Malå sameby. En beskrivning av samebyns förutsättningar, markanvändning och renskötsel

Transkript

1 Malå sameby En beskrivning av samebyns förutsättningar, markanvändning och renskötsel

2 Förord Arbetet med denna markanvändningsredovisning har gjorts i gott samarbete mellan samebyn och Länsstyrelsen. Det är en uppdatering av tidigare utgivna markanvändningsredovisningar. Samebyn har bidragit med uppgifter om samebyn och kunskap om byns specifika markanvändning och Länsstyrelsen har sammanställt textoch kartmaterialet. Allt underlagsmaterial som Länsstyrelsen samlat in från samebyn i samband med denna uppdatering finns arkiverat på Länsstyrelsen i Västerbotten (dnr ). Här redovisas samebyns markanvändning inom de gränser Länsstyrelsen använder för att redovisa länets samebyar på en karta. På grund av att det finns oklarheter beträffande samebyns gränser när det gäller konventionsområden i Norge, icke fastställda gränser nedanför odlingsgränsen samt redovisningsmetod i samband med insamlingen av data. Markanvändningsredovisningen är ett underlagsmaterial som kan användas i samebyns egen planering och vid kontakter med andra markanvändare. Det finns tillgängligt på Länsstyrelsen och Vid planering och framtagande av t.ex. miljökonsekvensbeskrivningar är det viktigt att tänka på att materialet är upprättat i grov skala varför det vid användandet är nödvändigt att komplettera med mer detaljerad information. Umeå maj

3 Innehåll Innehåll Inledning Bakgrund Syfte och målsättning Redovisningsmetod Redovisningens disposition Allmänt om rennäringen Inledning Lagstiftning Sameby Betesområden Renbete över nationsgränsen mellan Sverige och Norge Rennäringen som riksintresse Allmän beskrivning av renskötselårets årstider Begreppsförklaringar och hänsynstaganden Malå sameby Allmän beskrivning Gränser och betesområden Antal företag och högsta renantal Driftsanläggningar och tekniska hjälpmedel Annan näringsverksamhet En beskrivning av samebyns markanvändning och renskötsel Konkurrerande markanvändningsintressen Skogsbruk Turism Bebyggelse industrier Vattenkraft Vindkraft Gruvor Täktverksamhet Jordbruk Andra samebyar

4 1. Inledning 1.1 Bakgrund Samerna har sedan lång tid tillbaka varit bosatta i det som nu kallas renskötselområdet, vilket motsvarar ca 50 % av Sveriges yta fanns det ungefär renar i Sverige, men antalet renar fluktuerar ständigt mellan omkring till djur. I dagsläget finns det ca renar i Västerbottens län. I ett historiskt perspektiv är den s.k. jordbrukskolonisationen i området en ung företeelse. Under denna tid, kanske ett par hundra år, har konkurrensen om markens nyttjande av naturliga skäl ökat i takt med befolkningsökningen i inlandet. Konkurrensen mellan samernas livsform och rennäringens markanvändning och motstående intressen såsom jord- och skogsbruk, vattenkraftsutbyggnader, turism etc. har medfört att en redovisning av rennäringens markanvändningsintressen blivit allt viktigare att ta fram. Vid olika sammanhang har riksdagen uttalat vikten av att den samiska kulturen ges möjlighet att fortleva och utvecklas. Rennäringen, som är en av de viktigaste kulturbärarna, måste därför ges förutsättningar att behålla de betesmarker som är nödvändiga för näringens bedrivande. I samband med den fysiska riksplaneringen gjorde statens planverk år 1975 en kartläggning av renskötselns markanvändning. Från och med 1986 avsattes medel för samebyarnas utvecklingsplanering i statsbudgeten. Medlen fördelades via dåvarande Lantbruksstyrelsen till rennäringsenheterna vid lantbruksnämnderna i de tre nordligaste länen. Markanvändnings-redovisningarna ingår som en del i denna utvecklingsplanering och ansvaret för dem ligger nu på Sametinget. De upprättas emellertid av länsstyrelserna utifrån samebyarnas beskrivning av sin markanvändning. År 1987 tillkom naturresurslagen (1987:12) och plan- och bygglagen (1987:10) där direkta krav ställs på redovisning av olika markanvändningsintressen. Detta gäller även rennäringen. Avsikten var bl a att markanvändningsredovisningarna skulle tjäna som underlag i den kommunala planering som skulle ske mot bakgrund av bestämmelserna i naturresurslagen och plan- och bygglagen. Markanvändningsredovisningarna skall också vara ett underlag vid bedömning av frågor som bl. a. rör konkurrensen mellan rennäringen och skogsbruket m.fl. andra intressen. Rennäringen har även ett betydande eget intresse att redovisa sin markanvändning. Inte minst när konkurrerande intressen gör anspråk på renbetesmark. År 1998 ersatte Miljöbalken (1998:808) bl.a. Naturresurslagen. Bestämmelserna om redovisning av markanvändningsintresse upptogs oförändrade i Miljöbalken (3 kap 5 ). 1.2 Syfte och målsättning Syftet med denna markanvändningsredovisning är att redovisa samebyns markanvändning under ett normalt renskötselår. Den skall visa vilka mark- och vattenområden samebyn behöver för att kunna bedriva renskötsel på dess marker. 4

