Västerviks gamla kyrkogård Västerviks församling, Linköpings stift, Kalmar län

Transkript

1 Västerviks gamla kyrkogård Västerviks församling, Linköpings stift, Kalmar län Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/ begravningsplatser i Linköpings stift 2006 Magnus Johansson Kyrkoantikvariska rapporter 2006, Kalmar läns museum

2 Innehåll INLEDNING 3 Bakgrund 3 Syfte 3 Kulturminneslagen och Begravningslagen 3 Kulturhistorisk bedömning 4 Inventeringens uppläggning och rapport 4 Linköpings stift, Kalmar län en kort historik 5 Kort kyrkogårdshistorik 5 VÄSTERVIKS GAMLA KYRKOGÅRD Miljöbeskrivning 6 Begravningsplatsens historik 7 Beskrivning av begravningsplatsen idag 9 Beskrivning av enskilda kvarter med kulturhistorisk bedömning 14 KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET 19 ARKIV OCH LITTERATUR Bilagor: Kulturminneslagen 2

3 INLEDNING Bakgrund Ur kulturhistorisk synpunkt är kyrkogårdar och begravningsplatser bärare av en stor mängd information och platserna ger anledning till frågor av olika slag. Vad är typiskt för våra kyrkogårdar när det gäller vegetation, omgärdningar, gångar, gravvårdar m m och finns det några regionala skillnader? Vad har varit gängse bruk under olika tider och vad kan vi få för historisk information bara av att gå på en kyrkogård? Med utgångspunkt i behovet av att förbättra kunskapen om våra kyrkogårdar och begravningsplatser genomförs en stiftsövergripande kulturhistorisk inventering. På uppdrag av Linköpings stift utför Kalmar läns museum inventeringen av kyrkogårdar/begravningsplatser inom stiftets del av Kalmar län. Arbetet bekostas av medel från den kyrkoantikvariska ersättningen och påbörjades under år Projektet beräknas vara avslutat vid utgången av år Inventeringen berör de till Svenska kyrkan hörande kyrkogårdarna/begravningsplatserna som omfattas av kulturminneslagen. Lagen gäller de begravningsplatser som är tillkomna före utgången av år 1939 och ytterligare några som skyddas genom särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Denna rapport utgör en delrapport i inventeringen vars resultat kommer att sammanställas och analyseras i en stiftsövergripande rapport. Syfte De stiftsövergripande inventeringarnas syfte är: - att lyfta fram och öka förståelsen för kyrkogårdarnas och begravningsplatsernas kulturvärden och att främja kontakterna mellan kyrkan och kulturmiljövården - att skapa ett underlag för församlingarnas/samfälligheternas planering och förvaltning av kyrkogårdarna/begravningsplatserna och för vård- och underhållsplaner - att sammanställa ett enhetligt och tillgängligt kunskapsunderlag med beskrivning av och historik för den enskilda kyrkogården/begravningsplatsen samt en bedömning av de kulturhistoriska värdena. Inventeringen blir samtidigt en samlad dokumentation och överblick av kyrkogårdar/begravningsplatser i stiftet från 2000-talets första decennium. - att skapa ett underlag för handläggning av kyrkoantikvariska ärenden och för bedömning av var det är särskilt viktigt att stödja insatser med kyrkoantikvarisk ersättning. Kulturminneslagen och begravningslagen Enligt Lag om kulturminnen m m (SFS 1988:950) skall Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas. Tillstånd måste sökas hos länsstyrelsen för att göra väsentliga förändringar på kyrkogården. (Se vidare i bilaga om Kulturminneslagen). Begravningslagen (SFS 1990:1144). anger att en gravvård ägs av den som betalar gravrättsavgiften. När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras bort utan upplåtarens medgivande. När gravrätten upphör har ägaren rätt till gravvården. Om gravrättsinnehavaren inte vill gör anspråk på gravvården inom 6 månader tillfaller gravvården upplåtaren, alltså församlingen. Vidare säger lagen: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av annat skäl 3

