Göteryds Hembygdsförening År 2013

Transkript

1 År 2013 Knut Åberg, Strömmaköp Den 12 februari 2013 fick Knut Åberg besök av Björn Sjöstrand, ordförande i Göteryds hembygdsförening. Det var cirka minus 7 grader och ett snötäcke på 10 cm. Under tiden vi samtalade började det komma mer snö. Knuts fru Anna hade fixat en god paj med grädde och kaffe till det smakade gott. Text och skanning av foton: Björn Sjöstrand Knut berättar att han föddes den 15 februari 1922 i Judhults Lillegård. Hans föräldrar var Alma och Frans Åberg, båda födda Men Knut har inget minne från Lillegård, eftersom familjen flyttade därifrån 1923 till Strömmaköp. Alma och Frans med ettårige Knut flyttade in i det huset som hade bebotts av Knuts farmor Maria och hans farfar Johan Åberg. Farföräldrarna flyttade i sin tur till ett hus i Strömmaköp bara några hundra meter bort mot väg 120. Samma år som flyttlasset gick från Lillegård till Strömmaköp föddes barn nummer två, nämligen Ingrid. Hon flyttade sedermera till Stockholm och gifte sig med Lars Hellström fick Knut ytterligare ett syskon, Torsten, som gifte sig i Reftele med Lilian, men bosatte sig senare i Halmstad. Sista barnet som Alma födde var Gun Hon gifte sig 1951 med Hans Andersson, Delary, och paret bosatte sig Göteborg. Hans avled 2006, och Gun Detta kort är från Lillegård i Judhult sommaren I tömmarna håller Axel Silvander och bakom honom sitter Frans Åberg med lille Knut i famnen bara 6 månader gammal. Knut berättar att inte har något minne av denna händelse och det är ju rätt förståligt med hänsyn till hans ålder då. Som alla andra barn på den tiden fick jag tidigt hjälpa till med olika mindre sysslor i hemmet. Men samtidigt fanns det tid för lekar. Som storebror fanns det ju en rimlig möjlighet att påverka vilka lekar det skulle handla om. Det var roligt att på vintern åka kälke i Klasa backe. Vi hade en liten pöl där man kunde åka skridskor. Själva skenan satt fast på en träplatta som bands fast om pjäxan med en rem. Konstigt att det gick att åka med dessa anordningar till skridskor! Vi barn fick ibland hitta på lekar efter eget förstånd och ofta vara ute i markerna. På den tiden fanns det inte så värst många leksaker. I dag har barnen nästan 1

2 allt, ja i varje fall alltför många prylar. Vi fick nöja oss med att leka med kottar och stenar och kanske bygga en enkel hydda av ris. Men vi visste inget annat och var nöjda med den tillvaron. Jag minns en episod som kunde slutat illa. Vi var några barn och besökte min kusin Elsa, som bodde en bit härifrån. Hon hade ett stort äppelträd med många stora och goda äpplen på. Men de satt högt, men min bror Torsten kom på iden att kasta en ganska stor sten upp i trädet så kanske skulle äpplena trilla ner. Visst föll en del äpplen ner, men det värsta var att stenen föll rakt i huvudet på lillasyster Gun, som fick ett sår mitt i hjässan så blodet rann nerför ena örat och kinden. Elsa kom ut och fick linda om den lilla flickan. Familjen Åberg, från vänster: Gun, mamma Alma, Ingrid, Knut, pappa Frans och Torsten. Kortet är taget 1936 i Strömmaköp Skola och konfirmation Som 7-åring började jag i skolan i Judhult. Alla barnen från klass ett till sju gick i samma sal. Vi hade en lärarinna som hette Elfrida Fredriksson de första fem åren. Jag har tänkt senare i livet hur det var möjligt att undervisa sju klasser samtidigt. Det måste varit svårt för lärarinnan men å andra sidan var det inte så många elever i varje klass. I klass sex och sju hade jag Fritz Hörberg som jag tyckte var hård men rättvis. Jag har tänkt många gånger på att mobbing förekom även under min skoltid och så är det fortfarande i både skolor och arbetsplatser. Vad är det som gör att vissa personer ska förstöra för andra? När det var rast spelade vi herar(pojkar) fotboll, och flickorna hoppade rep eller hage och lekte med småbollar. Vi hade inga målstolpar utan vi la ut några stenar som markerade målet. Jag kommer så väl ihåg Karl-Göran Göransson i Arveka. När vi spelade boll skrek han ofta: Bollen ska stussa två gånger. Vad han egentligen menade har jag glömt. Om man under rasten var nära vägen skulle vi herar ta av mössan och buga för de som passerade på vägen. Vid ett tillfälle kom Enok Petersson, Hökahultet, körande med häst och vagn. Eftersom jag kände honom skrek jag: Hej på dej Enok. För detta tilltag fick jag av lärarinnan en ordentlig utskällning. En kall och vintrig dag sa Fritz Hörberg att vi skulle ut på rasten för att få frisk luft. Men Gösta Nilsson i Arveka, Alf Petersson, Judhult, och jag gnällde om att vi frös och risken var stor för att vi skulle få lunginflammation. När vi kom in i skolsalen igen fick alla vi barn ställa oss vid bänkarna. Nu ska det bli gymnastik, domderade Hörberg. Det blev olika hoppövningar som var nog så jobbiga. Vi hoppade och sprätte med benen. Karl- Göran hade sagt när vi spelade boll att den skulle stussa två gånger. Nu fick vi minsann stussa och det var många gånger. Efter några minuter fick en del av flickorna sätta sig, och efter ytterligare en stund fick resten av flickorna också sätta sig ner. Vi herar höll på med 2

