NUMMER TVÅ vision och tradition

Transkript

1 NUMMER TVÅ 2006 vision och tradition

2 I K O N E R i n n e h å l l OMSLAG: BANKMANNEN VID SIN DATOR PÅ SPANING EFTER DEN TID SOM FLYTT. FOTO: PETER OZBERG Ledare K. C. Harrison in memoriam Folkebibliotek kaster ut Dewey RUNAR EGGEN OG ÅSE KRISTINE TVEIT De moderna pionjärer RUNE ARNLING Kommer ulven denne gang? JENS THORHAUGE Zlatan och varför det är så viktigt att orka hålla på NICK JONES Berlinerkonvergeringen BETTINA BETTENHAUSEN Knapsu på spanska? JIMMY GÄRDEMALM Tre museer i Amsterdam GERT-OVE FRIDLUND Nijmegen romerskt DODO PARIKAS ABM och den digitala utmaningen TOMAS LIDMAN Annika och Rolf från Marstrand Våra första nybyggare i Nordamerika? INGEMAR LINDMARK BTJ och artikelkopieringen JAN-ERIC MALMQUIST Framtidsfilen Förnyelsens vägar SVEN NILSSON The New Yorker är en uppmärksammad och välläst tidskrift precis som Ikoner och i samma klass och division. Det har genom åren skrivits en hel del om The New Yorker, t.o.m. mer än om Ikoner faktiskt, rent av hela böcker några gånger. Och nu på sista tiden i olika artiklar med anledning av att samtliga nummer sedan st. om ca en halv miljoner sidor skannats in på åtta dvd-skivor. Samlar man samman frågor och svar från spridda håll och tider lyder några: Hur lång text? Så lång som krävs för en riktigt bra artikel! Får man betalt? Klart! Finns The New Yorker kvar om tio år? Ja! Allt det här är ju just på pricken som det är med Ikoner. Så gläds ni skribenter, gläd dig Du läsare, gläd sig redaktionskommittén! Nästa nummer skickas den 5 juni. Manusstopp den 13 maj. 2 2/2006 Årgång 9 I K O N E R v i s i o n o c h t r a d i t i o n Oberoende publikation utgiven av Bibliotekstjänst Redaktör: Jan-Eric Malmquist jan-eric.malmquist@btj.se Redaktionskommitté: Inger Eide-Jensen Tomas Lidman Sven Nilsson Birgitta Olander Grafisk form: Identitet, magnus@identitet.se Ansvarig utgivare: Sophie Persson Postadress: Lund Besöksadress: Traktorvägen 11, Lund Telefon: Fax: Teknisk produktion: Grahns Tryckeri AB, Lund ISSN PRENUMERERA! BTJ Prenumerationsservice Lund 046/ , fax 046/ , pren@btj.se

3 M ed nya medier och tekniker har vi fått andra förmedlingsmöjligheter och distributionsformer. Men också skenbar verkställighet beträffande berättarteknik, gestaltningsförmåga och beskrivandets åtminstone kvantitet. Kvaliteten däremot är kanske inte lika otvetydig liksom inte heller nivån på den språkliga uttrycksförmågan. Det senare möjligen mindre viktigt, det behöver ju inte längre ens heta Kungens av Danmark bröstkarameller. Med viss eftersläpning är det förstås föränderliga samhällen som hela tiden präglar vår språksyn. I Språkets myller skrev Margareta Westman, att det som hände under talet och sedan framåt var att språkbruket och skrivsättet, inte minst i det offentliga samtalet, kom att bli mer informellt, mer brutalt, mer differentierat och mer anglofierat under tyngden av den framrusande datoriseringen. Och på allt sådant här ställer vi upp i täta led och lydig takt. Aldrig någonsin har det väl varit så absolut fokus på att leverera som det är just nu. Vi går på instrumentmakarna och deras mångleri, står där med trådar ringlande ur öronen som om någon viktig substans håller på att rinna ut från hjärnan. Kanske rent av, när man tvingas åhöra tjutet från någon som inte insett att det finns ett kommunikationssystem mellan sändare och mottagare. Eller när planet precis landat och alla på en gång börjar ringa: Vi blev en timme försenade men är på Sturup nu så du kan sätta på potatisen! Följt av ett lika vettskrämt som snopet Jasså!? Sannolikt därför att potatisen varit sönderkokt sedan en timme tillbaka. Behovet av snabbhet och omedelbar tillgång till information har genom alla tider flyttat fram omständigheternas möjligheter. Aktualiteten har alltid varit en nödvändighet för producenten och ett krav från konsumenten. Därmed har t.ex. läsarnas tid och