1/15. Får man dela ut kondomer till 11-åringar? ANISSA MOHAMMED HASSAN: Jag blev en annan efter könsstympningen

Transkript

1 1/15 Får man dela ut kondomer till 11-åringar? ANISSA MOHAMMED HASSAN: Jag blev en annan efter könsstympningen

2 INSIKT 1/15 OMSLAGSFOTO: Ulrica Zwenger 4 Heta stolen ger eleverna chans att reflektera 7 Ta hjälp av Röda Tråden! 8 Får man dela ut kondomer till 11-åringar? 10 Jag blev en annan flicka efteråt Anissa Mohammed Hassan berättar om när hon könsstympades som barn. På gång på Lafa Ny på Lafa NU SKA ALLA sjukvårdsenheter inom Stockholm läns landsting erbjudas att bli hbt-diplomerade. Sedan januari i år arbetar MARIA AHLSDOTTER, socionom, på Lafa för att ta fram och genomföra denna stora utbildningssatsning, som är en del av implementeringen av SLL:s hbt-policy som antogs Under 2015 kommer pilotutbildningar att genomföras på ett tiotal vårdcentraler och verksamheter inom öppenpsykiatrin. Fokus kommer att vara på patientarbete ur ett hbt-perspektiv, det kan till exempel gälla bemötandefrågor. Målet är att göra vården tillgänglig för hbtpersoner på ett bättre sätt, säger Maria Ahlsdotter. Maria Ahlsdotter har under 14 Ökad kunskap ska hjälpa utsatta flickor Kunskapen om kvinnlig könsstympning ska höjas bland annat inom sjukvården. 16 De dribblar sig till sina rättigheter Futebol dá força i Moçambique stärker unga tjejer genom fotboll. 20 Kämpar för ungas rättigheter Om föreningen Unde i Moçambique. Anissa Mohammed Hassan många år utbildat i hbt-frågor, bland annat på Lafas kurser, och arbetat som kurator på RFSL Stockholm, Järva Ungdomsmottagning och BUP:s konsultenhet på Astrid Lindgrens barnsjukhus. FrågaChans2 frågachans.nu 2.0 UNDER VÅREN 2015 lanseras en uppdaterad version av frågachans.nu, Lafas hemsida MARTINA JUNSTRÖM HANNA ÅDAIN 21 Behöver få erbjudande om hivtestning Ny satsning på thailändska migranter. 24 Kondom fortfarande superviktigt Anders Blaxhult, Venhälsan, om orsakerna bakom stigande STI-siffror. 26 Nakenselfies i sociala medier Den nya trenden i hivkampanjer till MSM är att dela bilder på nätet. 29 Sen sist Utställning Rapporter m m Kortfattat om kropp, sex och samlevnad för åringar. Därmed blir sidan tillgänglig även via mobil och surfplatta. Fråga Chans får ett delvis nytt utseende och samtliga texter har blivit genomgångna och förnyats, men trogna besökare kommer fortfarande att känna igen sig. Det kommer till exempel även i fortsättningen att vara möjligt att ställa frågor till Ugglan om sådant man undrar om kropp och sexualitet och att dela sina tankar med andra i Dagboken. Medarbetare i Insikt 1/15 Carlos Zaya är frilansande bildjournalist som alltid försöker se bakom rubrikerna och hitta berättelser som annars skulle passera obemärkt förbi. Intresset för människor lyser alltid genom hans bilder. Jennie Aquilonius är frilansjournalist, framför allt inriktad på frågor om sexualitet och mänskliga rättigheter. Här skriver hon från Moçambique där fotbollen stärker flickor. Åsa Secher har skrivit mycket om mänskliga rättigheter. I detta nummer hon besöker bland annat en skolklass i Vaxholm. Lotta Jonson har layoutat Insikt och även skrivit i tidningen i över tjugo år. Nu överlåter hon de grafiska uppgifterna till andra och fortsätter som fristående frilansande skribent. ERIK CLAESSON 2 INSIKT 1/15

3 LEDARE Kunskap och kondom ARBETET MED sexualitet och hälsa måste både vara brett och smalt för att vara effektivt. Det vill säga rikta sig till alla barn och ungdomar genom skolans sexoch samlevnadsundervisning och samtidigt uppmärksamma särskilt sårbara grupper som ofta behöver mer kunskap, stöd och tillgång till lättillgänglig hälsooch sjukvård. Under 2015 kommer vi på Lafa att särskilt satsa på att erbjuda stöd och kunskap till yrkesgrupper som möter ensamkommande och nyanlända barn och ungdomar. Vi fortsätter bland annat att bygga vidare på ett nätverk mellan personal på boenden och ungdomsmottagningar. Vi arbetar också på att utveckla kurser som svarar upp mot de behov som olika yrkesgrupper har. Som personal på boenden, i skolan och på ungdomsmottagningar måste en vara beredd att till exempel möta unga flickor som könsstympats eller ungdomar som varit med om andra traumatiska upplevelser. På sidan 10 berättar Anissa Mohammed Hassan om sina erfarenheter av att ha blivit könsstympad som liten flicka. INSIKT ges ut av Lafa enheten för sexualitet och hälsa, ett metod- och kunskapscentrum inom Stockholms läns landsting som arbetar för att förebygga hiv, sexuellt överförda infektioner och oönskade graviditeter. Läs mer om oss på INSIKT görs med ekonomiskt stöd från statsanslaget Insatser mot hiv, aids och andra smittsamma sjukdomar, som fördelas av Folkhälsomyndigheten för att nå målen i den Nationella strategin mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar (Prop. 2005/06:60). INSIKT är kostnadsfri och kommer ut 4 gånger/år. Postadress: Box , Stockholm Besöksadress: Västgötagatan 2 Telefon: Ansvarig utgivare: Gunilla Neves Ekman Redaktionskommitté: Lotta Hasselberg Elin Jacobsson Martina Junström Thérèse Juvall Lis-Marie Kanon Gunilla Neves Ekman Hanna Ådin Layout: Lotta Continua SEDAN 1988 HAR ungdomar i Stockholms län haft tillgång till gratis kondomer efter ett beslut av landstingets politiker. Då och då ifrågasätts att skolan och ungdomsmottagningar tillhandahåller kondomer till unga. På sidan 8 reder vi ut en del missförstånd kring kondomutdelning och lämpliga åldrar. Kondomdistributionen har två syften. Det ena är att göra det möjligt för skolorna att arbeta med kondomen i skolans sexoch samlevnadsundervisning så att ungdomar får kunskaper kring kondomanvändning. Det andra syftet är att erbjuda ungdomar ett gratis skydd mot sexuellt överförda infektioner och oönskade graviditeter. Vår bestämda uppfattning, som också har stöd i forskning, är att gratis och lättillgängliga kondomer inte leder till att ungdomar blir tidigare sexuellt aktiva eller har mer sex. Att få kunskap om preventivmedel och hur en skyddar sig mot sexuellt överförda infektioner är en mänsklig rättighet som också gäller för barn och ungdomar. Detta slås bland annat fast i barnkonventionen. Vi fortsätter med vår kondomdistribution och är glada att ungdomsmottagningar, skolor och fritidsgårdar hjälper oss med det arbetet. GUNILLA NEVES EKMAN, chef på Lafa, gunilla.neves-ekman@sll.se INSIKTS redaktörer: Hanna Ådin hanna.adin@sll.se Telefon Prenumeration och adressänd ring: info@lafa.nu Martina Junström martina.junstrom@sll.se Telefon Tryckt hos Sjuhäradsbygdens Tryckeri, Borås ISSN ULRICA ZWENGER ULRICA ZWENGER %INSIKT ringde till MALIN STENSTRÖM, nytillträdd projektledare för Noaks Ark Göteborg & Västra Götaland. Vad innebär din anställning? Att Noaks Ark kan börja verka fullt ut i regionen. Visserligen har föreningen funnits här en tid. Men först nu, med anslag från Folkhälsomyndigheten, har jag kunnat börja jobba på halvtid och vi har hyrt lokaler centralt i Göteborg. Äntligen. Hur ser dina viktigaste uppgifter ut framöver? Fokus kommer att ligga på att skapa aktiviteter för dem som lever med hiv i Västra Götaland. Så att de har möjlighet att träffa andra med hiv och får allt stöd de behöver. Uppdraget handlar också om att samverka med andra aktörer inom hivpreventionen. Och programmet framöver, hur ser det ut? Först startar vi kaféverksamhet 17 mars, därefter varje tisdag,17-20, i våra nya lokaler på Risåsgatan. Den stora invigningen där sker en knapp månad senare, 21 april. Vi arrangerar också en föreläsning på West Pride (10 14 juni) och bjuder in till en Kropp & själ - helg i september på Knistad herrgård. Dit är personer som lever med hiv välkomna. Och mer är på g. Det är bara att kolla hemsidan allteftersom! Har du jobbat med hivfrågor tidigare? Jag har varit folkhälsosamordnare, ägnat mig åt sexualhälsofrämjande arbete med barn och ungdomar i fokus. Frågor som berör hivprevention har alltid funnits med i bilden. Behövs verkligen Noaks Ark nu när bromsmedicinerna minskat hivspridningen så radkialt? Man skulle kunna tro att behovet försvunnit med dagens medicinering när de flesta hivpositiva kan leva ett normalt liv. Men att ha hiv är fortfarande ett stort stigma; många vittnar om det. De vågar inte berätta för anhöriga och vänner, kan inte vara öppna med sin hivstatus. Det skapar isolering. Vi gör det möjligt för hivpositiva att träffa andra och få relevant information. Vi hoppas också kunna erbjuda psykosocialt stöd här i Göteborg så småningom, så som man gör i Stockholm. Undersökningar visar att det finns brister inom hälsooch sjukvården; det behövs kunskap om hur man bör bemöta personer som lever med hiv. Utbildning alltså på den fronten. Vi är ingen patientorganisation utan en serviceorganisation för alla i Göteborg som har hiv eller känner någon som lever med hiv. LOTTA JONSON, frilansjournalist PROGRAMVERKSAMHETEN med mera kommer att finnas på 1/15 INSIKT 3

