vi vet inte om den. Människorna är så blinda för deras problem att de glömmer att observera vad som händer runt dem. Cătălina Dunose 15

16 Enligt mig beskriver Gunnar Ekelöfs dikt en psykologisk synpunkt. Om vi översätter författarens associationer enligt freudiansk teori, får vi omedvetna/inre önskningar och rädslor benämnda med blinda varelser i dunkelt uppror och överjaget/samvetet med jaget konungen. Författaren använder metaforen konungen som härskar för att beskriva hur medvetandet/samvetet censurerar ens inre anlag eller instinkt. Men för det mesta blir man ledd av ens överjag och därför är det svårt att urskilja vad som är ens autentiska, verkliga själv, eller värld som författaren kallar det. Samvetet eller överjaget som kontrollerar ens reaktioner är någonting som man lär sig, som man ärver från de förekommande generationerna. På så sätt blir det mer och mer främmande för de instinktiva önskningarna. Så främmande blir det att författaren använder analogin vars jag och väsen/vi lika litet fattar som vår överman/sin överman, för att beskriva det. Ens personliga karaktär blir en blandning av deras död och kärlek. Magdalena Busuioc 16

17 Dikten handlar om världen, och dolda saker. Livet är ofullgånget, och övergående. Jag tycker att diktaren verkar ledsen och resignerad beträffande sitt liv. Han jämför människorna med en väldig ångare som passerar under horisonten - men allt förblir orört, liksom en man som lever, men inte gör någonting under sitt liv. Dess budskap ges med orden så grips vi skuggor. Vi är livets fångar. Diktaren är verklig i ett ofullgånget liv. Jag associerar människorna med ångare, horisonten med våra liv. Oana Lungu 17

18 Denna poesi verkar vara en djup mänsklig naturanalys, och så fokuserar sig författaren på hur man ska beskriva eller förstå jaget. Det var en artikel i en fransk tidning, där en journalist eller filosof pratade om människor och deras själ. Han sa då att varje människa är en värld, att man försöker bli en värld så att man kan äga sitt eget liv eller sin egen själ, fatta sina egna beslut. Jag tycker att det finns en stark relation mellan den franske och Gunnar Ekelöfs livsfilosofi. De har nästan samma tankar. I varje själ eller medvetande äger det alltid rum en kamp mot ens egna tankar för att kunna välja vad som är bättre, ett uppror mot vad som är dolt inuti. Man försöker ständigt upptäcka sig själv på nytt. Oana Popescu 18

19 Jag tror att dikten handlar om människor och särskilt om den mänskliga naturen. Författaren säger att I varje själ är tusen själar fångna/i varje värld är tusen världar dolda, det vill säga att allt inte är enkelt, utan att det finns mera än vi kan se eller förstå. Människor är komplexa varelser vars flesta sidor kanske är dolda och de behöver förstå dem för att kunna bringa dem till ljuset. Författaren använder många bilder, men jag tycker att den andra strofen är den vackraste. Han talar om en väldig ångare som tycks helt stilla inför den aftonblanka horisonten. Han talar också om vågorna som når till stranden och om det faktum at vi inte vet vilken som är först och vilken sist. Men även om allt har blivit som förut Allt är ändå annorlunda. Jag tror att diktens budskap finns i den sista strofen. Den säger vad som händer när du dör. Några har färdats/några av de möjliga befriats. Och det är lite oroande att inte veta vilken kategori man befinner sig i. Därför måste vi leva livet genom att försöka gå djupare in i livets djupaste hemligheter. Oana Chisău 19

20 Den här dikten kan räknas som en poetisk definition av livet och den handlar också om vad man betyder i den här världen. En mycket intressant aspekt som finns i dikten är en paradox som författaren använder: Man är både kung eller furste i sitt eget liv - då är man självständig och bestämmer själv över sitt liv. På samma gång är man en fånge i livets grymhet: Och vi konungar och furstar av de tusen möjliga inom oss är själva undersåtar, fångna själva i någon större varelse. Det finns en motsättning mellan död och kärlek : Av deras död och kärlek har våra egna känslor fått en färgton. Jag tror att färgtonen betyder livets glädje, den som får livet att vara värt att leva. Människorna associeras med vågor, som kommer en efter en, ibland utan att man märker det. Då blir man en passagerare i livet. Adina Dedu 20

21 En dikt om människans universum, om vad som finns innanför och utanför själen. Här får vi se människan som prins och fånge, i en värld där det finns massor av speglar. Orden i denna dikt låter och ser ut som tusen speglar som skapar bild efter bild: Det finns tusen själar för varje själ och tusen världar dolda för varje värld. Allt blir möjligt och alla bilder är viktiga när en människa står framför sig själv, strax utanför hans eller hennes inre värld. När man läser om de fångna i någon större varelse så kan man tänka på dockorna som finns i Ryssland: En stor, en större, en ännu större och den största; eller en liten, en mindre, ännu en, två, tre, fyra som är mindre och slutligen den minsta dockan som man inte får öppna. Och de tusen möjliga är kanske den människan som sitter mellan två speglar: Hans eller hennes bild skapas i varje spegel, men varje spegel skapar också bilden som finns i den andra spegeln och den nya bilden blir fångad av den första spegeln, och så vidare. Och så får man se tusen oroliga bilder av sig själv, mellan de två speglarna som får oss förstå att det är omöjligt att säga jag när det finns så mycket i oss. Vi borde använda vi när vi pratar, vi istället för jag som låter så meningslöst. Metaforen är vatten, som man inte får se förutom genom svallvågorna. Mircea Stanca 21

22 Jag tror att den viktigaste idén som man kan hitta i Ekelöfs dikt är att människan är en mycket komplicerad varelse att en enda människas liv påverkas av alla andra erfarenheter som människor upplevt förr i tiden. Och man kan säga samma sak om världen också: den värld som vi känner nu är resultatet av tidigare bestämningar. Även om vi inte vet hur det var för femtio eller tusen år sedan, läser vi böcker eller tittar på filmer för att kunna förstå hur världen förändrats genom tiden. Människan och världen förändras varje dag, men vi märker förändringarna först efter att de hänt. Roxana Păuna 22