3 hoppen men efter ett tag fick de flesta herarna också sätta sig ner. Till slut var det bara vi tre som hade haft synpunkter på att det var så kallt ute. Gösta Nilsson stod ganska nära kaminen och det var inte utan att han började bli röd i ansiktet. Därefter stod Alf Petersson och jag var längst ner i salen. Jag trodde aldrig vi skull få sitta ner men till slut sa Hörberg: Är ni varma nu? Jo, vi var mycket varma! Pustande satte vi oss ner och så började lektionen igen vad det nu var. Mitt värsta ämne var att klippa och klistra. Det var i de lägsta klasserna som Elfrida Fredriksson anbefallde att vi skulle ur ett speciellt häfte klippa ut äpplen, päron och olika djur. Alla dessa urklipp skulle vi sedan klistra in i en bok. Vad det var för klister vi hade vet jag inte, men det mesta blev mycket kladdigt både i boken och för att inte tala om fingrarna. Jag har senare tänkt på varför vi skulle klippa ut olika saker för att sedan klistra in dem i en annan bok. Förklaringen är kanske så enkel att vi var sysselsatta med dessa saker under tiden som lärarinnan ägnade sig åt en annan klass. Om jag ska välja ut ett ämne som jag tyckte om var det räkning som i dag heter matematik. Det fanns inte några direkt tekniska ämnen för i så fall hade det varit mitt favoritämne. Tidigt i mitt liv blev tekniska saker mitt stora intresse. Direkt efter att jag slutat skolan började jag att läsa för prästen. Jag vet inte om man säger så i dag när man påbörjar konfirmationsundervisningen. Prästen hette Sven Lindstam, men om han var från Göteryd minns jag inte. Jag cyklade från hemmet till Göteryds kyrka en gång i veckan. Konfirmationen skedde i Göteryds kyrka 1936 och vi var ett 30-tal som efter alla konstens regler med att rabbla psalmverser och klara av olika frågor hämtade från bibeln blev godkända. Ungdomsåren En av grannarna, Klas Fredriksson, hade inköpt en motor till en T-Ford uppmonterad på en speciell ram. Med denna motor körde Klas runt i byarna och tröskade och sågade ved. Det hände även att han lånade ut ekipaget. Men det var ett besvärligt företag med att frakta denna motor med ram. Den vägde ganska mycket och fick lastas på en vagn, som drogs av en häst. Jag var med ibland och hjälpte till. I övrigt var jag runt i byarna och jobbade hos olika personer med det mesta. En sommar när jag var i 16-årsåldern var jag dräng hos Artur Danielsson i Forreryd. Där fick jag göra skäl för lönen. Artur var en stark karl, och han tog nästan en hel kue (stack) med hö på tjugan och slängde upp till mig i vagnen. För det första försvann jag under allt höet, och efter det att jag jobbat mig fram skulle allt höet rättas till i vagnen, för snart kom nästa hög. Men jag trivdes bra och måste erkänna att Artur var en bra bonde med ordning och reda. I slutet av 1930-talet köpte Klas Fredrikssons son Gösta och jag en bil av Egon i Lillaryd. Det var en T-Ford, men inte på en ram, utan verkligen en hel bil. Gösta och jag var båda tekniskt intresserade och plockade i stort sett ner hela bilen med motorn i centrum. Vi smorde och grejade och hör och häpna, vi fick ihop bilen och inga skruvar eller andra delar blev över. Knut berättar lite med glimten i ögat att de två körde på vägarna trots att de inte hade körkort. Men vi körde bara i närområdet, tillägger Knut. Körkort tog jag Jag körde två timmar för Idoff Johansson i Hinneryd och sedan var det dags att köra upp i Ljungby. Det var mycket snö och halt var det. Den bil jag körde upp i var en stor amerikanare och jag lyckades framföra detta stora fordon till full belåtenhet och fick därmed mitt körkort. År 1938 startade Göteryds sågverk på gränsen Hästberga/Judhult(ligger numera i Judhult). Jag minns att de från början hade en stående råoljemotor som inte höll så värst länge. Då inköptes en lokomobil och då vaknade mitt tekniska intresse och trots att jag inte var fyllda 18 år fick jag provanställning i 14 dagar. Dessa två veckor utföll så bra så att jag fick fortsätta och jag tror jag var där mer än ett år. Efter detta började jag att arbeta på säckfabriken i Strömsnäsbruk. Det var ett så kallat tempojobb med att vika och packa 3

4 papperssäckar. Detta var inte riktigt min grej och trivdes inte så bra, men så småningom lyckades jag komma in på maskinavdelningen. Detta jobb var i mitt tycke. Jag frågade om jag fick bli lärling på elsidan, men svaret var nej. Jag var då kvar på maskinavdelningen till 1943 då jag ryckte in i det militära. Knut Åberg med sin 98-kubikare omkring 1940 Värnplikten I mars eller möjligen april 1943 ryckte jag in på I11 i Växjö och förlades på logement på 7. kompaniet. Jag var uttagen som gruppbefäl som genomgick tolv månaders utbildning. En del av tiden var jag på 1.kompaniet där de hade gruppchefsutbildningen, och där fick jag min första grad som vicekorpral. Min uppgift var signalgruppchef på en 8 cm granatkastarpluton. Granatkastarna används som ett understödsvapen. Det finns även 12 cm granatkastare. Jag fick handha instrumentering och riktning och detta var ett mycket ansvarsfullt arbete. Det var lite kusligt när vi skulle skjuta över våra egna kamrater. Då tittade man extra noga så att man hade klart för sig att granaterna verkligen hamnade i målområdet och inte hitom där egen trupp befann sig. När det var dags att mucka under våren 1944 blev det sex månaders beredskapstjänstgöring på grund av andra världskriget som pågick. Vi var förlagda i Limhamn, i Norra Vram och på Söderåsen. Vid ett tillfälle fick vi på Söderåsen besök av regementschefen, överste Alstrin, som var mycket bekymrad för han var övertygad om att tyskarna skulle anfalla Sverige. Därför anbefalldes högsta beredskap vilket bland annat innebar indragna permissioner. Det var en dryg tid. Vi hade inget att göra om kvällarna mer än att dra historier för varandra och allmänt pratande. 4

