SIK - spridd isolerad konst. KALMAR KONSTMUSEUM 28 februari 3 maj 2009

Transkript

1 SIK - spridd isolerad konst KALMAR KONSTMUSEUM 28 februari 3 maj 2009 Fotografi: Åke E:son Lindman Christian Andersson, Veronica Brovall, Barbro Bäckström, Edwin Böck, Alessandra Di Pisa & Mats Alvesson, Jimmie Durham, Carl Johan Engberg, Alba S Enström, Joanna Eriksson, Ivan Galuzin, Karin Hasselberg, Gustav Hellberg, Jan Håfström, Klas Hällerstrand, Ditte Johansson, Åsa Jungnelius, Linnea Jörpeland, Sandra Kuhne, Axel Lieber, Beat Lippert, LG Lundberg, Elin Magnusson, Kristina Müntzing, Dorota Nieznalska, Anna Nordqvist Andersson, Max Ockborn, Daniel Pflumm, Thomas Rentmeister, Reynold Reynolds, Ingegerd Råman, Nina Slejko, Ylva Westerhult, Lawrence Wiener och Helena Wikestam.

2 På senare tid har frågan vad som är konst debatterats flitigt i svensk media. Debatten visar på ett påfallande behov att belysa och bringa ordning i några av för konstens centrala begrepp och tankesätt. SIK Spridd isolerad konst är en utställning som från en mer grundläggande nivå diskuterar (konst-)objekt status och funktion ur er rad skiftande konstnärliga positioner. I förlängningen rör sådana frågeställningar även samhället i övrigt i det att det handlar om individens perception av sin omvärld. Utställningen tar sin utgångspunkt i hur ett antal konstnärer och formgivare förhåller sig till (konst-)objektet. Betyder ett (konst-)objekt något i sig? Kan ett objekt i sig bära med sig ett minne, eller en historisk eller politisk implikation? Eller är objektets betydelse något som bara kan existera i en kontext? Eller handlar objekt bara om en yta och att de därför är utbytbara? Själva bruket av objektet förenas i de motsatta uppfattningarna att å ena sidan fungera som något reellt, verkligt och autentisk, i synnerhet i en värld där många känner allt större osäkerhet. Det fysiska objektet blir därmed något att hålla sig fast vid. Å andra sidan ser många individer objektet som något utbytbart där det enda som betyder något är ytan. Det handlar om hur en sak framstår, inte vad det är. Ett synsätt som merparten av varumärkestänkandet går ut på idag. Den fysiska varan med dess bruksvärde är underordnad dess representation på status och personlig identitet. Utställningen kompletteras och inflikas med ett antal sidoperspektiv kring begrepp som massa, relationen konst och design, ytans betydelse, rekonstruktion av kulturella artefakter, lyxprodukter och objektets värde m fl. Utställningens fysiska gestaltning kan i sig ses som en tolkning av en utställningsform som på senare år blivit allt vanligare i städer som Berlin eller New York. Inte sällan presenteras ett antal konstverk av enskilda konstnärer utan att det förefaller att finnas någon till synes uppenbar samhörighet mellan de utställda verken. Dessa utställningar bär ofta namn med ord som space eller sculpture i titeln vilket kanske antyder att det är just konstobjektet eller intagandet av rummet som är det centrala och sammanhållande i utställningen. Eller är det frågan om en återerövring av det fysiska rummet och betoning av konstobjektets egen existens? Sett ur den aspekten är kanske en sådan gestaltning av en utställning också att se som en kritik mot den mer hårdcuraterade utställningen i synnerhet under socialkritikens tid - där utställningens tematik skulle vara rimligt läsbart i en visuell utformning. Kanske skulle man kunna beskriva denna nya tendens i utställningsgestaltning som just Spridd isolerad konst. Med hänvisning till en av utställningens grundfrågor om konst(-objektets) funktion är information om upphovsman och titel inte markerat i själva utställningsrummet. Martin Schibli Curator, Kalmar Konstmuseum

3 Christian Andersson, f. 1973, Stockholm, bor och arbetar i Malmö. Anderssons arbeten kännetecknas av en hög mycket hög finish i utförandet kombinerat med en underfundig teoretisk träffsäkerhet. Kan materia vara bärare något historiskt, politiskt eller emotionellt? Anderssons arbetssätt betecknar han själv som en sorts "benefit of a doubt" där han placerar fysisk materia i form av avbilder eller readymades i ett sorts gränsland till sig självt. Detta för att kunna erbjuda en alternativ tolkning eller ingång till ett objekt. Konstnären deltar med Looking Backward. En vitrin där första editionen av Edward Bellamy's klassiska utopi Looking backward står belyst och skyddad i en monter. Vid en närmare titt kan man se att boken inte verkar kasta en solid skugga. Det är som att ljuset passerar via boken och bara bromsas av det ställ där boken vilar. För Andersson handlar det om att föreslå att ett verk (en bok, en formel, en skildrig av nutid, etc.) aldrig sitter fixerad på en tidsaxel. I fallet med Looking Backward så har boken gått från att vara en framtidsskildring och utopi, till att idag fungera som en klenod och därigenom huvudsakligen bevisa att dåtiden (1887, bokens tillkomstår) verkligen har existerat. Jag valde att illustrera detta förslag genom att låta verkets ursprungliga litterära kropp falla samman. Kvar är ett visuellt minne över en gammal bok. Looking Backward, 2007, 170 x 50 x Veronica Brovall, f Falun, bor och arbetar i Berlin. Veronica Brovall tillhör en ny generation svenska konstnärer vilka blivit uppmärksammade internationellt. Brovalls skulpturer och rumsinstallationer kan ta hela rum i besittning. Brovall tar för sig av materialens förutsättningar, hon låter verken ofta förgrena sig fysiskt, vilket även kan ses som något symboliskt för hur saker förgrenar sig i världen. Rootfilling II kan tolkas som ett träd, eller en tand, en förgrenad värld där sambandet mellan det som det vanligtvis dolda rötterna presenteras med det synliga. Rootfilling II, 2007, courtesy Galerie Arndt & Partner, Berlin

