EXAMENSARBETE. Kommunens åtgärder inom näringslivet. Sandra Andersson. Filosofie kandidatexamen Rättsvetenskap

Transkript

1 EXAMENSARBETE Kommunens åtgärder inom näringslivet Sandra Andersson Filosofie kandidatexamen Rättsvetenskap Luleå tekniska universitet Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle

2 SAMMANFATTNING Den här uppsatsen utreder frågan vilka möjligheter kommunen har att allmänt främja näringslivet i kommunen enligt 2 kap 8 kommunallagen(1991:900). Enligt 2 kap 8 kommunallagen får kommunen vidta åtgärder för att allmänt främja näringslivet. Stöd till enskilda näringsidkare får bara ske om det finns synnerliga skäl. Bestämmelsen i 2 kap 8 kommunallagen grundar sig på praxis som Högsta förvaltningsdomstolen (f.d. Regeringsrätten) har arbetat fram under ett stort antal år. Mitt tillvägagångssätt för att besvara uppsatsens frågeställningar är traditionell juridisk metod, dvs. med hjälp av lag, förarbeten, praxis och doktrin ta reda på inom vilka ramar kommunen kan främja näringslivet. Enligt motiven till 1991 års kommunallag är allmänt näringsfrämjande åtgärder tillhandahållande av mark eller teknisk service till företagen. Även hantverkets och den mindre industrins behov av lokaler kan tillgodoses under förutsättningen att lokaler erbjuds till företagarkollektivet i allmänhet. Individuellt anpassade lokaler till enstaka företag faller däremot inte inom den kommunala kompetensen. Kommunen får också engagera sig i utställningar och mässor om det främjar näringslivet. 1 1 Prop. 1990/91:117 s152

3 Innehållsförteckning 1. Inledning Syfte Avgränsning Metod Disposition Förkortningar m.m. i uppsatsen Introduktion i kommunalrätt Kommunallagen i ett historiskt perspektiv Det kommunala självstyret Den kommunala kompetensen Kommunens specialreglerade kompetens Särskilt om näringsverksamhet m.m Kommunen och näringslivet Åtgärder som allmänt främjar näringslivet Utställningar och mässor m.m Hälsovård Stöd till vissa verksamhetsområden Kreditförsörjning Mark och fastigheter Lokaler Senare utveckling av kommunens rätt att upplåta lokaler Individuellt stöd till enskilda näringsidkare Synnerliga skäl för stöd till enskilda näringsidkare Kommunala åtgärder för att trygga kommersiell service En kort studie över kommunens åtgärder för att skapa ett bättre näringslivsklimat Kommunens allmänt näringsfrämjande åtgärder i ljuset av konkurrenslagen Kommunala stöd och EU:s regelverk Slutsats Diskussion Källförteckning... 28

4 1. Inledning Vad kommuner och landsting har rätt att göra förändras i takt med samhällsutvecklingen. Kommunens verksamhet påverkas av den europeiska integrationen, den ekonomiska globaliseringen och informationsteknikens genombrott. Idag sysslar kommuner inte bara med typiska verksamheter som skola vård och omsorg, de har också uppgifter inom infrastruktur, näringslivspolitik, arbetsmarknadspolitik, kompetensutveckling och internationella samarbeten. 2 Det ligger givetvis i kommunens intresse att ha ett rikt och aktivt näringsliv. Detta resulterar i arbetstillfällen och kommunen blir en attraktiv plats att bo på eller att driva ett företag i. Med andra ord får kommunen in mer pengar och skatteintäkter ju attraktivare kommunen är. Av den anledningen kan man fråga sig hur kommunen får stödja näringslivet. Kommunen kan ge stöd till hela näringslivet eller åtminstone till en större grupp, individuellt inriktat stöd är däremot i regel inte tillåtet. När det offentliga dvs. kommunen vidtar åtgärder inom den privata marknaden aktualiseras EU:s regler om offentligt stöd. I sådana situationer skall den svenska lagstiftningen i kommunallagen tillämpas parallellt med EU: s bestämmelser. 3 Enligt 2 kap. 8 i kommunallagen får kommunen vidta åtgärder i syfte att allmänt främja näringslivet i kommunen. Det är främst Regeringsrätten som har fastställt gränserna för den kommunala kompetensen genom praxis. Större delen av praxis är av äldre variant men avgörandena är trots allt fortfarande högst aktuella, den kommunala kompetensen är bestående trots att samhällsutvecklingen ändras. 4 2 kap. 8 reglerar förhållandet mellan kommunen och det egentliga näringslivet. Inom det egentliga näringslivet får kommunen i princip endast vidta åtgärder som allmänt främjar näringslivet i kommunen. Det egentliga näringslivet är den del av näringslivet som i huvudsak hör till de privata företagen. 5 Inom det egentliga näringslivet, främst industrin, har kommunen en mer begränsad rätt att göra olika typer av åtgärder. När det finns behov av stöd från samhällets sida på det egentliga näringslivets område är det främst statens ansvar att ge sådant stöd, det är alltså staten som har det största ansvaret för näringslivspolitiken. 6 Genom förarbetena går det att utläsa vad allmänt främjande åtgärder i näringslivet betyder. Exempelvis är det tillåtet för kommunen att tillhandahålla mark eller teknisk service till företagen. Även hantverkets och den mindre industrins behov av lokaler kan tillgodoses under förutsättning att lokaler erbjuds till företagarkollektivet i allmänhet. Andra tillåtna åtgärder anses vara olika engagemang i mässor, utställningar och annan marknadsföring. 7 Kommunen har sedan en lång tid tillbaka haft ett kommunalt självstyre, de får sköta sina angelägenheter utan statlig inblandning. Idag rör vi oss mot ett alltmer decentraliserat samhälle där den senaste utvecklingen har inneburit att kommunen fått alltfler uppgifter som tidigare har varit statens uppgifter att sköta. 8 Detta ställer högre krav på kommunen att de kan hushålla med sina ekonomiska resurser på ett effektivt sätt. Innan jag påbörjade att skriva min uppsats var jag medveten om att kommunerna hade möjligheter att främja näringslivet men var däremot osäker på hur långt denna befogenhet sträckte sig. Som jag ser det är det knappast någon nyhet att kommunerna 2 Prop. 2008/09:21 s 20f 3 Björkman s 47 4 Prop. 1990/91:117 s 27 5 A prop s SOU 1982:20 s 57 7 Prop. 1990/91:117 s A prop s 26 1

