Dalhems kyrkogård Överum-Dalhems församling, Linköpings stift, Kalmar län

Transkript

1 Dalhems kyrkogård Överum-Dalhems församling, Linköpings stift, Kalmar län Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/ begravningsplatser i Linköpings stift 2005 KI Dalhems kyrkog 057 Magdalena Jonsson Kalmar läns museum, kyrkoantikvariska rapporter 2005

2 Innehåll INLEDNING 3 Bakgrund 3 Syfte 3 Kulturminneslagen och Begravningslagen 3 Kulturhistorisk bedömning 4 Inventeringens uppläggning och rapport 4 Linköpings stift, Kalmar län en kort historik 5 Kort kyrkogårdshistorik 5 DALHEMS KYRKOGÅRD 6 Sockenbeskrivning 6 Kyrkomiljön 7 Kyrkan 7 Kyrkogårdens historik 7 Beskrivning av kyrkogården idag 9 Beskrivning av enskilda kvarter/områden med kulturhistorisk bedömning 12 KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET 18 ARKIV OCH LITTERATUR Bilagor: Kulturminneslagen 2

3 INLEDNING Bakgrund Ur kulturhistorisk synpunkt är kyrkogårdar och begravningsplatser bärare av en stor mängd information och platserna ger anledning till frågor av olika slag. Vad är typiskt för våra kyrkogårdar när det gäller vegetation, omgärdningar, gångar, gravvårdar m m och finns det några regionala skillnader? Vad har varit gängse bruk under olika tider och vad kan vi få för historisk information bara av att gå på en kyrkogård? Med utgångspunkt i behovet av att förbättra kunskapen om våra kyrkogårdar och begravningsplatser genomförs en stiftsövergripande kulturhistorisk inventering. På uppdrag av Linköpings stift utför Kalmar läns museum inventeringen av kyrkogårdar/begravningsplatser inom stiftets del av Kalmar län. Arbetet bekostas av medel från den kyrkoantikvariska ersättningen och påbörjades under år Projektet beräknas vara avslutat vid utgången av år Inventeringen berör de till Svenska kyrkan hörande kyrkogårdarna/begravningsplatserna som omfattas av kulturminneslagen. Lagen gäller de begravningsplatser som är tillkomna före utgången av år 1939 och ytterligare några som skyddas genom särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Denna rapport utgör en delrapport i inventeringen vars resultat kommer att sammanställas och analyseras i en stiftsövergripande rapport. Syfte De stiftsövergripande inventeringarnas syfte är: - att lyfta fram och öka förståelsen för kyrkogårdarnas och begravningsplatsernas kulturvärden och att främja kontakterna mellan kyrkan och kulturmiljövården - att skapa ett underlag för församlingarnas/samfälligheternas planering och förvaltning av kyrkogårdarna/begravningsplatserna och för vård- och underhållsplaner - att sammanställa ett enhetligt och tillgängligt kunskapsunderlag med beskrivning av och historik för den enskilda kyrkogården/begravningsplatsen samt en bedömning av de kulturhistoriska värdena. Inventeringen blir samtidigt en samlad dokumentation och överblick av kyrkogårdar/begravningsplatser i stiftet från 2000-talets första decennium. - att skapa ett underlag för handläggning av kyrkoantikvariska ärenden och för bedömning av var det är särskilt viktigt att stödja insatser med kyrkoantikvarisk ersättning. Kulturminneslagen och begravningslagen Enligt Lag om kulturminnen m m (SFS 1988:950) skall Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas. Tillstånd måste sökas hos länsstyrelsen för att göra väsentliga förändringar på kyrkogården. (Se vidare i bilaga om Kulturminneslagen). Begravningslagen (SFS 1990:1144). anger att en gravvård ägs av den som betalar gravrättsavgiften. När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras bort utan upplåtarens medgivande. När gravrätten upphör har ägaren rätt till gravvården. Om gravrättsinnehavaren inte vill gör anspråk på gravvården inom 6 månader tillfaller gravvården upplåtaren, alltså församlingen. Vidare säger lagen: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av annat skäl 3

4 bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på platsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Kulturhistorisk bedömning Alla gravvårdar bär på sin historia och kan berätta om en person, en familj, stilhistoria och begravningstraditioner. I rapporten anges exempel på typer av gravvårdar som utifrån skilda kriterier bedöms som kulturhistoriskt värdefulla. Generellt gäller att ålderdomliga gravvårdar från tiden fram till 1850 bör föras in i kyrkans inventarieförteckning Detta gäller även gravstaket och gravvårdar i gjutjärn och smidesjärn liksom äldre vårdar av trä. Många andra gravstenar har också ett kulturhistoriskt värde som kan kopplas till gravvårdens utförande - material, konstnärligt utförande eller till en person- lokal/personhistoriskt värde. Inventeringen omfattar i första hand enbart gravvårdar ute på kyrkogården. I flera kyrkor finns det dock gravvårdar som förvaras i kyrkan eller i lokal i anslutning till kyrkan. Ofta har dessa ett stort kulturhistorisk värde och bör tas med i kyrkans inventarieförteckning. Den kulturhistoriska bedömningen görs utifrån principer som tagits fram av och fortlöpande diskuteras med representanter för Linköpings stift, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, och Östergötlands län samt länsmuseerna i Jönköpings och Östergötlands län. En kulturhistorisk bedömning är aldrig definitiv utan hela tiden föremål för omvärderingar. Vid bedömningen tas hänsyn till varje enskild kyrkogårds egna värden, men också till värden i förhållande till andra kyrkogårdar i stiftet och övriga landet. Inför varje planerad förändring skall tillstånd inhämtas från länsstyrelsen och varje ärende behandlas där från fall till fall. Den kulturhistoriska bedömningen utgör underlag för beslut om vilka åtgärder som kan vara berättigade till kyrkoantikvarisk ersättning. Inventeringens uppläggning och rapport Rapporten består av en historik över kyrkogården samt en beskrivning i ord och bild av kyrkogården som helhet och de olika kvarteren/områdena. En kulturhistorisk bedömning görs av varje kvarter/område samt över kyrkogården i dess helhet. Arbetet har varit uppdelat i en fältdel med inventering och fotografering samt en arkivgenomgång. De aktuella arkiv som gåtts igenom har främst varit länsmuseets topografiska arkiv och Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Uppgifter har vidare hämtats från aktuell litteratur däribland hembygdslitteratur. I viss mån har lantmäteriets handlingar och kartor nyttjats. De i rapporten redovisade arkivuppgifterna utgör en sammanfattning av genomgångna arkiv och ska inte ses som inte en komplett beskrivning av händelser i kyrkogårdens utveckling. Arbetet inkluderar en omfattande fotodokumentation varav endast en mindre del är presenterad i rapporten. Delar av inventeringsmaterialet görs tillgängligt via Kulturmiljövårdens bebyggelseregister, ett informationssystem som förvaltas av Riksantikvarieämbetet ( Fältarbetet och rapporterna har utförts av antikvarier Magnus Johansson, Magdalena Jonsson och Liselotte Jumme vid Kalmar läns museum. Rapporterna finns tillgängliga på Linköpings stift, Länsstyrelsen i Kalmar län, Kalmar läns museum samt på respektive kyrklig samfällighet. 4

