Västra Eds gamla kyrkogård Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/ begravningsplatser i Linköpings stift 2004

Transkript

1 Västra Eds gamla kyrkogård Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/ begravningsplatser i Linköpings stift 2004 Västra Eds gamla kyrkogård (KI Västra Ed 228) Västra Eds-Ukna- Loftahammar församling Linköpings stift Kalmar län

2 Innehåll INLEDNING 3 Bakgrund 3 Syfte 3 Kulturminneslagen och Begravningslagen 3 Kulturhistorisk bedömning 4 Inventeringens uppläggning och rapport 4 Linköpings stift, Kalmar län en kort historik 4 Kort kyrkogårdshistorik 5 VÄSTRA EDS GAMLA KYRKOGÅRD 6 Sockenbeskrivning 6 Kyrkomiljön 7 Kyrkan 7 Kyrkogårdens historik 7 Beskrivning av kyrkogården idag 8 Beskrivning av enskilda kvarter/områden med kulturhistorisk bedömning 11 KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET 16 SAMMANFATTANDE KULTURHISTORISK BEDÖMNING FÖR VÄSTRA EDS GAMLA OCH NYA KYRKOGÅRD 17 ARKIV OCH LITTERATUR Bilagor: Kulturminneslagen 2

3 INLEDNING Bakgrund Ur kulturhistorisk synpunkt är kyrkogårdar och begravningsplatser bärare av en stor mängd information och platserna ger anledning till frågor av olika slag. Vad är typiskt för våra kyrkogårdar när det gäller vegetation, omgärdningar, gångar, gravvårdar m m och finns det några regionala skillnader? Vad har varit gängse bruk under olika tider och vad kan vi få för historisk information bara av att gå på en kyrkogård? Med utgångspunkt i behovet av att förbättra kunskapen om våra kyrkogårdar och begravningsplatser genomförs en stiftsövergripande kulturhistorisk inventering. På uppdrag av Linköpings stift utför Kalmar läns museum inventeringen av kyrkogårdar/begravningsplatser inom stiftets del av Kalmar län. Arbetet bekostas av medel från den kyrkoantikvariska ersättningen och påbörjades under år Projektet beräknas vara avslutat vid utgången av år Inventeringen berör de till Svenska kyrkan hörande kyrkogårdarna/begravningsplatserna som omfattas av kulturminneslagen. Lagen gäller de begravningsplatser som är tillkomna före utgången av år 1939 och ytterligare några som skyddas genom särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Denna rapport utgör en delrapport i inventeringen vars resultat kommer att sammanställas och analyseras i en stiftsövergripande rapport. Syfte De stiftsövergripande inventeringarnas syfte är: - att lyfta fram och öka förståelsen för kyrkogårdarnas och begravningsplatsernas kulturvärden och att främja kontakterna mellan kyrkan och kulturmiljövården - att skapa ett underlag för församlingarnas/samfälligheternas planering och förvaltning av kyrkogårdarna/begravningsplatserna och för vård- och underhållsplaner - att sammanställa ett enhetligt och tillgängligt kunskapsunderlag med beskrivning av och historik för den enskilda kyrkogården/begravningsplatsen samt en bedömning av de kulturhistoriska värdena. Inventeringen blir samtidigt en samlad dokumentation och överblick av kyrkogårdar/begravningsplatser i stiftet från 2000-talets första decennium. - att skapa ett underlag för handläggning av kyrkoantikvariska ärenden och för bedömning av var det är särskilt viktigt att stödja insatser med kyrkoantikvarisk ersättning. Kulturminneslagen och begravningslagen Enligt Lag om kulturminnen m m (SFS 1988:950) skall Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas. Tillstånd måste sökas hos länsstyrelsen för att göra väsentliga förändringar på kyrkogården. (Se vidare i bilaga om Kulturminneslagen). Begravningslagen (SFS 1990:1144). anger att en gravvård ägs av den som betalar gravrättsavgiften. När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras bort utan upplåtarens medgivande. När gravrätten upphör har ägaren rätt till gravvården. Om gravrättsinnehavaren inte vill gör anspråk på gravvården inom 6 månader tillfaller gravvården upplåtaren, alltså församlingen. Vidare säger lagen: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av annat skäl 3

