TR:n (ordf. tingsfiskalen Lilja) anförde i dom d. 29 nov. 2000, såvitt nu är i fråga:

Transkript

1 NJA 2003 s :34 Grov misshandel? Instans 1 Allmän åklagare väckte vid Linköpings TR åtal bl.a. mot I.K., född 1978, för grov misshandel i två åtalspunkter, narkotikabrott och brott mot lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel samt mot F.N., född 1977, för grov misshandel och stöld. I fråga om åtalspunkten Sida i bil. 1 till TR:ns dom för grov misshandel lämnade åklagaren följande gärningsbeskrivning: I.K. och F.N. har d. 7 mars 1999 på Cloettavägen i Ljungsbro, Linköpings kommun, misshandlat J.P. I.K. har härvid tilldelat J.P. flera slag i ansiktet och mot huvudet samt, sedan J.P. fallit till marken, utdelat flera sparkar vilka träffat J.P:s huvud och kropp. F.N. har tilldelat J.P. slag i ansiktet samt även med sparkar träffat J.P:s kropp och huvud. Misshandeln har medfört kraftig smärta, blodutgjutning, medvetslöshet samt hjärnskakning. Misshandeln är att bedöma som grov då I.K. och F.N. visat särskild hänsynslöshet och råhet genom att sparka på en liggande person samt då fara för livet kan ha förelegat. Åklagaren yrkade vidare för målsäganden J.P:s räkning att I.K. och F.N. skulle förpliktas att solidariskt utge ersättning till J.P. med kr, varav kr för sveda och värk och 250 kr för läkarvårdskostnader, allt jämte ränta. TR:n (ordf. tingsfiskalen Lilja) anförde i dom d. 29 nov. 2000, såvitt nu är i fråga: Domskäl. Ansvarsfrågan Åtalspunkt 1 2 (åtalspunkt 2 avsåg misshandel av annan målsägande, S.A., utförd av I.K. i nära sammanhang med handlandet i åtalspunkt 1; red:s anm.) I.K. har varken kunnat erkänna eller förneka gärningarna eftersom han inte minns händelsen. F.N. har varken kunnat erkänna eller förneka gärningen eftersom han inte minns händelsen. Åklagaren har åberopat målsägandeförhör med J.P. och S.A. och vittnesförhör med A.J., N.P. och S.A. Han har vidare som skriftlig bevisning åberopat rättsintyg. Han har vidare åberopat delar av förhören under förundersökningen med N.P. och S.A. I.K. har åberopat delar av förhören under förundersökningen med sig själv, A.J. och F.N. J.P. har uppgett följande. Den aktuella dagen mötte han någon utanför Restaurang Pizzeria & Pub Ciao Ciao. Han fick därvid ett slag i huvudet och föll omkull. Han vet inte vem som slog honom. Han erhöll därefter flera slag och sparkar mot huvud och kropp. Efteråt hade han ont i huvudet och hela kroppen. Han var inte nykter vid tillfället. S.A. har uppgett följande. Den aktuella dagen besökte hon och J.P. Restaurang Pizzeria & Pub Ciao Ciao. När de skulle lämna pizzerian gick J.P. i förväg. När hon sedan befann sig utanför pizzerian hörde hon hur J.P. skrek "Slå mig inte mer". Hon skrek därvid "Vad håller ni på med". Hon sprang mot platsen där J.P. låg på marken och såg då en man som var på väg från platsen. Hon frågade denne vad han hade gjort. Hon tog därvid tag i mannens jackärm varefter denne vände sig om mot henne och slog henne med ett kraftigt slag i ansiktet. Slaget gjorde ont och hon föll till marken. Därefter sparkade mannen henne Sida 231 i magen. Därefter minns hon inget förrän hon kommer tillbaka till pizzerian. Efteråt hade hon ont i käken, örat och huvudet. Efter ett par dagar började det smärta i revbenen varför hon sjukskrevs i en vecka. I.K. har uppgett följande. Han minns att han den aktuella dagen var på Restaurang Pizzeria & Pub Ciao Ciao, att han kom i bråk med någon samt att han och S.A. kom i ordväxling. 1/7