tålamod vid frukostbordet kommit att diktera morgontidningens innehåll, omfång och format. På motsvarande sätt som dagbladsskribentens alltmer krympande halvtimme före manusstoppet inte ger utrymme för eftertanke och stilistisk modellering på motsvarande sätt som kan gälla vid författandet av en essä med kanske flera månaders skrivframförhållning i en glest utgiven kvalitetstidskrift eller flera år försenad årsbok. I Klas Östergrens Gentlemen står det någonstans: Jag visste mycket väl att det satt en hel maffia och livnärde sig på att nosa upp polemik och kasta sig in i den allmänna debatten. Ofta gjorde de det väldigt framgångsrikt och ibland kunde polemiken hålla på i månader och sprida sig som en sorts intellektuell rabies bland kulturskribenterna. Alla var plötsligt på bettet, smittade. Att det genom år och århundraden funnits politiska kommentarer av kommentatorer i opinionsbildande medier är en självklarhet som alltid ingått i uppdraget. Tyckartorgen och åsiktsfabrikationen har ökat i takt med enklare skrivdon och fler ställen för utövande i spalter, i soffor, på sajter. Debattörerna och krönikörerna är flera än någonsin och likt gräshoppssvärmar kastar de sig allihop över samma oväsentlighet bara den är det minsta populistisk. Eftersom man ändå för det mesta skriver om samma sak och helst polemiserar med varann spelar det inte så stor roll att ämnena är färre. Det lilla som finns granskas med beskäftig tvärsäkerhet och välutvecklat ego helt i klass med den gamla vandringshistorien gärna attribuerad Vimmerby Tidning: Vi har redan EN gång varnat Hitler! Samtidigt är landet litet, läsare, lyssnare och tittare få, kommentatorerna rundgångna och de nationella händelser som finns att tycka kring därmed närmast endemiska och endimensionella. Men det sker med friskt mod i ett upprepningarnas och schablonernas crescendo. En av de legendariska DN-korrespondenterna utryckte sig en gång: Överskatta inte läsarens intresse, men underskatta inte hans intelligens. Elit var fordomtima förborgad den nedärvda högklassighetens anciennitet för att sedan bli en enklav i besittning av kunskap men förefaller nu vara ett elektroniskt pladderplank för ingen elit alls. Så är det, tyckarna tycker och jag tycker om tyckarna! E-mejleriet har haft en allmänt positiv inverkan, blivit den injektion som kunnat fylla en demokratisk uppgift. Plötsligt började vi alla skriva hej vilt, också vi som tidigare inte vågat oss på en intern PM en gång. Det blev fritt fram. Ingen brydde sig om hur det såg ut och ingen kriarättade vare sig ortografi eller grammatik. Budskapet kom att bli budbärarens hur han än är utrustad eller beter sig spelar ingen betydelse. Ikoner 2/2006 3

4 En gång i tiden fick vi lära oss att det vi inte kan säga på en halv sida blir inte bättre på tio. Det är klart att det gör! En bild säger mer än tusen ord. Det är klart att den inte gör! På vägen till innehållets innersta väsen kan god språkbehandling vara halva nöjet, ett skrivsättets elegans bli intressantare än innehållet. Det är kanske inte meningen men knappast mindre behagfullt för det. Fast inte är det legio. Frans G. Bengtsson höll ordning på lakonismerna även om han inte alltid var så lapidarisk själv. I De långhåriga merovingerna skrev han: skribenter som aldrig falla på idén att med tre ord säga vad de lika lätt kunna säga med femton, men som dock med sina femton ord verkligen ha något att säga. Dåliga författare te sig aldrig mångordiga, i strikt bemärkelse; de te sig visserligen aldrig få ordiga heller: den sak de säga med femton ord och den sak de säga med tre ord stå på samma nivå och förbli exakt lika njutbara, alldenstund hundra procent av de använda orden i båda fallen äro överflödiga. Allt sådant här har med våra världar att göra. Hur liten får en värld vara för att få vara en värld? Biblioteksvärlden, t.ex., är den en värld värd att vara en värld? Man kan givetvis