Ankarsrum kyrkogård Blackstad-Hallingeberg församling, Linköpings stift, Kalmar län

Transkript

1 Ankarsrum kyrkogård Blackstad-Hallingeberg församling, Linköpings stift, Kalmar län Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/ begravningsplatser i Linköpings stift 2005 Cecilia Ring Kyrkoantikvariska rapporter 2005, Kalmar läns museum

2 Innehåll INLEDNING 3 Bakgrund 3 Syfte 3 Kulturminneslagen och Begravningslagen 3 Kulturhistorisk bedömning 4 Inventeringens uppläggning och rapport 4 Linköpings stift, Kalmar län en kort historik 5 Kort kyrkogårdshistorik 5 ANKARSRUM KYRKOGÅRD Sockenbeskrivning 6 Kyrkomiljön 7 Kyrkotomten 7 Kyrkan 7 Kyrkogårdens historik 8 Beskrivning av kyrkogården idag 9 Beskrivning av enskilda kvarter/områden med kulturhistorisk bedömning 9 KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET 20 ARKIV OCH LITTERATUR Bilagor: Kulturminneslagen 2

3 INLEDNING Bakgrund Ur kulturhistorisk synpunkt är kyrkogårdar och begravningsplatser bärare av en stor mängd information och platserna ger anledning till frågor av olika slag. Vad är typiskt för våra kyrkogårdar när det gäller vegetation, omgärdningar, gångar, gravvårdar m m och finns det några regionala skillnader? Vad har varit gängse bruk under olika tider och vad kan vi få för historisk information bara av att gå på en kyrkogård? Med utgångspunkt i behovet av att förbättra kunskapen om våra kyrkogårdar och begravningsplatser genomförs en stiftsövergripande kulturhistorisk inventering. På uppdrag av Linköpings stift utför Kalmar läns museum inventeringen av kyrkogårdar/begravningsplatser inom stiftets del av Kalmar län. Arbetet bekostas av medel från den kyrkoantikvariska ersättningen och påbörjades under år Projektet beräknas vara avslutat vid utgången av år Inventeringen berör de till Svenska kyrkan hörande kyrkogårdarna/begravningsplatserna som omfattas av kulturminneslagen. Lagen gäller de begravningsplatser som är tillkomna före utgången av år 1939 och ytterligare några som skyddas genom särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Denna rapport utgör en delrapport i inventeringen vars resultat kommer att sammanställas och analyseras i en stiftsövergripande rapport. Syfte De stiftsövergripande inventeringarnas syfte är: - att lyfta fram och öka förståelsen för kyrkogårdarnas och begravningsplatsernas kulturvärden och att främja kontakterna mellan kyrkan och kulturmiljövården - att skapa ett underlag för församlingarnas/samfälligheternas planering och förvaltning av kyrkogårdarna/begravningsplatserna och för vård- och underhållsplaner - att sammanställa ett enhetligt och tillgängligt kunskapsunderlag med beskrivning av och historik för den enskilda kyrkogården/begravningsplatsen samt en bedömning av de kulturhistoriska värdena. Inventeringen blir samtidigt en samlad dokumentation och överblick av kyrkogårdar/begravningsplatser i stiftet från 2000-talets första decennium. - att skapa ett underlag för handläggning av kyrkoantikvariska ärenden och för bedömning av var det är särskilt viktigt att stödja insatser med kyrkoantikvarisk ersättning. Kulturminneslagen och begravningslagen Enligt Lag om kulturminnen m m (SFS 1988:950) skall Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas. Tillstånd måste sökas hos länsstyrelsen för att göra väsentliga förändringar på kyrkogården. (Se vidare i bilaga om Kulturminneslagen). Begravningslagen (SFS 1990:1144). anger att en gravvård ägs av den som betalar gravrättsavgiften. När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras bort utan upplåtarens medgivande. När gravrätten upphör har ägaren rätt till gravvården. Om gravrättsinnehavaren inte vill gör anspråk på gravvården inom 6 månader tillfaller gravvården upplåtaren, alltså församlingen. Vidare säger lagen: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av annat skäl 3

4 bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på platsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Kulturhistorisk bedömning Alla gravvårdar bär på sin historia och kan berätta om en person, en familj, stilhistoria och begravningstraditioner. I rapporten anges exempel på typer av gravvårdar som utifrån skilda kriterier bedöms som kulturhistoriskt värdefulla. Generellt gäller att ålderdomliga gravvårdar från tiden fram till 1850 bör föras in i kyrkans inventarieförteckning Detta gäller även gravstaket och gravvårdar i gjutjärn och smidesjärn liksom äldre vårdar av trä. Många andra gravstenar har också ett kulturhistoriskt värde som kan kopplas till gravvårdens utförande - material, konstnärligt utförande eller till en person- lokal/personhistoriskt värde. Inventeringen omfattar i första hand enbart gravvårdar ute på kyrkogården. I flera kyrkor finns det dock gravvårdar som förvaras i kyrkan eller i lokal i anslutning till kyrkan. Ofta har dessa ett stort kulturhistorisk värde och bör tas med i kyrkans inventarieförteckning. Den kulturhistoriska bedömningen görs utifrån principer som tagits fram av och fortlöpande diskuteras med representanter för Linköpings stift, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, och Östergötlands län samt länsmuseerna i Jönköpings och Östergötlands län. En kulturhistorisk bedömning är aldrig definitiv utan hela tiden föremål för omvärderingar. Vid bedömningen tas hänsyn till varje enskild kyrkogårds egna värden, men också till värden i förhållande till andra kyrkogårdar i stiftet och övriga landet. Inför varje planerad förändring skall tillstånd inhämtas från länsstyrelsen och varje ärende behandlas där från fall till fall. Den kulturhistoriska bedömningen utgör underlag för beslut om vilka åtgärder som kan vara berättigade till kyrkoantikvarisk ersättning. Inventeringens uppläggning och rapport Rapporten består av en historik över kyrkogården samt en beskrivning i ord och bild av kyrkogården som helhet och de olika kvarteren/områdena. En kulturhistorisk bedömning görs av varje kvarter/område samt över kyrkogården i dess helhet. Arbetet har varit uppdelat i en fältdel med inventering och fotografering samt en arkivgenomgång. De aktuella arkiv som gåtts igenom har främst varit länsmuseets topografiska arkiv och Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Uppgifter har vidare hämtats från aktuell litteratur däribland hembygdslitteratur. I viss mån har lantmäteriets handlingar och kartor nyttjats. De i rapporten redovisade arkivuppgifterna utgör en sammanfattning av genomgångna arkiv och ska inte ses som inte en komplett beskrivning av händelser i kyrkogårdens utveckling. Arbetet inkluderar en omfattande fotodokumentation varav endast en mindre del är presenterad i rapporten. Delar av inventeringsmaterialet görs tillgängligt via Kulturmiljövårdens bebyggelseregister, ett informationssystem som förvaltas av Riksantikvarieämbetet ( Fältarbetet och rapporterna har utförts av antikvarier Magnus Johansson, Magdalena Jonsson Liselotte Jumme och Cecilia Ring vid Kalmar läns museum. Rapporterna finns tillgängliga på Linköpings stift, Länsstyrelsen i Kalmar län, Kalmar läns museum samt på respektive kyrklig samfällighet. 4

