Tid för trä. Tolv temasidor: Anders passiva hus av trä. Yvonnes plantor har matsäck spår och hållbarhet. spårar betesbovarna. håller kollen på kol-

Transkript

1 tidning för holmen skogs intressenter Tolv temasidor: Tid för trä Lars håller kollen på kol- Anders passiva hus av trä Göran spårar betesbovarna Yvonnes plantor har matsäck spår och hållbarhet sparar energi med DNA med sig ut i skogen

2 innehåll 4 Träåldern nu är den här igen 6 Kolspår och hållbarhet två begrepp i tiden 8 Växande intresse för passiva hus av trä 10 Ett hav av plast 12 Ett av Sveriges största träbyggen 13 Företaget som förnyat sättet att bygga i trä 14 Holmens sågbygge kommer också Västerbotten till del 15 Europa laddar för förnybart 16 Stora viltstammar gör alla till förlorare 17 Avancerad kriminologi avslöjar betesbovarna 18 Yvonnes plantor har matsäck med sig 19 En svensk upptäckt på väg ut i världen 20 Norrlands skogsarbetare de stora hjältarna 2 1 Allt fler loggar in på Din Holmenwebb 22 Sydafrika kontraster och vänliga människor 23 Handelsstationen som blev ett land 24 Här avverkar man bara döende träd 25 Kan inspirera det svenska skogsbruket 26 Skogsbrukets och de vackra vyernas land 28 Krugerparken en tankeväckande upplevelse 30 Fortfarande ett mycket kluvet land 32 I naturen 33 Skog och Mat 34 Var det bättre förr? 35 Farbror Hennings äventyr 36 Smått och Kott Utgiven av: Holmen Skog AB, Örnsköldsvik Redaktion: Holmen Skog, Norrköping Redaktör och ansvarig utgivare: Lars Klingström lars.klingstrom@holmenskog.com I redaktionen: Pia Jakobsson pia.jakobsson@holmenskog.com Distribution: Lotta Gunnarsson lotta.gunnarsson@holmenskog.com Fax: Produktion: Energi Reklambyrå AB info@energireklambyra.se Tryck: AB Danagårds Grafiska, Ödeshög Upplaga: ex Omslaget: Byggsmeden Börje Dalman tillsammans med projektledaren Arne Eriksson och platschefen Anders Öquist framför stommen till en av sågverksbyggnaderna vid Braviken. Foto: Lars Klingström Huvudkontor: Holmen Skog AB, Örnsköldsvik Region Örnsköldsvik: Box 901, Örnsköldsvik Region Iggesund: Box 15, Iggesund Region Norrköping: Norrköping Vi slipar vidare på diamanten När jag var sex år fick jag en egen yxa av min far. Jag kände mig stor. Under hans vakande ögon fick jag fälla en grov asp hemma på gården. Säkert var den nästan tio centimeter i diameter. Kanske ville han bara hålla mig sysselsatt, eller möjligen var tanken att väcka mitt intresse för skog. Det blev både och. Halva eftermiddagen gick åt för att fälla trädet och det blev starten på min skogliga bana. Som femtonåring planterade jag sedan ett hygge åt grannen. Ett knöligt stycke småländsk skogsmark, precis så full med sten som det brukar vara i detta landskap. Det var varmt, svettigt och gott om bromsar. Jag var trött, men mycket stolt när jag äntligen var klar. Jag kommer aldrig att glömma detta mitt första planteringsuppdrag. Trots alla andra plantor jag satt och ungskogar jag röjt framstår det i en särskild dager. Varje gång jag hälsar på hemma i Alstermo, brukar jag låta någon av löprundorna passera denna skog som nu snart ska gallras. Och jag förundras över hur bra den växer och hur fin den blivit. Och förstås tänker jag på vad det kostade av möda att få den på plats. Sådana här upplevelser delar jag med nästan alla skogsägare. Det är liksom själva meningen med att äga och bruka skog. Att se den växa, att få röja och så småningom gallra den. Men också att beundra lövverket i de grova aspar där spillkråkan brukar trumma vårens ankomst. Att forma ett stycke natur efter eget huvud och se att den för varje år utvecklas och blir allt mer värdefull både ekonomiskt och biologiskt. Jag tillträdde som chef för Holmen Skog den 1 februari i år. Holmen är ett företag med anor och har just påbörjat sitt 401:a år. Att få det yttersta ansvaret för skötseln av mer än en miljon hektar skogsmark och köpen av virke från skogsägare är stort. Och det känns extra stort genom det fokus som samhället idag sätter på skogen. Kanske har förhoppningarna om vad den ska klara av aldrig varit så stora som just nu då utfasningen av oljan och klimatutvecklingen är dagliga inslag i media. Omställningen mot det som kallas det hållbara samhället pågår med full kraft. Och där har skogen en viktig roll. Vi ser hur trähusbyggandet skjuter fart. I det traditionsrika England uppförs nu vart tredje småhus av trä jämfört med bara åtta procent för ledaren Sören Petersson, VD i Holmen Skog mindre än tio år sedan. Ambitionerna att ersätta olja med förnybara energislag inom EU är så höga att man undrar hur det ska bli möjligt att nå målet att minst 20 procent av unionens energi ska komma från förnybara källor redan år Det är i skenet av denna i grunden sunda utveckling man ska se Holmens satsning på att nu bli en av Europas största tillverkare av konstruktionsvirke. Att sågverket placeras invid det stora pappersbruket Braviken i Norrköping har rationella logistikskäl. Men det skapar också möjligheter att senare komplettera med produktion av andra produkter baserade på skogsråvara. Den svenska skogen har stått i fokus för Europas intresse också tidigare. För drygt hundra år sedan skapade en aldrig tidigare skådad efterfrågan på trä, massa och papper en jätteindustri i vårt land. Men det finns en viktig skillnad mellan då och nu. Då hade inte begreppen miljö och biologisk mångfald myntats. Idag är hela det svenska skogsbruket inriktat på att virkesproduktion och hänsyn till skogens biologiska mångfald måste gå hand i hand. Med nya chefer väcks förväntningar om förändringar. Och det kommer nog att märkas att jag tillhör en ny generation. För givetvis har jag visioner som jag vill förverkliga. Men i allt väsentligt handlar det om att fortsätta på den inslagna vägen. Att vara en bra partner för alla de skogsägare som säljer sitt virke till oss. Att utveckla sättet att sköta skogen så att den ger mer virke. Och att även utveckla naturvårdsmetoderna. Alltså att slipa vidare på den diamant som heter skog och skogsbruk. Skogen kan ge oss helt nya produkter Veden från våra skogsträd är en fantastisk råvara. Och ännu har vi bara lärt oss att utnyttja en liten del av dess potentialer. Den forskning som vi bedriver här i Luleå och som pågår bland annat också i Japan och Kanada visar på närmast oändliga möjligheter att i framtiden tillverka helt nya produkter av skogsråvara. Vi har nu använt råvarorna från skogen på ungefär samma sätt sedan mitten av 1800-talet. Det var ju då som man lärde sig att göra papper av ved vilket blev starten på en industriverksamhet som även idag är en ryggrad här i Sverige. Men att göra massa och papper av veden är att bara ta vara på en liten del av de egenskaper som finns inbyggda i den. FoU-insatserna inom skogsindustrin har hittills inskränkt sig till att gradvis förbättra de redan befintliga produkterna. Inte minst också till att göra tillverkningen effektivare. Och så länge världen ropat efter massa och papper har det varit framgångsrikt. Men idag förändras världen. Nya media utmanar papper som bärare av information. Den negativa klimatutvecklingen ökar kraven på att fasa ut material som har sitt ursprung i fossila råvaror inte minst plast. Vi vet idag att det går att hitta helt andra sätt att använda ved, än de traditionella. Det går att med precis samma råvara tillverka produkter som är mycket mer värdefulla än papper. Här i Luleå forskar vi bland annat med nanocellulosafibrer och nanocellulosakristaller. Det låter förmodligen som rena grekiskan för de flesta, och det är också förhållandevis nya forskningsområden. Det vi gör är att skapa nästa generations miljövänliga material. Och som har förutsättningar att spela viktiga roller inom en rad olika områden. Bara för att nämna några så tyder mycket på att det blir möjligt att tillverka bildskärmar av nanocellulosa. Vi ser också att de kommer att kunna användas som ersättning för plast i förpackningar, för att ge andra material barriäregenskaper mot fukt och arom och att de överhuvudtaget kan fungera som ett miljö- och klimatanpassat alternativ till dagens oljebaserade plastmaterial. De här nanomaterialen har dessutom egenskaper som gör att de kan användas som reservdelar i människokroppen. Eftersom det handlar om biologiska ämnen, som redan finns i kroppen, stöts de inte bort så som det alltid finns en risk för när det handlar om syntetiska ämnen. Resan in i ett på biologi grundat och hållbart samhälle har bara börjat. Alla levande organismer är uppbyggda av naturliga så kallade polymerer av främst cellulosa. Det finns också mycket starka komponenter som nanofibriller och nanokristalliter som förstärker polymeren. De strukturella delarna i växter, djur och människor är i stort sett lika till sin uppbyggnad. Till exempel är mikrostrukturen i trä och ben mycket lika varandra. Det gör att man kan använda nanocellulosafibrer för att tillverka nya ledband om kroppens egna blivit skadade. Inom detta område har vi idag kommit långt här i Luleå. Vi ser också att sådana här fibrer kan få annan medicinsk användning i form av så kallade hydrogeléer. En hydrogel av cellulosananofibrer kan binda stora mängder vatten. De kan därför få värdefull användning vid behandlingen av svåra brännskador. Även i andra typer av farmaceutiska och kosmetiska preparat kan de här hydrogeléerna användas. gäst skribenten Kristiina Oksman är professor vid Luleå tekniska högskola. Hennes forskning är inriktad på bionanokompositer, det vill säga helt ny och avancerad användning av innehållet i veden. Hon är också adjungerad professor vid Universitet i Toronto och professor vid Norges Tekniska och Naturvetenskapliga universitet i Trondheim. En av fördelarna med nanomaterialen är att de är så oerhört tunna. Deras diameter är inte mer än cirka 20 nanometer, vilket är gånger tunnare än ett hårstrå. Det innebär att de är helt genomskinliga vilket är en fördel när de till exempel används för att addera barriäregenskaper till ett annat material. Eftersom de är både sega och starka kan de få en hel rad andra tillämpningar än dem jag här nämner. Vad som gör dem så intressanta är också att de finns i alla delar av trädet och att det går alldeles utmärkt att utvinna dem ur de olika typer av restprodukter som uppstår vid såväl massaindustrier som vid etanolfabriker. Det har gjort att vår forskargrupp här vid Luleå tekniska universitet nu deltar i den stora satsningen på bioenergi i Sverige (Bio4Energy). Av denna kortfattade sammanfattning framgår att möjligheterna att ge råvaran ved helt nya och mycket större användningsområden i det närmaste är obegränsade. Min personliga uppfattning är att det är inom sådana här områden som skogen har sin viktigaste roll i framtiden. Och resan in i ett på biologi grundat och hållbart samhälle har bara börjat. Trädstammen består av cellulosafibrer som i sin tur är uppbyggda av cellulosafibriller. Dessa består av amorf- och kristallin-cellulosa. Den allra minsta byggstenen är nanokristaller som bara är 3 till 5 nanometer tjocka. En nanometer är ett närmast ofattbart litet mått. Som jämförelse är ett vanligt hårstrå omkring nanometer tjockt. Det är nanokristallerna som bär på nyckeln till framtidens skogsprodukter. SKOG & VIRKE NR

3 Trä Ungefär hälften av det vi kallar trä består av cellulosafibrer. De hålls samman med hjälp av bindeämnet lignin som utgör cirka en fjärdedel av vedinnehållet. Resten av träet består främst av hemicellulosa men också av små kvantiteter fett, stärkelse, protein och kåda. Längst in i trädstammen finns märgen som utgörs av död ved och vars främsta uppgift är att stabilisera trädet. Längre ut finns splintveden med kanaler som transporterar mineralrikt vatten från rötterna upp i kronan. Alldeles under barken finns kambiet, det tunna skikt där tillväxten sker och som bildar årsringarna. Det är också här som näringslösningen från bladen och barren transporteras nedåt i trädet. Trädet ett jättestort sugrör Fotosyntesen livets process Trästad 2012 Ett träd fungerar som en jättelik pump som transporterar vatten från marken ända upp till de yttersta bladen i kronan. Det sker med hjälp av två mekanismer: Kapillärkraft och avdunstning. Kapillärkraft bygger på att vattenmolekyler har en negativ och en positiv sida och att dessa interagerar i en uppåtgående rörelse i splintvedens rörväggar. När solen lyser på trädets krona dunstar överflödigt vatten ut genom bladen och barren. Det skapar ett undertryck inne i de fina rören som gör att vattnet stiger inne i dem. Det fungerar ungefär som när man suger upp saft med ett sugrör. Det finns gott skäl för rubriken. Utan fotosyntes inget liv på jorden.träd och gröna växter tar upp koldioxid från luften och avger i gengäld syre. Det är denna process som kallas fotosyntes och som äger rum i barren och bladen. Där finns det något som heter kloroplaster som innehåller det gröna färgämnet klorofyll. När inandad koldioxid möter vatten inne i kloroplasterna sker en kemisk reaktion som resulterar i två nya ämnen: syrgas och druvsocker. Syrgasen andas bladen och barren ut samma väg som de andades in luft. Druvsockret skickas nedåt i trädet och utgör den näring som gör att trädet kan växa. Trästad 2012 heter fortsättningen på den Nationella träbyggnadsstrategin som mellan åren 2005 och 2008 verkade för att ett ökat byggande i trä. Aktiviteterna kring Trästad 2012 ska tjäna som en inspirationskälla för lokala byggare, arkitekter, planerare och politiker att utveckla planer och arkitektur utifrån träets unika egenskaper. Inte minst handlar det om att lyfta fram dess positiva påverkan på klimatet. Sexton kommuner ingår i Trästad 2012: Växjö, Västervik, Eksjö, Skövde, Borås, Trollhättan, Mora, Orsa, Falun, Älvdalen, Rättvik, Umeå, Lycksele, Skellefteå, Piteå, Kalix. Träåldern nu är den här igen Trä har följt oss människor sedan urminnes tid. Trä värmde och skyddade. Av trä gjorde vi våra verktyg. Sedan tog andra material över. Men nu går åter en trävåg över världen. Trä är en av lösningarna på klimatproblemet. Och bäst av allt trä är förnybart. av l a r s k l i n g s t r ö m Sverige är ett land av skog. Ja, träden fanns här redan innan människorna kom. Knotiga björkar gjorde att jägarfolken som följde den tillbakadragande isen kunde överleva. De gav dem brännved att värma sig med, tillaga sina byten över och stommar att bygga hyddor av. Så småningom, sedan människorna blivit bofasta, byggde de sina hus av trä. Och så fortgick det genom århundraden och årtusenden ända fram till den dag som idag är. Över hela jorden har människor byggt sina hus av det material som är enklast att få tag på. Här i det trädrika norra Europa var det trä. Också på många andra ställen var trähusen en gång det normala. Men där människorna var många, räckte skogarna inte till och man fick ta till andra material. De korsvirkeshus som vi idag tycker är så pittoreska kom till där det blev brist på lämpligt husbyggnadsvirke. Istället kom man på att bara bygga en stabil stomme av trä och fylla mellanrummen med lera. Också husen i städerna byggdes från början av trä. Men tätt liggande trähus och öppna eldstäder var ingen bra kombination. Förödande stadsbränder var ett ständigt återkommande fenomen. Och så fortgick det ända fram till 1874 då en lag infördes som förbjöd träbyggnader högre än två våningar. Visst måste det vara klokt att använda en resurs som dels är förnybar, dels produceras med hjälp av solljus, luft och vatten. Av trä byggde man också sina skepp. Skogen gav dessutom tjära och beck att impregnera och täta dem med. Tillgången på virke att bygga skepp av var en maktfaktor. Av detta kunde man bygga armador, behärska haven och lägga under sig kolonier i fjärran delar av världen. Skeppsbyggnad är ännu en orsak till att det blev brist på skog här och var i Europa. Trä, eller kanske rättare sagt skog var också en förutsättning för det som Sverige på 1600-talet byggde sin stormaktsställning på järnet och kopparen. För att kunna förvandla motspänstig malm till ädel metall var skogen en lika viktig ingrediens som själva malmen. Närmast gruvorna var skogarna hårt huggna. Och fanns det ingen skog där, flyttade man malmen till mer skogrika delar av landet. Det var lättare att flytta malm än trästockar på den tiden. Av det skälet uppstod teckning: Christer sööder ett pärlband av järnbruk längs norrlandskusten som alla försörjdes med malm från Uppland och Roslagen. Vid mitten av 1800-talet förvandlades de svenska skogarna till guld. Den så kallade timmerfronten nådde Sverige. Den rullade in västerifrån, från Norge där den mesta, åtkomliga skogen då hade avverkats och skeppats västerut till det trähungriga England. Där hade skogarna för länge sedan förötts i jakten på brännved, gruvstöttor och virke att bygga hus och skepp av. Timmerfronten nådde Sverige med full kraft. Älvdal efter älvdal tömdes på värdefulla träd. Nästan inget vattendrag var för litet för att inte utnyttjas för flottningen. De stora älvarna förvandlades varje vår och sommar till långsamt framflytande floder av virke på väg ner mot kusten. Där väntade sågverk och ett myller av segelfartyg på att föra trävarorna vidare ut i Europa. Några årtionden senare på 1800-talet kom nästa rusch. Den här gången var det inte längre bara de grova träden som behövdes, utan också de klena. Det var nu Sverige blev ett land av massaindustrier och pappersbruk. De red alla på den efterfrågevåg som skapats Foto: Lars Klingström av att man vid den här tiden lärt sig göra papper av trä istället för som tidigare av linnelump. Och efterfrågan på papper sköts i sin tur på av den ökande läskunnigheten och av välståndet som skapade en marknad för tidningar och böcker av ett aldrig tidigare skådat slag. På så sätt spelade skogen och träet också en roll för demokratiutvecklingen eftersom människor nu på ett helt annat sätt blev medvetna om samhället runt omkring dem. Och timmerfronten, ja den rusade vidare österut, över Finland och in i Ryssland. Där befinner den sig än idag, hejdad av dålig infrastruktur och andra problem som präglar det ryska samhället. I det inre av Ryssland finns därför fortfarande helt orörda skogar av samma slag som fanns i norra Sverige fram till 1800-talets mitt. I Sverige växte skogsindustrin. Det gick bra för den och den fick till slut rollen som landets ekonomiska bas. Massa, papper och trävaror flöt i allt stridare strömmar ut ur Sverige till kunder över hela Europa. I gengäld rullade pengarna in och gav näring och växtkraft till det som först kallades folkhemmet och senare välfärdssamhället. Men så småningom började andra material att vinna terräng på träets bekostnad. Hus byggdes i ökad grad av betong, tegel och stål. Plasten började sitt segertåg över världen för bara knappt ett halvt sekel sedan. Tid för trä Och för så där bara tio år sedan, i slutet av 1990-talet, var det många som dömde ut skogsindustrin. IT-boomen stod i sin fullaste blom och födde nya miljonärer varje dag. Skogsindustrin började kallas för den gamla industrin, den som hade gjort sitt och snart skulle försvinna in i historien. Problemet var bara att de nya IT-entreprenörerna, likt den arme kejsaren i sagan, inte hade några kläder värda namnet. Boomen förvandlades till en bubbla som tappade markkontakten och steg till väders där den sjönk ihop med en jättefjärt som skakade hela Sverige. Mitt i denna turbolenta tid stod skogen stabil även om den snart fick några obetydliga revor av först Gudrun och något år senare av Per. Dessa båda stormar hade det goda med sig att även finansmarknadens folk började förstå att det fanns ett värde i det där gröna som växte nästan överallt i landet. Skogen började tas på allvar igen, efter att ha varit förpassad till farstun under ett antal år. Och ytterligare några år senare kom klimatfrågan. Idag har skogen och träet stigit in i finrummet och ses i hela världen som frälsare den som ska frälsa mänskligheten från dess självförvållade energi- och klimatproblem. Där står vi idag. Världens blickar är riktade på dess skogar. De förväntas åter värma våra bostäder, de ska ge bränsle att driva bilarna med och de ska också räcka till att bygga hus av. Aldrig har förväntningarna på skogen varit så höga som idag. Det står dock helt klart att skogen inte är det enda svaret på alla frågor. Men utan tvekan är den en viktig pusselbit som kan bidra till att lösa en del av dem. För visst måste det ur alla aspekter vara klokt att använda en resurs som dels är förnybar och dels produceras med hjälp av solljus, luft och vatten. Foto: Volvo Foto: Lars Klingström 4 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