5 Redovisningen ska främst kunna användas i samebyns samråd med motstående markanvändningsintressen. Ett annat mål är att den ska användas som ett underlag för kommunala och statliga myndigheters planering och att den i detta sammanhang skall vara beslutsförberedande. Det är viktigt att poängtera att redovisningen inte är en plan utan istället ska ses som en utgångspunkt för en pågående process där uppgifterna revideras efter de förändringar av markanvändningen som sker med tiden. Eftersom markanvändningsredovisningen är relativt grov och översiktlig kan den inte ensam utgöra ett underlag för beskrivning av en samebys markanvändning i konsekvensbeskrivningar. För att få en tillräckligt detaljerad beskrivning av hur renskötseln använder ett visst markområde behövs därför genomgångar med samebyn. Detta för att förtydliga de dynamiska och funktionella sambanden och hur ett visst markområde hänger ihop med andra omgivande områden och hur rörelserna mellan områden sker. 1.3 Redovisningsmetod Markanvändningsredovisningen för samebyarna i Västerbotten har framställts av Länsstyrelsen i samarbete med respektive sameby. Redovisningen skall ses som ett genomsnittsförlopp eller ett normalår för renskötseln där avvikelser snarare är regel än undantag. Den är upprättad med en grov karta som underlag. Avvikelser i väder- och betesförhållanden ger olika förutsättningar varje år. Därtill kommer de förändrade betesmöjligheterna som följer av den fortgående förändringen av markanvändningen av andra intressenter. 1.4 Redovisningens disposition Det inledande kapitlet beskriver bakgrund och syfte med redovisningen. Även metodiken för redovisningens framtagande beskrivs. Det andra kapitlet innehåller allmänna uppgifter om rennäringen samt en redogörelse för de lagar och överenskommelser som finns för näringen rennäringslagstiftningen och renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge. Samebyn som organisation beskrivs liksom de olika betesområdenas benämningar och lagstadgade tidsbundenhet till olika geografiska områden. Rennäringens riksintressestatus enligt Miljöbalken förklaras. Kapitlet avslutas med en allmän beskrivning av renskötselns olika årstider och vad som är kännetecknande för dem. Kapitel tre innehåller uppgifter om den specifika samebyn. Gränserna för dess betesområden, byns storlek medlemsmässigt samt renantalet genom tiden. Här ges också exempel på samebyns näringsmässiga utvecklingsambitioner via de möjligheter som finns inom området. Markanvändningsredovisningen visar vad som sker i renskötseln och hur marken används på olika platser under ett renskötselår. Dessa årstidsland återfinns i markanvändningskartan. I kapitlet ges också förklaringar till olika begrepp som används i texten och kartan. 5

6 Fjärde kapitlet redogör för en del av de konkurrerande markanvändningsintressen som finns inom samebyns mark. Till markanvändningsredovisningen medföljer två kartor. Karta nr 1 visar årstidsland för sommarhalvåret inklusive kalvningsland. Karta nr 2 beskriver årstidsland under vinterhalvåret. I övrigt är kartorna identiska. Svåra passager är numrerade och beskrivs i bilaga 1. 6

7 2. Allmänt om rennäringen 2.1 Inledning Renskötseln är en arealkrävande och extensiv näring i behov av stora betesarealer. Renskötseln använder sig av renens naturliga anpassning till det klimat den lever i. Varje betesområde har egenskaper som gör det värdefullt under olika perioder av året. De kan därför inte ersätta varandra. Eftersom renen anpassat sig till olika typer av beten under olika perioder av året vandrar den i ett mer eller mindre bestämt mönster genom de olika betesområdena. Renskötseln är känslig för påverkan av naturförhållanden som väderlek, temperatur, vind, snö- och is förhållanden etc. Renskötselområdet omfattar ca 50 % av Sveriges yta. Rennäringen lever sida vid sida med andra näringar och former av markutnyttjande. Det är då ofrånkomligt att konkurrens om marken och dess resurser uppstår mellan rennäringen och andra intressen. En grundläggande förutsättning för rennäringens fortlevnad är dock att samernas rätt att begagna sig av mark och vatten till underhåll för sig och sina renar respekteras av andra. 2.2 Lagstiftning Renskötsel får bedrivas på statlig, kommunal och enskild mark. De rättigheter som tillkommer samerna har i rennäringslagen (1971:437) fått den sammanfattande beteckningen renskötselrätt. Renskötselrätten beskrivs i lagstiftningen som en rätt för samer att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I renskötselrätten ingår bl.a. rätt till renbete, jakt och fiske samt rätt att ta skog till bränsle och byggnadsvirke för husbehov samt för slöjdvirke. Renskötsel får sålunda bedrivas på alla marker inom renskötselområdet på de tider som rennäringslagen föreskriver. Det betyder att markägarna har sin äganderätt som markägare och samerna har sin renskötselrätt på samma mark. Rennäringslagen har till uppgift att reglera bruksrätten men är inte upphovet till rätten. Rätten återgår på en ursprunglig samisk rätt (urminnes hävd) till markerna som på civilrättslig grund är skyddad i grundlagen. Samernas rättigheter till markerna grundar sig inte på upplåtelse eller på myndighetsbeslut och är sålunda ingen förmån som staten gett samerna. I rennäringsförordningen (1993:383) finns tillämpningsföreskrifter till rennäringslagen. 2.3 Sameby Begreppet sameby betyder dels en indelning i ett geografiskt område och dels en administrativ och ekonomisk sammanslutning. Samebyn består av ett antal rennäringsföretag av varierande storlek och antal där familjemedlemmar ingår. Samebyn är en juridisk person som kan föra sin egen talan inför t.ex. domstol. 7