4 Barbro Bäckström, f (Djurö) 1990 (Lund). Bäckström är en av de mest uppskattade svenska 1900-tals konstnärerna. Hennes förmåga att gestalta rörelse och lätthet i hårda material respekteras av många. Samtidigt hade hon en ambition att hennes konst skulle vara mer än bara visuellt intagande vackra objekt. Hennes ambition var mer att genom sina skulpturer föreslå och ge perspektiv på existentiella frågor. Liten fortgående rörelse, aluminium Avstannad förelse framåt, aluminium, 26/100, Edwin Böck, f. 1956, Bruchsal, Tyskland, bor och arbetar i Kalmar. Böck återkommer ofta i sitt arbete till Goethes formlära och formers möjlghet till transformationer. Materialvalet i sig självt betyder mycket för utgångspunkten för Böcks arbetsprocess, hur - och till vad materialen kan användas. I material som sten och metall bearbetar han formen så att den gärna förmedlar en lätthet eller rörelse, till exempel hans offentliga verk De sju haven vid hamnen där han låter stenen bölja och ta formen av vattenrörelser. Böck arbetar även sedan 90-talet många gånger i förgängliga material som snö, is och eld, ett bevis för hans intresse i just materia och dess möjlighet till förändring. Concrete Light, fiberbetong Concrete Light, fiberbetong Alessandra Di Pisa, f. 1977, Stockholm, bor och arbetar i Stockholm Di Pisas bidrag handlar om vad som egentligen betyder någon i konstvärlden. Det är inte konstobjektet som sådant, utan orden och sammanhanget som allt handlar om, hur en sak framstår och presenteras. Tomhetens Triumf (2006) är en bok helt och hållet hopklistrad av andra böcker om konst, skrivna om andra konstnärer än henne själv. Alessandra Di Pisa lånar befintlig retorik, idéer och teorier om andra konstnärer och gör de till sina. En slags samplande av texter. I en värld av kopior och ständiga referenser handlar boken om hur vi skiljer mellan begreppen original och kopia, samt enkelheten i att skriva in nya idéer i redan befintlig retorik. Idén bakom konstverket handlar om behovet av exponering och hur den meningsskapande retoriken är nödvändigt för en konstnärlig praktik idag. Vart går gränsen mellan meningsbyggandet och marknadsföringen av ett konstverk/konstnärskap? Och är dessa två komponenter överhuvudtaget oskiljbara? Titeln till verket fick hon av Mats Alvessons bok Tomhetens triumf: om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel.

5 Mats Alvesson är doktor i psykologi och professor i företagsekonomi vid Lunds universitet. Han är sedan flera år en internationellt känd organisations- och ledningsforskare, har publicerat ett 15-tal böcker och har varit gästforskare vid bl a universiteten i Cambridge, Oxford och Melbourne. Han menar att dagens samhälle utmärks av grandiosa självbeskrivningar och anspråk i stor skala. Individer, yrkesgrupper och organisationer ägnar allt mer kraft åt att förse tillvaron med en guldkant. Detta samtidigt som kampen om godbitarna yrkespositioner, utbildning och konsumtion i allt högre grad handlar om ett nollsummespel. Det råder bred enighet om att vi lever i ett kunskapssamhälle och att högskoleutbildning för alla är vägen till framgång. Allt fler yrkesgrupper professionaliseras. Det goda ledarskapet sägs skapa det goda arbetslivet och de effektiva organisationerna. Och ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion det goda livet. Varumärkta produkter uttrycker identitet och tjusighet. Men mycket av detta är substanslöst och rymmer inslag av bondfångeri och självbedrägeri.bakom den till synes grandiosa världen lurar TOMHETENS TRIUMF. Tomhetens Triumf, installation 2009 Tomhetens Triumf av Mats Alvesson, bokförlaget Atlas, 2006 Jimmie Durham, f. 1940, bor och arbetar i Berlin. Durham är en av mer framträdande konstnärerna sedan 90-talet när det gäller att behandla ämnen som betydelsen av kulturell bakgrund, individens identitet i en globaliserad värld och frågor kring centrum och periferi. Vad betyder kulturell bakgrund? Vem äger tolkningsföreträdet att definiera kultur? På ett mer övergripande plan handlar hans verk om en civilisationskritik över den västerländska kulturen och dess (snäva) syn på sig självt. I den meningen bör även idén om mångfald ifrågasättas då den i regel definieras ur ett västerländskt synsätt. Durham är cherokeeindian, och har varit verksam som aktivist för att tillvarata de nordamerikanska indianernas rättigheter. Han har även varit verksam inom FN. I Durhams verk finns starka referenser till readymade och konceptuell (idébaserad) konst samtidigt som han ofta leker med generella uppfattningar om kulturella identiteter. Hans verk kan i allra högsta grad tolkas som starkt politiska samtidigt som det finns en humor i flertalet verk, och en lek med kulturella artefakter. Det utställda verket kan ses som en minimaliserat kranium av ett djur, och som sådan en hälsning till en rad 1900-tals konstnärer, men även som en minimalistisk artefakt över ett ett föremål som i många kulturell har en religiös betydelse. I hope you do not get the wrong idea, 1996, edition Anders Tornberg Gallery, privat samling