5 8 cm granatkastare, skottvidd upp till 2,7 km. Med detta vapen kan man skjuta olika granater (spräng, lys- eller rök). Knut tjänstgjorde på en pluton som sköt med dessa understödsvapen var det dags för som vi sa repmånad i Växjö. Jag träffade då en del av mina kamrater från värnpliktstiden, och det blev många frågor om vad vi höll på med nu för tiden efter grundutbildningen. Tio år senare var det dags för repmånad nummer två. Jag vill minnas att det bara var några stycken som jag kände igen från förra gången. Många upplevde det ganska jobbigt med omskolningen som skedde då. Vissa hade en gång utbildats till kulspruteskyttar och nu skulle de plötsligt köra motorcykel. Andra skulle bli kockar trots att de aldrig utbildats i kokkonsten. Men det gick bra. Anställd hos Ebbe Ek Efter fullgjord värnpliktstjänstgöring började jag att jobba hos Ebbe Ek. Mitt första arbete hos honom var att spika ribbor på gaveln på den ladugård där Marie och Anders Mårtensson bor i dag. Jag la dessutom nytt sticketak på den byggnaden. Ibland skulle det gjutas golv i någon ladugård och jag fick blanda allt för hand. Det var ett tungt jobb att med skyffeln få rätt proportion på betongblandningen. Därefter skulle den slätas ut och jämnas till och i vissa fall skulle golvet luta en aning. Jag kommer ihåg att vi skulle utföra ett jobb i Fägerhult i Hinneryd på ett bygge och vi cyklade dit. Det var att stiga upp tidigt för att det skulle bli något gjort om dagarna. Vid ett tillfälle skulle vi till Askenäs säteri och vi skulle ha med oss några speciella bräder. Då sa Ebbe Ek att vi får ta bräderna på axeln och cykla i väg och se hur länge vi orkar. Jag var en gång i Hå i Hamneda och skulle göra en höhiss. Vi var tvungna att göra en ställning till det arbetet, och den höll som väl var. Men en annan gång i Snärhult kunde det gått illa. Själva ställningen till höhissen var inte tillräckligt stabil och höll inte. Allt rasade ner över oss men som tur var blev ingen skadad, men det kunde gått illa. I Kölaboda på Kaptensgården arbetade jag tillsammans med Sten Andersson, Kölaboda och Henry Hyll, Delary. En gång i tiden fanns det två ladugårdar vid Kaptensgården men vi rev nu båda. Vi byggde en ny i stället och det är den som finns där i dag. På en del av byggnaderna där var sticketaken i dåligt skick vilket gjorde att det regnade in. Vi bytte ut dessa tak mot tegelpannor. Vi cyklade inte till alla ställen där vi hade jobb att utföra. Till Pjätteryd åkte vi buss och när vi åter hade jobb i Hinneryd i Ekö tog jag fram min 98: kubikare som jag köpt en gång. Hos Ebbe Ek jobbade jag i 8 år. Giftermål Sommaren 1945 besökte jag som så många gånger förr Orebergets utedansbana. Men denna kväll blev något annorlunda för då träffade jag Anna Nilsson, född 1924 i Ramnäs. Det dröjde inte så lång tid innan jag friade och hon svarade ja. På hösten 1948 gifte vi oss i Göteryds kyrka och präst var Henning Erlandsson. Den som skjutsade oss på bröllopsdagen 5

6 var Ernst Ljungberg. Anna och jag bosatte oss i Strömmaköp i det hus där min farmor och farfar bott. En episod kommer jag ihåg i början i vårt nya hem. Jag skulle tapetsera om i ett av rummen och längst upp fanns det en målad eller vitkalkad ganska bred kant. Det är väl lika bra om tapeten går ända upp till taket tyckte jag. Men efter någon dag lossade tapeten där uppe och rullade sig. Märkligt tyckte jag och satte dit den igen med klister men samma sak hände efter ett par dagar---den lossade och rullade sig. Vad göra? Jag tog fram hammare och nubb och spikade fast tapeten och den lossade inte fler gånger. Anna och jag skaffade oss snart en ko som höll oss med mjölk. I en kätte fanns det en gris som var lagom att slakta till jul. Några höns hade vi och en tupp som gol om morgnarna. Anna arbetade som hemvårdarinna och cyklade runt i bygden och hjälpte folk. Innan hon gifte sig arbetade Anna i Skene i Västergötland. Hon åkte då rälsbuss från Strömsnäsbruk. Under en kortare period var hon barnpiga hos prästen Sahlström i Kävsjö, som ligger 2 till 3 mil norr om Värnamo. Anna och Knuts bröllopsfoto från Bosatt i Reftele några år 1953 började jag arbeta för Löfgrens Byggnadsfirma i Strömsnäsbruk. Redan samma år på hösten blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att tillfälligt flytta till Reftele. I Stora Segerstad, som var ett elevhem, skulle hela huset sänkas från fem till fyra våningar. Jag samtyckte till detta och Anna följde med. Det dröjde inte så värst länge förrän jag blev bas för bygget. Det var inte bara att snickra utan jag fick även ansvar för att anlägga en gräsmatta på kvadratmeter. Vi bodde i ett litet hus utanför Reftele. Anna arbetade i köket i skolan. 6

7 Det blev flera jobb där uppe och frånsett ett mellanår var vi bosatta i Reftele i cirka 5 år. Omkring 1960 slutade jag min anställning hos Löfgren och har sedan dess kört i egen regi. Jag gjorde en del förändringar i Judhultsgården 1961 tror jag det var. Den första och kanske största ombyggnaden av den lokalen hade jag gjort på hösten Där hade varit skola till och med vårterminen det året och från och med höstterminen flyttades alla skolbarnen till skolorna i Göteryd invigdes Judhultsgården av bygdegårdsföreningen som är i gång fortfarande. Ombyggnaden var planerad för att kunna visa film och så blev det under ganska många år. Jag var under några år maskinist och skötte filmapparaten. Utbildning fick jag av en man från Osby, som visade mig hur man skulle trä filmremsan över rullar och hur den skulle stickas in för att frammatningen skulle fungera, hur skärpan ställdes, att alla linser var rena, och att ljudnivån var den rätta. Efteråt skulle hela filmen spolas tillbaka och sändas med posten. Det var ett ganska omfattande arbete som man slipper i dag med en helt annan teknik. Jag minns inte exakt när sista filmen visades i Judhultsgården men jag tror inte att det blev några visningar efter renoveringen omkring Arbetet i egen regi Som jag sa förut körde jag i egen regi efter jag slutat hos Löfgren. Det fanns massor av jobb inte bara inom Göteryds socken utan även utanför densamma. På Sunnerbogatan i Strömsnäsbruk ansvarade jag för uppförande av fyra hultfredshus, och i Traryd vid skolan ett större hus. Även i Markaryd har jag byggt en del. De flesta jobben var dock i Göteryds församling. Posthuset i Göteryd har jag ändrat, byggt hus på Askenäsvägen, renoverat i Arveka hos bröderna Viking och Helmer Karlsson. Ja, listan kan bli lång om jag skulle räkna upp alla. Hos mig under några år hade jag två lärlingar, Lennart Karlsson från Ljungby, som bosatte sig i Strömsnäsbruk, och Ingvar Andreasson i Snärhult. Anna och jag har nu varit gifta i snart 65 år och till hösten firar vi krondiamantbröllop. Med något vemod i rösten säger Knut att de inte fick egna barn. Men de adopterade Nils från Växjö, numera bosatt i Älmhult. Så vi känner båda att vi har en son. Knut har alltid varit intresserad av hembygden. Hans far Frans Åberg var hembygdsföreningens första ordförande från startåret 1945 och fram till Detta var kanske en orsak till det stora intresset och allt engagemang i hembygdsföreningen. Knut Åberg i sin snickarboa 1997 Knut Åberg med sin fru Anna. Nu i höst 2013 firar de krondiamantbröllop efter att ha varit gifta i 65 år 7