5 Linköpings stift, Kalmar län en kort historik Linköpings stift bildades i början av 1100-talet och omfattade då Småland, Öland och Gotland. Ur Smålandsdelen bildades 1163 Växjö stift. Sin nuvarande omfattning erhöll Linköpings stift 1603, då södra delen av Kalmar län och Öland avskildes och bildade Kalmar stift, senare 1916 tillfört Växjö stift. Under medeltid utgjordes Småland av ett tiotal små folkland i gränsområdet mellan västra och östra Götalands slättbygder i norr och de gammaldanska landskapen vid rikets gräns i söder. Kust- och inlandsbygder var glest befolkade och politiskt tycks området ha varit svagare knutet till det svenska riket än övriga landskap. Först i slutet av 1200-talet började området framträda i rikspolitiskt sammanhang. De tidigmedeltida kyrkorna var oftast små enkla träbyggnader utan torn. Först under senare del av medeltiden började man bygga av sten, vilket krävde helt annat kunnande och en större ekonomisk insats. I de förhållandevis fattiga smålandssocknarna fortsatte man dock traditionen att bygga i trä. De stenkyrkor som uppfördes var få och tillkom i huvudsak i de rikare bygderna. Någon större byggverksamhet förekom inte under senmedeltiden och århundradena därefter. I stort stod kyrkorna kvar orörda sånär som på nödvändiga underhållsarbeten och reparationer i samband med krig och annan skadegörelse. En kraftigt växande befolkning och nya idéströmningar om gudstjänstrummets utformning skapade under och 1800-talen nya behov. Nu raserades, med några få undantag, flertalet av de gamla otidsenliga kyrkorna och de som blev kvar utsattes för omfattande omoch tillbyggnader. I en kunglig förordning 1776 föreskrevs att de nya byggnaderna skulle uppföras i sten, vilket också bidrog till att äldre träkyrkor dömdes ut och ersattes. Många av de nya kyrkorna ritades av tidens mest framstående arkitekter knutna till det av Kungl. Majt. inrättade Överintendentämbetet, vars uppgift var att granska förslagen till de stora, ljusa och luftiga kyrkorummen utformade enligt den nyklassicistiska tidsandan. För kyrkorna innebar 1800-talets senare del och tidigt tal en restaurerings- och ombyggnadsperiod, där nyklassicismens rena formspråk övergavs för skiftande stilimiterande ideal. Med alla medel försökte man anpassa såväl gamla som nya kyrkor till de nya idéerna nygotik, nyrenässans och nybarock. Nya liturgiska och funktionella krav och nya smakriktningar har därefter fortsatt att förändra kyrkorummen in i vår tid. Linköpings stift omfattar idag Östergötlands län, nordöstra delen av Jönköpings län och norra delen av Kalmar län. Kalmar läns del består av Norra och Södra Tjusts kontrakt samt Sevede- Aspelands kontrakt. Här finns omkring 35 kyrkor och 42 begravningsplatser anlagda före 1940 och skyddade enligt lagen om kulturminnen (SFS1988:950). Av dessa är Pelarne (trä) och S:ta Gertrud i Västervik (sten), Tveta (sten/trä), och Törnsfall (tegel/sten) till ursprung bevarade medeltida kyrkor. Kort kyrkogårdshistorik En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så vis att den ligger i direkt anslutning till en kyrkobyggnad. En begravningsplats rymmer ofta ett kapell inom sitt område. I förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar. Kristendomens införande innebar bl a att bränning av kroppar förbjöds. Länge begravdes människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt högre utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogårdens område delades först upp mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligen av 5