6 Carl Johan Engberg, f.1977, Göteborg, bor och arbetar i Göteborg. Ett av de teman som Engberg ofta återkommer i sitt konstnärskap är religion, tro och idén om paradiset. Även om tro handlar om just tro och övertygelse, söker en del troende intressant nog handfasta bevis för att deras tro är sann. Frågan är också vad som händer när religion och tro fungerar i ett sekulariserat samhälle. Engberg visade nyligen filmen Nu river vi kyrkan som var mycket omtyckt på Kalmar Konstmuseum. Engberg ser att många har svårt med att tro idag, med sitt verk Startbana för böner, vill han ge en initial hjälp. Startbana för böner, Joanna Eriksson, f. 1972, Örebro, bor och arbetar i Nybro. Eriksson arbetar med formgivning och design i Nybroateljéerna, Pukeberg. Hennes arbeten med fågelformen startade med ett projekt kring de glasfåglar man kan hitta i butiker i närhen av de olika glasbruken. Fåglarna återkommer i skiftande sammanhang och varieras i storlek, material och tekniker. Lyktfågeln är en belysning ämnad för offentlig miljö. Lyktfågel Alba S Enström, f. 1960, Stockholm, bor och arbetar i Köpenhamn. I Alba S Enström målningar och teckningar är ett återkommande tema kärleken förutsättningar i samtiden. I dagens värld materialiseras bristen på kärlek till en slags objektifiering av den samma. Inte bara till den andre individen, utan också till olika attribut och kroppsdelar. Inte sällan leder det till en slags fetischering av attribut, där exempelvis skor och fötter utgör ett av de vanligaste attributen, och i bondagekulturen är betoningen på det kroppsliga synnerligen påtagligt. Enströms konstnärskap rör sig fritt i denna värld mellan kärlek och samtidens förutsättningar. Kalmar konstmuseum visade Alba S Enström hösten

7 Ivan Galuzin, f. 1980, Murmansk, Ryssland, bor och arbetar i Oslo. Ivan Galuzin tillhör en av de mer uppmärksammade unga konstnärerna idag i Norge med deltagande i en rad uppmärksammade utställningar. Enligt en hednisk slavisk tradition placeras en samling med naglar i kistan av den avlidne. Naglarnas syfte är att hjälpa den avlidne att lättare kunna klättra upp för berget i syfte att nå paradiset. Detta gör naglar den mest eftersökta tillgången i nästa liv. Diamanter betraktas av många som den mest eftersökta tillgången i detta liv. Diamonds and Nails, diamanter, konstnärens naglar, svart sammet, 2007 Karin Hasselberg, f. 1980, Helsingborg, bor och arbetar i Amsterdam Karin Hasselberg arbeten handlar ofta om de sammanhang i vilka konst produceras och presenteras i. Hasselberg tar sig an sitt ämne genom val av material, tillverknings metoder och titlar. Det finns ofta återkommande referenser till både egna och andras konstnärers verk, framför allt konceptuella, i hennes arbeten. Exempelvis kan hon genomföra ett nytt verk genom att efterlikna eller tolka ett tidigare performanceverk, eller genom att inkludera en konstnärs katalog som en del i sitt verk. Hon utgår ofta i sitt arbete från tillverkningsmetoder och strategier som är väl kända och brukade inom konsthistorien. Det ger att hon parallellt kritiskt belyser metoder och strategier i konstvärlden med dess funktion för produktion i samtidskonsten, samtidigt som hon därmed ifrågasätter sin egen position som en aktiv aktör i konstvärlden. Som en strategi för att komma vidare i sitt konstnäskap ikläder hon sig ibland själv rollen som konstsamlaren som då blir beställare av sina egna verk. K30 try-outs, video 6.30 min, 2007 Artcollector s wig, glas, trä, peruk, Gustav Hellberg, f 1967, Stockholm, bor och arbetar i Berlin Hellbergs konst utgår från interaktionen mellan människor och konst, företrädesvis i det offentliga rummet. Flertal verk realiseras utanför (konst-)institutionen där Hellbergs verk inte alltid omedelbart känns igen som just konst. Förändringen i det bekanta må vara en detalj - skapar ändå en osäkerhet vad det hela är för något, vilket i bästa fall öppnar upp för andra möjliga kommunikationsvägar. Hellbergs verk är vanligtvis påtagligt visuella och drar gärna till sig uppmärksamhet. Med objektserierna V.R.O. och S.V.O. för konstnären, Gustav Hellberg, samman idéer från traditionell, skulptural, formalitet med industriell formgivning (design) och arkitektonisk presentationsestetik. En konceptuell grundton, ett betraktande av en