undra, och är fri att göra, när man ser vad den tycker om sig själv eller läser vad och ibland hur den skriver om sig även om undantagen som synes finns här längre fram. Biblioteksvärlden i världen är knappast världens centrum och det har den kanske aldrig heller gjort anspråk på. Men ändå, är den tillräckligt stor och betydelsefull för att verkligen kunna betraktas som en värld bland världar? Även om man inte behöver vara störst eller ens stor i världen för att vara värdefull. Mått som mäter storheter kan ha med betraktelsesättet att göra. Vem eller vilka är måttmätarna? Emellertid är det nog det inomvärldsliga biblioteket som är mest betydelsefullt med vikt och värde, motiv och acceptans. Också det aldrig så lokala biblioteket är centralt. För alla är ansvaret brett med kulturarvet in i framtiden. Vision och tradition. Det är ett mäktigt uppdrag som förvaltas väl med ett rykte som är gott men borde vara mer kompakt, rustikt och stabilt vid knäböjandet inför beslutsfattarskrået. Det finns en dragning till det lite räddhågsna och ett vacklande självförtroende. Man umgås gärna internt och blir en smula insulär när man dansar bara med varann och sjunger allsången exklusivt. Kanske har sådant med ovana att göra eller förväntningarna på att någon annan sköter argumentering och nödvändig marknadsföring. När man i själva verket ska stå överst på tribunen med en verkningsfull och övertygande biblioteksretorik. Vad vill dagens bibliotek, vad vill det med morgondagens? Det handlar om artikulation och tydlighet, att manövrera sig in i kultur- och Fast å andra sidan lär oss nätet: samhällsdebatten och på sina håll gärna på ett dominant sätt rent av leda den. Ta ton också utanför innanför, tillägna sig respekt och inflytande. Sticka ut näsan även med risk att få en knäpp på den. Här finns inget att vara ängslig för, man har ingenting att skämmas över men mycket som är värt att visa världen. Biblioteksvärlden är lika mycket värd som andra världar. Är varje annan värld en stor värld är biblioteksvärlden lika stor, är alla världar i stället små så är biblioteksvärlden inte mindre än de andra. Så brösta sig gärna, biblioteket, och gör det med alla till buds stående medel, finter och knep. Också sådana som hittills kanske känts en smula främmande, som Sponsring, lobbying, event marketing och publicitet. Jan-Eric Malmquist Eilngt en uneörnskding på ett egnskelt uivtnierset så seplar det Inegn roll i viekln odrnnig bksortnävea i ett ord såtr i, det edna som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. FOTO: EVA INGVARSSON 4 Ikoner 2/2006

5 Bort gå de, stumma skrida de en efter en till skuggornas värld. (Heidenstam) I den mycket välgjorda och informativa norska tidskriften Bok og bibliotek fanns i nr 1/2006 ett lika intresseväckande som förhoppningsvis debattinspirerande bidrag. Med författarnas och tidskriftens vänliga tillstånd återges här en mindre men nog så substantiell del av artikelns innehåll Folkebibliotek kaster ut Dewey Runar Eggen og Åse Kristine Tveit En av de verkligt betydelsefulla profilerna i den internationella bibliotekssamvaron, K. C. HARRISON, har avlidit drygt 90 år gammal. Från 1961 fram till pensioneringen var han chefsbibliotekarie vid biblioteket i Westminster, London, men också past-president of the Library Association och founder president of the Commonwealth Library Association bland mycket annat biblioteksviktigt. Ken Harrison var en stor vän av Norden och deltog i åtskilliga sammanhang med här verksamma kollegor och vänner. Bengt Hjelmqvist kallade honom gärna för Mr Scandinavia. Själv skrev Ken en artikel i Ikoner 6/2001 rubricerad Reflections of an Anglo-Scandinavian librarian och 1961 (reviderad 1969) gav han ut boken Libraries in Scandinavia. Fackböckerna hann bli flera och i Ikoner har Ken Harrison förekommit ytterligare några gånger. I serien De moderna pionjärerna porträtterade han Ingeborg