6 ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen i form av stenkors, tumbor och hällar stod uppställda. Enklare människors gravar kunde markeras av en liten kulle eller ett träkors. Kyrkogården omgärdades vanligen av träbalkar med spåntak. I mitten av talet kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren som man då kallade den, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, alltså kallmurade. I början av 1800-talet tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på många sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till. Många kyrkogårdar lämnades vind för våg, murar revs och djuren betade fritt i markerna. Först under 1700-talet började man visa mer intresse för kyrkogårdarnas vård och utformning. Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700-talets slut ökade protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag, speciellt sommartid. År 1815 beslöt Sveriges riksdag om att begravningsplatser skulle anläggas utanför städer och byar, också det av hygieniska skäl. I bland annat Västervik och Kalmar finns sådana begravningsplatser. Först efter 1815 blev det också mer allmänt förekommande med genomgripande planläggning av kyrkogårdarna med gångsystem och planteringar. Det blev också allt vanligare med planteringar av träd kring kyrkogården, sk trädkrans. Genom 1815 års förordning förbjöds definitivt begravningar inne i kyrkan. Kyrkogårdar och begravningsplatser uppdelades i områden där den dödes familj fick köpa gravplats, och områden som var gratis. Dessa senare områden kallades vanligen allmänna linjen. Här begravdes människor i den ordning de avled. Det innebar bl a att äkta makar inte blev begravda bredvid varandra. Under 1800-talets senare hälft blev det allt vanligare för samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats och påkostad gravvård. Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer påkostade. Vid ungefär samma tid började man anlägga kyrkogårdar med en mindre strikt utformning, än den tidigare, och med ett mer naturinspirerat utseende. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena, bl a tillkom många skogskyrkogårdar. I och med att man började använda moderna maskiner har skötseln av kyrkogårdarna delvis förändrats. Tidigare grusgravsområden har såtts igen och staket och andra detaljer har tagits bort för att underlätta arbetet. Under de senaste decennierna har minneslundar tillkommit på nästan samtliga kyrkogårdar. DALHEMS KYRKOGÅRD Fastighetsbeteckning: Dalhems Prästgård 1:14, Dalhems socken, Västerviks kommun, Tjust härad, Kalmar län, Småland. Befolkningstal: 1805: 1299 inv, 1850: 1665 inv, 1900: 1650 inv, 1957: 873 inv, 2004: 247 inv Sockenbeskrivning Dalhems socken är belägen på gränsen till Östergötland och gränsar i norr och väster till östgötska socknar. Socknen utgör det främsta exemplet på den landskapstyp som är karaktäristisk för tjustbygden. Genom området sträcker sig långsträckta vattensystem och åsar i huvudriktningen NV-SO. På många ställen är dalsluttningarna mycket branta. De arkeologiska fynden är få men två fornborgar har påträffats vid Skansberget och vid Skanskullen. Jämte jordbruket är skogen en viktig näring för socknen. Här har funnits flera sågar och i närheten fanns länge Eds Cellulosafabrik, Västra Ed. Här har också funnits större grustag och ett tegelbruk. De största gårdarna är Emtåholm och Tyllinge säteri. 6

7 Kyrkomiljön Dalhems kyrka och kyrkogård är belägna på en höjd. Väster om kyrkan ligger prästgården som idag är såld till privatpersoner. Norr om kyrkan ligger några byggnader. Äldsta av dem är kyrkskolan, den mittersta byggnaden, som uppfördes I byggnaden fanns också lärarbostad. Väster om den gamla kyrkskolan ligger en modernare skolbyggnad från Öster om gamla kyrkskolan finns en vaktmästarbostad byggd Kyrkan Den nuvarande kyrkan i Dalhem föregicks av en medeltida kyrka. Medeltidskyrkan revs på 1870-talet för att bereda plats för den nuvarande kyrkan. Ritningar till denna utfördes av arkitekt I. W. Kajerdt och arbete leddes av byggmästare J. Sundkvist. Dalhems kyrka fick en latinsk korsplan med tornet i väster och koret i öster. Såväl interiören som exteriören har en blandning av nygotiska och nyklassicistiska stildrag. Byggnaden har ett murverk av natursten som putsats och avfärgats i vitt. Den senaste renoveringen av interiören genomförde medan exteriören setts över vid ett flertal tillfällen under och 1990-talen. Kyrkogårdens historik 1878 års kyrka är byggd på samma plats som den medeltida kyrkan. Dagens kyrkogård bör därför till viss del sammanfalla med det område som brukades som kyrkogård redan under medeltiden. På fotografier tagna inför rivningen av den gamla kyrkan kan man ana en del av kyrkogården närmast långhusets södra vägg. Bilderna visar en vildvuxen äng med flera trävårdar i rader. På andra bilder från samma tid ser man att kyrkogården varit omgärdad av en stenmur. Ingången i väster markerades av två putsade, men svårt skadade, portstolpar försedda med plåttak. En stiglucka i norr ledde in till kyrkogården. Den förefaller ha varit murad, putsad och avfärgad i vitt samt täckt av ett spåntak likt den medeltida kyrkans. På norra sida av kyrkan stod också en klockstapel som troligen revs när den nya kyrkan stod klar. På norra och västra sida växte flera träd. I samband med byggandet av den nya kyrkan gjordes också arbeten på kyrkogården. Ett förslag till utvidgning av kyrkogården togs fram av länsträdgårdsmästare Holmberg. Exakt vilket område som utgjorde denna utvidgning är inte helt klart. Den bör dock ha inbegripit kvarteren D och E. Den utvidgade kyrkogården stod klar Då hade ingångarna till kyrkogården i norr och väster försetts med portstolpar av sten tillverkade av stenarbetaren Bruzén och smidesgrindar från Överums Bruk. Nästa utvidgning av kyrkogården gjordes Förslaget till utvidgning och omläggning av kyrkogårdens äldre delar gjordes av arkitekten Frej Klemming. Arbetet med Dalhems kyrkogård utförde Klemming i början av sin yrkeskarriär. Han skulle senare i livet arbeta som stadsarkitekt i Eskilstuna och i Strängnäs. I Klemmings plan för arbetena på Dalhems kyrkogård ingår också en beskrivning av de befintliga delarna. Kyrkogården sägs vara vacker och något vildvuxna. Gravkvarteren omges av kastanjer och alm och hela kyrkogården inhägnas av en 1,4 m hög hagtornshäck. Det finns också björkar, barrträd och syrener på kyrkogården. Han berättar att lutningsförhållandena på kyrkogården gör att endast tre kvarter kan utnyttjas fullt ut. Det finns dock ingen plan för hur kvarteren skulle ordnas. Allmänna gravar och familjegravar har blandats och flera gravar kan man bara nå genom att gå över andra gravar. I det första förslaget till utvidgning som Klemming arbetade fram skulle det nya områdets gräns i väster gå i en rak linje från den gamla kyrkogården vilket gjorde att det skapades ett 7