4 SEX OCH SAMLEVNAD Heta stolen ger eleverna chans att reflektera Läraren Carina Carlswärd vill inte att sex- och samlevnadsundervisningen bara ska lära eleverna vart de ska vända sig om de tror att de har en könssjukdom. Det är lika viktigt att de lär sig att respektera både sig själva och varandra. Konkreta metoder som värderingsövningar eller att svara på ett brev om sexuella trakasserier hjälper eleverna att komma fram till vad de själva tycker. ULRICA ZWENGER Carina Carlswärd ULRICA ZWENGER DET HAR BARA GÅTT några dagar sedan Alla hjärtans dag när Insikt besöker Norrbergsskolan i Vaxholm. På väggarna i korridoren utanför Carina Carlswärds klassrum hänger mängder av urklippta pappershjärtan i olika nyanser av rött. Klockan är snart kvart i tolv och de 26 eleverna i klass 8D börjar samlas. Behöver vi böcker? frågar någon när hon kommer ut från sitt arbetsrum. Nej, men ni behöver penna, svarar Carina Carlswärd innan hon låser upp klassrummet och ber eleverna vänta utanför en liten stund. Inför varje lektion lägger Carina Carlswärd ut lappar med elevernas namn på borden, på det sättet sitter de aldrig på samma platser utan delar i stället bord med olika klasskamrater varje lektion. Carina Carlswärd har jobbat som matte- och NO-lärare på Norrbergsskolan sedan Ett par gånger om året håller hon i sex- och samlevnadsundervisning, som hon planerar tillsammans med sina kollegor. Ofta upptas delar av dessa lektioner av olika värderingsövningar för att få igång diskussioner med eleverna. Jag tycker att det är jätteroligt att jobba med värderingsövningar! Jag hoppas att det gör dem mer normkritiska. Och så vill jag att de ska lära sig att ta ansvar för sina kroppar, att de ska veta att det är de som bestämmer, inte någon annan. JUST I DAG STÅR övningen Heta stolen på schemat. Men först ska Carina Carlswärd läsa upp en text som hon har hittat på nätet. Den heter Jag fick skylla mig själv eftersom jag hade tajta jeans och är ett öppet brev skrivet av en 16-årig tjej som har blivit sexuellt trakasserad av flera olika killgäng på väg hem från skolan. När Carina Carlswärd har läst texten högt får eleverna i uppgift att skriva ett svar till

5 tjejen som har skrivit brevet. Vad vill de ge henne för råd? Vad borde killar och tjejer göra i en sådan situation? Vad är okej och vad är inte okej? De flesta sätter igång och skriver med en gång. Småpratet tystnar och ersätts av ljudet av blyertspennor som rusar fram över linjerade papper. När ni har skrivit ner lite tankar vill jag att ni pratar med era bordsgrannar. Berätta för varandra vad ni tyckte om texten, säger Carina Carlswärd som märker att de flesta börjar bli klara. Ljudnivån i klassrummet stiger snabbt när eleverna börjar prata med varandra. Om det där hände mig skulle jag bli jättearg och verkligen säga ifrån, säger en elev. Jag skulle också vilja säga ifrån, men jag är inte säker på att jag skulle våga, svarar tjejen som sitter bredvid. Carina Carlswärd går runt mellan borden och lyssnar, ställer frågor, gör inspel. Skulle det här kunna hända här i skolan tror ni? frågar hon när hon står vänd mot hela klassen igen. Ja, svarar alla eleverna i kör. Vad ska man göra då? Vad hade ni gjort? Man ska säga till, säger en elev. Vad ska man säga? Att man inte tycker att det är okej, svarar en annan. Men man kanske inte vågar, lägger en tredje elev till. Vad är det som gör att man kanske inte vågar? frågar Carina Carlswärd. När de precis har kränkt en så är det som att de har satt sig själva mycket högre, de har skaffat sig ett övertag liksom, svarar en tjej. ALLA VERKAR överens om att det som tjejen i texten blev utsatt för var fel, men det är knepigare att komma fram till varför killarna betedde sig som de gjorde och vad hon som Det är inte första gången eleverna i klass 8D har sex- och samlevnadsundervisning med Carina Carlswärd. När de gick i 7:an hade de kondomlaboration där alla elever fick lära sig hur man sätter på en kondom. Nu när de går i 8:an handlar lektionerna i stället till stor del om relationer och värderingar. Bland annat om vad som händer om man blir utsatt för eller bevittnar sexuella trakasserier i skolan. blev utsatt skulle ha gjort. Efter ett par minuter av öppen diskussion är det dags att möblera om och göra plats för Heta stolen. Eleverna skjuter snabbt undan de rektangulära borden och ställer stolarna i en stor ring. Carina Carlswärd förklarar hur det fungerar. Hon kommer att läsa upp ett antal påståenden. Den som håller med ställer sig upp och byter plats med någon annan, den som inte håller med sitter kvar. Första påståendet som hon läser upp är Sverige är ett jämställt land. 1/15 INSIKT 5 q