Heintze (1/2005), i nr 5/2003 gav han en vänlig tribut till Bengt Hjelmqvist i anslutning till dennes 100-årsdag, vilket Bengt återgäldade i nr 2/2005 genom att där uppmärksamma Kens 90 år den 29 april. Ikoner nr 4/2001 innehåller Bengt Holmströms recension av K. C. Harrison, A librarian s odyssey. Allt i PDF, JEM Det lille folkebiblioteket i New Ash Green i Kent, England har kvittet seg med Dewey Desimalklassifikasjon og mesteparten av de gamle bøkene. Bøkene er plassert i brede kategorier som Romaner, Gjør det selv eller Reiser, omtrent som i en moderne bokhandel. Istedenfor pinlig nøyaktige klassifikasjonskoder står de ordnet slik at folk kan forstå det. Over hyllene skinner store og tydelige lysskilt. Det er lett å finne fram til bøkene i New Ash Green. De har bare pene bøker i New Ash Green. Rene bøker. Nye bøker. Bøker det ikke er ekkelt å ta i. Bøker du har lyst til å lese. Da Dewey ble kastet ut, forsvant også de gamle og slitte bøkene. Saneringen var del av en ekstrem makeover der alt forstyrrende rot ble fjernet fra lokalene. Lokalene ble pusset opp innvendig, og skiltingen forenklet. Resultatet er kraftig økt utlån og trivsel. Men hvordan tok personalet det at veiviseren deres gjennom bibliotekskolen og mange års praksis forsvant? Det var visst ikke så vanskelig, fikk vi høre. Om man vil ha rask gjenfinning av enkeltbøker, kan man jo bare stille dem opp alfabetisk innen kategoriene! Ikoner 2/2006 5

6 Bidragen i den här serien är samtliga personligen författade av Pionjärerna själva. Det är bara i förekommande fall de s.k. frågorna, frivilliga att hålla sig till, som är redaktionellt sprungna. JEM D e m o d e r n a P I O N J Ä R E R N A Rune Arnling Vad som fi ck mig att välja biblioteksbanan Jag är född 1921 och att bli bibliotekarie var inte mitt första yrkesval. Det kom f.ö. efter ganska många studieår. Som barn hade jag nära till skolan, där min far var lärare och där det fanns ett litet skol- och folkbibliotek. De allra första böckerna hade jag fått som julklapp, och det var sånghäften med text och musik inte oväntat av Alice Tegnér och Felix Körling. Bland låneböckerna minns jag särskilt Jules Vernes Till jordens medelpunkt och McIntyres Grottpojken från stenåldern, som gav liv åt den tid, då traktens många gånggrifter uppfördes. Kanske mina tidigaste läsupplevelser ändå haft en viss betydelse för mitt slutliga val av yrke. Var jag fi ck min utbildning Några månader efter studentexamen var jag den 31 augusti 1939 på väg till Uppsala. Jag köpte Göteborgs-Posten av tågets tidningsförsäljare. Enligt förstasidans huvudrubrik hade krigsfaran minskat, men på morgonen den 1 september hade tyska trupper ryckt in i Polen, och andra världskriget var ett faktum. Med avbrott för militärtjänstgöring tillbringade jag bortåt sju läsår i Uppsala med resultatet en bred magisterexamen. Detta hade kunnat ge möjlighet till ett antal ämneskombinationer för lärartjänstgöring, men i verkligheten kom mina erfarenheter av den banan att begränsa sig till ett par år som lärare på folkhögskola och gymnasium. Det dröjde nämligen inte så länge förrän jag, med tanke på de risker som det så kallade extralärareländet kunde innebära, beslöt mig för att sadla om. Jag skaffade mig skriften Bibliotekarieyrket av bibliotekskonsulenten Greta Linder, som mycket ingående redogjorde för utbildningskrav och anställningsförhållanden för ett yrke, där min examen också kunde vara en god grund. Vid den tiden fanns ca 400 heltidstjänster som bibliotekarie vid de kommunala folkbiblioteken, och antalet ökade stadigt. Vad jag nu behövde var elevtjänstgöring tillsammans med praktik på ett större bibliotek. Jag fick ett råd av en släkting i Borås att kontakta centralbibliotekarien där, Gösta Östling, som han kände till som en skicklig och drivande person. Jag följde rådet, och efter en ganska kort intervju blev 6 Ikoner 2/2006

