Gårdveda kyrkogård Målilla-Gårdveda församling, Linköpings stift, Kalmar län

Transkript

1 Gårdveda kyrkogård Målilla-Gårdveda församling, Linköpings stift, Kalmar län Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/ begravningsplatser i Linköpings stift 2006 Magdalena Jonsson

2 Kyrkoantikvariska rapporter 2006, Kalmar läns museum 2

3 Innehåll INLEDNING 3 Bakgrund 3 Syfte 3 Kulturminneslagen och Begravningslagen 3 Kulturhistorisk bedömning 4 Inventeringens uppläggning och rapport 4 Linköpings stift, Kalmar län en kort historik 5 Kort kyrkogårdshistorik 5 GÅRDVEDA KYRKOGÅRD 6 Sockenbeskrivning 6 Kyrkomiljön 7 Kyrkogårdens historik 7 Beskrivning av kyrkogården idag 8 KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET 12 ARKIV OCH LITTERATUR Bilagor: Kulturminneslagen 3

4 INLEDNING Bakgrund Ur kulturhistorisk synpunkt är kyrkogårdar och begravningsplatser bärare av en stor mängd information och platserna ger anledning till frågor av olika slag. Vad är typiskt för våra kyrkogårdar när det gäller vegetation, omgärdningar, gångar, gravvårdar m m och finns det några regionala skillnader? Vad har varit gängse bruk under olika tider och vad kan vi få för historisk information bara av att gå på en kyrkogård? Med utgångspunkt i behovet av att förbättra kunskapen om våra kyrkogårdar och begravningsplatser genomförs en stiftsövergripande kulturhistorisk inventering. På uppdrag av Linköpings stift utför Kalmar läns museum inventeringen av kyrkogårdar/begravningsplatser inom stiftets del av Kalmar län. Arbetet bekostas av medel från den kyrkoantikvariska ersättningen och påbörjades under år Projektet beräknas vara avslutat vid utgången av år Inventeringen berör de till Svenska kyrkan hörande kyrkogårdarna/begravningsplatserna som omfattas av kulturminneslagen. Lagen gäller de begravningsplatser som är tillkomna före utgången av år 1939 och ytterligare några som skyddas genom särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Denna rapport utgör en delrapport i inventeringen vars resultat kommer att sammanställas och analyseras i en stiftsövergripande rapport. Syfte De stiftsövergripande inventeringarnas syfte är: - att lyfta fram och öka förståelsen för kyrkogårdarnas och begravningsplatsernas kulturvärden och att främja kontakterna mellan kyrkan och kulturmiljövården - att skapa ett underlag för församlingarnas/samfälligheternas planering och förvaltning av kyrkogårdarna/begravningsplatserna och för vård- och underhållsplaner - att sammanställa ett enhetligt och tillgängligt kunskapsunderlag med beskrivning av och historik för den enskilda kyrkogården/begravningsplatsen samt en bedömning av de kulturhistoriska värdena. Inventeringen blir samtidigt en samlad dokumentation och överblick av kyrkogårdar/begravningsplatser i stiftet från 2000-talets första decennium. - att skapa ett underlag för handläggning av kyrkoantikvariska ärenden och för bedömning av var det är särskilt viktigt att stödja insatser med kyrkoantikvarisk ersättning. Kulturminneslagen och begravningslagen Enligt Lag om kulturminnen m m (SFS 1988:950) skall Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas. Tillstånd måste sökas hos länsstyrelsen för att göra väsentliga förändringar på kyrkogården. (Se vidare i bilaga om Kulturminneslagen). Begravningslagen (SFS 1990:1144). anger att en gravvård ägs av gravrättsinnehavaren. När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras bort utan upplåtarens medgivande. När gravrätten upphör har ägaren rätt till gravvården. Om gravrättsinnehavaren inte vill gör anspråk på gravvården inom 6 månader tillfaller gravvården upplåtaren, alltså församlingen. Vidare säger lagen: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av annat skäl 4