5 idag har det begränsat med resurser. Detta väckte min nyfikenhet över med vilka kommunala medel en kommun får genomföra åtgärder i näringslivet. Det är ju trots allt skattebetalarnas pengar som går till sådana ändamål och i ett flertal fall finns det kommunmedlemmar som tycker att kommunen fattar fel beslut. Genom den här uppsatsen vill jag ta reda på lite mer om hur kommunen kan främja näringslivet och om deras åtgärder får någon större betydelse för näringslivet eller om det bara är en kortsiktig lösning. 1.1 Syfte Mitt syfte är att utreda frågan om kommunens möjligheter att allmänt främja näringslivet i kommunen och hur kommunen får ge stöd till enskilda näringsidkare enligt kommunallagen 2 kap. 8. För att belysa denna problematisering i ett internationellt perspektiv har jag också valt att titta på vad reglerna inom EU säger om offentligt stöd i näringslivet. Jag kommer också att mycket översiktligt ta reda på hur kommunens åtgärder påverkar konkurrensen på den fria marknaden. 1.2 Avgränsning Jag kommer att begränsa mig genom att fördjupa mig mer i 2 kap. 8 1 st. kommunallagen, med andra ord kommer jag inte att göra en djupare utredning i andra stycket om stöd till enskilda näringsidkare. Jag kommer endast förklara innebörden i stora drag och ta upp en del rättsfall. 1.3 Metod För att få svar på uppsatsens syfte kommer jag att använda mig av traditionell juridisk metod, dvs. med hjälp av rättskällorna lag, förarbeten, praxis och doktrin ta reda på hur kommunen kan främja näringslivet. Jag har lagt mest fokus på att använda mig av lagen, förarbetena och praxis i mitt skrivande. Doktrin och annan juridisk litteratur har jag enbart använt mig av när jag har velat ta reda på en annan författares åsikter eller för att undersöka vilka källor som har använts i litteraturen. Merparten av arbetet består av rättsfall från Regeringsrätten, det är en metod som jag medvetet valt eftersom min frågeställning grundar sig på praxis. 1.4 Disposition I kapitel två kommer jag att beskriva kommunens grunder, dvs. vad en kommun är för något, en kort historisk tillbakablick, den kommunala självstyrelsen m.m. Det sker en kortare framställning över den kommunala kompetensen i kapitel tre. Här kommer begrepp behandlas som exempelvis lokaliseringsprincipen, likställighetsprincipen, och självkostnadsprincipen. Kommunens specialreglerade kompetens och särskilt om näringsverksamhet kommer också att tas upp i kapitlet. Kapitel två liksom kapitel tre beskriver endast översiktligt kommunens befogenheter men jag har valt att ta med dessa två kapitel för att få en ökad förståelse för uppsatsens problemställning. I kapitel fyra, Kommunen och näringslivet skall i huvudsak själva syftet med uppsatsen behandlas. Det finns en hel del praxis i situationer där kommunen har vidtagit åtgärder inom näringslivet, det är därför mest lämpligt att utreda rättsfrågan med hjälp av dessa. Rättsfallen kan uppfattas som något svårtolkade och det kan vara svårt att se skillnaderna. Mitt mål är ändå att gå igenom praxis över kommunens tillåtna och otillåtna åtgärder och försöka att dra vissa slutsatser. Jag har disponerat kapitlet så att jag går igenom praxis inom hela områden, som exempelvis har jag en underrubrik där bara praxis på hälsovårdsområdet behandlas. På så sätt tror jag det blir lättare att förstå vilka åtgärder kommunen har rätt att göra inom näringslivet. 2

6 2 kap 8 2 st. kommunallagen behandlas i kapitel fem. I kapitlet diskuterar jag rättsfall som handlar om synnerliga skäl för att stödja enskilda näringsidkare. I kapitel sex presenterar jag bland annat en kort sammanfattning över hur två kommuner påverkar näringslivsklimatet. Kapitel sju och åtta handlar endast översiktligt om konkurrenslagen och EU:s regler om statsstöd. Visserligen har jag diskuterat och dragit slutsatser kontinuerligt i uppsatsen för att läsaren skall få en ökad förståelse, men i kapitel nio och tio finns det en lite längre diskussion och slutsats som sammanfattar vad jag har sagt och min egen syn på ämnet. I kapitel elva finns källförteckningen. 1.5 Förkortningar m.m. i uppsatsen Jag använder Regeringsrätten för att benämna den högsta förvaltningsdomstolen. Regeringsrätten bytte namn till Högsta förvaltningsdomstolen den 1 januari 2011 men jag kommer att använda mig av Regeringsrätten i rättsfall som grundar sig på tiden före namnändringen. Det kan också vara värt att veta att jag kommer att förkorta kommunallagen KL och regeringsrättens årsbok RÅ i fortsättningen. 2. Introduktion i kommunalrätt För att få en större förståelse för uppsatsens problemställning är det lämpligt att först säga något om grunderna i den svenska kommunalrätten. I detta kapitel kommer jag att koncentrera mig på begreppet kommun, vem som har besvärsrätt över kommunens beslut, en kort historisk tillbakablick på kommunallagen och det kommunala självstyret. En kommun är en juridisk person som kan sluta avtal, ha fordringar, skulder, köpa och sälja fastigheter osv. En kommun kan också ta lån och gå i borgen förutsatt att syftet stämmer överrens med kommunallagen. Ytterligare egenskaper för en kommun är att det inte är en frivillig sammanslutning mellan enskilda; så snart medlemsgrunderna i KL 1 kap 4 föreligger blir någon medlem i en kommun. En kommun har också ett visst territorium, ett geografiskt avgränsat område där kommunen har sin kompetens och sina befogenheter. Enligt lokaliseringsprincipen får kommunen bara befatta sig med angelägenheter som har anknytning till kommunens område eller dess medlemmar. Kommunen är också under en statlig kontroll och tillsyn, detta tar sig uttryck på olika sätt. En typ av kontroll är förvaltningsdomstolarnas prövning av kommunala beslut som har väckts av kommunmedlem enligt KL 10 kap. Besvär enligt 10 kap. kallas laglighetsprövning, detta innebär att domstolen endast kan upphäva beslutet. Det finns således ingen möjlighet från domstolens sida att ersätta det upphävda beslutet. Klagorätt över kommunala beslut har enbart medlemmarna i kommunen, 10 kap 1. Grunderna för laglighetsprövning regleras i 10 kap. 8. Ett överklagat beslut skall upphävas om det inte har tillkommit i laga ordning, beslutet grundar sig på något som inte är kommunens angelägenhet, det organ som har fattat beslutet har överskridit sin befogenhet eller beslutet strider mot lag. Tillsyn av kommunala nämnder och tjänstemän sker av JO och JK Kommunallagen i ett historiskt perspektiv Kommunallagen från 1862 har stora likheter med dagens kommunallag, den regionala och lokala självstyrelsen infördes redan För att fastställa den kommunala kompetensen fick kommunerna själva ordna sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Här var det inte frågan om ett allmänintresse utan ett gemensamhetsintresse. Allmänintresse infördes i lagen först 1948 som grund för den 9 Bohlin, s 19f och 144f 3