4 bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på platsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Kulturhistorisk bedömning Alla gravvårdar bär på sin historia och kan berätta om en person, en familj, stilhistoria och begravningstraditioner. I rapporten anges exempel på typer av gravvårdar som utifrån skilda kriterier bedöms som kulturhistoriskt värdefulla. Generellt gäller att ålderdomliga gravvårdar från tiden fram till 1850 bör föras in i kyrkans inventarieförteckning. Detta gäller även gravstaket och gravvårdar i gjutjärn och smidesjärn liksom äldre vårdar av trä. Många andra gravstenar har också ett kulturhistoriskt värde som kan kopplas till gravvårdens utförande - material, konstnärligt utförande eller till en person- lokal/personhistoriskt värde. Inventeringen omfattar i första hand enbart gravvårdar ute på kyrkogården. I flera kyrkor finns det dock gravvårdar som förvaras i kyrkan eller i lokal i anslutning till kyrkan. Ofta har dessa ett stort kulturhistorisk värde och bör tas med i kyrkans inventarieförteckning. Den kulturhistoriska bedömningen görs utifrån principer som tagits fram av och fortlöpande diskuteras med representanter för Linköpings stift, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, och Östergötlands län samt länsmuseerna i Jönköpings och Östergötlands län. En kulturhistorisk bedömning är aldrig definitiv utan hela tiden föremål för omvärderingar. Vid bedömningen tas hänsyn till varje enskild kyrkogårds egna värden, men också till värden i förhållande till andra kyrkogårdar i stiftet och övriga landet. Inför varje planerad förändring skall tillstånd inhämtas från länsstyrelsen och varje ärende behandlas där från fall till fall. Den kulturhistoriska bedömningen utgör underlag för beslut om vilka åtgärder som kan vara berättigade till kyrkoantikvarisk ersättning. Inventeringens uppläggning och rapport Rapporten består av en historik över kyrkogården samt en beskrivning i ord och bild av kyrkogården som helhet och de olika kvarteren/områdena. En kulturhistorisk bedömning görs av varje kvarter/område samt över kyrkogården i dess helhet. Arbetet har varit uppdelat i en fältdel med inventering och fotografering samt en arkivgenomgång. De aktuella arkiv som gåtts igenom har främst varit länsmuseets topografiska arkiv och Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Uppgifter har vidare hämtats från aktuell litteratur däribland hembygdslitteratur. I viss mån har lantmäteriets handlingar och kartor nyttjats. De i rapporten redovisade arkivuppgifterna utgör en sammanfattning av genomgångna arkiv och ska inte ses som inte en komplett beskrivning av händelser i kyrkogårdens utveckling. Arbetet inkluderar en omfattande fotodokumentation varav endast en mindre del är presenterad i rapporten. Delar av inventeringsmaterialet görs tillgängligt via Kulturmiljövårdens bebyggelseregister, ett informationssystem som förvaltas av Riksantikvarieämbetet ( Fältarbetet och rapporterna har utförts av antikvarier Magnus Johansson, Magdalena Jonsson och Liselotte Jumme vid Kalmar läns museum. Rapporterna finns tillgängliga på Linköpings stift, Länsstyrelsen i Kalmar län, Kalmar läns museum samt på respektive kyrklig samfällighet. 4

5 Linköpings stift, Kalmar län en kort historik Linköpings stift bildades i början av 1100-talet och omfattade då Småland, Öland och Gotland. Ur Smålandsdelen bildades 1163 Växjö stift. Sin nuvarande omfattning erhöll Linköpings stift 1603, då södra delen av Kalmar län och Öland avskildes och bildade Kalmar stift, senare 1916 tillfört Växjö stift. Under medeltid utgjordes Småland av ett tiotal små folkland i gränsområdet mellan västra och östra Götalands slättbygder i norr och de gammaldanska landskapen vid rikets gräns i söder. Kust- och inlandsbygder var glest befolkade och politiskt tycks området ha varit svagare knutet till det svenska riket än övriga landskap. Först i slutet av 1200-talet började området framträda i rikspolitiskt sammanhang. De tidigmedeltida kyrkorna var oftast små enkla träbyggnader utan torn. Först under senare del av medeltiden började man bygga av sten, vilket krävde helt annat kunnande och en större ekonomisk insats. I de förhållandevis fattiga smålandssocknarna fortsatte man dock traditionen att bygga i trä. De stenkyrkor som uppfördes var få och tillkom i huvudsak i de rikare bygderna. Någon större byggverksamhet förekom inte under senmedeltiden och århundradena därefter. I stort stod kyrkorna kvar orörda sånär som på nödvändiga underhållsarbeten och reparationer i samband med krig och annan skadegörelse. En kraftigt växande befolkning och nya idéströmningar om gudstjänstrummets utformning skapade under och 1800-talen nya behov. Nu raserades, med några få undantag, flertalet av de gamla otidsenliga kyrkorna och de som blev kvar utsattes för omfattande omoch tillbyggnader. I en kunglig förordning 1776 föreskrevs att de nya byggnaderna skulle uppföras i sten, vilket också bidrog till att äldre träkyrkor dömdes ut och ersattes. Många av de nya kyrkorna ritades av tidens mest framstående arkitekter knutna till det av Kungl. Majt. inrättade Överintendentämbetet, vars uppgift var att granska förslagen till de stora, ljusa och luftiga kyrkorummen utformade enligt den nyklassicistiska tidsandan. För kyrkorna innebar 1800-talets senare del och tidigt tal en restaurerings- och ombyggnadsperiod, där nyklassicismens rena formspråk övergavs för skiftande stilimiterande ideal. Med alla medel försökte man anpassa såväl gamla som nya kyrkor till de nya idéerna nygotik, nyrenässans och nybarock. Nya liturgiska och funktionella krav och nya smakriktningar har därefter fortsatt att förändra kyrkorummen in i vår tid. Linköpings stift omfattar idag Östergötlands län, nordöstra delen av Jönköpings län och norra delen av Kalmar län. Kalmar läns del består av Norra och Södra Tjusts kontrakt samt Sevede- Aspelands kontrakt. Här finns omkring 35 kyrkor och 42 begravningsplatser anlagda före 1940 och skyddade enligt lagen om kulturminnen (SFS1988:950). Av dessa är Pelarne (trä) och S:ta Gertrud i Västervik (sten), Tveta (sten/trä), och Törnsfall (tegel/sten) till ursprung bevarade medeltida kyrkor. Kort kyrkogårdshistorik En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så vis att den ligger i direkt anslutning till en kyrkobyggnad. En begravningsplats rymmer ofta ett kapell inom sitt område. I förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar. Kristendomens införande innebar bl a att bränning av kroppar förbjöds. Länge begravdes människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt högre utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogårdens område delades först upp mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligen av ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen i form av stenkors, tumbor och hällar stod uppställda. Enklare människors gravar kunde markeras av en liten kulle eller 5