5 bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på platsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Kulturhistorisk bedömning Alla gravvårdar bär på sin historia och kan berätta om en person, en familj, stilhistoria och begravningstraditioner. I rapporten anges exempel på typer av gravvårdar som utifrån skilda kriterier bedöms som kulturhistoriskt värdefulla. Generellt gäller att ålderdomliga gravvårdar från tiden fram till 1850 bör föras in i kyrkans inventarieförteckning Detta gäller även gravstaket och gravvårdar i gjutjärn och smidesjärn liksom äldre vårdar av trä. Många andra gravstenar har också ett kulturhistoriskt värde som kan kopplas till gravvårdens utförande - material, konstnärligt utförande eller till en person- lokal/personhistoriskt värde. Inventeringen omfattar i första hand enbart gravvårdar ute på kyrkogården. I flera kyrkor finns det dock gravvårdar som förvaras i kyrkan eller i lokal i anslutning till kyrkan. Ofta har dessa ett stort kulturhistorisk värde och bör tas med i kyrkans inventarieförteckning. Den kulturhistoriska bedömningen görs utifrån principer som tagits fram av och fortlöpande diskuteras med representanter för Linköpings stift, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, och Östergötlands län samt länsmuseerna i Jönköpings och Östergötlands län. En kulturhistorisk bedömning är aldrig definitiv utan hela tiden föremål för omvärderingar. Vid bedömningen tas hänsyn till varje enskild kyrkogårds egna värden, men också till värden i förhållande till andra kyrkogårdar i stiftet och övriga landet. Inför varje planerad förändring skall tillstånd inhämtas från länsstyrelsen och varje ärende behandlas där från fall till fall. Den kulturhistoriska bedömningen utgör underlag för beslut om vilka åtgärder som kan vara berättigade till kyrkoantikvarisk ersättning. Inventeringens uppläggning och rapport Rapporten består av en historik över kyrkogården samt en beskrivning i ord och bild av kyrkogården som helhet och de olika kvarteren/områdena. En kulturhistorisk bedömning görs av varje kvarter/område samt över kyrkogården i dess helhet. Arbetet har varit uppdelat i en fältdel med inventering och fotografering samt en arkivgenomgång. De aktuella arkiv som gåtts igenom har främst varit länsmuseets topografiska arkiv och Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Uppgifter har vidare hämtats från aktuell litteratur däribland hembygdslitteratur. I viss mån har lantmäteriets handlingar och kartor nyttjats. De i rapporten redovisade arkivuppgifterna utgör en sammanfattning av genomgångna arkiv och ska inte ses som inte en komplett beskrivning av händelser i kyrkogårdens utveckling. Arbetet inkluderar en omfattande fotodokumentation varav endast en mindre del är presenterad i rapporten. Delar av inventeringsmaterialet görs tillgängligt via Kulturmiljövårdens bebyggelseregister, ett informationssystem som förvaltas av Riksantikvarieämbetet ( Fältarbetet och rapporterna har utförts av antikvarier Magnus Johansson, Magdalena Jonsson och Liselotte Jumme vid Kalmar läns museum. Rapporterna finns tillgängliga på Linköpings stift, Länsstyrelsen i Kalmar län, Kalmar läns museum samt på respektive kyrklig samfällighet. 5