7 kommunala kompetensen. Begreppet gemensam till allmänt intresse kan anses vara endast av marginell betydelse men syftet var att betona att nu var det fråga om en mer varierad verksamhet. 10 I lagförslaget till 1948 års lag sa kommittén att det låg inom kommunens kompetens att allmänt stödja näringslivets utveckling inom kommunen. I motiven gavs exempel som kommunens tillhandahållande av industriområden med trafikleder, ledningar för vatten och avlopp m.m. Även att förse hantverket och småindustrin med lokaler ansågs ligga inom den kommunala kompetensen. Det anses vara lagenligt på grund av att stödåtgärderna är av sådan allmän natur. De skall inte ses som stödåtgärder till enskilda trots att tanken är att minska driftkostnaderna för vissa näringsidkare. 11 Till 1953 års lag gjordes en undersökning över hur kommunerna i landet har påverkat näringslivets lokalisering. Resultatet visade att kommunerna har haft en stor betydelse för vart företagen är belägna. De åtgärder som hade gjorts var främst av två olika typer; en med fokus på reklam för att locka företagen att etablera sig i kommunen och en annan typ med rena ekonomiska stödåtgärder som kunde ses som bistånd till näringslivet. Undersökningen visade också att detta var viktiga uppgifter för en kommun. 12 Nu har vi kommit fram till dagens kommunallag som är från 1991; den bygger sammantaget på tre principer. De förtroendevalda skall ha möjlighet att styra i större utsträckning, medborgarna skall få större insyn och inflytande i verksamheten och lagarna skall ge mer klara regler för vad som gäller i den kommunala verksamheten Det kommunala självstyret Med kommunalt självstyre menas att kommunen är självständig och har till viss del fri bestämmanderätt. Grunden är alltså att kommunen skall ha möjlighet att agera utan statlig inblandning. 14 Det är svårt att dra en klar gräns över hur långt kommunens självstyre sträcker sig, i motiven till Regeringsformen (RF) framhölls också att det varken är lämpligt eller möjligt att dra en klar gräns. Kommunens befogenheter måste kunna ändras efter samhällets utveckling. 15 Det kommunala självstyret finns skrivet redan i RF:s första paragraf, Sverige bygger på representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Principerna om självstyret måste sammanlänkas med de kommunalrättsliga regleringarna som anger inom vilka gränser kommunen får agera. I motiven till kommunallagen sägs det att självstyrelsen kan aldrig vara total. Det framhålls också att det är Riksdagen som bestämmer om kommunernas befogenheter och skyldigheter. Det som är nytt från och med 1 januari 2011 är att kommunernas särskilda ställning har fått ett eget kapitel i RF. Det anges i 14 kap. 2 att genom det lokala självstyret har kommunerna rätt att ha hand om angelägenheter som är av allmänt intresse och detsamma gäller när självstyret bestäms i lag. I 14 kap. 3 sägs att om den kommunala självstyrelsen inskränks får inskränkningen inte vara större än vad som är nödvändigt med ändamålet, här är det alltså en proportionalitetsprincip. Tanken är att det kommunala självstyret skall respekteras och om inskränkningar skulle ske måste det göras särskilda utredningar över dess konsekvenser. Till det kommunala självstyret kan också nämnas kommunens rätt att ta ut skatt i den fjärde paragrafen. I ett EU- rättsligt perspektiv anses kommunen vara en del av staten. I fallet Frateli Costanzo v. Comune di Milano konstaterades att en lokal myndighet tillhör staten och direktiv till staten har med andra ord också effekt på lokala 10 A. a s SOU 1982:20 s 22 ff 12 A.a s Björkman s 20f 14 A.a s SOU 1982:20 s 21 4

8 myndigheter. Viktigt att påpeka är också att det är staten som är ytterst ansvarig inför EU för kommunens handlingar Den kommunala kompetensen Den kommunala kompetensen anger gränserna där kommunen har rätt att agera inom sin behörighet. När det talas om kompetensfrågan är det oftast beslut av fullmäktige som åsyftas. I de äldre kommunallagarna hade den kommunala kompetensen en slags generalklausul som skulle kunna utvecklas och ändras efter samhällsutvecklingen. Det var Regeringsrättens praxis som fastslog vissa grundläggande principer för den kommunala verksamheten, KL 2 kap 1-3, 7-8 och 8 kap 3c. 17 De kommunalrättsliga principerna utgörs dels av kompetensbegränsande principer, och dels av vissa principer som aktualiseras när en kommun agerar inom ramen för sin kompetens. De kompetensbegränsande principerna är lokaliseringsprincipen, förbud mot att syssla med sådant som är någon annans uppgift, förbud mot stöd av enskilda och förbud mot att driva spekulativa företag. De kompetensbegränsande principerna fastställer den yttre ramen för kommunernas handlingsfrihet. När kommunen handlar inom ramen för sin kompetens är kommunen bunden av vissa andra principer, nämligen självkostnadsprincipen, likställighetsprincipen och principen om förbud mot beslut med retroaktiv verkan. (Jag återkommer med en närmare förklaring av begreppen nedan.) Principerna har kommit till för att definiera gränserna för den kommunala kompetensen, men också för att kommunen skall ha en god hushållning med sina resurser. Utmärkande för principerna är också att det är svårt att säga exakt vad det betyder i rättstillämpningen, principerna betyder lite olika beroende på vilken situation det är. I praxis har därför principerna setts som allmänna målsättningsprinciper. 18 Utgångspunkten för den kommunala kompetensen är 2 kap. 1 som säger att kommunen får ha hand om angelägenheter som är av allmänt intresse, som har anknytning till kommunen eller dess område eller deras medlemmar och som inte skall skötas av staten eller någon annan. Med detta menas att kommunen skall göra sådana saker som ligger i medlemmarnas intresse, det behöver inte vara så att alla medlemmar skall dra fördel av kommunens åtgärd utan det viktigaste är att själva åtgärden är av ett allmänt intresse. Det ligger alltså inte inom kompetensen att stödja enskilda kap 1 är själva grunden för kommunens åtgärder, exempelvis kan inte kommunen driva en kommunal affärsverksamhet enligt 2 kap 7 om det inte finns ett allmänt intresse enligt 2 kap. 1. För att ett kommunalt beslut skall ligga i kommunmedlemmarnas intresse finns också ett krav på proportionalitet. Den ekonomiska satsningen bör motsvara den nytta som kommunen och dess medlemmar får av åtgärden. 20 Proportionalitetsprincipen belyses i rättsfallet RÅ 1993 ref. 35. Kommunen hade beslutat att ge bistånd med kr till en golftävling. Kommunen menade att golftävlingen skapade marknadsföring för kommunen. Regeringsrätten ansåg att biståndet inte stod i missförhållande till den förväntade nyttan av evenemanget. I fallet RÅ 2006 ref. 81 överklagades kommunens beslut att ge 60 miljoner kronor till en stiftelse som hade i uppdrag att syssla med internationell vattenforskning. Domstolen menade att bidragets storlek inte stod i proportion till den förväntade nyttan. Risken fanns att bidraget skulle användas till internationell forskning och kommunens invånare skulle därför inte dra någon nytta av 16 Björkman, s 34 ff 17 Bohlin s 83ff 18 Prop. 2008/09:21 s Bohlin, 83 ff 20 Björkman s 40f 5