6 ett träkors. Kyrkogården omgärdades vanligen av träbalkar med spåntak. I mitten av talet kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren som man då kallade den, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, alltså kallmurade. I början av 1800-talet tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på många sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till. Många kyrkogårdar lämnades vind för våg, murar revs och djuren betade fritt i markerna. Först under 1700-talet började man visa mer intresse för kyrkogårdarnas vård och utformning. Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700-talets slut ökade protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag, speciellt sommartid. År 1815 beslöt Sveriges riksdag om att begravningsplatser skulle anläggas utanför städer och byar, också det av hygieniska skäl. I bland annat Västervik och Kalmar finns sådana begravningsplatser. Först efter 1815 blev det också mer allmänt förekommande med genomgripande planläggning av kyrkogårdarna med gångsystem och planteringar. Det blev också allt vanligare med planteringar av träd kring kyrkogården, sk trädkrans. Genom 1815 års förordning förbjöds definitivt begravningar inne i kyrkan. Kyrkogårdar och begravningsplatser uppdelades i områden där den dödes familj fick köpa gravplats, och områden som var gratis. Dessa senare områden kallades vanligen allmänna linjen. Här begravdes människor i den ordning de avled. Det innebar bl a att äkta makar inte blev begravda bredvid varandra. Under 1800-talets senare hälft blev det allt vanligare för samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats och påkostad gravvård. Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer påkostade. Vid ungefär samma tid började man anlägga kyrkogårdar med en mindre strikt utformning, än den tidigare, och med ett mer naturinspirerat utseende. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena, bl a tillkom många skogskyrkogårdar. I och med att man började använda moderna maskiner har skötseln av kyrkogårdarna delvis förändrats. Tidigare grusgravsområden har såtts igen och staket och andra detaljer har tagits bort för att underlätta arbetet. Under de senaste decennierna har minneslundar tillkommit på nästan samtliga kyrkogårdar. VÄSTERVIKS GAMLA KYRKOGÅRD Fastighetsbeteckning: Västervik 4:11, Västerviks stad, Västerviks kommun, Södra Tjusts härad, Kalmar län, Småland. Befolkningstal: 1805: 2932, 1900: 8299, 2003: Miljöbeskrivning Västerviks församling är en medeltida stadsförsamling. Staden på sin nuvarande plats vid Gamlebyvikens mynning går tillbaka till år 1433, då Erik av Pommern utfärdade stadens privilegiebrev. Denna föregicks av en äldre stadsbildning längre in i viken, nuvarande Gamleby. År 1517 ödelades Västervik helt och hållet av en brand och invånarna flyttade tillbaka till det äldre stadsläget. År 1544 uppmanades de emellertid att flytta tillbaka till nuvarande Västervik, som 1547 också återfick sina privilegier. Redan på 1300-talet hade en borganläggning uppförts vid Gamlebyvikens mynning, Stäkeholm, numera benämnd Stegeholm. Staden hade endast en kyrka, helgad åt Sankta Gertrud. Möjligen föregicks stadskyrkan av ett kapell. I en senmedeltida förteckning över kapell i Linköpings stift finns en uppgift om ett kapell "nära Stäkeholm", som dock uppges vara helgat åt S:t Göran. I stadens sydöstra del, inom ett område som idag ungefär motsvaras av kv. Kapellet, påträffades någon gång under förra delen av 1700-talet benrester, vilket tyder på att här funnits en kyrkogård. 6

7 Platsen kallades då för Kapellbacken. Vid 1700-talets pestepidemi brukades en tomt vid nuvarande Ellen Key-skolan för begravningar. Varvsverksamheten blev under och 1600-talen stadens viktigaste näring trots perioder av bakslag med danskarnas framfart 1612, en storbrand 1665 och nya krigshändelser på talet. Stora delar av staden ödelades och återuppbyggdes vid dessa tillfällen. Uppbyggnaden med rätvinkliga gator och kvadratiska kvarter härstammar från denna tid. Under 1700-talet utvecklades handeln och industrin i staden och nya varv anlades, bl a Stora varvet. Vid mitten av 1700-talet stod det ståtliga Cederflychtska fattighuset klart vid kyrkan, ritat av den store arkitekten Carl Hårleman. Även kyrkoherdebostaden och rådhuset tillkom under 1700-talet tillsammans med andra större fastigheter. Varvsverksamheten upplevde en nedgång under slutet av 1800-talet och andra industrier tog över, bl a tändsticksfabriker. Järnvägen kom till staden 1879 och Västervik fick därmed förbindelse till Linköping. Under 1900-talets början expanderade staden och många nya småindustrier startade t ex tvålfabrik, kemisk-teknisk fabrik, mekanisk verkstad, bl a Bröderna Nilsson & Co. Stenindustrin utvecklades vid samma tid och blev så småningom en känd näring för Västervik. I början höggs bara gatsten men så småningom kom tillverkningen av gravvårdar igång och på 1880 och 90-talen startade flera större monumenthuggerier, Brödern Flinks och Schannongs, senare Västerviks granitindustri, Bröderna Styrenius och J. Ahlins stenhuggeri och sliperi. Flera av rörelserna låg längs Stora Allén. Bröderna Styrenius flyttade så småningom till fastigheten Djurgården nr 1 vid Gamlebyviken. Den svarta Västerviksgraniten var lättarbetad och omtyckt av kunderna. Dessutom fanns stenar i rödgrå granit från Nygård i Gamleby och den blågrå variant som Styrenius bröt på Högön i Gamlebyviken. Många Västerviksbor var anställda inom produktionen och de färdiga produkterna såldes över hela landet och gick även på export. Bröderna Flink tillverkade framförallt gravvårdar och firman utvecklades till Skandinaviens största i sitt slag. En kyrkogård fanns kring S:ta Gertruds kyrka, men övergavs på 1830-talet då den Gamla kyrkogården anlades, då utanför staden, så som tidens synsätt föreskrev. År 1905 stod S:t Petri kyrka klar, ritad av A.E. Melander. Vid 1900-talets början fanns behov av en ny kyrkogård och Nya kyrkogårdens anlades sydost om staden. Ytterligare en kyrkogård finns i Västervik, nämligen den som tillhört Norra sjukhuset. Begravningsplatsens historik Vid mitten av 1820-talet började den gamla begravningsplatsen vid Sankta Gertruds kyrka bli så upptagen, att frågan om att anlägga en ny blev aktuell. De statliga påbuden från 1815 om att anlägga begravningsplatser utanför staden spelade säkert också in. År 1826 tillsattes därför en kommitté, som fick i uppdrag att finna en lämplig plats utanför stadens gräns. Året efter meddelade kommittén att den lämpligaste platsen man kunnat finna låg alldeles utanför västra tullen. Det vare en beteshage, kallad Dichmans hage, som ägdes av en rådman Fallenius. Rådmannen förklarade sig villig att avyttra hagen med villkoret att ett annat område, lägenheten Florida, som han innehade som ett perpetuellt (evigt) arrende, tillföll honom med verklig äganderätt. Detta villkor godtogs av borgerskapet på allmän rådstuga och den 5 juli 1827 godkändes platsen för anläggning av en kyrkogård. Anläggandet kom dock inte genast i gång; ännu 1829 bortarrenderades betet på platsen. Den första begravningen ägde rum år 1836 eller 1837, båda årtalen förekommer i källorna. Begravningsplatsen omfattade från början bara kvarteren längst i söder. Vid mitten av talet började kyrkogården bli för liten och utökades under år 1866 till sin nuvarande storlek. 7