4 bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på platsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Kulturhistorisk bedömning Alla gravvårdar bär på sin historia och kan berätta om en person, en familj, stilhistoria och begravningstraditioner. I rapporten anges exempel på typer av gravvårdar som utifrån skilda kriterier bedöms som kulturhistoriskt värdefulla. Generellt gäller att ålderdomliga gravvårdar från tiden fram till 1850 bör föras in i kyrkans inventarieförteckning Detta gäller även gravstaket och gravvårdar i gjutjärn och smidesjärn liksom äldre vårdar av trä. Många andra gravstenar har också ett kulturhistoriskt värde som kan kopplas till gravvårdens utförande - material, konstnärligt utförande eller till en person- lokal/personhistoriskt värde. Inventeringen omfattar i första hand enbart gravvårdar ute på kyrkogården. I flera kyrkor finns det dock gravvårdar som förvaras i kyrkan eller i lokal i anslutning till kyrkan. Ofta har dessa ett stort kulturhistorisk värde och bör tas med i kyrkans inventarieförteckning. Den kulturhistoriska bedömningen görs utifrån principer som tagits fram av och fortlöpande diskuteras med representanter för Linköpings stift, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, och Östergötlands län samt länsmuseerna i Jönköpings och Östergötlands län. En kulturhistorisk bedömning är aldrig definitiv utan hela tiden föremål för omvärderingar. Vid bedömningen tas hänsyn till varje enskild kyrkogårds egna värden, men också till värden i förhållande till andra kyrkogårdar i stiftet och övriga landet. Inför varje planerad förändring skall tillstånd inhämtas från länsstyrelsen och varje ärende behandlas där från fall till fall. Den kulturhistoriska bedömningen utgör underlag för beslut om vilka åtgärder som kan vara berättigade till kyrkoantikvarisk ersättning. Inventeringens uppläggning och rapport Rapporten består av en historik över kyrkogården samt en beskrivning i ord och bild av kyrkogården som helhet och de olika kvarteren/områdena. En kulturhistorisk bedömning görs av varje kvarter/område samt över kyrkogården i dess helhet. Arbetet har varit uppdelat i en fältdel med inventering och fotografering samt en arkivgenomgång. De aktuella arkiv som gåtts igenom har främst varit länsmuseets topografiska arkiv och Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Uppgifter har vidare hämtats från aktuell litteratur däribland hembygdslitteratur. I viss mån har lantmäteriets handlingar och kartor nyttjats. De i rapporten redovisade arkivuppgifterna utgör en sammanfattning av genomgångna arkiv och ska inte ses som inte en komplett beskrivning av händelser i kyrkogårdens utveckling. Arbetet inkluderar en omfattande fotodokumentation varav endast en mindre del är presenterad i rapporten. Delar av inventeringsmaterialet görs tillgängligt via Kulturmiljövårdens bebyggelseregister, ett informationssystem som förvaltas av Riksantikvarieämbetet ( Fältarbetet och rapporterna har utförts av antikvarier Magnus Johansson, Magdalena Jonsson och Liselotte Jumme vid Kalmar läns museum. Rapporterna finns tillgängliga på Linköpings stift, Länsstyrelsen i Kalmar län, Kalmar läns museum samt på respektive kyrklig samfällighet. 4

5 Linköpings stift, Kalmar län en kort historik Linköpings stift bildades i början av 1100-talet och omfattade då Småland, Öland och Gotland. Ur Smålandsdelen bildades 1163 Växjö stift. Sin nuvarande omfattning erhöll Linköpings stift 1603, då södra delen av Kalmar län och Öland avskildes och bildade Kalmar stift, senare 1916 tillfört Växjö stift. Under medeltid utgjordes Småland av ett tiotal små folkland i gränsområdet mellan västra och östra Götalands slättbygder i norr och de gammaldanska landskapen vid rikets gräns i söder. Kust- och inlandsbygder var glest befolkade och politiskt tycks området ha varit svagare knutet till det svenska riket än övriga landskap. Först i slutet av 1200-talet började området framträda i rikspolitiskt sammanhang. De tidigmedeltida kyrkorna var oftast små enkla träbyggnader utan torn. Först under senare del av medeltiden började man bygga av sten, vilket krävde helt annat kunnande och en större ekonomisk insats. I de förhållandevis fattiga smålandssocknarna fortsatte man dock traditionen att bygga i trä. De stenkyrkor som uppfördes var få och tillkom i huvudsak i de rikare bygderna. Någon större byggverksamhet förekom inte under senmedeltiden och århundradena därefter. I stort stod kyrkorna kvar orörda sånär som på nödvändiga underhållsarbeten och reparationer i samband med krig och annan skadegörelse. En kraftigt växande befolkning och nya idéströmningar om gudstjänstrummets utformning skapade under och 1800-talen nya behov. Nu raserades, med några få undantag, flertalet av de gamla otidsenliga kyrkorna och de som blev kvar utsattes för omfattande omoch tillbyggnader. I en kunglig förordning 1776 föreskrevs att de nya byggnaderna skulle uppföras i sten, vilket också bidrog till att äldre träkyrkor dömdes ut och ersattes. Många av de nya kyrkorna ritades av tidens mest framstående arkitekter knutna till det av Kungl. Majt. inrättade Överintendentämbetet, vars uppgift var att granska förslagen till de stora, ljusa och luftiga kyrkorummen utformade enligt den nyklassicistiska tidsandan. För kyrkorna innebar 1800-talets senare del och tidigt tal en restaurerings- och ombyggnadsperiod, där nyklassicismens rena formspråk övergavs för skiftande stilimiterande ideal. Med alla medel försökte man anpassa såväl gamla som nya kyrkor till de nya idéerna nygotik, nyrenässans och nybarock. Nya liturgiska och funktionella krav och nya smakriktningar har därefter fortsatt att förändra kyrkorummen in i vår tid. Linköpings stift omfattar idag Östergötlands län, nordöstra delen av Jönköpings län och norra delen av Kalmar län. Kalmar läns del består av Norra och Södra Tjusts kontrakt samt Sevede- Aspelands kontrakt. Här finns omkring 35 kyrkor och 42 begravningsplatser anlagda före 1940 och skyddade enligt lagen om kulturminnen (SFS1988:950). Av dessa är Pelarne (trä) och S:ta Gertrud i Västervik (sten), Tveta (sten/trä), och Törnsfall (tegel/sten) till ursprung bevarade medeltida kyrkor. Kort kyrkogårdshistorik En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så vis att den ligger i direkt anslutning till en kyrkobyggnad. En begravningsplats rymmer ofta ett kapell inom sitt område. I förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar. Kristendomens införande innebar bl a att bränning av kroppar förbjöds. Länge begravdes människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt högre utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogårdens område delades först upp mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligen av ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen i form av stenkors, tumbor och hällar stod uppställda. Enklare människors gravar kunde markeras av en liten kulle eller 5