2 F.N. har uppgett följande. Den aktuella dagen hade han och I.K. varit på en fest. Efter festen försökte de komma in på Restaurang Pizzeria & Pub Ciao Ciao men vägrades inträde. De träffade därvid J.P. som gjorde sig dum över att de inte kunde komma in. De gick därefter ner till Pizzeria Venus och drack en öl där. De bestämde därefter att de skulle gå tillbaka till festen. På vägen dit gick de förbi Restaurang Pizzeria & Pub Ciao Ciao varvid han träffade några vänner och de började samtala. Han såg därvid hur I.K. en bit bort kom i dispyt med J.P. och han sprang dit. När han kom fram slogs I.K. och J.P. J.P. började även "veva" mot honom och han "vevade" tillbaka. Han vet inte om han träffade med något slag eller om han blev träffad av något slag. Under slagsmålet hamnade han vid ett tillfälle på marken. När han var på väg från platsen kom en kvinna skrikande från Restaurang Pizzeria & Pub Ciao Ciao. I.K. befann sig då en bit efter honom och kvinnan hann ifatt I.K. För att undvika bråk sprang han tillbaka till I.K. och drog denne med sig. Han noterade därvid att I.K. hade en sprucken läpp. A.J. har uppgett följande. I.K. och F.N. är bekanta till honom. Den aktuella dagen var han vid Restaurang Pizzeria & Pub Ciao Ciao. Han var på väg hem. Han mötte därvid F.N. och I.K. och de pratades vid. När J.P. passerade dem sa någon att det var J.P. som hånat dem när de tidigare försökt komma in på pizzerian. J.P. gick bort mot Vivo butiken. Denne verkade ganska berusad. I.K. sprang efter J.P. och slog denne så att denne hamnade på marken. I.K. utdelade därefter flera sparkar och slag mot J.P. F.N. anslöt sig till I.K. och även denne utdelade flera slag och sparkar mot J.P. men inte lika många som I.K. I.K. utdelade ungefär fem sparkar och slag. Därefter fortsatte misshandeln vid vägkanten varvid I.K. och F.N. sparkade och slog J.P. som alltjämt låg ner. Det utdelades därvid fler sparkar än slag. Den andra delen av misshandeln varade längre och fler slag utdelades än under första delen. Han hörde hur J.P. skrek under misshandeln. Han såg hur sparkar träffade J.P. i magen och i sidan. Efter det att misshandeln upphört kom en kvinna ut från pizzerian och skrek "Jävla rasister". Kvinnan gick sedan ifatt F.N. och I.K. Kvinnan och I.K. stod sedan och knuffade på varandra. I.K. knuffade eller slog därvid kvinnan så att denna föll omkull. Därefter sparkade I.K. kvinnan en gång i magen. Han hörde hur kvinnan stönade till när hon träffades av sparken. Därefter lämnade han platsen. Han tror att avståndet mellan honom och platsen för misshandeln av J.P. var meter och till misshandeln av kvinnan cirka 70 meter. N.P. har uppgett följande. Den aktuella kvällen befann han sig i sin lägenhet på Cloettavägen när han hörde bråk utanför på gatan. Han Sida 232 gick därför ut på balkongen. Han såg då F.N., som han känner sedan tidigare, knuffa omkull en person vid sidan om Cloettavägen. När personen låg på marken slog och sparkade F.N. och en annan person på den liggande personen. Slagen och sparkarna träffade den liggande personens kropp och huvud. Sedan kom det en kvinna till platsen. Hon skrek något till F.N. och den andra personen. F.N. försökte därvid dra i väg den andra personen men lyckades inte. F.N. lämnade därefter platsen och den okände mannen stod kvar med kvinnan. Mannen sparkade sedan kvinnan i midjan så att hon flög bakåt. När sedan kvinnan satt ner på marken tilldelade mannen henne ytterligare en spark. Han har inte sett att kvinnan slagit mannen. Han har inget minne av att mannen skulle ha hoppat på kvinnan. Den första misshandeln ägde rum tvärs över gatan i förhållande till var han stod och den andra lite längre bort. TR:n gör följande bedömning. Varken I.K. eller F.N. har klart kunnat erinra sig vad de gjorde den aktuella kvällen. Avgörande är således vad som kan utredas genom den muntliga och skriftliga bevisningen. A.J. har för TR:n lämnat en trovärdig och detaljerad berättelse. Hans berättelse stöds av den övriga muntliga bevisningen. TR:n finner under dessa omständigheter att A.J:s uppgifter kan läggas till grund för utredningen. TR:n finner det därigenom utrett att I.K. utan föregående provokation från J.P. slagit denne så att denne fallit till marken och där tilldelats sparkar och slag av I.K. och den tillskyndande F.N. Därefter har F.N., I.K. och J.P. förflyttat sig en bit bort varvid det framgår av N.P:s vittnesmål att det var F.N. som angrep J.P. och fällde denne till marken. F.N. och I.K. har därefter fortsatt misshandeln med sparkar och slag mot den liggande J.P. TR:n finner det inte utrett att misshandeln lett till att J.P. drabbats av medvetslöshet. Vidare framgår av utredningen att efter det att misshandeln av J.P. upphört har det mellan S.A. och I.K. uppstått en diskussion varvid även knuffar förmodligen förekommit. TR:n finner på sätt angivet ovan således gärningarna under åtalspunkt 1 2 styrkta. Misshandeln av J.P. har skett utan föregående provokation från J.P. och bestått av ett stort antal sparkar och slag riktade mot en liggande person under en inte alltför kort period. Att skadorna inte blivit mer omfattande synes endast bero på ren tillfällighet. På de av åklagaren angivna skälen skall därför 2/7