8 triangelformat område som inte utnyttjades. Församlingen och arkitekten var eniga om att detta var olyckligt eftersom ett sådant område lätt förvandlades till upplag för allt möjligt. Därför såg man till att inkorporera detta område i kyrkgården och planterade en syrenhäck som skärmade av kyrkogården från kyrkstallarnas baksida. Idag är dessa kyrkstallar rivna och en mindre arbetsbod för kyrkogårdsvakmästarna har byggts. Arkitekt Klemmings plan för den nya kyrkogårdsdelen hade en tydlig klassicistisk struktur. Den gång som gick från kyrkans södra ingång förlängdes liksom allén som markerade gången. Övriga gångar i nord-sydlig eller öst-västlig riktning på den nya delen möttes i räta vinklar. Längst i söder, där gången från den gamla kyrkogården tog slut och gångar på den nya kyrkogårdsdelen möttes, skapades en grusad plats med planteringsland. Gångarna fungerade som avgränsningar för gravkvarteren. Även den nya kyrkogårdsdelen försågs med en trädkrans. En häck planterades i norra delen av det nya området. Enligt Klemmings plan skulle fler träd ha planterats men det verkar inte ha blivit av. Den största avvikelsen från planen gäller utformningen av gravkvarteren. Klemming ville placera gravvårdarna i rader i öst-västlig riktning men de lades istället i nord-sydlig riktning. Man kan tänka sig att det här varit starka traditioner inom församlingen som ledde till avsteget. När gravarna placerades i nord-sydliga rader så kunde gravvårdarna vändas mot öster, så som traditionen bjöd. Arkitekt Klemming hade också förordat att gravplatserna skulle sås in med gräs. Han såg gärna att man gjorde så även med gravplatser på den äldre delen av kyrkogården. Detta gjordes dock inte och på den nya kyrkogårdsdelen anlades köpegravarna med grusbeläggning. I sin beskrivning av de äldre delarna av kyrkogården hade Klemming noterat att familjegravar och allmänna gravar blandats. Nu skapades ett sammanhängande linjegravsområde i kvarter H. Det nyanlagda området stod klart i början av 1920-talet och förefaller ha tagits i bruk omgående. De äldsta gravvårdarna som finns i kvarter H är från 1925 och på en flygbild över området från 1935 syns tydligt att den östra delen av det nyanlagda området är i bruk. Från 1950 finns flera flygbilder och på dessa kan man se att köpegravarna utmed huvudgången i kvarter F har börjat tas i bruk. Samtliga förefaller vara belagda med grus. Flygbilderna från 1950 i museets arkiv verkar ha tagits vid två olika tillfällen under året. På några av bilderna finns kyrkstallarna med men dessa saknas på två av bilderna. På de båda sistnämnda bilderna ser man mogna sädesfält. De är alltså tagna på sensommaren och kyrkstallarna måste därför ha rivits sommaren Den äldre delen av kyrkogården är dold i grönska. Stora träd finns både i gravkvarteren och i kyrkogårdens omgärdning. I dag är trädkransen i kyrkogårdens västra del borttagen, i söder har den glesnat p.g.a. trädens ålder medan den i öster tagits bort och föryngrats med unga lindar. Dessa träd bör, av storleken att döma, ha planterats för ca år sedan. I övrigt är det inte känt när förändringarna genomfördes. Allén som kantade huvudgången är borta frånsett tre höga klippta tujor. Flygbilderna visar också att det stått höga tujor utmed gången som går från kyrkans västra ingång till den södra ingången. Dessa är idag ersatta av knuthamlade almar på både östra och västra sidan om kyrkans södra ingång. När detta gjordes är inte känt. År 1954 byggdes en gravkällare på västra sidan av kullen i kvarter D. Planen omfattade ursprungligen en bisättningskällare och ett kapell som förbands genom en hiss. Det blev dock en enklare anläggning som byggdes. Ritningar till gravkällaren utfördes av Åtvidabergs Byggnadsbyrå och uppfördes underledning av byggmästare Werner Johansson, Ukna. Gravkällaren är placerad i sluttningen och byggd av betongblock. Utseende på kyrkogårdens omgärdning förefaller ha skiftat. På en odaterad bild som hänger i församlingshemmet omges kyrkogården i norr av ett Gunnebo-stängsel. Häckar, plank och 8

9 spiraltråd ska också ha förekommit. År 1967 tillkom det smidesstaket som omger kyrkogården i norr och nordväst fram till den västra ingången till kyrkogården. Staketet tillverkades av elever vid Överums yrkesskola. Eventuellt tillkom då också de grindar som finns vid kyrkogårdens västra ingång. Om det tidigare inte funnits någon grind på platsen eller om de ersatte en äldre grind är inte känt. Gjutjärnsgrindar tillverkade vid Överums Bruk Kyrkogårdens norra ingång. (KI Dalhems kyrkog004 Minneslunden belägen i kvarter D. (KI Dalhems kyrkog 042) Flera av de grusgångar som fanns på den nya delen av kyrkogården och också mellan kvarter C och E har under senare tid såtts in med gräs. Enligt en uppgift ska det ha gjorts i mitten av 1980-talet. Under 1980-talet påbörjades också arbetet med en minneslund. Den stod klar Vid grävningsarbete inför anläggandet påträffades en gjutjärnsvård som idag står uppställd i minneslunden för att utmärka platsen. Beskrivning av kyrkogården idag Allmän karaktär Dalhems kyrkogård består av en långsträckt yta som framförallt är utlagd söder om kyrkan. Ett mindre antal gravplatser finns dock på kyrkans norra sida. Kyrkan och kyrkogården är placerad på en höjd och platsen sluttar från kyrkan mer eller mindre åt samtliga väderstreck. Mitt på kyrkogården, i kvarter D, finns en ca 1,5 m hög kulle som tillsammans med en del äldre träd skärmar av området och skapar rum på kyrkogården. Närmast kyrkan finns köpegravplatser vara flera är belagda med grus och många har även kvar sin omgärdning. Ett sammanhängande linjegravsområde finns i kvarter H. Gravvårdar placerade i ryggställda rader med häckar emellan finns i kvarter F och G. Omgärdning I norr: Gjutjärnsstaket uppsatt I öster: Stödmur av murad granit fram till 1922 års utvidgning. På stödmuren och vidare söderut, häck av omväxlande liguster, alm och hagtorn. Innanför häcken, från kyrkans kor och söderut, är lindar planterade för ca 15 år sedan. I söder: Häck av liguster med inslag av måbär och alm. I häcken växer äldre björkar och en hängbjörk. I väster: 1922 års utvidgning avgränsas i väster av en syrenhäck. Den äldre kyrkogårdsdelen avgränsas av hagtornshäck. 9