6 Linköpings stift, Kalmar län en kort historik Linköpings stift bildades i början av 1100-talet och omfattade då Småland, Öland och Gotland. Ur Smålandsdelen bildades 1163 Växjö stift. Sin nuvarande omfattning erhöll Linköpings stift 1603, då södra delen av Kalmar län och Öland avskildes och bildade Kalmar stift, senare 1916 tillfört Växjö stift. Under medeltid utgjordes Småland av ett tiotal små folkland i gränsområdet mellan västra och östra Götalands slättbygder i norr och de gammaldanska landskapen vid rikets gräns i söder. Kust- och inlandsbygder var glest befolkade och politiskt tycks området ha varit svagare knutet till det svenska riket än övriga landskap. Först i slutet av 1200-talet började området framträda i rikspolitiskt sammanhang. De tidigmedeltida kyrkorna var oftast små enkla träbyggnader utan torn. Först under senare del av medeltiden började man bygga av sten, vilket krävde helt annat kunnande och en större ekonomisk insats. I de förhållandevis fattiga smålandssocknarna fortsatte man dock traditionen att bygga i trä. De stenkyrkor som uppfördes var få och tillkom i huvudsak i de rikare bygderna. Någon större byggverksamhet förekom inte under senmedeltiden och århundradena därefter. I stort stod kyrkorna kvar orörda sånär som på nödvändiga underhållsarbeten och reparationer i samband med krig och annan skadegörelse. En kraftigt växande befolkning och nya idéströmningar om gudstjänstrummets utformning skapade under och 1800-talen nya behov. Nu raserades, med några få undantag, flertalet av de gamla otidsenliga kyrkorna och de som blev kvar utsattes för omfattande omoch tillbyggnader. I en kunglig förordning 1776 föreskrevs att de nya byggnaderna skulle uppföras i sten, vilket också bidrog till att äldre träkyrkor dömdes ut och ersattes. Många av de nya kyrkorna ritades av tidens mest framstående arkitekter knutna till det av Kungl. Majt. inrättade Överintendentämbetet, vars uppgift var att granska förslagen till de stora, ljusa och luftiga kyrkorummen utformade enligt den nyklassicistiska tidsandan. För kyrkorna innebar 1800-talets senare del och tidigt tal en restaurerings- och ombyggnadsperiod, där nyklassicismens rena formspråk övergavs för skiftande stilimiterande ideal. Med alla medel försökte man anpassa såväl gamla som nya kyrkor till de nya idéerna nygotik, nyrenässans och nybarock. Nya liturgiska och funktionella krav och nya smakriktningar har därefter fortsatt att förändra kyrkorummen in i vår tid. Linköpings stift omfattar idag Östergötlands län, nordöstra delen av Jönköpings län och norra delen av Kalmar län. Kalmar läns del består av Norra och Södra Tjusts kontrakt samt Sevede- Aspelands kontrakt. Här finns omkring 35 kyrkor och 42 begravningsplatser anlagda före 1940 och skyddade enligt lagen om kulturminnen (SFS1988:950). Av dessa är Pelarne (trä) och S:ta Gertrud i Västervik (sten), Tveta (sten/trä), och Törnsfall (tegel/sten) till ursprung bevarade medeltida kyrkor. Kort kyrkogårdshistorik En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så vis att den ligger i direkt anslutning till en kyrkobyggnad. En begravningsplats rymmer ofta ett kapell inom sitt område. I förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar. Kristendomens införande innebar bl a att bränning av kroppar förbjöds. Länge begravdes människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt högre utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogårdens område delades först upp mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligen av 6