8 2.4 Betesområden Samebyarnas betesområden ovanför odlingsgränsen och lappmarksgränsen (Malå) kallas åretruntmarker. Där bedrivs renskötsel hela året. De administrativa gränserna i åretruntmarkerna är fastställda enligt länsstyrelsens kungörelse om byordning den 25 maj Nedanför odlingsgränsen respektive lappmarksgränsen har samebyarna betesrätt under vinterhalvåret från 1 oktober till 30 april, vilka brukar betecknas vinterbetesmarker. 2.5 Renbete över nationsgränsen mellan Sverige och Norge Renskötsel har bedrivits i gränstrakterna mellan Sverige och Norge långt innan det fanns någon riksgräns mellan länderna. Sedan år 1883 har svenska och norska samers rätt till renbete i grannlandet reglerats genom överenskommelser mellan Sverige och Norge. Den senaste överenskommelsen, konventionen från 1972, upphörde att gälla 30 april Nu regleras rätten till renbete över nationsgränsen av den så kallade lappkodicillen, som är en del av den gränstraktat som träffades mellan Sverige och Danmark-Norge år Rennäringen som riksintresse Med tillkomsten av naturresurslagen år 1987 fick rennäringens viktigaste områden ställning som riksintressen. Bestämmelserna finns numera införda i Miljöbalken. I 3 kap 5 Miljöbalken anges att: Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra rennäringens bedrivande. Områden som är av riksintresse för rennäringen skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket. I förarbetena till naturresurslagen framhöll föredragande statsråd att Rennäringen är en förutsättning för den samiska kulturen. Riksdagen har i olika sammanhang uttalat att den samiska kulturens fortlevnad måste garanteras. Detta innebär att det måste finnas grundläggande förutsättningar för rennäringen inom i princip varje sameby, nämligen en säker tillgång till sådana områden inom både åretruntmarkerna och vinterbetesmarkerna som har avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva renskötsel. Det kan gälla bl.a. flyttningsleder. Särskilt sådana avsnitt där på grund av terränghinder m.m. alternativa framkomstvägar saknas. Det kan också gälla viktiga kalvningsland och områden med särskilt goda betesförhållanden. De viktigaste delarna av renskötselmarkerna bör därför ges ett särskilt starkt skydd i naturresurslagen mot exploatering. Som påpekas i promemorian är det därvid av största betydelse att beakta de funktionella samband som måste finnas mellan olika delområden för att renskötsel skall vara möjlig och samekulturens fortbestånd därmed garanteras. (Prop 1985/86:3 s 57-58) Områden som kan få status som riksintressen är t.ex.; 8

9 * flyttvägar, * rastbeten, * samlingsplatser, * svåra passager, * speciella betesområden, t ex i vinterbeteslandet, * kalvningsområden, * områden kring anläggningar (slakt-, kalvmärknings- och skiljningshagar), * etc. Dessa områden kan i stora drag markeras på en karta. Eftersom rennäringen inte är ett objekt som skall skyddas, utan en verksamhet vars delområden är beroende av varandra, kan även vissa funktionella samband få status som riksintressen. De riksintresseområden som är aktuella för samebyn beskrivs inte i denna redovisning utan finns i en särskild skrift. De redovisas separat men skall, för att få god läsbarhet och förståelse för sambanden, läsas tillsammans med markanvändningsredovisningen med tillhörande kartmaterial. Gällande riksintressen för rennäringen fastställdes av Jordbruksverket Allmän beskrivning av renskötselårets årstider Rennäringens årscykel delas normalt in i åtta årstider med början på våren då vajorna föder sina kalvar. Vår (april - maj) Under maj månad sker kalvningen. Vajorna söker sig ofta till samma kalvningsplatser från år till år där terrängen är småkuperad och skyddad från vind. Dessa platser finns oftast på sydsluttningar där barmarksfläckar fort tinar fram och där tillgången på bete är gott. De olika kalvningslanden är vid denna period oerhört känsliga för yttre störningar som t.ex. skoterkörning och hundspann. Bevakning sker för att vajorna skall få den ro som behövs för att kunna ta hand om sin kalv. Renflyttning kan fortfarande pågå i början av denna period. Även bevakning sker så att inte renarna vänder tillbaka ner till skogslandet igen. Betet vid denna period är en blandning av lavar, fjolårets rester av gräs, örter och löv samt tillskott av färsk grönska. Försommar (juni) Under försommaren behöver renen beta i lugn och ro fram till den tid då mygg och värme infinner sig. Renen betar då i björkskog, på myrmarker och vid bäckdrag där grönskan kommer tidigare än på kalfjället. För renskötarna är detta tiden för nybyggnad och reparationer av arbetshagar, byggnader m.m. 9

10 Högsommar (juni - juli) Under högsommaren har renarna nu spritt sig över olika kalfjällsområden för bete och för att komma undan insekter som kommer med värmen. Under främst juli månad sker kalvmärkningen. Samling av renarna inför kalvmärkningen börjar dels med hjälpmedel som helikopter och motorcyklar och dels till fots. Arbetet med samlingarna kan ta många dagar i anspråk varje gång beroende på väderlek och vindriktning. Samebyarna brukar ha flera kalvmärkningsgärden på olika platser och dessa används vid olika tidpunkter beroende på vart renarna samlats ifrån. Även andra platser som uddar och näs kan användas som naturliga kalvmärkningsplatser. Dessutom kan mobila kalvmärkningshagar sättas upp på snöfläckar dit renarna söker sig för skydd mot värme och insekter. Grannsamebyarnas kalvmärkningar bevakas också eftersom renarna kan ha sammanblandats. Själva samlingsarbetet är en arbetskrävande del och olika störningsmoment som lösspringande hundar och närgångna turister kan spoliera flera dagars arbete genom att skrämma renhjorden så att den skingras. Även indrivningen av renhjorden till kalvmärkningshagen är en känslig del och det är viktigt att området får vara fritt från vandringsleder, rastplatser och övernattningsstugor för turister. Sensommar (augusti) Sensommaren är normalt en lugnare period då kalvmärkningarna har avslutas och renskötarna får tid över för fiske och bärplockning. Renen drar sig ner till fjällskogs- och myrmarker för att beta gräs, örter och framförallt svamp som hjälper till att bygga upp fettlagren inför vintern. Eftersom renen nu bytt päls och är korthårig är den känslig för kyla och är därför i behov av skog för att finna lä och skydd mot oväder. Höst (september - oktober) På hösten sker den traditionella sarvslakten som är koncentrerad till början av september. Den måste företas innan brunstperioden börjar omkring den 20 september. Eftersom renarna spritt sig efter kalvmärkningen och sarvarna betat för sig själva krävs stora arbetsinsatser både vad gäller tekniska som personella resurser för att hinna samla ihop och driva in renarna i slakthagarna. Dessutom kan älgjakt och småviltjakt, som sammanfaller med sarvslakten, innebära störningar i samlingsarbetet. Under renens brunstperiod får renägarna själva mera tid att jaga älg. Förvinter (november - december) Förvintern kan sägas börja när snön kommit och sjöar och vattendrag frusit. Grönbetet har försämrats och renen har gradvis övergått till lavbete. Betet på myrarna är ett viktigt tillskott eftersom de innehåller växter som fortfarande är gröna som t.ex. sia (samlande namnet för kruståtel och fårsvingel) och dyfräken. Nu börjar samebyarnas arbete med att samla ihop sina renar för slakt och skiljning till mindre vintergrupper. Anledningen till att renarna skiljs i vintergrupper är för att utnyttja 10