8 Mordet på delaryvägen Den 7 september 1931 var en kvinna ute i skogen mellan Delary och Älmhult för att plocka lingon. En otäck lukt gjorde sig plötsligt märkbar och till sin fasa tyckte hon sig se ett par fötter sticka ut ur ett buskage. Samtidigt fick hon syn på en man som gick på stora vägen ett litet stycke därifrån. Hon ropade på honom och då han undersökte fyndet visade det sig vara liket efter en mansperson. Landsfiskal Sigge Kirsten larmades omedelbart och han tog med sig provinsialläkaren G. Hagéus till platsen. Efter en hastig undersökning kunde man konstatera att det rörde sig om ett mord. Offret hade ett antal knivhugg i halsen och dessutom ett stort krossår i huvudet. Snart hittade man även tillhygget, en stor blodig sten. Någon kniv gick däremot inte att finna, men ett par krossade glasögon, som visade sig tillhöra den mördade låg i närheten. Identifieringen av mordoffret var inte heller så svår. Man kände snart igen Mormonen, som den döde kallades i folkmun. Detta tillnamn fick han efter att en syster till honom var gift med en mormon. Som sysselsättning ägnade han sig åt gårdfarihandel och syntes ofta komma dragande på en kärra, på vilken han hade sina handelsvaror. Annars kallades han Johan Karlsson, trots att polisundersökningen senare visade, att hans rätta namn var Nils Johan Svensson, kyrkoskriven i Markaryd. Den lille försynte knallen var alltid välkommen i bygden, ty på den tiden kom ofta de lokala nyheterna med honom. Brottsplatsundersökningen tydde på rånmord. Mördaren hade noga genomsökt offrets kläder och varulager som låg kringstrött i terrängen. Bland bygdens folk blev det väldiga diskussioner. Man blev skrämd och vågade knappast gå ut om kvällarna. Fallet kopplades i folkmun även samman med Grimslövsmordet, där gårdfarihandlaren hade anhållits och blivit förhörd. Hade han kanske sett den verklige mördaren, eftersom han då befann sig i händelsernas närhet och nu hade tystnats? En omfattande apparat måste sättas igång från polisens sida och man rekvirerade hjälp från kriminalpolisen i Stockholm. Den som först misstänktes var sillhandlaren Emil Andersson, kallad "Masen". Här kommer han på en cykel med hjälpmotor och med fisklådan på pakethållaren. Bilden är tagen på Norra Esplanaden i Älmhult omkring Först anhölls en fiskhandlare i Älmhult, som gick under öknamnet Masen. Han hade plötsligt fått gott om pengar och man undrade över detta. Först ville dock inte Masen klämma fram med orsaken, men då han förstod att det annars kunde sammankopplas med mordet, så talade han om det. Han hade lurat en äldre man, vilket också stämde. Vid tidpunkten kring 8

9 mordet hade också några tattare och luffare varit i samhället, men efterforskningarna gav negativa resultat. Från polisens sida förstod man att det skulle bli mycket svårt att finna ledtrådar. Man började gå från hus till hus inom ett stort område kring brottsplatsen och frågade ut befolkningen. Cirka tre veckor efter mordet kom man till en slaktare i Delary och samma frågor som ställts tidigare framfördes. Man undrade om någon okänd eller mystisk person besökt trakten omkring den 26 augusti då mordet hade skett. Slaktaren hade inte haft något annat besök än av Kniva-Kallen som hade erbjudit sig att slipa slaktarens rakkniv. Han hade helt misslyckats och istället förstört rakkniven. Vidare hade Kniva-Kallen sålt en slaktarkniv till slaktaren för 75 öre. Nu köpte polisen kniven i tron att den kanske skulle kunna ge en ledtråd. Obducent Sjövall i Lund fick höra talas om kniven och skickade en skiss på det tänkta mordvapnet till utredningsmännen. Då kniven och skissen jämfördes så stämde det förvånansvärt väl och man beslöt att få tag på denne Kniva-Kallen. Personerna på bilden är från vänster: landsfiskal Sigge Kirsten, polisman "Stor Johan" och Karl Persson Hård kallad "Kniva-Kallen. Landsfiskal Kirsten fick i samma veva meddelande om att en skomakare i Hallaryd hade haft Kniva Kallen logerande hos sig natten innan mordet och att han dagen därefter hade begivit sig mot Älmhult. Polisen skickade ut efterlysningar i radio och för landsfiskalen blev det nu ett väldigt kringfarande för att kontrollera alla tips som kom in från allmänheten. Av tipsen att döma hade han begivit sig västerut, över gränsen och in i de mörka göingeskogarna. Än här, än där dök han upp. Under tiden efterspaningarna höll på fick man fram att Kniva Kallen i prästbetyget hette Karl Person Hård samt var född i Förslövs socken i Skåne. Enda släktingen han hade i livet var en syster i Amerika. Åldern var 53 år. Han försörjde sig på tiggeri och skärslipning. Den 30 september blev det napp. Vägarbetarna Oscar Pettersson och Valentin Karlsson träffade på honom i närheten av Tönnersjö kyrka på en enslig skogsstig. Länsmannen åkte dit och tog hand om honom. Han talade då om att han hette Karl Persson och var hemmahörande 9