7 ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen i form av stenkors, tumbor och hällar stod uppställda. Enklare människors gravar kunde markeras av en liten kulle eller ett träkors. Kyrkogården omgärdades vanligen av träbalkar med spåntak. I mitten av talet kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren som man då kallade den, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, alltså kallmurade. I början av 1800-talet tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på många sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till. Många kyrkogårdar lämnades vind för våg, murar revs och djuren betade fritt i markerna. Först under 1700-talet började man visa mer intresse för kyrkogårdarnas vård och utformning. Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700-talets slut ökade protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag, speciellt sommartid. År 1815 beslöt Sveriges riksdag om att begravningsplatser skulle anläggas utanför städer och byar, också det av hygieniska skäl. I bland annat Västervik och Kalmar finns sådana begravningsplatser. Först efter 1815 blev det också mer allmänt förekommande med genomgripande planläggning av kyrkogårdarna med gångsystem och planteringar. Det blev också allt vanligare med planteringar av träd kring kyrkogården, sk trädkrans. Genom 1815 års förordning förbjöds definitivt begravningar inne i kyrkan. Kyrkogårdar och begravningsplatser uppdelades i områden där den dödes familj fick köpa gravplats, och områden som var gratis. Dessa senare områden kallades vanligen allmänna linjen. Här begravdes människor i den ordning de avled. Det innebar bl a att äkta makar inte blev begravda bredvid varandra. Under 1800-talets senare hälft blev det allt vanligare för samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats och påkostad gravvård. Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer påkostade. Vid ungefär samma tid började man anlägga kyrkogårdar med en mindre strikt utformning, än den tidigare, och med ett mer naturinspirerat utseende. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena, bl a tillkom många skogskyrkogårdar. I och med att man började använda moderna maskiner har skötseln av kyrkogårdarna delvis förändrats. Tidigare grusgravsområden har såtts igen och staket och andra detaljer har tagits bort för att underlätta arbetet. Under de senaste decennierna har minneslundar tillkommit på nästan samtliga kyrkogårdar. GÅRDVEDA KYRKOGÅRD Fastighetsbeteckning: Gårdveda kapell 1:1, Målilla-Gårdveda socken, Hultsfreds kommun, Asplands härad, Kalmar län, Småland. Befolkningstal: 1751: 467 inv, 1915: 659 inv ( i Målilla), 1958: 469 ( i Målilla), Sockenbeskrivning Gårdveda var en liten socken omgiven av Tveta, Järeda och Målilla socknar. Socknen omtalas första gången i det medeltida källmaterialet Fram till år 1800 var man en egen socken men beslutet att bygga kyrka tillsammans med Målilla socken 1768 gjorde att de båda socknarna slogs samman. Inom socknen finns kuperade skogsområden som utgör den östra gränsen av småländska höglandet och bördig slättbygd i anslutning till Emån. Från socknen levererades sjömalm till major Paulis masugn vid Hagelsrum. De största gårdarna är Gårdveda, som innehafts av släkterna Stråle af Ekna och Braun, samt Botestorps säteri. 7

8 Kyrkomiljön Sydväst om Målilla kyrkby ligger stationssamhället Gårdveda. Samhället har fått namn efter den äldre sockenbildning som fanns här och som år 1800 gick samman med Målilla socken. Söder om stationssamhället ligger gården Gårdveda med ett aktivt lantbruk. Strax väster om gårdsbebyggelsen är Gårdveda kyrkogård och kapell belägna. Platsen ligger tämligen öppet omgiven av hagar, åker och tallskog. Söder om kyrkogården rinner Gårdvedaån. Området tillhör den bördiga Emådalen med sandig och lättodlad mark. Kyrkogårdens historik När den första kyrkan i Gårdveda byggdes är inte känt. Socknen omtalas första gången i de skriftliga källorna 1337 vilket skulle kunna tala för att det funnits en kyrka på platsen vi den tiden. Den kyrka som stod på platsen i mitten av 1700-talet var en träkyrka men man vet inte om denna haft några föregångare. När den första kyrkan byggdes bör dock också en kyrkogård ha anlagts. Frågan om att slå samman Gårdveda och Målilla socknar väcktes i mitten av 1700-talet men genomfördes först år Då påbörjades också arbetet med att bygga en ny kyrka som uppfördes i anslutning till den gamla kyrkan i Målilla. När den nya kyrkan stod klar upphörde gravsättningar på Gårdveda kyrkogård. År 1923 besökte filosofie kandidat Bertil Waldén Gårdveda kyrkogård. Han konstaterade då att platsen var förvandlad till en beteshage beväxt med ungskog, syrener m.m. Av kyrkan kunde man se övertorvade rester av grunden. En stor tall som växte innanför murarna skulle, enligt vad man berättade i bygden, stå på den plats där predikstolen en gång varit. I det sydöstra hörnet av grunden noterade han att det fanns en grund, stenfylld grop. Kyrkogården hade varit utlagd öster och sydost om kyrkan. Tre gravvårdar fanns kvar. En låg vid det som varit den södra väggen medan två ännu stod uppresta några meter sydost om resterna efter kyrkan. Ingen av stenarna hade kvar sin inskription. I marken kunde man också ana rester av gravkullar. Fem år senare undersöktes platsen noggrannare av Manne Hofrén. Det förefaller som att Waldéns besök väckt en del nyfikenhet för Hofrén besöker platsen på uppdrag av riksantikvarien. Han kunde bekräfta en hel del av de upplysningar som Waldén gett men kom också med en del ny information. Grundresterna var, får vi nu veta, belägna i områdets nordvästra hörn. Den grunda grop som Waldén inte kunde hitta någon bra förklaring till tolkar Hofrén som resterna av en gravkammare under kyrkans golv. Gropen var belägen i den östra delen av byggnaden, där koret bör ha legat, vilket talar för Hofréns teori. En provgrävning som gjordes gav dock inget resultat. Grundresterna var bäst bevarade i nordost. Man frilade murarna för att kunna göra en uppmätning men övertäckte dem därefter på nytt. De ansågs så obetydliga att det inte var lämpligt att låta dem förbli avtäckta. Istället förslog Hofrén att man skulle anlägga en nedsänkt gång intill murresterna så att man skulle kunna få en bra uppfattning om kyrkans utsträckning och form. Det verkar dock inte ha gjorts. Även av kyrkogårdens mur fanns en del rester i söder och väster. De tre gravvårdarna fanns kvar och den vård som låg ner restes nu upp. Idag finns fyra gamla vårdar på kyrkogården men när den fjärde hittades är inte känt. För att markera platsen betydelse placerades 1944 ett träkors på platsen för kyrkans kor. Samma år grundades en kapellstiftelse med målet att samla in pengar till ett kapell på platsen och åter göra platsen till en använd kyrkogård. Planerna kunde börja sättas i verket 1959 då arkitekt Arre Essén, Västervik, upprättade ett förslag till ordnande av kyrkogården och ritningar på en kombinerad klockstapel och samlingssal. Kyrkogården skulle få behålla mycket av sin naturliga utformning. Platsen var vid den här tiden omgärdad av ett staket. 8