10 Utvidgning 1922 G Bisättningskällare D B A F F H E C N Karta över Dalhems kyrkogård Ingångar I norr och väster: Kvadratiska portstolpar av granit. Grindarna av gjutjärn vid norra ingången tillverkades 1879 vid Överums bruk och grindarna vid den västra tillkom troligen I väster finns ytterligare en ingång till kyrkogården. Denna finns i gränsen mellan 1876 års och 1922 års utvidgningar. Här kan besökarna parkera bilen och gå direkt in på kyrkogården. Vegetation Trädkrans: En tydligt markerad trädkrans saknas men rester av en trädkrans kan ses i söder, björkar. I öster har lindar planterats för att föryngra trädkransen. Övrigt: På kyrkogården finns häckar av hagtorn, liguster, tuja, måbär, alm och syren. Längs huvudgången finns tre stora tujaträd liksom i anslutning till gravplatser i kvarter B och E. Söder om kyrkan är knuthamlade almar planterade. Norr om kyrkan växer enstaka större träd av alm, björk och bok. I kvarter E finns en ensam rest av den äldre kyrkogårdens bestånd av kastanjer. Flera av gravplatserna omgärdas av buxbom. Se vidare i de enskilda kvartersbeskrivningarna. Gångsystem Gångsystemet är utlagt i ett rätvinkligt nät med raka gångar i nord-sydlig eller öst-västlig riktning. Dessutom löper en gång runt hela kyrkan. Gångarna är belagda med grovt grus. På den nya delen av kyrkogården har flera gångar eller delar av gångar såtts in med gräs. 10

11 Kyrkogårdens omgärdning i öster, hagtornshäck och unga lindar. ( KI Dalhems kyrkog 010) Huvudgången från kyrkans södra ingång. Den södra delen har under 1980-talet sått in med gräs. (KI Dalhems kyrkog 036) Gravvårdstyper Dalhems kyrkogård har brukats under lång tid och det avspeglar sig i gravvårdarnas varierade utförande. Detta är mest framträdande i de äldsta kvarteren, närmast kyrkan. De höga, stående gravvårdarna av svart eller grå granit bidrar starkt till kyrkogårdens karaktär. På den del av kyrkogården som tillkom 1922 är olika företeelser framträdande i de båda kvarteren. I kvarter H är majoriteten av vårdarna små, stående vårdar av framförallt svart granit, vilket är typiskt för ett linjegravsområde från 1920-talet och framåt. De rektangulära, stående vårdarna i kvarter G är typiska för och 70-talet. På kyrkogården finns också vårdar av smide och gjutjärn. Minneslund Minneslunden anlades 1989 och är placerad på östra sidan av kullen i kvarter D. Platsen markeras av ett återanvänt gjutjärnskors. Detta omges i norr, väster och söder av häck av tuja. Framför platsen, utmed huvudgången är en plats för blommor och ljus iordningställd. Byggnader Gravkällare Gravkällaren byggdes Ursprungligen fanns planer på att bygga gravkällare och gravkapell i två våningar men det var endast gravkällaren som kom att byggas. Ritningarna gjordes av Ivar Rosén, Åtvidabergs Byggnadsbyrå, och byggmästare var Werner Johansson, Ukna. Gravkällaren är placerad på västra sidan av den kulle som finns i kvarter D. En tappa av granit leder ner till källaren. Fasaden är murad av betongblock och invändigt är väggar och golv putsade. Här finns ett mindre altare och ett par stolar. Gravkällaren används idag inte för sitt ursprungliga syfte utan har istället blivit garage för kyrkogårdens gräsklippare. Ekonomibyggnad Bod som rymmer förråd och personalutrymmen. Övrigt Flera äldre vårdar förvaras i kyrkans torn. De är framförallt av smide. Här finns också vårdar i form av träskivor som kombinerats med smidesdetaljer. En ovanlig vård är en bok av emaljerad plåt. 11

12 Bisättningskällaren byggd (KI Dalhems kyrkog 046) Kyrkovaktmästare Lars Lindell visar gravvårdar av trä och smide som förvaras i tornkammare. (KI Dalhems kyrkog 049) Beskrivning av enskilda kvarter/områden med kulturhistorisk bedömning Kvarter A Allmän karaktär Kvarter A omfattar tre mindre ytor norr om kyrkan. Området avgränsas i norr och väster av smidesstaketet som omgärdar kyrkogården, i öster av stödmur och häck av hagtorn och i söder av grusgången som löper runt kyrkan. Väster om kyrkogårdens norra ingång är flertalet av gravplatserna belägna. Här växer också en stor bok och en björk. Öster om kyrkogårdens norra ingång är två vårdar placerade och här växer äldre almar och syrenbuskar. Gravvårdstyper Kvarter A domineras av familjen Rosenmüllers fyra familjegravar. Flera av vårdarna i kvarteret har mycket gamla data om gravsatta personer men vårdarna är av yngre datum. Den äldsta inskriptionen är över en man avliden De äldsta vårdarna är de båda smideskors som står uppställda invid kyrkan i hörnet mellan tornet och långhuset. I kvarteret finns också stenvårdar från andra halvan av 1800-talet. Den yngsta vården är en häll från 2002 över medlemmar av en gren av familjen Rosenmüller. Vårdarna längst i väster är vända mot öster. I mitten av kvarteret är de vända mot norr eller söder för att anpassa sig till gångsystemet och i nordost mot väster. Fyra av gravplatserna är belagda med grus. Planer finns på att belägga ytterligare en av gravplatserna med grus eftersom denna tidigare haft grusbeläggning. Kring familjen Ugarps gravplats finns en stenram. Kring tre av familjen Rosenmüllers gravplatser finns nyplanterad buxbom, gjutjärnsstaket eller kätting och stenpollare. Vårdarna är företrädesvis resta stenvårdar i skiftande stenmaterial men också liggande vårdar förekommer. Förutom de båda smidesvårdarna är ytterligare en vård uppställ i den nordöstra delen av kvarteret. Denna stenvård hittades i en av områdets syrenbuskage och placerades i anslutning till fyndplatsen. Yrkestitlar som förekommer är pastor, major, kapten, inspektor och guvernant. Ortnamn anges inte på någon vård. 12