6 ett träkors. Kyrkogården omgärdades vanligen av träbalkar med spåntak. I mitten av talet kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren som man då kallade den, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, alltså kallmurade. I början av 1800-talet tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på många sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till. Många kyrkogårdar lämnades vind för våg, murar revs och djuren betade fritt i markerna. Först under 1700-talet började man visa mer intresse för kyrkogårdarnas vård och utformning. Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700-talets slut ökade protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag, speciellt sommartid. År 1815 beslöt Sveriges riksdag om att begravningsplatser skulle anläggas utanför städer och byar, också det av hygieniska skäl. I bland annat Västervik och Kalmar finns sådana begravningsplatser. Först efter 1815 blev det också mer allmänt förekommande med genomgripande planläggning av kyrkogårdarna med gångsystem och planteringar. Det blev också allt vanligare med planteringar av träd kring kyrkogården, sk trädkrans. Genom 1815 års förordning förbjöds definitivt begravningar inne i kyrkan. Kyrkogårdar och begravningsplatser uppdelades i områden där den dödes familj fick köpa gravplats, och områden som var gratis. Dessa senare områden kallades vanligen allmänna linjen. Här begravdes människor i den ordning de avled. Det innebar bl a att äkta makar inte blev begravda bredvid varandra. Under 1800-talets senare hälft blev det allt vanligare för samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats och påkostad gravvård. Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer påkostade. Vid ungefär samma tid började man anlägga kyrkogårdar med en mindre strikt utformning, än den tidigare, och med ett mer naturinspirerat utseende. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena, bl a tillkom många skogskyrkogårdar. I och med att man började använda moderna maskiner har skötseln av kyrkogårdarna delvis förändrats. Tidigare grusgravsområden har såtts igen och staket och andra detaljer har tagits bort för att underlätta arbetet. Under de senaste decennierna har minneslundar tillkommit på nästan samtliga kyrkogårdar. VÄSTRA EDS KYRKOGÅRD Linköpings stift Fastighetsbeteckning: Ed 1:49 och Ed 7:1, Västra Eds socken, Västerviks kommun, Norra Tjust härad, Kalmar län, Småland. Befolkningstal: 1876: 3661 inv, 1900: 3328 inv, 1931: 2666 inv, 2003: 906 inv Sockenbeskrivning Västra Ed ligger i norra delen av Västerviks kommun. Socknen är mycket gammal. Den första stenkyrkan uppfördes på 1100-talet och ersatte då en träkyrka vars byggår är okänt. I området finns gott om lämningar från samtliga förhistoriska epoker i form av lösfynd och gravar. Socknen är främst känd som en stormannabygd under medeltiden. Bl.a. ägdes gården Vinäs under slutet av 1300-talet av Bo Jonsson Grip som gjort sig känd i historien för sitt omfattande gårdsinnehav. Genom området gick, innan landhöjningar och sjösänkningsföretag, vattenvägen från kusten in i landet. Man kunde med båt ta sig ända till Linköping. Där sjöarna skildes åt av smala landremsor drogs båtarna på stockar. Ed betyder just landet mellan två vatten. Ursprungligen var sockennamnet Ed men 1884 delas socknen i Västra och Östra Ed. Utskeppningshamn hade socknen i Helgenäs. I nordvästlig-sydöstlig riktning sträcker sig Edsdalen som går upp i Uknadalen. Här finns socknens bördigaste jordbruksmark. Jordbruk 6