3 gärningen bedömas som grov misshandel. Påföljdsfrågan F.N. förekommer under tre avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes d. 12 mars 1998 för grovt rattfylleri till fängelse en månad. Frivården har i ett yttrande anfört att F.N. lever under ordnade förhållanden, att övervakningsbehov föreligger med hänsyn till återfall i brott samt arten av brott samt att F.N. informerats om samhällstjänst och bedömts som lämplig därför. F.N. har samtyckt till att utföra samhällstjänst. Sida 233 Den brottslighet som F.N. övertygats om är av sådan art att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. I.K. förekommer under åtta avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes senast d. 16 sept för tillgrepp av fortskaffningsmedel, försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig körning och grovt rattfylleri till skyddstillsyn med samhällstjänst 65 timmar. Frivården har i ett yttrande anfört att med anledning av I.K:s instabila personliga förhållanden föreligger övervakningsbehov, att då I.K. för närvarande inte anser sig vara i behov av behandling saknas troligen förutsättningar för frivårdspåföljd samt att det är tveksamt om I.K. är lämplig för samhällstjänst. I.K. har samtyckt till att utföra samhällstjänst. I.K. har återfallit i brottslighet av mycket allvarlig art. Med hänsyn härtill och brottslighetens straffvärde kan någon annan påföljd än fängelse inte komma ifråga. Skadestånd Åtalspunkt 1. I.K. har medgett J.P:s yrkande. F.N. har bestritt yrkandet men vitsordat beloppet som i och för sig skäligt. TR:n har funnit F.N. övertygad om grov misshandel av J.P. varför han är skyldig att ersätta denne för sveda och värk, förlorad arbetsförtjänst, sjukvårdskostnader och övriga kostnader. J.P:s skadeståndstalan skall därför bifallas. Domslut. TR:n dömde I.K. jämlikt 3 kap. 5 och 6 BrB för misshandel och grov misshandel, 1 och 2 narkotikastrafflagen (1968:64) för narkotikabrott och ringa narkotikabrott samt jämlikt 2 6 och 3 lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel till fängelse ett år sju månader. TR:n dömde F.N. jämlikt 3 kap. 6 och 8 kap. 1 BrB för grov misshandel och stöld till fängelse ett år. TR:n biföll vidare helt J.P:s skadeståndsyrkande. Instans 2 Såväl I.K. som F.N. överklagade i Göta HovR. I.K. yrkade i första hand att HovR:n skulle bedöma gärningen under åtalspunkten 1 i bilaga 1 till TR:ns dom som misshandel av normalgraden och bestämma påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. I andra hand yrkade han straffnedsättning. F.N. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för grov misshandel eller i vart fall bedöma gärningen som misshandel av normalgraden och, oavsett bedömningen i skuldfrågan, döma honom till en icke frihetsberövande påföljd. Åklagaren bestred ändring. Domskäl. HovR:n (hovrättsrådet Paulsson Nordling samt nämndemännen Carlsson och Waters) anförde i dom d. 16 nov. 2001: HovR:ns domskäl. Genom TR:ns dom är avgjort att I.K. gjort sig skyldig till misshandel, narkotika Sida /7