9 kommunens bidrag. Kommunen borde ha begränsat bidraget på något sätt så att det fanns en garanti att pengarna inte försvann till ändamål som faller utanför det kommunala intresset. En minoritet i Regeringsrätten menade dock att kommunen endast skulle bekosta en del av verksamheten och bidraget även gynnade turismen och det lokala näringslivet. Fallen visar hur svårt det är att förutse hur domstolen kommer att döma när det gäller kravet på proportionalitet och det allmänna intresset. Det starka kravet på allmänintresset grundar sig på att kommuner är tvångssammanslutningar, medlemmarna är tvingade in i sammanslutningen och därför är det viktigt att verksamheten är till nytta för kommunens medlemmar. 21 I 2 kap 1 finns en rad andra principer som begränsar kommunens handlingsfrihet. Kommunen får bara ägna sig åt sådana angelägenheter som har anknytning till kommunen eller dess medlemmar, dvs. lokaliseringsprincipen. Men det är viktigt att poängtera att det räcker med att verksamheten som främjas ligger i kommunens intresse, det är inte nödvändigt att verksamheten skall ligga inom kommunens område. 22 Huvudregeln är alltså att kommunen skall verka inom sitt område, från detta finns det undantag. I fallet RÅ 1977 ref.77 hade gatunämnden i en kommun tagit i uppdrag att bygga en tillfartsled till en större trafikled som nämnden byggde inom den egna kommunen. Beslutet överklagades för att projektet skulle handla om ca miljoner kronor, det fanns heller inget allmänt intresse, snarare var det ett riksintresse eftersom det gäller en utbyggnad av en Europaväg. Domstolen ansåg att beslutet inte stred mot lokaliseringsprincipen. Utbyggandet av tillfartsleden hade redan ett naturligt samband med kommunens redan pågående byggande av en trafikled som ligger i anslutning till tillfartsleden. Kommunen hade också ett intresse av att tillfartsleden byggs eftersom kommunikationerna till och inom kommunen skulle förbättras. I 2 kap 1 finns också principen om att kommunen enbart får befatta sig med sådant som inte skall skötas av staten eller någon annan. Kommunen får således inte syssla med sådant som är någon annan kommuns uppgift med den anledningen att kommunens åtgärd sker utanför kommunens gränser. Kommunen har även begränsade befogenheter att sköta sådana angelägenheter som främst landstinget har ansvar för. Försvars och utrikespolitik är områden som enbart staten skall sköta. 23 I RÅ 1969 ref. 52 hade kommunerna rekommenderat nämnderna att vid upphandlingar undvika varor från Sydafrika. Rekommendationen sågs som en politisk manifestation och var därför inte tillåten. Ett annat område som kommunen inte har några befogenheter är inom penning och kreditväsendet, som huvudregel skall detta skötas av staten eller kreditinstitut 24 (jämför med fallet RÅ :56, under stycke 4.1.4). När kommunen handlar inom sin kompetens finns det ytterligare principer som inskränker deras handlingsfrihet, här skall kort förklaras likställighetsprincipen, förbud mot retroaktiva beslut och självkostnadsprincipen. Likställighetsprincipen finns i 2 kap 2, kommunen skall behandla sina medlemmar lika om det inte finns skäl för något annat. Likställighetsprincipen gäller vid all myndighetsutövning och principen gäller endast mot kommunens egna medlemmar. För principens tillämplighet gäller även att kommunen skall ha någon slags direktkontakt med kommunmedlemmen. Principen kan inte åberopas när kommunen gör upphandlingar eller förvaltar sina ekonomiska resurser. Inte heller gäller likställighetsprincipen när kommunen säljer eller köper 21 Björkman A. a s 88 ff 23 Björkman 43f 24 A.a 43f 6

10 fastigheter. I sådana situationer skall kommunen försöka förhandla fram bästa pris på marknadsmässiga grunder. När frågan rör hur kommunen använder sina ekonomiska resurser blir bestämmelserna i 8 kap. om ekonomisk förvaltning aktuellt. Kommunen får inte särbehandla vissa kommunmedlemmar på annat än objektiv grund. Syftet med objektiv grund är att kommunen måste ge en motivering varför en medlem har särbehandlats. Kommunerna och landstingen skall alltså vara objektiv och rättvis vid behandlingen av kommunmedlemmarna. Det finns inga absoluta hinder för kommunen att erbjuda tjänster vid ett tillfälle som endast en del av kommunmedlemmarna har nytta av. Huvudregeln är dock att kommunen skall erbjuda även de andra kommunmedlemmarna samma tjänster. 25 Likställighetsprincipen betyder att enskilda skall behandlas lika både när det gäller rättigheter och skyldigheter. En kommunmedlem får således inte gynnas framför andra medlemmar genom att få förmåner eller liknande. Inte heller är det tillåtet att enskilda drabbas av skyldigheter ex. avgifter som inte andra kommunmedlemmar drabbas av. 26 Kommunen får heller inte fatta retroaktiva beslut som är negativt för medlemmarna, 2 kap 3. Det krävs synnerliga skäl för att avsteg från principen får göras. Paragrafen visar att kommunen inte får fatta beslut som innebär att förmåner återkallas. Förmåner i form av bidrag i RÅ 1973:83 kunde inte tas tillbaka av kommunen. Bakgrunden var att kommunen hade utlovat bidrag till snöröjningen av enskilda vägar. Kommunen fattade dock ett beslut om att bidraget skulle återkallas eftersom vintern hade varit så snöfattig. Regeringsrätten upphävde beslut som lagstridig. Det är inte bara förmåner som inte får återkallas, även avgiftsbeslut får inte träda i kraft tiden innan beslutet fattades Kommunens specialreglerade kompetens Kommunen har också specialreglerad kompetens på en del områden. En del angelägenheter är obligatoriska för kommunerna och landstingen, sådana lagar finns t.ex. inom plan och byggväsendet, skolområdet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Dessutom finns smålagar som utvidgar kommunens kompetens, lagarna ger kommunen fler befogenheter. Tidigare har det funnits en mängd smålagar som kommunallagen har hänvisat till. Från och med 1 januari 2011 har smålagarna sammanförts i en gemensam lag; lagen om vissa kommunala befogenheter (2009:47). Förmodligen kommer antalet smålagar att öka, därför är det mer lämpligt att smålagarna sammanförs i en gemensam lag Särskilt om näringsverksamhet m.m Inom ramen för den kommunala kompetensen får kommunen bedriva näringsverksamhet om verksamheten drivs utan vinstsyfte och om verksamheten tillhandhåller allmännyttiga tjänster eller anläggningar åt medlemmarna, 2 kap 7 KL. Här är det en stor skillnad mellan det privata näringslivet som avser att bedriva verksamheter med vinst och den kommunala verksamheten som endast utgår ifrån ett allmänt intresse. Det finns inget slags förbud att verksamheten skulle gå med vinst, men själva syftet får inte vara att verksamheten skall generera vinst. Denna bestämmelse är också sammanlänkad med självkostnadsprincipen i 8 kap 3c. 29 Enligt självkostnadsprincipen får inte kommunerna och landstingen ta ut högre avgifter för varor och tjänster som de tillhandahåller än vad som motsvarar kostnaden. Tanken är 25 Prop. 1990/91:117 s 150f 26 Björkman s A.a s Prop. 2008/09: 21 s A prop s 97 ff 7