8 samtida samhällsutveckling, sammanlänkar de olika verken. Hellberg leker med samtida formgivning och framtidsvisionella argument. Det är en undersökning av föremåls yta, funktion och underliggande trender som styr gestaltandet av omvärlden. I serien V.R.O. Vision Rescue Object I VIII. En lysdiod är monterad inuti den innersta av två polystyrenkupoler. Ett svagt, allmänt, ljus kan ses genom objektets fönster.objekten har hämtat form och färg från olika redskap som är tänkta att användas i nödsituationer, så som brandsläckare eller livbåtar. Titeln Vision Rescue Object och V.R.O. som syns skrivet på varje objekt parafraserar ettteknologiskt språkbruk och namngivningskultur samt dess grafiska formgivning. Varje objekt har en slags fönster, där man kan kika in i objektet. På grund av objektets extremt blanka ytor uppstår många reflexioner, man ser sig själv, rummet och olika spegelfenomen som uppträder i objektets innanmäte. Detta understryks av ett märkligt ljus som kommer ur objektets inre. I serien S.V.O. Security Vision Object I VI, är två lysdioder monterade inuti den innersta av två polystyrenkupoler. Ett svagt, allmänt, ljus kan ses genom objektets fönster. Form och yta värderas olika beroende på kontext. V.R.O. och S.V.O. är estetiska projekt där objekten pendlar mellan att vara traditionella skulpturala verk, som skulle kunna betraktas och bedömas som traditionell skulptur, eller designobjekt, där objektens form utrycker och understryker användningsområde och användbarhet samtidigt som det skall passa i aktuell formgivnings trend. I en industriformgivnings- eller arkitekturkontext påminner V.R.O. och S.V.O. om presentationsmodeller där objektet representerar en idé om ett annat, ofta större, objekt. I V.R.O. och S.V.O. finns en osäkerhet om i vilken genre man skall placera dem, kontexten är inte given. I en samtida konstkontext består verket av alla dessa eventuella idéer tillsammans med själva objektet. Börjar man fråga sig vad det är man ser så uppstår ett kontextuellt spel, där konstnären förutom en form och genrediskussion bearbetar en social diskurs där säkerhet och räddning har blivit paroller. V.R.O. Vision Rescue Object I VIII, version II, 2009, 20 x 20 x 7 cm akrylfärg, lysdiod, MDF, polystyren, 9 V batteri eller nätanslutning. S.V.O. Security Vision Object I VI, 2005, 20 x 20 x 7 cm lackfärg, lysdioder, MDF, polystyren, 9 V batteri eller nätanslutning Jan Håfström, f. 1937, Stockholm, bor och arbetar i Stockholm Jan Håfström har sedan 60-talet tillhört några av Sveriges mest centrala konstnärer. Hans arbete kretsar ofta kring ämnen som rekonstruktion, minne, artefakter, historia, kultur och inte minst populärkultur. Filosofi och litteratur finns ofta med som referenser, tillika hälsningar till andra konstnärer, som Robert Smithson. Sedan ett par år är Fantomen en ständig följeslagare i hans

9 konstnärskap. Håfströms artefakter kännetecknas av en känslighet där föremålen från början inte sällan består av ett slags förskjutna objekt trouvé eller alternerade readymades. Verket Jura kan hänvisa till en slags bestämning av geografins historia medan det andra verket är en box som använts i det militära, förmodligen för att skydda en granat, nu ett slags skyddande av något som är bortglömt som kilskrift. Utöver ett direkt konstnärskap har Håfström intresserat sig för konstteori och konstens förändringar. Han har skrivit mycket om konst och om andra konstnärer, samt varit initiativtagare till utställningar som rönt mycket uppmärksamhet. Jura, 1974 Utan titel, 1992 Klas Hällerstrand, f. 1979, Piteå, bor och arbetar i Umeå. Hällestrand arbetar gärna att kombinera skiftande material som vanligtvis kanske inte brukas tillsammans, ofta med hälsningar till det svenska folkhemmet eller Norrland. Arbetet utförs med stor precision och är vanligtvis tidskrävande. Kunskap om materialet är av största vikt och i mångt och mycket kan arbetet beskrivas som ett hantverk. Sunset är ett inlindat slagträ av rosenträ vilket är ljust rödbrunt i färgen och färgskalan som verket är lindat i är från ljusgul till mörk rödbrun. Verket kan tolkas som en stillsam kollision mellan en forms vanliga bruksfunktion med önskan att höja föremålet över bruksvärde, till ett konsthantverk. Här sker det i en absurditet där bruket inte motsvaras av en adekvat design. Sunset, Ditte Johansson, f. 1958, Göteborg, bor och arbetar i Göteborg. Textilt glas är glasull som Johansson bearbetar med textila tekniker och sedan bränner i glasugn tills endast glaset i ullen återstår. Johansson tanke med det textila glasarbetet är att försöka överföra känslan av närvaro som textil besitter till glasets mer anonyma karaktär. Hon intresserar sig även för att vad som händer när man mixar skilda konsthantverkstraditioner. Hon ser en utmaning i att lösa de olika tekniska aspekterna och materiella frågeställningar som uppstår i processen i mötet mellan glas och textil. Mötet mellan de skiftande materialen leder till att en rad nya möjligheter öppnas upp i det konstnärliga arbetet. Hjälm, 2007