4 Läs mer om Holmens klimatanalys Hållbarhetsredovisningen Holmen och omvärlden 2009 innehåller bland mycket annat intressant, en sammanställning som visar skogens och skogsprodukternas positiva klimatpåverkan. Beställ på telefon eller e-post: info@holmen.com DETTA ÄR HOLMEN KLIMAT OCH HÅLLBARHET Kolanalys av Holmens skogliga verksamhet Förutsättningar Siffrorna för tillväxt och avverkning är ett genomsnitt för och anges i skogskubikmeter, alltså trädens hela volym, inklusive bark och toppar samt här även grenar och barr. Holmens skogar Total landareal: hektar, varav skogklädda marker hektar. Årlig tillväxt: m sk Årlig, genomsnittlig avverkning: m sk (82 procent av tillväxten) Årlig, genomsnittlig lagerökning: m sk Två sorters koldioxid Koldioxid är koldioxid men det fi nns ändå stor anledning att göra skillnad på var den kommer ifrån. Den biogena koldioxid som frigörs då biobränsle och träbaserade produkter bränns motsvarar den mängd som skulle ha frigjorts om träden istället lämnats att förmultna i skogen. Den biogena koldioxiden ingår redan i kolets kretslopp i atmosfären och bidrar inte till växthuseffekten. Den fossila koldioxid som frigörs då olja och kol bränns tillför atmosfären nya mängder koldioxid. Både olja och kol har ju legat lagrad i jordskorpan i miljoner år. Det är den fossila koldioxiden som är boven i klimatdramat. Holmens skogsbruk har positiva klimateffekter. Det beror på ett stadigt ökande virkesförråd som binder allt mer koldioxid i träden samt att trä och bioenergi ersätter klimatpåverkande produkter/energislag. På sikt kan denna positiva klimatpåverkan förstärkas ytterligare. Den samlade volymen virke i de träd som växer i Holmens skogar ökar. Utvecklingen har pågått under lång tid. Jämfört med 1950-talet finns det idag dubbelt så mycket virke per hektar. Utvecklingen kommer att fortsätta i ytterligare minst ett halvt århundrade. Samtidigt förbättras naturvårdsmetoderna i enlighet med det sedan länge gällande målet att alla skogslevande arter ska kunna fortleva i livskraftiga populationer. DET FINNS FLERA ORSAKER TILL det ökande virkesförrådet i Holmens skogar. Det viktigaste är att en betydande del av tillväxten sker i unga skogar som ännu inte är mogna att avverka. Därför tar Holmen bara ut drygt 80 procent av den årliga tillväxten. Vartefter dessa yngre skogar växer in i avverkningsbar ålder blir det möjligt att öka uttagen av virke så att de kommer i nivå med tillväxten. Starkt bidragande till den ökande mängden virke är också det sätt som Holmen sköter sina skogar på. Det innebär att skogen växer allt bättre vilket i sin tur gör det möjligt att gradvis ta ut allt mer virke ur dem. ÖKANDE MÄNGD BIOMASSA BINDER mer koldioxid i skogen. Mer virke skapar också möjligheter att tillverka fler produkter som kan ersätta sådana som påverkar klimatet negativt. Mängden bioenergi som kan ersätta fossilbaserade energislag ökar också. Det finns därmed gott fog för slutsatsen att Holmens positiva klimatpåverkan kommer att öka. Substitution skogens viktigaste roll Skogens viktigaste roll för klimatet är då trä används som ersättning substitut till material och energislag som påverkar klimatet negativt. Effekten är dubbel: 1. Utsläppen av växthusgaser från tillverkning och användning av klimatskadliga material och energislag undviks. 2. Använda skogsprodukter är utmärkta biobränslen som ersätter olja och stenkol. Holmens skogar har positiva effekter på klimatet Virkesförrådets utveckling, skogskubikmeter per hektar Total kolsänka Den samlade mängden kol i Holmens skogar uttryckt som koldioxid uppgår till ton Träden i skogen fångar upp koldioxid och lagrar den som kol i sin biomassa. Ju bättre träden växer, desto mer koldioxid tar de upp. Ökande virkesförråd en kolsänka Holmens skogar har under lång tid skötts på ett sätt som gör att det för varje år blir allt mer virke i dem. Jämfört med för 60 år sedan finns det idag dubbelt så mycket virke på samma areal. De innehåller också dubbelt så mycket kol. Virkesförrådet kommer att fortsätta öka. År Avgång från skogsmarken Utsläpp från Tillverkning Ökning av avverkning av gödselmedel virkesförrådet Utsläpp av växthusgaser Upptag av koldioxid Årlig ökning av virkesförråd = kolsänka Gödsling DETTA ÄR HOLMEN Alla siffror, ton koldioxid, genomsnitt åren KLIMAT OCH HÅLLBARHET Positiv klimateffekt av skogsbruk Kolsänka i ökande virkesförråd. Holmens skogar binder varje år ytterligare cirka ton koldioxdid genom att det samlade virkesförrådet stadigt ökar. Gödsling ökar trädens tillväxt och gör att de kan ta upp mer koldioxid. Gödseltillverkning orsakar utsläpp av växthusgaser. Avgång av växthusgaser. Torvmarker som består av tjocka lager halvförmultnade växtdelar läcker koldioxid. Marken på hyggen läcker också koldioxid under några tiotal år till dess de nya träden blivit så stora att de förmår ta upp mer koldioxid från luften än vad som läcker från marken. Avverkning. De maskiner som används i skogen för att avverka och transportera virket till bilväg är dieseldrivna och släpper därmed ut växthusgaser. Positiv klimateffekt. Upptag av koldioxid minus utsläpp av växthusgaser i Holmens skogliga verksamhet. Totalt ökar den lagrade mängden koldioxid med ton per år. För 2009 motsvarar detta ett upptag av 208 kg koldioxid per ton av Holmens slutprodukter. Till sid 31 HOLMEN OCH OMVÄRLDEN 2009 Två sorters koldioxid Koldioxid är koldioxid men det finns ändå stor anledning att göra skillnad på var den kommer ifrån. Den biogena koldioxid som frigörs då biobränsle och träbaserade produkter bränns motsvarar den mängd som skulle ha frigjorts om träden istället lämnats att förmultna i skogen. Den biogena koldioxiden ingår redan i kolets kretslopp i atmosfären och bidrar inte till växthuseffekten. Den fossila koldioxid som frigörs då olja och kol bränns tillför atmosfären nya mängder koldioxid. Både olja och kol har ju legat lagrad i jordskorpan i miljoner år. Det är den fossila koldioxiden som är boven i klimatdramat. Begreppet kolsänka Det kol som lagras i levande skog och skogsprodukter som trä och papper kommer förr eller senare att åter frigöras som koldioxid. Att se skogen och skogsprodukterna som kolsänkor är därför en sanning med modifikation. Däremot kan man tala om kolsänka om man varaktigt ser till att öka mängden skog på jorden eller likaså varaktigt ökar samhällets användning av träbaserade produkter. Skillnaden mellan dagens nivå och den nya utgör då en kolsänka, eftersom mer koldioxid än idag hela tiden binds antingen i levande träd eller i träbaserade produkter. Skogens viktigaste roll för klimatet är då trä används som ersättning substitut till andra material och energislag som påverkar klimatet negativt. Effekten är dubbel: 1. Utsläppen av fossil koldioxid från tillverkningen och användningen av dessa elimineras. 2. Använda skogsprodukter är utmärkta biobränslen som ersätter olja och stenkol. En kubikmeter trä undandrar 0,9 ton koldioxid från atmosfären genom att den lagrar koldioxid som kol och ersätter material som släpper ut 1,1 ton koldioxid. 28 HOLMEN OCH OMVÄRLDEN 2009 Tid för trä Skogen och de produkter och energislag den ger har viktiga roller i arbetet med att uppnå det som kallas hållbar utveckling. För att inte den nuvarande mycket allvarliga klimatsituationen i världen ska förvärras måste förnybara resurser premieras framför ändliga och klimatskadliga. Kolspår och hållbarhet två begrepp i tiden av l a r s k l i n g s t r ö m Ordet kolspår är en fri översättning av det internationellt flitigt använda begreppet Carbon Footprint. Detta är ett sätt att beräkna en produkts eller ett företags utsläpp av växthusgaser, uttryckt som koldioxid, alltså dess klimatavtryck i atmosfären. Visionen om hållbar utveckling är idag en ledstjärna för i princip all utveckling i världen. Det myntades 1987 av den norska statsministern Gro Harlem Brundtland som då ledde FN:s kommission för miljö och utveckling. Där definierades det som en utveckling som tillgodoser människornas behov idag utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina. Det står helt klart att bioenergi och skogsbaserade produkter är viktiga för att nå denna vision, säger Holmens miljö- och hållbarhetschef Lars Strömberg. De är också en del av lösningen på klimatproblemet. För att inte den nuvarande situationen ytterligare ska förvärras måste det ske en omställning i hela världen till förnybara produkter och energislag. I Holmens nyligen utkomna hållbarhetsredovisning finns en analys Foto: Bertil Axelsson Skogen har en tydlig roll för att nå visionen om ett hållbart samhälle, säger Lars Strömberg, miljö- och hållbarhetschef i Holmen. av de klimateffekter som är förknippade med företagets verksamhet. Såväl skogsbruk som tillverkning och alla transporter ingår i analysen. Vi konstaterar att vår verksamhet faktiskt är positiv för klimatet. Upptagen av koldioxid och effekterna av att använda träbaserade produkter och bioenergi överstiger de totala utsläpp av växthusgaser som Holmen orsakar. Det finns flera orsaker till denna positiva klimateffekt: Den samlade volymen virke, det vill säga virkesförrådet i Holmens skogar, ökar stadigt. Jämfört med 1950-talet finns det idag dubbelt så mycket virke per hektar. Det för varje år ökande virkesförrådet utgör en så kallad kolsänka genom att den undandrar koldioxid från atmosfären. Minst lika viktig är också den så kallade substitutionseffekten, fortsätter Lars Strömberg. Denna innebär att då man till exempel bygger hus av trä istället för stål och betong så undviker man helt de utsläpp av växthusgaser som uppstår då dessa material tillverkas. Ur klimatsynpunkt är det självklart bäst att använda material och energislag som är förnybara och produceras med hjälp av de mycket naturliga råvarorna solljus, luft, vatten och näringsämnen från marken. Det finns därutöver ytterligare en positiv effekt med skogsprodukterna trä och papper: Sedan de är använda fungerar de som vilka biobränslen som helst. Vi har gjort en mycket försiktig bedömning att 20 procent av våra pappers- och träprodukter till slut förbränns och ger värdefull energi till samhället. Den verkliga siffran är sannolikt högre, men även denna låga siffra indikerar att det är betydande utsläpp av växthusgaser som på så sätt undviks. Lars Strömberg konstaterar också att Holmens positiva klimateffekt framöver kommer att förstärkas ytterligare. Enligt våra hållbarhetsmål kommer oljan så småningom att så gott som helt fasas ut. Samtidigt kommer användningen av energi att bli ännu effektivare. Vi har också satt som mål att öka tillväxten i skogarna och öka produktionen av biobränsle. Med starten av det nya sågverket vid Braviken 2011 ökar Holmens tillverkning av trävaror mycket kraftigt. Det blir Skandinaviens största sågverk och produktionen är helt inriktad på konstruktionsvirke för husbyggnad. Det innebär att trävarornas substitutionseffekter kommer att mer än fördubblas och att även mängden temporärt lagrad koldioxid i trähus ökar, konstaterar Lars Strömberg. Skogens betydelse för klimatet BRUKAD SKOG Kol per hektar Det Substitutionseffekter avgår lika mycket koldioxid vare sig man eldar Biomassa/kolförråd i träden År Därför är en brukad skog bättre för klimatet än en obrukad BRUKAD SKOG Kol per hektar Substitutionseffekter Biomassa/kolförråd i träden 800 Kolförråd i marken Skogen tar upp koldioxid och lagrar den som kol i träden och i marken. biobränsle eller lämnar samma Kolförråd i marken mängd virke och träddelar 600 att förmultna i skogen. 0 År Förutsättningar: Brukad skog. Planteras, röjs, gallras och avverkas med regelbundna mellanrum under 300 år. I den brukade skogen bygger man upp ett virkesförråd under cirka 70 år som sedan till större delen avverkas. Virke och biobränsle används som ersättning till andra, klimatpåverkande material och energislag. Underlaget till dessa uppgifter finns i forskningsrapporten Integrated carbon analysis of forest management practices and wood substitution. Eriksson et al, NRC Research Press Web 2007 (National Research Council Canada). Klimatförändringen Orsakerna 1. Den fram till idag ohämmade användningen av olja och stenkol har frigjort koldioxid som legat inlåst i jordskorpan i flera miljoner år. 2. Avskogningen i tropiska länder medför effekter som är negativa på två sätt: Avskogningen frigör koldioxid samtidigt som naturens förmåga att ta upp koldioxid minskar. Åtgärderna 1. Minska användningen av produkter och energi som baseras på olja. 2. Bruka skogen aktivt och naturanpassat för att producera virke som kan ersätta klimatskadliga material och energislag. 3. Stoppa avskogningen i tropiska länder. Det kol som finns i träden ingår i atmosfärens naturliga kolkretslopp. OBRUKAD SKOG Kol per hektar Biomassa/kolförråd i träden Kolförråd i marken Kol per hektar Genom att använda virke och biobränsle istället för klimatpåverkande material och 800 energislag minskar man utsläppen av växthusgaser 600 i motsvarande grad Ju bättre skogen växer, ju mer virke och biobränsle ger den och desto större blir dess klimatnytta. OBRUKAD SKOG Samma mängd koldioxid Biomassa/kolförråd i träden som avgår då biobränsle, Kolförråd utslitna i marken cellulosafibrer eller rivningsvirke eldas kan åter bygga upp samma mängd ved i träden. 0 År År Obrukad skog. Får utvecklas fritt under 300 år. I den obrukade skogen byggs virkesförrådet upp bara en gång och förändras sedan obetydligt över tiden. Träden gör tjänst som kolsänka, men i den obrukade skogen går man helt miste om substitutionseffekten. Illustration: Bo Persson 6 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

5 Tid för trä Passivhus Ett passivhus är byggt utan traditionellt uppvärmningssystem. Huset är absolut tätt och fönstren är extra energieffektiva. Den täta konstruktionen gör att den värme som alstras av de boende, hushållsapparater och lampor i bostaden utnyttjas mycket effektivt. Dessutom återvinns värmen i den utgående ventilationsluften. Som reserv vid extra kalla vinterdagar finns ett elektriskt värmeelement som kan värma friskluften. Energiförbrukning för uppvärmningen av ett passivhus är bara procent av vad som är normalt för ett vanligt hus. Passivhuscentrum Passivhuscentrum är en resurs för passivhusmarknadens aktörer: politiker, stadsplanerare, byggare, entreprenörer, konsulter samt för konsumenter som söker ett energieffektivt boende. Såväl konsumenter som aktörer inom byggmarknaden kan vända sig till Passivcentrums besökscentrum i Alingsås för att få information och titta på utställningar om arkitektur, teknik, material m m. Myter om passivhus Passivhus är mycket dyrare? Att bygga passivhus kostar några procent mer än vanliga byggnader. Passivhus ger lägre totalkostnader redan efter några år beroende på lägre utgifter för energi. Ett hus står i minst femtio år. Extrakostnaden för att bygga passivhus är i sammanhanget försumbar. Täta hus möglar? Det är tvärtom. Täta hus med en bra ventilation är en förutsättning för att slippa mögel. Den varma inomhusluften har alltid större vatteninnehåll än utomhusluften, det märker vi när vi går ut i kyla och andedräkten syns. När vi som har glasögon kommer in blir det imma på dem. Om ett hus läcker luft, följer vattnet, (ångan), med den varma luften in i konstruktionen. Någonstans på vägen ut bildas kondens och här uppstår garanterat en risk för mögel. När luften vänder följer mögelsporerna med in igen och vi kan bli allergiska och sjuka. Tvärtom alltså; det skall vara så tätt som möjligt och bra ventilation, där vi vet var luften kommer in och vart den tar vägen, när vi har använt den. De värms egentligen med el? Passivhusen, liksom alla hus, använder en del av den värme som alstras inomhus. Vi använder en mängd el för att laga mat, kyla mjölken, belysning, TVn, datorerna och standby-apparaterna. El är den högsta energiformen. I passivhusen räknar man med en gratiseffekt på 4 W per kvadratmeter om man inkluderar personvärme och en viss vintersol. Växande intresse för passiva hus av trä trä. Det nya industriella träbyggandet där byggelement, och ibland hela lägenheter, tillverkas i fabriker är konkurrenskraftigt och klimatsmart. Trä är ett bra konstruktionsmaterial då man bygger energisnåla hus. Rätt hanterat har en trästomme förutsättningar att minska köldbryggor och det finns många bra produkter för bärning och infästning, säger Anders Kyrkander. Svenska vintrar kan vara en utmaning, men passivhusen håller värmen. De här husen har Sotenäsbostäder byggt i Kungshamn i Bohuslän. Det byggs passivhus i Sverige som aldrig förr och de allra flesta är av trä. Och även under en vargavinter som den just genomlidna är de som bor i dem mer än nöjda. Den egna kroppsvärmen och familjens hushållsapparater är oftast fullt tillräckliga som värmekällor i dessa välisolerade bostäder. AV anders thorén Genombrottet för passivhusen har skett snabbt. För två år sedan fanns det cirka 200 bostäder i svenska passivhus. Under 2009 steg siffran till cirka och i år kommer det att finnas mer än passivhusbostäder i landet. Radhus, villor och mindre lägenhetshus är vanligast, men intresset för stora passivhus i flera våningar ökar. Det är en väldigt glädjande utveckling. Med tanke på det låga bostadsbyggandet totalt sett, är vi faktiskt lite förvånade över att så många och stora passivhusprojekt genomförs, säger Anders Kyrkander arkitekt och teknisk expert på Passivhuscentrum i Alingsås. Det var i Tyskland och Österrike som passivhusbyggandet tog fart, mer än tio år före genombrottet i Sverige. Men byggnadstekniskt har svenskarna nu definitivt hunnit i fatt. Svenska byggföretag är vana vid att bygga välisolerade hus och man har god kompetens om allt som rör ventilationssystem och värmeåtervinning, vilket är centralt. Dessutom ligger Sverige i frontlinjen när det gäller att bygga flervåningshus av trä. Ett spektakulärt exempel är kvarteret Portvakten i Växjö, där landets första åttavånings passivhus i trä uppförts. Anders Kyrkander tycker att det är naturligt att de flesta svenska passivhusen har byggts av Den här vintern har passivhusen verkligen satts på prov. När det var som kallast gjorde vi en rundringning bland boende och förvaltare av passivhusen i regionen. De allra flesta var mycket nöjda med värmehållningen i bostäderna. Endast några få hade behövt de extra värmekällor som finns som reserv, säger Anders Kyrkander på Passivhuscentrum. Foto: Passivhuscentrum Det starkaste argumentet för att använda trä i passivhusen är emellertid att sådana hus ger mycket låg klimatpåverkan om man ser till hela livscykeln, inklusive både tillverkning och drift. Eftersom det går åt så lite energi för att driva passivhusen är det istället intressant att fokusera på hur mycket det krävs för att tillverka dem. Och då har trä klara fördelar jämfört med exempelvis betong. Flera undersökningar, till exempel de som gjorts av professor Leif Gustavssons forskargrupp vid Mittuniversitetet, visar att hus byggda i trä har klara klimatfördelar jämfört med dem som byggs av betong, säger Anders Kyrkander. Hur isoleringsmaterialet framställs har också stor betydelse. Genom att använda ekofiber, tillverkad av återvunnet tidningspapper istället för mineralull minskar avsevärt den mängd energi som går åt för att tillverka huset. För de byggare som väljer passivhus är klimatfrågan vanligen mycket central. Då finns det alltså all anledning att titta på vilken klimatpåverkan som valet av byggmaterial ger även i husets tillverkningsfas, säger Anders Kyrkander. Och passivhusvågen rullar vidare. I stora delar av Tyskland och Österrike finns det redan byggnormer där passivhus är ett krav vid nybyggnation. Det nya byggdirektivet i EU slår fast att från 2019 ska all nyproduktion i unionen vara near zero energy buildings. I Sverige kommer byggnormen sannolikt redan 2011 att förändras i denna riktning. Det är ingen tvekan om att trenden går mot allt mer energisnåla och klimatvänliga bostäder, avslutar Anders Kyrkander. Europas klimatsmartaste hus i Europas grönaste stad. Så presenterades kvarteret Portvakten i Växjö, vid invigningen i september Kvarterets båda åttavåningshus har byggts enligt passivhustekniken. Bottenvåningen är av betong, men huset har massiv trästomme i de övriga sju våningarna. Så fungerar ett passivhus Frisk luft Takisolering minst 50 cm Väggisolering 40 cm Grundens isolering är minst 30 cm Värmeväxlare Solfångare för varmvatten rekommenderas Använd luft från kök och badrum Spillvärme tas tillvara Tilluft till vardagsrum och sovrum Sommarsol Det är viktigt att skärma av sommarsolen Vintersol Energieffektiva fönster Illustration: Bo Persson/ Passivhuscentrum Ett passivhus värms genom solinstrålning samt genom den värme som elektriska apparater och de boendes egna kroppar alstrar. Det finns också en värmeväxlare i husets ventilationssystem som för över cirka 85 procent av värmen i den använda luften till den friska luften. För att värmen ska stanna i huset är tak, väggar och grund extra väl isolerade. Fönstren är energieffektiva. Varmvattnet värms ofta med solfångare. Foto: Greger Johansson 8 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