4 brott, ringa narkotikabrott och brott mot lagen om förbud mot vissa dopningsmedel samt att F.N. gjort sig skyldig till stöld. Målet har i HovR:n främst gällt frågan om F.N. deltagit i misshandeln av J.P. och om denna gärning och den misshandel av J.P., som I.K. befunnits skyldig till, skall bedömas som grov misshandel eller som misshandel av normalgraden enligt 3 kap. 5 BrB. I HovR:n har I.K., F.N. och J.P. hörts på nytt. Vidare har vittnesförhör hållits med A.J. S.A:s och N.P:s utsagor har återgivits genom banduppspelning av deras berättelser vid TR:n. J.P. har lämnat samma uppgifter som finns återgivna i TR:ns dom samt beträffande sina skador efter misshandeln uppgett, att han fick en bula i huvudet, att han hade ont i huvudet tre eller fyra dagar efter händelsen, att han hade ont i magen och i sidan av kroppen, att han kunde arbeta som vanligt efter händelsen och att han inte har fått några bestående men. I.K. har även i HovR:n uppgett att han saknar minne från händelsen. F.N. har uppgett följande. Han minns att I.K. och J.P. råkade i slagsmål samt att han sprang dit. J.P. började slå mot F.N. Han minns inte att han slagit eller sparkat mot J.P. men det kan vara möjligt. Han kommer ihåg att han hamnade på marken och han hörde S.A., som var i bråk med I.K., skrika. Han gick dit och drog I.K. från platsen. A.J. har förklarat att han minns att I.K. inledde misshandeln av J.P. genom att slå och sparka denne samt att F.N. därefter kom till platsen och sparkade J.P. A.J. har uppgett att han nu inte minns händelsen lika klart som vid förhöret vid TR:n men han har vidhållit de uppgifter som han då lämnade. HovR:ns bedömning. Genom TR:ns dom är avgjort att den misshandel av J.P., som I.K. gjort sig skyldig till, inneburit att denne tilldelat J.P. flera slag mot huvudet och, sedan J.P. fallit till marken, sparkat denne mot kroppen. När det därefter gäller F.N:s handlande har varken denne eller J.P. kunnat lämna en sammanhängande berättelse över händelseförloppet vad gäller F.N:s handlande. Lika med TR:n finner HovR:n att A.J:s berättelse kan läggas till grund för bedömningen. Denne har uppgett att F.N. anslöt sig till I.K. och därefter utdelade ett flertal slag och sparkar mot J.P. samt att F.N. även sparkat J.P. när denne låg på marken. A.J:s berättelse stöds av N.P:s uppgift om att han sett F.N. knuffa omkull J.P. samt att F.N. och I.K. därefter sparkade denne. Det är således styrkt att även F.N. gjort sig skyldig till misshandel. Vad härefter gäller frågan om I.K:s och F.N:s handlande skall bedömas som grov misshandel delar HovR:n TR:ns bedömning att det förhållandet att skadorna beroende på ren tillfällighet inte blivit mer omfattande, inte medför att den oprovocerade, ej alltför kortvariga misshandeln, som bestått av ett stort antal sparkar och slag mot en liggande person, inte skall bedömas som grov misshandel. Sida 235 HovR:n delar TR:ns bedömning av påföljden både beträffande I.K. och F.N. Överklagandena kan därför inte bifallas. Domslut. HovR:ns domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut i vad gällde såväl I.K. som F.N. Referenten, hovrättslagmannen Thorelli och hovrättsrådet Karlsson var av skiljaktig mening och anförde: Vad gäller frågan om I.K:s och F.N:s handlande skall bedömas som grov misshandel har åklagaren påstått att de visat särskild hänsynslöshet och råhet genom att sparka på en liggande person samt då fara för livet kan ha förelegat. Av rättsintyg avseende J.P:s skador framgår att han uppvisat blodutgjutningar ovan höger öra och två mindre blodutgjutningar i pannan. Rättsintyget innehåller vidare uppgifter om att J.P. utsatts för ett kraftigt våld av ett basebollträ samt att han varit medvetslös och erhållit en hjärnskakning, vilka uppgifter visat sig vara felaktiga. Beträffande J.P:s skador är således annat inte visat än att han erhållit blodutgjutningar i huvudet och på kroppen samt att misshandeln medfört kraftig smärta som suttit kvar ett par dagar. Enligt 3 kap. 6 BrB skall, vid bedömningen om ett misshandelsbrott är att bedöma som grovt, särskilt beaktas om gärningen är livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Det sist nämnda uttrycket "särskild hänsynslöshet eller råhet" infördes genom en lagändring som trädde i kraft d. 1 febr I propositionen med förslaget till lagändringen anförde departementschefen bland annat följande "att man kan urskilja vissa typsituationer i vilka misshandel framstår som ett utslag av en hänsynslöshet, som går vida utöver den hänsynslöshet och aggressivitet som är kännetecknande för våldshandlingar i allmänhet. Så är t.ex. inte sällan fallet