7 resultatet, att den praktiska tjänstgöringen skulle ske i Borås, medan teoridelen förlades till centralbiblioteket i Uppsala. När elevtjänstgöringen var överstånden, och jag hade kommit in vid Skolöverstyrelsens biblioteksskola befann jag mig hösten 1950 på Svartsjölandet väster om Stockholm. Vi var c 50 biblioteksskoleelever, som hade samlats på Jordbrukets föreningsskola vid Sånga- Säby för att under ledning av bibliotekskonsulenten Kerstin Munck af Rosenschöld (senare Osborne) inleda studierna med en s.k. fältarbetsvecka. Där skulle vi medelst intervjuer och föreläsningar skapa oss ett underlag för vinterns seminarieövningar i biblioteksförvaltning. En första storkommunreform stod för dörren med ty åtföljande brist på bibliotekarier, inte minst i ledande ställningar. En internatvecka var naturligtvis också ett bra sätt att skapa en god samarbetsanda. Min verksamhet som bibliotekarie efter genomgången biblioteksskola Färdig med biblioteksskolan i Stockholm återvände jag våren 1951 till Borås, där jag fått en ordinarie bibliotekarietjänst. Jag kände mig trygg i mitt yrke och trivdes bra med chef och arbetskamrater. Till dem hörde Kerstin och Gösta Berggren, som så småningom följde efter Gösta Östling till Bibliotekstjänst, och Lillemor Ståhlgren, min mentor i referensarbete och interurbana lån. Efter ett par år i Borås ombads jag av Bengt Hjelmqvist att leda en sommarkurs för deltidsanställda bibliotekarier på biblioteksskolan, och detta upprepades följande år. Våren 1954 var det så dags att lämna Borås, och det blev inte endast för en fjortondagarskurs utan för att tillträda en ledig tjänst som bibliotekskonsulent. Ikoner 2/2006 7

8 Redan ett halvår efter flyttningen till Stockholm var jag på väg till USA. Jag hade på initiativ av Bengt Hjelmqvist sökt och fått ett s.k. fellowship från Sverige-Amerikastiftelsen för att under ett halvår studera verksamheten vid public libraries, särskilt referensverksamhet. Det resulterade i en rundresa till ett femtiotal bibliotek, inkluderande även biblioteksskolor och universitetsbibliotek. Uppehållen varierade från ett par dagar till sex veckor, detta i Minneapolis. Staden hade då c invånare och ett Public Library med c 400 anställda. Där lärde jag känna biblioteket ganska grundligt, och eftersom jag fick praktisera på referensavdelningen, kom jag också i personlig kontakt med besökarna. Telefontjänsten var därtill väl utvecklad. Byggnaden var från tjugotalet och behövde ersättas av en ny. För att nå det målet måste en kommunal folkomröstning anordnas. Det var naturligtvis viktigt med så stor publicitet kring frågan som möjligt, och på bibliotekschefens uppdrag blev jag intervjuad i TV, mest för att ge exempel på brister i den gamla byggnaden. Jag kände mig lite kluven men gjorde så gott jag kunde. Det dröjde faktiskt ganska länge, innan ett nytt bibliotek stod färdigt. Det lär dock ha blivit både ändamålsenligt och tilltalande. I Minneapolis och på andra orter jag besökte fanns många exempel på att privatpersoners sponsring hade stor betydelse för biblioteken. Carnegiebiblioteken var ju själva sinnebilden för denna tradition. Jag var med på en bokbuss från Minneapolis till en liten ort, som hette Maple Plain. Bokbussbibliotekarien hade sagt, att där fanns en biblioteksföreståndare, som härstammade från Sverige. När vi kom fram till det lilla bibliotekshuset, stod en reslig äldre dam på trappan och hälsade oss välkomna. Hon talade en svenska, som påminde mycket om den, som jag hade hört i min västgötska hembygd. Innan vi körde vidare undrade hon, om jag ville skicka ett kort på Skara domkyrka. Hennes far var nämligen född i staden. Jag gjorde så, och som ett svar fick jag senare en släktutredning hon gjort. Den visade, att fadern hade varit den förste invandraren i Maple Plain. Han hade levt i god sämja med de indianer, som på hans tid fanns kvar där. Huvudintrycket från min studieresa var, att vi hade mycket att lära av de amerikanska biblioteken, som på grund av sin mångfald och ekonomiska resurser många gånger kunde leda utvecklingen även internationellt. Återkommen till SÖ sommaren 1955 var det dags att mer långsiktigt planera mitt arbete. Min undervisning på biblioteksskolan koncentrerade sig till att börja med på katalogisering. Greta Linder hade länge haft det ämnet. Hon kom som 8 Ikoner 2/2006