11 vinterbetet så rationellt som möjligt. Därefter påbörjas flyttningen ner till vinterlandet. Flyttningen sker huvudsakligen efter de på kartan markerade lederna. Biltransporter förekommer också i relativt stor utsträckning eftersom bl a gruvbrytning, skogsavverkningar och vattenregleringar gjort att renarna har svårt att finna bete och framkomlighet under flyttningen. Flyttningen till fots ner till vinterlandet och upp till vår- och kalvningslanden är slitsam både för renar och för renskötare. Den kräver därför att det finns tillgång till rastbeten efter flyttlederna, för att naturligt kunna hålla renarna samlade för både bete och vila. Utfodring kan ibland krävas för att komplettera det naturliga betet. Vinter (januari - mars) På vintern i vinterlandet betar de olika vintergrupperna främst i barrskogsområdet. Betet består till största delen av olika marklavar. Eftersom vinterlandets betesområden oftast inte är sammanhängande, utan sönderstyckade av diverse ingrepp, måste vintergrupperna röra sig inom ett relativt stort område, ofta över flera kommuner. Vinterbetesperioden betraktas vanligtvis som rennäringens flaskhals och renen betar först och främst för att underhålla sin vikt och ökar sällan i vikt under den här perioden. Därför är rennäringen mycket känslig för ingrepp av olika slag på vinterbetesmarkerna. Även små ingrepp i en samebys vinterbetesområde kan få betydande konsekvenser för samebyns fortsatta verksamhet. Avgörande är att det finns sammanhängande lavmarker att tillgå och att dessa är tillfredsställande vad gäller tillgänglighet, storlek och betesro. Vid isbildning i markvegetationen kan mycket stora områden vara låsta för renbete under lång tid. Vårvinter (april) Under vårvintern, beroende på snöläge, betestillgång etc., påbörjas flyttningen tillbaka till vår- och kalvningslandet. Detta sker i huvudsak efter de på kartan markerade flyttlederna. Också under flyttningen upp spelar de olika rastbetena en betydande roll. Vid denna period är det ofta mycket snö och då är områden mot solsidan - i exempelvis älvdalar och på sydsluttningar - viktiga eftersom det där blir barmark tidigt så att bete blir tillgängligt. Födan består fortfarande till största delen av olika lavar. Hänglavsbetet är nu ett nödvändigt bete beroende på att det ofta är skare och tjockt snötäcke vilket gör att renen får svårt att gräva efter föda. 2.8 Begreppsförklaringar och hänsynstaganden I redovisningens textdel samt på kartorna där markanvändningen redovisas finns olika begrepp vars innebörd förklaras nedan: Flyttlederna visar de flyttningar som företas med renhjordarna mellan olika betesområden vid de olika årstiderna. Flera alternativa flyttleder måste finnas att tillgå 11

12 eftersom vädrets växlingar påverkar flyttningarna. Flyttleder utgör inga smala stigar utan är snarare stråk i det naturliga landskapet. I rennäringslagens 95 finns bestämmelser som anger att flyttvägar inte får stängas av samt att man inte får skrämma, ofreda eller driva bort renar som uppehåller sig inom områden där renskötsel är tillåten. Trivselland är områden dit renarna naturligt söker sig för bete och vila under en längre period. Dessa områden är speciella till sin topografi och är rika på olika typer av beten. Det är viktigt att dessa områden är befriade från intrång och störningar av olika slag eftersom de är värdefulla ur renskötselsynpunkt. Rastbeten används under flyttning av renhjordar mellan olika betesområden. Dessa är betydelsefulla eftersom de ger renarna viktiga betes- och viloplatser under de påfrestande flyttningarna. Rastbeten används kontinuerligt varje år. Svår passage är beteckning för särskilt känsliga genom- och överfarter där förutsättningarna för genomflyttning av en renhjord är begränsade och måste säkerställas. Många svåra passager redovisar områden som är den enda möjliga passagen inom ett större område. Exempel på svåra passager är vattendrag, järnväg, broar, trafikerad väg och tät bebyggelse. Det är också viktigt att de områden som är i direkt anslutning före och efter en svår passage skyddas mot ingrepp eftersom dessa områden har avgörande betydelse för genomflyttningen. Renvaktarstugor ägs av samebyn och är placerade på strategiska ställen inom samebyns renbetesområde. Stugorna används av renskötarna i det praktiska renskötselarbetet. Arbetshagar är den samlande beteckningen för kalvmärknings-, slakt- och skiljningshagar. En del hagar används också för av- och pålastning av renar vid lastbilstransporter. Även tillfälliga hagar sätts upp vid behov. Indrivningszoner, närliggande betesmark samt beteshagar i anslutning till arbetshagarna skall så långt möjligt skyddas från störningar. 12

13 3. Malå sameby 3.1 Allmän beskrivning Malå sameby är Sveriges sydligaste skogssameby och den enda i Västerbottens län. Malå sameby har sina åretruntmarker väster om lappmarksgränsen inom Malå, Sorsele och Lycksele kommuner. Vinterbetesmarkerna finns inom Lycksele, Norsjö, Skellefteå och Robertsfors kommuner. Med åretruntmark (d v s mark ovan lappmarksgränsen) menas område där renskötsel får bedrivas året om och vinterbetesmarker där renskötsel enligt sedvanerätten får bedrivas under tiden 1 oktober 30 april. Schematisk karta över Malå sameby och dess läge i förhållande till andra samebyar, samt kommunerna i Västerbottens län. 13