6 Plastpartiklar också i svenska hav Ett hav av plast Kina Japan Ryssland Havsström Sopkontinent: upp till 10 meter djup De stora världshaven har förvandlats till soptippar. I Stilla Havet talar forskarna om två kontinenter av sopor av tillsammans dubbla USAs storlek. Det allra mesta skräpet är plast som i decennier funnits i havet utan att helt brytas ned. Effekterna på miljön är skrämmande. AV anders thorén Stilla havet Hawaii Havsström Bilderna av nedskräpningens konsekvenser har kablats ut över världen. Döda albatrosser och havssköldpaddor med magarna fulla av plastbitar har väckt starka känslor. I dissekerade fiskars magar har forskarna hittat allt från tandborstar och sprutor till fragment av plastpåsar och plastflaskor. Enligt FN:s miljöorgan, UNEP, dör årligen mer än en miljon sjöfåglar, drygt marina däggdjur och ett oräkneligt antal fiskar av plastskräpet i haven. Det var oceanografen, kappseglaren och multimiljonären Charles Moore som redan 1997 slog larm om det som senare kom att kallas the Great Pacific Garbage Path, det vill säga Stilla havets soptipp. På väg hem från Hawaii till Los Angeles med sin katamaran Algalita tog han vägen över ett USA Bo Persson Foto: Algalita Marine Research Foundation havsområde som seglare normalt undviker eftersom där ofta är vindstilla. Här färdades Charles Moore dag efter dag i vad han beskrev som en flytande soptipp av framförallt plastskräp. Upplevelsen ledde till att han grundade Algalita Marine Research Foundation, som driver forskning och utbildning om marina föroreningar. Där har man konstaterat att den skrämmande ansamlingen av plastskräp i haven hela tiden växer. I augusti 2009 genomförde Scripps Institute of Oceanography i San Diego en forskningsexpedition i det område som Moore pekat ut. Under den nästan 200 mil långa färden kunde forskarna konstatera att området mitt ute i Stilla Havet var kraftigt förorenat. Slutsatsen var att plast och annat skräp under flera årtionden förts Foto: Algalita Marine Research Foundation Plast utgör förmodligen procent av allt skräp som flyter omkring i världshaven. FN-organet UNEP beräknar att varje kvadratkilometer hav innehåller cirka flytande plastpartiklar. Vattenprover med massor av skräp visar att nedskräpningsproblemet är stort. Men det som oroar forskarna mest är det som inte syns. ut med kustströmmarna från framförallt Nordamerika, Japan och Kina. Det var dessa forskare som myntade begreppet en kontinent av plast som ligger strax under vattenytan ner till cirka tio meters djup. Den syns inte från luften och är därför svår att avgränsa exakt. Men forskarna bedömer att det förorenade området är dubbelt så stort som hela USA och alltså gigantiskt. Enligt Scripps-forskarna är det allra mesta plastskräp som ansamlats under de 50 år som plast har funnits i samhället. Solljus och vatten bryter bara delvis ned denna plast. Enorma mängder finns kvar som bitar, smulor och partiklar. Sannolikt handlar det om minst hundra miljoner ton plast och andra sopor som flyter runt i den här Foto: Algalita Marine Research Foundation Tid för trä Osynligt miljöhot mest oroande Forskarna är mest oroliga för de mikroskopiska plastpartiklar som finns i havet. Dessa har nämligen visat sig binda miljögifter som PCB och DDT. Många av dessa partiklar har ungefär samma storlek som plankton, vilket gör att musslor, maneter och andra marina djur äter dem. Därmed finns det risk för att de giftiga ämnena förs vidare i näringskedjan och hamnar i den fisk vi äter. Forskningen om de mikroskopiska plastpartiklara och deras effekter har intensifierats. delen av Stilla Havet. För att stoppa vidare nedskräpning, kräver forskare och miljöorganisationer såväl politiska beslut som mer forskning om effekterna. Ett 20-tal länder har redan infört förbud mot, eller beskattning av plastpåsar, som dock bara är en av många källor till föroreningarna. Att sluta använda plast anses inte realistiskt, men intresset för biologiskt baserade plastmaterial har ökat kraftigt. Scripps-forskarna ser inte några realistiska metoder att städa upp världshaven, även om olika metoder diskuterats. Strategin måste nog snarare angripa roten till problemet, ändra företagens och konsumenternas beteende och hitta bättre alternativ innan det är för sent. Mängden plastpartiklar i havet utanför den svenska kusten är tusen gånger större än vad forskarna trott. Vi vet alldeles för lite om vilka effekter detta har på miljön. Men det finns all anledning att vara orolig och gå vidare med ytterligare studier, säger Fredrik Norén marinbiolog i Lysekil. AV anders thorén Fredrik Norén och hans kollegor på forskningsföretaget N-research i Lysekil har tagit vattenprover på 19 ställen runt den svenska kusten. Proverna innehåller stora mängder plastfibrer, plastfragment och andra mikroskopiska föroreningar. Mängden var tusen gånger högre än vad vi hade förväntat oss, säger Fredrik Norén. Det som oroar honom mest är plastpartiklarnas extremt goda förmåga att binda miljögifter som PCB och DDT till sig. En liten plastfiber som hamnar i havet kan på bara en månad samla på sig halter av miljögifter som är upp till en miljon gånger högre än i det omgivande havet. Många forskare varnar för att miljögifter via plastpartiklarna förs in i de marina näringskedjorna. De plastpartiklar som svävar i vattnet kan lätt tas upp av filtrerande djur som musslor och maneter. Andra partiklar faller till botten och äts upp av sjöstjärnor och andra organismer som lever på sediment. Och dessa i sin tur äts av fisk och kan på så sätt föras vidare upp i näringskedjan. Det är inte bevisat att miljögifter som bundits till plastpartiklar verkligen transporteras över till havsdjurens vävnader, men det är utan tvekan en risk som bör studeras ytterligare. Däremot är det väl känt att partikelburen spridning är en viktig orsak till att miljögifter kan hittas i så orörda områden som vid Grönland och Arktis. Till exempel Vägslitage det största problemet Foto: N-research De höga halterna av plastpartiklar i havet är ett potentiellt miljöhot på grund av deras förmåga att binda miljögifter till sig. De tas lätt upp av djur som lever av att filtrera havsvatten. Risken är att gifterna på så sätt kommer in i näringskedjan, säger Fredrik Norén. har man konstaterat höga halter av miljögifter i inuitkvinnors bröstmjölk. Den enda rimliga förklaringen är att inuitkvinnorna äter mycket fisk, och den fisken har definitivt inte simmat i våra europeiska vatten, säger, säger Fredrik Norén. Istället har miljögifterna, bland annat med hjälp av partiklar, spridits med havsströmmarna över mycket stora områden, säger Fredrik Norén. De preliminära analyserna visar att en stor del av plastfibrerna som hittats i de svenska haven kommer från syntetiska textilier, till exempel kläder av nylon och polyester. Forskarna fann också betydande mängder plastfragment som troligen kommer från båtbottenfärger och andra plastbaserade färger. Däremot tror man inte att det stora, synliga plastskräpet är en källa till de mikroskopiska partiklarna som hittats. Dock visar skotska studier att den sedan 1960-talet kraftigt ökande mängden plastpartiklar i havet ligger helt i linje med den ökande världsproduktionen av plast. Utöver plastpartiklar hittade forskarna vid N-reserach betydande mängder partiklar som sannolikt kommer från vägar och bildäck. Den typen av partiklar har känd giftpåverkan på djur. I Sverige uppskattas däckslitaget till ton per år och vägslitaget till ton. Det är därför inte överraskande att stora mängder partiklar till slut hamnar i havet. Vissa av dessa partiklar är cancerogena och av den anledningen ett värre problem än plastpartiklarna, säger Fredrik Norén. 10 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

7 Klimatpositivt sågverk Att bygga i trä innebär betydande klimatfördelar. Detta gäller inte minst Bravikens Sågverk. Totalt kommer byggnaderna att innehålla kubikmeter virke. Det motsvarar en temporär kolsänka om ton koldioxid. Genom att byggnaderna uppförs i trä istället för av stål eller betong undviker man utsläpp av koldioxid motsvarande cirka ton. Sammanlagt har sågverksbyggnaderna positiva klimateffekter motsvarande ton koldioxid. Till detta kan läggas de effekter som uppstår då byggnaderna någon gång i framtiden har tjänat ut och rivs. Då kommer rivningsvirket att vara ett förträffligt biobränsle som inte påverkar klimatet negativt och som kan ersätta olja. Om det nu finns kvar någon sådan när detta inträffar Limträ på världsutställningen i Shanghai Den svenska paviljongen på den stora världsutställningen Expo 2010 i Shanghai uppförs helt i trä. Utställningen pågår från maj till oktober och blir en kraftfull manifestation av svenskt träkunnande. Den spektakulära byggnaden ska enligt arkitekterna visa att vi i Sverige både lever nära naturen och inspireras av den. Men den ska också uttrycka mötet mellan stad och natur och de krafter som då skapas. Paviljongen blir tre våningar hög och har en total yta på inte mindre än kvadratmeter. Den byggs av limträ från Svenskt Limträ AB, under medverkan av Martinsons, Moelven och Setra. Träkomponenterna till den nya sågen kommer från västerbottensföretaget Martinsons. Det är inte oväntat. Martinsons är sedan början av 1990-talet ledande i Sverige på träbyggnadssystem. Text & foto l a r s k l i n g s t r ö m Martinsons i Bygdsiljum: Företaget som förnyat sättet att bygga i trä Tid för trä Som ett Parthenon i trä reser sig de första stommarna till Bravikens sågverk. Arbetet bedrivs med hög intensitet och det är en av Sveriges största byggarbetsplatser i år. Nu byggs det för fullt vid Braviken Ett av Sveriges största träbyggen någonsin Limträbalkar i takkonstruktionerna. Massivträ i väggarna. Liggande limträpaneler på fasaden. Holmens nya sågverk i Norrköping blir ett genuint träbygge. Alla de nya byggnaderna uppförs i trä såghus, råsortering, barkhus, byggnader för vidareförädling och förstås också kontoret. Det var ett naturligt val, säger Anders Öquist som är sågverkets platschef. Trä är ett framtidsmaterial och vi vill visa dess kapacitet även för industriella ändamål. Men innan vi beslutade oss gjorde vi en grundlig analys där vi också tittade på alternativen stål och betong. Det visade sig dock att totalkalkylen mycket tydligt text och foto lars klingström talade för trä. Inte minst bidrog den totallösning som Martinsons erbjöd och som också inbegriper monteringen av byggnaderna. Arbetet med den nya sågen är nu i full gång. De första träpelarna till såghuset restes den 2 mars. Samtidigt som bygget fortskrider kommer maskiner och all annan utrustning att börja installeras redan före sommaren. Allt går helt enligt plan, säger Anders Öquist. Vi räknar med att produktionen planenligt ska komma igång vid årsskiftet 2010/11. Jo, vi har gradvis utvecklat sättet att bygga trähus och har idag ett långt gånget systemtänkande som innebär att vi också monterar byggnaderna, säger Lars Martinson som är koncernchef. Vi har fått oerhört mycket medial uppmärksamhet, vilket naturligtvis är stimulerande. Jag kan inte tolka det som annat än att trähusbyggande ligger i tiden. Han tror att den renässans av byggnadsmaterialet trä som nu går över världen bara är början på en trend som kommer att växa sig allt starkare. Klimatet har satt fokus på ändliga resurser och på de utsläpp av växthusgaser som andra byggmaterial ger upphov till. Trä är naturligt och naturligt ligger i tiden. Att bygga stora hus av trä är idag något helt annat än för bara tjugotalet år sedan. Attityden till trä var negativ. Att man åter skulle kunna bygga hyreshus av trä var det få som trodde. Främst på grund av brandrisken men också därför att det ansågs omöjligt att komma till rätta med den lyhördhet som då var en akilleshäl. Och det var fortfarande förbjudet att bygga mer än tvåvåningshus i trä. Detta på grund av en lag som infördes 1874 efter ett antal förödande stadsbränder. Inte förrän 1994 slopades lagen sedan nya byggsystem och effektiva sprinkleranläggningar gjorde att trähus faktiskt blev mindre brandfarliga än hus uppförda i andra material. Naturligtvis var det trögt i portgången. Utvecklingen inom träbyggnadsområdet hade ju stått stilla under nästan ett sekel, säger Lars Martinson. Och fortfarande kämpar vi mot en stor okunskap. Inte bara hos byggföretagen utan också i många kommuner. Denna okunskap till trots finns det också rejäla ljusglimtar. Under de senaste båda åren har ett antal spektakulära projekt genomförts och som fått stor uppmärksamhet. Inte minst på grund av att den traditionella byggarbetsplatsen har förvandlats till en montageplats. Och där dessutom monteringen sker under tak ofta på halva tiden jämfört med ett traditionellt bygge. Hemligheten är det byggsystem med massiva golv- och väggelement som utvecklats av Martinsons. Skog&Virke har skrivit om detta system vid flera tillfällen tidigare. I korthet går det ut på att golv och väggar byggs i fabrik och levereras färdiga och fogas samman på byggplatsen. Själva infogningen mellan de olika delarna sker med hjälp av syntetiska klossar som effektivt fångar upp alla stomljud. I princip blir varje lägenhet i ett flerfamiljshus en sluten enhet utan direktkontakt, trä mot trä, med omgivande lägenheter. Även om det bara tar halva tiden att uppföra trähus med denna teknik så innebär det inte att det är taket, säger Mikael Lindberg, chef för Martinson Byggsystem. Hittills har all montering gjorts dagtid men det är fullt möjligt att istället göra den i skift. Dessutom blir alla byggprojekt mer hanterbara vilket gör att även mindre företag kan uppföra relativt stora hus. De svåra delarna sätter vi upp och tar ansvar för. Byggherren kan istället lägga sitt engagemang på inredning och alla andra detaljer som hör ett hus till. Det känns nu som om en islossning för trähusbyggande är på väg, säger Lars Martinson. Det tidigare motståndet mot trä är på väg att Vi ser att intresset för att bygga i trä ökar stadigt, säger Lars Martinson och Mikael Lindberg. Holmens nya sågverk är en vitamininjektion för trähusbyggandet. Det nya justerverket vid Martinsons i Bygdsiljum är en dröm av trä. Limträbalkar i taket och massivträ i väggar och golv. Dock är golven täckta av mattor i syntetmaterial för att göra dem så lättstädade som möjligt. brytas och i allt fler kommuner ser man trä som förstaalternativ för nybyggnation. Lars Martinson anser också lite överraskande, att det ännu finns för få tillverkare av sådana här byggsystem. För att bredda marknaden behövs det fler genomförda projekt. Då kommer fler byggare och fler kommuner att våga hänga på. Men om det inte blir fler tillverkare finns risken att bristen på kapacitet kommer att hämma marknadsutvecklingen. Vi på Martinson har ambitionen att fortsätta på den inslagna vägen och gradvis bygga ut och förfina det vi är bra på. 12 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

