TEMA LONDON / UTANFÖR VÄLFÄRDEN

Transkript

1 HUDSON I NEW YORK. Fullt av konstiga saker bor du på Hudson vet du vad du vill ha. Och att hotellrummen är väldigt små spelar ingen roll. Du är på rätt plats _084_temaLDF proleteriat_1011.indd

2 FORMGIVARNA UTANFÖR VÄLFÄRDEN Att driva eget blir allt vanligare, inte minst inom arkitektur och formgivning. Många talar om frihet men också om osäkerhet. Står man som självständig formgivare utanför marknaden eller kanske över den? TEXT: HEDVIG ANDERSSON FOTO: CHRISTOPHER GEORGE SIMS E genföretagandet slår rekord i Sverige. Under årets första sex månader ökade antalet nystartade företag med 20 procent i jämförelse med samma period förra året, enligt Bolagsverket. Precis som tidigare år ligger det som kallas artistisk verksamhet högt på listan över nystartade företag. Bara data och hårvård är mer populärt. Och många är de unga formgivare, arkitekter och illustratörer som av en eller annan anledning väljer bort anställningens trygghet med fast lön, pension och semesterersättning för friheten att göra det man brinner för på egna villkor. Att arbeta nio till fem känns lika omodernt som stämpelklockan. Den kreativa klassen ska få ihop till levebrödet medan de surplar latte med blicken riktad mot den bärbara, äppelprydda datorn. Regeringen, företagarnätverken och starta-eget-organisationerna jublar. Andra varnar för att en stor grupp människor står utan sjuklön, semesterersättning och pension. Men hur ser verkligheten ut för dem som tagit klivet från anställningens trygghet till en fri och självständig men ekonomiskt osäker tillvaro? Under London Design Festival slog många formgivare upp portarna till sina studior. Man kunde vandra längs östra Londons slingrande gator och trånga gränder för att kika in TUBEN ÖSTERUT. I i den ena studion efter den Barking, så långt österut andra. Prototyper trängdes som tunnelbanan i London går, är hyrorna med färdiga produkter. billiga och lokalerna fulla Trä, papper och textilier av formgivare. med verktyg och kaffekop- par. Att studiorna ligger i stadens östra delar är ingen slump. Här har hyrorna länge varit låga. De fallfärdiga husen är oattraktiva som bostäder men fungerar bra som tillfälliga arbetsplatser. Gamla industrilokaler som ingen vill rusta upp hyrs billigt. Här och kanske i Hackney kan man fortfarande hitta lokaler som man har råd med, men annars är det fruktansvärt dyrt att ha en studio i den här staden, säger Chris Duffy som sedan tio år tillbaka driver Duffy London. Möbler, textilier och belysning finns i portfolion. Han hyr en lokal i en gammal fabriksbyggnad i Barking, sista hållplatsen i öster på den tunnelbanelinje som går tvärs genom London. Något som påminner om en brandtrappa leder upp till tredje våningen och studio fem där han håller till. Det enda som stör utsikten över kanalen är att en enorm bilskrot slagit sig ner på andra sidan. Området andas grovkornig industrialism, rost och bensinångor. Utan internet hade jag inte varit där jag är idag, berättar han, som nu har två anställda och beskriver sin situation som stabil. Så är det nog för många andra i den här branschen också. I början var det svårt att få en regelbunden inkomst, men nu säljer jag hela tiden grejer på internet så att jag kan vara här och fokusera på större grejer och utställningar. Från sin studio i Barking säljer han till butiker och privatpersoner över hela världen. Senare i år ska han visa sina produkter på en utställning i Japan och inreda en butik i Paris. Det ska vara en concept store, fråga mig inte 080_084_temaLDF proleteriat_1011.indd