5 Linköpings stift, Kalmar län en kort historik Linköpings stift bildades i början av 1100-talet och omfattade då Småland, Öland och Gotland. Ur Smålandsdelen bildades 1163 Växjö stift. Sin nuvarande omfattning erhöll Linköpings stift 1603, då södra delen av Kalmar län och Öland avskildes och bildade Kalmar stift, senare 1916 tillfört Växjö stift. Under medeltid utgjordes Småland av ett tiotal små folkland i gränsområdet mellan västra och östra Götalands slättbygder i norr och de gammaldanska landskapen vid rikets gräns i söder. Kust- och inlandsbygder var glest befolkade och politiskt tycks området ha varit svagare knutet till det svenska riket än övriga landskap. Först i slutet av 1200-talet började området framträda i rikspolitiskt sammanhang. De tidigmedeltida kyrkorna var oftast små enkla träbyggnader utan torn. Först under senare del av medeltiden började man bygga av sten, vilket krävde helt annat kunnande och en större ekonomisk insats. I de förhållandevis fattiga smålandssocknarna fortsatte man dock traditionen att bygga i trä. De stenkyrkor som uppfördes var få och tillkom i huvudsak i de rikare bygderna. Någon större byggverksamhet förekom inte under senmedeltiden och århundradena därefter. I stort stod kyrkorna kvar orörda sånär som på nödvändiga underhållsarbeten och reparationer i samband med krig och annan skadegörelse. En kraftigt växande befolkning och nya idéströmningar om gudstjänstrummets utformning skapade under och 1800-talen nya behov. Nu raserades, med några få undantag, flertalet av de gamla otidsenliga kyrkorna och de som blev kvar utsattes för omfattande omoch tillbyggnader. I en kunglig förordning 1776 föreskrevs att de nya byggnaderna skulle uppföras i sten, vilket också bidrog till att äldre träkyrkor dömdes ut och ersattes. Många av de nya kyrkorna ritades av tidens mest framstående arkitekter knutna till det av Kungl. Majt. inrättade Överintendentämbetet, vars uppgift var att granska förslagen till de stora, ljusa och luftiga kyrkorummen utformade enligt den nyklassicistiska tidsandan. För kyrkorna innebar 1800-talets senare del och tidigt tal en restaurerings- och ombyggnadsperiod, där nyklassicismens rena formspråk övergavs för skiftande stilimiterande ideal. Med alla medel försökte man anpassa såväl gamla som nya kyrkor till de nya idéerna nygotik, nyrenässans och nybarock. Nya liturgiska och funktionella krav och nya smakriktningar har därefter fortsatt att förändra kyrkorummen in i vår tid. Linköpings stift omfattar idag Östergötlands län, nordöstra delen av Jönköpings län och norra delen av Kalmar län. Kalmar läns del består av Norra och Södra Tjusts kontrakt samt Sevede- Aspelands kontrakt. Här finns omkring 35 kyrkor och 42 begravningsplatser anlagda före 1940 och skyddade enligt lagen om kulturminnen (SFS1988:950). Av dessa är Pelarne (trä) och S:ta Gertrud i Västervik (sten), Tveta (sten/trä), och Törnsfall (tegel/sten) till ursprung bevarade medeltida kyrkor. Kort kyrkogårdshistorik En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så vis att den ligger i direkt anslutning till en kyrkobyggnad. En begravningsplats rymmer ofta ett kapell inom sitt område. I förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar. Kristendomens införande innebar bl a att kremering av kroppar förbjöds. Länge begravdes människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt högre utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogårdens område delades först upp mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligen av 5