11 alltså att kommunen inte skall göra någon vinst på kommunmedlemmarnas behov. 30 I kommunallagens 8 kap. 1 stadgas också att kommunen skall ha en god ekonomisk hushållning i sin verksamhet. I 8 kap. 2 regleras hur kommunen förvaltar sina medel, kommunen skall förvalta sina medel så att kravet på god avkastning och säkerhet kan tillgodoses. Det är inte meningsfullt att i lagen säga vad som är god ekonomisk hushållning. Men i motiven nämns att med en god avkastning menas att kommunen har få möjligheter att satsa pengar där de inte har kunskap om konsekvenserna eller där det är allmänt osäkert. Bestämmelserna i åttonde kapitlet har karaktären av ändamålsregler. Avsikten med bestämmelsen är inte att den skall ligga till grund för en domstolsprövning om ett kommunalt beslut innebär en god ekonomisk hushållning. En domstol har inte heller kunskap för att göra sådana bedömningar kap. 7 liksom 2 kap 8 reglerar kommunens förhållande till näringslivet. Kommunen får endast vidta sådana åtgärder som är ägnade att allmänt främja näringslivet i kommunen, 2 kap 8 1 st. Åtgärderna skall vara för att främja näringslivets utveckling i kommunen. Riktat stöd till enskilda företagare faller som huvudregel utanför den kommunala kompetensen. Från huvudregeln finns det dock undantag. Stöd till enskilda företag får ske om det finns synnerliga skäl, 2 kap 8 2 st. Bestämmelsen har karaktären av att endast i undantagsfall kan kommunen ge stöd till enskilda näringsidkare. Som exempel kan vara att kommunen har rätt att stödja verksamheter i glesbygdområden för att upprätthålla en viss minimistandard av kommersiell service åt hushållen. Kommunen kan också ge stöd till hotellverksamheter om privata företag inte är beredda att driva hotell. Kommunen kan i sådana situationer göra insatser för att trygga hotelltillgången på orten Kommunen och näringslivet Lagstiftaren har varken haft viljan eller ansett det ens möjligt att bestämma den exakta kommunala kompetensen. Kommunerna i landet ser olika ut till både yta och det geografiska läget och det är omöjligt att ta hänsyn till detta genom lagstiftningen. Kommunerna skall kunna anpassa verksamheten till lokala förutsättningar och behov utifrån de ganska flexibla reglerna i 2 kap. kommunallagen. Det är främst Regeringsrätten som har fastställt gränserna för den kommunala kompetensen genom praxis som har sin utgångspunkt i hur samhällets utveckling har sett ut och en bedömning i de enskilda fallen. Det är också värt att nämna att större delen av praxis på området är av äldre variant men fortfarande gällande, även om samhällsutvecklingen ändras är den kommunala kompetensen trots allt bestående. 33 Det finns ingen klar gräns över vad som tillhör den kommunala sektorn och det som är näringslivet. Kommunen har rätt att vara verksam på områden som hör till näringslivet, det heter då sedvanlig kommunal affärsverksamhet och regleras i 2 kap. 7. Denna typ av affärsverksamhet har oftast olika kollektiva lösningar som elverk, renhållningsverk och kollektivtrafik. Det finns också en del av näringslivet som hör till de privata företagen, dvs. det egentliga näringslivet. Förhållandet mellan kommunen och det egentliga näringslivet regleras i 2 kap. 8. Ur ett juridiskt perspektiv är det viktigt att särskilja dessa begrepp, inom områden där kommunerna driver kommunal verksamhet tillsammans med andra privata företag har kommunen en ganska klar och bred befogenhet att vara verksam. Inom det egentliga näringslivet, främst industrin, har 30 Björkman s Prop. 1990/91:117 s Bohlin s 101ff 33 Prop. 1990/91:117 s. 27 8

12 kommunen en mer begränsad rätt att göra olika typer av åtgärder. På detta område får kommunen endast göra ingripande under speciella förhållanden. 34 Inom det egentliga näringslivet hittar man främst varuproduktion inom industrin men också varuproduktion rent allmänt och marknadsföring av varorna. Fri konkurrens och marknadsekonomi är det som kännetecknas av det egentliga näringslivet. När det finns behov av stöd från samhällets sida på det egentliga näringslivets område är det främst statens ansvar att ge sådant stöd Åtgärder som allmänt främjar näringslivet Som redan har framgått nämns det redan i motiven till 1948 års kommunallag att kommunen har rätt att allmänt främja näringslivets utveckling inom kommunen. I motiven till kommunallagen är följande allmänt främjande åtgärder i näringslivet:.. att ställa i ordning byggklara industriområden med trafikleder, stickspår, vatten och avlopp m.m. samt att anskaffa och ställa i ordning särskilda byggnader, där ett flertal verkstäder för hantverk och småindustrin kan inrymmas. Sådana och därmed jämförliga åtgärder anses på grund av sin allmänna natur falla inom en kommuns kompetensområde. 36 En kommun har också befogenheter att tillhandahålla mark eller teknisk service till företagen. Vidare har kommunen rätt att tillgodose den mindre industrins och hantverkets behov av lokaler förutsatt att åtgärden riktar sig till företagarkollektivet i allmänhet. Utanför kompetensen är individuellt anpassade lokaler till enstaka industriföretag. Andra tillåtna åtgärder anses vara engagemang i mässor, utställningar och annan marknadsföring. 37 Det är alltså främst en statlig uppgift att påverka lämplig lokalisering av näringslivet eftersom de har det största ansvaret för näringslivspolitiken. Kommittén i propositionen till 1991 års kommunallag slog fast att kompetensen inte bör utvidgas vad gäller stöd till enskilda företag eftersom det snedvrider konkurrensen och företagsstöd till enskilda bara är en kortsiktig lösning. De hittar dock ingen anledning att begränsa kommunens rätt att göra allmänt näringsfrämjande insatser. Insatserna kan ha stor betydelse för företagens utveckling och som en utfyllnad till statliga stöd. 38 Bestämmelserna i 2 kap. 8 KL infördes först i 1991 års lag, någon motsvarighet hade inte tidigare funnits utan hade reglerats genom praxis. Det heter att kommuner får genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen, här regleras förhållandet mellan kommunen och det egentliga näringslivet. Stöd får bara ske under vissa speciella förhållanden, nämligen om det handlar om allmänt näringsfrämjande stöd. 39 I samband med 1948 års lag fastslogs att åtgärderna skall vara allmänna av den anledningen att kommunerna inte skulle ha möjligheten att konkurrera med varandra. Om det inte fanns ett krav på att stödet skulle vara allmänt kunde kommunerna försöka locka till sig företagen och konkurrens mellan kommunerna skulle uppstå. Även idag är förbudet att stödja enskilda företag av konkurrensskäl- men inte konkurrens mellan kommunerna utan konkurrensen mellan olika företag skall minimeras. En kommun skall inte kunna påverka konkurrensen mellan företagen genom att gynna ett visst företag eller en produktion. 40 Vad som menas med allmänt näringsfrämjande åtgärder kan man få en ledning av genom att läsa praxis. I RÅ 1972 C158 ansågs det ligga inom Burträsks kommuns kompetens att ge bidrag till ett företag som enlig bolagsordningen skulle 34 SOU 1982:20 s A.a s A.a s Prop. 1990/91:117 s A prop s 32f 39 A prop s Indén s. 49f 9