3 SHADOW CHAIR. Chris Duffy driver sin egen studio. Shadow Chair gjorde han för att få publicitet. Han gjorde dem också löjligt dyra. 82 vad det är för jag vet inte, men det blir nog bra, skrattar han och sätter sig på en av sina Shadow Chair. Den här gjorde jag egentligen bara för att få lite press och sådär, så att man kan sälja sina andra grejer sedan, säger han och stryker med handen över den blanka stolen. Och så gjorde jag dem löjligt dyra, för de är omöjliga att tillverka. Chris Duffy arbetade som inköpare åt en möbelaffär när han bestämde sig för att satsa på en egen verksamhet. Jag hade kvar mitt jobb men började tillverka saker hemma i lägenheten. Sen köpte jag in dem till affären jag jobbade för och sålde de till mig själv. Det var så jag fick igång verksamheten. Efter två år sa jag upp mig och fortsatte med mitt eget på heltid. Att driva eget beskriver han snarare som en nödvändighet än något han alltid velat göra. Jag skickade ut över hundra cv:n när jag ville börja jobba med produktdesign och fick inte ett enda svar. Då gjorde jag det perfekta cv:t. Fullt med lögner och fantastiska erfarenheter, men inte ens då fick jag något svar. Då insåg jag att det är detta jag måste göra. Jag ville vara produktdesigner och detta var det enda sättet att bli det, konstaterar han. De senaste åren har det skett en explosion av egenföretagande och man pratar ofta om att 80-talisterna, som inte kan ta order och som inte vill ha en chef, har tagit klivet ut på arbetsmarknaden. Men fenomenet är egentligen inget nytt. Redan 1983 beskrev den amerikanske akademikern Paul Fussell i sin bok Class: A Guide Throught the American Status System dem som han kallar för xmänniskor. X-människorna är unga och de flockas i världens storstäder för att ägna sig åt konsten, skrivandet, kreativt arbete egentligen vad som helst som frigör dem från närvaron av en chef eller överordnad. De är självständiga, älskar sitt arbete och utför det tills de bärs ut på bår, pension är bara ett meningsfullt koncept för fast anställda eller för löneslavar som hatar sitt jobb ironiserar Fussell. Detta är baksidan och ett ämne som egenföretagarorganisationerna aldrig vill prata om men som akademikerna och analytikerna aldrig kan släppa. Den osäkerhet det innebär att driva eget. I utkanten av staden, och i utkanten av marknaden menar vissa, sitter dessa x-människor utanför den allmänna välfärden. Här växer en ny klass fram. Riskerar design-proletäriatet att bli den nya underklassen? Jag är aldrig helt ledig, har ingen sjuklön och röda dagar gör ingen skillnad, säger Chris Duffy. Men, fortsätter han, att vara anställd är egentligen nuförtiden ofta en falsk trygghet. Medan den som är anställd har en arbetsgivare som betalar ut lön har jag kanske hundra. Vill en av mina kunder sluta beställa har jag fortfarande många kvar. Jag har många som betalar mig, som anställd har man bara en. Där kan man ju prata om osäkerhet. Att till en viss del stå utanför den i dagens läge svajiga marknaden är heller inte nödvändigtvis en nackdel. Under finanskrisen gjorde vi ett bättre resultat än tidigare. När stora företag går under får vi deras kunder. Små företag tjänar på kriser, det är då vi hittar vår plats på marknaden. Vi är snabba, flexibla och har inte lika stora utgifter, säger Chris Duffy. 080_084_temaLDF proleteriat_1011.indd 82

4 080_084_temaLDF proleteriat_1011.indd 83 83

5 BILD: TOBY SUMMERSKILL PROTOTYPEN SOM SÅLDE. Jody Leach började göra möbler i sin pappas garage. Den första prototypen köptes av en man som ville spendera mer tid med sina barn, och Jody hittade sin nisch. 84 S om liten började industriformgivaren Jody Leach att göra möbler i sin pappas garage i Essex utanför London. Han tog examen i industridesign från Brunel University mitt under den ekonomiska krisens mörkaste dagar under Ekonomin gick åt helvete och jag var nyutexaminerad och förvirrad och försökte hitta min plats i yrkeslivet. Jag hade några projekt på gång, det fanns inga jobb och jag vägrade göra obetald praktik, som alla gör nu. Så jag gjorde en prototyp av min första design, visade den på en utställning och plötsligt hörde någon av sig och ville köpa den. Jag trodde inte att det var sant, berättar han. Prototypen var ett bord med två stolar som när dem inte används skjuts in under bordet och blir en del av det. Den första jag sålde köptes av en man som ville kunna arbeta hemifrån efter jobbet, men samtidigt vara i köket med sina barn. Han hade tidigare suttit i arbetsrummet för att inget bord fick plats i köket. Bordet innebar att han kan spendera mer tid med sina barn. Det är den typen av design jag vill jobba med, säger Jody Leach. Sedan dess har han sålt fler och hoppas på att kunna börja hyra en studio i början av nästa år. Nu arbetar han hemifrån eller hyr en studio för enstaka dagar. Jag tror att jag är över den värsta tiden nu, startfasen. Jag har sålt en del och synts i tidningar, säger han. När jag träffar Jody Leach på ett kafé i östra London är han nyligen hemkommen från New York där han ställer ut sina möbler i en kompis frisörsalong. Man måste ha ett huvud fullt av idéer i den här branschen, göra det bästa av de möjligheter som finns. Han får några möbler, jag syns på rätt ställe, konstaterar han. Men det är svårt att tjäna pengar på det i början. Man kanske får räkna med ett par år då man inte får in så mycket. Jag har haft extrajobb vid sidan om. Men det är otroligt givande att göra sin egen grej också. Man tar alla beslut själv och träffar en massa människor som man kan jobba ihop med och man hjälper varandra, säger han. Den ekonomiska osäkerheten är tärande, medger båda. Men när arbetslöshet är alternativet finns det inget val. Både Chris och Jody vet med säkerhet att de vill fortsätta driva eget. De har valt, eller tvingats att välja, friheten framför tryggheten. 080_084_temaLDF proleteriat_1011.indd 84