7 har tillsammans med skogsbruk och fiske varit viktiga näringar. Socknens areal av jorbruksmark ökades väsentligt under 1800-talet då flera sjösänkningsprojekt genomfördes. I socknen finns flera herrgårdar, förutom Vinäs, även Hellerö, Bällsjö, Forsby, Marieholm, Bankestad och Eds säteri. De största byarna är Vråka, Hulta, Grötebo, Nocketorp, Björka, Härnum, Blidstena och Olserum. År 1670 grundade Abraham Parment ett järnbruk i Ed. Det byggdes ca en kilometer norr om kyrkan och blev en viktig arbetsplats för socknens innevånare. När järnbruken hamnade i kris under slutet av 1800-talet byggdes bruket om till cellulosafabrik. Fabriken grundades av Alfred de Maré. År 1992 gick fabriken i konkurs och Västra Eds tid som bruksort var över. Kyrkomiljön Västra Eds kyrka är belägen på högsta delen av en ås vid sydöstra spetsen av Storsjön. Intill kyrkan går vägen från E 22:an mot Ukna. Denna väg kantas fram till Edsbruk av en vacker allé. Vägen delar den gamla kyrkogården och den nya. Söder om kyrkan finns en del bostadshus, Ringeltaubska skolan, som byggdes av en av brukets ägare, ålderdomshem samt församlingshem. Brukssamhället med fabrik, arbetarbostäder och egnahems områden ligger norr om kyrkplatsen. Kyrkan Västra Eds första kyrka ska ha varit en träkyrka. När den byggdes och var den låg är inte känt. På 1100-talet uppfördes den stenkyrka som kom att användas fram till mitten av 1800-talet. Den byggdes om vid flera tillfällen men först på 1850-talet började församlingen diskutera uppförandet av en helt ny kyrka. Nya kyrkan ritades av professor Albert Törnqvist och byggnaden stod klar Törnqvist var inspirerad av äldre stildrag och Västra Eds kyrka har ibland kallats en arkitektonisk tidsspegel. Den nya kyrkan byggdes en bit söder om den gamla kyrkan och placerades därmed högre i landskapet. Placeringen och orienteringen av kyrkan styrdes av landsvägens sträckning. Det gjorde att kyrkan blev felvänd med tornet i öster och koret i väster. Kyrkan är treskeppig och försedd med korsarmar i norr och söder. Interiört är kyrkan ljus och luftig. De fasta inventarierna är från kyrkans tillblivelsetid. Den största förändringen som genomförts i kyrkorummet är läktarunderbyggnaden i södra korsarmen. Kyrkogårdens historik GAMLA KYRKOGÅRDEN Västra Eds gamla kyrkogård togs i bruk redan under medeltiden. De äldsta gravvårdarna som är bevarade finns i ruinen efter den gamla kyrkan. Här finns flera hällar från och talen. På kyrkogården finns också fyra smidesvårdar uppställda. Flera smidesvårdar från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet förvaras också i nya kyrkans sanctuarium. De vittnar om bruksorten Västra Ed och utgör exempel på en typ av vårdar som var vanliga just i anslutning till bruksorter. Företeelsen kom troligen till Sverige med invandrade arbetare. I kvarter C och D finns de äldsta vårdarna som står på sina ursprungsplatser. Detta stämmer väl med de uppgifter man kan få fram från den äldsta kända kartan över Västra Eds gamla kyrkogård från Kartan visar hur kyrkogården utvidgats i slutet av 1800-talet och att den äldsta kyrkogården sträckte sig runt hela kyrkan men att de största ytorna fanns söder, väster och norr om kyrkan. Dessa områden motsvarar idag kvarter A och delar av kvarter B, C och D. Enligt handlingarna ska denna kyrkogård ha varit omgärdad av en kyrkobalk. Vid en utvidgning 1883 tillfördes ett område öster om kyrkan vilket idag i det närmaste motsvaras av kvarter B. Anledningen till att kartan upprättades var ytterligare en utvidgning Då fick 7

8 församlingen köpa mark norr och öster om kyrkogården av Alfred de Maré. Församlingen betalade 500 kronor för 49 ar (0,49 hektar) samt upplät fri gravplats åt ägare till Eds bruk. Trots att den gamla kyrkan togs ur bruk fortsatte man att använda och till och med utvidga den gamla kyrkogården. Fotografier från tidigt 1900-tal visar att kyrkogården då till stora delar rymde vårdar av trä med olika utformning. Dagens gångsystem är ett resultat av senare tiders förändringar. Här bör också ha funnits fler grusgravar än idag men också dessa har såtts igen. Under hela 1900-talet fortsatte man att bruka gamla kyrkogården. År 1984 togs en ny del av gamla kyrkogården i bruk. Området ligger i kyrkogårdens nordöstra hörn och omfattar stora delar av kvarter E. Vid detta tillfälle utfördes en arkeologisk undersökning av platsen. Man fann en kristen dubbelgrav i norra delen av området. Dessutom visade undersökningen att rasmassor från den gamla kyrkan använts för att plana av platsen. Planen för det nya gravsättningsområdet ritades av trädgårdskonsulent Alf Sandell, Östergötlands läns hushållningssällskap. Det senaste tillskottet på gamla kyrkogården är en minneslund mellan kvarter E och B. Den anlades år NYA KYRKOGÅRDEN Västra Eds nya kyrkogård har togs i bruk någon gång kring Kyrkogården är uppbyggd enligt klassicistiska grundprinciper med en tydligt markerad huvudgång med tväraxlar och regelbundna och strikt ordnade kvarter. Flertalet av gravplatserna på kyrkogården är köpegravar men här finns också ett välbevarat linjegravsområde i kvarter I. Detta område rymmer flera av kyrkogårdens äldsta gravvårdar samt ett antal trävård. Grusgravar var tidigare en vanlig företeelse på nya kyrkogården och i anslutning till gångarna och i västra delen av kvarter IV finns flera grusgravar kvar. Se vidare rapport över Västra Eds nya kyrkogård. Beskrivning av kyrkogården idag Allmän karaktär Kyrkogården domineras av den ålderdomliga ruinen. Inne i denna finns ett antal gravhällar, som tidigare legat infällda i golvet. Gamla kyrkogården omger ruinen av Västra Eds gamla kyrka. Gravsättning har aldrig upphört i området men man har nu planlagt delar av det för nya gravplatser. Detta gäller i viss mån kvarter C och D men framförallt det helt ny kvarter E. Här har endast en gravsättning skett år Området har dock förberetts med gräsmattor och häckar av måbär. En del av kvarteret i nordost används idag som utrymme för komposter. Eftersom endast en gravsättning skett kommer kvarteret inte att beskrivas ytterligare i rapporten. Norr om ruinen sluttar området kraftigt mot norr vilket ger en vacker utsikt från området. I förlängningen av kyrkoruinens norra korarm är Götherhielmska gravkoret byggt I östra delen av gamla kyrkogården finns en nyligen anlagd minneslund och i norr platser för urnor. 8