6 SEX OCH SAMLEVNAD q Klassen verkar oenig. En del ställer sig upp medan ganska många sitter kvar. Carina Carlswärd frågar en av dem som valt att inte resa sig varför hon inte håller med om påståendet. Vi är jämställda jämfört med vissa andra, men vi är inte helt framme än, svarar hon. Vi har långt kvar men vi har ändå kommit ganska långt, fyller någon annan i. Nästa påstående Vi behandlar flickor och pojkar olika får hela klassen att resa sig upp. Jag tycker att det känns som att killar står högre upp, som att tjejer har mer respekt för killarna än tvärtom, säger en tjej. Men blir vi behandlade olika? frågar Carina Carlswärd nyfiket. Det har hänt att jag har mössa på mig i klassrummet och Emil har också haft mössa på sig, men det är bara han som har blivit tillsagd, berättar en av tjejerna i klassen. Påståendena avlöser varandra och ofta tycker en majoritet av klassen likadant, men de är också snabba med att påpeka om påståendena är konstigt formulerade eller svåra att förstå. Medan eleverna byter stolar med varandra letar sig februarisolen in genom fönstren längst bak i klassrummet. Stämningen i klassen verkar avslappnad och det är många av eleverna som räcker upp handen och vill säga vad de tycker. Men vem är det som bestämmer hur vi gör? frågar Carina Carlswärd. Du själv, svarar en kille. Men hur kommer det sig att nästan alla kvinnor på badstranden på sommaren tycks ha rakat sig under armarna? Kanske för att de vill, säger en elev. Men varför vill de då? Det är normer, kontrar en annan. Carina Carlswärd frågar hur eleverna tror att det såg ut på stranden när hon var ung. Några elever svarar att de tror att det var på samma sätt då som nu. De blir förvånande när hon berättar att nästan inga kvinnor brukade raka sig under armarna förr. ATT DELA MED SIG av personliga erfarenheter kan vara både bra och dåligt tror Carina Carlswärd. Det är bra om det kan göra eleverna mer nyfikna och intresserade, men det får inte gå för långt. Det ska vara personligt, men inte privat. Som elev tror jag inte att man vill tänka på sin lärare som någon som har sex till exempel, skulle jag prata om det skulle de ha svårt att lyssna tror jag. Det kan kännas snuskigt och det får det inte bli, säger hon. Miriam Åberg som är 14 år och går i klass 8D håller med. Det är bra att läraren berättar om egna erfarenheter, men det får inte bli för mycket, säger hon i korridoren utanför klassrummet när lektionen är slut. Hon tycker att det viktigaste på sex- och samlevnadslektionerna är att det inte är stelt och att läraren inte skämtar bort saker. Hon vill inte att läraren ska tro att eleverna tycker att det är pinsamt, då blir det bara fel. Och hon skulle gärna ha mer sexualundervisning i skolan. Inte om hur man använder kondomer och så, men mer diskussioner, så att det blir normalt att prata om, säger Miriam Åberg innan hon måste rusa vidare till nästa lektion. Klockan börjar matten och i dag är det prov. ÅSA SECHER, frilansjournalist T h: Alba Thomasson, Miriam Åberg och Leo Grönlund, elever vid Norrbergsskolan i Vaxholm. Nedtill: Vissa påståenden håller nästan hela klassen med om och klassrummet förvandlas till hela havet stormar när eleverna ska byta plats. Andra påståenden är det ingen alls som håller med om. Som det att vi kan ha för mycket jämställdhet till exempel. ATT SKAPA ETT KLIMAT i klassen som gör att eleverna vågar säga vad de tycker är jätteviktigt, menar Carina Carlswärd. Men det är ingenting som görs på en enda lektion, det är ett ständigt pågående arbete under hela året: Det handlar till exempel om att alltid reagera på saker som man hör. Om de säger saker till varandra som inte känns okej och som jag råkar höra på rasten så tar jag tag i det på en gång och pratar med eleverna. Men det är klart att i vissa klasser, där det tidigt bildas grupperingar och det är några enstaka elever som sätter tonen i hela klassen, kan det vara svårt att få till bra diskussioner genom värderingsövningar. Men jag pratar ganska mycket med eleverna om deras eget ansvar för att det är ett bra klimat och bra stämning i klassen. Att ha en bra relation till sina elever är alltid viktigt, men lite extra viktigt i sex- och samlevnadsundervisningen. Framför allt handlar det om att inte vara dömande. Det är något man ska tänka på hela tiden, men kanske extra mycket i de här sammanhangen, så att de känner att de kan berätta hur de tänker, menar Carina Carlswärd. TILLBAKA PÅ LEKTIONEN med klass 8D handlar diskussionen nu om kroppshår. Carina Carldswärd har läst upp påståendet killar ska raka sig under armarna, men ingen har rest sig. Alla sitter kvar, ingen håller med. Vadå ska? säger någon. Om de vill det får de väl göra det. 6 INSIKT 1/15

7 Ta hjälp av Röda Tråden! Röda Tråden finns att ladda ner gratis på MARTINA JUNSTRÖM ULRICA ZWENGER ULRICA ZWENGER Lafas metodmaterial Röda Tråden har under många år varit en stadig pärm som skolor och enskilda lärare kunnat köpa in. Nu finns en digital och ny gratis utgåva på Vi ställde några frågor till Elin Jacobsson, handläggare på Lafa. Vad är Röda Tråden, för den som inte vet? Det är ett material för sex- och samlevnadsundervisning med åringar, där faktatexter varvas med konkreta metoder. Det är Lafa som har tagit fram materialet, men texterna är inhämtade från flera olika verksamheter och yrkesverksamma med lång erfarenhet av arbete med sexualitetsfrågor. Hur är materialet uppbyggt? Det är indelat i nio kapitel. Varje kapitel inleds med teoretiska texter som följs av förslag på övningar. Vi har en text som handlar om vad som är bra att tänka på när man lägger upp sitt arbete, och vad som egentligen står i läroplanerna gällande sex- och samlevnadsundervisningen. Sedan har vi inspirationstexter från skolor som berättar hur de har lagt upp sitt arbete. I den här versionen har vi ett tydligare hbtq-fokus än tidigare, till exempel en text som bara handlar om transfrågor. Vi har gått igenom de gamla texterna utifrån ett normkritiskt perspektiv och sett vad vi har behövt komplettera. Var kan det här materialet komma till användning förutom i skolans sex- och samlevnadsundervisning? I alla sammanhang där man möter unga människor som har behov av att prata om de här sakerna. Kanske på fritidsgården, i idrottsföreningar och andra aktiviteter för ungdomar. Varför lägger ni ut Röda Tråden på internet? Det blir såklart mer tillgängligt nu och vi tror att vi på det här sättet kommer att nå fler. Det är ett väldigt lättnavigerat verktyg där man kan söka och välja de delar man är intresserad av. Vi har också möjlighet att ha direktlänkar till källor och vidareläsning. En annan fördel är att det blir mycket lättare för oss att komplettera med nya texter. Vi hoppas att det även kan leda till att vi får närmare kontakt med våra vidareförmedlare. Om man redan är inne på vår hemsida och läser är det lätt att skicka iväg ett mejl om man har frågor. Vi tycker att det är väldigt roligt när människor hör av sig till oss! Vilken är din bild av vad lärare och andra upplever som svårast med sex- och samlevnadsundervisningen? Något som vi ofta återkommer till, och som är med i materialet, är vikten av att man har tänkt igenom saker ordentligt innan undervisningen och att man försöker skilja på vad som är personligt och vad som är privat. Genom att vara personlig kan man väcka engagemang, men det ska inte bli privat, och det där är en svår balansgång. Om det går är det bra att vara en grupp som tillsammans arbetar med planering och går det att vara två i undervisningen är det jättebra. Det är en utmaning att hitta rätt nivå för just den grupp man möter och vara uppmärksam på vad de uttrycker för behov, men också vilka behov de kan ha men som de inte ger uttryck för. Kunskapsnivån vad gäller anatomin till exempel, den är inte alltid så hög som man tror, då kan det vara bra att repetera det lite extra. ÅSA SECHER, frilansjournalist 1/15 INSIKT 7

8 ULRICA ZWENGER Får man dela ut kondomer till 11-åringar? Barn och sexualitet är ett känsligt ämne som ibland flammar upp i upphetsade mediedebatter, nu senast om SVT:s musikvideo Snoppen och snippan. Inte så konstigt kanske att pedagoger ibland känner sig tveksamma om vad som är lämpligt och vilka regler som möjligen finns. Hur är det egentligen, får man till exempel dela ut kondomer till ungdomar under 15 år? I DECEMBER FÖRRA ÅRET skrev en kurator till Lafa enheten för sexualitet och hälsa som bland annat distribuerar gratis kondomer i länet. Hon undrade om det är tillåtet att dela ut dessa till unga som är under 15 år? I den kommun kuratorn arbetar hade en händelse som uppmärksammades för några år sedan lett till diskussioner om eventuella sådana åldersgränser. Fallet gällde en privatperson i Umeå som, efter att ha upptäckt att barn så unga som 11 år kan beställa hem kondomer från webbsidan gratiskondomer.nu, gjorde en anmälan till Socialstyrelsen med rubriken Landsting uppmanar till barnsex!. Lokalpress och radio plockade upp nyheten och något senare även nyhetbyrån TT. Nyheten fick spridning i tidningar över hela landet, vilket i sin tur skapade läsarreaktioner och upprörda inlägg i bloggar och diskussionsforum som Flashback. Tyvärr fick inte Socialstyrelsens svar på anmälan några månader senare samma uppmärksamhet. I det konstaterades att Socialstyrelsen avstår från att utreda klagomålet eftersom det saknas skäl att överväga åtalsanmälan enligt patientsäkerhetslagen. 8 INSIKT 1/15