10 Åsa Jungnelius, f. 1975, Stockholm, bor och arbetar i Stockholm/Orrefors Jungnelius glaspjäser har med all rätt rönt stor uppmärksamhet på många håll under senare tid. Hon blev nyligen blev hon nominerad till Dagens Nyheters Kulturpris. Jungnelius rör sig mellan idén om lyx och samhällskritik. Genom sina luxuösa uppförstoringar av redan åtråvärda objekt understryker hon därmed också produktens symbolik i samhället och erotiska konnotationer samt med dess sexuella mytologi. Kanske rör det sig till och med om pornografi. I sina förstoringar blir objektet ibland också mer dubbeltydiga, ibland påminnande om fallossymboler. Hon ställer frågor kring konsumtion, och konsumtionens roll som bekräftande för identiteten. Här spelar mode, att vara vacker, där ytan betyder allt. I Jungnelius arbete finns också frågeställningar kring konstruktionen av identitet och sexualitet. Vad som är vackert är inte det naturliga utan det superficial. Linnèa Jörpeland, f. 1971, Sollentuna, bor och arbetar i Stockholm. Linnèa Jörpeland skulpturer kan förefalla tystlåtna, men kan ses som ett möte mellan intellekt, humor och vardagsbanaliteter. I flera av hennes skultpurer används djurmotiv där de enskilda arternas symbolik finns som element i verket. Pingvinen är i sig själv kanske en omöjlighet, en fågel som inte kan flyga, en kugge i maskineriet om Darwins teori om survival of the fittest. Kanske är pingvinen i sig att se som en metafor för konstens omöjlighet, men det till trots, de facto existerar. å andra sidan, Sandra Kuhne, f. 1972, Dresden, bor och arbetar i Berlin. I DDR fanns en industridesign som på kort tid blev helt obsolet efter murens fall. Det som påminde om DDR, eller kunde kopplas samman med staten DDR var nu överflödigt, och oönskat. I stort sett dumpades allt, även bokstavligt. Industrier lades ned. I efterhand med historisk distans har många nu börjat uppskatta en del av den industridesignen som fanns i DDR. Allt var inte dåligt. Tvärtom, många produkter var i grunden väl genomtänkta utifrån idéer om form och funktion. Det finns också intressanta infallsvinklar i DDR:s industriproduktion, till exempel att under en period hade man export av petroleumbaserade produkter till väst, eller det faktum att man samarbetade med Adidas för att utveckla material för idrottare i syfte att nå OS-framgångar.

11 Kärnan i Vitales Archiv, ett konstnärligt projekt initierat av Sandra Kuhne, är hennes genom åren samlade arkiv av föremålsrester av upplösta DDR-Fabriker och skolor. Totalt omfattar arkivet 600 skiftande artiklar indelade i rubriker som laboratorium, textil, matsal, byrå, bild och skrift. Det rör sig om skiftande industriprodukter i stora mängder. Vitale Archiv består förutom materiallager, med bas i Künstlerhaus Bremen, en container, en byrå som samordnar nätverket och materiallagret. Lagret är tillgängligt andra och kan efter eget bruk förädlas/vidareanvändas för andra ändamål Med användning av materialet förbinder sig deltagaren att bidra med dokumentation över användningen till Vitales Archiv förfogande. Om detta arbeite tillåter kommer delar att återföras till Arkivet. Det bestående arbetet utgörs av det nätverk som Vitales Arkiv byggt upp. Vitale Archiv är ett löpande projekt, som ständigt utvecklas i samarbete med andra. En ide är Nätverkande är möjligt när jämlika arbetar mot samma mål. Övertygelsen ligger i iden om ideella mervärlden för alla deltagare. Ett mål för Vitalen Archiv handlar om utbyte och skapa bestående mervärlden genom kreativitet. På ett övergripande plan kombinerar Kuhne frågeställningar och tankar om värde och dess transformation i förhållande till samt möjligheten att ackumulera immateriella värden. I synnerhet i en nätverksbaserad ekonomi. På så sätt ger hon sig i förlängningen in i frågan om värde i mer nationalekonomiska termer, som vid sin tillblivelse hade påfallande kopplingar till filosofin. Föremål från Vitales Archiv Axel Lieber, f. 1960, Düsseldorf, bor och arbetar i Malmö/Berlin. Lieber arbetar med till synes med objekt och skulptur, och det med en genomtänkt precision, med många referenser till konsthistorien, speciellt under 1900-talet. På ett sätt befinner sig han inom en konstnärlig tradition, men en mer korrekt beskrivning vore att se det som att han inom sina fält utgår från ett befintligt kunnande om skulptur, för att utveckla dessa kunskaper vidare, till nya tolkningsmöjligheter. Det sker ofta med en värme och inte sällan med en humor i den färdiga skulpturen. Lieber är fullt medveten om att ett objekt, eller en skulptur om man så vill, inte bara definieras och uppfattas endast utifrån sin materiella närvaro, utan också genom de rum som skulpturen skapar, innanför skulpturens sfär, eller i relation till sin omgivning. Detta faktum - skapandet av rum är för många konstnärer en av de centrala aspekterna i arbete med skulptur. Både ur teoretisk och praktisk synvinkel. En fråga som uppstår är vad detta skapande tomrum egentligen består av, eller om