13 bedriva företagsplanering i kommunen, ge råd till företagarna och bidra till utvecklingen inom industrin och hantverket. Ett annat exempel är RÅ 1974 A 1712, Enköpings kommun hade beslutat att stödja juniorhandelskammaren med kr som skulle göra en undersökning över företagen i kommunen och deras behov av service m.m. Länsstyrelsen ansåg att det förväntade resultatet av undersökningen är av sådant intresse för verksamheten att det är en kommunal angelägenhet att få undersökningen gjord. Ett avgörande av lite nyare typ är RÅ 1993 ref 35, här var frågan om en kommun hade rätt att sponsra en golftävling med kr. Kammarrätten menade att kommunens syfte var att sprida information om kommunen och därmed allmänt främja näringslivet i allmänhet inom kommunen. Genom informationen skulle det öka inflyttningen för att förbättra behovet av arbetskraft. Regeringsrätten följde Kammarrättens linje och fastslog också genom proportionalitetsprincipen att det är ingenting som visar att stödet skulle stå i missförhållande till den förväntade nyttan av engagemanget. Kommunens rätt att främja näringslivet är inte obegränsat. Det räcker inte att själva ändamålet ligger inom den kommunala kompetensen, det måste också finnas någon slags rimlighet att stödet når upp till sina mål. Det skall finnas rimliga proportioner mellan kommunens bidrag och det förväntade resultatet. 41 De två första rättsfallen är ganska lika varandra. Bakgrunden är att kommunerna stöder något som riktar sig till en större del av näringslivet. Det sista fallet som handlade om golftävlingen gynnar visserligen en begränsad del av näringslivet men följderna av kommunens sponsring riktar sig till näringslivet i kommunen som helhet. Den allmänna nyttan vägdes upp mot att kommunen gav stöd till en enskild Utställningar och mässor m.m Som nämnts tidigare måste kommunens stöd vara av typen allmänriktade åtgärder, individuellt stöd till enskilda näringsidkare eller personer anses inte tillåtet såvida inte stödet har betydelse för kommunens näringsliv i stort. I RÅ 1966 I 101 besvärade sig en kommunmedlem i Vadstena över fullmäktiges beslut att dels ge bidrag med kr och att tillhandhålla mark, lokaler m.m. till en enskild person som hade för avsikt att hålla en fritids- och jordbruksutställning. Länsstyrelsens ansåg att utställningen hade betydelse för staden och själva typen av stöd låg inom den kommunala kompetensen. Regeringsrätten ändrade inte Länsstyrelsens beslut. I fallet RÅ 1972 C 255 bestämde kommunen i Skara att ge ett mejeriförbund kr för att arrangera en ostmässa i Skara. Klaganden menade att syftet var att marknadsföra mejeriförbundet och därför skulle det vara subventioner till enskilda industriföretag. Kommunen anförde till sitt försvar att mejeriförbundet inte säljer någon egen ost. Mässan har fått stort intresse från allmänhetens sida både i kommunen och i landet. Detta bidrar till att fler människor får kännedom om kommunen och lockar fler besökare till orten vilket också gynnar näringslivet. Länsstyrelsen ansåg att mässan har ett intresse hos allmänheten och samhället i stort och lämnade därför besvären utan bifall. För att kort sammanfatta dessa rättsfall kan det sägas att det ligger inom kommunens kompetens att stödja utställningar, mässor och liknande om det gynnar näringslivet, även om stödet kan ha karaktären av stöd till enskilda. Genom praxis går också att utläsa att domstolen är mer benägen att godkänna förmåner i form av material, mark, lokaler m.m. jämfört med bidrag i form av rena pengar. I fallet RÅ 1966 I 101 var det till stor del fråga om tillhandhållande av mark och lokaler som fanns tillgängliga. Anledningen till att domstolen är mer benägen att godkänna naturaförmåner är att det är 41 Lindquist s. 263 f 10