13 Delar av kvarter A från väster. (KI Dalhems kyrkog 017) Smidesvårdar uppställda i hörnet mellan tornet och långhuset. (KI Dalhems kyrkog 020) Övrigt Vid den västra ingången till kyrkogården finns en stenvård utan inskription. Kulturhistorisk bedömning Inskrifterna på gravstenarna talar för att kvarteret tagits i bruk i slutet av 1800-talet. När familjen Rosenmüllers familjegrav togs i bruk är inte känt. De gravårdar som idag ligger på gravplatsen vid långhusets norra vägg är dock av yngre datum än de äldsta dateringar som finns angivna på vårdarna. Kvarteret rymmer loklahistoriska värden genom att gravvårdarna över en av socknens mest inflytelserika familjer finns här. Det finns också hantverksmässiga värden framförallt i form av smidesvårdarna. Dessa ska tillsammans med gjutjärnsstaketet föras in på församlingens inventarieförteckning och ska, i de fall gravrätten upphört, vårdas av församlingen. Kvarter B Allmän karaktär Kvarter B är beläget sydväst om kyrkan och avgränsas åt samliga väderstreck av grusgångar. Enligt gravkartan ska här finnas 204 gravplatser. Den äldsta vården i kvarteret som står på ursprungsplats är från 1861 och den yngsta från Området brukas för familjegravar vilket göra att det kontinuerligt gjorts nya gravsättningar i hela området. Majoriteten av gravplatserna är belagda med grus. Ett mindre antal gravplatser i kvarterets södra del är insådda med gräs. Gravvårdarna i väster är vända mot väster och i öster mot öster. I kvarteret växer två tujaträd utmed huvudgången. Det är också vanligt med buxbom och tuja i anslutning till enskilda gravplatser. I norr är knuthamlade almar planterade. Gravvårdstyper Gravvårdarna är framförallt stående vårdar av grå eller svart granit. Flera av vårdarna har klassicerande stildrag som för tankarna till antikens tempel. Omramningar i form av stenram eller buxbomshäck är vanliga och det finns också ett gjutjärnsstaket. I kvarterets nordvästra del finns en större familjegrav som omgärdas dels av en tujahäck med höga tujor i de västra hörnen och dels av en buxbomshäck. Kvarteret rymmer också tre gjutjärnsvårdar. Äldst av dessa är ett gjutjärnskors som är uppställt vid kyrkogårdens västra ingång över äkta makarna Dufva avlidna 1849 respektive Ytterligare ett gjutjärnskors, detta från år1900, står i kvarterets nordvästra del liksom en gjutjärnsvård med nygotiska stildrag över kyrkoherde Vidén med maka döda 1874 respektive På flera gravvårdar anges den dödes yrkestitel. Här finns flera vårdar med titlarna kyrkoherde, hemmansägare, lantbrukare, nämndeman eller 13

14 kyrkvärd men också kantor, redaktör, skräddarmästare, köpman, sjökapten, gårdssnickare och byggmästare. Den dödes hemort är angiven på de flesta stenar. Kvarter B från sydost. (KI Dalhems kyrkog 027) Kyrkoherde Vidéns, avliden 1881, gjutjärnsvård i kvarter B. (KI Dalhems kyrkog 031) Kulturhistorisk bedömning Kvarter B är ett i stort sett sammanhängande grusgravsområde där flera av gravplatserna har någon form av omgärdning. Klassicistiska gravvårdar av sten dominerar området. Tillsammans ger dessa faktorer området ett enhetligt intryck. På flera av våra kyrkogårdar har tidigare funnits sammanhängande områden med grusbelagda gravplatser. I flera fall har dessa såtts igen. Äldre beskrivningar av Dalhems kyrkogård tyder på att flertalet gravar på kyrkogården varit belagda med grus och haft någon form av omgärdning. Man bör därför värna om dessa karaktärsdrag. De gjutjärnsvårdar och det gjutjärnsstaket som finns i kvarteret ska införas på församlingens inventarieförteckning och i de fall gravrätten upphört vårdas av församlingen. Kvarter C, D och E Allmän karaktär Kvarter C och E är belägna på kyrkogårdens östra sida med kvarter C norr om E. De omfattar enligt gravkartan 131 respektive 162 gravplatser. Kvarter D är beläget i sydvästra hörnet av den äldre kyrkogården och här finns 9 gravplatser, minneslund och gravkällare utlagda runt en bergknalle. Området brukas för familjegravar. Kvarteren C och E avgränsas i norr av en gräsmatta, i väster och söder av grusgångar och i öster av den stödmur och ligusterhäck som utgör kyrkogårdens östra gräns. En grusgång fanns tidigare i gränsen mellan kvarter C och E men är idag insådd med gräs. Kvarter D avgränsas i samtliga väderstreck av grusgångar. Ett antal gravar i området är belagda med grus men majoriteten av gravplatserna är insådda med gräs. Flera av grusgravarna är omgärdade av stenram eller buxbomshäck. Man kan också ana att större delen av området, frånsett kullen i kvarter D, ursprungligen varit belagt med grus eftersom flera gravplatser har kvar delar av stenramar. Kvarteren C och E sluttar åt öster vilket har gjort att raderna med gravar fått läggas i terrasser. Dessutom sluttar de båda kvarteren svagt åt söder. Vårdarna är i väster vända mot väster och i öster mot öster. I kvarter 14