9 SEX OCH SAMLEVNAD Det finns helt enkelt varken i denna, eller någon annan lag, någon paragraf som kan tolkas som ett förbud mot att förse unga med kondomer. Inte heller är det att anse som ett lagbrott att skriva ut p-piller till flickor som är under 15 år, något som debatterades friskt i media efter att dåvarande vice chefsåklagare Mikael Hammarstrand i Gävleborgs län 2008 hotat att åtala barnmorskor som gjorde detta för medhjälp till sexualbrott (Se Insikt 4/08 och 4/10). Men det kan vara svårt för yrkesverksamma som är oroliga för att göra fel att hitta tydliga regler och policys för vad som egentligen gäller. I Stockholms läns fall återfinns till exempel informationen: Att distribuera kondomer eller skriva ut p-piller till ungdomar under 15 år innebär aldrig medverkan till brott under punkt 19 i skriften Lathund vid smittspårning av klamydia, framtagen av Smittskydd Stockholm. Förvisso glasklart uttryckt, men svårfunnen information för den lärare som funderar på om hen gör sig skyldig till ett lagbrott om mellanstadiebarnen får med sig en kondom från sex- och samlevnadsundervisningen, eller den skolsköterska som märker att nivån i kondomskålen utanför mottagningen sjunkit efter att hon vaccinerat skolans mellanstadietjejer mot HPV. Bristen på tydliga regler och det faktum att ämnet barn och sex engagerar och lätt skapar debatt, tillsammans med mediernas snabba nyheter som ofta inte följs upp, är en olycklig kombination. Det pratas, rykten kommer i omlopp det hela ändar inte sällan upp i en slags visklek där spekulationer plötsligt tas för sanningar. innan hormonsprattlet sätter igång på allvar och ställer till det : Det är en jättebra tid att ta in den här typen av kunskap, innan det är riktigt skarpt läge, så att säga. Man är i allmänhet väldigt rationell, klok och vettig och mottaglig för den här typen av kunskap. DET ÄR OCKSÅ en tid, oavsett vad en del vuxna känner inför det, då många samlar alla möjliga erfarenheter som rör sexualiteten en tid då man till exempel blir medveten om sitt utseende på ett nytt sätt och testar sin attraktionskraft på andra, blir kär och frågar chans på någon. Man onanerar och tittar kanske på porr i smyg. Och om en försigkommen 11- åring som del i sitt vuxenblivande breddar samlarintresset från Pokemonkort och hockeybilder till kondomer av olika sorter och beställer hem några från landstinget, tja, då ska hen väl få det då, tycker Olle Waller: Kondomen är för många, tror jag, ett tecken på att man vet vad det handlar om. Jag har kondomer ifall det skulle hända någonting någon gång i framtiden. Även om just den här kondomen den dag det möjligen blir aktuellt, har legat så länge i plånboken att det nästan inte går att se vad det är för märke och bara är att slänga. Sedan får man väl hoppas att killarna också använder en och annan kondom när de onanerar. För kondomanvändning, det är en färdighetsträning, påpekar han. Det krävs teknik för att öppna och trä på, och det kan behövas en del handfast övning hemma på kammaren för att det ska kännas bekvämt att föreslå kondom och använda den tillsammans med någon annan den dag det blir aktuellt. KLASSRUMMET ÄR en bra plats för en första introduktion av kondomen, tycker Olle Waller. Men eftersom kondomanvändning är något man behöver öva på, räcker det inte med att bara prata om kondomen, och hur den fungerar, i sex- och samlevnadsundervisningen: Träning på kondomen går ut på att prata om den och visa att den finns; har vi bara nämnt kondomen i något sammanhang så ökar också möjligheten och förutsättningarna att den kommer på. Men det krävs också praktik. Eftersom det är män som har ett särskilt ansvar för att kunna hantera den här färdigheten måste vi hjälpa killarna med att konkret visa hur det går till också, det räcker inte att visa bilder. Men det är viktigt att för den skull inte tvinga någon att göra något som känns obekvämt eller pinsamt. Att i bästa välmening uppmana alla elever att under en lektion att trä på en kondom på något föremål kan leda helt fel. Det är bättre att pedagogen visar hur det går till, berättar hur killarna kan träna för sig själva och säger att den som vill kan ta en kondom med sig från lektionen. Ge kunskap, ge möjlighet. Det är grunden för den här typen av kunskap inte tvinga på någon med att säga: Hördu, jag tycker att du ska ta lite kondomer här. Absolut inte, det tycker jag inte att man ska säga till någon, i vilken ålder det än gäller, säger Olle Waller. MARTINA JUNSTRÖM, martina.junstrom@sll.se SVARET PÅ KURATORNS fråga är alltså: Man får dela ut kondomer till 11-åringar. En annan fråga är förstås men ska man? Det är i alla fall en mycket bra ålder att introducera kondomen i, säger Olle Waller, sexualupplysare och under många år medarbetare på Lafa, själv med bakgrund som grundskollärare. Det finns inga vetenskapliga belägg för att tidig introduktion till kondomen, eller för den delen sexualundervisning överlag, skulle sänka debutåldern för när ungdomar har sex med någon annan. Tvärtom, menar Olle Waller, har unga kunskaper ökar chanserna att de inte gör saker som de inte själva vill och känner sig mogna för. All kunskap är av godo, också kunskapen om hur man, när det blir aktuellt, med kondomens hjälp kan skydda sig själv och sin partner mot oönskad graviditet och könssjukdomar. På många sätt tycker han att förpuberteten och de tidiga tonåren är en idealisk period att prata om sexualitet, Olle Waller MARTINA JUNSTRÖM 1/15 INSIKT 9

10 KVINNLIG KÖNSSTYMPNING Jag blev en annan flicka efteråt När Anissa Mohammed Hassan var åtta år blev hon könsstympad och livet ändrades över en natt. Som vuxen vägrade hon låta samma sak hända sin dotter. Sedan hon migrerade till Sverige 2007 har Anissa jobbat med att förebygga att flickor utsätts för övergreppet. ANISSA MOHAMMED HASSAN växte upp i en storstad i Somalia. Pappan arbetade som ortoped och mamman tog hand om de sju barnen. Eftersom Anissas äldre syskon alla var pojkar och hon även hade många killkusiner var hon alltid med i deras lekar, sprang, busade och klättrade. Jag var en frisk och tuff flicka. Jag var också jättesnabb, de kallade mig Vinden och alla ville ha mig på sitt lag, berättar Anissa och ler vid minnet. En dag när Anissa snart skulle fylla åtta år blev hon inkallad av sin mamma och en grupp kvinnliga släktingar som högtidligt deklarerade att nu var det dags för henne att bli stor, en respekterad kvinna. Därför skulle hon omskäras. De beskrev det som något väldigt positivt och Anissa var glad över uppmärksamheten och kände ingen oro. En enkel vinröd klänning med små svarta blommor köptes in till tillfället. Anissa tyckte den var ganska ful, hon hade hoppats på något festligare och frågade om hon inte kunde få en vit klänning i stället. Då svarade hennes mamma att det gick inte, blodfläckar syns på vitt. Detta gjorde Anissa fundersam, vad var det för blod hon syftade på? Mamman slog armarna om henne och förklarade att det skulle göra lite ont, men att det snabbt skulle gå över. Och Anissa var ju en stark flicka, jättestark! Hon måste vara modig och göra sina släktningar stolta. Könsstympning strider mot FN:s barnkonvention Kvinnlig könsstympning strider mot FN:s barnkonvention och är ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till frihet, säkerhet, värdighet, jämställdhet samt fysisk och psykisk integritet. Kvinnlig könsstympning är förbjudet i Sverige sedan Förbudet gäller även om ingreppet utförs utomlands. I Sverige beräknas cirka kvinnor vara könsstympade, varav är flickor under 18 år. Det finns idag flickor under 18 år som fötts i Sverige av en kvinna som är född i ett land där könsstympning är vanligt. Dessa flickor tillhör en riskgrupp. Alla som jobbar i förskolan, skolan och hälso- och sjukvården har anmälningsplikt. Det betyder att man måste anmäla till socialnämnden om man misstänker att ett barn kommer att bli utsatt för könsstympning. Om en flicka eller kvinna som redan har utsatts för könsstympning behöver hjälp kan man vända sig till barnavårdscentralen, skolsköterskan eller kvinnokliniken. På Södersjukhuset i Stockholm finns AMELmottagningen där man både kan få klinisk hjälp, till exempel med en operation, och samtal om det svåra man har gått igenom. Personalen har stor kunskap om kvinnlig könsstympning och tolk används vid behov. Genom en öppningsoperation kan man göra så att det bli lättare för en flicka som utsatts för infibulation att kissa och hindra att det samlas mensblod som ger värk. Man kan också rekonstruera klitoris så att en könsstympad kvinna får känna sig hel och får ökad möjlighet till sexuell njutning och orgasm. PÅ MORGONEN DEN BESTÄMDA dagen väckte Anissas mamma henne tidigt. Hon duschade och skrubbade henne som aldrig förr. De var ensamma i huset som i vanliga fall alltid var fullt av syskon och andra människor som hälsade på. Mamman gick iväg och sa till henne att vänta. Jag undrade var alla var och började få panik. Vad hade de planerat? Jag visste ju ingenting. Anissa blev allt oroligare och sprang runt i de tomma rummen, fanns det någonstans där hon kunde gömma sig? Det fanns det inte och plötsligt vällde det in kvinnor i lägenheten. De klappade på Anissa och pratade om hur stark och duktig hon var och hur bra det skulle gå. De bredde ut en plastmatta i ett av rummen och sa till Anissa att sätta sig där mellan benen på en av hennes mostrar. Hon höll fast Anissa och de andra band ihop dem med sjalar. De visste hur stark och snabb jag var och måste se till att jag inte kunde komma loss. En annan av mina mostrar satte sig på mitt vänstra ben och en tredje satt på det högra, säger Anissa och visar med händerna hur de drog benen åt varsitt håll. En av kvinnorna kände hon inte sedan tidigare och även om mamman försökte hindra henne från att titta såg hon hur den okända kvinnan plockade fram ett rakblad. Anissa skrek men fick en sjal instoppad i munnen för att hon skulle vara tyst och för att hon skulle ha något att bita i under ingreppet. Sedan skar kvinnan bort klitoris och de inre och yttre blygdläpparna och sydde ihop kanterna så att bara ett pyttelitet hål blev kvar. Det gjorde så ont, det går inte att beskriva hur det kändes. Jag trodde att jag skulle dö. Och örterna som hon la på såret för att limma ihop huden mellan stygnen det kändes som att hon la på brännande chili. q 10 INSIKT 1/15