12 det ens är korrekt att benämna det som ett tomrum. För tomrum är inte det samma sak som frånvaron av materia. Lieber är inte främmande för att använda vardagliga material och föremål i sitt arbete, i de utställda verken är utgångsmaterialet ordinära filtar köpta på en sekond hand butik. Filtarnas nuvarande formationer vittnar om verkligt existerande objekt eller fysisk material där endast avgjutningen är kvar som ett slag minne eller bevis av något. Beat Lippert, f. 1977, Lausanne, Schweiz, bor och arbetar i Genève, Schweiz. Lipperts arbeten handlar ofta om rekonstruktionen som kunskapsfält för det förgångna och historiska skeendet. Inte minst utgår han från konsthistorien och hur den är konstruerad eller hur man rekonstruerar historien i museal form. Kan ett föremål bära på en historia som går att förmedla till en annan tid? Lippert tar sig an sina frågeställningar på ett humoristiskt sätt som i Latence. Här presenteras en sönderslagen Puschel-Tiere av harts som konstnären därefter rekonstruerat genom en mer klassiska museiformen. I the Spinario's thorn utgår Lippert från en känd bronsskulptur från Romartiden som förmodligen är av grekisk härkomst. Skulpturen befinner sig nu på Palazzo dei Conservatori, Rom. Otaliga kopior av denna skulptur har tillverkats genom de senaste århundradena. En tolkning är att motivet är en gestaltning av en berättelse om en ung herde som räddade Rom genom att kunna meddela en brådskande nyhet för senaten. Efter han meddelat senaten satte han sig ned och tog ut en tagg ur sin fot. Statyn är en diskret påminnelse om att sätta sig själv i andra hand framför något större. När konstnären såg verket kände han en lust att en gång för alla ta bort taggen ur foten. I arbetet har han också ändrat en aning på motivet, hans huvud tittar nu upp och ut mot världen, istället för mot foten. Taggen utdragen. Konstnären har slutligen befriat skulpturen från sin egen historia. Latence, 2008 Spinout, 2009 the Spinario's thorn, LG Lundberg, f Malmö, bor och arbetar i Stockholm LG Lundberg ställde ut sommaren 2007 på det gamla konstmuseet med sina senaste arbeten, bland annat sina skärgårdsbilder. Vad som inte visades vid det

13 tillfället vad hans verk från 70 talet som också rönt mycket uppsmärksamhet under senare tid. Här visas två tidigare verk från 70-talet. Målningen ingår i serien Stängsel som utfördes mellan då LG Lundberg bara målade stängsel, närmare bestämt gunnebostängsel. Målningarna finns i en rad skiftande format, stora som små, det som i början - och ytligt sett - kan förefalla som en monoton upprepning är vid en närmare en besatthet och envishet att finna en fördjupning. För övrigt ett utmärkande drag hos LG Lundberg. Fördjupningen av ett motiv eller med arbetet av själva stängslet som i jämförelse med målningarna i serien är mycket varierat skapar också en rombisk form som uppstår i tomrummet. Inför en utställning i Paris 1977 gör LGL en multipel. Objektets titel är en uppmaning att så sitt eget stängsel, Semez votre propre grillage. Stängselromben kommer som en pepparkaksform i plåt tillsammans med jord och gräsfrö, det är bara att gå hem och plantera i en blomsterlåda. Omtänksamt nog medföljde två tiofrancsedlar så att man kunde inhandla en vattenkanna som det hade varit för otympligt att packa med i editionen. Symboliskt kan tolka stängslet som något som skapar rum, som inte bara är utestängande utan också stänger ut andra. En idé om rätten att värna om sin egen integritet. Stängsel, , olja på duk. Semez votre propre grillage, 1977, 27,5x33,5x9 cm, pappkartong med jord, gräsfrö, metallform, 20 franska franc och målning på pannå, ed.15 Elin Magnusson, f 1982, Norrköping, bor och arbetar i Stockholm Magnusson tillhör en ny generation konstnärer som arbetar med tematik kopplad till sexualitet, identitet och feminism. Detta må vara ämnen med en stark förankring i samtidskonsten de senaste decennerierna. Magnusson vill emellertid inte känna sig bunden till tidigare generationer som behandlat ämnet, som den tidigare feminismens historia och som ibland hävdar ett tolkningsföreträde inom området. Konstnären arbetar med att finna sin generations förutsättningar i sin samtid. En av de mest grundläggande frågeställningarna när det gäller identitet är att börja med sin egen kropp, dess organ och funktion. Hennes arbete med sina organ kan ses som ett försök att ta kontrollen över sin egen kropp, rent fysiskt, och i förlängningen kroppens funktion. Organ