6 ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen i form av stenkors, tumbor och hällar stod uppställda. Enklare människors gravar kunde markeras av en liten kulle eller ett träkors. Kyrkogården omgärdades vanligen av träbalkar med spåntak. I mitten av talet kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren som man då kallade den, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, alltså kallmurade. I början av 1800-talet tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på många sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till. Många kyrkogårdar lämnades vind för våg, murar revs och djuren betade fritt i markerna. Först under 1700-talet började man visa mer intresse för kyrkogårdarnas vård och utformning. Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700-talets slut ökade protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag, speciellt sommartid. År 1815 beslöt Sveriges riksdag om att begravningsplatser skulle anläggas utanför städer och byar, också det av hygieniska skäl. I bland annat Västervik och Kalmar finns sådana begravningsplatser. Först efter 1815 blev det också mer allmänt förekommande med genomgripande planläggning av kyrkogårdarna med gångsystem och planteringar. Det blev också allt vanligare med planteringar av träd kring kyrkogården, sk trädkrans. Genom 1815 års förordning förbjöds definitivt begravningar inne i kyrkan. Kyrkogårdar och begravningsplatser uppdelades i områden där den dödes familj fick köpa gravplats, och områden som var gratis. Dessa senare områden kallades vanligen allmänna linjen. Här begravdes människor i den ordning de avled. Det innebar bl a att äkta makar inte blev begravda bredvid varandra. Under 1800-talets senare hälft blev det allt vanligare för samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats och påkostad gravvård. Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer påkostade. Vid ungefär samma tid började man anlägga kyrkogårdar med en mindre strikt utformning, än den tidigare, och med ett mer naturinspirerat utseende. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena, bl a tillkom många skogskyrkogårdar. I och med att man började använda moderna maskiner har skötseln av kyrkogårdarna delvis förändrats. Tidigare grusgravsområden har såtts igen och staket och andra detaljer har tagits bort för att underlätta arbetet. Under de senaste decennierna har minneslundar tillkommit på nästan samtliga kyrkogårdar. ANKARSRUMS KYRKOGÅRD Linköpings stift Fastighetsbeteckning: Ankarsrum 1:20, Hallingebergs socken, Västerviks kommun, Tjust härad, Kalmar län, Småland. Befolkningstal (socknen): 1940: 3404 inv, 2003: 1952 inv Sockenbeskrivning Ankarsrum samhälle tillhör Hallingebergs socken som ligger på gränsen mellan skärgården och det småländska höglandet. Området karaktäriseras av ett sprickdalslandskap och ett långsträckt sjösystem. Sjösystemet når havet vid Västrum och sträcker sig långt in i landet. Vattnen var fram till bilismens genombrott en viktig förbindelselänk mellan kusten och inlandet. Socknen är rik på arkeologiska fynd och lämningar från samtliga förhistoriska perioder. Här finns t ex fyra kända fornborgar. Sockenkyrka är Hallingebergs kyrka uppförd vid 1700-talets mitt. 6

7 Samhället Ankarsrum växte fram i anslutning till Ankarsrums bruk, vars ursprung var Ankarsrums säteri. På 1650-talet fick säteriets ägare, holländaren Hubert de Besche, tillsammans med några kompanjoner, privilegier att starta ett bruk. Under 1800-talet ägdes bruket av familjen de Maré som var drivande i att få järnvägslinje till Ankarsrum. Järnvägen kom till samhället 1875 vilket gav samhällets utveckling en extra skjuts. Järnvägslinjen är idag nedlagd men ingår som en del i det byggnadsminnesförklarade smalspåret som har viss trafik under sommaren. År 1882 ombildades bruket till AB Ankarsrums bruk. Vid 1900-talets början tog familjen Spånberg över verksamheten. Vid Ankarsrums bruk har funnits gjuteri, mekanisk verkstad, pressverk och emaljverk. Verksamheten bedrivs än idag, numera i Elektroluxkoncernens regi. Under 1900-talet knöts många samhällsfunktioner till Ankarsrum, såsom ålderdomshem, brandstation och kommunalkontor. Ankarsrum blev alltmer socknens centralort. Under 1900-talets första år väcktes frågan om inrättandet av en komministratur inom församlingen då man ansåg att det fanns behov av präst och pastorsexpedition i samhället. Först 1918 fattades beslutet. Metodistkapellet i samhället inköptes och invigdes för svenska kyrkans gudstjänst. Ankarsrums samhälle hade så fått sin kyrka. År 1962 omreglerades prästtjänsterna i församlingen och kyrkoherdetjänsten förlades till Ankarsrum. Kyrkomiljön Ankarsrums kyrka ligger centralt i samhället, nära järnvägen och järnvägsstationen. Kyrkobyggnaden omges av en kyrkotomt med stora träd och en klockstapel. Närmaste granne är prästgården, ett tvåvånings trähus som är rödmålat och har brutet tak klätt med tegel. Prästgården uppfördes 1920 och renoverades och tillbyggdes Från år 1987 har prästgården brukats som församlingshem och pastorsexpedition efter det att dåvarande kyrkoherden valde att bo i Hallingebergs prästgård. På prästgårdens gård ligger en rödfärgad långsmal byggnad som uppfördes som ungdomsstuga 1941 och som fram till 1987 också användes som församlingshem. Cirka 200 meter nordost om kyrkan ligger kyrkogården med kapellet. I kyrkans omedelbara närhet finns också det gamla ålderdomshemmet Ekliden och en låg 1960-talsbyggnad som också tillhör ålderdomshemmet. Kyrkotomten Kring kyrkan finns en kyrkotomt med mycket grönska. Strax nordost om kyrkobyggnaden står en klockstapel, uppförd omkring 1924, med fundament av slaggsten och klocktorn av tjärat trä. Klockan är skänkt av kammarherre R. Ahlséll. I samband med brukets 300 års jubileum 1955 fick klockstapeln en storklocka som gåva från bruket. Klockstapeln försågs med ny stege och renoverades Större delen av kyrkotomten är besådd med gräs. Stora ekar, ädelgranar, tujor och rhododendron hör till den utmärkande vegetationen. Framför kyrkans ingång i sydost finns en förgård ordnad med murar av slaggsten, en trappa av granit, en plan framför ingången belagd med asfalt och liten yta framför dörrarna belagd med smågatsten. Förgården är ritad av Erik Fant och anlades omkring år Asfalteringen har gjorts senare. Kring kyrkotomten löper en skalmur av stora granitblock. Från Kungsvägen i sydväst finns en grusad gång och en trappa av granit fram till sakristie- och lägenhetsingången. Den grusade gången fortsätter längs kyrkans långsida. På kyrkotomtens nordöstra sida finns en gravplats för familjen Spånberg, under lång tid ägare till Ankarsrums bruk. Den grusade gravplatsen omges av en stenram och anlades 1926, efter ritning av Erik Fant. Ytterligare en gravplats finns invid klockstapelns fundament. Även den tillhör en medlem av familjen Spånberg. 7