8 Den nya delen kom att omgärdas av det nygotiska gjutjärnsstaket som står kvar än i dag. Kartan över Västerviks nya stadsplan från 1879 visar att kyrkogården då hade samma yttre konturer som idag. Medel till kostnaderna för utvidgningen erhölls ur den Sandbergska donationen. Donationen kom från bryggaränkan Gustava Sandbergs förmögenhet. När hon år 1861 mördades uppdagades det att hon testamenterat sina tillgångar till änkedrottning Josefina samt hertigarna av Östergötland och Dalarna, som emellertid avböjde att själva ta del av arvet. Istället bestämdes att förmögenheten skulle användas till att bidraga till de fattigare folkklassernas uppfostran, bildning och trevnad eller eljest hava ett allmännyttigt och välgörande syfte. År 1877 byggdes Sankt Markus kapell ungefär mitt på kyrkogården. Kyrkogården anlades enligt tidens kyrkogårdsideal med alléer, tydliga raka gångsystem och prydligt ordnade kvarter. Allt detta, tillsammans med de stora köpegravarnas påkostade vårdar och utsmyckningar längs med gångarna, måste ha utgjort en anslående kontrast till den gamla överfulla kyrkogården som västerviksborna lämnat inne i staden. Vid samma tid, år 1866, tillkom även stadsparken i Västervik. En jämförelse mellan dessa båda nykomlingar i staden visar hur man för stadsparkens utformning valt en modernare, friare och mer oregelbunden stil med slingrande gångar och fritt grupperade träd. Kyrkogårdens utformning däremot anknyter till ett mer ålderdomligt och klassiskt parkideal. Förmodligen har alla kvarter utom nr 5, som uteslutande består av köpegravar, ursprungligen haft den tidstypiska uppbyggnaden med större köpegravar utmed kvarterets ytterkanter och enklare gravar i den sk allmänna linjen inne i kvarterets mitt. Det finns dock idag inga äldre linjegravvårdar bevarade inne i kvarteren som kan bekräfta den bilden. Alla vårdar var tidigare vända mot öster. När Västerviks nya begravningsplats anlades 1913 avlastades den gamla kyrkogården och det förefaller som om begravningar på allmänna linjen fortsättningsvis skedde på Nya kyrkogården, som har vårdar från 1913 bevarade. De enklare gravarna i kvarterens mitt togs efter hand bort och områdena omdanades till köpegravsområden. Förmodligen någon gång under decennierna före 1900-talets mitt fick kvarter 1, 2, 3 och 6 i stort sett den utformning med rumsbildande häckar de har idag. De kvarter som anlades 1932 på Västerviks nya kyrkogård har en liknande utformning. Därför är det rimligt att anta att förändringen på Gamla kyrkogården också skedde ungefär vid den tiden. Troligen var det i samband med denna förändring som gravvårdarna vändes för att vetta ut mot gångarna. Kvarter 5 behöll dock sin utformning med enbart grusade ytor och utan avgränsande häckar. Utformningen av kvarter 4 och delar av kvarter 7, dvs kvarteren längst åt norr, med låga rygghäckar i parallella rader tyder på att kvarteren fått sin nuvarande gestaltning på talen. 8