8 Sågverksbygget vid Braviken: Kommer också Västerbotten till del Andel av förnyelsebar energi Illustration: Bo Persson Bravikensågen brukar beskrivas som en vitamininjektion för det mellansvenska skogsbruket. Men den är också värdefull för skogsägarna i norra Sverige. Allt virke som den byggs av kommer från västerbottniska skogar. text och foto lars klingström Tid för trä Österrike Bulgarien Danmark Finland Tyskland Ungern Belgien Tjeckien Estland Frankrike Grekland Irland 0 Italien Litauen Polen Rumänien Spanien Storbritannien Lettland Nederländerna Portugal Slovenien Sverige GRAFIK: Bo Persson Alla europeiska länder har satt upp ambitiösa mål för att öka användningen av förnybara energislag. Trots betydande satsningar på vindkraft är det bioenergi som förväntas stå för merparten av ökningen. Tillgången på råvara är dock ett stort frågetecken. Europa laddar för förnybart Efterfrågan på bioenergi ökar kraftigt Bengt och Britt Olofsson från Robertsfors är några av de många västerbottniska skogsägare som har anledning att glädja sig åt sågverksbygget i Östergötland. Jo, det är naturligtvis bra att också vi här uppe i norra Sverige får en liten favör av att Holmen bygger ut i söder, säger Bengt och Britt Olofsson från Robertsfors. Vi levererar allt virke till Holmen som i sin tur är en stor leverantör till Martinsons. Och Martinsons är ju en motor för skogsbruket i hela Västerbotten. Bengt och Britt har sin skog i Bjännfors, inte långt från Botsmark i Västerbotten. De började med att köpa ett mindre hemman på 38 hektar i mitten av 1990-talet som de utnyttjar som sommarstuga. Senare förvärvade de också ett rent skogsskifte på 350 hektar från Sveaskog. Jag är ute i skogen så ofta jag kan, säger Bengt. Det är min bästa avkoppling. Bengt är en ovanligt självverksam skogsägare. Han inte bara planterar och röjer utan gör också förstagallringarna manuellt i egen regi. Till sin hjälp har han en Valmet 305 med vagn som fungerar perfekt i klena bestånd. Och så underröjer jag före avverkning. Det höjer nettot. Stort intresse för BravikenGran Nu köper vi Braviken- Gran för fullt, säger Anders Janmyr på Holmen Skog distrikt Norrköping. Intresset från skogsägarna är stort. Många ser ju den nya sågen som ett lyft för skogsbruket i den här delen av Sverige. Anders distrikt sträcker sig från Norrköping söderut och har sin tyngdpunkt i Söderköpings kommun. Det är roligt att köpa virke när man har ett så bra erbjudande att komma med som Braviken- Gran, säger han. Vi erbjuder ju både ett mycket konkurrenskraftigt pris och andra fördelar till dem som väljer att teckna kontrakt. Det finns en särskild prislista för just BravikenGran. För virke som kvalificerats för BravikenGran gäller också förmånliga betalningsvillkor och möjlighet till dellikvider. Ränta på förväntat netto utgår från sex månader efter kontraktsdatum oavsett om avverkningen gjorts eller inte. Dessutom ingår alltid en personlig rådgivare som kostnadsfritt ger råd om skogsbruk, säger Det var en mycket gammal dröm som Bengt förverkligade när familjen förvärvade skogen. Som ung hade han siktat in sig på en skoglig bana. På den tiden krävdes också vägbyggnadspraktik för att komma in på Skogis. Ett sommarjobb på Vägverket blev en fast anställning och så dök Britt upp och då var det inte läge att börja en femårig utbildning. Senare läste han in ingenjörsexamen via Hermods. Men bättre sent än aldrig, säger han. Nu har jag äntligen nått dit jag ville från början till skogen. Anders. Vi behandlar också alltid mot rotröta i de fall avverkningen görs under känslig årstid. Läs mer om villkor och priser på eller beställ broschyren BravikenGran och prislista från Holmen Skog eller lotta.gunnarsson@holmenskog.com EU har satt som mål att 20 procent av medlemsländernas energibehov år 2020 ska täckas av förnybara energikällor som vindkraft, solenergi, vågkraft och inte minst bioenergi. Det är idag en öppen fråga om det är möjligt att nå målet. av lars klingström Idag täcker de förnybara energislagen i Europa bara sju procent av det totala behovet. Av dessa står bioenergi för cirka fem. I alla länder pågår därför febrila aktiviteter för att bygga nya energianläggningar baserade på förnybara energislag. EU har nu tagit på sig en enorm uppgift, säger Klas Simes på Holmen Energi. Han arbetar där dels med övergripande energifrågor dels med att utveckla nya användningsområden för råvaran ved. Det kommer att krävas jättelika investeringar i nya anläggningar för att lyckas, fortsätter han. Bioenergi förväntas stå för två tredjedelar av ökningen. Det stora frågetecknet är tillgången på råvara. Han tar Storbritannien som exempel. Där räknar man med att för att nå totalmålet så måste 15 procent av elproduktionen om tio år vara baserad på förnybara energislag. Idag är siffran 4,5 procent. En ökning av den storleksordningen motsvarar ytterligare vindkraftverk eller ett antal stora bioenergikraftverk med ett årligt behov av 300 miljoner kubikmeter vedråvara. För att ge ett mått på hur mycket detta är, så motsvarar det tre gånger den årliga tillväxten i Sveriges skogar. Idag finns åtta större bioenergiverk inplanerade i Storbritannien. Av dessa har två börjat byggas med beräknad start De övriga befinner EUs klimatmål kommer att stöka om rejält med invanda begrepp på marknaderna för virke och bioenergi, säger Klas Simes. sig fortfarande på planeringsstadiet. Men dessa åtta anläggningar är en droppe i havet. Vad som står helt klart är att de många europeiska biobränsleanläggningar som nu ska byggas inte kommer att kunna försörjas med inhemsk bränsleråvara, säger Klas Simes. Det är få länder som har tillgång till biobränsle överhuvudtaget. Istället måste man importera. Man ställer förhoppningarna till skogrika länder som Sverige och Finland. Här ligger idag flera företag i startgroparna för att köpa upp grot och andra biobränslesortiment för vidare export ut i Europa. I en del länder sneglar man också ännu längre bort, till Kanada och USA. Bland annat har man noterat att det finns flera miljoner hektar död skog i British Columbia i västra Kanada. Det är resultatet av de gigantiska angrepp av tallbarkborre som fortfarande pågår där. Det har också vuxit upp bioenergiplantager och pelletsfabriker i södra USA, helt inriktade på europamarknaden. Men det är naturligtvis mycket osäkert om man kan förlita sig på att köpa bränsle så långt ifrån. Och det av flera skäl. Dels blir transporterna orimligt dyra, dels kommer konkurrensen om bioenergin att öka även på den Nordamerikanska kontinenten. Där har man ännu inte ett lika starkt politiskt tryck på sig som här i Europa att fasa ut de fossila energislagen. Men utan tvekan kommer man ifatt också där, och då behövs biobränslesortimenten på hemmamarknaden. En joker i sammanhanget är Ryssland, som har stora outnyttjade skogsarealer men en dåligt fungerande infrastruktur. I Sverige ser det ljusare ut. Redan idag står förnybara energislag för cirka 40 procent av den totala energibalansen. I södra Sverige överstiger behovet vid befintliga och planerade biovärmeverk tillgången på skogsbränslen. I norra Sverige däremot finns outnyttjade potentialer. Men för att kunna utnyttja norrländska biobränslesortiment i söder krävs effektivare transportsystem. Jag tror vi kommer att få se en allt hårdare konkurrens mellan biobränslesortiment och massaved framöver, tror Klas Simes. Klart är att de allt övergripande klimatmål som nu gäller kommer att stöka om rejält med invanda begrepp på marknaderna för virke och bioenergi. Foto: Håkan Nordström 14 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

9 Avancerad kriminologi avslöjar betesbovarna Stora viltstammar gör alla till förlorare Betestrycket på viltets naturliga födor är nu så högt att det inte räcker till under vår och sommar, säger Jonnie Friberg, ansvarig för Holmens skogar i södra Sverige. Därför fortsätter älgarna att beta tall också på försommaren. Tallbuskar av den vänstra bildens modell är numera regel. Foto: Lars Klingström I norra Östergötlands skogar har viltstammarna under lång tid varit så stora att det nu påverkar deras vitalitet. Det gör inte bara viltet till förlorare utan också skogen och skogsägarna, säger Jonnie Friberg, Holmen Skog. AV Lars klingström Problemet med stora älgstammar är välkänt. Klagomålen från skogsföretag och skogsägare har varit legio de senaste trettio åren. Regelbundet kommer ropen om att jägarna måste ta sitt ansvar och skjuta fler älgar och hålla efter stammarna av hjort och rådjur. Totalt nedbetade tallföryngringar har länge varit en vanlig syn i de sydsvenska skogsmarkerna. Holmen är idag en av få aktörer som fortfarande planterar tall på sina marker. Men det som var tänkt att bli ett tallbestånd har efter ett antal år ofta förvandlats till en granskog. Trots hjälpplanteringar av tall tar självsådda granar över även på marker som egentligen är olämpliga för detta trädslag, säger Jonnie Friberg, som ansvarar för Holmens skogar i södra Sverige, hektar. Under de senaste femtio åren har klövviltstammarna femdubblats i Sverige, fortsätter han. I norra Östergötland har de på vissa områden tjugodubblats. På den tiden fanns det bara älg och rådjur. Nu har vi dessutom kronvilt, dovvilt och vildsvin. Det har gjort att det inte finns tillräckligt med foder för att långsiktigt livnära så stora viltstammar. Fältskiktet är kraftigt nedbetat. Jonnie Friberg och hans kollegor har observerat problemet länge och anser att det nu gått så långt att något drastiskt måste göras. För att viltstammarna långsiktigt ska vara sunda och friska krävs att det är balans mellan mat och antalet vilt. Och det mesta tyder på att det är älgen som är förloraren. De senaste åren har det varit mer regel än undantag med kalvar som väger mindre än 50 kilo jämfört med mera normala minst 70. Men också kronhjortarna far illa, vilket framgår av sjunkande slaktvikter och lägre reproduktion. När det inte finns tillräckligt med foder under sommaren når de inte tillräcklig näringsstatus för att kunna bära fram kalv. Tillsammans med viltforskare från SLU har vi följt utvecklingen under flera år. I en studie följer forskarna 20 älgkor med hjälp av GPS i de sörmländska skogarna. Bara sju av dem födde någon kalv första året. Samtidigt följdes lika många älgkor i Småland. Där fick nästan alla kor minst en kalv var. Skillnaden beror med stor säkerhet på att de småländska älgkorna hade haft gott om mat, det här var bara några år efter stormen Gudrun. Forskarna har också noterat att det inte bara handlar om traditionellt vinterbete, utan också om att tallarna i stor utsträckning betas under våren och försommaren. De skador som då uppstår på träden är värre än de som orsakas av vinterbete, säger Jonnie Friberg. Betas ett toppskott under vintern tar en annan kvist över den bortbetades roll som topp. Betas istället toppen sedan tallen börjat växa på våren skjuter den direkt nya skott och så uppstår de idag så vanliga tallbuskarna. Det är bara i södra Sverige som det förekommer försommarbete på tall. I norra Sverige är det Det djur som knipsade av tallskottet lämnade också spår av saliv efter sig som går att DNA-analysera. ett okänt fenomen. Vad som skiljer är att det i södra Sverige också finns gott om rådjur, dovhjort och här och var också kronhjort. Samtliga dessa konkurrerar i viss mån om samma typ av föda. Och när det totala betestrycket blir för högt och älgarna inte finner sina favoritfödor i tillräcklig mängd ger de sig istället på de unga tallbestånden. Jonnie Friberg anser att man för att komma till rätta med älgbetesskadorna därför också måste hålla ögonen på stammarna av rådjur, kronhjort och dovhjort. Det hjälper kanske temporärt att bara sänka älgstammen i ett utsatt område, säger han. Men om man inte samtidigt gör något åt det totala betestrycket så är man snart tillbaka i samma situation igen. Det finns alltså inget annat alternativ än att öka jakttrycket på alla de arter som konkurrerar om samma slags föda. Alternativen är värre. Då kommer vitaliteten hos viltet att gå ner ytterligare och stammarna istället minska på grund av sjukdomar och lägre reproduktionsförmåga. Göran Spong och hans kollegor vid SLU i Umeå har utvecklat en metod att med hjälp av DNAanalys artidentifiera dem som skadar skogen. Göran Spong, viltforskare vid SLU i Umeå, tillämpar avancerade metoder för att lägga fast vem eller vilka som betar ner tallungskogarna. I de mikroskopiska rester av saliv som betande djur lämnar efter sig finns tillräckligt med DNA för att deras identitet ska kunna fastställas. AV Lars klingström Det behöver numera inte längre vara någon diskussion om vilka arter som betar toppskott i svenska skogar. Om några år kommer det till och med vara möjligt att med rimliga insatser även fastställa identiteten hos enskilda individer. Det är en spännande värld som viltforskaren Göran Spong avslöjar. Viltet har betydligt större påverkan på de landskap de lever i än man tidigare riktigt trott, säger han. Till exempel visar studier i den amerikanska nationalparken Yellowstone att de återinplanterade vargarna påverkar hela växtsamhället. Detta beror inte bara på att vargarna äter vissa växtätande djurarter, utan lika mycket på att växtätarna undviker de områden där det finns gott om varg. Göran Spong är sedan några år engagerad i arbetet med att ta fram bättre kunskaper om viltbetning i de svenska skogarna. Det första problemet man stöter på är att fastställa vilken eller vilka arter det är som betar. Skogsfolk och jägare har ofta en uppfattning men ingen kan ju dygnet runt bevaka till exempel en skogsplantering för att få svart på vitt om antagandena. Under senare år har DNA-tekniken utvecklats snabbt och förvandlats från något som närmast liknade science fiction till en åtkomlig teknik. Med de metoder vi utvecklat kan vi idag förhållandevis enkelt och till överkomlig kostnad fastställa arten på den som betat till exempel ett tallskott, säger Göran Spong. När djuret betar lämnar det också ett litet spår av saliv alldeles vid bettstället. Och trots att det handlar om oerhört lite saliv så finns djurets hela DNA i detta för ögat osynliga spår. Det har också visat sig att salivspåret kan stanna kvar i flera månader och utsättas för väder och vind utan att förstöras. Inte bara älg Göran Spong genomförde DNA-analyser av betesskador på sex platser i Kolmården och Sörmland. Totalt mer än 500 skadade tallar och granar analyserades. Det visade sig att tre fjärdedelar av skadorna orsakades av älg. Den återstående fjärdedelen stod kronvilt för. Resultaten varierade mellan platserna. Totalt hade var tredje huvudstam färska betesskador av älg eller kronvilt. Väster om Stavsjö i Kolmården stod kronvilt för mer än 30 procent av de totala betesskadorna. Vi har tydliga resultat från Kolmården och kan med stor säkerhet säga vilka arter det är som orsakat de studerade betesskadorna. Men fortfarande är ju metoden i sin linda och den enda slutsats vi kan dra är att den kommer att få stor betydelse för våra möjligheter att förstå viktiga samband i skogsekosystemen. I fallet betesskador ser Göran Spong också att det kommer att bli möjligt att till och med fastställa enskilda individer. Dit är det dock ännu en bit, säger han. Men tekniken finns så det handlar egentligen bara om att kunna hantera de högre kostnaderna. 16 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

10 Gödselmedlet arginin: En svensk upptäckt på väg ut i världen Det började som ett miljöprojekt med mål att minska läckaget av kväve från plantskolorna. Resultaten var lysande och det visade sig också att skogsplantorna mådde så bra att de blev både robustare och växtkraftigare. Idag har gödselmedlet arginin just påbörjat en internationell karriär under namnet argrow. AV lars klingström Ryktet om de arginingödslade plantornas goda egenskaper har spritt sig och allt fler skogsägare vill bara ha sådana, säger Yvonne Hedman, odlingsledare vid Holmen Skog i Örnsköldsvik. Yvonnes plantor har egen matsäck med sig Som en längdlöpare inför ett maratonlopp måste en planta vara i toppkondition när den startar karriären som skogsträd. Egen matsäck under första delsträckan ökar styrkan ytterligare. Det är precis vad Yvonne Hedmans arginingödslade plantor har. Torka, väta, älgar, rådjur, snytbaggar, gnagare en nysatt skogsplanta får utstå många prövningar innan den funnit sig tillrätta på sin nya växtplats. Jo, de skogsplantor som lämnar våra växthus går en tuff tid till mötes, säger Yvonne Hedman, odlingsledare på Holmen Skog. Därför är det oerhört viktigt att de mår bra och är vältränade när de sätts ut i skogen. Arbetet med att skapa bra plantor börjar redan på fröstadiet. Förädlat frö, det vill säga frön från särskilt utvalda så kallade plusträd som korsats med varandra är en förutsättning för att den framtida skogen ska bli så växtkraftig som det bara är möjligt. Men starten i skogen är minst lika viktig. Om inte plantorna etablerar sig snabbt är risken stor att avgången blir orimligt stor. Sedan argininets goda egenskaper nu är vidimerade går Holmen nu helt över till detta gödselmedel vid plantskolan i Gideå. Vi började med att provgödsla delar av produktionen redan under första halvan av talet, säger Yvonne Hedman. Genom Jonas Öhlunds studier noterade vi att urlakningen av kväve från odlingsramarna minskade dramatiskt. Med konventionella gödselmedel gick 80 procent av den gödning vi tillförde rakt igenom och ned i marken. Arginingödslet stannade istället på ett helt annat sätt kvar i plantornas torvklumpar, där det ju ska vara. Urlakningen minskade till bara 20 procent. Den stora effekten som kom närmast som en bonus till denna viktiga miljöeffekt, var att plantornas kvalitet samtidigt höjdes. De fick bättre rötter, framförallt utvecklade text och foto lars klingström de mer finrötter som är så viktiga för plantornas förmåga att etablera sig på en ny växtplats. Det blev också mer rötter i förhållande till plantornas gröna del, vilket ökar deras förmåga att stå emot torkstress. En ytterligare fördel är att de arginingödslade plantorna får grövre rothalsar vilket gör att de klarar snytbaggeangrepp bättre. Produktionen av arginingödslade plantor har sedan gradvis ökats för varje år. Förra året gödslade vi 18 miljoner plantor med arginin, cirka hälften av Holmens totala plantproduktion. Och ryktet om deras goda egenskaper har spritt sig till skogsägarna. Allt fler frågar idag efter arginingödslade plantor. I år kommer alla plantor i Gideå plantskola gödslas med arginin. Vid Friggesunds plantskola är det ännu inte möjligt att helt gå över till arginingödsling. Arginin är en aminosyra och alltså en av livets grundstenar. Ämnet förekommer naturligt i både växter och djur. Länge trodde man att träden bara kan ta upp kväve i oorganisk form ammonium eller nitrat. Men 1998 kunde svenska forskare, ledda av professor Torgny Näsholm vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå, visa att träd och växter också kan ta upp organiskt kväve i form av arginin. Denna sensationella upptäckt kullkastade tidigare teorier om hur kvävecirkulationen i skogarna fungerar. Kväve i form av ammonium och nitrat bildas naturligt då mikroorganismer bryter ner växtdelar i naturen. Men för de flesta arter i de boreala ekosystemen är kväve ändå en bristvara. Det beror främst på att de har svårt att ta upp det kväve som finns eftersom det är hårt knutet till humus. Och humus bryts ned bara långsamt vilket gör att också kvävetillförseln till marken går mycket långsamt. Vid samma tid som Torgny Näsholm och hans team fann att skogsträd kan tillgodogöra sig arginin, arbetade Holmen hårt för att hitta en lösning på det just då uppmärksammade kväveläckaget från plantskolorna. Det hade nämligen visat sig att upp till 80 procent av det kväve plantorna gödslades med inte tillgodogjordes av dem utan istället rann ner i marken. Och eftersom plantskolor ofta ligger på torra, genomsläppliga sandjordar fanns det risk att det skulle hamna i grundvattnet. Det examensarbete som Holmen lade ut till Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) med mål att hitta en lösning på problemet resulterade i att Jonas Öhlund, som då var biologistudent nappade. Han tog del av argininets nyupptäckta egenskaper och började provgödsla plantor med detta gödselmedel. Resultaten var mycket lovande och ledde till en avhandling om arginin. En viktig anledning till dess goda Foto: Lars Klingström Jonas Öhlund och Jenny Viklund möter idag ett starkt ökande internationellt intresse för arginin som gödselmedel. egenskaper är att det binds till torven som plantorna växer i, säger Jonas Öhlund, som idag arbetar vid SweTree Technologies i Umeå. Detta beror i sin tur på att arginin har en positiv elektrisk laddning medan torven är negativt laddad. Således attraherar de varandra. Gängse gödselmedel är däremot negativt laddade vilket gör att torven stöter bort dem på samma sätt som sydpolerna på två magneter stöter bort varandra. Arginingödslade plantor har också oftast en bättre rotskottkvot än de som gödslats med traditionella gödselmedel. Det innebär att de har en större rotmassa i förhållande till gröndelen vilket är viktigt för deras tillväxtförmåga. Vanlig kvävegödsling gör att plantan prioriterar tillväxt i den gröna delen och glömmer bort att utveckla rötterna. Med arginin kan man ge rejäla gödselgivor utan att man riskerar denna negativa effekt. Väl på plats i skogen utnyttjar plantan det upplagrade argininet i rotklumpen till att utveckla både gröndelen och rötterna. Arginingödsel möter idag stort intresse också internationellt och inte bara från skogsbruket. Vi har lagt ut försök i flera andra länder, bland annat Kanada, Kina, Australien och Nya Zeeland, säger Jenny Viklund som arbetar med lanseringen av arginingödselmedlet Väl utvecklade finrötter gör att plantan etablerar sig snabbt när den satts ut. Det minskar också risken för uttorkning. Plantans gröna del ser liten ut i förhållande till rotklumpen vilket är en fördel och ökar dess förmåga att stå emot stress. Arginingödslet binds till torven på ett helt annat sätt än traditionella gödselmedel och är plantans matsäck den första tiden i skogen. Foto: SweTree Technologies Arginin Arginin är en av 20 aminosyror som bygger upp proteiner i både växter och djur. Arginin har också en rad andra funktioner, och lagrar bland annat kväve i rötter och frön. Resultaten från de storskaliga försök som gjorts med arginingödslade skogsplantor visar att tillväxten de första åren är betydligt högre jämfört med konventionellt gödslade plantor. argrow. I första hand handlar det om skogplantor men också om jordbruksgrödor. Till exempel ser flera kryddväxtodlare fördelarna med arginin istället för traditionella gödselmedel. Genom att rothalsarna på de arginingödslade plantorna är grövre har de bättre förmåga att stå emot angrepp av snytbaggar. Som ett resultat av de goda erfarenheterna hittills ha arginin blivit ett kommersiellt gödselmedel som marknadsförs av SweTree Technologies i Umeå under namnet argrow. Vi tror att det här bara är början på en utveckling som kan bli riktigt stor, avslutar Jonas Öhlund. 18 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