14 Kristina Müntzing f 1973, Helsingborg, bor och arbetar i Höja/Göteborg/Buenos Aires. Müntzing arbetar med objekt och skulptur. Hon utgår från sin samtid och vad hon ser, vilket i sin tur påverkar hennes materialval. Hon har i flera arbeten utgått från dagens mobilitet mellan olika kulturer som i utställningen Ny svenskar som visades på Kalmar Konstmuseum Ett återkommande material är hennes bruk av plastkassar - ofta i ett slags skottsrutig mönster - av den typ som nyttjas av den kadern av människor som rör sig exempelvis mellan olika busslinjer. De aktuella verken Lampa och Byrå kan även de ses utifrån dagens utbredda migration och rotlöshet som existerar parallellt med uppfattningen att hemmet utgör någon centralt, vilket inte minst alla inredningstender markerar. Lådorna som förflyttas kanske kan ses som en symbol för en snabbare mobilitet för en del av mänskligheten, såväl för de välutbildade och välbeställda med världen som arbetsfält, som kadern av illigala immigranter och gästarbetare, som inte har något val. Lampa 150, 30 x 30 cm Byrån, 98 x cm Dorota Nieznalska, f 1973, Gdansk, bor och arbetar i Gdansk Avgjutning av en törnekrona. Nieznalska arbetar många gånger utifrån sin relation till den katolska kyrkan. I Polen har kyrkan en helt annan position i frågor som rör vardagslivet än vad den svenska kyrkan har i motsvarande grad i Sverige. Konstnären har i Polen blivit dömd till samhällstjänst för sina arbeten som uppfattats som provocerande. Törnekronan är en av de mest avbildade objekten i den västerländskt kristna konsthistorien. Som objekt markerar den händelsen av korsfästningen av Jesus. Törnekronan som bjektet transformeras till en slags relik, ett bevis för Jesus existens, på samma sätt som ett annat känt motiv i konsthistorien, Veronikas svettduk. Törnekronan en avgjutning. Samling Kalmar Konstmuseum, donation från konstnären. Anna Nordqvist Andersson, f. 1976, Malmö, bor och arbetar i Malmö. Anna Nordqvist Andersson har blivit mycket uppskattad för sin förmåga att använda sig av rummet, i hennes arbete visar hon ofta på den begreppsliga skillnaden på

15 rymd och rum, en inte obetydligt distinktion. Nordqvist Andersson har ofta en förmåga att ta till vara utställningsrummet och ge detta rum en känsla av rymd. Stair Case, Max Ockborn, f.1983, Stockholm, bor och arbetar i Malmö. Ockborn intresserar sig för den konstnärliga processen, och vad ett konstverk egentligen kan vara, och vilken mening ett konstverk kan bära med sig. Ockborn svarta stoder kan vid första anblick förefalla anonyma och solitära. I själva verket materialiserar stoderna vad som blivit kvar av en konstnärlig process. Ett slags koncentrat. Var finns det konstnärliga verket någonstans? Även om objekten är ett bevis på processen, kan inte ytan vittna om sin tillkomst, det ligger fördolt i verket, både bildligt och bokstavligt. Ockborn gick för ett par år sedan på Ölands Konstskola. Box # 1, Creating a time-capsule. An attempt to put an Object s History and the persons related to Its Actions Inside of a vessel to preserve IT For the Person That Opens It. Box # 2, An Attempt to preserve the working process of an artist from another Country, on visit to my home Country. Till de utställda finns ett häfte med processen beskriven. Daniel Pflumm, f. 1968, Genève, Schweiz, bor och arbetar i Berlin. I Pflumms arbeten finns en påtaglig mediekritik. Han rör sig i samtiden där varumärken blivit det enda giltiga värdet och media utgör platsen där allt utspelas. Han verk påvisar ofta att själva formen att presentera exempelvis nyheter på, i nyhetsprogram som Rapport eller Aktuellt, i stort ser lika ut världen över. En strategi Pflumm har är att rensa bort själva nyheterna, och bara intresseras sig för formen, och vad denna i förlängningen betyder. Han visar också att själva nyhetsformen, och det kapitaliska produktionssättet är intimt förknippade med varandra. Pflumm är också ett betydande namn i tekno-kretsar i Berlin, därav att han ofta brukar tekno musik. Berlin, 2004, dvd

16 Thomas Rentmeister, f.1964, Reken Tyskland, bor och arbetar i Berlin. Rentmeister är en konstnär som arbetar med materiella och symboliska möten. Han brukar ofta readymades vilka kombineras till nya verk. Hans verk består ofta av allmänt bekanta föremål, gärna föremål som i sig tycks oproblematiska, men när de kombineras med andra föremål får en förändrad betydelse. Kaffeelatte, 2007 utan titel, Reynold Reynolds, f. 1966, Central City, Alaska, bor och arbetar i Berlin/New York. Patrick Jolley, f. 1964, Bangor, Irland, bor och arbetar i Dublin. Reynolds betraktas både som konstnär och filmare. Som filmare har han erhållit åtskilliga första pris på olika filmfestivaler. Det finns flera aspekrar att anföra på detta verk, i grunden handlar det om kroppen som en fysisk massa som inte kan undkomma tyngdlagen. Det finns också hänvisningar till 9/11, och kropparna som dånade i marken innan twin-towers föll samman. Ingegerd Råman, f. 1943, Stockholm, bor och arbetar i Stockholm/Orrefors Råman är en av Sveriges mest idag uppskattade formgivare. Hennes serie med glödlampor, Light Shadow Bulbs, har på ett enkelt och radikalt sett kommenterar och spelat med förhållandet mellan det designade föremålet som något värdeskapande och förbrukningsvarans anonymitet. Light Shadow Bulbs Nina Slejko, f. 1982, Slovenien, bor och arbetar i Göteborg Utdrag ur The Coverings, Nina Slejko, 2006: Nina Slejko kommer från Slovenien, men bor och arbetar numer i Sverige. Sedan tidigare har hon en Kandidatexamen i Måleri från Akademien i Ljubljana, där hon studerade för Borut Vogelnik (medlem i