10 i Glimåkra samt att han sökte arbete i halmstadstrakten. Innan man ställde färden in till Halmstad frågade Kniva Kallen, ty det var han, om han fick uppsöka ett dass och det beviljades, dock satte man ut ett par man på vakt. I Halmstad blev han förhörd och fann då för gott att erkänna sitt rätta jag. Däremot förnekade han att han varit i Älmhult på de sista två åren. Han skickades till Älmhult och sattes i den bristfälliga arresten. Fången var besvärlig att komma till rätta med men till sist hade han fått sammanträffa med en del personer som hade sett honom den aktuella dagen och då erkände han sitt älmhultsbesök. Då mordet skedde hade han emellertid legat och sovit, påstod han. Vid vallningen skulle han peka ut sovplatsen och hade den oturen att där var en stor myrstack och därmed sprack även detta resonemang. Mordoffret, gårdfarihandlaren Nils Johan Svensson "Mormonen" från Markaryd. Enligt död- och begravningsboken för 1931 i Markaryd var han född den 22 juli 1854 och dödförklarad den 28 augusti Han jordfästes och begravdes på Älmhults kyrkogård. Dasset som fången uppsökte innan han förpassades till Halmstad blev också undersökt och där fann man, inlindade i en Allers, tre nycklar som efter mycken möda från polisens sida kunde hänföras till den mördade. På ett ålderdomshem i Oskarström fick landfiskal Kirsten kontakt med en nattvakt som kände den mördade och även sett nycklarna. Indicierna hopade sig och efter ett drygt korsförhör erkände Karl Persson Hård dådet. Några dagar därefter återtog han sin bekännelse men blev trots detta dömd mot sitt nekande den 30 mars Flera gånger lämnade han in nådeansökningar men dessa avslogs alltid och det var inte så konstigt. Varje år skickade han en julhälsning till landsfiskal Kirsten i Älmhult och som slutkläm stod det alltid att han nu snart var fri och det första han då skulle göra var att skära halsen av landsfiskalen. Han blev med åren sinnessjuk och led dessutom av tbc, 10

11 varför han överflyttades från Långholmen till sinnessjukavdelningen på häktet i Jönköping 1941 och året därpå till Sankt Lars i Lund, där han avled den 8 juli 1945 sextiosju år gammal. Mördaren Karl Persson Hård kallad "Kniva-Kallen" ansågs som dolsk och tjurskallig. Enligt Sveriges Dödbok och Födelseboken för Färlöv är han född den 22 mars 1878 i Färlöv, Kristianstads län. Inte i Förslöv som det anges i artikeln. Detta svåra brotts uppklarande blev ytterligare en fjäder i hatten för Älmhults landsfiskal Sigge Kirsten. Han betraktades efter detta med rätta som en av vårt lands skickligaste inom sitt gebit. Bilder och vissa detaljer till artikeln är hämtade ur Kriminalpolisens annaler. Ason Nedskrivet av Douglas Thelin från en gammal klippbok. Artikeln kommer förmodligen från tidningen Kronobergaren, årtal okänt. Tre av bilderna är skannade från tidningsartikeln, därav den dåliga kvalitén. Bilden på sillhandlare "Masen" kommer från min egen bildsamling. 11

12 När TV kom till byn 1959 kom televisionen till vår by, Hultet. Jag var åtta år. Det var året då Ingemar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning en magisk natt i juni. Vi hade mössor som var uppkallade efter Ingemar, filmstjärnor med snodd omkring i fickan och kulpåse. Det var i efterdyningarna till det fantastiska fotbolls- VM i Sverige där vårt landslag kom tvåa; vi spelade boll mot ett mål på en åker och alla tävlade om att vara som Hamrin när han snurrade upp de tyska backarna och gjorde sitt drömmål på Ullevi. Femtiotalet var på väg ut. Det låg förändring i luften: snart ett nytt årtionde. Då kom TV till vår by på landet, precis som till andra byar och inget skulle mera bli sig likt. Som lärare har jag flera gånger berättat om TV-revolutionen för mina elever, men jag märker att det inte går fram; man måste ha varit med om det otroliga det innebar att i vardagsrummet få in en apparat i som visade rörliga bilder med ljud, för att förstå. Mitt första minne av TV i byn var hos Ester och Kalle Johansson på Toltadelen (Tolftedelen). Jag och några grannpojkar var där och såg matchen England Sverige på Wembley Sverige vann med 3-2 och det blev det andra landslaget som slog England på dess hemmaplan. Ungerns fantastiska landslag med Puskas hade gjort det först, men Sverige kom tvåa, och vi såg det i lite suddiga bilder hos Ester och Kalle. TV-kvällar hos Johan och Anny Ester och Kalle var kanske först i byn med TV eller så var det deras grannar, Johan och Anny Camitz. Det var alla fall hos Johan och Anny som vår TV- feber rasade som värst de där månaderna innan de flesta, inklusive far och mor, köpte TV och gjorde slut på vårt rännande om kvällarna. Det var en av dessa små folkvandringar som uppstod överallt i Sverige innan televisionen blev var mans egendom. Johan och Anny var då omkring 75 år. Jag misstänker att det var Anny, eller hennes barn, som låg bakom köpet av TV. Hon var ungdomlig till sinnet och social, alltid glad och vänlig; hon trivdes med att ha folk i huset. Johan hade mer av ålderskrämpor, framför allt i benen. Han låg mest på soffan i köket eller i sängen inne i rummet. Han var inte så intresserad av programmen utan ville hellre prata och spörja nyheter från bygden. Nu förvandlades deras lugna bondehem med tysta kvällar då man mest hörde klockans slag, till TV-föreställning då vi kom stojandes. Det var jag och ibland min lillasyster Kerstin, Kurt Jonssons pojkar, två och ibland tre och så Kalle och Hulda Lindvall med två pojkar och minstingen Ingela. Någon gång fyllde nog andra på också. Jag minns inte så noga, men flera gånger var vi drygt 20 personer framför TV-rutan. Far och mor var dock aldrig med där. De hade för mycket av arbete. Vi kom i god tid till första testbilden. Huvudsaken var nämligen att det fanns en bild. När jag skriver detta kan jag lätt återkalla just det minnet: det fantastiska med bilden. Länge räckte det för oss. Sådan var TV-magin i början. Vi bara satt där och stirrade, halvt förhäxade. Om strömmen hade gått i det ögonblicket hade vi ändå fått valuta för vår färd till Johan och Anny. Vi hade ju dock sett en bild i TV-rutan den kvällen! Sedan började programmen efter bilden av Stadshustornet. Nu gällde det att bänka sig. Alla platser var förstås inte lika bra och vi kivade lite lågmält om utrymmet. Vi tittade på allt i en enda stor glädje över detta bildunder. Barnprogrammet var extra roligt givetvis. Kapten Bäckdahl öppnade sitt skafferi och där satt Humle och Dumle. Jag heter Humle.. Så kom en vacker hallåa med vällagt hår i bild och annonserade på Aktuellt med Olle Björklund. Bakom och ovanför honom fanns studioklockan; härförleden råkade jag se ett program med ett gammalt journalfilmsinslag med Olle Björklund som speaker. Hans röst förde mig genast tillbaka till Johans och Annys vardagsrum en kväll i TV:s barndom. 12