11 Björn Andrén, nybliven pensionär: Norrlands skogsarbetare är de stora hjältarna Efter fyra decennier på olika befattningar i först MoDo och därefter Holmen har Björn Andrén nu dragit sig tillbaka från hetluften och jobbet som chef för Holmen Skog. Det känns faktiskt riktigt skönt. Nu kan jag med gott samvete och på heltid ägna mig åt naturen och allt annat jag känner för. När man som Björn är en både engagerad och klok person, så fylls naturligtvis kalendern med uppdrag och uppgifter både internt och externt. Och med åren blev uppdragen att i olika sammanhang företräda branschen allt flera. Det har varit otroligt roligt att vara VD, men periodvis också slitsamt. Framförallt blev det ständiga resandet och att alltid vara på tröttsamt. När Björn tillträdde jobbet som assistent vid MoDos förvaltningskontor i Skellefteå 1970 stod skogsbruket inför stora förändringar. Tiotalisterna var på väg ut. Den motormanuella avverkningen började ersättas av maskiner. Skogsarbetarstrejken gav huggarna välförtjänt trygghet genom månadslön istället för rent ackord. Arbetslagsstiftningen förändrades och vi fick LAS och MBL. Det var oljekris och ekonomisk kris. Efterfrågan på virke åkte jojo i takt med konjunkturen. När kontoret i Skellefteå lades ned 1980 blev Björn istället assistent vid den stora Robertsforsförvaltningen. Under 80-talet var ekonomin i Sverige stabil. Mekaniseringen i skogen fortsatte i lugn takt. Så här i efterhand framstår det ur många aspekter som ett positivt decennium. Björns karriär rullade på och fyra år senare flyttade han till Lycksele och jobbet som förvaltare där. Det blev en lycklig tid. När jag 1990 packade resväskan igen för att flytta till Iggesund insåg jag att det nog hade varit mina fem bästa år som skogsman. Mer stimulerande jobb än så kunde man inte ha. Jag var chef men kunde samtidigt hålla kontakt med alla dem som jobbade i skogen. Den tidens skogsarbetare framstår för mig som arbetslivets hjältar. Minnena av dessa yrkeskunniga, kloka, lojala, ansvarsfulla och alltid vänliga personer är de jag sätter högst när jag summerar mina år i skogen. Skogsarbete präglades då av förhållanden som vi idag har svårt att föreställa oss. Meterdjup snö och sträng kyla, ibland redan från november och långt in i april. Att för varje träd vara tvungen att först skotta och sen stå i en dusch av nedfallande snö under sågningen. De norrländska skogsarbetarna är värda all heder. Paradoxalt nog fick Björn sedan vara med om att avveckla alla de manuella skogsarbetarna. Den ekonomiska krisen lade en tung skugga över Sverige under det tidiga 90-talet. MoDo hade just köpt Holmen och Iggesund och knäade under den finansiella bördan. Kraven på besparingar var skyhöga. Och det fanns mycket att ta av. När jag som nybliven Åren som skogsförvaltare i Lycksele framstår i ett särskilt ljus, säger Björn Andrén. Det var en stor förmån att där få möta så många kloka och insiktsfulla personer. text och foto lars klingström förvaltare i Iggesund tog del av resultat och lönelistor fick jag nästan en chock. Ett enda distrikt hade lika många anställda som hela Lycksele förvaltning. På två år avvecklades 75 procent av skogsarbetarna, 40 procent av tjänstemännen och en tredjedel av maskinerna. Och detta samtidigt som produktionen ökade. Det var naturligtvis påfrestande med alla uppsägningar. De åren framstår som mina i särklass jobbigaste och jag hängdes vid flera tillfällen ut i media. Men när också andra bolag tvingades agera på samma sätt tystnade kritiken. Inte minst var de anställda själva medvetna om att det inte gick att fortsätta som förr. Nästan alltid är det ju de som närmast är berörda som bäst vet hur verkligheten ser ut. Att bli VD för Holmen Skog var ingenting som Björn siktade mot. Men efter åren som förvaltare i Lycksele och Iggesund tyckte han att det var dags för något nytt. Så när han 1997 fick frågan tog det inte lång tid för honom att bestämma sig. När man väl tänkt de första tankarna om hur det vore att själv få ta de avgörande besluten så är man fast. Det är en mycket stimulerande uppgift att forma en organisation och förverkliga visionerna om hur den ska kunna utvecklas. Under Björns VD-tid har antalet regioner och distrikt ytterligare minskats och organisationen förtätats, främst på grund av allt effektivare IT-stöd. Bland det första jag gjorde som VD var att tala om att från och med nu kommer det att vara e-post som gäller inom Holmen Skog. Idag är det svårt att fatta att det bara är lite drygt 12 år sedan det skedde. När han tillträdde var certifieringsfrågan just klar. MoDo och övriga svenska skogsbolag hade certifierat sig enligt FSC. Jag tycker att skogscertifieringen är bra och har kommit för att stanna. Utan certifiering skulle vi inte ha kommit så långt med naturvårdsfrågorna som vi nu har gjort. Däremot har jag hela tiden haft synpunkter på rollfördelningen mellan dem som står bakom certifieringssystemet. Jag tror inte att en miljöorganisation både kan vara en pådrivande kraft och samtidigt förvalta en standard. För mig framstår det som riktigare att de som äger skogen, och i princip ska stå för kostnaderna, också sätter standarden. Sedan är det upp till miljöorganisationerna att ha synpunkter, kritisera och ställa krav. En organisation som bara jobbar för naturvårdsfrågorna ska ju vara den som uppmärksammar problem och driver på inte förvaltar ett system. På grund av Björn Andréns mycket tydliga uppfattning i denna fråga engagerade han sig i det alternativa systemet PEFC, såväl nationellt som internationellt. Idag certifierar PEFC betydligt större skogsarealer än FSC men bojkottas likväl av många miljöorganisationer. Det är inte bra att låta FSC få monopol på skogscertifiering. Då riskerar skogsbruket att hamna i en utpressningssituation. Tyvärr har inte alla förstått det. Men tack och lov så var våra finska kollegor och skogsägarrörelsen i Sverige tillräckligt kloka och skapade ett alternativ till FSC. Konkurrens är nyttig också i sådana här sammanhang. En given fråga till Björn, liksom till alla nyblivna pensionärer, är hur han nu ska fylla sina dagar. Det är det minsta jag kommer att ha några problem med, säger han. Till att börja med njuter jag i fulla drag av att inte ständigt ha ont om tid. Det är underbart med lediga kvällar, att kunna läsa böcker och tidningar, lyssna på musik och titta på TV. Att inte behöva ägna varje söndagskväll åt att förbereda den kommande veckan. Att inte behöva vara hemifrån tre, fyra dagar varje vecka. Att istället leva efter mina egna preferenser. Och som den naturmänniska Björn är, lär det bli mycket utevistelse framöver. Han är milt sagt en mycket intresserad jägare och håller sig i trim med skidåkning och promenader. Till hösten ska han jaga in den nya Norrbottenspetsen. Och så finns fjällstugan i Borgafjäll och sommarhuset i Ängelsberg. Matlagning och vin är ett stort intresse och som nybliven ordförande i Munskänkarna i Övik kan han utveckla vinkunskaperna ytterligare. Skog&Virke tackar för många roliga år och önskar Björn lycka till. Allt fler loggar in på Din Holmenwebb Antalet användare av Holmen Skogs webbsida för skogsägare ökar stadigt. Den ger överblick av både virkesaffärer och skogsägande och fungerar ungefär som en internetbank, säger Pia Jakobsson som ansvarar för Din Holmenwebb. text och foto lars klingström Denna digitala tjänst lanserades för ett drygt år sedan för att göra det enklare för skogsägare att hålla koll på sina virkesaffärer. Vi har fått ett mycket bra gensvar, säger Pia Jakobsson. Snabbt passerade antalet användare och vi har förstått att det här är en efterfrågad service. Att Din Holmenwebb så snabbt vann gehör är kanske inte så konstigt. Sverige är ett av världens mest digitala länder. Mer än 80 procent av svenskarna använder sig idag av nätet för att hålla kontakt med sin bank och för att betala sina räkningar. Hela sju miljoner personer är registrerade som användare av bankernas internettjänster. Fördelen med en sådan här tjänst är ju att man direkt kan få reda på sådant som tidigare krävde telefonerande eller tålamod i väntan på posten, På Din Holmenwebb Status på aktuella avverknings-, leveransvirkes- och skogsvårdsuppdrag. Volymer Ekonomiskt utfall Sammanställningar Kartor över den egna skogsfastigheten. Interaktiva funktioner gör det möjligt att välja olika utsnitt: vägar, höjdkurvor, fornlämningar etc. Alla kartor kan skrivas ut. Tips och nyheter Alla kontaktuppgifter Bättre överblick av sitt skogsägande är något som användarna av Din Holmenwebb brukar ange som dess största fördel, säger Pia Jakobsson. säger Pia Jakobsson. Men förstås kommer skrivna dokument också i fortsättningen vara basen i vår kommunikation med dem vi köper virke av. Din Holmenwebbs roll är att ge skogsägarna en bättre och snabbare överblick av volymer, åtgärder och förstås det ekonomiska utfallet. Anmäl dig så här: Gå in på och välj logga in i menyn. Välj Registrera dig på inloggningssidan till Din Holmenwebb. Fyll i: Personnummer Leverantörsnummer E-postadress Leverantörsnumret hittar du på ditt virkeskontrakt (uppe i högra hörnet). Ditt lösenord skickas med e-post inom cirka 15 minuter. Nu kan du logga in på Din Holmenwebb med personnummer och lösenord. 20 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

12 Sydafrika kontrasternas land Mycket i Sydafrika är svart eller vitt. Här finns stora möjligheter och gigantiska problem. Landet är rikt samtidigt som fattigdomen är ofattbart stor. Men naturen är unik och djurlivet enastående. Ett besök i Sydafrika lämnar ingen oberörd. Till detta kontrastrika land arrangerade Holmen Skog i höstas två resor. Ett femtiotal skogsägare nappade på erbjudandet och fick uppleva två händelserika veckor med upplevelser långt utöver det vanliga. Namibia Botswana Sydafrika Kapstaden Knysna Johannesburg Lesotho Zimbabwe km Mocambique Swaziland Krugerparken Mpumalanga Sabie Godahoppsudden Handelsstationen som blev ett land Inte oväntat var portugiser de första européer som i slutet av 1400-talet etablerade sig på den afrikanska kontinentens sydligaste del. Men de bildade aldrig någon riktig koloni som på så många andra ställen. Istället var det holländarna som insåg det nyupptäckta landets möjligheter. Text & foto l a r s k l i n g s t r ö m Holland var 1600-talets främsta sjöfararnation och hade lagt under sig ett antal värdefulla kolonier i Fjärran Östern. Dit var vägen lång, man måste ju segla runt hela den afrikanska kontinenten vilket var både tidsödande och riskabelt. För att ge sjöfararna andrum på den långa resan och fylla på sina förråd stannade man till vid en skyddad plats inte långt från Goda Hoppsuddens stormiga och fruktade vatten. År 1652 tog man steget fullt ut och anlade en handelsstation på platsen. Den ursprungliga befolkningen i denna del av Afrika bestod då av två folkgrupper hottentotter och khoisan. Båda levde, som man säger, på stenåldersnivå. Hottentotterna var jägare och samlare medan khoisanfolket huvudsakligen levde av ett primitivt jordbruk. Afrika urhemmet Afrika är människans urhem på jorden. I Great Rift Valley i Kenya har forskarna funnit flera bevis för att det var just här som de första människoliknande varelserna uppstod. Det är också här man för inte så länge sedan hittade Lucy, ett tre miljoner år gammalt och välbevarat skelett av arten Australopithecus afarensis, en föregångare till den moderna människan. För år sedan tog evolutionen ett språng och den nya arten Homo Sapiens den intelligenta människan utvecklades och skiljdes från sina släktingar aporna. Genom genetiska studier är forskarna idag säkra på att alla människor härrör från denna art. Man har också kunnat följa hur de därefter vandrat ut över jorden. DNA-analyser visar att det i början var en grupp på bara 200 individer som gradvis förflyttade sig allt längre bort från urhemmet i Östafrika samtidigt som de förökade sig. Spåren är tydliga och de går att följa genom det asiatiska fastlandet, mot Sibirien och vidare över Berings sund ner över den amerikanska kontinenten. Expansionen tycks ha inletts för år sedan. I Europa har man funnit mänskliga spår i form av grottmålningar som är år gamla. I början var holländarnas relationer med dessa folk goda. Men inom mindre än tio år övergick de till rena fientligheter. Holländarna började också importera slavar från både Asien och andra delar av Afrika. I början växte den nya kolonin bara långsamt. På 1680-talet bodde där knappt 300 holländare som höll sig med nästan 200 slavar. Några år senare kom en grupp franska hugenotter som flytt från sitt hemland. Hugenotterna hade religionen calvinismen gemensamt med holländarna och hälsades därför välkomna till denna, för européer så avlägsna utpost i världen. Från sitt hemland hade de med sig kunskaper om vinodling. Det var således dessa utfrysta fransmän som lade grunden till den idag mycket omfattande vinproduktionen i Sydafrika. Den holländska befolkningen växte och med dem också antalet slavar. Man bedömer att boerna (holländska för bonde) vid slutet av 1700-talet hade inte mindre än slavar. Det var lika många som de själva var. Engelsmännen upptäckte sent omsider Sydafrika och lyckades i början av 1800-talet att ta herraväldet. Boerna drog sig då undan och grundade så småningom de båda nya republikerna Oranjefristaten och Transvaal i nordost. Mitten av 1800-talet var en mycket blodig tid i Sydafrika. Boer, engelsmän och zuluer bekämpade varandra i omgångar. Inte blev det bättre sedan man upptäckt att det fanns guld och diamanter i berggrunden i Transvaal. Det blev den direkta anledningen till det som brukar kallas Boerkriget. I själva verket var det två krig. År 1902 tog engelsmännen kontroll över hela området och bildade åtta år senare Sydafrikanska unionen. Det var en rent vit stat, där den svarta ursprungsbefolkningen helt saknade inflytande. Det ledde till att en föregångare till det i dag så välkända ANC bildades Syftet var att ge de svarta samma rättigheter som de vita. Man manade alla sydafrikaner att glömma skillnaderna mellan folkslagen och skapa en gemensam nation. Men dessa ambitioner gjorde föga avtryck i verkligheten. År 1948 införde det styrande nationalistpartiet de apartheidlagar som kom att förmörka vardagen för den svarta befolkningen i nästan ett halvt sekel. De perverterade tankar som låg till grund för apartheid (afrikaan för åtskillnad) delade in den sydafrikanska befolkningen i fyra grupper: Vita Svarta Asiater Färgade (människor av blandad härkomst) Bara de vita hade rösträtt till parlamentet. Apartheidlagarna påverkade i princip allt i samhället. Endast vita hade tillgång till kvalificerad sjukvård och bra skolor. I allmänna samfärdsmedel fick de svarta inte åka i samma vagnar som de vita och de fick inte gå på samma restauranger eller sitta på samma parkbänkar. De bästa jobben var reserverade för vita, liksom också alla statliga arbeten. De arbetsuppgifter som ansågs ovärdiga en vit, överläts till de svarta. Överallt i städer och samhällen fanns skyltar med texter som Whites Inte långt från de fruktade vattnen vid Goda Hoppsudden anlade holländarna en handelsstation only. Den som bröt mot apartheidlagarna drabbades av kännbara straff. Men systemet åt sönder sig självt. Genom att enbart premiera hudfärg kom mängder av befattningar att besättas av okvalificerade vita, som i brist på konkurrens inte ansträngde sig över hövan för att lösa sina uppgifter. Omvärlden reagerade också till slut och många länder införde ekonomiska sanktioner gentemot Sydafrika. Inte minst blev bojkotten av sydafrikanska varor och viner något som ökade medvetenheten om de vansinnigheter som ägde rum. ANC-ledaren Nelson Mandela, som suttit fängslad sedan 1962 frigavs 1990 och blev fyra år senare vald till Sydafrikas president. Det blev det definitiva slutet för apartheidpolitiken och den kanske mörkaste perioden i Sydafrikas historia. Dock kan man inte säga att alla problem därmed var överståndna. Sydafrika är fortfarande ett land präglat av stora problem. Ett av dem stavas hiv/aids, ett annat enorma sociala klyftor, ett tredje skenande kriminalitet. Men utan Nelson Mandelas närmast obegripliga prestation, att med obruten vilja utstå 27 år i fängelse, är det knappast troligt att utvecklingen gått så fort som den gjort. 22 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