när flera misshandlar en annan person. Det är främst offrets utsatta läge, när han angrips av flera på en gång som utgör det försvårande momentet och som medför att brottet ter sig som särskilt allvarligt, oberoende av vilken skada som uppkommit av misshandeln. Situationer av detta slag förekommer inte sällan inom det s.k. gatuvåldet. Ibland tillkommer då det ytterligare försvårande momentet att misshandeln är oprovocerad." Departementschefen anförde även att en annan typ av misshandel som framstår som ett utslag av särskild råhet är att "sparka på den som redan ligger", dvs. att fortsätta misshandeln trots att offret saknar förmåga att värja sig (prop. 1987/88:14 s. 31 f.). 4/7

5 Vid bedömningen av om misshandelsbrottet är grovt skall hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Härvid måste som försvårande omständigheter beaktas, att misshandeln varit oprovocerad, att både I.K. och F.N. i ett visst skede samtidigt misshandlat J.P. samt att denne utsatts för sparkar när han låg på marken ur stånd att värja sig. Våldet är dock inte så grovt att det framstår som typiskt för en grov misshandel och J.P. har, såvitt visats, inte förlorat medvetandet eller förorsakats annat än jämförelsevis lindriga skador, som inte föranlett läkarbehandling eller sjukskrivning. Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner HovR:n att den misshandel av J.P. som I.K. och F.N. gjort sig skyldiga till visserligen är av allvarlig beskaffenhet men att de inte visat sådan grad av hänsynslöshet och råhet att misshandeln bör bedömas som grov. Överröstade i detta avseende är vi i övriga frågor ense med majoriteten. Instans 3 Såväl I.K. som F.N. överklagade. Sida 236 I.K. yrkade att HD skulle bedöma gärningen under åtalspunkt 1 i bilaga 1 till TR:ns dom som misshandel av normalgraden samt bestämma påföljden till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan alternativt föreskrift om missbruksvård. I andra hand yrkade I.K. att HD skulle bestämma påföljden till ett kortare fängelsestraff än det HovR:n bestämt. F.N. yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle ogilla åtalet mot honom avseende grov misshandel eller i vart fall rubricera brottet som misshandel av normalgraden. Slutligen yrkade F.N. att HD skulle ändra påföljden till en icke frihetsberövande påföljd. I fråga om åtalet mot F.N. meddelade HD prövningstillstånd beträffande frågan hur det misshandelsbrott mot J.P. som HovR:n funnit honom övertygad om skall bedömas och frågan om påföljden men fann ej skäl att meddela prövningstillstånd i övrigt. Riksåklagaren bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling. Domskäl. HD (JustR:n Regner, referent, Lundius och Dahllöf) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns i dessa delar inte överklagade dom skall I.K. dömas för misshandel (åtalspunkt 2 i bilaga 1 till TR:ns dom), narkotikabrott, ringa narkotikabrott och brott mot lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel samt F.N. för stöld. Det som HD först skall ta ställning till är om den misshandel som I.K. och F.N. åtalats för enligt punkt 1 till nyssnämnda domsbilaga skall bedömas som grovt brott eller inte. Vid huvudförhandlingen i HD har I.K. och F.N. samt målsäganden J.P. hörts på nytt. De har i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som tidigare i målet. HD har vid sin bedömning av misshandelsbrottet mot J.P. att utgå från att I.K. tilldelat denne flera slag mot huvudet och, sedan J.P. fallit till marken, sparkar mot kroppen samt att F.N. utdelat ett flertal slag och sparkar mot honom och även sparkat honom när han legat på marken. Denna misshandel har varit oprovocerad och inte alltför kortvarig. Enligt 3 kap. 6 BrB skall vid bedömande huruvida ett misshandelsbrott skall anses som grovt särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Vid en lagändring år 1988 ersatte ordet särskild det tidigare ordet synnerlig i lagtexten. Syftet med lagändringen var att domstolarna skulle få ett större utrymme att bedöma allvarliga misshandelsfall som grova brott. I förarbetena nämns vissa typsituationer