11 Anissa Mohammed Hassan HANNA ÅDIN 1/15 INSIKT 11

12 KVINNLIG KÖNSSTYMPNING q Hela tiden fortsatte kvinnorna att säga hur duktig jag var, att jag måste göra dem stolta och att nu är det snart klart. Men det blev aldrig klart, för mig kändes det som att det höll på i ett år. NÄR STYMPNINGEN var genomförd band de ihop Anissas ben med rep från midjan till fötterna för att hon skulle ligga riktigt stilla. Efter några timmar började hon känna sig kissnödig, trots att hon fick minimalt att dricka. Motvilligt lossade mamman lite på repen och Anissa kunde släppa fram urinen, liggandes på sidan. Mamma sa hela tiden "Du får inte kissa för fort! Då öppnar det sig och vi måste sy dig igen!" Men det kom bara en droppe i taget och det gjorde lika ont som när de skar i mig. Det gjorde det varje gång jag kissade första tiden. EFTER NÅGON VECKA fick Anissa börja gå försiktigt med käpp, fortfarande med benen hopbundna måste hon ta pyttesmå steg. Tiden gick, såret läkte och allt återgick till det normala men bara på ytan. Anissa hade stora problem med att kissa. Så fort toaletten var ledig skyndade hon sig in och väntade på att dropparna skulle komma. Men i den stora familjen dröjde det inte länge förrän någon bankade på dörren. Då gick jag ut, fast jag inte var klar, och sedan gick jag in på toaletten igen så fort den var ledig. Sådär höll det på, jag var kissnödig precis jämt. Men det fick jag förstås inte låtsas om. Allt var hemligt, man lider i det tysta. Samma sak gällde klådan under ärret, som plågade Anissa i många års tid. Jag fick absolut inte klia, då kunde hålet bli större och jag måste sys omigen. Men en gång när det kliade så mycket att jag var säker på att något måste vara fel frågade jag till slut mamma. Hon schasade ut alla syskon ur ett av rummen och tittade på mitt underliv. Det ser jättebra ut Anissa, det är precis som det ska, sa hon nöjt. Senare, som vuxen, förstod jag att hon ville kolla att hålet inte blivit större, att jag fortfarande var stängd och slät som en oskuld ska vara. NÄR ANISSA SÅ SMÅNINGOM fick mens blev allt ännu värre. Varje månad hade hon svåra smärtor när blodet samlades i slidan och blodklumpar måste pressas ut genom det minimala hålet. Efter könsstympningen var jag aldrig frisk, konstaterar Anissa Mohammed Hassan. Hon hittade strategier för att stå ut, bet i sina kläder för inte skrika av smärta när hon hade mens och rörde sig snabbt runt när klådan blev besvärlig. Men om kvinnorna såg att jag sprang eller hoppade hotade de genast med att hålet kunde öppna sig och jag måste sys ihop. Att anklaga föräldrarna, eller ens ifrågasätta det som gjorts mot henne, var otänkbart. Kvinnorna hade gjort klart att detta var för hennes bästa, en kvinna som inte är könsstympad kunde aldrig bli gift och respekterad. Men smärtan och besvären tärde på Anissas humör. Från att ha varit en glad och livlig tjej blev hon arg och irritabel. Jag kunde förstås inte vara otrevlig mot de vuxna, då hade jag fått stryk, men jag fräste och bråkade med mina småsyskon. Även relationen till pappan, som hon stått nära som liten, försämrades. Han offrade mig, säger Anissa utan omsvep. Det var inte bara det att han såg bort och lät kvinnokollektivet könsstympa mig. Han frågade heller aldrig hur jag mådde under de svåra åren efteråt. Han låtsades att inget hade hänt. Det blev till ett avstånd mellan oss. * MÅNGA ÅR SENARE var Anissa en gift kvinna med en liten dotter. Dottern var bara två år när de kvinnliga släktingarna började prata om att könsstympa henne. Det var dags att göra det på en kusins sexåriga dotter och tänk vilken fest de kunde ordna för de två. Anissa fick panik och kunde inte äta och sova på flera dagar. Hon sa till sin make att hon inte ville könsstympa dottern och han ställde sig på hennes sida. Det gjorde mig stark. Jag sa att hon var för liten ännu. På det sättet kom vi undan tills vidare, men som förälder har man inte så mycket makt i Somalia, ytterst är det släkten som bestämmer. Det sexåriga kusinbarnet könsstympades enligt planen, men något gick snett och flickan dog. Anissas ögon fylls med tårar när hon tänker tillbaka på det. Det hade aldrig hänt förut i vår släkt, så alla var chockade. Men när chocken lagt sig hette det att hennes tid hade kommit, hon skulle ha ändå ha dött, om inte av könsstympningen så i trafiken eller på något annat sätt Det skrämde mig mycket. KRIGET HÄRJADE FÖR FULLT i Somalia och det var svåra tider för alla. En kväll 2007 kom några män hem till Anissas familj, misshandlade dem och förde bort henne make som tillhörde en minoritetsklan.* Ensam kvar med sina två små barn fruktade hon att männen skulle komma tillbaka. När en flyktingsmugglare berättade att han hade plats för en vuxen och två barn tog hon chansen att lämna landet. Anissa och barnen hamnade i Sverige. Där fick hon genast hjälp av somaliska kvinnor som migrerat tidigare. Det är ju det positiva med kulturen jag kommer ifrån, att alla hjälper varandra. Ingen kollar på klockan, alla hjälper en så mycket man behöver utan att vänta sig någon ersättning. MEN SÅ EN DAG när de var tillsammans i lekparken tittade en av kvinnorna på Anissas dotter där hon sprang runt och lekte, och frågade Anissa om hon var könsstympad ännu. Nej, svarade Anissa och blev glad över chansen att få prata förtroligt med sina nya vänner om hur fel hon tycker det är att könsstympa flickor. Men innan hon hann säga något fortsatte kvinnan: Se till att få uppehållstillstånd först, du hinner, hon är liten ännu. Sedan sparar du ihop pengar och åker och gör ingreppet på henne i Jemen, Kenya eller Etiopien. Jag fick panik, blev helt chockad. Jag kände att inte ens här i Sverige kunde jag skydda min lilla dotter. När Anissa Mohammed Hassan fick uppehållstillstånd bröt hon kontakten med kvinnorna som tyckte att hon borde könsstympa dottern, flyttade till en annan del av landet och började på sfi för att lära sig svenska. Hon sökte själv information om kvinnlig könsstympning och blev mycket lättad när hon förstod att det är förbjudet i Sverige. Det hade ingen informerat mig om, trots att jag haft många möten med migrationsverket. Nu förstod jag att det inte bara var jag som var emot kvinnlig könsstympning, att det fördöms i många länder och att många arbetar mot det det var en revolution för mig! Hon kände sig äntligen trygg i att hon skulle kunna skydda sin dotter från att bli könsstympad. Men hur var det egentligen med de andra småflickorna hon träffade, som också kom från länder där kvinnlig könsstympning är vanligt. Tänkte deras föräldrar som kvinnan i lekparken? I så fall var de fortfarande i riskzonen. Jag kände att jag ville informera mina landsmän om att det är fel. DET BLEV FÖR Anissa Mohammed Hassan början på ett oförtröttligt arbete för att skydda flickor från att bli könsstympade, och för att hjälpa dem som redan blivit det. Under flera år jobbade Anissa ideellt och informerade och pratade med både män, kvinnor och barn från Somalia. Sedan december 2013 är hon projektanställd på Länsstyrelsen i Östergötland som på uppdrag av regeringen har tagit fram en vägledning för hur man kan arbeta mot kvinnlig könsstympning i praktiken. Könsstympningen har gett mig fysiska sår, men framför allt psykiska. Det som hjälper mig nu är att berätta. För varje gång jag pratar om det gör det lite mindre ont. HANNA ÅDIN, hanna.adin@sll.se *) Anissa Mohammed Hassans make överlevde fångenskapen och kunde efter två år återförenas med Anissa och barnen i Sverige. 12 INSIKT 1/15