9 A C D B E N Gravkarta över Västra Eds gamla kyrkogård Omgärdning: I söder: Häck av häckoxbär. Enstaka äldre och yngre lindar. I norr: Häck av häckoxbär i öster. Längst i väster en kort, hög granhäck. I häckarna och glappet mellan häckarna står ett antal lindar av varierande ålder. I öster: Häck av häckoxbär. Enstaka äldre almar och lindar. I väster: Häck av alm som i norr är gles. Enstaka äldre lindar och almar. Ingångar I söder: Cementstolpar. Grind saknas Vegetation Omgärdning: Häckoxbär, alm och gran Trädkrans: Lind och alm Övrigt: Enstaka äldre askar, lindar och tujor Se vidare i de enskilda kvartersbeskrivningarna. Gångsystem Gångar av fint grus omger ruinen. En gång av grus löper också längs med kyrkogårdens gräns i söder, öster och i väster fram till kvarter C. Grusgångar omsluter också kvarter E och minneslunden samt genomkorsar kvarter A. Alla är belagda med samma finkorniga grusmaterial. Ett antal gångar har såtts igen. 9

10 Ingång till gamla kyrkogården från sydväst. (KI Västra Ed 167) Gravvårdar uppställda i västra Eds kyrkoruin. (KI Västrra Ed 185) Gravvårdstyper P.g.a. att området har använts under en mycket lång tid finns här många olika typer av vårdar som representerar olika tidsperioder. Intrycket av kyrkogården domineras dock av de höga vårdarna i framförallt kvarter A, C och D. Gamla kyrkogården kan uppvisa flera ålderdomliga gravvårdar framförallt i kvarter C och D där kyrkogårdens äldsta vårdar finns. I kvarter C finns en kalkstenshäll från 1773 samt två gjutjärnsvårdar från 1830-talet. Stående kalkstensvårdar från andra halvan av 1800-talet finns i kvarter C och D. Gravvårdar från slutat av 1800-talet och början av 1900-talet finns spridda i samtliga kvarter utom E. Stenmaterialet skiftar men domineras av svart granit. Grusgravar, ibland med omgärdning, finns i samtliga kvarter utom E. I kvarter D finns rester av ett gammalt linjegravsområde. Längs med gången till kyrkoruinens ingång har fyra äldre smidesvårdar placerats. De har ursprungligen varit sex stycken, men två stals för några år sedan. Minneslund Minneslunden är placerad mitt i gamla kyrkogårdens östra kant och belagd med smågatsten. Genom minneslunden går en med smågatsten belagd gång. I det stensatta området finns två grusbelagda rundlar för blommor och ljus samt en rundel med naturstenar. En av dessa är högre och har ett inbyggt vattenspel. Två bänkar finns. Platsen avskärmas i söder av en almhäck. Tre nya lönnar har planterats som ersättning för gamla träd som man har tagit ner. Byggnader Ruinen efter Västra Eds gamla kyrka ligger omgiven av den gamla kyrkogården. De äldsta delarna av gamla kyrkan byggdes troligen redan under 1100-talet. Kyrkan övergavs på talet då den nya kyrkan stod färdig. År 1867 beslutade kyrkostämman att göra en ruin av den gamla kyrkan. Taket sprängdes bort och jord lades på murarna. En hel del värdefulla inventarier skänktes till Vitterhetsakademin men många blev också liggande kvar i ruinen. En del av dessa förvaras idag i nya kyrkans sanctuarium. Ruinen renoverades I förlängningen av kyrkoruinens norra korsarm byggdes 1760 det Giöterhielmska gravkoret. Familjen tillhörde en av socknens mest prominenta släkter. En F. I. Giöterhielm och hans hustru donerade 1762 en mycket dyrbar dopskål i förgyllt silver tillverkad av norrköpingsmästaren Jören Heronymi Bernegau till kyrkan. Gravkoret har restaurerats 1933, 1963 och Gravkoret är åttkantigt med slätputsad fasad och tak av koppar. 10