13 Ibland hade Hulda kaffekorg med sig eller så bjöd Anny på någon förplägnad. Vi pojkar bar in ved till Anny, en slags TV-avgift om man så vill. Det hände någon gång när Kerstin var med att hon somnade. Hon var ju bara fem år gammal och det blev lite sent. Jag hade ett sjå att väcka henne och få med henne hem. Kvitt eller Dubbelt När lördagskvällen kom och mor och far tyckte att det var helg drog hela familjen till Toltadelen för Kvitt eller Dubbelt, senare Tiotusenkronorsfrågan. Om Björklunds röst hör ihop med Anny och Johan så hör väntemusiken i Kvitt eller Dubbelt ihop med Toltadelens vardagsrum. Där satt den lille Sigge Bock med sin fluga, alldeles ensam, i den stora mörka buren och kämpade med frågorna om stjärnor medan musiken förtätade stämningen. Det var på den tiden man var ensam med sina frågor-inga vänner att ringa eller livlinor att rädda sig med. Antingen kunde man eller så kunde man inte. Man bet på naglarna medan svaren kom och R:en i kanten av buren tändes. Skulle det räcka? Det räckte! TV-värdinnan hjälpte Sigge av med lurarna och följd av vår och hela nationens vördnad klev han ut till programledare Baehrendtz för att motta hyllningar och checken på tiotusen kronor. Domaren Mats Rehnberg, också i fluga, log gillande mot den unge stjärnexperten. De var så farbroderliga de där herrarna. Farbröderna dominerade i TV:s barndom, precis som de gjorde det i radio, med farbror Sven i spetsen. Äntligen- TV i huset! Tiden gick och TV-antennerna i byarna blev fler och fler. I skolan hörde man om dem som skaffat TV. Själv blev man alltmer otålig, och jag satte på allvar igång operation övertalning mot far och mor. Möjligen hade jag lite hjälp av min syster också. Nu måste vi också skaffa TV! Mor och far hade många hål att stoppa i och sa att vi får väl se. En TV kostade då mellan kronor. I enrum sa de nog till varandra att det blir väl ingen annan råd. TV hörde framtiden till. En dag i augusti 1960 kom den äntligen. När allt var installerat i det lilla vardagsrummet och knappen slogs på var det utsändning från ryttartävlingarna i olympiaden i Rom. OS sjöng på sista versen, men vad gjorde väl det? TV hade kommit i huset! Denna högtidliga känsla kan jag återkalla i minnet när jag vill. Jag minns en eftermiddag kort därefter. Jag och grannpojken Roje hade sällskap hem från skolbussen. Medan vi trampade uppför backarna i skogen i Gårdstaköp pratade vi om kvällens fotbollsmatch från Europacupen i TV. Roje var fotbollsfrälst, men de hade ingen TV hemma ännu. Han var lite bekymrad för matchen. Han måste nog iväg och se den någon annanstans, men var? Matchen gick sent och Johan och Anny hade säkert ingen lust att sitta uppe så länge. Det var inte aktuellt hemma hos oss heller; jag fick inte sitt uppe och se på TV sent om kvällen med skoldag dagen därpå och då kunde jag ju knappast bjuda in Roje heller. När vi kom till backen efter Johan Camitz ställe fick vi se montörer på taket hemma hos Roje. Antennen skulle upp. TV-n hade kommit! Först stod vi bara och glodde över våra cyklar. Sedan gick det som en elektrisk stöt genom Roje. Han rivstartade hemåt som den värsta klungspurtare i Tour de France, lämnande mig helt på efterkälken. Nu var hans fotbollskväll räddad. Fler och fler antenner kom upp på stugtaken; jag kan föreställa mig att det blev väldigt tyst och tomt hos Johan och Anny den första tiden när TV-tittarna försvann, den ene efter den andre. 13

14 Här är jag uppklädd och färdig att gå till Anny och Johan Camitz för att titta på TV. Fotot är troligen taget 1957 eller Bröderna Cartwright Med TV kom också hjältarna i Vilda Västern; bröderna Cartwright blev våra stora idoler. Vi småkillar levde intensivt i västernromantiken; en gång i veckan i Nisses varulåda kom seriehäftet kapten Miki, berättelsen om den unge och tappre polisen i Nevada, Miki, som hade två revolvrar och drog lika snabbt med båda. Han tog sig an alla skurkar, ibland med hjälp av sina två, lite bohemiska och supiga vänner Windy och Salasso. Innan mor hunnit plocka upp varorna hade jag blixtsnabbt fiskat upp häftet bland havregryn och knäckebröd. Nu kom Adam, Hoss, Joe och pappa Ben på ranchen Ponderosa ridande in i TV-rutan och blev våra nya hjältar. Min kompis Karl Erik och jag lekte västernlekar och bröderna Cartwright eldade än mer på vår vurm för västernlivet. Vi hade revolverbälten, hattar och gamla byggbockar som hästar. I källaren tog jag några tomflaskor och fyllde med vatten; vi behövde naturligtvis något stärkande att dricka på saloonen efter de hårda striderna i Klippiga Bergen, i vårt fall de stora stenupplagen i skogen efter stenröjningarna på 50-talet. Veckans avsnitt av bröderna Cartwright var min höjdpunkt i tillvaron, men någon vecka före jul inträffade katastrofen: TV-rutan var svart. Troligen var det bildröret. TVapparaten togs skyndsamt till Älmhult och Jakobssons radio- TV. Veckans Cartwright närmade sig och jag var otröstlig i min oro- och säkert odräglig för min omgivning. Skulle den bli färdig i tid? Tanken att jag skulle missa ett avsnitt var outhärdlig. Svar som att livet väl ändå går vidare ville jag inte ens lyssna till. Den stundande julen med alla sina glädjeämnen var heller inget som kunde skänka mig någon sinnesfrid. Ett par timmar innan det var dags för Cartwright kom John Jakobsson med den lagade TV-apparaten. I den stunden blev han min store hjälte! Kvällen var räddad och far och mor kunde pusta ut; husfriden var återställd. 14

