En tidig morgon i juni 1962, när han som vanligt befann sig på Hotel de Paris i Monte Carlo, föll Churchill så illa att han bröt höftleden.

Transkript

1 En tidig morgon i juni 1962, när han som vanligt befann sig på Hotel de Paris i Monte Carlo, föll Churchill så illa att han bröt höftleden. Kom ihåg att jag vill dö i England, sa han till Montague Browne. 506 Lova mig att ni kommer att ordna så att det blir så. Assistenten ringde till 10 Downing Street och premiärministern Harold Macmillan såg till att ett RAF-plan kom och hämtade honom. När han bars ombord på flygplanet gjorde han V-tecknet till dem som stod och såg på. Efter tre veckors sjukhusvistelse på Middlesex Hospital i London flyttade han hem till Hyde Park Gate. Även om skadan läkte gick det utför med hans mentala hälsa. Den 20 oktober 1963 begick hans dotter Diana, 54 år, självmord genom en överdos av sömntabletter. Han reagerade knappt när han fick beskedet. Den långt framskridna ålderdomens letargi, skrev Mary, avtrubbar många sinnen, och min far tog endast långsamt in nyheten som jag tvingades berätta för honom. Men sedan drog han sig bara tillbaka in i en stor och avståndstagande tystnad. 507 Solnedgången var oändligt långsam och utdragen. Efter hand som åren gick slutade han att röka och dricka. Målandet hade han gett upp för länge sedan. Nu läste han inte ens. Han talade allt mindre, och när han gjorde det var det svårt att uppfatta vad han sa. Inte heller verkade han känna igen sina vänner. Vi brukade resa oss när han kom in i rummet, stödd av sina sköterskor, mindes lord Moran. När de ledde honom fram till hans stol hördes det hasande ljudet av hans fötter mot golvet. Mycket liten, nästan förkrympt, satt han där hopkurad i den stora fåtöljen medan eftermiddagstimmarna gick. Han stirrade in i brasan och rörde om i den med sin käpp när rummet kändes kallt. 508 Sommaren 1964 avtackades Winston Churchill för lång och trogen tjänst i underhuset. I oktober samma år lämnade han också sitt 282

2 älskade Chartwell för sista gången och återvände till huset på 28 Hyde Park Gate i London. Månaden efter fyllde han 90 år. Tio år tidigare hade han hyllats av hela världen på sin 80-årsdag och njutit av att stå i centrum. Nu var han likgiltig. En liten folkskara hade samlats utanför hans hem och sjöng Happy Birthday. Han log visserligen och gjorde V-tecknet under den korta stund han visade sig i fönstret så att pressen kunde ta några födelsedagsfotografier, men gratulationerna kunde inte bryta hans djupa leda. Dottern Mary förstod att slutet närmade sig: Denna födelsedagskväll var gripande för oss alla han var så skör nu, och så frånvarande. Och även om han log mot oss när vi samlades kring honom och vi kände att han uppskattade att vi fanns där, visste vi innerst inne att han inte hade långt kvar. 509 Även Churchill själv tycktes vara medveten om att slutet var nära förestående. En dag lade han sin hand på min, berättade lord Moran, och just när jag skulle gå mumlade han: Kom snart igen, min vän. När han stod på höjden av sin karriär och då jag verkligen kunde hjälpa honom hade han aldrig sagt så mycket. Jag tror att han var en mycket ensam människa, jag har en känsla av att han alltid har varit det. 510 Den 10 januari 1965 drabbades Churchill av ännu en stroke. När jag kom satt han upprätt mot några kuddar i sängen med huvudet framåtböjt och händerna placerade på lakanet, såsom inför döden, noterade livläkaren. Jag lyfte upp vänstra armen och när jag släppte den föll den tillbaka mot sängen. Jag kände ingen puls. Händerna var kalla, läpparna blå. 511 När dottern Mary besökte sjukbädden dagen efter kände han inte igen henne. Följande dag var Churchill dock lite bättre. När Marys make Christopher föreslog att han skulle dricka ett glas champagne tittade den gamle matt på honom och sa: 283