14 lättare att beräkna att de når sitt mål jämfört med att ge pengar som lätt kan försvinna till ändamål som inte gagnar kommunen. 42 Det finns också rättsfall där kommunens bidrag har ansetts vara otillåtet. I målet RÅ 1968 K 831 hade fullmäktige i Götene kommun bestämt att teckna andelar för sammanlagt kr i aktiebolaget West Expo. Enligt bolagsordningen hade företaget för avsikt att driva konsult och utställningsverksamhet. Enligt klaganden skulle bolaget hjälpa industriföretagen i området att ställa ut sina produkter genom att upplåta lokaler. Länsstyrelsen lämnade besväret utan bifall men däremot Regeringsrätten ansåg att fallet låg utanför kommunens befogenhet och således är det inte deras angelägenhet. Jag tycker personligen att fallet är något svårtolkat, genom att bara läsa bakgrunden till fallet verkar det vara enligt lagen att stödja detta bolag. Bolagsordningen visar ju trots allt att deras syfte är att driva konsult och utställningsverksamhet samt att hjälpa ortens industrier att sälja sina produkter. Praxis har dock ställt ganska stora krav på att bolagsordningen måste vara ganska precis, det går inte att bara allmänt säga vad bolaget har för ändamål. Det skall också finnas någon slags sannolikhet att åtgärderna är ägnade att allmänt främja näringslivet. I RÅ 1972 ref. 27 hade precis som i ovannämnda fall kommunen gett otillåtna penningbidrag till enskilda näringsidkare. Bidragen hade gått till företagens produktutveckling och marknadsföring. Regeringsrätten sa att det visserligen var lagligt att stödja något som leder till näringslivets utveckling och som ökar sysselsättningen i kommunen. Detta gäller dock under förutsättning att bidragen är av allmän natur, i fallet är det bara en viss del av näringslivet som får ta del av denna förmån. För att det skall anses vara tillåtet att ge bidrag måste de vara av liknande typ som fallet om ostmässan i Skara (RÅ 1972 C 255), verksamheten riktade sig till branschen i sin helhet och hade för avsikt att sprida information samt att locka människor till orten. Att bidraget i RÅ 1972 ref. 27 var i rena pengar kan ha spelat in Regeringsrättens bedömning då det ställs högre krav på att syftet med bidraget kommer att nå sina målsättningar. 43 Kommunens befogenheter inom turistväsendet regleras i lagen om vissa kommunala befogenheter (SFS 2009:47). Innan tillkomsten av lagen förekom det en del praxis på området som visar gränserna mellan kompetensenliga allmänriktiga åtgärder och otillåtna individuella förmåner. Fallen har fortfarande en betydelse i rättstillämpningen. Det ansågs som lagligt för kommunen att ge stöd till enskilda sammanslutningar för att driva turistbyrå. (RÅ 1952 I 263). Även bidrag för festspel och andra för turistnäringen i kommunen betydelsefulla evenemang anses kompetensenligt (RÅ 1956 I 27, RÅ 1958 I 225) Hälsovård Kommunerna får befatta sig med företagshälsovård men genom praxis har det fastställts vissa kompetensbegränsande principer. I fallet RÅ 1993 ref. 93 gav Bodens kommun lån och bidrag till Företagarnas Hus i Boden. Bidraget skulle betyda att en viss del av kommunmedlemmarna skulle gynnas framför andra kommunmedlemmar, klaganden menade då att det stred mot likställighetsprincipen. Kommunen menade att det inte var stöd till enskilda näringsidkare i första hand utan en åtgärd som gagnade hela näringslivet i Boden och som stämde väl överrens med Bodens sjukvårdsprofil. 42 A.a s Lindquist s A.a s 262f 11

15 Regeringsrätten upphävde kommunens beslut eftersom bidraget enbart skulle lämnas till ett enskilt företag som bara kommer att gynna en viss del av kommunmedlemmarna. Till detta rättsfall kan det göras en del kommentarer. Kommunen får i och för sig syssla med företagshälsovård. Kommunen får allmänt främja näringslivet men det får inte ske på vilket sätt som helst. Om kommunen ger bidrag till ett enskilt företag, som hade skett i nyss nämnda fall, måste det finnas omständigheter som visar att bidragen verkligen allmänt främjar näringslivet. Om kommunen har använt metoder som inte är det mest optimala tillvägagångssättet att allmänt främja näringslivet kan beslutet ändå bli godkänt i rätten om det finns omständigheter som inte strider mot kommunens befogenhet. Som exempel på detta är att beslutet består i en del av kompetensenlig verksamhet. För att återigen återknyta till rättsfallet innefattar den kommunala kompetensen företagsvård, under förutsättning att det finns behov av sådana insatser. Kommunen hade inte lyckats att visa att de var i behov av sådana insatser. Detta tog Regeringsrätten med i bedömningen och upphävde därför kommunens beslut Stöd till vissa verksamhetsområden För att en kommun skall få stödja en hel bransch krävs det att stödet riktar sig till företagarkollektivet i allmänhet. Kommunen får inte ge direkt ekonomiskt stöd till enskilda företagare för att försöka påverka dem på vilken ort de skall driva sin verksamhet. 46 Principen fastslogs i fallet RÅ 1949 ref 49, här hade kommunen i Skara för avsikt att ge bidrag, teckna borgen och upplåta mark till en tjurcentral. Kommunen menade att staden var centrum för jordbruksnäringen och stadens jordbrukare skulle dra nytta av detta genom staden som helhet. Regeringsrätten upphävde beslutet, kommunen hade alltså inte behörighet att stödja ett verksamhetsområde på det sätt som kommunen hade gjort. Regeringsrätten godtog heller inte ett lån som kommunen hade gett till ett maskinföretag i RÅ 1974 A Lånet skulle gå till ett inköp av skördetröska, kommunen hade överskridit sin behörighet eftersom det skulle bara på verka en liten del av jordbrukare. Kommunen får alltså stödja vissa verksamhetsoråden inom vissa ramar, till denna befogenhet kan också höra allmän rådgivning. I RÅ 1974 ref 33 beslutade Vindelns kommun att en person skulle bedriva en slags rådgivningsverksamhet för kommunens jordbrukare. Kommunen anförde i målet att jordbruksnäringen var en viktig sysselsättningsfaktor därför måste det vara i kommunens intresse att sysselsättningen främjas. Sammanfattningsvis ville kommunen att jordbruksnäringen skulle stimuleras och utvecklas. Regeringsrätten fastslog att åtgärden var av allmän natur och de gick också in på att stödet endast kompletterar det statliga stödet. Det är främst staten som har ansvar för näringslivet. Jag tycker fallet tar upp en del viktiga punkter, dels dömde Regeringsrätten till kommunens förmån för att stödet var av allmän natur, stödet riktade sig till den större delen av jordbrukare, förmodligen var det av betydelse också att stödet hade formen av rådgivning. Stöd i direkta penningbidrag till företagare inom en bransch godtas inte som kompetensenligt. Dessutom är fallet intressant eftersom Regeringsrätten säger att omständigheter som påverkar bedömningen är att kommunalt stöd är endast ett komplement till statligt stöd. Kommunen har endast ett sekundäransvar i förhållande till staten vad gäller direktstöd till näringslivet. För att jämföra med fallet RÅ 1974 A 1290 är det mer sannolikt att fler jordbrukare har nytta av rådgivningsverksamheten jämfört med om ett maskinföretag väljer att köpa in en maskin till jordbrukarna. 45 Lindquist s 217 f 46 A.a s 250 f 12