9 pensionär ibland på besök, och jag hade stor nytta av att få diskutera uppdykande problem med henne. Till de administrativa uppgifterna hörde fördelningen av statsbidrag till folk- och skolbibliotek. Det utfördes i grunden av kanslipersonalen men i tveksamma fall under medverkan av mig. Ett av villkoren för statsbidrag var, att bibliotekslokalerna skulle vara godkända av SÖ. Att granska byggnadsritningar var ofta en intressant uppgift, som jag hade nytta av, när jag så småningom hade flyttat till eget bibliotek. En uppgift som under några år tog mycket av min tid var att ansvara för den s.k. grundkatalogen. Det var en förteckning över böcker lämpade för folk- och skolbibliotek, som under många år hade varit vägledande vid bokinköpen. Ett problem var, att utgivningen successivt hade försenats och därmed betydligt minskat dess betydelse. Det blev i stället Bibliotekstjänst, som genom sina publikationer kunde ta över denna uppgift. Till de välkomna inslagen i arbetsgången hörde t.ex. de regelbundet återkommande konferenserna med centralbibliotekarierna (nu länsbibliotekarierna) och de välbesökta möten, som Sveriges allmänna biblioteksförening anordnade. En uppgift på somrarna var kurser för deltidsanställda bibliotekarier t.ex. i Vadstena, Strängnäs eller Stockholm. Från höst till tidig vår pågick biblioteksskolan. Jag har tidigare omnämnt den inledande fältarbetsveckan med insamlande av uppgifter till seminarieövningarna i Stockholm. Avsikten var att ge eleverna ökade kunskaper om bibliotekens situation inom den kommunala verklighet, som kunde vänta dem. Enligt mina erfarenheter var dessa övningar uppskattade och kanske också ett sammanhållande komplement till elevernas tidigare studier med deras olikartade inriktningar. Förutom de mer bibliotekstekniska ämnena var särskilt litteraturkännedomen prioriterad. Undervisningen bedrevs i form av föreläsningar och lektioner, vanligen av experter utifrån. Somliga hade varit anlitade i åtskilliga år. Det var inte ovanligt, att de var personligheter, som fängslade åhörarna med sin framställningsförmåga. Biblioteksskolan hade i åtskilliga år varit utsatt för stark kritik. I verkligheten var den inte en institution utan en verksamhet på bibliotekssektionens kursanslag, vilket försvårade en mer långsiktig planering. De knappa resurserna omöjliggjorde en tillräcklig intagning. Att SÖ:s folkbildningsrotel, där bibliotekssektionen var en del, dessutom kunde göra beslutsgångarna i övergripande frågor extra tunga var ganska naturligt. Redan 1952 hade Svenska folkbibliotekarieföreningen och 1957 Sveriges allmänna biblioteksförening kommit med förslag i utbildningsfrågan, men utan resultat. Det skulle dröja till december 1965, innan regeringen meddelade direktiv för en utredning. Sakkunniga utsågs, och huvudsekreterare blev bibliotekarien Jonas Åkerstedt, utexaminerad från biblioteksskolan Under mitt sista läsår i Stockholm besökte sakkunniggruppen ett av mina seminariesammanträden för att informera sig om den pågående utbildningen. Det blev min enda kontakt med denna grupp. Jag hade 1967 fått en nyinrättad tjänst som biträdande stadsbibliotekarie i Kalmar. Det planerades en kommunsammanläggning, och det var ju ett ämne, som jag hade sysslat med på biblioteksskolan. Stads- och länsbibliotekarien i Kalmar Brita von Zweigbergk hade liksom jag varit elev i Borås med Gösta Östling som chef. För mig var det som att en cirkel hade slutits. Kommunsammanläggningen skulle ske En annan arbetsuppgift var