13 Knysna National Park Här avverkar man bara döende träd Frågan är om det ens ska kallas skogsbruk. För mer extensivt än så här kan skogsbruk knappast bli. Ändå är det en viktig verksamhet för den lilla staden Knysna på den Sydafrikanska sydkusten. Text & foto lars klingström Nationalparken strax utanför Knysna på Kapprovinsens sydkust tillhör en skogstyp som kallas Afromontane. Det är en rik skog som innehåller ett stort antal olika trädslag. Många är unika, men här finns också mer vanliga och kommersiella arter. Knysna nationalpark ingår som sydligaste länken i en kedja av skogar som växer som ett pärlband genom en stor del av Afrika. Ibland brukar de här skogarna kallas för en skärgård av skogar, på grund av sin egenartade utbredning från Etiopien via Rift Valley och ända ner till kontinentens sydspets. Skogsreservatet i Knysna är med sina dryga hektar landets största. Här bedriver den sydafrikanska nationalparksmyndigheten något som åtminstone till namnet kallas skogsbruk. Vi tar bara ut de träd som är på väg att dö, säger professor Armin Seydack, som är chef för South African National Parks kontor i Knysna. En sådan här skog är helt olämplig att bedriva ett storskaligt skogsbruk i. Vår främsta uppgift är att skydda den unika naturen. Genom försiktiga uttag kan vi vidmakthålla skogens naturliga processer. Samtidigt ger vi den lokala industrin en värdefull råvara. Totalt sköter nationalparkens anställda ett område som är drygt hektar stort. Merparten utgörs av ursprunglig skog som åtnjuter olika grader av skydd. Resten är så kallade fynbos, det vill säga, en ursprunglig, hedliknande och starkt brandpräglad naturtyp. Vi bedriver detta extensiva skogsbruk på cirka en fjärdedel av arealen, säger Armin Seydack. Ett besök på en avverkningsplats ger tydligt besked om att det verkligen handlar om ett mycket försiktigt brukande. Skogen står som en vägg längs den smala vägen. Här finns ett stort antal trädslag i alla åldersklasser. Från veritabla bjässar till de allra minsta i en närmast ogenomtränglig djungel. Vår viktigaste uppgift är att skydda den unika skogen, men genom ett försiktigt brukande är den också värdefull för människorna i Knysna, säger Armin Seydack, på den sydafrikanska nationalparksmyndigheten. En smal stig leder in i skogen. Den leder fram till den plats där man just fällt ett träd. För att dra ut stockarna använder man hästar. Trots att trädet fälldes bara några timmar tidigare är det svårt att se var det stått. Vi fäller försiktigt för att inte skada den omgivande skogen, säger Armin Seydack. I besvärliga lägen anlitar vi arborister som delar träden i bitar innan de fälls. Som svensk ruskar man på huvudet och undrar hur det överhuvudtaget är möjligt att hålla en sån här verksamhet igång. Ett svar är den lokala betydelsen för de kvantiteter virke som ändå kommer ur skogen. I denna del av Sydafrika finns inga massaindustrier och knappast några sågverk. Överhuvudtaget är skogsbruk en smal, för att inte säga näst intill obefintlig näring. Men i Knysna finns flera företag som förädlar virket, bland annat möbelindustrin Kluyts med ett fyrtiotal anställda. Den försörjs till hundra procent med virke från denna skog. Det är ett framgångsrikt företag som säljer merparten av sina kvalitetsmöbler till kräsna kunder över hela världen. Ur lokalt perspektiv är den varsamt brukade skogen utanför Knysna guld värd. Kluyts är en av Knysnas största industrier. Kvalitetsmöbler tillverkade av virke från träd som vuxit i nationalparken Knysna har köpare i hela världen. Kan också inspirera det svenska skogsbruket Jag tycker att det som sker i Knysna är ett intressant exempel på att man kan förena naturvård med ett försiktigt brukande, säger Börje Drakenberg, välkänd svensk biolog och reseledare för Holmens sydafrikaresenärer. Det finns mer än växtarter i Sydafrika vilket är tio procent av samtliga kända arter i hela världen. Av dessa finns i sydvästra delen av landet, i västra Kapprovinsen. De arter som finns där är i många fall unika i världen vilket gör att området räknas som en egen av de totalt sex huvudsakliga naturtyperna i världen. Detta lilla område är således botaniskt jämställt med det väldiga boreala barrskogsbältet. Naturtypen kallas fynbos och består huvudsakligen av örter och låga buskar som aldrig når över tre meters höjd. Området är smalt och ligger mellan havet och de höga berg som avslutar den sydafrikanska högplatån. En förutsättning för dess fortbestånd är återkommande bränder. Naturligt kan fynbos brinna så ofta som var tionde år, ibland med ännu tätare intervall. De växter som finns här utgörs till stor del av så kallade fetbladsväxter, det vill säga de är ständigt gröna och har hårda, nålliknande blad. På avstånd ser fynboslandskapet föga imponerande ut. Ungefär som vilket hedlandskap som helst. Men när man kommer nära och tittar ner på marken upptäcker man den enorma artrikedomen. Namnet fynbos kommer förmodligen från de Naturligtvis fungerar inte detta i ett kommersiellt skogsbruk, men det kan tjäna som en idégivare för reservatsskötsel, säger han. Det ger åtminstone betalt för de åtgärder man gör av naturvårdsskäl. Man är smart och tar ut virket innan träden dör och får på så sätt nytta av deras virke. Och naturen är kvar intakt och påverkas överhuvudtaget inte alls av detta lilla virkesuttag. Visst kan detta vara en inspirationskälla till hur många reservat skulle kunna skötas i Sverige. holländska kolonisatörerna som fann att det mest fanns bara fijnbosch, det vill säga finstammiga skogar, värdelösa för hus- och skeppsbyggnad. Idag är fynbos en högt värderad naturtyp i Sydafrika och myndigheterna gör vad de kan för I Sverige är det tabu att sköta naturreservaten. Men med försiktiga virkesuttag kan man se till att deras naturvärden består, säger Börje Drakenberg. Börje Drakenberg har jobbat i hela sitt liv för att hitta en rimlig balans mellan skogsbruk och naturvård. När han inte leder skogliga studieresor eller utbildar studenter och skogsfolk i biologi och skoglig naturvård missionerar han för certifiering i tropiska länder. Han är ett levande universitet med djupa kunskaper inte bara i sina egna discipliner utan i de mest skiftande ämnesområden. Börje Drakenberg är fortfarande bekymrad över kunskapsnivån hos dem som yttrar sig i naturvårdsfrågor i Sverige. Många naturvårdare ser rött när de ser stubbar i ett reservat men naturen ser ingen skillnad på en avsågad stubbe eller den som är resultatet av en storm. Och det är långt till dess myndigheter och naturvårdare förstår hur det egentligen hänger ihop i naturen. Att den inte känner några statiska tillstånd utan att den är dynamisk. Faktiskt förstår skogsfolk det här mycket bättre. Det som går i Knysna kan gå också på andra håll. För samhället är det bra, det ger jobb och köpkraft. Och staten upplåter en resurs som annars inte ger några intäkter alls. I skenet av den pågående debatten om bristen på skötsel av skyddade skogar borde nog mer än en myndighetsperson göra en studieresa till Knysna. Ett av världens sex unika naturområden att hålla all annan vegetation stången. Inte minst kämpar man en här och var närmast hopplös kamp mot olika typer av acacior som trivs väl på de magra fynbosmarkerna. 24 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

14 Utsikten från God s Window över ett brukat skogslandskap där dimmorna från nattens regn ännu inte lättat. Skogsarbetare och den makalösa och mycket primitiva maskin som hanterade virket. Mpumalanga skogsbrukets och de vackra vyernas förlovade land I regionen Mpumalanga ligger Sydafrikas skogliga centrum. Här finns mer än hektar plantageskog nästan hälften av landets totala skogsareal. Här finns också Drakensbergen som lever upp till namnet med spektakulära vyer av sällan skådat slag. Mpumalanga ligger i nordöstra delen av Sydafrika. Om man färdas ett tjugotal mil rakt österut, till andra sidan av den väldiga Krugerparken, kommer man till Mocambique. Mpumalanga är ett kuperat stycke land. Drakensbergen, vars högsta toppar når över meter, sätter sin prägel på hela landskapet. Det är en mycket annorlunda upplevelse att från söder köra in i detta landskap. De riktiga Drakensbergen skymtar i fjärran men här är det ännu kulligt, ungefär på samma sätt som vid Höga Kusten, fast i en betydligt större skala. I mjuka böjar drar vägen fram, omgiven av plantager med olika arter av tall. Överallt finns öppna vyer som avslöjar att så gott som hela området består av planterade träd i raka förband och raka beståndsgränser. Hela landskapet, förutom själva topografin, är ett resultat av mänskliga händer. Av bara denna beskrivning kan man få intrycket av att det är ett fult och skövlat landskap. Men så är inte fallet, det är bara så ovant att se ett kuperat skogslandskap så totalt inordnat i ett mänskligt odlingssystem. Och egentligen är det ju inte konstigare att se skogsodlingslandskap av den här dimensionen än något av de väldiga jordbrukslandskap som är så vanliga på många håll i världen. I båda fallen handlar det ju om att bruka jorden. Skogarna här i Mpumalanga förser Sydafrikas båda stora skogsindustrier Mondi och Sappi med råvara till sina bruk nere vid kusten. Men här finns också lokala sågverk. Vi brukar skogarna i rotationsperioder på mellan 22 och 28 år, berättar Dave Malloch- Brown på York Timber i Sabie. Företaget äger eller hyr hektar land i området varav två tredjedelar brukas. York Timber bedriver ett traditionellt plantageskogsbruk som startar i den egna plantskolan. Tillväxten är imponerande och ligger på i genomsnitt 50 kubikmeter per hektar och år. Men det finns två stora fiender till skogsbruket i Sabie. Den ena är bristen på vatten som håller tillväxten tillbaka. Den andra är brand. Torra marker i kombination med hög åskfrekvens gör att skogarna brinner ofta. En annan orsak till okontrollerade bränder är att man regelmässigt också hyggesbränner alla avverkade områden för att hålla konkurrerande vegetation stången. Plantageskogsbruk förknippar man normalt med hypereffektiva metoder och långt driven mekanisering. Men nu är vi i Sydafrika och då gäller helt andra förutsättningar. På den avverkningsplats vi besöker kryllar det av människor. All fällning sker med motorsåg, liksom också kapningen. Den enda maskinen på området är en trehjulig Bell som används för att lägga upp det fällda virket i travar på avverkningsplatsen. Det är en minst sagt primitiv maskin, med en fast kranarm i vilken det hänger ett gripaggregat. Alla sidorörelser görs genom att bromsa ett av Text & foto l a r s k l i n g s t r ö m framhjulen. För att förflytta virket krävs ibland att maskinen bara står på två hjul och även att föraren utnyttjar kranens pendelrörelser. Att köra den måste vara likvärdigt med att köra rally i en jordbrukstraktor i obanad skogsterräng. Föraren sitter öppet inne i stålkonstruktionen och till begreppet god förarmiljö är det ljusår. Vi har inte råd att mekanisera, svarar Dave något överraskande på frågan om den stora mängden manuella arbetare. Arbetskraften är billig här i Sydafrika och det kostar mindre att utföra de flesta jobb manuellt. Han berättar också om ett annat och mycket tragiskt problem hos de anställda. Det stavas aids och hiv och är här en realitet i allra högsta grad. Vi räknar med att mer än hälften av dem som jobbar i våra skogar är hiv-positiva. Så gott som varje vecka är det någon som inte kommer tillbaka till jobbet. Vi har särskild personal som jobbar förebyggande med upplysning om hur man kan skydda sig. Men traditioner och vanor är svåra att ändra på. Aids drabbar främst de medelålders, vilket gör att York Timber nästan bara har unga och äldre anställda. Den medelålders generationen är på väg att helt utplånas. Man har också i ökad grad mött ett annat problem under senare år. Så sent som för en vecka sedan förlorade vi all utrustning i ett väpnat rån på just den här avverkningsplatsen. Det är illegala invandrare, ofta från Zimbabwe, som slår sig samman i ligor och utför sådana här rån. Vapen har de hur mycket som helst av. Vi har instruerat våra anställda att inte göra motstånd därför att det bokstavligen talat är livsfarligt. De här ligorna hyser inga skrupler och dess medlemmar har vuxit upp i miljöer där människoliv är av noll och intet värde. Ändå tycker han att det går framåt. Skogsbruket är oerhört viktigt för dem som bor här. Det finns just inte några andra verksamheter i Mpumalanga. Om inte skogen brukades skulle många vara tvungna att flytta och då hamnar man ofta i någon av Johannesburgs många kåkstäder. Och där är möjligheterna att leva drägliga liv ännu mindre. Myndigheterna uppskattar att skogsbruket i Mpumalanga sysselsätter bortåt människor. Adderar man dessutom deras familjer som ofta är stora så innebär det att flera hundra tusen människor är beroende av inkomster från skogsarbete. Skogsarbetarlönerna varierar med hur kvalificerat jobbet är. Bolag som York Timber betalar bättre än privata småföretag. Genomsnittligt ligger lönerna på mellan 600 och 2000 rand per månad (ungefär lika mycket i svenska kronor). Men det finns många exempel på att små, privata avverkningsbolag inte betalar mer än 300 rand per månad för de minst kvalificerade uppgifterna. Även om det är oerhört lite så är det ändå något och alternativen är nästan alltid värre. Vaughn förverkligade drömmen om en egen skogsplantage Vaughn Lescelles köpte för två år sedan en skogsfarm på 550 hektar strax söder om Sabie. Efter flera år som forest ranger i York Timber förverkligade han den dröm som nästan alla som jobbar med skog har oavsett var i världen. Det var en stor investering, men jag räknar med att den ska betala sig, säger Vaughn. När han tog över ingick två charmiga och väldisponerade hus. I det ena bor nu han med sin familj hustru och tre barn. I det andra huset bor hans svärföräldrar. Han visar runt på den stora farmen och demonstrerar sina bestånd, huvudsakligen bestående av eucalyptus. I detta varma klimat växer detta från början australiska trädslag så att det bokstavligen sprutar. Omloppstiden ligger på tio år och efter denna korta tid kan han skörda i genomsnitt 450 kubikmeter per hektar. En del plantageägare väljer att därefter låta stubbskotten ge en skörd till, säger han. Men jag föredrar att istället bränna hygget och därefter plantera nytt. Det ger en säkrare återväxt genom att man slipper konkurrensen från annan vegetation och så blir kvaliteten bättre. Det är inte bara trädens svindlande tillväxthastighet som skiljer Vaughns farm från skogsgårdar i Sverige. Medan hans svenska kollegor nästan alltid kämpar på utan anställda, sysselsätter hans farm inte mindre än 45 personer på årsbasis. Räknar man med deras familjemedlemmar är flera hundra personer beroende av hans plantage. Dessa kan också utnyttja jorden under något år efter avverkningarna, innan plantorna börjat skjuta fart ordentligt. Överallt på de avverkade områdena ser man kvinnor och barn som plockar jordnötter och även örter av olika slag. Vaughn är också i full färd med att utvidga farmen. Redan pågår bygget av ytterligare fem bostadshus invid de redan befintliga. Vi kommer att sälja dem och på så sätt skapa en liten by här, säger han. Ett tungt vägande skäl är att vi bor väldigt ensligt, en bit från stora landsvägen utan andra hus inom synhåll. Och med den kriminalitet som är vardag i det här landet även på landsbygden är det tryggare att ha grannar på närhåll. Han när också planer på att köpa ytterligare mark. Vem vet, om några år är den här farmen kanske dubbelt så stor, säger han med ett lite underfundigt leende. 26 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

15 Sånt som händer i Krugerparken Satara Camp, sen eftermiddag i mitten av november. Två kvinnor hade stannat till ute i parken och öppnat en av bilens dörrar. In slank en orm som slingrade in under baksätet. Vad göra? Ingen mobiltäckning. Återstod att köra tillbaka till campen med ormen under sätet. 1. Hjälp tillkallas av vana parkarbetare. Men hur få ut ormen? Att peta ut den var ogörligt En rejäl dos insektsspray gjorde dock tillvaron under baksätet otrevlig. Ormens stjärt stack plötsligt ut genom bakdörren. 3. Inte vem som helst tar tag i en orm och drar ut den. Det var dock vad dessa killar gjorde. Papperet gav ett stadigare grepp om ormen. 3 en tankeväckande naturupplevelse Utsikten från Olifant Camp. Ett rätt trivialt landskap och en flod som tveksamt flyter fram genom det flacka landskapet. Här skulle en ensam människa snabbt förvandlas till vad vi en gång alla var en jägare eller en presumtiv måltid. 4. Och si. Till slut kom ormen ut. En spitting cobra, en av Afrikas 4 farligaste ormar som kan spotta sitt gift ett par meter. Får man det i ögonen leder det till permanent blindhet. 5. Slutet gott. Ormen gör sorti från campen ett äventyr rikare. 5 Det är en gråmulen förmiddag när vi rullar in i Krugerparken. Naturen byter skepnad. Istället för försiktigt brukade jordar kommer vi in i ett platt, lite trist landskap av buskar och enstaka träd. Det är ännu tidig vår en perfekt årstid för ett besök i detta vildmarksrike. Text & foto l a r s k l i n g s t r ö m Efter bara några kilometer dyker de första girafferna upp. De är häpnadsväckande stora så här i sin naturliga miljö där de lugnt betar nyutslagna blad i trädens kronor. Snart upptäcker vi att girafferna bara var en stilla inledning. Chris van der Linde, gruppens guide, berättar sakkunnigt om alla de arter av fåglar och djur vi ser. Han har jobbat i Krugerparken i 28 år, merparten av tiden som informationschef. Det han inte vet om parken, dess djurliv och de förhållanden som präglar den, är inte värt att veta. Efter någon mil får vi besked från ett mötande sällskap att det finns något sevärt några kilometer längre fram. Jodå, på en liten sidoväg står en klunga bilar parkerade huller om buller. Med viss möda hittar vi en lucka som ger skottfält för kikare och kameror bort mot det som fångat allas uppmärksamhet. På så där trettio meters avstånd ligger en grupp lejon lojt vilande invid ett vattenhål. Snart ser vi varför de ligger där. Alldeles invid vattenhålet ligger en nyss slagen giraff. I träden runtom har redan gamarna börjat samlas. Det är lejonens normala beteende, säger Chris. De är bekväma och vet att maten kommer till dem av sig självt om de bevakar vattenhålen. Oftast är det honorna som gör jobbet, inte sällan samarbetar de. Och giraffer är lätta att ta då de Chris van der Linde ska dricka vatten. Det tar en stund för dem att veckla ihop sig så att de kan nå ner med sina långa halsar. Ganska tagna av den mäktiga upplevelsen fortsätter vi. Överallt finns det djur. Egendomliga, mångfärgade fåglar, en del jättestora. Gnuer, parkens fulaste invånare. Impalahjortar så talrika att vi snart tappar intresset för dem. I en liten flod kalasar en krokodil på fiskar som blivit instängda i en pöl på grund av torrvädret. På avstånd skymtar de första elefanterna. Att lämna bilen är strikt förbjudet i Krugerparken. Dels för att det bokstavligt talat kan vara förenat med livsfara, dels för att människor skulle skrämma djuren och på sikt även få dem att tappa sin naturliga respekt för oss tvåbenta varelser. Bilar däremot finns inte i djurens föreställningsvärld. Det var därför en närmast surrealistisk upplevelse att vid ett tillfälle befinna sig mitt inne i en flock giraffer, som inte tog någon som helst notis om de fyrhjuliga föremål som för en stund blev en del av gänget. Lugnt betade de av träden, gnodde sina långa halsar mot varandra, drack vatten, kissade. Det var som om bilarna med de flitigt fotograferande människorna hade befunnit sig i en annan dimension, osynliga för dem. Jo, så är det berättade Chris. Evolutionen har ännu inte låtit föremålet bil ge några avtryck i deras sedan miljoner år programmerade gener. Men om vi steg ur bilen skulle de omedelbart reagera och ge sig iväg. Men det är ändå inte de många arterna som är den stora upplevelsen i Krugerparken. Istället är det insikten om att vi befinner oss mitt inne i en natur som fungerar på precis samma sätt som den gjort i miljoner år. Det är bara arterna som har förändrats. De här principerna rådde också på dinosauriernas tid. I precis alla tider. Också idag, även om vi människor förpassat sådana här ursprungliga miljöer till enstaka och mycket begränsade områden, som till exempel Krugerparken. Här är principen äta eller ätas allestädes närvarande. Det är den naturligtvis också i vilket stycke svensk natur som helst, eller föralldel, på varje kvadratmeter mark överallt på vår jord. Men här är det bara så stort och närmast övertydligt. Inga människor reglerar populationerna. Inga andra principer än de som är naturens egna styr förhållandena mellan arterna. Här finns en balans som är mycket påtaglig och som fyller en besökare med vördnad: Javisst, det är förstås så här det hänger ihop i det vi kallar natur. Att befinna sig på stranden av en liten flod och notera att de stora stenblocken mitt i den inte är några stenblock utan ett gäng flodhästar är stort. Eller att stanna intill en grupp elefanter som på snabellängds avstånd betar nyutsprungna löv utan att i någon mån bry sig om bilen. Eller att stå vid en vägövergång där en godstågslång karavan av sådär tusen bufflar passerar i sakta mak. Eller att i halvmörkret sakta följa en leopard som parallellt med vägen smyger i snåren bara femton meter bort. En annan upplevelse var besöket i den lilla campen Olifants. Den ligger på en klippa alldeles invid floden med samma namn. Härifrån har man milsvid utsikt över det flacka landskapet. Nere vid floden rör sig några lejon lojt. En bit därifrån ligger måltiden halväten, en slagen elefantunge. Som människa känner man sin litenhet. Den natur som ligger framför ögonen ser inte ett dugg märkvärdig ut. Faktiskt ganska trivial, med just utslagna buskar och brunt fjolårsgräs. Men den är märkvärdig. Här lever däggdjur, fåglar, reptiler och insekter i en slags urtidsmix. Här skulle en ensam människa omedelbart förvandlas till sitt ursprung en av jägarna eller en av de presumtiva måltiderna. Men trots all denna jungfrulighet är också Krugerparken starkt påverkad av mänskliga aktiviteter. Floden Olifants en av flera som rinner genom parken startar sitt flöde långt inne på den sydafrikanska högplatån. På sin väg mot kusten passerar den bland annat jättestaden Johannesburg. Det är alltså långt ifrån något jungfruligt vatten som rinner genom parken. Det är ett allvarligt problem, berättar Chris. Alla vattenlevande arter påverkas. Inte minst mår krokodilerna dåligt. Deras långa stjärtar förtvinar och de har gått starkt tillbaka. Krokodilerna är en viktig del av miljön. Deras tillbakagång förändrar balanspunkterna arterna emellan vilket på sikt kan få inverkan på hela miljön i parken. Hoppet står till att Sydafrikas ekonomi och politiska system ska utvecklas så att man kan ta itu med alla sina problem sociala såväl som miljömässiga. Egentligen är det en internationell fråga. I en värld där villkoren i naturen allt mer dikteras av mänskliga behov är det viktigt att bevara sådana har fönster där man kan titta rakt in i det ursprung människorna delar med alla arter. Kruger National Park Krugerparken är Sydafrikas i särklass största nationalpark två miljoner hektar stor. Den gränsar mot nationalparker i både Mocambique och Zimbabwe vilka tillsammans skapar ett sammanhängande naturreservat på hela 3,5 miljoner hektar. De första tankarna om att skydda Sydafrikas rika djurliv föddes redan i slutet av 1800-talet. Men inte förrän 1927 kunde parken slutligen invigas. Dess namn kommer från republiken Transvaals president Paul Kruger som var en stark tillskyndare av parken. Idag är Krugerparken en turistmagnet av stora mått som varje år besöks av mer än en miljon människor. Strikta regler håller dock ordning på besöksströmmarna och stora delar av parken är därför oåtkomliga för turister. De vägar som är öppna räcker dock mer än väl till för att ge naturupplevelser långt utöver det vanliga. 28 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