8 Kyrkan Ankarsrums kyrka uppfördes på 1890-talet för godtemplarnas och metodisternas verksamhet. Det huvudsakliga byggnadsmaterialet togs från närbelägna Ankarsrums bruk, i form av slaggsten och eventuellt även gjutjärnsfönster. Exteriört bär kyrkan historiserande drag med sina bara, kraftiga murar, den satta byggnadskroppen med fasader indelade av liséner, samt de nygotiska muröppningarna. Byggnadsmaterialet, slaggsten, ger kyrkan en ovanlig tyngd och berättar också om byggnadens nära samband med det lokala bruket. År 1918 kom Svenska kyrkan att överta byggnaden genom en gåva från brukets ägare Sven Spånberg.I landet finns omkring ett tiotal kyrkor uppförda av slaggsten, varav Ankarsrum och Boxholms kyrka i Linköpings stift. Rent arkitektoniskt har Ankarsrums kyrka mycket gemensamt med andra samtida frikyrkolokaler, uppförda som enkla salar där många gånger bara fönsternas storlek och utförande skvallrar om den sakrala verksamheten. Ankarsums kyrka är p g a sin historia den enda kyrka i länet som har en bostadslägenhet inrymd i sig. Kyrkogårdens historik Ankarsrums kyrkogård ligger omkring 200 meter nordost om kyrkan, på en liten höjd i samhället. I oktober 1905 framfördes frågan om en kyrkogård i Ankarsrum på Hallingebergs kyrkostämma. Behovet av en kyrkogård på orten hade vuxit fram med samhällets expansion. Enligt kyrkostämmoprotokollet skulle Ett område lämpligt för ändamålet gratis upplåtas av AB Ankarsrums Bruk. Samma år ritades en karta över begravningsplatsen. Kyrkogården anlades, 1909 och låg då i utkanten av Ankarsrums samhälle. På kartor från mitten av talet ligger fortfarande kyrkogården ensam längst till öster i samhället. År 1910 invigdes kyrkogården. Den var då helt om given av en granhäck. På ett fotografi från den 4 januari 1910 syns ett enkelt klocktorn av trä mitt på bilden. Det är troligen platsen där kapellet senare uppförs. Runt om klockstapeln syns på bilden, vitmålade träkors och trävårdar, men även andra vårdar. År 1919 gjordes, enligt kyrkostämmoprotokoll, en omgrävning på kyrkogården. Vad omgrävningen innebär framgår inte. På en gravkarta från juli 1925 kan man se att man inte planerat för och anlagt gravplatser omedelbart väst och sydväst om den plats där kapellet senare uppfördes. I mitten av kyrkogården, på den västra delen, finns allmänna platser, vilka inte var avgiftsbelagda. På motsatt sida och närmare kapellets plats är det planerat för enskilda platser. På en ritning från 1927 är det planerat för allmänna platser även i den norra delen, väster om allén. Kring de allmänna platserna finns köpegravar markerade i en rad i norr och en rad i söder. De första gravarna i kvarter B och C anlades på talet och området utnyttjades därefter fram till Man kan tydligt se att området togs i bruk från norr mot söder. Kvarter D anlades vid samma tidsperiod som ett grusgravsområde. På 1930-talet anlades ett grusgravsområde, kvarter E, öster om mittgången. Kvarteret användes under 30-och 40-talet. I en artikel från 1934 av H. Bjurulf om Smidda gravminnen från järnbrukstiden i Tjust visar han på minst fem smideskors av den typ som tillverkades vid Ankarsrums bruk. Några påminner om de smideskors som fortfarande finns på kyrkogården. År 1936 uppfördes ett kapell med vitputsades fasader och tälttak i kyrkogårdens norra del. Det uppfördes efter ritningar som ritats av arkitekten Erik Fant redan Gravkapell började byggas i Sverige under 1900-talet som ett resultat av en ny syn på begravningsakten, där begravning blev mer av en privat angelägenhet för de närmast sörjande. I församlingsarkivet finns en uppgift om att kapellet skadades 1947 i samband med arbete på kyrkogården. Troligen var det då som kvarter A iordningställdes. Under och 60-talet 8

9 anlades det som ett grusgravsområde. På 1950-talet ordnades, precis öster om kapellet, en minneplats till 100-års minne av dem som dött i koleran på 1800-talet. Om man tänker sig hur det såg ut på kyrkogården i slutet av 1940-talet så låg den fortfarande avskild i utkanten av samhället. Den stora grusade mittgången kantad av stora lindar ledde fram till det nyss uppförda vitmålade kapellet i kyrkogårdens norra ände. På den västra sidan om allén stod täta rader av mindre vårdar i sten, trä och smide. Området väster om kapellet, kvarter A, var precis iordningställts men hade inte börjat användas. På motsatt sida fanns grusgravar med påkostade, stående och större vårdar framförallt i svart granit samt område E med grusgravar med stenramar och liggande vårdar. Från februari år 1961 finns en ritning på ett förslag till utvidgning av kyrkogården mot söder. Man kan än i dag se gränsen till den gamla kyrkogården genom att muren som går runt kyrkogården endast omfattar den nyare delen i söder. Den äldre delen gränsar mot ett naturområde. År 1966 invigdes den nya delen av kyrkogården. Då anlades kvarter F- I, där kvarter F utgörs av ett urngravsområde. I samband med utvidgningen av kyrkogården bör också byggnaden som inhyser bland annat personalutrymmen ha uppförts. År 1992 anlades minneslunden i den östra delen av kyrkogården. Under de senaste decennierna har en del av de tidigare grusbelagda gravplatserna i kvarter A- E såtts igen med gräs. En del gångar vilka tidigare var gruslagda har asfalterats och ett materialområde har tillkommit i kyrkogårdens nordöstra hörn. I samband med materialområdets iordningställande togs ett par gravplatser bort. Beskrivning av kyrkogården idag Allmän karaktär Kyrkogården har rektangulär form och delas i en östlig och en västlig del av den långsträckta lindallén som leder fram till kapellet i den norra delen. På kyrkogården finns spår från olika tiders användning; påkostade stora familjegravar från talet, sammanhållna områden med grusgravar från 1900-talets mitt och linjegravsområden från 1910-talet och fram till 1960-talet. Bland de titlar som förekommer på gravstenarna finna många med direkt koppling till Ankarsrums bruk och verksamheten där. Området där minneslunden ligger är ett sent komplement till kyrkogårdens utformning. Kvarter G, H och I tillkom efter utvidgningen 1966, liksom urngravsområdet F. 9