9 Vykort någon gång från 1900-talets första decennier som visar kv 6 från öster med kapellet i bakgrunden,. Bilden är tagen innan mittdelen av kvarteret gjordes om med häckar och köpegravar. Mycket annat är sig likt. Alla gångar och de smala gräsremsorna där träden är planterade finns fortfarande kvar och sköts på samma sätt än i dag. Många av köpegravarnas vårdar och staket finns också kvar. En förändring är att vårdarna numera är vända ut mot gångarna, istället som på bilden mot öster. (Vykortet från kyrkogårdsexpeditionen.) De senare tillskotten när det gäller strukturen på begravningsplatsen är mycket få. Utmed östra och södra muren samt i östra delen av kvarter 7 har urngravar tillkommit från talen och framåt. Ambitionsnivån att sköta och bevara de kulturhistoriska värdena på begravningsplatsen är från hela förvaltningens sida mycket hög. I princip inga äldre vårdar eller därtill hörande staket, häckar, grusytor eller stenramar tas längre bort. Nya gravsättningar sker endast i liten omfattning och de nya vårdarna anpassas till platsens karaktär. Beskrivning av begravningsplatsen idag Allmän karaktär Strikt definitionsmässigt är Västerviks gamla kyrkogård egentligen en begravningsplats, eftersom den inte ligger i direkt anslutning till en kyrka, men namnet Gamla kyrkogården är så vedertaget att båda benämningarna används i denna rapport. Kyrkogården har formen av en rektangel utsträckt i nordöst-sydvästlig riktning, med det nordöstra hörnet avskuret. På andra sidan av den starkt trafikerade vägen i norr och öster gränsar begravningsplatsen till den gamla stadskärnan och stadsparken. I väster ligger ett äldre bostadsområde med villor och mot söder ligger en parkering och bortom den olika byggnader som tillhör Ellen Keyskolan. Kyrkogården består av sju kvarter som alla har liknande karaktär men med sinsemellan olika utformning i detaljerna. De många bevarade gamla och påkostade gravvårdarna dominerar intrycket. Kvarter 5 som ligger i det sydvästra hörnet består uteslutande av grusgravar varav många har svart- eller silvermålade järnstaket av skiftande ålder. Flertalet gravar har stenramar men även uppkrattade grusbäddar förekommer. De andra sex kvarteren har stora grusgravar i dubbla eller enkla rader utmed ytterkanterna. Inne i kvarteren är gravarna mindre och ordnade utmed smala gångar och raderna är skiljda av häckar som är knappt en meter höga. Urngravar finns utmed kyrkogårdens ytterkant i öster och söder samt i en del av kvarter 7. Gamla kyrkogården rymmer 1150 kistgravar och cirka 195 urngravplatser. Samtliga gångar har huggna gräskanter 9

10 och är belagda med fint grus. Kvarteren omges av rader av stora ädellövträd som bildar höga, slutna valv över huvudgångarna. Runt kvarter 1, 2, 5 och 6 som ligger på den äldsta delen söder om Sankt Markus kapell, har trädraderna varit enhetligt planterade med lind förutom en enstaka äldre alm i sydvästra hörnet. Däremot norr om kapellet har trädraderna varit blandade med olika sorters lövträd, tex. alm, ask, lönn, lind och hästkastanj. Omgärdning: I söder: Kallmurad stenmur. Torv och jord på krönet, bevuxen med gräs och olika sedumarter I norr: Svartmålat gjutjärnstaket på sockel av huggen granit. Staketet tillkom i samband med kyrkogårdens utvidgning på 1860-talet. Vid inventeringstillfället (2004) fanns en tujahäck alldeles innanför staketet men denna har nyligen tagits bort. Stenmuren i väster viker av och utgör i ett tiotal meter gränsen i norr. I öster: Gjutjärnstaket lika det i norr. Omgärdningen söder om ingångsporten är en stenmur av samma typ som i övrigt runt kyrkogården. I väster: Stenmur av samma typ som i söder. 10

11 Stenmur och järnstaket i öster. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0049) Järnstaket i öster. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0051) De höga träden dominerar upplevelsen av kyrkogården på håll. Denna bild är från det N-Ö hörnet som passeras av en starkt trafikerad infartsväg. Sedan bilden togs har tujahäcken tagits bort och järnstaketet står nu fritt och väl synligt. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0053) Mur mot gatan i väster med gräs och blommande fetknopp. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0059) Ingångar I söder: Öppning i muren för dubbelgrind med flankerande staketsektioner i gjutjärn. Grindarna är borttagna, men finns kvar hos kyrkogårdsförvaltningen. Stolpar och staket är svartmålade. I norr: En gånggrind av gjutjärn i staketet. Goticerande former, svartmålad. I öster: En dubbelgrind av järn, flankerad av två höga, fyrkantiga, portstolpar. I väster: En öppning med cykelhinder i svartmålat järn. 11

12 Grindöppning i söder. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0055) Grind i öster, ner mot stadskärnan. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0048) Liten gånggrind i norr. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0061) Nyplanterad gulbladig alm som ersättning för äldre träd. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0098) Vegetation Träd: Stora, karaktärsgivande lövträd runt samtliga kvarter och utmed kyrkogårdens ytterkanter. Övrigt: Inne i kvarteren finns klippta häckar på ca 0,5 1m av oxbär och tuja. Även några mindre prydnadsträd t.ex. stamsyren förekommer. Enstaka gravar har omfattning av buxbom och/eller kullar planterade med murgröna eller vintergröna. Se vidare i de enskilda kvartersbeskrivningarna. Gångsystem Kyrkogården har ett symmetriskt gångsystem som består av breda, grusbelagda gångar som går runt de sju kvarteren. I kyrkogårdens längdriktning går en gång som leder fram till St Markus kapell. Gången korsas vinkelrätt av två lika breda gångar. I skärningspunkten vid den södra gången vidgas gångarna till en rund plats med sittbänkar och i den norra skärningspunkten ligger kapellet. Innanför staket och murar som omgärdar kyrkogården löper hela vägen en gång av samma bredd som de övriga huvudgångarna. Inne i kvarteren finns smalare gångar mellan raderna av gravvårdar. Gångsystemen ser olika ut inne i samtliga sju kvarter. 12