16 Zuma inget bra föredöme Den sydafrikanske presidenten Jacob Zuma är omstridd. Och det av flera skäl. Under sin karriär som politiker har han varit inblandad i skandaler av skilda slag och till och från förlorat sina förtroendeuppdrag i ANC. Han är dock omåttligt populär i sitt land. Folk överser med hans brister och ser honom som en man av folket. Som många andra svarta sydafrikaner håller han sig med flera fruar, tre noga räknat. Han har idag 19 barn. Förmodligen är de fler för Jacob Zuma har aldrig hymlat om att han tar för sig då tillfälle ges. Att ha många partners är status hos svarta män i sydafrika. Och har man bara råd går man gärna till prostituerade. I ett land som kämpar på katastrofens rand för att hejda en skenande aids-epidemi är inte en ledare med Jacob Zumas vanor vad man behöver. Fotbolls-VM ska sätta Sydafrika på kartan Den 11 juni drar VM i fotboll igång i den nybyggda Green Point Stadium i Kapstaden. Hela världens blickar kommer under några veckor att fokuseras på Sydafrika. Många ser tävlingarna som en stimulans för landets ekonomi. Och naturligtvis har värdskapet gett många jobb då fem nya jättearenor har uppförts och lika många renoverats. Men många ser också med misstro på de miljarder som nu investeras. Istället borde de ha använts för att minska de enorma klyftorna i samhället, anser man. Till exempel borde pengarna ha gått till att bygga bort kåkstäderna. Var tionde sydafrikan bor idag i skjul som är långt ifrån människovärdiga. Fotbolls-VM drar för övrigt inte bara fotbollsvänner till Sydafrika. Man väntar också en invasion av kriminella från hela kontinenten som vill vara med och ta för sig av de godbitar som aningslösa turister utgör. Fortfarande ett mycket kluvet land När Nelson Mandela 1994 tillträdde som president trodde man att den mörka tiden i Sydafrika var över. Och även om mycket har blivit bättre är ännu många av de gamla problemen kvar och ett nytt gigantiskt har tillkommit. Text & foto l a r s k l i n g s t r ö m Fortfarande är Sydafrika ett kluvet land där de vita och välbärgade lever i samhällets gräddfil. Stora delar av den svarta befolkningen lever däremot fortfarande helt andra liv på landsbygden eller i de gigantiska kåkstäderna som bara växer och växer. Ojämlikheten visar sig på många sätt i den sydafrikanska vardagen. Bara de sex miljonerna vita och en liten klick välbärgade svarta och färgade har idag råd att skaffa sig den bästa sjukvåden, berättar Heidi Kruger på medicinorganisationen BHF. De övriga fyrtio miljonerna, merendels fattiga människorna är hänvisade till den allmänna sjukvården. Och mellan dessa båda system är skillnaden enorm. Inom den allmänna sjukvården finns det en läkare per människor. Inom privatvården är motsvarande siffra en läkare per 400. Antalet apotekare är en per jämfört med en per 600. Men det stora och allt annat överskuggande problemet är hiv och aids, säger Heidi Kruger. Idag är nästan sex miljoner människor hivpositiva, tolv procent av landets befolkning. Men den stora tragedin är den enorma andelen smittade i åldrarna 15 till 50 år. I genomsnitt ligger den på 20 procent, men i vissa regioner är den så hög som 50 procent. Och andelen är generellt något högre för kvinnor än för män. De skrämmande siffror som Heidi Kruger relaterar, avspeglar sig i att dödligheten bland vuxna sydafrikanska kvinnor (15 64 år) ökade 2,5 gånger mellan 1997 och För män fördubblades den under samma period. Och trenden har därefter inte visat några tecken att brytas, tvärtom. För kvinnor i åldern 20 till 29 år har dödligheten tredubblats, vilket tydligt visar problemets vidd. Vi är på väg att förlora en stor del av vår vuxna befolkning. En normal dödlighetskurva i ett land stiger långsamt från tonåren och fram Hiv är det allt överskuggande problemet i Sydafrika och vi är på väg att förlora hela den medelålders generationen, säger Heidi Kruger på medicinorganisationen BHF. till ålderdomen. De sydafrikanska dödlighetskurvorna har sin kulmen för kvinnor runt 30 år och för män runt 40. Sydafrika är idag ett av det fåtal länder i världen där medellivslängden minskade med mer än fyra år mellan åren 1990 och För män ligger den idag på 50 år vilket kan jämföras med europeiska länder där motsvarande siffra ligger runt 80. Regeringen i Sydafrika negligerade länge problemen med hiv och aids. Den förre presidenten Mbeki förnekade till för bara några år sedan att det ens fanns ett samband mellan hiv och aids. Därför dröjde det ända till 2009 innan myndigheterna började ta problemet på allvar. Idag driver man massiva kampanjer för att lära människor hur man kan skydda sig från smitta. Men det är svårt att nå ut, säger Heidi Kruger. Utbildningsnivån är låg i breda kretsar, många människor kan inte läsa och invanda beteenden sitter djupt rotade. För många är hiv detsamma som en influensa. De bromsmediciner som nu börjar bli allmänna ger effekt. Men tyvärr finns det också en baksida med dem eftersom man tappar respekten för att bli smittad. Många svarta är också misstänksamma mot alla typer av vita läkemedel. Hellre än att gå till en läkare förlitar man sig på sina egna, traditionella häxdoktorer och helare. Tron på magi är utbredd i hela Afrika och Sydafrika är inget undantag. Medicinerna består i många fall av örter men även av mera bisarra ting som torkade bitar av ben, hud och inälvor från olika djur. I städer och samhällen finns apotek som säljer sådana ting. Det kommer att ta mycket lång tid för oss att överbrygga de här kulturella klyftorna, säger Heidi Kruger. Men det positiva är att vi nu har en regering som åtminstone erkänner problemet. Jag hoppas också att vi får se en ordentlig utbildningssatsning. I ett längre perspektiv är det bara bättre kunskaper som kan vända utvecklingen. Halverad fattigdom inom räckhåll Sydafrika är ett i grunden rikt land med enorma möjligheter. Dess jordar är rika, marken innehåller både mineraler och de berömda diamanterna. Och det uppsatta målet om att halvera fattigdomen kan komma att infrias till Text & foto l a r s k l i n g s t r ö m När ANC kom till makten 1994 var det med den mycket tydliga ambitionen att jämna ut de enorma klyftorna mellan fattig och rik och mellan svart och vit. Den fredliga övergången från ett auktoritärt minoritetsstyre till demokrati var oblodig. Sydafrika har sedan dess setts som ett föredöme och hopp för grannländer med ännu större spänningar och problem. Sydafrika är i dag Afrikas ekonomiska och politiska stormakt och en betydande aktör för fred och utveckling på hela den afrikanska kontinenten. Men det finns inte bara sociala spänningar mellan bottenlöst fattiga och enormt rika. Också inom det statsbärande ANC-partiet finns mer radikala strömningar som vill skynda på arbetet med att återupprätta de svartas ställning i samhället. Det finns också en otålighet över att regeringens mål om att 30 procent av landets jordbruk ska vara i svartas ägo senast 2014 inte kommer att infrias. Idag har bara fyra procent bytt ägare. Jordbruksminister Lulu Xingwana har därför varnat för att den sydafrikanska regeringen kan börja konfiskera jordbruksmark ägda av vita om man inte kommer överens om priserna. Det påminner om det som hänt i Zimbabwe, men ingen tror att det kommer att kunna gå så långt i Sydafrika. ANC har länge haft jordfrågan högt på agendan trots att stödet för den enligt genomförda opinionsmätningar är mycket svagt. Många svarta ser hellre en framtid i städerna än som jordbrukare trots de sociala problemen i jättekåkstäderna. Flera av dem som Skog&Virke talade med under resan i Sydafrika redogjorde för att jordbruk i de former européer lägger in i begreppet inte ingår i den ursprungliga afrikanska kulturen. Man lever i ett gynnsamt klimat och har inte utvecklat förmågan att planera för morgondagen som människor i kallare klimat varit tvungna att göra. Med dessutom ett handikapp i form av lägre utbildning har hittills de flesta överföranden av de vita jordägarnas fastigheter till den svarta befolkningen misslyckats. Ett stort antal, tidigare blomstrande, jordbruk ligger idag för fäfot eller brukas inte alls. En studie gjord av universitetet i Pretoria visade att produktionen gått ned kraftigt En stor del av Sydafrikas svarta befolkning bor fortfarande i tröstlösa kåkstäder. Men trots ett ambitiöst program som gett 1,5 miljoner enkla bostäder med vatten och avlopp växer kåkstäderna fortfarande. på nästan hälften av jordbruken efter ägarbytet. På en fjärdedel av dem producerades inte någonting alls, vilket gjorde att Sydafrika under 2009 för första gången blev nettoimportör av livsmedel. Men det finns också ljuspunkter. Flera nationella program för att komma tillrätta med den utbredda fattigdomen visar lovande resultat. Det handlar bland annat om att fler ska utbildas och få tillgång till acceptabla bostäder, el, vatten och avlopp. Enligt FNs utvecklingsprogram UNDP kommer Sydafrika att klara av att halvera fattigdomen till SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

17 skog och mat Stig Holm Övernattning i snön För ett halvår sedan flyttade min fru, jag och vår gamla norrbottensspets från Jokkmokk till Ljusne i Hälsingland. Förhoppningen var att där inte skulle vara så kallt och att vintern inte skulle vara så lång. Men framför allt att vi inte skulle behöva skotta så mycket snö. Men ack vad vi bedrog oss! Denna vinter har varit längre, kallare och snörikare än i mannaminne i hela landet. Men visst har det varit besvärliga vintrar förr också. Det är speciellt en vinter under min ungdomstid som dyker upp i mitt minne. Även då var det kallt och mycket snö. Trots det hade min kusin Berth och jag bestämt oss för att åka och jaga ripor på ett lågfjäll beläget cirka en mil hemifrån. Inte behöver ni väl åka så långt för att jaga ripor? Kallt är det och dagarna är ju så korta, försökte pappa och farbror Erling övertala mig och Berth när vi talade om för dem att vi tänkte skida till Kuoranen över helgen för att jaga ripor. Och hur ska ni hitta? Det är ju mörkt redan när ni åker hemifrån. Men vi stod på oss. Visst hittar vi, hävdade jag karskt. Jag har varit till Kuoranen så många gånger så det är inga problem. Även om det är mörkt ser man ju bergskonturerna så väl att det går att orientera. Till slut släppte de iväg oss, men jag ljuger om jag säger att de gillade våra planer. Det var i början av februari, kallt, mycket snö och djupränt. Till Kuoranenkojan, där vi planerat att ligga ett par nätter, var det cirka en mils skidåkning. Det var för att kunna utnyttja hela söndagens få ljusa timmar till ripjakt på lågfjället Iso Kuoranen som vi åkte hemifrån redan på lördagskvällen. Invid en liten laxöringtjärn nära bergets fot, hade fiskare och jägare från Malmberget byggt en liten hemtrevlig timmerkoja där vi planerat att övernatta. Men jag hade överskattat min orienteringsförmåga! Så länge vi skidade på den trädfria myren och såg de omkringliggande bergssiluetterna gick det bra, men när vi kom in i ett skogsparti där träden skymde sikten blev det genast problem med orienteringen. Till slut blev jag tvungen att konstatera att jag inte visste var vi befann oss eller åt vilket håll vi nu skulle fortsätta. Det kändes mycket olustigt. Vi hade redan flera timmars skidfärd bakom oss. Vi var trötta, hungriga och svettiga och längtade efter vila och mat och visste inte hur vi skulle hitta till kojan. Därför bestämde vi oss för att övernatta där vi befann oss. Men hur? Det var mörkt, det var 20 grader kallt och snötäcket var nära en meter tjockt. Där vi stannat fanns flera stora gamla granar med täta nedhängande grenar. Kanske kunde vi söka skydd under någon av dem. Vi valde ut den största, vidaste och tätaste granen i närområdet, kröp in under kvistarna och fann till vår glädje att det var snöfritt därunder. Och ändå bättre; när vi huggit loss de nedersta grenarna, hade vi en drygt meterhög snövägg runt omkring oss och ett tätt grenverk ovanför. I vår situation var det ett acceptabelt men trångt i naturen text och foto: edvin nilsson utrymme. Men hur skulle vi få plats; två personer, hund och ryggsäckar. Och naturligtvis behövdes en liten eld för matlagning och för värmens skull. Inga sovsäckar eller liknande att vira om oss hade vi med oss eftersom vi visste att det brukade finnas ett par renhudar och någon gammal filt i kojan där vi skulle övernatta. De enda extraplagg vi hade med oss var en extra jacka var. Det meterdjupa snötäcket försvårade vedsöket. Under det täta grenverket nära granstammarna gick det bra att få tag i torra grankvistar. Dessa brann bra men det sprätte så mycket glöd och gnistor när man eldade, så vi vågade inte använda den sortens bränsle i vårt trånga och eldfängda utrymme. Och de smala grankvistarna som vi lyckats bryta loss brann snabbt och räckte inte länge. För att skaffa lämpligare bränsle, klättrade jag upp i en gammal torrfura, där jag kunde hugga ner några grova grenar. De värmde bra, brann länge samt sprätte inte glöd som grankvistarna. Vilken härlig känsla när värmen spred sig i vår lilla igloo- eller kåtaliknande bostad och vi äntligen kunde laga till mat och varm dryck. Natten blev lång. Tätt hopkrupna kring elden var det inte lätt att sova. Den sida av kroppen som var vänd mot elden blev snabbt för varm medan man frös på den andra sidan. Flera gånger under natten måste vi dessutom mata elden. När gryningen äntligen infann sig, visste jag genast var vi befann oss och hur vi lättast kunde komma till Kuoranenkojan om vi fortfarande ville dit? Men den tanken var inte längre trevlig. Vi hade fått nog av uteliv för denna gång och bestämde oss för att återvända hem. Den här gången slutade äventyret lyckligt. Men på senare tid har jag många gånger funderat över vad som kunde ha hänt om vi blivit rädda och gripits av panik. Het vårkyckling med kycklinglever och nässelaioli Efter en ovanligt bister vinter är det äntligen vår. Men knappast har alla primörer ännu tittat upp ur jorden. Så antingen väntar du en tid med att laga den här rätten eller så använder du växthusodlade alternativ. Inte lika vårigt kanske, men gott nog ändå. Kyckling äter man av tradition om våren. Det har sina naturliga skäl. När vintern släppt sitt grepp började hönsen åter värpa och vid påsktid fanns det åter färska ägg. Men det blev förstås också kycklingar så småningom och därmed stomme till vårens festmåltider. För på den tiden var kyckling lyxmat och fjärran från dagens vardagsmat. De kycklingar som idag översvämmar frysdiskarna har dock föga likhet med dem som fick växa upp naturligt. Trots svenskt klingande namn kan de lika gärna vara uppfödda i sydostasien. Ofta är de också marinerade, det vill säga man har sprutat in saltvatten i dem! Välj därför istället en färsk och helst ekologiskt uppfödd kyckling. Eller se till att få tag i majskyckling som föds upp på enbart majs istället för kraftfoder. Därmed växer den långsammare och får mer smak. Primör- och potatissalladen föddes som en mycket lyckad nödlösning på ett kalas för en tid sedan. Och Nobisdressingen är en klassiker skapad av Sveriges mat-maestro nummer ett; Tore Wretman. Prova gärna Mango Chutney som tillbehör. Till denna smakrika rätt krävs också ett smakrikt men inte för tungt vin. Masi Campofiorin (nr 5123) är en av mina favoriteter och finns över hela landet till ett pris av 105 kronor. Smaklig måltid! Gör så här: Het vårkyckling och kycklinglever 1. Gör ett snitt i skinnet på kycklingklubborna. Krydda lätt med salt och peppar runt om. Bryn i stekpanna tills de får fin färg. 2. Stek levern hastigt i het panna. Lägg sedan kyckling och lever i en smord ugnsform. 3. Blanda olja och alla övriga ingredienser. Kolla styrkan på chilin, ibland är den superstark, ibland menlös. Täck sedan kycklingbitarna och levern med kryddblandningen. 4. Stek i ugn 175 grader, cirka 15 minuter. 5. Ta bort kycklinglevern från formen och stek kycklingen i ytterligare cirka 30 minuter. Primör- och potatissallad med Nobisdressing 1. Koka potatisen nätt i saltat vatten och rikligt med dill. 2. Bryn sparrisen i smör cirka 3 minuter. 3. Förväll salladslöken cirka 1 minut i kokande, lätt saltat vatten. Kyl i kallt vatten. 4. Koka sockerärterna på samma sätt. 5. Blanda alla ingredienser utom den varma potatisen i en stor bunke. Tillsätt nobisdressingen, blanda ordentligt och vänd till slut försiktigt ner den ljumma potatisen. Nobisdressing 1. Koka ägget i 2 minuter. Låt kallna. 2. Skala och mixa ägget med schalottenlök, vinäger och vitlök. 3. Tillsätt olja i fin stråle. Smaka av med senap, salt, socker och nymalen peppar. Blanda till sist i gräslöken. 4. Låt gärna dra i kylen några timmar så att löksmaken utvecklas. Foto: Leif Carlsbecker Det här behövs för 4 personer: Het vårkyckling och kycklinglever 4 färska majskycklingklubbor (alt bröstfiléer) 200 g kycklinglever 2 citroner, saft och rivet skal 2 msk smör 2 st röda chili, urkärnade, finstrimlade 2 tsk Sambal Oelek 4 vitlöksklyftor, pressade 5 msk rapsolja 2 msk flytande honung 2 msk japansk soya 1 dl persilja, hackad Salt, peppar Primör- och potatissallad med nobisdressing 4 hg färskpotatis, delad i klyftor Dill 8 salladslökar 1 knippe rädisor, klyftor st sockerärter 8 gröna sparrisstjälkar 1 dl vattenkrasse 1 dl babyspenat Nobisdressing Nobisdressing 1 ägg 1,5 dl rapsolja 2 msk rödvinsvinäger ½ msk fransk senap 2 msk schalottenlök, finhackad 2 msk gräslök, finskuren 1 vitlöksklyfta Salt, strösocker Nymalen vitpeppar Nässelaioli 1,5 dl creme fraiche 1 dl majonnäs 3 vitlöksklyftor 2 dl nässlor (alt spenat/basilika) Saft av en citron Salt Nässelaioli 1. Skölj nässlorna i rikligt med kallt vatten. Ta bort skräp och grova stjälkar. 2. Förväll i kokande vatten några minuter, spola med kallt vatten, låt rinna av. 3. Mixa sedan nässlorna tillsammans med vitlöken. Blanda ner övriga ingredienser, smaka av med salt. 32 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