10 A B C D I F E Minneslund Ingång Ingång G H N Gravkarta över Ankarsrum kyrkogård. Omgärdning Kyrkogården omgärdas i sydost, söder och sydväst av en mur av kallmurad natursten. Muren är beväxt med gräs. I sydost är det planterat björkar utanför. Vidare har man planterat tujahäck på krönet av muren. Den äldre kyrkogårdsdelen i väster inhägnas av naturskog och innanför den en gräsmatta och en tujahäck. I norr finns naturskog och innanför den en tujahäck. I öster omgärdas kyrkogården av ett Gunnebostängsel och innanför detta en tujahäck. Ingångar I söder finns en ingång med murade stolpar i natursten och svartmålade järnsgrindar. I nordost finns kyrkogårdens andra ingång som har dubbla svartmålade järngrindar mellan järnsstolpar. Vegetation Längs den östra gränsen finns björkar och granar. Naturskog med bland annat ek och hassel finns i nordväst och norr. Till vänster om södra ingången står två lönnar. Från söder till norr löper i mitten av kyrkogården en lindallé. Övrigt Minneslunden begränsas av rosenspirea. Mellan raderna av gravvårdar i de olika kvarteren är det planterat tujahäckar. I urnegravsområdet är det planterat ligusterhäckar både som omgärdning och som rygghäckar. 10

11 Järngrind södra ingången (KI Ankarsrum kyrkog 094) Omgärdning i väster. Muren visar nya delen av kyrkogården. (KI Ankarsrum kyrkog 097) Gångsystem En asfalterad huvudgång löper i nord-sydlig riktning fram till kapellet. Gången kantas av lindar på båda sidor. Utifrån den löper i öst-västlig riktning gångar ut i de olika kvarteren. En del är belagda med grus och andra med asfalt. Gången som leder upp och längs med minneslunden är grusbelagd. På grund av en mindre nivåskillnad i den södra delen finns där två trappor på ömse sidor om ingången. Gravvårdstyper Gravvårdarna på Ankarsrum kyrkogård är av många olika slag. De mest uppseendeväckande gravvårdarna är de smidesvårdar, som rests över bruksarbetarna på Ankarsrum bruk, men även det stora antalet trävårdar som finns kvar i kvarter B och C bör uppmärksammas. Äldre höga stående vårdar utmärker kvarter D. Kvarter A och E utgör välbevarade grusgravsområden från talen. På urnegravsområdet, F finns en hel del gravvårdar i natursten. Medan de nytillkomna kvarteren G, H och I domineras av tidstypiska låga stående stenar från talet fram till 2000-talet. Stenmaterialet är företrädelsevis grå och svart granit men även röd granit förekommer. Minneslund Minneslunden ligger i den nordöstra delen på en mindre höjd. Fem trappsteg leder upp till den från den övriga kyrkogården. Lunden är kvadratisk och insådd med gräs. I norr avgränsas den av en grusgång och östra gränsen utgörs av kyrkogårdsomgärdningen. I söder står materialboden och i väster omgärdas minneslunden av en låg, kallmurad mur i natursten. Mitt i lunden finns en grusad yta. Där finns bänkar att sitta på och vaser för blommor. I mitten finns en fontän med murad bas, vilken i sin tur är omgärdad av planterade blommor. Bakom fontänen finns en kopia av ett smideskors från kyrkogården på vilket det står Minneslund

12 Minneslunden invigd 1992 (KI Ankarsrum kyrkog 108) Kapellet uppfört 1936 (KI Ankarsrum kyrkog 136) Byggnader Gravkapellet byggdes 1936, och är ritat av Johan Erik Fant. Fasaderna är vita och slätputsade och tälttaket är täckt med skiffer. En trappa av granit leder upp till det tillbakadragna ingångspartiet som har korslagda facklor över spegeldörrarna. Byggnaden har ett runt fönster på vardera östra och västra sidan. Kapellet ligger i slutet av en nord-sydlig allé på kyrkogårdens norra del. Vaktmästarnas personalutrymmen, materialbod och toalett för allmänheten ryms i den moderna byggnaden på östra sidan av kyrkogården. Den uppfördes troligen i samband med kyrkogårdsutvidgningen, Byggnaden är uppförd av betongblock och har stående blåmålad panel på framsidan samt pulpettak. Beskrivning av enskilda kvarter/områden med kulturhistorisk bedömning Kvarter A Allmän karaktär Kvarter A består av ungefär 260 gravplatser och ligger väster om kapellet. Området avgränsas i väster av en tujahäck och ytterligare en tujahäck finns planterad mitt i kvarteret. Mot kvarter B i söder finns endast en gräsklädd yta. Kvarteret består av nio rader där alla vårdarna är vända mot öster. Mellan raderna är det grusgångar. Mellan tujahäcken och de tre raderna av gravplatser i väster finns en gräsklädd yta. Gravarna närmast allén är insådda med gräs men de övriga är grusgravar. Vårdarna är placerade framför planteringarna. Ett par gravplatser är lediga och kan användas på nytt. Gravvårdstyper Gravplatserna är överlag stora. De är omgärdade av stenramar och samtliga gravplatser, utom de längst i öster, är grusbelagda. De i öster är istället igensådda med gräs. Kvarteret domineras av små liggande vårdar i övervägande delen av grå granit samt ett fåtal av svart granit. Ett fåtal mindre stående stenar finns i den västra delen av området. På ett stort antal av stenramarna anges familjenamnet. De tidigaste vårdarna är daterade från 1950-talet och området domineras av vårdar från 50- och 60-talet. Inga titlar finns upptagna på gravvårdarna. Inte heller den dödes hemort nämns på någon av vårdarna. 12