11 Beskrivning av enskilda kvarter Kvarter A Allmän karaktär Kvarteret omfattar 81 gravplatser och är beläget i kyrkogårdens sydvästra hörn. Det nås via grusgångarna från kyrkogårdens entré. Området har tidigare varit belagt uteslutande med grus men en del av dess har såtts in med gräs. Kvarterets äldsta grav är från 1901 och den senaste gravsättningen har skett Det är dock gravvårdar från och 20-talet som dominerar och därefter har enstaka gravsättningar skett i familjegravar. Samtliga stenar är vända mot öster. Titlar är relativt vanligt. Här finns flera med titeln hemmansägare men också två folkskollärare, två handlanden, skogsförvaltare, nämndeman, lantbrukaren, skräddare och rusthållare. På flertalet gravar anges den dödes hemort. Gravvårdstyper Gravvårdarnas form och material skiftar men intrycket av området domineras av ett antal äldre höga stenar i svart granit. Flera gravplatser är försedda med omgärdning. Vanligast är en stenram men här finns också tre järnstaket, några häckomgärdade gravplatser samt en med kedja mellan pollare. I några fall har uppgifter om de gravsatta huggits in i stenramen. Vid flera grusgravar har dock stenen tagits bort. En sten har återanvänts genom en ny inskription på baksidan. Kulturhistorisk bedömning Utmärkande för kvarteret är de höga stenarna från 1910-och 1920-talen i svart granit. Till karaktären bidrar också de olika omgärdningarna och grusmaterialet. Kvarteret har brukats under lång tid. Nya gravsättningar och gravvårdar har utformats på ett sådant sätt att kvarteret behållit sin karaktär. Detta bör man göra även fortsättningsvis. De grusgravar som finns kvar i kvarteret är kulturhistoriskt värdefulla och bör bevaras. Detta gäller också de omgärdningar som finns. Gjutjärnsstaketen ska uppföras på kyrkans inventarieförteckning. I de grusgravar som saknar vård kan ny gravsättning ske. Se vidare i den kulturhistoriska bedömningen för hela kyrkogården. Gamla kyrkogården, kvarter A från väster (KI Västra Ed 194) Gravplats omgärdad av gjutjärnsstaket och med gravvård av infälld kopparplåt. Kvarter A. (KI Västra Ed 195) 11

12 Kvarter B Allmän karaktär Kvarteret omfattar 98 gravplatser men är inte helt fullbelagt. Flera stenar har också tagits bort i raderna. Fyra rader i kvarterets centrala delar är ryggvända i öst-västlig riktning men saknar rygghäck. Övriga gravar är i östra delen vända mot öster och i västra delen mot väster beroende på gångarnas sträckningar. Den äldsta gravvården är från 1883 men gravsättningar har företagits så sent som Kvarteret är åldersmässigt mycket splittrat men en viss tyngdpunkt kan anas kring och 1980-talet. Titlar är ovanligt men sadelmakare, arkitekt och konstnär samt hemmansägare förekommer. Gravvårdstyper Eftersom kvarteret är åldersmässigt blandat variera typerna av vårdar. I östra delen finns sex grusgravar, som med ett undantag av en buxbomshäck, omgärdas av stenramar. Ytterligare en grusgrav finns under den stora asken i kvarterets nordvästra hörn. Denna är omgärdad av ett gjutjärnsstaket men saknar gravvård. Kulturhistorisk bedömning Kvarter B utmärks framförallt av sin stora variation av begravningsskick och gravvårdar. Grusgravarna har här liksom i övriga kvarter ett kulturhistoriskt värde liksom gjutjärnstaketet som ska införas på kyrkans inventarieförteckning. De äldre vårdarna visar på ett långt brukande och är viktiga för att visa på kvarterets historia. Se vidare i den kulturhistoriska bedömningen för hela kyrkogården. Kvarter C Allmän karaktär Kvarteret omfattar 55 gravplatser för kistbegravningar och 70 platser för urngravar. Kvarteret ligger i kyrkogårdens nordvästra hörn och sluttar mot norr. Gravvårdarna är vända mot öster. I området som planlagts för urngravar har endast en nedsättning gjorts. Kvarteret har använts under en mycket lång tid. Den äldsta gravvården är en kalkstenshäll från 1773 och den yngsta är urngraven från Flest antal gravar är från perioden I kvarteret är flera av socknens prominenta personer begravda. Här finns flera ålderdomliga gravvårdar. Titlar som förekommer är friherre, överste, major, godsägare, riddare av Nordstjärneorden, disponent, biskop, prost, brukskassör, handlanden, hemmansägaren och skomakare. I de flesta fall anges hemorten. Gravvårdstyper Eftersom kvarteret använts under en mycket lång tid finns här en stor variation av gravvårdar. Dominansen av äldre gravar ger området ett ålderdomligt intryck. Höjden på de stående vårdarna skiftar och här finns också liggande stenar. Sex gravplatser i kvarterets sydvästra del är belagda med grus. Några av dessa saknar sten men har kvar sin omgärdning. I kvarteret finns tre gravplatser som omgärdas av järnstaket och en med ligusterhäck. Det finns också två gravplatser med stenramar varav en är igensådd med gräs. Två praktfulla gjutjärnskors markerar gravarna över förste expedit:s sekreteraren och riddaren av Nordstjärne Orden O. J. Riesellschöld död 1836 och hans hustru C. S. Född Risell död I kvarteret finns också ett enkelt vitt träkors med emaljskylt, en kalkstenshäll samt en stående kalkstensvård. Övrigt Gravhällen från 1773 har ett tjockt lager med mossa. Detta bör varsamt avlägsnas dock ej med hjälp av kemikalier. Gjutjärnsvårdarna och gjutjärnsstaketet vid makarna Riesellschölds gravplats är i behov av underhåll. 12