18 Var det bättre förr? Överraskningen Från Karin Sving i Bergsjö kommer följande dråpliga och självupplevda historia som utspelar sig en älgjaktsmorgon i de hälsingländska skogarna. Väckarklockans vresiga toner talar om att det är dags att stiga upp och göra sig i ordning för dagens jakt. Inte en blund i ögonen har jag fått. Spänningen har varit allt för stor. Som en sömngångare går jag ut i köket, sätter på kaffepannan och klär mig under tiden. Allt är så småningom packat i ryggsäcken. Ja, så bär det iväg till samlingen. I år är vi många som ska jaga. Det är alldeles kolsvart ute, lite kyligt också så här på morgonkvisten. Klockan är ju bara halv fem. När jaktledaren gjort klart vad som gäller för dagen, om avskjutning, påskjutning och lite annat smått och gott, så skyndar alla till sina bilar. Likt myror i morgonväkten far vi åt alla håll. Själv ska jag till pass nio vid myren. Det är en bra bit att gå efter myrkanten för att komma dit. Det har ljusnat lite men är fortfarande rätt skumt. Så småningom kommer jag fram till passet som jag gjorde i ordning någon vecka tidigare. Åh, så skönt att få ta av sig ryggsäcken. Alltid bär man med sig för mycket, tänker jag. Bakom mitt rotvältepass är det rätt så tät skog som gränsar mot ett annat byalag. Jag är således ett gränsfall. Ska det komma någon storoxe smygande över myren idag tro? Jag börjar med att montera upp jaktradion. Bakom passet hittar jag ett lämpligt träd att kasta upp antennen i. En grov pinne får tjänstgöra som tyngd. Första kastet lyckades perfekt och högt över huvudet hänger nu mitt kommunikationssnöre. Sen sätter jag mig inne i passet och tar en välförtjänt kaffetår. Det har blivit skjutljust. Hundarna börjar göra sig hörda lite här och var. Det finns mycket älg i skogarna. Jag spanar, är det möjligen någon av våra hundar jag hör. Det går någon timme. Solen börjar skina, det ser ut att bli en härlig dag. Jag slår på radion när det blir så dags. Inget särskilt har hänt, säger hundföraren. Vid niotiden börjar jag känna av hungern och gör upp eld. Alldeles vid eldstaden sticker en gammal stock ut som blir en lämplig sittplats vid korvgrillningen. Samtidigt som jag spejar och lyssnar grillar jag korven svart som vanligt. Så underbart livet kan vara tänker jag. Bara man inte blir kissnödig. Men det är klart, kaffet vill ju ut förr eller senare. Få se nu, hur många byxor jag har på mig idag Men det hjälps inte, något måste göras. Där borta ser det ut att gå bra. Jag smyger iväg till en annan rotvälta, och halar ner alla paren byxor. Just när förrättningen nästan är avklarad hör jag en kvist knäckas. Pulsen stiger. Måtte det inte vara någon av hundförarna. Jag spanar av omgivningen men ser inte något misstänkt åt något håll. teckning: Christer sööder Då råkar jag titta åt passet igen. Och där, alldeles invid mitt pasställe, just där jag nyss suttit och grillat korv, där står nu en riktig baddare till älgoxe. Han står vänd från mig och jag tror knappt mina ögon, han står rakt över resterna av min eld som ännu ryker. Och bössan står lutad bredvid stocken alldeles bakom ändalykten hans. Tydligen har han sprungit för han står där och flåsar och verkar väldigt trött. Hur gör jag nu då, med byxorna halvt uppdragna och patroner som skramlar i fickorna. Förstås skulle jag ha tagit bössan med mig, men den är kvar i passet. I alla fall fick jag på mig byxorna, utom ett par som satt lite besvärligt till, men kunde ändå smyga. Det gick vägen ända tills jag skulle kliva in i passet. Ena foten fastnade i en slana och jag for på huvudet rakt in i passet. Älgoxen reagerade inte nämnvärt över oväsendet. Han stod kvar och flåsade med baken mot mig. Tyst, tyst försökte jag sträcka mig efter bössan, men när det bara var några tum kvar, vände oxen på skallen och bligade på mig. Och då blev det fart på grabben. Med långa språng hann han iväg femton, tjugo meter innan jag äntligen fått upp bössan. Men skjuta kunde jag ju inte, för han sprang med baken vänd åt mig hela tiden. Och skjuta den rakt i sotluckan, det gör ju inte en riktig jägare. Så här kan det gå till i Hälsingeskogarna när det är älgjakt. Tyvärr fick älgen plikta med livet några pass längre ner. Han var av styrstångsmodell, men gott kött vare i honom. Har du minnen från förr? Skog&Virke välkomnar berättelser och bilder från livet i skogen förr. Var det bättre förr är en högt uppskattad sida i tidningen. Publicerade bidrag honoreras. Men ha tålamod, det finns just nu en liten kö av insända bidrag. Sänd ditt bidrag till: Holmen Skog Var det bättre förr Norrköping N Mystifikationer är Laga Skiftet genomfördes i Kullarpsbyn på 1850-talet, blev den hemmansdel som Farbror Henning senare förvärvade, utbruten ur bygemenskapen och flyttad till skogskanten. Därmed slöts en kronologisk cirkel i Kullhulta sockens odlingshistoria. För se! Det var här vid Farbror Hennings Skrantamålen, som de första odlarna en gång inledde brottningen med småländska moräner och råhumus. Synliga bevis bekräftar ännu bosättningar, trots att de inträffade under yngre stenåldern. Hör bara! I ängen bortom smedjan ligger en flat stenhäll med skålgropar och där bredvid står en domarring. På stenhällen har inlandsisen parkerat ett flyttblock, som under hednatiden blev dekorerat med ett ristat fotavtryck omslingrat av trollrunor. Det finns dessutom småtroll och vittror vid Skrantamålen. Det påstod på sin tid gamle Skolmästare Samuelsson. Han sa, att han själv hade sett dem i domarringen och under stenblocket. Där hade de sitt hemvist. Småtroll av den här sorten är okynniga och skojfriska. De roar sig ofta med att sno och gömma undan föremål för folk. De lämnar vanligtvis tillbaka vad de stulit, men de psykiska påfrestningarna under tiden letandet pågår kan reta koleriska människor till gallfeber. Därför hade Skolmästar n träffat avtal med trollen, att om Skolmästar n själv, eller någon som han invigt i hemligheten sa ifrån på skarpen och uttalade en överenskommen trollformel, skulle trollen genast lämna ifrån sig det de stulit. I största förtroende viskade Skolmästar n den överenskomna trollformeln i Farbror Hennings öra och denne svarade artigt: Jaha. Jasså. Må dä., fastän han inte trodde ett dyft på det övernaturliga. Farbror Henning intog alltid en sådan underdånig attityd gentemot den gamle skolmnästar n och bjöd honom ofta på kaffeknorr i syrenbersån. Vid sådana tillfällen kom Hushållerskan flängande med nybakade klenäter. Det gästfria mottagandet gjorde att Skolmästar n titt och tätt återvände till Skrantamålen med skrönor ur folkminnets fatabur. Det gjorde också att Farbror Henning därigenom blev väl bevandrad i hembygdens magi och lokalhistoria. Ungefär samtidigt hade Fru Molander på pensionatet i Flahult och Patrons Fru Ammeli inlett en samverkan med syfte att utveckla besöks- och turistnäringen i Flahult. De två damerna tog emot Pensionatare och Paying Guests veckovis och arrangerade utflykter och picknick-partyn till gästernas nöje och vederkvickelse. Farbror Henning och Hushållerskan blev tillfrågade om de kunde guida besökare vid domarringen. Farbror Henning svarade obetingat ja, vilket berodde på, att han var underblåst av Hushållerskan, som fått löfte att sälja kaffe och våfflor till besökarna under tiden som Farbror Henning berättade. Grundbultarna i guideläxan hade Farbror Henning inhämtat från Skolmästare Samuelsson, som gett honom referenser till Gunnar Hylten-Cavallius folklivsskildringar. Slutligen hade Farbror Henning fyllt på sin repertoar med rövarhistorier ur egen fatabur. Detta retoriska konglomerat blev varmt uppskattat av besökarna och allt avlöpte väl, utom vid ett enda tillfälle, som inträffade, onsdagen den 19 juni. Den dagen gick guidningen käpprätt åt H-vete. Ett förbokat sällskap hade anlänt i en Fordcabriolet. Chauffören körde tvärs över gårdsplan in i domarringen och parkerade bilen. Passagerarna Besökarna ställde till det med tomglas, cigarrstumpar och omslagspapper från smörgåspaket, franska ostar, rökt lax och griljerade revbensspjäll. myllrade ut likt svältfödda termiter med käftarna fulla av vinbuteljer och pilsnerkorv. Den fridlysta domarringen vanvördades till den milda grad, att Hushållerskan senare uttryckte en stilla förmodan om huruvida, Pensionatare månne någonsin varit närvarande då barnkören på deras hemorters olika dagis framfört salig avsomnade Skogs-Mulles heliga evangelium: Man ska aldrig, aldrig kasta papper, man ska alltid, alltid plocka upp. Besökarna ställde till det, inte bara med tomglas och cigarrstumpar utan också med omslagspapper från sina smörgåspaket, från sina franska ostar, från sin rökta lax och sina griljerade revbensspjäll. Farbror Hennings närvaro negligerade Sällskapet helt och hållet och Hushållerskan fick istället för att förtjäna en ringa slant på caférörelsen, soltorka sina frasvåfflor på klädstrecket för senare leverans till hemvärnet som reservproviant. Egendomligt nog lyckades Farbror Henning behålla lugnet, trots att hans inre kokade likt vulkanen Vesuvius år 79 f.kr, strax innan utbrottet som ödelade Pompeji. Han cirkulerade kring domarringen likt Kommissarie Lindsay i den bekanta engelska deckarserien och fick därvid händelsevis se, att chauffören glömt kvar nycklarna i bilens tändningslås. Genast blossade en djävulsk idé upp i Farbror Hennings hjärna. Han tillskansade sig raskt bilnyckeln och lät den som en grön ödla slinka ner i byxfickan. Denna handling lättade trycket i Farbror Hennings imaginära vulkan och han satte sig som tjuren Ferdinand i skuggan av en surapel för att avnjuta fortsättningen. För sin inre syn såg han, hur Pensionatarna inom kort skulle ge upp sitt letande. Då skulle Farbror Henning erbjuda dem att sela på märren Text jan-eric karlström teckningar Christer sööder och bogsera hem bilen till Flahult. Han såg sig själv sittande med piska och töm på Fordens motorhuv under ett triumfartat intåg i Flahults municipalsamhälle, medan Pensionatarna på trötta ben släpade sig fram bakom ekipaget likt Israels barn i Sinaiöknen under flykten från Egypten, (Gamla Testamentet, Exodus, Kap. 16) Till en början gick allt efter Farbror Hennings beräkningar. Hela sällskapet letade energiskt för att återfinna bilnyckeln. Efter en kvart uppenbarade sig det första tecknet på trytande tålamod. Damerna började markera otålighet genom gälla utrop, som tillkännagav att de blivit medvetna om, att det i den serena naturen även förekom; myror, myggor, knott, flugor, bromsar och getingar. Då inträffade något oväntat. Ett svettvått litet fruntimmer ställde sig på stenhällen och stampade med foten. Hon pekade på bilen och utbrast med förtrytelse: Nu får det vara nog! Lämna genast tillbaka bilnyckeln! Den lilla damen hade därmed, utan att själv veta om det, uttalat exakt det lösenord, som Skolmästar n förhandlat fram med småtrollen och i nästa ögonblick ropade en annan dam i sällskapet: Titta! Nyckeln sitter ju i bildörren! Javisst ja, sa chauffören urskuldande. Ursäkta mig, men när vi kom hit, tog jag nyckeln ur tändningslåsen för att låsa dörren, men så kom jag att tänka på, att det knappast var nödvändigt här på bonnvischan. Du slingrar dig, fräste en herre i halmhatt och gabardinkostym. Jag synade själv bildörren alldeles nyss och då satt där minsann ingen nyckel i låset. Stämningen övergick dock från stormvågor till dyning. Lugnet lägrade sig. Hemresan anträddes. Farbror Henning satt ensam kvar under surapeln. Han var likblek i ansiktet och svalde. Adamsäpplet i strupen guppade som bottenkulan i en vattenpump. Nackhåren hade rest sig. Kallsvetten pärlade. Farbror Henning såg sig ängsligt omkring likt en sentida radarmanick, men utan att våga vrida på huvudet. Vad, var det då, som inträffat? Jo! Farbror Henning hade i en reflexrörelse kört ner handen i byxfickan eftersom det kliade på pungen. (Rödmyror!) I nästa ögonblick hade han insett att byxfickan var tom! Bilnyckeln hade försvunnit! 34 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

19 Kontrollera att adressen är rätt. Om inte, klipp ut denna del av tidningen inklusive adresslappen och fyll i talongen här invid med din rätta adress och sänd till: Holmen Skog, Norrköping. Du kan också meddela ändringar per fax, eller per e-post: info@holmenskog.com Namn Adress Postnr/ort smått och kott Minskad avskogning Avskogningstakten i världen, främst genom omvandling av tropisk regnskog till åkermark, har minskat under de senaste tio åren men är i vissa länder fortfarande mycket omfattande. Det framgår av den utvärdering av de globala skogsresurserna som vart femte år görs av FN-organet FAO. Under perioden omvandlades 13 miljoner hektar skog per år till andra ändamål eller förstördes av naturliga orsaker. Motsvarande siffra för perioden var 16 miljoner hektar per år. Minskningen beror bland annat på att Brasilien och Indonesien, som hade den kraftigaste avskogningen under 1990-talet, lyckats vända trenden. Dessutom återplanteras skog i stor skala i länder som Kina, Indien, USA och Vietnam. Världens totala skogsareal uppgår till drygt fyra miljarder hektar och täcker ungefär en tredjedel av landytan. Foto: Jörgen Hildebrandt Trä står emot naturens krafter Bioenergi nu största värmekällan i svenska villor Det är nu fler villor som värms med bioenergi än med något annat energislag. Mer än hälften av de svenska småhusen får sin energi från biologiska energislag som ved, pellets och flis eller indirekt via biobränsleeldade fjärrvärmeanläggningar. Energin till de svenska fjärrvärmeverken kommer idag till cirka 70 procent från biobränsle. Sedan 1990 har deras användning av biobränsle femfaldigats. De fossila bränslena olja och naturgas förlorar mark i den svenska energimixen till förmån för förnybar energi i allmänhet och bioenergi i synnerhet. Den kraftiga jordbävningen på Haiti förvandlade huvudstaden Port au Prince till en ruinhög av sten, tegel och betong. Flera hundratusen människor föll offer under rasmassorna när naturens krafter släpptes fria. Det är intressant att se att det här och var i ruinerna ändå finns hus som fortfarande är intakta. De är alla byggda av trä. En träkonstruktion har en seghet som andra byggnadsmaterial saknar. Också trähus skadas, men de tar upp krafterna utan att falla samman. En postlåda för sju Efter att i ett tidigare nummer ha publicerat en notis om en originell brevlåda uppmanade Skog&Virke läsekretsen att skicka in fler bilder på sådana. Gensvaret blev sisådär, men ett bidrag kom i alla fall in. Det var Erika Örjes som fotograferat morfar Åke Örjes flerbrevlådekonstruktion i Norra Amsberg utanför Borlänge. Hon har också skickat med en liten dikt med anledning av att hennes morfar var så klurig i materialvalet. Fronten är en gammal ramsågad bräda som trots sin ålder är i mycket fint skick. Den övriga konstruktionen är gjord i falsktimmer som hämtats från en lokal trähustillverkare. Förutom att den är vacker visar brevlådan på skogens och virkets möjligheter i olika sammanhang. Skog och virke är möjligheternas material, Det passar till många olika val. En brädas kvalité Kan leda till en idé. Posten, den skall läggas i en låda, Här samsas flera familjer som ni kan skåda. Ljuv musik Holmen Skog har för femte gången undersökt vad de skogsägare som säljer virke till Holmen anser om samarbetet. Vi kan inte tycka annat än att det är som ljuv musik att läsa svaren, säger Pia Jakobsson, som ansvarar för undersökningen. Hela 800 skogsägare som gjort affärer med Holmen från Lycksele i norr till Vimmerby i söder kontaktades per telefon och ombads svara på ett antal frågor. Vi gör sådana här undersökningar vartannat år för att få underlag till förbättringar och utveckla våra tjänster till skogsägarna, säger Pia Jakobsson. Överlag får Holmen höga vitsord. Man anser att bemötandet från personalen är mycket bra, att givna löften infrias och att de utförda jobben håller hög kvalitet. Naturligtvis gläds vi åt att beskrivas som ett företag som det är tryggt att göra affärer med och som bidrar till att göra skogsägandet mera lönsamt. Inte minst också att skogsägarna uppskattar vår nya satsning Din Holmenwebb. Men det framkom också att det finns förbättringsområden. Många efterlyser fler skogsdagar och bättre information om vilka tjänster vi erbjuder, säger Pia Jakobsson. Det ska vi naturligtvis ta till oss, liksom att vi också fortsätter att utveckla funktionerna på Din Holmenwebb. Holmen Skogs distrikt i Björna i Västernorrland rankades den här gången högst med störst andel nöjda virkesleverantörer. Naturligtvis är det både roligt och hedrande, säger Mattias Gustafsson, som är chef för distriktet. Det är resultatet av ett lagarbete där både vi som är Holmenanställda och de entreprenörer som gör jobbet i skogen är precis lika viktiga.