15 Hammarskölds död I september 1961 omkom Dag Hammarsköld i en flygolycka i Ndola i Afrika. Det var TV-sändning från mottagningen av kistan på Bromma. Skarpsynta kvinnor, däribland mor och mormor, konstaterade att statminister Erlander, i den väntande delegationen, hade för korta byxor, långbent som han var. Vår längsta statsminister utmärkte ju sig inte precis för klädelegans. TV- bilderna avslöjade att han inte ägnat några tankar åt byxlängden. Han hade heller inte grunnat på att televisionens bilder av fladdrande byxor i blåsten på en flygplats gick ut till svenska folket; politikerna hade ännu inte anpassats till TV. Mor och mormor tyckte i alla fall att hustru Aina borde ha sett om hans klädsel bättre. Nationen var i sorg. Vår store svensk hade stupat i fredens tjänst. Jag var drygt tio år och inte riktigt mogen för att delta i den nationella förstämningen; begravningsdagen, då jordfästningen i Uppsala domkyrka TV-sändes, skulle vi ut och leka Vilda Västern som vanligt, men mor sa nej. Det passade sig inte att leka en sådan dag, framför allt inte våldslekar med lömska bakhåll när en fredsmäklare hade dött och nu skulle begravas. Motvilligt ställde vi in dagens övningar. Jag blev för en gångs skull en motsträvig TV-tittare. Så här såg de första TV-apparaterna ut när det började sändas program i Sverige på 1950-talet. De stora ögonblicken Med TV kom världens stora händelser och oro till den lilla bondbyn. De tidiga TVögonblicken sitter kvar: Kongos avsatte ledare Lumumba förs bakbunden upp på ett lastbilsflak för att avrättas; de ryska lastfartygen stävar emot det blockerade Kuba och den amerikanska örlogsspärren i oktober 1962 och världen håller andan vid kärnvapenkrigets avgrund; Tage Erlander drar värmlandshistorier i Hylands hörna 1962; popprogrammet Drop In 1963 där Beatles, några månader innan genombrottet till världsberömmelse, är förband till Sven Ingvars; kvällen den 22 november 1963 då sändningen bryts av beskedet att president Kennedy blivit skjuten i Dallas; högertrafikvakan den 3 september 1967 och en sen sommarkväll 1969, efter en dag i höskörden, bilderna från Stillhetens Hav och Neil Armstrongs- och människans- första steg på månen. I början styrde TV allt. Folk kunde inte träffas för det var en serie man inte ville missa. Jag minns en del bjudningar i släkten där maten åts i all hast för det började snart något bra på TV; alla trängde sedan ihop sig i TV-rummet i god tid för att inte missa ett enda ögonblick. 15

16 Kornas mjölkningstider kunde förstås inte ändras av TV; när det väl var dags för mjölkning var det bara att bryta upp från kalaset vilka märkvärdigheter som än förevisades i rutan. Det fanns några enstaka hus i byarna där det saknades TV-antenn. De har inte TV, sa vi unga TV-entusiaster och tystnade sedan i grubbel över det obegripliga. Hur kunde man välja bort något så roligt och medryckande? Vilka tråkiga bakåtsträvare, fast vi förstås inte använde det ordet! Bakåtsträvarna satt där i köken om kvällarna med tidningen medan klockan slog och i radion spelades grammofonmusik lite lågt eller så höll någon professor ett knastertorrt föredrag. Framåt kvällen kom nyheterna med Uno Stenholm, avslutade med orden: så var det slut för dagen från TT. Man ville knappt föreställa sig denna tristess. Mer än femtio år har gått sedan vi var testbildstittare. TV kom som en revolution till bondesamhället och rubbade dess cirklar, precis som för alla andra. Man har nu ett långt TVliv bakom sig. Nu har vi mer TV än vi orkar med. Den ena kanalen är den andra lik och man kan se på TV när som helst på dygnet. Dumburk. Underhållning till döds. TV är en fara för demokratin. En debatt om TV- mediets för- och nackdelar pågår ständigt. Det är lite annat ljud i skällan om TV numera än då, när det var en kvart kvar till Humle och Dumle och vi i skytteltrafik hann fylla Annys vedlåda innan det var dags. Nedtecknat av Lars Magnusson Medaljörer i Kronobergs län Karl-Axel Johansson, Göteryds hembygdsförening, andre man från vänster, fick Hyltén/Cavllius medalj i brons i Väckelsång i samband med Kronobergs läns hembygdsförbunds årsmöte. För att få denna medalj ska man ha gjort berömliga gärningar genom åren i hembygdsrörelsen. På bilden syns även övriga medaljörer i länet. 16

17 Radiominnen En händelse som etsats in i minnet var när en granne, Gustaf Andersson, hade byggt en kristallmottagare som vi med hjälp av hörlurar kunde lyssna på. Visserligen var ljudet inte det allra bästa, men man kunde ändå höra en röst långt bort i fjärran. Det gick t o m att höra något om man lade hörlurarna i en kristallskål. Detta var en liten förebådan om vad som skulle komma, nämligen radion. Omkring 1930 var det några familjer som skaffade en sådan tingest bildades AB Sveriges Rundradio med Sven Jerring som reporter. Många var skeptiska mot nymodigheten och trodde rentav att det var något övernaturligt fenomen. Det var många radioagenter som åkte omkring och satte upp apparater på prov i hemmen. Det fanns ju flera märken som Philips, Radiola, Centrum och flera andra märken. I mitt hem kom en försäljare som hette Hallkvist från Strömsnäsbruk. Han åkte motorcykel och hade radioapparaten på ryggen. Min far köpte denna apparat efter att vi haft den på prov i en vecka. Den drevs av ett anodbatteri, seriekopplade ficklampsbatterier samt ett laddningsbart syrabatteri. Laddningen kunde man få utförd på Delary kraftstation. Jag minns väl Sven Jerrings röst när han ledde Barnens brevlåda, dialogen Efraim-Alexander och hans idrottsreferat. Det var många störningar och pip och ibland svårt att få in rätt station. En försäljare kom till ett hem och skulle demonstrera en apparat, men lyckades inte få fram något ljud. Han fick frågan vad detta kunde bero på och svarade: -Det är paus i hela världen En granne, som hade lite dåliga kunskaper om hur den nya uppfinningen fungerade, fick frågan om vilken radioapparat han skulle köpa. Han svarade: -Jag ska ha en Philips (uttalat med p i början), de har nu de bästa programmen! Elof Eliasson, en av våra grannar, skulle lyssna på mottagaren med lurar och vi frågade: -Hör du något,elof? -Det snarker, blev svaret. Nedtecknat av Arne Magnusson Så här såg en kristallmottagare ut under 1920-talet. Då kunde väl ingen föreställa sig hur utvecklingen kom att bli på inte bara radiosidan utan all kommunikation. 17