14 3.2 Gränser och betesområden Gränserna ovan lappmarksgränsen för Malå sameby (året-runtmarkerna) redovisas i länsstyrelsens kungörelse om Malås samebys byordning daterad den 25 maj Gränserna har följande sträckning: i söder: den punkt där Laisälven skär länsgränsen mot Norrbotten-Aha Gargnäs-Råstrand-Vattendraget söder om Rågoberget-Vindelälven till Vormbäcken-Vormträsk, i norr: länsgränsen mot Norrbotten, i öster: lappmarksgränsen, Nedanför lappmarksgränsen (vinterbetesmarkerna) är samebyns gränser inte fastställda. I detta område visas samebyns betesområde i kartbilagan endast schematiskt och kan därför inte användas till att se var den exakta gränsen ligger. i söder: Från Vormträsk ut till Bottenviken bygger kartans färgton på länsstyrelsens upphävda gräns från 1997 mellan Malå och Grans samebyar. Enligt följande sträckning; Vormträsk, Stornackträsket, Ajaursjön, bäcken till Månsträsket, Lossmenträsets östra ände, Holmträskets östra ände, östra änden av sjön norr om Vitberget, därifrån via Spölträsket till sjön norr om Salberg, vägen till Lubboträsket, Örträsket, bäcken till Tallträsk, Forsliden, Storliden, Tallån till Bygdeträsket, Bygdsiljum, efter vägen söderut via Storrödingberg och Överklinten till Robertsfors, vidare efter Rickelån till Rickleå, därifrån rakt österut till Bottenviken. i norr: Från lappmarksgränsen ut till bottenviken är gränsen inte fastställd. I detta område visas samebyns betesområde i kartbilagan endast schematiskt och kan därför inte användas till att se var den exakta gränsen ligger. Kartans gräns bygger växelvis på länsstyrelsens upphävda gräns från 1996 och länsstyrelsen i norrbottens fastställda och till vissa delar upphävda gräns för Maskaure sameby från 1985 samt Ungefär enligt följande sträckning: Bottenviken längs Skellefteälven till Skellefteå. Skellefteå längs väg 364 söderut till Renfors. Från Renfors längs vattendraget Renforsbäcken-Kvarnbäcken och i en rät linje över Södra och Norra Renbergsvattnet till Övre Renbergsbäcken, vidare efter Övre Renbergsbäcken till samhället Forsnäs. Från Forsnäs en rät linje över sydspetsen på sjön Tvärtjärnen till samhället Järvtjärn. Från Järvtjärn efter väg 366 norrut förbi Inbyn över Finnforsån och vidare till samhället Bergliden. Från Bergliden i en rät linje över Rismyrliden till samhället Orrträsk. Därifrån en rät linje förbi Lill-Rankfjärden södra stranden av Smaltjärnen till sjön Kalvtjärn (sydväst om samhället Röjnoret). Från Kalvtjärn till väg 369 (väg mellan Bastuträsk-Medle-Skellefteå) längs denna väg till Bastuträsk. Från Bastuträsk efter järnvägen norrut till en punkt där Karsbäcken korsar järnvägen. Längs Karsbäcken till sjön Braxträsket. Från Karsbäckens utflöde i Braxträsket en rät linje till 14

15 drivstationen, Bolidens linbana (söder om Snickars stormyran). Därifrån längs linbanan till Malån..Från den punkt där Malån korsar linbanan längs Malån norrut till Vargforsstängslet, längs Vargforsstängslet till Skellefteälven. Skellefteälven till Lappmarksgränsen. 3.3 Antal företag och högsta renantal Malå sameby består av ca 11 rennäringsföretag enligt 2006 års uppgifter. Högsta renantal fastställdes inom Västerbotten år För Malås del renar (årskalvar ej inräknade). Beslutet hävdes dock i november 2006 i en dom i Kammarrätten och frågan återförvisades till Länsstyrelsen i Västerbottens län. Nu gällande (mars 2007) högsta renantal är därför enligt byordningen från 1946: i lappbyn må icke föras på bete mera än 3000 renar, årskalvar ej inräknade. 3.4 Driftsanläggningar och tekniska hjälpmedel Samebyns anläggningar för den praktiska driften av renskötseln finns spridda över hela samebyns område. Renvaktarstugor, arbetshagar och slaktanläggningar redovisas i bilagor till denna text. Dessa är markerade i kartbilagan. Renstängsel inom samebyn återfinns i kartbilagan. Flyttleder, svåra passager etc. som finns på kartan beskrivs utförligare i kapitel 2.8. Renskötseln har liksom många andra näringar utvecklats snabbt under kort tid. Detta medför både positiva och negativa konsekvenser. Det positiva är att tekniken effektiviserar och underlättar renskötselarbetet. Nackdelarna är att vid mekaniseringens uppgång så startar ofta hälsans nedgång. När det inte behövs lika många människor inom renskötseln så blir också den grupp som är kvar svagare. Kontakten mellan människa och djur blir också sämre när motordrivna fordon används. Motorcykel, skoter, bil, kommunikationsradio, mobiltelefon är en del av de hjälpmedel som samebyn utnyttjar i renskötselarbetet. Motorcykel och helikopter brukas sparsamt, dels för kostnaden och dels för den fysiska hälsans skull. Sommartid används ofta inga motorfordon vid samling annat än flygplan vid spaning. I övrigt används vintertid en mobil skiljningsanläggning som provisorisk hage. Den består av fristående skärmar som kan byggas ihop till ett helt komplex. Detta är mycket praktiskt. Genom datorstöd och individmärkning kan samebyn idag få en bra översikt över renstammen. Man kan också numera också relativt lätt flytta en stor hjord långa sträckor med lastbil, något som annars skulle ta flera veckor i anspråk. 15