13 Gravvårdstyper På begravningsplatsen finns många stora och påkostade gravvårdar och gravanordningar från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Vårdar och övriga gravanordningar uppvisar en stor variation i utformning och material; höga stenar i polerad svart granit, stora monumentala vårdar, enstaka gjutjärnsvårdar, järnstaket, stenramar och grusgravar. Det finns även några äldre kalkstenshällar som flyttas från kyrkogården vid Sankta Gertruds kyrka. Ett 20-tal gravplatser pryds av gjutjärnsurnor av olika storlek. Samtliga är av ungefär samma typ och är målade i svart och ornament i silverfärg och är tillverkade i Gävle. Inne i kvarteren finns gravvårdar som representerar framförallt talet men även stenar från 1970-tal fram till nutid förekommer. Minneslund Minneslund finns inte på Gamla Kyrkogården, men väl två på Nya kyrkogården. Byggnader På begravningsplatsen finns Sankt Markus kapell som uppfördes Se separat rapport. I det nordöstra hörnet av kvarter 7 ligger ett gravkapell som tillkommit i slutet av 1800-talet. Åtminstone en gravsättning gjordes där, år Kapellet återtogs av församlingen 1934 och har periodvis använts som bårhus. Byggnaden är kvadratisk och uppförd av tegel med slätputs. Den saknar andra öppningar än dörren mot söder. Sockeln är klädd med grå kalkstensplattor och har på översidan en avtäckning av svart plåt. De vitkalkade slätputsade fasaderna har rundbågiga blinderingar. Pilastrarnas kapitäl har avtäckning av svart plåt. Dörren är av järn och är svartmålad. Ovanför dörren sitter ett ornament i sten föreställande ett timglas, en symbol för livets förgänglighet. På fasaden ovanför dörrnischen finns en hängande lykta av järn och klart glas. Det låga tälttaket täcks av svartmålad äldre plåt och längst upp på takets topp finns en ventilationshuv, krönt av ett kors. Utanför begravningsplatsens södra mur finns en modern servicebyggnad som innehåller lokaler för kyrkogårdens personal, kyrkogårdsexpedition, toalett för besökande m.m. Byggnaden är i en våning med vita slätputsade fasader och ett lågt helvalmat tak täckt med gråmålad plåt. I anslutning till byggnadens västra sida finns ett plankomgärdat område som nyttjas för kyrkogårdens praktiska skötsel. St Markus kapell. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0013) Gamla bårhuset i kvarter 6.(KI Västerviks gamla kyrkogård (KI Västerviks gamla kyrkogård 0040) 13

14 Servicebyggnad, mot NÖ. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0058) Servicebyggnad och plankomgärdat arbetsområde. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0056) Beskrivning av enskilda kvarter med kulturhistorisk bedömning Kvarter 1-4 och 6. Allmän karaktär Dessa kvarter har alla samma uppbyggnad, med stora gravplatser i dubbla rader runt kanterna och mindre inne i kvarteren. Kvarteren är ungefär lika stora och rymmer omkring 150 gravplatser vardera. I ytterkanterna finns inga häckar, bortsett från en del låga omfattningshäckar som hör till enskilda gravplatser. Här ges karaktären av de olika, många gånger mycket konstfullt utförda gravanordningarna och vårdarna. Kvarterens inre får sin karaktär av gångarna och häckar av olika höjd som bildar en struktur av avgränsade rum, siktlinjer och axlar. De högre häckarna är av tuja och oxbär, de låga sidohäckarna är av buxbom. Variationen i uttryck mellan de olika rummen förstärks av det genomtänkta samspelet mellan gravvårdarnas utformning och de fasta planteringarna. Varje kvarter inramas av höga lövträd som är planterade i en ungefär meterbred gräsremsa som finns mellan kvarteren och huvudgångarna. Östra delen av kv 1 från norr. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0001) Västra delen av kv 1 från väster. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0004) 14

15 Inne i kv 1, parti med låga sidohäckar av buxbom, från söder. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0005) Den längsgående mittgången i kv 3, från öster. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0018) Kv 4 från nordväst. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0022) Kv 6, östra delen av kvarterets mitt, från väster. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0093) Gravvårdstyper I kvarterens ytterkanter finns ett ovanligt stort antal stora, påkostade och ibland monumentala vårdar och anordningar företrädesvis från 1800-talets slut och 1900-talets början. Majoriteten av stenarna är av svart granit men även grå och röd förekommer, liksom enstaka vårdar av andra stensorter. Även några gjutjärnsvårdar finns. Flera av gravvårdarna och tillhörande anordningar är riktiga mästerstycken vad gäller hantverksskicklighet och konstnärlig utformning. Bara som ett exempel i mängden kan nämnas en av familjen Flinks gravmonument från 1900-talets början. Det är tillverkat i grå granit med ornament i relief både på vården och den höga stenramen. I kvarter 2 och 6 ligger ett antal äldre kalkstenshällar som flyttats över från Sankta Gertruds kyrkogård. Några av dem är så slitna att inskriptioner och utsmyckningar är svåra att tyda. Flera är övervuxna av mossa. Vårdarna inne i kvarteren är i huvudsak från tal, men även senare stenar förekommer. Inne i kvarteren har utformningen av vårdarna styrts så att liggande vårdar samlats i ett område och stående i ett annat osv. På Västerviks gamla kyrkogård finns en för länet unik mängd av gravstaket bevarade. Dessa gjutjärns- eller smidesstaket har, av deras utformning att döma, tillkommit inom perioden från 1860-talet fram till 1900-talets första hälft. De flesta är målade svarta, några i silverfärg. 15