i vilka misshandel framstår som utslag av en råhet eller hänsynslöshet som går vida över vad som är kännetecknande för våldshandlingar i allmänhet. Så är t.ex. inte sällan fallet när flera tillsammans misshandlar en annan person. Det är främst offrets utsatta läge när han eller hon angrips av flera på en gång som utgör det försvårande momentet och som medför att brottet ofta ter sig särskilt allvarligt, oberoende av vilken skada som har uppkommit av Sida 237 misshandeln. Situationer av detta slag förekommer inte sällan inom det s.k. gatuvåldet. Ibland tillkommer då det ytterligare försvårande momentet att misshandeln är oprovocerad. En annan typ av misshandel som framstår som ett utslag av särskild råhet och som torde förekomma främst i samband med det s.k. ungdomsvåldet är att "sparka på någon som redan ligger", dvs. fortsätta misshandeln trots att offret saknar förmåga att värja sig. Gärningar av detta slag torde ibland begås i rädsla eller efter provokation utan att gärningsmannen haft en klar uppfattning om 5/7

6 situationen. Det är inte i första hand i sådana fall utan i de fall då gärningsmannen rimligtvis måste ha insett att den drabbade är försvarslös men ändå fortsätter misshandeln som denna framstår som särskilt hänsynslös eller rå. Över huvud taget är det enligt förarbetena en oroande tendens att misshandel numera i så förhållandevis stor utsträckning förefaller begås genom sparkar. I många fall är sådan misshandel väl jämförbar med gärningar vid vilka kniv eller annat sådant vapen begagnats. Bedömningen skall i det enskilda fallet ske med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Hänsyn måste bl.a. tas till skadornas art och omfattning samt till eventuella förmildrande omständigheter (NJA II 1988 s. 4 ff.). I förevarande fall har gärningen inte varit livsfarlig eller orsakat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Frågan är då i första hand om I.K. och F.N. vid misshandeln av J.P. visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Rent allmänt är fallet likt de typsituationer som behandlas i nyssnämnda förarbetsuttalanden. Visserligen har gärningsmännen inte varit fler än två men redan att det är mer än en person som misshandlar en annan gör att den drabbade har svårt att värja sig. Detta gäller inte minst när offret ligger på marken och gärningsmännen sparkar offret. Även om den liggande kan parera en spark från en gärningsman kan en samtidig spark från den andre få allvarliga konsekvenser. Det kan då lätt vara en slump om svårare skador uppkommer eller inte, även om ingen av gärningsmännen har haft skor eller kängor som är särskilt farliga i sådana situationer. Enbart det förhållandet att gärningsmännen sparkat den redan liggande J.P. innebär dock inte att misshandeln skall bedömas som grov. Som framgått skall en helhetsbedömning göras av samtliga omständigheter. De förhållanden som då bör beaktas som försvårande är att gärningsförloppet varit inte alltför kortvarigt och att J.P. tilldelats ett flertal slag och sparkar utan att kunna värja sig. Å andra sidan har J.P. tillfogats ganska begränsade skador och uppgett att han kan ha varit spydig mot I.K. före misshandeln. En samlad bedömning av omständigheterna gör dock att misshandeln bör bedömas som så allvarlig att den uppnår gränsen för grovt brott. I.K. och F.N. skall alltså dömas för grov misshandel. Minimistraffet för detta brott är fängelse ett år. De skall dessutom dömas för de andra brott som nämnts inledningsvis. Även med beaktande av att I.K. vid misshandelsbrotten och delvis också vid övrig brottslighet var under 21 Sida 238 år samt den tid av drygt fyra år som förflutit sedan misshandelsbrotten ansluter sig HD till domstolarnas straffvärdesbedömning, vilket för I.K. innebär fängelse ett år sju månader och F.N. fängelse ett år. När det gäller frågan om I.K. och F.N. bör dömas till någon annan påföljd än fängelse gör HD följande bedömning. I ett yttrande d. 9 maj 2003 av Kriminalvårdsmyndigheten i Linköping anförs bl.a. följande. I.K. har haft ett mångårigt och allvarligt missbruk av såväl narkotika