9 Innanför detta skulle en häck planteras och på sikt skulle staketet försvinna. Församlingen hade önskemål om att ta fram grundresterna efter kyrkan och Essén tänkte sig dessutom att belägga det f.d. golvet med kalkstensplattor. Planer fanns också på lämpliga planteringar i anslutning till grunden. En gång skulle anläggas runt området. Den skulle vara belagd med grus utom i öster där man tänkte sig kalkstensplattor. De träd som fanns, en ek och en stor tall, skulle bevaras och dessutom skulle lindar planteras. Marken var beväxt med ängsblommor och här tänkte man sig att komplettera med lämpliga växter som självsår sig t.ex. förgätmigej och bellis. Totalt skulle området rymma 62 dubbelgravar och nio i reserv. Gravvårdarna skulle hållas enkla och gravplatsutsmyckningar av olika slag skulle inte få förekomma. Ambitionen var att behålla platsens ålderdomliga karaktär. Ett kombinerat kapell och klockstapel byggdes, grunden efter den gamla kyrkan togs fram, en häck planterades runt kyrkogården och gravplatser iordningställdes, men i övrigt kom inte Esséns förslag att genomföras. Istället plöjdes marken och sådds in med gräsmatta. Det kom dock att dröja fram till 1981 innan den första gravsättningen gjordes på den nya Gårdveda kyrkogård. År 1983 utvidgades Målilla kyrkogård. I samband med det flyttades en bod som stått norr om Målilla kyrka till Gårdveda. Den står idag vid kyrkogårdens ingång i nordost och rymmer dass och redskapsbod. Kapell Kyrkogrund Gamla vårdar Ingång Bod Korset N Karta över Gårdveda kyrkogård Beskrivning av kyrkogården idag Allmän karaktär Gårdveda kyrkogård utgörs idag av en öppen gräsyta. Gravplatserna som tagits i bruk är placerade utmed kyrkogårdens gränser i öster och väster. Antalet gravplatser som tagits i bruk är nio. I mitten av området står ett stort träkors. På den norra halvan av området ligger kyrkoruinen. Söder om denna är fyra bevarade ålderdomliga gravvårdarna uppresta. I områdets nordvästra hörn ligger den kombinerade klockstapeln och kapellet. Platsen är öppen och överskådlig med en blandning av gammalt och nytt. 9