16 3.5 Annan näringsverksamhet För att ett renskötselföretag ska vara ekonomiskt bärkraftigt krävs idag att man har många renar. Förutom att driva renskötselföretag driver idag därför enskilda samebymedlemmar också annan näringsverksamhet tex turism och renslakterier. 3.6 En beskrivning av samebyns markanvändning och renskötsel Rubrikerna nedan följer angivna områden på samebyns markanvändningskarta. Vår-, försommar- och sommarland I april månad påbörjas flytten från vinterbetesområdet vid kusten till sommarbeteslandet ovan lappmarksgränsen. Flyttningen sker till fots om inte omständigheterna är extremt svåra. Då används de hagar som finns efter flyttlederna. Även provisoriska hagar sätts upp där det är lämpligt. Renarna släpps vid första maj för kalvning. För Keppejaurgruppens renar ligger kalvningslandet inom den nordöstra delen av åretruntmarkerna. Granselegruppen har sina renar i den nordvästra delen och Släppejaurgruppens renar återfinns i den södra delen av åretruntmarken. Kalvningstiden från början av maj till början av juni är en känslig period då vajorna vill vara i lugn och ro. Det är därför viktigt att kalvningslandet är så fritt från störningar som möjligt. Under kalvningstiden sker ingen större bevakning av renarna utan endast tillsyn för att förhindra att renarna gör skador på odlingar. Renarna dras till odlingarna p g a att grönskan kommer först på dessa områden. Fram till midsommar arbetar renskötarna med reparation och underhåll av renskötselanläggningar. Sommarland Under sommarperioden har skogsrenen stort behov av svalka på dagen varför den söker sig till täta granskogar. På natten strövar den ut på myrområden där den betar gräs och örter. Den fria betningen och strövningen gör att renarna sammanblandas mer och mer efter att ha varit uppdelade i samebyns tre vintergrupper. Kalvmärkningsarbetet börjar i regel strax efter midsommar och pågår ca en månad. Samlingar sker på myrar och hyggen där renar samlas för bete. Renarna drivs sedan in mot den arbetshage som ligger närmast eller är lämpligast för kalvmärkning. Renskötselarbetet utförs under denna tid gemensamt av de tre grupperna. Efter att kalvmärkningsarbetet avslutats går renarna spridda på bete inom sommarbeteslandet. 16

17 Sensommar- och höstland Under sensommaren i slutet av augusti och fram mot mitten av september betar renarna i spridda småflockar. Eftersom att den naturliga östgränsen för året-runt-marken inte sammanfaller med lappmarksgränsen, drar sig renarna gärna österut över gränsen under sensommaren. För att förhindra detta har samebyn satt upp ett spärrstängsel på en sträcka av 25 km, som bevakas dagligen. Utöver bevakning slaktas de renar som påträffas öster om lappmarksgränsen. I slutet av augusti månad genomförs även samlingar av ren för slakt. Slaktrenarna skiljs ut och fraktas till renslakteriet i Grundnäs där de sätts i beteshage i väntan på slakt. Samebyns medlemmar börjar med samlingarna inför ordinarie sarvslakt först efter den första älgjaktsveckan. Sensommar-, höst- och förvinterland I slutet av september månad börjar renens brunstperiod som pågår till mitten av oktober månad. När snön kommer i slutet av oktober och november påbörjas samlingarna västerifrån för skiljning inför förflyttningen mot sydöst och vinterbetesmarkerna öster om lappmarksgränsen. Samebyns renar är spridda inom åretruntmarkerna och Målå måste till skillnad frjällsamebyarna använda området nedanför lappmarksgränsen för att kunna genomföra samlingen inför flyttningarna, detta gör att förvinterbetet mellan lappmarksgränsen och stambanan främst nyttjas under tiden fram till december månads utgång eller tidigare beroende på vädret. Malå sameby skiljer ut till tre huvudvintergrupper; Keppejaurgruppen, Granselegruppen samt Släppejaurgruppen, dessa delas sedan ytterligare efter behov för att utnyttja betet på bästa sätt. De stora skiljningarna äger rum i bl. a Örträsk, Långträsk och Ajaur. Syftet med att skilja ut i mindre grupper är att utnyttja renbetet bättre. Efter gruppindelningen flyttas Keppejaurgruppens renar över stambanan till fots eller med lastbil, vidare mot Burträsk och kustområdet mellan Skellefteå och Ånäset. Skoterföre och tillgång på personal avgör vilket alternativ som används. Granselegruppen har på senare år börjat använda lastbil för flyttning ned till Robertsforsområdet främst då brist på personal gör att flyttningen till fots annars tar för lång tid. Släppejaurgruppen betar ner mot Järvträsk Brattberget och vidare mot Villvattnet för att från arbetshagen på Villvattsheden sedan flytta med lastbil för att dela upp hjorden och nyttja mindre områden på ömse sidor om Rickleån. Öster om lappmarksgränsen finns flera klimatzoner som påverkar möjligheterna för renarna att komma åt betet. Det är sällan som betet är bra i hela området samtidigt. Samebyn är fortfarande hårt drabbad av följderna från Tjernobylolyckan och det finns fortfarande cesium kvar i lavmarkerna. Vilket innebär att utfodring är nödvändigt före slakt under vintern för att nå ner till godkända halter av cesium. Utfodringsrenar tas därför ut av en del av siitagrupperna (vinterbetesgrupper) för slakt senare under vintern. 17

18 Kontroll sker av all ren som utfodras innan de går till slakt. Stödutfodring av ren kan även ske i större omfattning vid dåliga betesvintrar. Sensommar- och vinterland Området har en geografisk placering som gör att det tidvis finns renar på bete under både sensommaren liksom under vintern. Vinterland Under vintern återfinns Malå samebys renar på bete nedanför lappmarksgränsen inom samebyns vinterbetesland. Keppejaurgruppen har sitt vinterbete från Örträsk över Långträsk och Blåbärsheden ned efter Burälven från bergen vid Brönstjärn och Norra Åbyn över Lappvattsheden. Vidare mot Norra Kålaboda och Vebomark samt söder och öster om Burträsk samhälle. Också området öster om Burträskvägen mot Skellefteå tillhör vinterbetesområdet. Granselegruppen uppehåller sig med sina renar kring Ytteråträsket, Villvattnet, runt Göksjön och norra delen av Bygdeträsket. Andra områden som utnyttjas är Vitsidanområdet, Kålaboda och bergen kring Flarken, Ultervattnet och Korssjön. Släppejaurgruppen nyttjar områden runt Rickleån (norr och söder) mot Robertsfors och ibland Falmarksområdet. Betesmarker öster om E4:an nyttjas vid behov av alla vintergruppena. Vintergrupperna har daglig bevakning av renarna under hela vintern fram till mars-april månad då vårens ankomst blir allt påtagligare. Vårvinterland Under april månad påbörjas aktiviteterna för flyttning och betning mot vårbeteslanden väster om lappmarksgränsen. Keppejaurgruppen, som nyttjar markerna i den nordöstliga delen av samebyns hela sträckning, har vid denna tid haft renarna på bete kring Lappvattsheden norr och öster om Burträsk samhälle. Under april månad samlas renarna för flyttningen västerut. Utfodring med hö och renfoder sker vid arbetshagarna efter flyttningsvägen. Även områdena för övernattningsbeten nyttjas för vila och bete under flyttningen. 18