3 Jag är så trött på alltihop. 512 Denna mening visade sig bli hans sista. De följande dagarna blev han allt sämre. Utanför familjen kände ingen till hur illa ställt det var. Krafterna ebbade långsamt ut. Han blev förlamad i vänsterarmen och slutade äta. Sedan förlorade han medvetandet. Familjemedlemmarna turades om att hålla hans hand. Den var varm och fast. Den 15 januari hade informationen om Winston Churchills kritiska tillstånd nått medierna, och snart var 28 Hyde Park Gate som en fästning. Utanför vakade inte bara representanter från press och tv utan även vanliga medborgare som hade blommor med sig för att visa sin vördnad för den borttynande statsmannen. Familjen tillkallade en präst, trots att Churchill inte var troende. Premiärminister Harold Wilson ringde. Från hela världen strömmade telegram. Till och med en delegation från påven infann sig. Barn och barnbarn anlände. Själv låg han, tillsynes ovetande om allt, i sin stora säng i sovrummet som nu var fyllt av blommor. Clementine höll hans hand och hans katt låg vid fotändan. Barnbarnet Jeremy, 12 år, grät när han kom ut från rummet, och mamma Mary försökte trösta honom med några banala ord. Det vet jag väl! sa pojken. Det är bara att det är så sorgligt se dem tillsammans, för sista gången. 513 Natten till den 24 januari vakade Mary vid hans säng. Hon tillkallade lord Moran på morgonen när hon märkte att andhämtningen blev kort och ansträngd. Klockan åtta drog Winston Churchill sitt sista andetag. Mary tittade på livläkaren: Jag reste mig och lutade mig fram över sängen. Han var död. 514 Det var på dagen sjuttio år sedan Winstons egen far, Randolph, hade dött. I parlamentet följande dag förklarade Clement Attlee: Vi har mist vår tids främste engelsman och, i mitt tycke, vår tids främste världsmedborgare. 515 Från alla håll strömmade kondoleanserna in. Winston Churchill sörjdes och saknades. 284

4 Begravningsceremonin den 30 januari 1965 var en av de mäktigaste i Storbritanniens historia. På kvällen när de kom tillbaka till 28 Hyde Park Gate sa Clementine till sin dotter: Vet du, Mary, det där var inte en begravning det var ett triumftåg. 516 Att så många utländska kungligheter, höga dignitärer och vanliga Londonbor hade samlats för att se honom föras till den sista vilan var en bekräftelse på hans storhet. En konkret påminnelse om vilken avgörande betydelse han hade haft för världen och dess framtid. men någon bekräftelse från sin far fick Winston Churchill aldrig. Under en middag på Chartwell tillsammans med Randolph och Sarah, två decennier före Churchills bortgång, hade dottern frågat honom vilken person han helst hade velat ha till bords. Hon antog att han skulle välja Napoleon, Julius Caesar eller någon annan av sina hjältar ur historien. Efter en stunds funderande svarade Churchill: Åh, min far, så klart. 517 Sedan berättade han om en händelse som hade inträffat en eftermiddag någon vecka tidigare. Han hade befunnit sig i sin ateljé och var i färd med att kopiera ett illa skadat gammalt porträtt av lord Randolph Churchill. Jag höll just på med att försöka få till spetsen på hans mustascher när jag fick en märklig förnimmelse. Jag vände mig om med paletten i handen och där, i min länstol av rött läder, satt min far. Han såg ut precis som jag mindes honom från hans krafts dagar och som han beskrevs under sina korta år i rampljuset. Han var kortvuxen och slank, med samma stora mustasch som jag just höll på att måla, och samma glada, sorglösa utstrålning. Hans ögon glittrade och lyste. 518 Pappa! utbrast jag. Vad gör du, Winston? Han förklarade att han höll på att måla ett porträtt av honom. De började prata om vad som hade hänt sedan fadern dog