13 Gamla kyrkogården, kvarter C från söder (KI Västra Ed 203) Makarna Risellschölds gjutjärnsvårdar från 1836 (KI Västra Ed 204) Kulturhistorisk bedömning Kvarter C är ett av kyrkogårdens äldsta kvarter. Det är framförallt de påkostade gravvårdarna med ålderdomliga stildrag som ger området dess karaktär. De utgör också exempel på olika typer av gravvårdar från mitten av 1800-talet och fram till idag. Grusgravarna som finns i kvarteret har ett kulturhistoriskt värde och bör bevaras eftersom de idag utgör exempel på ett gravskick som är på väg att försvinna. I området har flera prominenta personer begravts vilket gör att här finns ett stort lokal- och personhistoriskt värde. De gjutjärnsstaket och gjutjärnskors som finns ska införas på kyrkans inventarieförteckning. Detta gäller också kalkstenshällen från 1773 samt gravvårdar från mitten av 1800-talet. I de fall gravrätten har gått ut bör församlingen vårda de äldre gravvårdarna. Detta gäller även det vita träkors med emaljskylt som finns i kvarterets nordöstra hörn. Det är ett gott exempel på en äldre typ av gravvård som tidigare var vanlig. De äldre gravvårdarna i södra delen av kvarter C bör få stå kvar och skötas av församlingen i de fall gravrätten har upphört. I de gravplatser som står tomma kan ny gravsättning ske. Se vidare i den kulturhistoriska bedömningen för hela kyrkogården. Kvarter D Allmän karaktär Endast en del av området har en upprättad gravkarta. Denna omfattar 43 gravplatser. Inom kvarteret finns 87 markerade gravvårdar men dessa står i vissa delar mycket glest. I kvarterets västra del finns ett område med äldre familjegravar varav en del är från 1800-talets slut. I öster består kvarteret av ett gammalt linjegravsområde där flera stenar tagits bort. I väster är gravarna vända mot väster. I den östra delen är gravvårdarna vända mot öster. Titlar är vanligast i väster där det finns fyra hemmansägare, två nämndemän samt brukstjänsteman, fältkamrerer, folkskollärare och direktör. I linjegravsområdet finns endast titlarna stångjärnssmed, livgrenadiär och änka. Ortsnamn är vanligt förekommande i hela området. Kvarterets äldsta gravsättning är från 1857 och den yngsta från Det är dock vårdar från som dominerar med inslag av enstaka vårdar från slutet av 1800-talet och enstaka från 1900-talets övriga decennier. I kvarteret växer en gammal alm i sydvästra hörnet samt en grupp med tre höga tujor i linjegravsområdet. 13

14 Gravvård från 1877, kvarter C (KI Västra Ed 239) Gravvård från 1874, kvarter D (KI Västra Ed 212) Gravvårdstyper Längs med den borttagna gången i kvarterets västra del dominerar höga gravstenar. Flera är ålderdomliga till karaktären. Resterna av linjegravfältet domineras av små, stående stenar men här finns också enstaka liggande stenar. Det dominerande gravstensmaterialet är i hela kvarteret svart granit men ett par kalkstensvårdar finns också. Två grusgravar finns i området. Den ena omgärdas av en hög buxbomshäck och den andra av en stenram. Båda är belägna i kvarterets sydvästra hörn. I linjegravsområdet nordöstra hörn står en trävård med emaljplatta. Enstaka stenar berättar om gamla gravsättningar men är av yngre datum. Man har då överfört gamla uppgifter från en äldre sten i samband med att en ny gravsättning har ägt rum. Övrigt Trävården är omgjorda med den gamla vården som förlaga. En av de äldsta stenarna från 1874 har skadats genom att man ristat med ett vasst föremål i textens uthuggning. Kvarter D från söder. (KI Västra Ed 209) Kvarter D och i bakgrunden kvarter C. (KI Västra Ed 210) 14

15 Kulturhistorisk bedömning Kvarter D är tillsammans med kvarter C det område på gamla kyrkogården som rymmer kyrkogårdens äldsta bevarade gravvårdar som står på ursprungsplats. De stora familjegravarna i söder visar på hur gravskicket bland samhällets övre skikt såg ut i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och hur modet när det gäller gravstenar växlat. Dessa gravvårdar bör få stå kvar och skötas av församlingen i de fall gravrätten har upphört. Området utgör också en del av en större helhet tillsammans med de södra delarna av kvarter C. På linjegravsområdet är flera vårdar borttagna. Bevarade linjegravsområden är idag ovanliga på våra kyrkogårdar, i synnerhet sammanhängande områden. Äldre bevarade vårdar bör få stå kvar framförallt där det finns grupper av vårdar. Däremot kan gravsättning ske där vårdarna tagits bort. Det är dock önskvärt att områdets enkla karaktär bevaras. Särskild hänsyn bör tas till kvarterets grusgravar samt den trävård med emaljplatta som finns i kvarterets nordöstra hörn. Se vidare i den kulturhistoriska bedömningen för hela kyrkogården. Kvarter D, linjegravsområdet (KI Västra Ed 215) Gravhällar uppställda i kyrkoruinen. (KI Västra Ed 185) 15