16 Gränsdragningarna tycker jag dock är svåra att dra och förutsättningarna är olika från fall till fall därför kan det vara mindre lämpligt att försöka att dra några slutsatser eller göra jämförelser. Men jag tycker det går trots allt att se vissa principer som jag har beskrivit ovan. Redan i motiven till 1948 års lag fastställdes att kommunen hade rätt att främja hantverket och småindustrin, det var kanske en utav anledningarna att Regeringsrätten valde att godkänna ett kommunallt borgensåtagande till ett trä och slöjd företag i RÅ 1974 A Sorsele Trä och Slöjdprodukter AB fick beviljat ett borgensåtagande från kommunen. Bolagets verksamhet skulle få stor betydelse för hemslöjdens fortsatta utveckling i kommunen. Regeringsrätten menade att syftet med stödet var att arbetslösheten skulle minska och samtidigt främja hemslöjden. Det verkar som att det finns ett större utrymme för kommunala stöd på hantverket och småindustrins område. Betydelse för fallet kan också ha varit att försöka bevara det lokala kulturlivet i kommunen Kreditförsörjning Som huvudregel har kommunerna och landstingen inte någon befogenhet att försörja näringslivet med kapital. Frågan togs upp till prövning i RÅ : 56, Stockholms läns landsting beslutade att bilda ett utvecklingsbolag. Enligt bolagsordningen skulle de bedriva penningrörelse och även äga och förvalta fast och lös egendom. Syftet med verksamheten var att stimulera utvecklingen av affärs och industriell verksamhet i Stockholms län. Regeringsrätten skrev i sin dom att det krävs garantier i bolagsordningen eller i stadgarna att verksamheten inte kommer att omfatta annat än vad som är en kommunal angelägenhet. I bolagsordningen hade verksamheten ej begränsats med sådant som utgör kommunala angelägenheter på näringslivets område. Regeringsrätten upphävde därmed kommunens beslut. Frågan gällde visserligen landstingets kompetens på området men frågan är även tillämplig på kommuner i allmänhet. Rättsfallet kan med fördel jämföras med fallet RÅ 1974 A 1290(se ovan) om ett kommunalt lån till en företagare för inköp av skördetröska. Regeringsrätten underkände beslutet på den grunden att det var stöd till enskilda näringsidkare, de tog aldrig ställning till att det handlade om ett lån. Men jag tror att rättsfallet även handlade om en otillåten kreditförsörjning till näringslivet. Slutsatsen är alltså att som huvudregel har kommuner och landsting inte någon befogenhet att ge stöd till näringslivet i form av kreditförsörjning, det är snarare staten eller olika typer av kreditinstitut som har den befogenheten. Det finns däremot inga hinder för kommunen att bilda ett kommunalt kreditaktiebolag för den egna kreditförsörjningen, RÅ 1989 ref Mark och fastigheter Som allmänt näringsfrämjande åtgärder räknas också kommunens rätt att upplåta mark till näringslivet för att de skall kunna bygga lokaler och andra anläggningar. Frågan huruvida kommunen har rätt att köpa industrimark prövades i RÅ 1964 I 12, klaganden menade att kommunen hade tänkt sälja vidare den köpta industrimarken till en båtbyggare. Det skulle då vara ett olagligt stöd till enskilda näringsidkare. Länsstyrelsens beslut grundade sig på att köpet av industriområdet var tänkt att allmänt främja näringslivet. Det ligger inom kommunala kompetensen att göra markförvärv. Regeringsrätten ändrade inte Länsstyrelsens beslut. 47 Lindquist, s 270f 13

17 Kommunen får anpassa marken så den passar företagens individuella behov. Frågan togs upp till prövning i RÅ 1976 Ab 154. Kommunfullmäktige beslutade att göra markplaneringsarbeten på ett industriområde för 2 miljoner och sedan sälja marken till företaget Ikea för kr. Klaganden menade att det var en olaglig åtgärd eftersom det var stöd åt enskilda näringsidkare. Regeringsrätten godtog kommunens förklaring att markplaneringen av industritomten inte var enbart för Ikea, utan det var en del av ett större arbete över industriområdena. Kommunen försvarade sig också med att de brukade ha som standard att använda låga principer för industriområden. Regeringsrätten fann att det var inget som motbevisade kommunens ställningstaganden. Rättsfallet visar att det finns inga hinder för kommunen att anpassa mark till enskilda företag och inte heller att tillämpa låga priser på industrimark till näringslivet. I enstaka fall får kommunen inte ha sådana prisförmåner. (RÅ 1954 I 215, RÅ 1980 Ab 482). I RÅ 1980 Ab 482 beslutade styrelsen i en bostadsstiftelse att sälja fastigheter. Enligt stadgarna skulle försäljningen godkännas av kommunstyrelsen för att försäljningen skulle ske till marknadspris. Klaganden menade att försäljningen hade skett till underpris eftersom en korrekt markvärdering inte hade skett. Regeringsrätten klargjorde först att kommunen hade ett dominerande inflytande i bostadsföretaget. De fullgör därför en del av kommunens uppgifter att tillhandahålla bostäder åt kommunens invånare. Det betyder att försäljningen av fastigheterna med mark egentligen handlar om kommunens tillgångar. Försäljningsvärdet understiger fastighetens taxeringsvärde med kr. Regeringsrätten upphävde beslutet med motivering att försäljningsvärdet var för lågt satt och därför var det också otillbörligt gynnade av enskild. När kommunen köper mark brukar domstolarna sätta beviskravet ganska lågt, det räcker att kommunen gör det sannolikt att ändamålet ligger inom ramen för kommunens behörighet. Kommunens motpart är den som i regel måste motbevisa det som kommunen har framfört i målet. I större städer brukar det bli en stor konkurrens mellan olika företag om lämplig mark. När kommunen skall fördela den kommunala marken måste det ske på saklig grund. Det får inte ske sympatiåtgärder åt enskilda företag (RÅ 1978 Ab 197). 48 Jag tycker det är ganska anmärkningsvärt att kommunen har rätt att iordningställa mark även till större företag som i RÅ 1976 Ab 154(försäljning av mark till IKEA). Befogenheten på detta område verkar vara ganska stor, förutsättningarna är dock att det är allmänt främjande åtgärder. Som det står i motiven till 1948 års lag får kommunen iordningsställa byggklara industriområden. Det står ingenting om hur stora företagen skall vara för att ta del av dessa industriområden. Däremot skall tillhandahållande av lokaler enbart rikta sig till hantverk och småindustrin enligt motiven, dvs. småföretagare. Det finns heller inga hinder för en kommun att tillämpa en generell lågprispolitik på kommunal mark, i RÅ 1976 Ab 154 gjorde kommunen arbeten på marken för 2 miljoner kronor men sålde marken för ett klart underpris som låg emellan kr. Man kan med andra ord säga att kommunen gjorde en ofördelaktig affär. Kommunens beslut upphävs inte eftersom fullmäktige lyckas argumentera fram och visa att de har som standard att tillämpa en generell lågprispolitik. Det kommunen egentligen menar är att de erbjuder låga priser till alla, de understöder inte enskilda. Genom detta visar kommunen också att det är en slags enhetlighet i deras beslut, det skall vara lika för alla företagare, stora som små. Om inte kommunen hade lyckats att visa varför de hade en lågprispolitik hade förmodligen beslutet blivit upphävt. I RÅ 1980 Ab 482 rörde det sig om försäljning av fastigheter, men med tillhörande mark. Genom rättsfallet har jag dragit slutsatsen att beslutet blev upphävt för att kommunen 48 Lindquist s