19 4. Konkurrerande markanvändningsintressen Inom renskötselområdet finns det idag många olika intressenter som vill använda och använder marken. Vilket innebär att renskötseln som är den ursprungliga markanvändaren har fått konkurrens av andra verksamheter som ofta är oförenliga med renskötseln. Flera näringar som agerar inom ett och samma geografiska område kan ge en kumulativ (adderande) effekt som ytterligare försvårar förutsättningarna för renskötseln. Det är därför viktigt att ge en samlad bild av alla verksamheter. Många olika intressen inom en och samma sameby kräver också en ökad arbetsinsats från samebyn, i samråd och liknande, detta för att få tillstånd lösningar för renskötselns fortsatta verksamhet. Redovisningen nedan är på intet sätt fullständig i och med att det hela tiden kommer till nya verksamheter på olika platser, den är mer till för att ge en överblick över det som kan förekomma. 4.1 Skogsbruk Inom Malå sameby bedrivs skogsbruk över hela området. Storskogsbrukets tidigare avverkningar av stora sammanhängande områden är till skada för renskötseln under lång tid framöver. Även gammal hänglavsbärande skog är till stora delar försvunna inom samebyn. Detta innebär att det reservbete som hänglaven har utgjort inte längre finns till hands under tider då det är svårt för renarna att nå markbetet. Skogsbruket medför också byggande av skogsbilvägar genom tidigare orörda skogsområden med trafik och annan verksamhet som följer i spåren efter att avverkningarna avslutats. Skogsbruk bedrivs fortgående vilket gör att betesförhållandena förändras allteftersom, vilket kräver att renskötseln idag måste anpassa sig till olika förhållanden inte bara p g a vädrets påverkan på betet utan även med anledning av bl a skogsbruket. I skogsvårdslagen (1979:429) regleras skogsbrukets förhållande till rennäringen. Samråd skall ske enligt 20 i lagen och enligt 24 i förordningen. När tillstånd till avverkning inte får ges och om hänsyn till rennäringen regleras i lagens 21. Om hänsyn till rennäringen beskrivs också i lagens 31 med vidhängande Allmänna råd. Slutavverkning får flera olika effekter på renskötseln. Vegetationens sammansättning förändras då gräsväxter och lövträdsplantor bl a slår ut lav. I och för sig ökar tillväxten av kruståtel (sia) som är ett begärligt renbete under sommaren, hösten och förvintern men laven, som är det huvudsakliga vinterbetet, försvinner under lång tid framöver. På stora kalytor packas snön hårdare än på andra ställen och det gör det svårt för renen att gräva efter föda. Under barmarkstiden kan det vara svårt att komma åt betet på grund av skogsavfall som ligger kvar efter en avverkning. Slutavverkning på flyttvägar medför stora svårigheter för renskötarna att flytta med renhjorden samlad över området. Naturliga samlingsställen och rastbeten kan försvinna vilket minskar betes- och vilomöjligheterna för renen under den redan påfrestande flyttningen. Svårigheterna finns kvar under lång tid eftersom det är svårt att flytta med renhjorden samlad genom en tät ungskog. 19

20 Markberedning följer ofta efter slutavverkning, vilket dels förstör lavbetet för lång tid, dels minskar framkomligheten. Den värsta är plöjningen trots att det lyckligtvis har ersatt harvning, högläggning eller bränning. Ur rennäringssynpunkt är bränning bäst eftersom den ger bra återväxt av gräsarter och lövträd. På lavmarker är all markberedning av ondo. Betet förstörs till stor del och om marken är snötäckt stannar inte ens renarna och försöker gräva. Avverkning av hänglavsbärande skog. Hänglavsområdena återfinns oftast i höst- och vårbeteslanden. Under våren, då snöförhållandena gör att markbetet inte är tillgängligt, utgör hänglaven det enda naturliga betet. Om tillgången på hänglavsbetet blir för litet återstår stödutfodring. Detta innebär stora insatser för renskötarna både vad det gäller ekonomiska och personella resurser. Då renen under våren ofta har nedsatt kondition kan det vara svårt att samla och hålla ihop en renhjord för utfodring. Vid röjning lämnas avfall oftast kvar på marken. Framkomligheten och möjlighet till bete för renarna försvåras därför de närmast efterföljande åren. Röjning gynnar dock tillväxten av lav. Vid gallring tas gallringsvirket tillvara även om riset blir kvar, vilket på sikt kan förbättra betet (lavtillväxten ökar) och underlätta flyttning genom området. Gödsling påverkar växtligheten genom att mängden lav minskar till förmån för bärris och gräs. Dessutom undviker renen att beta på gödslade områden under de närmaste tio åren. Det kan till och med vara svårt att flytta med en renhjord över ett nygödslat område. Skogsbilvägarna styckar sönder sammanhängande betesområden i mindre delar och det gör att renarna sprids över ett större område. Renen följer gärna plogade vägar och skoterspår på oplogade vägar, vilket kan göra att de leds ut ur betesområdet. Vägarna kan också i vissa fall ha sina fördelar för renskötarna vid t ex stödutfodring i fält. 4.2 Turism Fritidsaktiviteterna har en tendens att etableras alltmer utanför samhällena med skoteråkning, skidspår och andra turistaktiviteter vilket medför bl a att vinterbetesområden beskärs och ger mindre utrymme för betesgång i lugn och ro. Även jakt med lös hund förorsakar störningar på betande renar. Jakten förekommer även under tiden då samlingsarbeten pågår under hösten. Störningar från jägare och hundar kan försaka stora skador bl a i form av merarbete vid samlingsarbetet och onödig spridning av renarna. Problemen verkar också öka i takt med tillkomsten av FVO och nya VVO dessa kräver att samebyns jaktmark och fiskevatten skall ingå. 4.3 Bebyggelse industrier Byggnads- och anläggningsarbeten vid eller på områden som renskötseln har ett kontinuerligt behov av, ger konsekvenser för både renarnas betesro, avskurna eller starkt påverkade flyttningsvägar samt direkta förluster av renbetesland. Intrång av detta slag är 20