16 KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET Västra Eds gamla kyrkogård är en begravningsplats som använts sedan medeltiden. I kyrkoruinen står gravhällar från och 1700-talen uppställda. Traditionen att begrava inne i kyrkan har rötter i medeltiden men försvann successivt under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. På Västra Eds gamla kyrkogård finns också några exempel på smidesvårdar som i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet kom att bli ett gravvårdsmode som speciellt utmärker de äldre bruksorterna. Den långa sviten av olika stilar och traditioner när det gäller utformningen av gravvårdar fortsätter med vårdarna från mitten av 1800-talet och fram till idag talets och början av 1900-talets påkostade gravvårdarna finns framförallt i kvarter C och D. Här står också de trävårdar som finns bevarade på kyrkogården. Kyrkogården rymmer också grusgravar som i flera fall är omgärdade. Dessa gravar bör bevaras. Västra Eds nya kyrkogård togs i bruk under 1910-talet men de båda begravningsplatserna har använts parallellt under hela 1900-talet. Idag sammanförs socknens gamla begravningsplats med moderna företeelser som minneslund och urngravsområde i kvarter C. Västra Eds gamla kyrkogård karaktäriseras av en variation av gravvårdar och gravskick som sträcker sig över en lång tid. Det mest iögonfallande är de påkostade gravplatserna över socknens högre samhällsskick men här ryms också små oansenliga vårdar på linjegravsområdet som berättar en annan sida av socknens historia. Tillsammans med köpegravarna ger de en inblick i hur olika samhällsklasser utformat sina gravplatser och gravvårdar. När det gäller de enskilda gravplatserna märks äldre traditioner också genom att titlar är relativt vanligt förekommande på köpegravarnas vårdar. Den dödes hemort anges både på linjegravvårdar och köpegravvårdar. Sammantaget visar gravvårdarna från olika tider hur olika stilar avlöst varandra. I detta finns ett stilhistoriskt och hantverkshistoriskt värde. Varje kvarter rymmer sina karaktärsdrag och i det fortsatta brukandet av kyrkogården är det viktigt att ta hänsyn till dessa. 16

17 SAMMANFATTANDE KULTURHISTORISK BEDÖMNING FÖR VÄSTRA EDS GAMLA OCH NYA KYRKOGÅRD På Västra Eds kyrkogårdar har människor begravts från tidig medeltid fram till idag. Det visar på att platsen har en lång tradition som religiöst centrum i bygden. En vandring över kyrkogårdarna berättar om skiftande synsätt när det gäller begravningstraditioner, synen på döden och på sorgarbete i stort. Enskilda gravvårdar och grupper av vårdar vittnar om skiftande ideal och många gånger om hantverksskicklighet. De rymmer information som handlar om person- och/eller lokalhistoria i form av personnamn, ort-/gårdsnamn och titlar. Gravvårdar på Västra Eds kyrkogård rymmer titlar som t.ex. kyrkoherde, godsägare, rättare, fiskare, hemmansägare, tegelmästare och smed vilka alla vittnar om kunskap, näringar och samhällsfunktioner som funnits i trakten. Ortnamn finns angivet på ett stort antal vårdar. Till kyrkomiljön i Västra Ed hör förutom de båda kyrkogårdarna och kyrkan även kyrkoruinen, det stall som idag rymmer vaktmästeri samt skolområdet. Tillsammans skapar de en värdefull kulturmiljö som vittnar om att platsen har en lång historia som centrum i bygden. I många av de båda kyrkogårdarnas enstaka gravvårdar finns kulturhistoriska värden att tillvarata. Det kan handla om personhistoriskt eller lokalhistoriskt värde, om socialhistoriskt eller stilhistoriskt värde. Västra Eds gamla kyrkogård karaktäriseras av sina höga, stående vårdar. Flera av dess är från mitten och slutet av 1800-talet och bör bevaras på plats. Många av dem bär också på hantverksmässiga värden. Vårdarna av smide och gjutjärn liksom staket i samma material ska föras in på församlingens inventarieförteckning tillsammans med vårdar från mitten av 1800-talet. Gravplatser som är belagda med grus och/eller omgärdade av stenram eller häck av buxbom minner om en tidigare vanlig företeelse, och bör behålla sin utformning. Trävårdar var tidigare ett karaktäristiskt inslag på båda kyrkogårdarna. I Västar Ed finns ännu ett fåtal trävårdar bevarade på ursprungsplats. Dessa har ett högt kulturhistoriskt värde och bör vårdars så att deras livslängd blir så lång som möjligt. Den tydliga uppdelningen mellan köpta och allmänna gravar har ett socialhistoriskt värde då det visar på sociala skillnader i samhället. Kulturhistoriskt värdefulla och viktiga för upplevelsen är de trädkransar och smidesstaket som omgärdar kyrkogårdarna samt de knuthamlade almar som är planterade på nya kyrkogården. De sistnämnda utgör en viktig del av den markerade huvudgång som binder samman den gamla och nya kyrkogården. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får ny ägare. Det är dock viktigt att man i förvaltningen av begravningsplatsen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla olika tider. Västra Eds kyrkomiljö har en lång tradition som religiöst centrum och samlingsplats i socknen. Kyrkogården utgör ett samhällshistoriskt och pedagogiskt värdefullt tidsdokument. Ett kulturhistoriskt värde finns i kyrkogårdens struktur som sådan med de olika tidsskikten, som speglar olika skeden i kyrkogårdens utveckling. 17

18 ARKIV OCH LITTERATUR Antikvariskt Topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet Kalmar läns museums topografiska arkiv Bogårdinventeringen, Linköpings stift Lantmäteriet Bucht, Eivor (red), Kyrkogårdens gröna kulturarv, Klippan 1992 Edberg, Bengt O, Edsbruk. Ett samhälles uppgång och fall, Västervik 1993 Erixon, Sigurd (red), Sveriges bebyggelse, svensk statistisk topografisk uppslagsbok, Landsbygden del I, Uddevalla 1957 Hammaskiöld, Hans mfl, Minnets stigar en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm 2001 Muntliga uppgifter kyrkovaktmästare Lennart Storm. 18