som alkohol. Han började dricka alkohol vid årsåldern och missbruket kom senare att omfatta såväl hasch och ecstasy som LSD. Huvuddrogen kom dock att bli amfetamin. Under de senaste åren har I.K. i perioder om några månader i sträck missbrukat amfetamin så gott som dagligen. Missbruket under en sådan period slutade först då kroppen inte längre klarade av sömnlösheten och påfrestningen i övrigt. Han drabbades i oktober 2002 av ett allvarligt epilepsianfall. Denna händelse skrämde honom allvarligt och bidrog till att han sedan dess, enligt egen uppgift, är drogfri vad det gäller narkotika. I.K:s alkoholmissbruk är alltjämt relativt omfattande. Han uppger sig dricka i genomsnitt burkar starköl två till tre gånger per vecka. Några längre perioder av nykterhet har han inte haft. Som påföljdsförslag i yttrandet anges, i det fall aktuellt straffvärde så motiverar, skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, s.k. kontraktsvård, alternativt skyddstillsyn med föreskrift om missbruksvård. En till kriminalvårdsyttrandet fogad behandlingsplan avser vård på behandlingshemmet Västkustfamiljen Östanby. Behandlingstiden omfattar minst ett år vid hemmet och därefter sex månaders eftervård. Behandlingen är uppbyggd i fyra faser där en del av verktygen för att nå målet drogfrihet är dykning och ishockey. Enligt ett intyg d. 19 maj 2003 från beroendekliniken S:t Larsmottagningen vid Universitetssjukhuset i Linköping har I.K. under perioden d. 3 jan. d. 19 maj 2003 två gånger per vecka lämnat prov som screenats för thc, amfetamin, benzodiazepiner, MDMA och opiater och som samtliga varit negativa, dvs. inga spår av droger har hittats. Det är uppenbart att I.K. har behov av vård för att fortsätta att vara fri från narkotika och för att kunna bemästra sitt alkoholmissbruk. Den planerade kontraktsvården framstår därför som en i och för sig lämplig påföljd för honom. Förutsättningen för att han skall kunna ges denna påföljd är dock att den uppgjorda planen kan godtas som en ersättning för det fängelsestraff som annars skulle ha ådömts. Denna förutsättning kan inte anses uppfylld i detta fall. Inte heller bör påföljden bestämmas till skyddstillsyn med föreskrift om missbruksvård eller till något annat alternativ till 6/7

7 fängelse. I.K. skall därför dömas till det av HovR:n bestämda fängelsestraffet. Kriminalvårdsmyndigheten har i ett yttrande d. 7 maj 2003 anfört att F.N. lever under ordnade förhållanden, att det inte föreligger något övervakarbehov samt att han bedöms lämplig för samhällstjänst. Eftersom F.N:s brott har ett straffvärde som uppgår till ett år bör han inte dömas till villkorlig dom med samhällstjänst, och någon annan på följd som alternativ till fängelse är inte aktuell i hans fall. Även F.N. skall alltså dömas till det fängelsestraff som HovR:n beslutat. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut beträffande såväl I.K. som F.N. Sida 239 JustR Thorsson, med vilken JustR Lars K. Beckman instämde, var skiljaktig i fråga om brottsrubriceringen och anförde: Vid bedömningen av om en misshandel skall bedömas som grov skall samtliga omständigheter i det enskilda fallet beaktas. Det framstår som försvårande att misshandeln inte föregicks av annan provokation än att J.P. enligt vad han uppgivit här kan ha varit spydig mot gärningsmännen, att händelseförloppet inte var endast helt kortvarigt, att både I.K. och F.N. i ett visst skede samtidigt misshandlade J.P. och att denne, när han låg på marken ur stånd att värja sig, utsattes för sparkar. Å andra sidan orsakades J.P. endast lindriga övergående skador som inte föranledde läkarbehandling eller sjukskrivning, och det våld som I.K. och F.N. utövade var inte så grovt att det framstår som typiskt för en grov misshandel. Vid en samlad bedömning finner jag att den misshandel som I.K. och F.N. gjort sig skyldiga till visserligen är allvarlig men att de inte har visat en sådan grad av hänsynslöshet eller råhet att misshandeln bör bedömas som grov. Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten. HD:s dom meddelades d. 6 juni 2003 (mål nr B ). 7/7