10 Gårdveda kyrkogård från nordost. (KI gårdveda kyrkog 032) Gravvårdar i kyrkogårdens östra del. (KI Gårdveda kyrkog 015) Omgärdning Hela kyrkogården omgärdas av häck. I norr och väster omgärdas kyrkogården av en häck av gullregn. I söder och öster består häcken till hälften av gullregn och till hälften av syren. Ingångar Ingången markeras av granitstolpar och dubbla svartmålade smidesgrindar. Från ingången leder en grusgång fram till kyrkogårdens nordöstra hörn. Vegetation Häckar av syren och gullregn omgärdar kyrkogården. Mitt i kyrkoruinen står en stor tall som enligt uppgift ska stå på den plats där en gång kyrkans predikstol stod. Utmed kyrkogårdens södra gräns växer en stor ek. Två av de gravvårdar som finns kvar från tiden innan kyrkan revs. (KI Gårdveda kyrkog 020 Av den gamla kyrkan finns idag stengrunden kvar. Bilden är tagen från öster. Närmast i bild syns resterna av sakristian som låg i byggnadens nordöstra hörn. (KI Gårdveda kyrkog 026) 10

11 Gångsystem Från kyrkogårdens ingång i nordost går en grusgång mot väster, utmed kyrkans grundrester i norr, fram till kapellet. Gravvårdstyper De moderna gravvårdarna på Gårdveda kyrkogård är låga och i de flesta fall ståenden. Den äldsta av gravvårdarna från kyrkogårdens nya tid är från har tre nya gravsättningar gjort på kyrkogården men dessa gravplatser hade vid inventeringstillfället ännu inte fått några gravvårdar. Flest gravplatser, sex stycken, finns utmed kyrkogårdens gräns i öster. På två av gravvårdarna anges den dödes yrkestitel. De är lantbrukare och kyrkoherde. Från vilken gård eller by den döde kommer anges på en gravvård. De fyra gamla gravvårdarna som finns bevarade på kyrkogården har likartade utseenden. De är alla relativt tunna skivor av sten som i en horisontell genomskärning närmast är elliptiska. Samtliga stenar saknar läsbar inskription. En av stenarna är högre men saknar ett stycke av sin övre del. Byggnader I kyrkogårdens nordvästra hörn står den klockstapeln med ett kapell som stod klar Ritningarna gjordes av arkitekt Arre Essén. Byggnaden är sexkantig med en kvadratisk lanternin i toppen. Byggnaden är uppför i trä med spånklädda fasader. Entrépartiet i öster har stående rödmålad träpanel och ljusblå dörr. I norr och söder finns fönster med rödmålade snickerier. Lanterninen är klädd med stående rödmålad träpanel. Ljudluckorna i samtliga fyra väderstreck är brunmålade. Lanterninen har ett tälttak belagt med spån och krönt av ett kors med förgyllda knoppar. Interiört är trätaket målat i vitt och väggarna i två ljusblå nyanser samt vitt. Även inredningen går i samma färgskala. Golvet är ett lackat trägolv. Kapellets sal med plats för ca 20 personer. (KI Gårdveda kyrkog 002) Kapellets ingång i öster. (KI Gårdveda kyrkog 011) Öster om ingången till kyrkogården står en bod som rymmer toaletter och förråd. Byggnaden stor tidigare strax norr om Målilla kyrka men flyttades hit Byggnaden är uppförd i trä 11

12 med liggande, svartmålad panel. Dörrar och fönstersnickerier är målade i rött. Taket är ett tälttak belagt med spån. Taket kröns av en kopparkula. Övrigt På den norra delen av kyrkogården ligger resterna efter den gamla träkyrkan. Stengrunden är idag avtorvad och fullt synlig. I byggnadens nordöstra hörn ligger resterna av vad som troligen har varit sakristian. Utmed det som varit långhuset södra vägg finns en utstickande anhopning av stenar. Här kan en av kyrkans ingångar ha varit. I norr står den stora tallen kvar och markerar predikstolens placering. Mitt på kyrkogården står ett högt kors av trä målat i svart med skyddsplåtar i korsarmarnas ändar. Boden som flyttats från Målilla kyrkogård. (KI Gårdveda kyrkog 031) Träkorset som står mitt på Gårdveda kyrkogård. ( KI Gårdveda kyrkog 025) 12