13 Kulturhistorisk bedömning Kvarter A anlades på 1950-talet på ett tidstypiskt sätt med strikt ordnade rader av vårdar alla med grusade ytor och omgärdade av stenramar. Den ursprungliga karaktären är ännu i stort sätt bevarad. För att kvarterets karaktär skall bevaras måste gravarna även fortsättningsvis vara grusbelagda. Nya vårdar bör anpassas med avseende på storlek, form och material till de redan befintliga. Kvarter A från nordost (KI Ankarsrum kyrkog 120) Liggande gravvård på kvarter A (KI Ankarsrum kyrkog 124) Kvarter B och C Allmän karaktär Kvarter B och C består 172 respektive 257 platser vilka i båda kvarteren är fördelade på åtta rader. De är placerade till vänster om allén och avgränsas åt väster av en tujahäck. I norr skiljs kvarter B från kvarter A endast av en smal gräsremsa. I söder finns en asfalterad gång. Mellan kvarter B och C löper en grusgång. I kvarter B finns, i nord- sydlig riktning, två rygghäckar av tuja som delar av kvarteret. Dessa fortsätter även genom kvarter C och i kvarter C finns ytterligare en tujahäck som rygghäck i kvarterets östra del. Ett fåtal grusgravar omgärdar, framförallt i öster och söder, linjegravarna. I övrigt är kvarteren insådda med gräs. Alla vårdarna är vända mot öster. Utmärkande för kvarter B och C är de många trä- och smidesvårdarna samt de små stående gravvårdarna. Gjutjärnsvård kvarter B (KI Ankarsrum kyrkog 016) Trävård med emaljplåtar, kvarter B (KI Ankarsrum kyrkog 027) 13

14 Gravvårdstyper Kvarteret domineras av små låga stenar företrädelsevis i svart och grå granit. Här finns även ett stort antal trävårdar, vissa korsformade samt smideskors. Smidesvårdarna är från 1911 (2), 1920 och 1940 och minner om en tidigare vanlig företeelse. Traditionen med smidesvårdar som gravvårdar infördes på 1600-talet. Det var ofta klensmeden som fick göra dem. Ett smitt järnkors kunde användas flera gånger i flera släktled. År 1905 upphörde tillverkningen av smidesgravvårdar på Ankarsrums bruk. Smidesvårdarna på Ankarsrums kyrkogård är dock med all sannolikhet smidda av folk som arbetat på bruket. Flera av träkorsen har ruttnat bort och kvar på plats ligger endast de emaljerade skyltarna. De äldsta gravvårdarna i kvarteren är från den tid då kyrkogården anlades, år1910. Flera av vårdarna ingår i samanhållna linjer, där man kan följa årtalen från 1910 och fram till talet. I kvarteren kan man följa den allmänna linjens framväxt från norr mot söder. Yrkestitlar som finns på vårdarna är smältsmeden (2), gjutaren, emaljarbetare, lantbrukare, skogsvaktare, maskinisten, kusken och elektriker. På ett mindre antal vårdar nämns den dödes hemort som till största delen är Ankarsrum. Övrigt I kvarter C finns det smideskors som tjänat som förlaga till det kors som finns i minneslunden. Översikt kvarter C från nordost (KI Ankarsrum kyrkog 029) Smideskors som är förlaga till det i minneslunden. (KI Ankarsrum kyrkog 028) Kulturhistorisk bedömning Kvarteret anlades i kyrkogårdens första skede på 1910-talet för avgiftsfria allmänna gravar. I området finns fortfarande en tydlig struktur med de små, tidstypiska, gravvårdarna ordnade i rader. Tidsordningen på begravningarna går fortfarande att följa i raderna. Det är ovanligt att så stor del av de allmänna gravarna finns bevarade i sammanhängande linjer. Detta bör beaktas vid det fortsatta bruket av kvarteren. I öster och söder kan man fortfarande se att köpegravar har funnits i ytterkanterna av kvarteren vilket var en vanlig anläggningsform. Titlarna på gravvårdarna, smidesvårdarna samt det stora antalet emaljskyltar minner om betydelsen av Ankarsrums bruk. Betydelsefullt för kvarterens karaktär är det stora antalet 14

15 smides- och trävårdar. Dessa vårdar bör vårdas så att de långsiktigt kan bevaras på plats. Gjutjärns- och smidesvårdarna ska dessutom föras in på församlingens inventarieförteckning. Kvarter D Allmän karaktär Kvarter D är placerat i kyrkogårdens nordöstra hörn och består av ungefär 150 gravplatser. Extra synliga i kvarteret är de höga, stående och påkostade gravvårdar. Kvarteret omgärdas i norr av kyrkogårdens omgärdning, i väster löper lindallén, i söder finns en grusad gång och i öster, minneslunden. Tiden som grusgravsområde är synlig genom mindre sammanhängande rader av grusgravar och enstaka grusade gravar. I övrigt är kvarteret till stora delar insått med gräs. Tvärs igenom kvarteret, i den norra delen, löper en asfalterad gång. I kvarterets nordligaste del är en mindre grupp grusbelagda familjegravar. Alla vårdar är vända mot väster. Kvarter D från nordväst (KI Ankarsrum kyrkog 038) Liggande gravvård i kvarter D. (KI Ankarsrum kyrkog 042) Gravvårdstyper De dominerande gravvårdstyperna är höga stående stenar företrädelsevis i svart men även grå granit. Av gravvårdarna är majoriteten stående men liggande förekommer i synnerhet på de grusbelagda gravplatserna. I den norra delen är ett mindre sammanhållet grusgravsområde, med låga rektangulära vårdar, som troligen tillkom på talet. På den övriga delen av området finns endast spridda grusgravar kvar. I kvarteret finns ett gjutjärnskors. De äldsta vårdarna är från Kvarteret användes framförallt på 10-, 20- och 30-talet. I kvarteret är det vanligt att titlar anges på vårdarna. Titlar som finns är gjutaren (2), gjutmästare (2), smältsmeden, martinsmältaren, emaljförman, valsmästare, verkmästare, ångbåtsföraren, möbelsnickaren, banmästaren, banvakt, stationskarl, förman, kassören och kyrkovärden. Endast på få vårdar anges den dödes hemort. Övrigt I kvarteret finns en minnesplats över dem som dog i kolera på 1800-talet. Den är omgiven av en järnkedja fäst på granitpelare och på vården av sten står det Till 100-års minne av kolerans offer i vår bygd omkring Bakom minnesplatsen finns en grusad yta med stenram iordninggjord för gravvårdar som tagits ur bruk. I kvarterets nordöstra hörn plockades en del vårdar bort när ett materialområde iordningställdes på 1990-talet. 15