13 ANISSA MOHAMMED HASSAN om den viktigaste orsaken bakom kvinnlig könsstympning: Oskulden! I Somalia tänker man att kvinnor är mer sexuella än män. Därför måste man ta bort klitoris och sy ihop. Man är rädd att unga flickor ska vilja ha sex annars. Flickans sexualitet är farlig eftersom det är hon som kommer hem gravid utan att vara gift och på så sätt kan skada familjens heder. Som kvinna måste man vara gift och få barn för att få status och bli respekterad. När jag pratar med mina landsmän här i Sverige ställer de alltid samma fråga: Hur ska vi kunna skydda våra flickor i det här landet där flickor och pojkar uppfostras på samma sätt, går i skolan tillsammans och får information om sex? Hur ska vi veta att de är oskuld? Samtidigt sker en förändring, särskilt den yngre generationen har ett annorlunda synsätt och pratar lite om sex på nätet. Jag är hoppfull om att det går åt rätt håll. om hur man kan upptäcka att en flicka har problem efter könsstympning: De kommer ofta och ber om värktabletter, till exempel hos skolsköterskan, men säger kanske att de har ont i huvudet eller magen eller ett ben. Som lärare kan man märka att de går på toaletten väldigt ofta eller sitter där långa stunder. De kanske är rastlösa och utagerande. Om en flicka alltid har långa kjolar och inte kan delta i idrotten kan det bero på att hon har problem efter könsstympning. Var uppmärksam och våga fråga! Anissa Mohammed Hassan om hur skolsköterskor och andra som möter unga flickor som är könsstympade kan hjälpa dem: Det första är att ha en bra relation. Sedan ska man förklara anatomin och visa bilder på hur könsorganen ser ut när de inte är stympade. Man ska förklara att det inte är bra för kroppen när man bara kan kissa några droppar i taget. Att det gör ont för att mensen inte kommer ut och att en klippt klitoris kan smärta varje gång man tvättar sig. Berätta att man kan få hjälp med fysiska besvär och att man kan behöva få prata om det man har varit med om för att må bättre psykiskt. Det är viktigt är att påpeka att vi har tystnadsplikt i Sverige. Föräldrarna kommer inte att få veta något. När man förklarat allt kan man hänvisa till kvinnokliniken. Göra upp en liten plan tillsammans med flickan och hjälp henne att boka in ett besök under skoltid. om hur lärare och andra som pratar med grupper av ungdomar ska ta upp könsstympning: Eftersom flera miljoner flickor könsstympas varje år ska detta vara självklar information, till exempel när man pratar om mänskliga rättigheter. Man ska hela tiden ha ett barnperspektiv och får inte vara rädd för att stigmatisera eller förarga föräldrar eller andra vuxna. Man kan visa på en världskarta var det förekommer och berätta om hälsoriskerna. Säga att det är förbjudet i Sverige, även att resa till ett annat land och låta könsstympa sitt barn. Men berätta på ett respektfullt sätt, att man gör det för att man tror att man måste och att det är bra för flickorna. Man kan också säga om det är någon som behöver hjälp med detta så kan ni prata med mig eller skolsköterskan eller gå till ungdomsmottagningen. Vi finns här för att hjälpa alla! HANNA ÅDIN 1/15 INSIKT 13

14 KVINNLIG KÖNSSTYMPNING Ökad kunskap ska hjälpa utsatta flickor En stor satsning görs nu på att höja kompetensen om kvinnlig könsstympning i hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolan, bland samhällskommunikatörer och föräldrar från länder där sedvänjan är vanlig. Målet är både att hjälpa flickor som könsstympats och att förhindra att fler utsätts för det. Att stå upp för alla barns rätt är att utmana vuxenvärlden. Det måste vi våga, säger Juno Blom, projektledare på Länsstyrelsen i Östergötland. Jag kände en skräck inför min okunskap om ämnet. Hur skulle vi prata om det här? Jag var rädd att stigmatisera ytterligare genom att kommunicera frågan på ett felaktigt sätt. Men oavsett vilka skäl som låg bakom att vi inte valde att arbeta aktivt mot kvinnlig könsstympning, så var det ett svek mot alla de barn och unga som har tvingats lida i det tysta på grund av våra rädslor, säger Juno Blom utan omsvep. ÖVER HUNDRA DELTAGARE från olika yrkesgrupper har samlats i en konferenslokal i Stockholm en kylig februaridag för att få mer kunskap om kvinnlig könsstympning. Efter en presentation av Socialstyrelsens nya webbutbildning och handledning börjar Juno Blom, projektledare vid Länsstyrelsen i Östergötland, berätta om sin enhets arbete. I dag är de experter på kvinnlig könsstympning men det har inte alltid varit så. Enheten har ända sedan 2005 haft i uppdrag att främja och stödja insatser som motverkar hedersrelaterat våld och förtryck av unga, men först när de gav ut rapporten Våga göra skillnad 2011 kom kvinnlig könsstympning på tal. Vi anställde familjebehandlaren Bayan Nasih och hon var extremt kritisk för att vi överhuvudtaget inte lyfte kvinnlig könsstympning i rapporten, trots att kopplingen till hedersrelaterat våld är så uppenbar. Juno Blom började fundera över hur det kom sig och insåg att det låg osäkerhet bakom. EFTER ATT SJÄLVA ha påtalat bristen fick enheten hösten 2013 i uppdrag av utbildningsdepartementet att undersöka hur verksamheter och myndigheter i Sverige arbetar för att förebygga könsstympning av flickor och kvinnor. I uppdraget ingick även att ta reda på vilket stöd de flickor som redan utsatts för könsstympning får. Arbetet skulle ha ett tydligt barn och ungdomsperspektiv och genomföras i nära samråd med Socialstyrelsen som också fått ett regeringsuppdrag Ofta kopplat till oskuldsnormer KVINNLIG KÖNSSTYMPNING är en sedvänja som praktiseras på många håll, till exempel i i Mellanöstern och Asien. Vanligast är det dock i ett 30-tal länder från Afrikas horn till Västafrika (Egypten, Sudan, Etiopien, Eritrea och Somalia med flera). WHO uppskattar att drygt 140 miljoner flickor och kvinnor i världen har utsatts för könsstympning. KÖNSSTYMPNING är inte kopplad till någon särskild religion, däremot ofta till oskuldsnormen. Genom att ta bort klitoris och andra delar av en flickas yttre könsorgan vill man stävja hennes sexlust, så att hon inte ska ha sex före äktenskapet. I vissa samhällen menar man att kvinnan blir "ren" först när hon könsstympas, eller att könsstympningen är en förutsättning för att bli en "riktig kvinna". Med tiden har ett estetiskt ideal också uppkommit: man tycker att stympade kvinnliga könsorgan är vackra. Att "alla andra" gör det blir ett motiv i sig eftersom normen att flickor ska vara könsstympade är så stark. Pressen är hård på både föräldrar och flickor att inte avvika och man vill inte riskera att flickan stöts ut och inte blir gift. KÖNSSTYMPNING delas in i fyra typer: I. Klitoris och/eller klitoris förhud skärs bort helt eller delvis. II. Klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort helt eller delvis, ibland även de yttre blygdläpparna. III. De inre och/eller yttre blygdläpparna skärs bort och underlivet sys ihop, så att slidöppningen täcks och bara en liten öppning för urin och mensblod blir kvar. Ibland skärs även klitoris bort. Denna typ kallas infibulation. IV. Alla andra skadliga ingrepp på de kvinnliga genitalierna av icke-medicinska skäl, exempelvis prickning, snittning, skrapning och brännande. NÄR FLICKOR SOM utsatts för infibulation ska gifta sig görs öppningen lite större inför bröllopet så att hon kan ha samlag. Eftersom en vaginal förlossning kan vara riskfylld och smärtsam är det vanligt med kejsarsnitt där den möjligheten finns. Om kvinnan föder vaginalt öppnas hon ytterligare och sys ihop efteråt. Omedelbara hälsorisker med könsstympning är infektioner, blodförgiftning och blodförlust. Den svåra smärtan vid ingreppet kan leda till chock. Mer långsiktiga konsekvenser kan vara klåda, svåra smärtor vid mens, urinvägsinfektioner, psykiska besvär, smärtsamma samlag och infertilitet. Särskilt vid infibulation är det vanligt att flickan har stora problem med att kissa. 14 INSIKT 1/15