15 D är samtliga vårdar vända mot öster. Den äldsta vården finns i kvarter C och har inskriptionen 1862 men själva vården är troligen av yngre datum. Den äldsta vård som med säkerhet kan sägas var ursprunglig är från 1889 och står i kvarter E. Den yngsta vården i området är från Eftersom familjegravar dominerar har gravsättningar skett kontinuerligt i området. I kvarter C växer ett tujaträd och en kastanj och i kvarter E tre tujaträd. I södra delen av kvarter E står också en alm. Här har tidigare stått flera almar som fram till 1922 markerade kyrkogårdens södra gräns. Kvarter D har en friare utformning med planterade syrenbuskage, björk m.m. Kvarter C från sydost. (KI Dalhems kyrkog 033) Kvarter E från norr. (KI Dalhems kyrkog 034) Gravvårdstyper Intrycket av kvarter C domineras av de höga, stående vårdarna. Ett fåtal av dessa finns också i kvarter D och E. I dessa båda kvarter är dock majoriteten låga, stående, rektangulära vårdar. Materialet är framförallt grå och svart granit. Två sandstensvårdar båda med inskriptionsplattor av marmor och en med en biscuite av porslin finns i kvarter C. I kvarter D finns en modern gravvård av en natursten. Både i kvarter C och E finns en större gravplats i som utmärker sig. I kvarter C är det en familjegrav i kvarterets nordvästra del. Platsen omgärdas av ett gjutjärnsstaket och rymmer tre vårdar över medlemmar ur familjerna Carlswärd och Carlberg. De tre låga stenvårdarna pryds alla av en snäcka och en sten av okänd mineral som sägs har anknytning till släkten. Den andra gravplatsen markeras av tre tujaträd och rymmer fyra gravvårdar av olika storlek över skogvaktare K Andressons familj. Titlar är vanligast i kvarter C. Vanliga titlar är nämndeman, kyrkvärd, hemmansägare och skräddarmästare men här återfinns också titlar som folkskollärare, professor, regementsskrivare, sjökapten, hamnkamrer, rättare, mjölnare, kyrkovaktmästare, landsfiskal och skogvaktare. Den dödes hemort anges på majoriteten av gravvårdarna. Övrigt Den ovan nämnda biscuiten föreställer Dagen som strör morgonrodnadens rosor. På ryggen sitter ett barn som håller livets fackla. Biscuiter är gjorda av en typ av hårdbränd porslin. De första biscuiterna ritades av konstnären Bertel Torvaldsen under åren och tillverkades först av Den Kongelige Porcelainsfabrik i Köpenhamn och senare av Bing&Gröndal. År 1868 togs tillverkningen över av Gustafsbergs porslinsfabrik. Thorvaldsens motiv kom att kopieras av andra konstnärer. Motivet Dagen på biscuiten på Dalhems kyrkogård är ovanligt i de här trakterna. Det ska enligt uppgift vara vanligt i Skåne. 15

16 Sandstensvårdar i kvarter C. Den högra har en biscuit av hårdbränd porslin förställande Dagen. (KI Dalhems kyrkog 032) Gravvårdar över medlemmar av skogvaktare K Anderssons familj. (KI Dalhems kyrkog 076) Kulturhistorisk bedömning I kvarteren C, D och E finns flera gravplatser som har kvar sin grusbeläggning. Det finns därutöver flera gravplatser där spåren av denna gravsmyckningstradition, t.ex. genom rester av omgärdningar, är synliga. Grusbeläggning på gravplatserna var mycket vanligt på Dalhems kyrkogård och det är därför viktigt att värna dessa karaktärsdrag. Gjutjärnsstaketet i kvarter C ska, om gravrätten upphört, införas på församlingens inventarieförteckning och vårdas av församlingen. Detta gäller också de vårdar från andra hälften av 1800-talet som finns i kvarteren C och E. Framförallt gäller det de båda vårdar av sandsten med plattor och kors av marmor som finns i kvarter C. Kvarter F och G Allmän karaktär Kvarter F utgörs av de båda rader med köpta gravvårdar som kantar den sydligaste delen av den gång som från kyrkan går söderut genom hela kyrkogården. Samtliga av kvarterets vårdar är vända mot gången och ryggställda mot häckar av liguster. Kvarter G är beläget i sydvästra hörnet av Dalhems kyrkogård. I norr och öster avgränsas kvarteret av grusgångar och i söder och väster av gångar insådda med gräs. I anslutning till den nordvästra delen av kvarteret finns en mindre parkering för kyrkogårdsbesökare. Här står också en personalbod. Gravvårdarna är ryggställda och vända mot öster eller väster. Mellan raderna av gravvårdar är häckar planterade. I väster är häckmaterialet hagtorn. Därefter följer två rader med häckar av tuja och längst i öster en häck av liguster med inslag av alm och måbär. I kvarter F är den äldsta vården från 1931 och i kvarter G från De västligaste raderna av kvarter G har ännu inte tagits i bruk. Gravvårdstyper Majoriteten av gravvårdarna är låga, stående, rektangulära vårdar. I kvarter F är fyra gravplatser belagda med grus och två av dessa omgärdas av stenramar. Två titlar, sadelmakare och smed, finns i kvarteret. Den dödes hemort är angiven på mindre än hälften av gravvårdarna. Kulturhistorisk bedömning De båda kvarteren är upplåtna för köpta gravplatser. De äldsta vårdarna finns i kvarter F. Här finns också ett mindre antal grusbelagda gravplatser som i två fall har sin omgärdning i form av stenramar bevarade. Dessa gravplatser visar på hur flertalet gravplatser på Dalhems 16