5 Lord Randolph blev mycket förvånad när han fick veta att kvinnor hade fått rösträtt. Det blev inte så illa som jag hade trott, sa Winston. Han nämnde också att det varit krig. Fadern häpnade: Krig? sa han och satte sig upp med bestört min. Krig, säger du? Har det varit krig? Vi har inte haft något annat än krig sedan demokratin infördes. Menar du riktiga krig och inte bara gränsintermezzon? Krig där tiotusentals människor mist livet? Ja, verkligen, pappa, sa Winston. Så har det varit hela tiden. Krig och rykten om krig ända sedan du dog. Berätta om dem. Sonen började med att berätta om boerkriget, men samtalet gled snart in på hur det hade gått för Winston. Fadern hade oroat sig för vad det skulle bli av honom: Sämst i klassen! Inte en enda tentamen avklarad, så när som på inträdesprovet till kavalleriet. Skrev högtravande brev till mig. Jag kunde inte begripa hur du skulle kunna försörja dig. Fadern berättade att han först tänkt att sonen kunde bli advokat. Men du var inte tillräckligt begåvad. Ett tag funderade han på att skicka Winston till Sydafrika så att han kanske kunde hitta någon utkomst där. Men du var förstås väldigt ung, fortsatte fadern i något försonligare ton, och jag älskade dig mycket. De äldre är alltid otåliga med de yngre. Fäder förväntar sig alltid att sönerna ska ha deras förtjänster men inte deras brister. Du var väldigt förtjust i att leka soldat, så jag bestämde mig för armén. Jag hoppas att du fick en framgångsrik militär karriär. Jag var major vid ett husarregemente, sa Winston. Fadern tycktes föga imponerad. Nåväl, nu är du här. Du måste vara över 70. Du har tak över huvudet. Du tycks ha en massa tid över till att kladda med färger. Uppenbarligen har du klarat dig rätt bra. Gift? 286

6 I fyrtio år. Barn? Fyra. * Barnbarn? Fyra. Det var roligt att höra. Men berätta mer för mig om de där andra krigen. Winston berättade att tiotals miljoner människor hade stupat i blodbadet under första världskriget, att tyskarna kallblodigt hade mördat miljontals fångar i koncentrationsläger under andra världskriget och att världen idag levde i fruktan för ett nytt ännu mer förskräckligt krig, den här gången mellan öst och väst. Fadern var skakad och fumlade med tändsticksasken. Sedan sa han: Winston, det du berättar är förfärligt. Jag hade aldrig kunnat tro att något sådant skulle kunna hända. Jag är glad att jag slapp vara med om det. När jag hörde dig lägga fram dessa hemska fakta verkade du veta väldigt mycket om dem. Jag hade aldrig trott att du skulle utvecklas så fullödigt. Nu är du förstås för gammal för att fundera över sådana saker, men när jag hör dig tala kan jag förundras över att du inte sökte dig till politiken. Du hade kunnat göra en insats. Kanske hade du till och med kunnat göra dig ett namn. 519 Lord Randolph gav Winston ett välvilligt leende. Sedan tog han en tändsticka för att tända sin cigarett och drog den mot plånet. En liten gnista, och han var försvunnen. Stolen var tom. Förtrollningen bruten. Drömmen var över. ** * Hans näst yngsta dotter, Marigold, hade avlidit redan 1921, vid endast två års ålder. ** När Churchill hade berättat färdigt uppmanade hans barn honom att skriva ned skildringen. I familjen gick berättelsen under namnet Drömmen. Churchill lade pappren i en låda försedd med lås och de upptäcktes inte förrän efter hans död. Berättelsen publicerades i Sunday Telegraph den 30 januari