17 IRWIN-gruppen och NSK) fick hon ett stipendium från Kulturkontakt Austria som gjorde det möjligt för henne att studera för Donald Baechler. Med hjälp av ett stipendium från det Slovenska Kulturministeriet flyttade Nina 2007 till Sverige för att ta sin Magisterexamen i Fri Konst vid Konsthögskolan Valand. I sin konst sammanför Slejko det intima och personliga med ett kritiskt förhållande till konstvärlden. Ofta använder hon humorn som redskap. I målningen Today I Was an Evil One (olja och akryl på duk) ur serien The Coverings, The Coverings är ett måleriprojekt i vilket konstnären köpte målningar på loppmarknader, målade över dem och ställde ut dem, för att på så vis höja deras värde. Den konceptuella grunden till trots, är varje avslutad målnings måleriska kvalitéer av vikt då konstnären vill måla målningar snarare än ställningstaganden. Om vi ska ta henne på ordet. En signifikant del av arbetet var en romantisk idé om att rädda och bevara målningar genom att ta hand om och fixa till mindre lyckade exemplar, och därigenom höja deras estetiska och ekonomiska värde. Sedan köpte hon Tuppen för kr på ett galleri, målade över den, och gav den titeln Today I Was an Evil One. Dess värde sjönk och blev likvärdigt med de målningar som Slejko köpt på loppmarknader och gjort till sina. Målningen som hon använde i detta verk är en av många tuppmålningar av den av den slovenska bourgeoisien högaktade konstnären France Slana. Dennes målningar med tuppmotiv anses vara en statussymbol. En ung kvinnlig konstnär som målar över en gammal, etablerad manlig konstnär, tänkte många varav några blev upprörda. Men Slejko hävdar att hon främst täckte över societetens dåliga omdöme. Hon säger: Jag har målat över den slovenska bourgeoisiens dåliga smak mest av allt. Den dyra målningen är borta och frånvaron gör den charmerande. Jag har målat över nästan alla mina besparingar, och jag känner mig glad. En befriande, speciell känsla. En spjuveraktig känsla med ett uns av fjärilar i magen. Today I Was an Evil One (olja och akryl på duk) ur serien The Coverings, Ylva Westerhult, f. Södervinge 1971, bor och arbetar i Umeå. Westerhults bidrag kan engligt henne själv ses som en hyllningsskrift till några specifika kvinnor. De föddes år före, och en tio år efter, det att det införts kvinnlig rösträtt i Sverige. En var telegrafist (ett av få yrken en kvinna kunde ha i slutet av 1800/början på 1900-talet). Den andra tog hand om broderns sjuka fru och hans dotter i en ensligt belägen skogsby, hämtade hem korna och räfsade slåttern. En var hemmafru i ett borgligt hem i staden och var änka lika länge som hon varit gift. En annan, hon som föddes efter att rösträtten infördes, fick utbildning och blev karriärkvinna. Boken är sydd av klänningar som tillhört dessa kvinnor. Utan titel - (boken)

18 Lawrence Wiener, 1942, New York, bor och arbetar i New York. Wiener är en internationellt välbekant konstnär som arbetar med vad som första hand kan beskrivas som textbaserade verk. I förlängningen handlar det mer om att försöka formulera preciseringar av objekt, tankar och något existerande. Liksom många konstnärer vars karriär började på 60-talet, som Donald Judd, Joseph Kosuth eller Willian Anastasi, ligger den konstnärliga utgångspunkten snarare i en filosofisk bakgrund än rent konsthistoriska utgångspunkter. Tvärtom menade flera av dessa konstnärer att den linjära konsthistorien var ett ganska svagt teoretiskt bygge som i ganska ringa grad hade något med sin samtid att göra. Den filosofin man byggde på var i stor utsträckning Wittgenstein och den analytiska filosofin. Det rörde sig om att på ett grundläggande plan diskutera hur verkligheten förhåller sig. Det kan rekommenderas att läsa några av dessa konstnärer, till exempel Donald Judd, som på ett humoristiskt sätt beskriver konst och kvalitet. Texten på väggen scattered matter, brought to an ascertainable density, with the weight of the world och cusped kan fritt tolkas om sporadisk materia, sammanförd till en fastställbar täthet, med vikten av världen. cusped är en geometrisk term som används inom bland annat matematiken. Helena Wikestam, f. 1972, Borgholm, bor och arbetar på Öland. I verket Vad får vi veta? har Wikestam använt kroppen som passare, och med handen doppad i vårens pasteller målar hon sin egen fysiska räckvidd. Titeln ställer frågan om vetandets gränser, kunskapens immaterialitet, i kontrast till verkets visuella här är du. Vad får vi veta? målning på glas, 2009