17 kyrkogård varit utformade och har därför ett kulturhistoriskt värde. Kvarter G skiljer sig från de äldre delarna av Dalhems kyrkogård genom sin utformning. De ryggställda gravvårdarna med häckar emellan och de låga stående vårdarna är typiska för den period då utvidgningen togs i bruk. I det fortsatt brukande av området är det viktigt att bevara kvarterets utformning. Kvarter H Allmän karaktär Kvarter H är beläget i sydöstra hörnet av Dalhems kyrkogård. I norr avgränsas kvarteret av grusgångar, i väster av kvarter F samt i söder och öster av gångar som såtts in med gräs. Området sluttar svagt åt sydost. Kvarteret utgörs av ett linjegravsområde. I väster är gravvårdarna ryggställda mot den häck av liguster som gränsar till kvarter F. Majoriteten av gravvårdarna i kvarteret är vända mot väster med undantag av den rad av linjegravar som är ryggställda mot kvarter F och därför är vända mot öster. Enligt gravkartan finns det i kvarteret 188 linjegravar men flera av dessa saknar gravvårdar. Linjegravsområdet går att följa kronologiskt från 1925 fram till I enstaka linjegravar har senare gravsättningar av make eller maka gjorts. Gravvårsstyper Linjegravarnas vårdar är små och majoriteten är stående. Det finns dock flera liggande vårdar, i synnerhet i kvarterets östra del. Titlar finns inte på någon av gravvårdarna men den dödes hemort anges i de flesta fall. Kulturhistorisk bedömning Formellt försvann linjegravsområdena genom 1964 års gravrättslag. I realiteten fanns de dock kvar på många kyrkogårdar och omvandlades till kist- eller urnområden med dispositionsrätt i 25 år. I kvarter H finns ett linjegravsområde bevarat som kan följas från kyrkogårdsutvidgningens genomförande i början av 1920-talet fram till 1960-talet. De karaktäristiska låga stående eller liggande vårdarna av framförallt svart granit skapar en kontrast till de äldre kvarterens köpegravar med påkostade gravvårdar. Detta visar på ett konkret sätt en bygds sociala historia. Kyrkogården blir en spegling av det lokala samhället. Delar av linjegravsområdet i kvarter H bör bevaras. I de fall gravvårdar har plockats bort kan ny gravsättning ske. Det är dock önskvärt att de nya vårdarna anpassas till de äldre vårdarnas karaktär för att bevara det småskaliga intrycket. Kvarter H från sydväst. Till vänster i bild syns en del av de köpta gravplatserna i kvarter F. (KI Dalhems kyrkog 035) Kvarter G från nordost. Till vänster i bild syns en del av de köpta gravplaterna i kvarter F. (KI Dalhems kyrkog 041) 17

18 KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET På Dalhems kyrkogård har människor begravts från medeltid fram till idag. Det visar på att platsen har en lång tradition som religiöst centrum i bygden. En vandring över kyrkogården berättar om skiftande synsätt när det gäller begravningstraditioner, synen på döden och på sorgarbete i stort. Den kyrkogård vi idag ser i Dalhem togs i bruk när den nya kyrkan stod klar Vid denna tid förefaller gravplatserna i kvarteren närmast kyrkan ha fått sin grusbeläggning och sina omgärdningar. År 1922 utvidgades kyrkogården och kvarteren F, G och H tillkom. Nu fick kyrkogården ett ordnat linjegravsområde i kvarter H. I vilken utsträckning de klassicistiska stildrag som idag präglar kyrkogården fanns före utvidgningen 1922 är osäkert men klart är att dessa drag förstärktes i och med 1922 års arbeten. De klassicistiska stildragen, t.ex. raka gångsystem med en markerad huvudgång och regelbundna gravkvarter, bidrar idag till kyrkogårdens karaktär. Kyrkogården rymmer också stildrag från det sena 1900-talet i form av låga, rektangulära vårdar i grå granit placerade i ryggställda rader med häckar emellan. Ett modernt inslag på kyrkogården är minneslunden i kvarter D. Viktiga för kyrkogårdens karaktär är också de träd som finns på kyrkogården liksom trädkransen av lind och björk. Dalhems kyrkogård karaktäriseras av sina grusbelagda gravplatser med bevarade omgärdningar. De höga, stående gravvårdarna är från sekelskiftet 1900 bidrar till kyrkogårdens karaktär. Många av dem bär också på hantverksmässiga värden. Vårdarna av smide och gjutjärn liksom staketen i samma material ska föras in på församlingens inventarieförteckning tillsammans med vårdar från mitten av 1800-talet. Gravplatser som är belagda med grus och/eller omgärdade av stenram eller häck av buxbom minner om en tidigare vanlig företeelse, och bör behålla sin utformning. Detta gäller i synnerhet i kvarter B som utgör ett sammanhängande grusområde. Den tydliga uppdelningen mellan köpta och allmänna gravar som kan ses på kyrkogården har ett socialhistoriskt värde då det visar på sociala skillnader i samhället. Flera gravvårdar rymmer person och/eller lokalhistoriska värden. Yrkestitlar, som t.ex. kyrkoherde, hemmansägare, lantbrukare, nämndeman, skräddarmästare, sjökapten, gårdssnickare och byggmästare, berättar om näringar och samhällsfunktioner som varit viktiga i bygden. Ortnamn finns angivet på ett stort antal vårdar. Till kyrkomiljön i Dalhem hör förutom kyrkan och kyrkogården även prästgården skolbyggnaderna och vaktmästarbostaden. Tillsammans skapar de en värdefull kulturmiljö som vittnar om att platsen har en lång historia som centrum i bygden. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får ny ägare. Det är dock viktigt att man i förvaltningen av begravningsplatsen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla olika tider. Dalhems kyrkomiljö har en lång tradition som religiöst centrum och samlingsplats i socknen. Kyrkogården utgör ett samhällshistoriskt och pedagogiskt värdefullt tidsdokument. Ett kulturhistoriskt värde finns i kyrkogårdens struktur som visar kyrkogårdens utveckling under 1900-talet och speglar samhällsandan och synen på döden. 18

19 ARKIV OCH LITTERATUR Antikvariskt Topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet Kalmar läns museums topografiska arkiv Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetets digitaliserade bildarkiv Lantmäteriet Sockenkyrkoprojektet, Riksantikvarieämbete Bucht, Eivor (red), Kyrkogårdens gröna kulturarv, Klippan 1992 Flood, Lennart, Dalhems kyrka Historik vid 100-årsjubiléet 1978, Nila Studio Överum 1978 Hammaskiöld, Hans mfl, Minnets stigar en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm 2001 Hammarskjöld, Britt-Marie, Ett läns utveckling-kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län. Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985 Ullén, Marian, Medeltida träkyrkor, 1 Småland samt Ydre och Kinda härader i Östergötland. Stockholm 1983 Muntliga uppgifter kyrkvaktmästare Lars Lindvall och Niklas Edberg samt Signhild Svensson. 19