15 Nya material om kvinnlig könsstympning PÅ UPPDRAG av regeringen har SOCIAL- STYRELSEN tagit fram: När projektledaren Juno Blom rannsakade sig själv insåg hon att rädsla hindrade henne från att stå upp för flickor som könsstympats eller som riskerar att bli könsstympade. Nu har hennes enhet vid Länsstyrelsen i Östergötland tagit fram en vägledning. att öka kunskapen om könsstympning av flickor och kvinnor. Sex pilotkommuner utsågs och det visade sig att det där saknades både rutiner och ett strukturerat arbete kring kvinnlig könsstympning, trots att det fanns en stark önskan att hjälpa utsatta flickor. Personal som vi träffade var rädda för hur frågorna skulle tas emot och upplevas av flickorna. Men när personalen väl började fråga upptäckte de det behov som finns hos den som lider, av att någon faktiskt ställer frågor. Det är alltså jätteviktigt att veta hur man kan ha de här samtalen så att små flickor och ungdomar inte ska behöva gå omkring och inte veta vart de ska vända sig. Det kan handla om allt från att de har svårt att kissa till att de brottas med de dubbla känslorna inför att deras vårdnadshavare, som står för kärlek och omsorg, samtidigt har gjort dem extremt illa. Jag har pratat med mängder av flickor i referensgrupper som har beskrivit hur de kom till Sverige och blev undersökta och träffade flera instanser inom hälso- och sjukvård, men aldrig har fått frågor om könsstympning. Och om man är liten kanske man inte ens förstår varför man har besvär, utan behöver få hjälp att förstå kopplingen. Juno Blom påpekar att man ofta pratar om att vuxna som möter unga ska vara uppmärksamma på signaler, och att det naturligtvis är viktigt, men att man som vuxen också själv måste skicka ut tydliga signaler till de unga: Avdramatisera det som kan vara fruktansvärt HANNA ÅDIN Chaz Akoshile från Forced Marriage Unit i London berättade på konferensen om hur man jobbar i Storbritannien för att förebygga kvinnlig könsstympning. Vår utgångspunkt är att könsstympning alltid är barnmisshandel, nationalitet och etnisk bakgrund är irrelevant, sa Chaz Akoshile. svårt och smärtsamt, Jag vet att så här kan det vara, och visa att jag klarar av att bära din berättelse och jag vill faktiskt höra den!. FÖRUTOM ATT HJÄLPA och stötta flickor som redan blivit könsstympade handlar uppdraget om att förebygga och förhindra att fler flickor drabbas. En utmaning i detta arbete är att få reda på när en flicka faktiskt är utsatt för risk, till exempel i samband med en semesterresa till ett land där ingreppet ofta utförs. Händer det att flickor könsstympas efter att de flyttat till Sverige? Vi vet inte så mycket om detta, men bör utgå från att det skulle kunna ske och därmed vidta alla åtgårder för att förhindra att en enda flicka utsätts för detta efter migrationen, sa Juno Blom. Hon påpekade sedan att den kanske allra största utmaningen är att våga utmana vuxenvärlden och stå till hundra procent på barnens sida. Att ifrågasätta vårdnadshavare, kolleger och myndigheter är komplicerat men ibland nödvändigt, sa Juno Blom och fortsatte med ett tankeexperiment. Om någon hade skurit i underlivet på mina två flickor, som är blonda och blåögda, hade det svenska samhället inte slagit sig till ro förrän man hade hittat dem som utfört övergreppet på mina barn. Samma ambition, vilja och engagemang måste vi ha för att säkerställa att alla andra barn också garanteras sina rättigheter, till kroppslig integritet och till att få göra sina egna val. HANNA ÅDIN, hanna.adin@sll.se HANNA ÅDIN 1. En webbutbildning som i första hand riktar sig till hälsooch sjukvårdspersonal som möter flickor och kvinnor som utsatts för könsstympning eller riskerar att bli könsstympade. Webbutbildningen tar cirka en timme och innehåller flera filmer som visar hur man som till exempel skolsköterska eller barnmorska kan föra samtal med flickor och kvinnor om könsstympning. 2. En handledning för samhällskommunikatörer/hälsokommunikatörer som informerar/undervisar nyanlända om hur det svenska samhället fungerar. Handledningen innehåller ett antal påståenden att diskutera kring, till exempel Könsstympning är en hälsorisk, och diskussionsfrågor som Varför är kvinnlig könsstympning olagligt i Sverige, tror du?. 3. Ett kunskapsstöd som både tar upp gott bemötande och hur man kan arbeta för att förebygga kvinnlig könsstympning. Utbildning och material hittar du på LÄNSSTYRELSEN I ÖSTERGÖTLAND har tagit fram: 1. En vägledning bland annat om professionellas ansvar när det gäller könsstympning. 2.Tre filmer om kvinnlig könsstympning varav en vänder sig till vårdnadshavare, en till yrkesverksamma och en till ungdomar. Vägledningen och filmerna hittar du på 1/15 INSIKT 15

16 RAPPORT UTIFRÅN Moçambique LÄGE: I sydöstra Afrika, gränsar till bland annat Sydafrika, Zambia och Tanzania. YTA: kvadratkilometer, nästan dubbelt så stort som Sverige. BEFOLKNING: 25 miljoner. FATTIGDOM: Ungefär hälften av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. BARNÄKTENSKAP: 56 procent av tjejerna blir bortgifta innan de fyllt 17 år. TONÅRSGRAVIDITETER: 40 procent av kvinnorna blir gravida före 20 års ålder. UTBILDNING: 60 procent av de tjejer som saknar utbildning gifter sig innan sin 18-årsdag. Av dem som gått gymnasiet gifter sig tio procent innan de är myndiga. Bara en procent av kvinnorna med högskoleutbildning har ingått äktenskap före 18 års ålder. HIV: En av tio personer lever med hiv. UTVECKLING: Moçambique ligger på plats 178 av 185 länder på FN:s lista över mänsklig utveckling. BISTÅND: Landet är Sveriges största biståndsmottagare med 762 miljoner kronor. 16 INSIKT 1/15

17 De dribblar sig till sina rättigheter Barnäktenskap och tonårsgraviditeter är stora problem i Moçambique. Organisationen Futebol dá força använder fotboll för att stärka unga tjejer. I samband med träningen pratar ledarna med spelarna om sexualitet, rättigheter och våld. CARLOS ZAYA DEN RÖDA SANDEN ryker när 18-åriga Farita Migell Jack jagar efter bollen. En rosa snusnäsduk håller de många flätorna borta från ansiktet. Fokuserade ögon. Pannan glänsande av svett. Åskådare hänger runt det smala metallstaket som ringar in planen där matcherna i Tico-turneringen avgörs. Från ena hörnet ljuder afrikansk musik. Passa Maria! Tränaren Diqui Muxanga viftar frenetiskt med armarna. Publiken börjar väsnas. Domaren har dömt straffspark åt Faritas lag SOS. Farita Migell Jack tar sats under den brännande solen, skjuter mot målet. Impossível! Diqui Muxanga vrålar från kanten när bollen går utanför. Faritas lag SOS består av tjejer som går på SOS barnbyars skola och ingår i den nationella organisationen Futebol dá força, eller fotboll ger styrka på svenska. Vi befinner oss i Maputo i Moçambique, ett av världens fatti- gaste länder som samtidigt har en av Afrikas snabbast växande ekonomier. Tanken är att stärka tjejernas självkänsla och självförtroende genom fotbollen. Matchen slutar 1 1. Farita Migell Jack torkar svetten ur pannan och säger att spelet gick bra. Jag har fått många kompisar här. Vi lär oss också om befruktning, sex, hiv och att det är viktigt att använda kondom, säger hon. SKUGGAN UNDER TRÄDET efter matchen. Tjejerna i en halvcirkel i gräset. Uppmärksamheten är riktad mot tränaren Diqui Muxanga som försöker övertyga dem att gå till sjukhuset för en gratis hälsoundersökning där de också får information om familjeplanering. Enligt Unicef blir 40 procent av kvinnorna i Moçambique med barn före 20 års ålder. De löper fyra gånger högre risk att dö av komplikationer i samband med graviditet och förlossning jämfört med dem som blir gravida senare. Jag hinner inte gå, jag måste hjälpa till 1/15 INSIKT 17 q