16 Begravningsplatsen domineras av de stora höga gravvårdarna, många med omfattningar av olika slag som tex denna grusgrav med stenram och granitpelare med kätting. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0087) Ett tjugotal gravar pryds av gjutjärnsurnor likt denna. Plantering med vintergröna. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0095) Många gravvårdar vittnar om Västerviks rika traditioner inom stenindustri och gravstenstillverkning. Ett exempel är stenhuggarfamiljen Flinks monumentala gravvård. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0110) En rikt arbetad, arkitektoniskt uppbyggd gravvård, också denna tillhörig familjen Flink. Flera av stenarna har höga konstnärliga och hantverksmässiga värden. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0097) På Gamla kyrkogården finns många gravstenar som är personhistoriskt värdefulla. Bilden visar familjen Keys grav där bl.a. Ellen Key och hennes far Emil ligger begravda. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0063) Ada Rydströms grav i kvarter 1 är ytterligare ett exempel på en vård med högt personhistoriskt värde. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0070) 16

17 Kulturhistorisk bedömning. Kvarteren har fått sin utformning i huvudsak dels vid anläggningstiden och dels vid omdaningen som skedde efter att linjebegravningarna flyttats till Nya kyrkogården. De stora familjegravplatserna runt kvartens ytterkanter har vårdar och anordningar från slutet av talet och början av 1900-talet. Kvarterens inre har stenar från tal. Kvarterens speciella karaktär är beroende av ytterkanternas stora familjegravar med sina stora och varierade vårdar och anordningar. Flertalet av vårdarna har konstnärliga och hantverksmässiga värden. Dessutom finns många vårdar som är personhistoriskt värdefulla. Inne i kvarteren är de enskilda vårdarna underordnade den övergripande strukturen med häckar, gångar och enhetliga stenar. Nya vårdar bör anpassas med avseende på storlek, form och färg till de redan befintliga. Se vidare i den kulturhistoriska bedömningen för hela kyrkogården. Kvarter 5 Allmän karaktär: Kvarteret har liknande yttre form som de övriga på kyrkogården. Här består emellertid hela kvarteret av stora familjegravar, vilket ger det en något avvikande karaktär från de andra kvarteren. Samtliga gravarplatser och gångar är grusade. De gröna inslagen består av ett antal låga buxbomshäckar som omgärdar några av gravarna, samt en del större perenner som är planterade på de enskilda gravarna. Exempel på växter, förutom buxbomen, som vid olika tider under växtsäsongen bidrar till kvarterets karaktär är ormbunke, vintergröna, pion, liljor och prästkragar. Gravvårdstyper De stora höga stenarna dominerar och återfinns, till skillnad från på övriga kyrkogården, även i kvarterets inre. Här finns kyrkogårdens största koncentrationen av gjutjärns- och smidesstaket. De äldsta staketen är förmodligen från 1870-talet men här finns även sådana som tillkommit senare och varav en del är utformade i jugendinspirerad stil. Kulturhistorisk bedömning Eftersom kvarteret med sina stora familjegravplatser över hela ytan aldrig har lagts om är det till strukturen kyrkogårdens mest ursprungliga kvarter. Här är det i huvudsak vårdarna och gravanordningarna som skapar karaktären då det saknas gemensamma häckar eller planteringar inne i kvarteret. Gravstaketen som uppvisar en stor variation i fråga om teknik, utformning och ålder är mycket betydelsefulla för kvarterets karaktär. Se vidare i den kulturhistoriska bedömningen för hela kyrkogården. Kvarter 7 Allmän karaktär: Kvarteret har samma grundstruktur som övriga kvarter med större gravar runt kvarterens kanter och nyare gravar med mindre vårdar i mitten. Indelningen i mitten är delvis av enklare karaktär med vårdar i raka, parallella rader med rygghäckar av tuja och oxbär. I den södra delen finns ett område med urngravar med en indelning som beroende på kvarterets form avviker från resten av kvarterets. De tätt stående vårdarna som hör till urngravarna präglar denna del av kvarteret. 17

18 Gravvårdstyper I ytterkanterna stora monumentala vårdar och anordningar i huvudsak från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. I kvarterets mitt ensartade stenar från tal och framåt. I urngravsområdet finns kyrkogårdens yngsta vårdar. Kulturhistorisk bedömning Urngravar är en ny företeelse på kyrkogården och utgör ett nytt tidsskikt som visar på kyrkogårdens kontinuitet ända fram i nutid. Inramningen av kistgravplatser gör att detta nya tillägg smälter väl in i den känsliga och ålderdomliga omgivningen, utan att rubba helheten i kyrkogårdens struktur. Se vidare i den kulturhistoriska bedömningen för hela kyrkogården. Norra delen av kvarter 5, från öster. Kvarteret består helt av stora köpegravar och är helt belagt med grus. I kvarteret finns ovanligt många staket, både från talet och 1900-talet. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0036) Gravplats i kv 5 med smidesstaket och ormbunkar. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0075) Liggande vårdar och urngravar inne i kvarter 7. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0042) Urngravar längs södra muren. (KI Västerviks gamla kyrkogård 0034) 18