13 KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET Gårdveda kyrkogård är en plats som efter en lång törnrosasömn åter börjat väckas till liv. Troligen fann en kyrka på platsen redan under medeltiden men dess historia är känd först från mitten av 1700-talet. År 1800slogs Gårdveda samman med den större grannsocknen Målilla och en ny kyrka byggdes på den gamla kyrkplatsen i Målilla. Kyrkan i Gårdveda revs och kyrkogården slutade användas. I början av 1900-talet tilldrog sig kyrkogården ett visst intresse från antikvariska myndigheter som undersökte platsen. Inom den gamla socknen växte i mitten av 1900-talet en önskan om att åter göra Gårdveda kyrkogård till en begravningsplats. Under 1960-talet iordningställdes kyrkogården på nytt och 1981 togs den i bruk. Gravvårdarna på Gårdveda kyrkogård kan indelas i två kategorier. Den första är det lilla antal gravvårdar från tiden före kyrkogården övergavs. Dessa har ett högt kulturhistoriskt värde genom sin ålder och utformning. De berättar och utgör en viktig del av kyrkogårdens historia. Eftersom de är gravvårdar som är äldre än från mitten av 1800-talet ska de införas på församlingens inventarieförteckning. De yngre gravvårdarna, från tiden efter 1960 då kyrkogården åter togs i bruk, är till sin utformning typiska för sin tid. Man kan också se dem och dagens kyrkogårdsanläggning som ett tecken på en lokal stolthet över sin historia. Gårdveda kyrkogård är den enda kyrkogård i Kalmar län som under en längre tid inte fungerat som kyrkogård men under 1900-talet åter fått sin ursprungliga funktion. Den utgör därmed ett exempel på en ovanlig företeelse som visar på ett starkt engagemang i bygden. Kyrkogården i Gårdveda berättar idag om den äldre sockenindelning som fanns fram till år 1800 med kyrkogården och kyrkan som centrum. Den kombinerade klockstapeln och kapellet har ritats av arkitekt Arre Essén som under sitt yrkesverksamma liv var aktiv i norra delarna av Kalmar län. Han var under en tid stadsarkitekt i Västervik. Byggnaden har en ovanlig utformning som dock knyter an till äldre tiders klockstaplar både när det gäller utformning och material. Kapellet utgör idag en viktig del av kyrkogårdsanläggningen. Det gör även grundresterna av den gamla kyrkan som är en fornlämning. Tillsammans berättar resterna av kyrkan och de gamla gravvårdarna om platsens äldre historia. Sammanfattningsvis: Gårdveda kyrka och kyrkogård utgör en viktig länk till bygdens historia. Grunden efter den gamla kyrkan och de äldre gravvårdarna utgör viktiga delar av platsens historia. Grunden efter den gamla kyrkan är idag en fornlämning. För att inte upplevelsen av resterna av den gamla kyrkan ska påverkas bör gravvårdar i framtiden inte placeras för nära denna. 13

14 ARKIV OCH LITTERATUR Antikvariskt Topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet Kalmar läns museums topografiska arkiv Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetets digitaliserade bildarkiv Lantmäteriet Sockenkyrkoprojektet, Riksantikvarieämbete Bucht, Eivor (red), Kyrkogårdens gröna kulturarv, Klippan 1992 Ehrensvärd, Ulla Målilla-Gårdveda kyrka, Uddevalla 1989 Erixon, Sigurd (red), Sveriges bebyggelse II, Uddevalla 1958 Hammaskiöld, Hans mfl, Minnets stigar en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm 2001 Hammarskjöld, Britt-Marie, Ett läns utveckling-kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län. Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985 Rahmqvist, Sigurd (red), Det medeltida Sverige, Bd 4, Småland 4, Stockholm 1999 Ullén, Marian, Medeltida träkyrkor, 1 Småland samt Ydre och Kinda härader i Östergötland. Stockholm 1983 Muntliga uppgifter f d kyrkvaktmästare Karl-Erik Skog 14