18 RAPPORT UTIFRÅN q CARLOS ZAYA hemma. Det är långt till sjukhuset och min pappa tycker redan att det räcker med fotbollen, säger Hermenegilda Mércia Félix Mapangue, 16. Diqui Muxanga uppmanar tjejerna att låta bli sin sysslor vid ett tillfälle, det handlar ju om deras hälsa. Säger att de inte kan fortsätta spela om de får ett litet barn att ta hand om. Vid samtalen innan och efter träningen pratar ledarna och laget om allt från mens och kärlek till tvångsäktenskap och sexualitet. I Moçambique blir över hälften av tjejerna bortgifta innan de fyllt 17, det är en av de högsta siffrorna i världen. När laget slutar för i dag har flera av tjejerna små lappar i händerna med adressen till sjukhuset. HÖGAR AV PAPPLÅDOR. Opumpade svartgula bollar. Orange västar. Visselpipor med loggan av ett svenskt företag. Verksamhetschefen Sarita Sara Simone visar runt på Futebol dá forças kontor. Hon kommer från Lichinga, ett av landets fattigaste områden, och har själv fått kämpa för att få spela fotboll. Min pappa sa att jag inte kunde spela eftersom jag var tjej, att jag måste sköta hushållssysslorna och förlova mig. Jag började spela som åttaåring och smög ut när han sov eller jobbade. Det var svårt att låta bli eftersom fot- Stockholm Futebol dá força, som idag engagerar tjejer, grundades av svenskan Cecilia Andrén Nyström Redan när hon blev fotbollstränare som 14- åring låg hennes fokus mer på att stärka tjejernas självförtroende och självkänsla än på träningsresultaten. Överst: Hermenegilda Mércia Félix Mapangue spelar i ett av Futebol dá forças fotbollslag. Ovan t v: Gilda Alfredo Rocha som drömmer om att en dag bli fotbollsproffs i Brasilien. CARLOS ZAYA Ovan t h: Florinda Pascoal, Futebol dá forças projektledare i provinsen Niassa. Ledarutbildningen består av tre delar: fotbollsträning, värdebaserat ledarskap och sex och samlevnad. CARLOS ZAYA JAG MÄRKTE SNABBT att deras sätt att prata med varandra förändrades, både på och utanför planen. De blev säkrare som personer, stod upp för sig själva och för varandra. Det skapades ett systerskap. En tanke växte fram med tiden, att fotbollen borde kunna åstadkomma en ännu större förändring hos människor som lever under sämre förhållanden. När mamman fick jobb i Moçambique 2011 följde den då 19-åriga Cecilia Andrén Nyström med. Hon fick kontakt med Sara Simone och började träna ett fotbollslag. Spelarna blev snabbt skickligare och laget vann fler matcher. De var inte vana att benämnas med namn, det hade aldrig varit relevant vad de hette. Tidigare hade de också mest fått höra vad de 18 INSIKT 1/15

19 I MAPUTO VÄCKTE framgångarna och den blonda svenskan uppmärksamhet och andra tränare kom för att se vad som stod på. En del berättade att de hade svårt att få spelare eftersom vissa familjer inte tyckte att det passade sig att deras döttrar lirade fotboll. Andra tränare berättade att de förlorat sina bästa spelare eftersom de blivit gravida, en del så unga som 13 år. De pratade om sina vardagsproblem, men egentligen beskrev de stora samhällsbollen skänkte så mycket glädje och de andra spelarna blev som min familj. Om han kom på mig fick jag en örfil. Redan som 14-åring började Sara Simone i landslaget och då accepterade pappan motvilligt sin dotters bollsparkande. I dag försörjer hon sin familj genom fotbollen. Hon berättar att barnen i Moçambique antingen går i skolan på förmiddagarna eller eftermiddagarna, och träningarna ligger så att alla ska kunna spela. Futebol dá força samarbetar med andra organisationer som föreläser om bland annat sexuell läggning, hiv och sexuellt våld. Vi vill ge tjejerna information och stöd att förbereda sig för framtiden, möjlighet att själva kunna välja och bestämma över sina liv. I huvudstaden Maputo kan ledarna prata öppet om sex och relationer, på landsbygden gäller det att vara mer försiktig. Sara Simone har märkt en förändring hos många deltagare sedan de började med Futebol dá força. Det är vanligare nu att tjejerna själva kommer fram och säger att de hört talas om till exempel hiv och vill veta vad det är. Det gör mig glad. JENNIE AQUILONIUS, frilansjournalist Sarita Sara Simone, verksamhetschef på Futebol dá forças kontor. Hon kommer från ett av Moçambiques fattigaste områden och har fått kämpa mot familjen för att få spela fotboll. CARLOS ZAYA Maputo tur och retur gjorde fel. Jag jobbade med positiv bekräftelse och frågade mycket om hur de hade det utanför planen. Cecilia Andrén Nyström fann själv tidigt en plats och en trygghet inom fotbollen. Som tonåring skrek hon efter att bli sedd. Testade gränser och gjorde saker hon inte borde, som att dricka alkohol. Fotbollstränarna var de enda som såg henne. Hon funderar på om det är där hennes drivkraft ligger. Jag hade velat ha någon som fanns där på samma sätt som Futebol dá força-ledarna gör. Det behöver nog många. Någon att prata med om tabubelagda ämnen som mens, sex, våld och relationer. Men också om existentiella frågor som vem är jag, vilken är min plats i världen? Cecilia Andrén Nyström utmaningar. Jag insåg att vi genom att jobba med hindren för tjejfotbollen också kunde hjälpa tjejer att tillgodogöra sig sina rättigheter. Cecilia Andrén Nyström och Sara Simone började hålla utbildningar. I dag, tre år senare, finns cirka tjugo Futebol dá força-lag per provins i landet. JENNIE AQUILONIUS, frilansjournalist CARLOS ZAYA Futebol dá força CECILIA ANDRÉN NYSTRÖM grundade Futebol dá força i Maputo i Moçambique På knappt ett år växte organisationen från ett lag till ett nationellt utbildningsprogram för unga ideella ledare. Volontärerna utbildas i fotbollsträning, sex och samlevnad, värdebaserat ledarskap, mänskliga rättigheter och hur de kan förebygga våld och att tjejer utnyttjas sexuellt. Organisationen har också startat i Zambia, Sverige och Finland. I dag finns nästan 400 utbildade ledare och aktiva tjejer mellan åtta till tjugo år. I den nationella ligan Mutola Cup i Moçambique gör 120 lag upp om segern. Verksamheten finansieras framför allt av arvoden från föreläsningar och utbildningar, partnerskap med näringslivet och privata donationer. 1/15 INSIKT 19

20 RAPPORT UTIFRÅN UNDE I MOÇAMBIQUE Kämpar för ungas rättigheter Det är vanligt att skolelever blir sexuellt utnyttjade av sina lärare i Moçambique. Därför arbetar studentföreningen Unde med att informera barn och skolpersonal om sexuella och reproduktiva rättigheter. ATT EN LÄRARE KRÄVER sexuella tjänster för att ge godkänt eller bra betyg hör till vardagen för flickorna i Moçambique. Vi har också sett många exempel på att föräldrarna sedan tvingar sin dotter att gifta sig med den lärare som utsatt henne, säger Nelson Chemane, chef för União Nacional para o Desenvolvimento Estudanti, Unde, en förening som arbetar för skolelevers rättigheter. Undes volontärer åker ut till skolklasser runt om i landet och diskuterar genus, sexualitet och jämställdhet. Informerar om ungdomarnas rätt att välja vem de vill ha sex eller gifta sig med, och när de vill skaffa barn. Ju högre utbildning tjejerna har desto mindre är risken att de ska giftas bort eller bli gravida för tidigt. Unde tar också upp pojkar och flickors lika rätt till utbildning, arbete, yttrandefrihet och att bestämma över sina liv. I vissa delar, särskilt i norr, anses en flicka vara redo att gifta sig när hon börjar få bröst. Många vet inte att de har rätt att säga nej. Här i huvudstaden Maputo är ungdomar ofta bättre informerade, säger volontären Admira Aruju. Unde har en telefonlinje och ett kontor dit ungdomar kan vända sig. Organisationen tar sig också an fall där barn blivit utsatta och kontaktar bland annat skolledningen. Vi pratar även om pojkars rättigheter. Men fokus ligger på flickorna eftersom de ses som underlägsna och därmed blir mer utsatta, säger Madalena Sidumo, som jobbar med elevstöd. I början såg en del lärare Unde som ett hot, men i dag är organisationen välkommen på de flesta skolor och många lärare stöttar deras arbete. Nelson Chemane säger att den största utmaningen handlar om att få regeringen och politikerna att vidta hårdare åtgärder mot lärare som utnyttjar sina elever. Som det är nu flyttas bara läraren till en annan skola, det är inte tillräckligt eftersom han kan fortsätta på samma sätt där. JENNIE AQUILONIUS, frilansjournalist Nelson Chemane, chef för föreningen Unde, längst till höger, tillsammans med sina medarbetare. CARLOS ZAYA 20 INSIKT 1/15