16 Ringkors i granit, kvarter D. (KI Ankarsrum kyrkog 047) Gjutjärnskors kvarter D. (KI Ankarsrum kyrkog 045) Kulturhistorisk bedömning Kvarter D anlades i samband med kyrkogårdens tillkomst som ett köpegravsområde. Dess placering samt de påkostade äldre gravvårdarna tyder på att här begravdes samhällets över och medelklass i början av 1900-talet. Sannolikt har hela området bestått av grusgravar varav många var omgivna av stenramar och/eller häckar. Under 1900-talets senare hälft har större delen av området såtts in med gräs. Titlarna på gravvårdarna visar på en tydlig koppling till Ankarsrumsbruk. Kvarterets äldre karaktär bör behållas och de spår av kvarterets historia som grusgravar och stenramar utgör bör bevaras. Även äldre gravstenar bör sparas. Gjutjärnskorset skall föras in på församlingens inventarieförteckning. Kvarter E Allmän karaktär Kvarter E ligger på högra sidan av lindallén mellan kvarter D och F och rymmer cirka 110 gravplatser. I norr avgränsas kvarteret av en grusgång och i söder utgörs gränsen mot kvarter F av en gräsklädd yta och en låg ligusterhäck. I öster tar minneslunden vid. Kvarteret består av familjegravar. Flertalet gravplatser är belagda med grus men enstaka har såtts in med gräs. Gravplatserna ligger i rader med mellanliggande grusgångar med vårdarna vända mot väster. De flesta vårdarna är från och 40- talet. 16

17 Kvarter E från nordväst. (KI Ankarsrum kyrkog 050) Grusgravar i kvarter E (KI Ankarsrum kyrkog 052) Gravvårdstyper I kvarter E är de flesta gravplatserna omgärdade av stenramar och grusbelagda. Endast ett mindre antal är insådda med gräs. Den dominerande gravvårdstypen är små stående vårdar, men liggande stenar förekommer också. På ett antal av stenramarna anges familjenamnet. Materialet är till övervägande delen grå granit samt ett mindre antal i svart granit. De äldsta vårdarna är daterade till 1914 men området domineras av vårdar från 30- och 40-talet. På ett fåtal gravvårdar finns titlar angivna. Titlar som förekommer är telefonreparatör, lantbrukaren, och metodistpastorn. Den dödes hemort nämns på ett litet antal vårdar. Liggande vård i kvarter D. (KI Ankarsrum kyrkog 058) Metodistpastor N. A Hehrnes gravvård (KI Ankarsrum kyrkog 055) Kulturhistorisk bedömning De äldsta vårdarna i kvarter E är från 1910-talet. Kvarteret har tidigare varit helt grusbelagt men är idag delvis insått med gräs. Flest vårdar är från 1930-och 40-talet. Kvarterets speciella karaktär är beroende av grusbeläggningen, stenramarna och den låga profilen. De smala grusade gångarna mellan raderna är också ett utmärkande drag tillsammans med den sparsamma vegetationen. Nya vårdar bör anpassas med avseende på storlek, form och material till de redan befintliga. 17

18 Kvarter F Kvarter F från nordväst. ( KI Ankarsrum kyrkog 061) Gravvårdar i kvarter F (KI Ankarsrum kyrkog 068) Allmän karaktär Kvarteret tillkom i samband med utvidgningen 1966 och rymmer cirka 110 platser. Mellan gravvårdarna är det planterat låga ligusterhäckar som rygghäckar men även som gräns emot kvarter E i norr. I söder och väster avgränsas kvarteret av gångar och i öster är minneslunden. I det sydöstra hörnet finns det en materialbod. Kvarter F är ett urngravsområde och raderna är anlagda i mjukare former än de i övrigt mycket strikta, raka linjerna i kistgravsområdena. Vårdarna är vända mot söder, norr och väster. I södra delen har man anlagt två rader som inte fanns med vid uppförandet av kvarteret. Här har man fortsatt i samma stil med låga ligusterhäckar som rygghäckar. Gravvårdstyper I kvarter F dominerar låga, rektangulära vårdar i företrädelsevis grå granit och men även en del röd granit förekommer. De fåtal liggande stenar som finns är till övervägande delen naturstenar. Här finns också ett par moderna smidesvårdar. Den äldsta vården är från 1956, och måste ha tillkommit före det att området iordningställdes som urngravsområde, området domineras för övrigt av vårdar från 70-, 80-, och 90-talet. Ingen av vårdarna anger den dödes titel eller hemort. Konstnären Harald Wiberg har sin gravvård i kvarter F (KI Ankarsrum kyrkog 065) Moderns smidesvårdar i kvarter F. (KI Ankarsrum kyrkog 069) 18