21 vanliga och sker på ett smygande sätt som under en längre period innebär stora arealförluster för rennäringen. Exempel på exploateringar är bl a flygfält, vägar, järnvägar, industrietableringar, gruvor, turistanläggningar, m m. 4.4 Vattenkraft Utbyggnaden av Skellefteälven har medfört bl a betesförluster och svårigheter att genomföra förflyttningar i anslutning till älven. Även fisket för samebyns medlemmar har påverkats negativt. 4.5 Vindkraft Under senare år har utbyggnad av vindkraftverk blivit aktuellt i Västerbottens län, vindkraftverken kan förekomma i mindre grupperingar om några stycken till hela vindkraftsparker. Vindkraftverk kan vålla problem för samebyn genom att aktiviteten i samband med uppbyggnad och senare kontroll av vindkraftverken kan störa renarna. Det leder också till en fragmentering av betesområdet vilket gör att renskötselarbetet försvåras vid både flytt och daglig tillsyn. 4.6 Gruvor Inom hela Västerbottens län är gruvnäringen under expansion, det finns idag ett trettiotal beviljade bearbetningskoncession på gruvor i länet. Gruvverksamhet medför i allmänhet att stora naturområden tas i anspråk, det är bl a sildammar, vägar, diken och stängsel som kan medföra att betesområden, strategiska platser och flyttleder försvinner eller blir obrukbara under en lång tid framöver. Föroreningar kan orsaka att marken blir obrukbar med avseende på betet. Det kan alltså vara svårt att helt återställa ett område ur renskötselsynpunkt efter avslutad gruvverksamhet. Aktiviteten i och omkring gruvan (sprängningar etc.) kan också medföra att renarna skyr områden som ligger i direkt eller nära anslutning till gruvan. Förutom markbortfallet, ökar också trafiken på vägarna i området i och med transporter till och från gruvan, vilket kan medföra en ökning i antalet påkörningsolyckor. Gruv- och prospekteringsverksamheten har varit och är omfattande inom samebyns marker vilket har varit till nackdel för rennäringen. Områden som gått förlorade för rennäringen är bl a gruvområdena i Kristineberg, Adak, Näsliden och Rackejaur. Samebyn lägger också ner mycket arbete tillsammans med gruvnäringen för att näringarna ska kunna anpassas till varandra och till de nya situationer som uppkommer. 4.7 Täktverksamhet Täktverksamhet medför i allmänhet att stora naturområden tas i anspråk, det är bl a sildammar, vägar, diken och stängsel som kan medföra att betesområden försvinner eller att flyttleder avstängs förutom själva täkten i sig. Hedmarker är normalt bärare av goda 21

22 lavbetesmarker. Det innebär också att dessa marker är begärliga för etablering av grustäkter vilket naturligen inte kan kombineras. Samebyn har på detta sätt gått miste om goda betesmarker på många olika ställen över hela området. Problemen med tung trafik i samband med täktverksamhet är mycket stora inom samebyn. 4.8 Jordbruk Jordbruket medför en del klagomål på betande renar i vissa områden. Samebyn gör dock stora ansträngningar att driva bort renar om de befinner sig på odlingar eller liknande. Jordbrukets expansion har dock avstannat vilket har gjort att den inte medför ökade besvärligheter pga detta. 4.9 Andra samebyar På senare tid har andra samebyar utnyttjat statens beslut att gränser skall omförhandlas vart femte år genom att inte förlänga gränsbeslut vilket för Malå sameby har inneburit att en annan sameby har krävt en justering av vinterbetesgränsen från urspurnglig sträckning till att gå norrut mot Skellefteälv, konsekvensen av detta är att Malå och Maskaure samebyar skulle komma att förlora allt vinterbete och därmed inte längre skulle kunna existera som samebyar. En annan konsekvens är att andra samebyar, genom att skapa ett gränslöst system med hjälp av lagen, kan låta sina renar beta på vinterbetesområden där andra samebyar normalt har sina vinterbeten vilket i sig skapar en osäker situation där samebyarna inte längre kan vara säker på att renarna har vinterbete. 22

23 Bilaga 1 Förteckning över svåra passager Områdena är numrerade på kartan. Nr Beskrivning 1 Över bäcken pga täkt 2 3 Över bäcken, pga terrängen måste flytt ske via vägen 4 Pga passage över Malån 5 6 Svår terräng och vattendrag 7 8 Väg och bebyggelse samt smal terräng 9 Väg 10 Vattendrag 11 Trafik 12 Pga passage över Storbäcken 13 Väg 14 Gruva, bebyggelse och contortaplanteringar 15 Väg 16 Pga vattendrag. Enda möjliga överfarten är över holmen 17 Väg, terräng, tjärnar och bebyggelse 18 Vattendrag, Malån 19 Vattendrag 20 Väg 21 Väg och dålig is på Mellanån 22 Svår passage vid flytt över sjön på våren 23 Svår passage vid flytt över sjön på våren 24 Pga väg, vattendrag och golfbana 25 Svaga isar vid Bjurbergsforsen 26 Vägar,bäckar, bebyggelse och eljusspår 27 Väg och järnväg 28 Väg och järnväg 29 Väg och järnväg 30 Väg, järnväg och Risån 31 Järnväg 32 Bureälven 33 Vattendrag, Tvärån 34 Väg 35 Väg ovh vattendrag 36 Väg och bebyggelse 37 23

24 38 Väg och bebyggelse 39 Väg och bebyggelse 40 Väg, bebyggelse och Bureälven 41 Väg 42 Bureälven, svaga isar 43 Passage över E4 vid Ånäset 24