19 KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET Västerviks Gamla kyrkogård anlades och togs i bruk på 1830-talet, sedan kyrkogården vid Sankta Gertruds kyrka blivit för liten för stadens behov. Kyrkogården är intimt förknippad med stadens utveckling. Här har också många av stadens socialt och ekonomiskt framgångsrika familjer sina gravplatser. Kyrkogården är anlagd som en typisk stadskyrkogård från tiden, med raka gångar, rektangulära kvarter, lummiga trädrader, ett omgivande gjutjärnstaket och begravningskapellet i mitten som ett smycke och blickpunkt. Grunddragen med gångar och kvartersformer från 1800-talet är mycket välbevarade. Den största förändringen i karaktär inträffade från omkring mitten av 1900-talet då linjegravsområdena i kvarterens mitt efter hand lades om till köpegravsområden planterade med rumsbildande häckar. Storlek och material på gravvårdarna i dessa områden har varit strikt reglerade för att inordna sig i det enskilda områdets utformning. På Gamla kyrkogården har stadens invånare begravts sedan 1800-talet mitt. En vandring över kyrkogården berättar om skiftande synsätt när det gäller begravningstraditioner, synen på döden och sorgearbetet i stort. Traditionerna har skiftat beroende av samhällsklass och tid. De enskilda gravvårdarna vittnar om skiftande ideal och många gånger om hantverksskicklighet. I Västerviks fall kan detta kopplas till en omfattande stenindustri med bl.a. specialisering på tillverkning av gravstenar. Många av gravvårdarna rymmer konstnärliga eller stilhistoriska värden. Alla rymmer information som handlar om person- och/ eller lokalhistoria i form av personnamn och titlar. På Gamla kyrkogården är bara i enstaka fall ort- eller gårdsnamn angivna på gravvården. Detta är, av naturliga skäl, typiskt för stadskyrkogårdar och något som skiljer dem från kyrkogårdarna på landsbygden. På Västerviks gamla kyrkogård förekommer titlar som exempelvis lasarettsläkare, skeppsbyggmästaren, kontraktsprosten, apotekaren, sjökaptenen, baningenjören, trafikchefen, kamrer, handlanden, kontorsbiträdet, direktör, omnibusägare, fältskären, byråbokhållaren m.fl, m.fl. En del titlar används fortfarande medan många försvunnit i historiens dunkel. Alla säger något om de näringar och samhällsfunktioner som funnits i staden. På kyrkogården finns en ovanligt stor koncentration av gravvårdar och gravanordningar från 1800-talets senare del och 1900-talets början. Dessa vårdar är framför allt samlade i de dubbla raderna runt kvarterens kanter. Gravvårdar av gjutjärn bör samtliga införas på församlingens inventarieförteckning då de är en ovanlig gravvårdstyp. Detsamma gäller de ovanligt många staket av smide och gjutjärn som finns bevarade på Gamla kyrkogården. Även de gamla gravhällarna av kalksten som ursprungligen legat på kyrkogården runt Sankta Gertruds kyrka ska föras upp på inventarielistan. Särskild omsorg bör ägnas vårdarna av sandsten, marmor och kalksten, eftersom dessa ofta får mer skador än sådana av granit. Massverkan av äldre gravvårdar och gravanordningar är betydelsefull för att bevara kyrkogårdens karaktär och struktur. Grusade gravplatser bör även fortsättningsvis vara belagda med grus. Även stenramar och staket bör bevaras. I den mån nya gravsättningar förekommer bör de nya vårdarna anpassas i fråga om material, utformning och placering så att kvarterets karaktär bevaras. Många av gravarna har planteringar med murgröna, vintergröna och ormbunkar. Dessa växter har tidigare varit vanliga förekommande på kyrkogårdar och bör därför skötas och vid behov förnyas. Ett antal gamla utgångna träd har efter hand ersatts med nya av annan sort, varav en del har helt annan karaktär än de ursprungliga, tex gulbladig alm och robinia. Att vårda kyrkogårdens gamla träd och övriga planteringar, och att när så blir nödvändigt ersätta dessa med exemplar av samma art och samma eller likvärdig sort, är viktigt för att bevara kyrkogårdens karaktär. 19

20 Sammanfattningsvis: Ett stort kulturhistoriskt värde finns i de många bevarade gravvårdarna och gravanordningarna, vilka speglar en äldre kyrkogårdshistoria likväl som staden Västerviks utveckling. Stora pedagogiska och historiska värden finns i den välbevarade kyrkogårdsstrukturen och därtill hörande planteringar, växtmaterial, gångar och övriga anläggningar. 20

21 ARKIV OCH LITTERATUR Antikvariskt Topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet Kalmar läns museums topografiska arkiv Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetets digitaliserade bildarkiv Lantmäteriet Sockenkyrkoprojektet, Riksantikvarieämbetet Bucht, Eivor (red), Kyrkogårdens gröna kulturarv, Klippan 1992 Hammaskiöld, Hans mfl, Minnets stigar en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm 2001 Hammarskjöld, Britt-Marie, Ett läns utveckling - Kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län. Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985 Rahmqvist, Sigurd (red), Det medeltida Sverige, Bd 4, Småland 4, Stockholm 1999 Ullén, Marian, Medeltida träkyrkor, 1 Småland samt Ydre och Kinda härader i Östergötland. Stockholm 1983 Dahlgren, Lars, Västerviks historia del 2, Tiden , Västervik 1933 Åsberg, Rolf, artiklar om Gamla kyrkogården, Västervikstidningen, 1987 Muntliga källor: Per-Erik Westin, chef för kyrkogårdsförvaltningen i Västervik 21