19 Övrigt Konstnären Harald Wiberg ligger begravt i kvarteret. Winberg levde mellan åren 1908 och Han föddes i Koltorpet, Ankarsrum. Wiberg är bland annat känd för den tomte som han skapade för Viktor Rydebergs midvinterdikt där endast tomten är vaken. I övrigt målade Wiberg mest djur- och naturmotiv. Kulturhistorisk bedömning Kvarteret tillkom vid utvidgningen av kyrkogården Kvarteret har en tämligen enhetlig karaktär som utmärker 70- och 80-talets kyrkogårdsanläggningar t.e.x rygghäckar och låga stående vårdar. Kvarteret är tidstypiskt med sina tätt stående vårdarna och den nya företeelsen med naturstenar. Kvarter G, H och I Allmän karaktär Kvarteren G, H och I tillkom vid utvidgningen år 1966 i kyrkogårdens södra del. Kvarteren rymmer 149, 190 respektive 264 gravplatser. I alla väderstreck avgränsas kvarteren av grusgångar och kvarter I skiljs från de två andra av den asfalterade lindallén. Mellan kvarter G och H löper en grusgång i öst-västlig riktning. Kvarter G och H utgörs av strikta raka rader medan kvarter I yttre raden mot väster har en något rundad form. Kvarteren är gräsbesådda.. Gravvårdarna är vända mot söder, öster och väster. Kvarter G och H från söder. (KI Ankarsrum kyrkog 083) Stiltypisk gravvård i kvarter G-I. (KI Ankarsrum kyrkog 079) Gravvårdstyper Kvarteren domineras av stående låga gravvårdar. Materialet är främst grå granit men även röd och svart granit förekommer. De äldsta gravvårdarna är från 1966 och finns i kvarter G därefter har område H och I tagits i bruk från På en av vårdarna i kvarter I anges den dödes yrkestitel på gravvården, bilmekaniker. Bara på en vård tas den dödes hemort upp. Kvarter I har bara delvis tagits i bruk. 19

20 Kvarter I från nordöst. (KI Ankarsrum kyrkog 088) Kvarter I från sydöst. (KI Ankarsrum kyrkog 091) Kulturhistorisk bedömning Kvarteren tillkom vid utvidgningen av kyrkogården 1966 och är tidstypiska för tiden från 1950-talet och framåt med sin enhetliga karaktär med låga stående vårdar i ryggställda rader. Ny delen av kyrkogården utgör en representant för det sena 1900-talets anläggningsstil. 20

21 KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET Ankarsrum växte fram som sockencentrum under det sena 1800-talet och under 1900-talets början. I början av 1900-talet uppkom frågan om en egen begravningsplats. Ankarsrums kyrkogård invigdes 1910 och låg då i utkanten av samhället. Senare har det vuxit upp bebyggelse runt omkring kyrkogården. När kyrkogården började användas utnyttjades endast ett mindre område på var sida om mittgången och nya kvarter på kyrkogården iordningställdes efter hand. Endast en större utvidgning har gjorts, år 1966, då kyrkogården förlängdes söderut. År 1992 tillkom minneslunden i den östra delen. Kyrkogården har drag av en klassicistisk kyrkogård, med sin allé, den tydliga kvartersuppdelningen och de strikta raderna av gravvårdar. Till miljön kring kyrkogården hör gravkapellet som är tidstypiskt och välbevarat. Tillsammans med den närbelägna kyrkan, med tomt, klockstapeln och prästgård skapas en värdefull kulturmiljö. På Ankarsrums kyrkogård kan mycket av samhällets historia från snart 100 år tillbaka avläsas. De enstaka gravvvårdarna och grupper av vårdar vittnar om skiftande ideal och många gånger om lokal hantverksskicklighet. De rymmer information som handlar om person- och/eller lokalhistoria i forma av ortnamn och titlar. På Ankarsrum kyrkogård förekommer titlar såsom exempelvis smältsmeden, gjutare, gjutmästare, emaljarbetare, valsmästare, verkmästare, martinsmältare vilka alla vittnar om Ankarsrums bruks betydelse för orten. Tillsammans med titlarna berättar träkorsen med sina emaljerade skyltar och smides/gjutjärnskorsen om yrken och hantverksskicklighet som varit betydelsefulla för trakten. När kyrkogården anlades gjordes en tydlig uppdelning mellan allmänna och köpta gravar. Denna uppdelning är ännu väl synlig i kontrasterna mellan de små, tidstypiska, linjegravvårdarna i kvarter B och C och de höga, stående vårdarna i kvarter D. Den påkostade karaktären i kvarter D har dock med åren utslätats, då omgärdningar m m tagits bort. Linjegravsområdet är på Ankarsrums kyrkogård ovanligt välbevarat med linjer som går att följa från till 60-talet. I uppdelningen mellan allmänna och köpta gravar finns ett socialhistoriskt värde som är viktigt att ta vara på. Grusgravsområdena i kvarter A och E visar på ett tidstypiskt anläggningssätt från 1900-talets mitt. Lindallén är av stor betydelse för upplevelsen av kyrkogården, liksom det tidstypiska kapellet. Gravvårdar av gjutjärn och smide skall införas på församlingens inventarieförtecknig och, i de fall där gravrätten upphört, vårdas av församlingen. Träkorsen skall vårdas på så sätt att de långvarigt kan bevaras på plats. I de fall de är i så dåligt skick att de inte längre kan stå kvar kan kopior av korsen tillverkas. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får ny ägare. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla olika tider. Sammanfattningsvis: På Ankarsrums kyrkogård finns mycket som vittnar om brukets betydelse för orten, både i form av smidesvårdar och vårdar med emaljskyltar men även titlar på gravvårdarna. Speciellt viktigt är det att värna om är den äldre karaktären i kvarteren liksom den tydliga uppdelningen mellan allmänna och köpta gravar. Se vidare i de kulturhistoriska bedömningarna gjorda för varje område. 21

22 ARKIV OCH LITTERATUR Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet Kalmar läns museums topografiska arkiv Kulturmiljöbild, Riksantikkvarieämbetets digitaliserade bildarkiv Lantmäteriet Hallingeberg-Blackstad kyrkoarkiv (endast sporadiskt genomgånget) Ankarsrum kyrka, igår, idag, imorgon, Utgiven av Hallingebergs församling omkring Bjurulf, H. Östra Småland. Stockholm 1934 Bucht, Eivor (red), Kyrkogårdens gröna kulturarv, Klippan 1992 Carlsson, Gustaf, Ankarsrum Hallingebergs socken, 1989 Hammaskiöld, Hans mfl, Minnets stigar en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm 2001 Erixon, Sigurd (red), Sveriges bebyggelse, Svensk statistisk topografisk uppslagsbok, Landsbygden del I, Uddevalla 1957 Hammarskjöld, Britt-Marie, Ett läns utveckling-kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län. Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985 Muntliga uppgifter från kyrkovaktmästare Conny Astvall, Fredrik Johansson 22