18 Separatorn Vid denna tid blev även separatorn ganska allmän på gårdar och torp. Mina föräldrar köpte en separator av en agent som färdades på en motorcykel med sidovagn. Jag var då i 7-8 årsåldern och det var första gången som jag såg en sådan maskin. Min bror och jag väntade otåligt på att han skulle kicka igång densamma. Till slut startade den med ett par kraftiga smällar som vi lyssnade till tills det tystnade i fjärran. Tidigare hade denna separering gått till så att man hällde mjölken i stora lerfat. Grädden flöt ju upp eftersom den är lättare än mjölken. Sedan skummade man bort grädden med en stor sked. Separatorn var försedd med en klocka, som ringde innan den kommit i rätt varv. Då tystnade klockan. Det var ofta vi barn som fick turas om att dra separatorn. Den separerade mjölken var en begärlig dryck för både kalvar och grisar. Sedan man samlat ihop grädden under en vecka kärnades smör. Det fanns olika typer av kärnor. Den äldsta var en stavkärna och den användes stående. Den hade en stav, därav namnet, försedd med en trissa med hål. Sedan man medelst staven pressat grädden genom trissans hål delades grädden och mjölken så att det blev smör och kärnmjölk. Kärnmjölken användes ofta vid våffelbakning. En gång då jag skulle dra separatorn och hade svårigheter att få upp rätt varvtal skallade jag till såen. Jag hade ungefär samma längd som denna. Såen ramlade av och mjölken rann ut. Det var ingen rolig händelse eftersom mjölken var värdefull. Jag tyckte synd om mor som fick ta hand om detta. Jag befriades från denna syssla för en tid. När jag vuxit till mig fick jag återinträda i arbetet. Den andra kärnan var försedd med vingar med hål i som drogs runt med vev. Efter kärningen skulle smöret tvättas, ältas och saltas (smörtrilling). Det var ofta hustrun i familjen som gick och handlade. Hon hade då ofta en smörtrilling som hon bytte mot varor. Ibland fick hon betalt i pengar och det var nästan det enda sättet som hon kunde få lite kontanter att själv disponera. Nedtecknat av Arne Magnusson Gustaf de Laval tillverkade redan år 1877 en väl fungerande separator. Denna har sedan genom åren utvecklats och så småningom bildades företaget Alfa Laval. Fotot är en separator från talets början. 18

19 Steimer Svensson--till minne En mycket uppskattad hembygdsvän har lämnat oss i stor sorg och saknad. Steimer hade ett stort intresse för det gamla och visade med viss stolthet upp olika äldre prylar han samlat genom åren. Vi i hembygdsföreningen fick låna en del filmer av honom till våra filmkvällar. Det kunde vara allt från hur man förr körde med häst och vagn eller släde i skogen för att dra fram timret, till hur jorden brukades likaledes med hästen som dragare. Steimer kom ofta med tips och idéer till olika projekt. Han var en praktisk person och detta gjorde att man lyssnade extra noga när han förklarade hur man kunde göra i en viss situation. Han var under många år ordförande i vägsamfälligheten. Steimer uppfattades kanske ibland som något tystlåten men han hade ofta en underfundig kommentar att komma med. Han var en mysig man som ofta hade ett leende till övers, som smittade av sig. Steimer drev ett jordbruk i Käskhult större delen av sitt liv tillsammans med sin hustru Iris som avled Dottern Marita bor nu i föräldrahemmet i Käskhult. Ända in i det sista var Steimer en av revisorerna i hembygdsföreningen och så sent som i mars 2012 gjorde han en revision av 2011 års räkenskaper. Vi sörjer alla en plikttrogen medhjälpare. Steimer var född i Ternhult den 7 mars 1926 och avled den 25 augusti 2012 För Göteryds hembygdsförening Björn Sjöstrand Information från hembygdsföreningen Hembygdsföreningen i samråd med Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen, Stiftet och Älmhults kommun har påbörjat en planering på att göra en kulturstig från kyrkbyn förbi Klockaregölet mot Koudden och vidare till Källarudden och åter till kyrkbyn. Dessutom förbereder Dag Johansson, Bjernhult, åt oss en kulturcykelrunda runt sjön Römningen. En tanke är att starten sker vid hembygdsparken och man ska cykla förbi Slöjdskolan, Hultet(för att undvika väg 120) Ramnäs, Bjernhult, Fåglanäs, Tiakölna, Ekenäs och åter till hembygdsparken. I båda fallen ska ett antal skyltar tillverkas och sättas upp på olika ställen för att besökarna ska få information om historien av platser, händelser och folk. När det gäller cykelrundan kan man tänka sig att planera in avstickare till några platser. Även om cykelturen går på allmänna vägar är samtliga markägare runt sjön informerade via brev från Skogsstyrelsen. Vår förhoppning är exempelvis att uppsättande av skyltar inte ska utgöra några problem. När nu allt kommer i gång ska det ses som ett första steg och har ni förslag på avstickare eller synpunkter i övrigt så kontakta oss i hembygdsföreningen. Björn Sjöstrand för 19

20 Nya Göterydsposten utges av År 2013 Ordförande: Björn Sjöstrand Tfn: Vice ordf. Lars Eliasson/Tranvik Tfn: Sekreterare: Niklas Petersson Tfn: Kassör: Britt Sjökvist Tfn: Ledamot: Inga-Maj Ohlsson Tfn: Ledamot: Karl-Axel Johansson Tfn: Ledamot: Ulla Landén Tfn: Ledamot: Bo Falck Tfn: Ledamot Douglas Thelin Tfn: Ledamot Ingrid Göransson Tfn: Ledamot Britta Croona Tfn: Ledamot Silja Karlsson Bäcklund Tfn: Ledamot Anders Söderberg Tfn: Ledamot Kristina Jönsson Tfn: Ledamot Ingegerd Rix Tfn: Ledamot Thomas Johansson Tfn: Göterydspostens redaktionskommitté: Björn Sjöstrand, redaktionssekreterare Götaskog, Göteryd, Älmhult Tfn: Ulla Landén, vice redaktionssekreterare Ramnäs Skogshyddan, Älmhult Tfn: Arne Magnusson Lars Magnusson Douglas Thelin Torsten Andersson Gunnar Svensson 20