planeringen för ett nytt stadsbibliotek. En kommitté för detta hade funnits några år, och en av mina första uppgifter blev att organisera en studieresa till nya bibliotek i södra Sverige. En sådan genomfördes också, men därvid upphörde, åtminstone tills vidare, kommitténs aktiviteter, kanske beroende på att ordföranden pensionerades. Våren 1970 pensionerades också Brita von Zweigbergk. Jag utsågs till hennes efterträdare. Samma år startade de sex kommunerna i Kalmar kommunblock en gemensam bokbussverksamhet som en förberedelse till kommunsammanläggningen. Medan planerna på ett nytt stadsbibliotek låg stilla, kunde tiden användas till att förnya filialbeståndet i form av nya lokaler eller utbyggnad och upprustning av äldre. Ett steg framåt i byggnadsfrågan togs, när kommunfullmäktige 1974 reserverade en central tomt. Detta ledde i sin tur fram till en arkitekttävling och slutligen byggbeslut. I maj 1983 öppnades det nya stadsbiblioteket, dit också det kommunaliserade stifts- och gymnasiebiblioteket hade överflyttats. Det skapade naturligtvis en stor glädje för oss, som länge hade sett fram emot denna dag. Vid den tidpunkten hade de flesta av länets huvudbibliotek begåvats med helt eller delvis nya lokaler. I några fall ser man fortfarande fram mot nya lösningar. Jag önskar i så fall lycka till! Ikoner 2/2006 9

10 Kommer ulven denne gang? Eller lykkes det at tilpasse biblioteket til videnssamfundets virkelighed? Jens Thorhauge Biblioteksstyrelsen i Danmark har analyseret tendenserne i udviklingen af videnssamfundet. Analysen viser meget store udfordringer for bibliotekerne. Skal bibliotekerne overleve i en digital tidsalder, må biblioteket være hvor brugerne er. Bibliotekerne må tilbyde noget unikt, og de må indgå i videnssamfundet på en organisk måde. Analysen følges op med en strategi for biblioteksudviklingen i Danmark, der satser på en national infrastruktur og nye roller og ydelser i bibliotekerne. Det handler i høj grad om mere klart at gøre op med industrisamfundets biblioteksinstitution. To kontradiktoriske scenarier Det danske Institut for Fremtidsforskning fastslog for nylig at bibliotekarer sammen med for eksempel kassedamer og postbude er job, der ikke vil være brug for om 15 år. De er zombier, en slags levende døde, der udfører funktioner der kan trække den lidt endnu, men som reelt er uden betydning, hævdede instituttet. 1 Samtidig viderebringer det indflydelsesrige danske politiske magasin Mandag Morgen det synspunkt, at der er et potentielt vidensnetværk i de mange biblioteker, der kan være en ressource for danske virksomheder i den globale 10 Ikoner 2/2006

11 økonomi, og at der er voksende marked for vidensformidling. 2 Ingen af disse scenarier kan efter min opfattelse afvises. Hvilket af dem er det mest sandsynlige? Det kommer an på hvordan bibliotekerne udvikler sig. Hvis de ikke udvikler sig hurtigt, vil dødsdommen være helt realistisk. (Selvfølgelig vil der alligevel være bibliotekarer om femten år, men det vil så være et svækket og uddøende erhverv). Industrisamfundets bibliotek kan risikere at blive en niche for de få i et fremtidigt videnssamfund. Enten vil det så udvikle sig til en elitær institution eller også vil det gå i den anden retning og løse opgaver, der har social karakter. Hvis det derimod lykkes at udvikle bibliotekerne til at blive vidensleverandører på videnssamfundets præmisser, og have produkter der er unikke, så er der en mulighed for en lys fremtid. Måske. Men for mig at se er der ikke andre veje at gå, hvis biblioteket skal overleve på et rimeligt niveau. Biblioteket i konkurrence børn får nye kultur vaner I Danmark er der siden 1964 med ca. fem års mellemrum udkommet en undersøgelse af danskernes kultur- og fritidsvaner. Man kan her følge et fald i biblioteksudlån og forskellige op og nedture for bibliotekerne. Den seneste undersøgelse er publiceret i Her er det især tydeligt at fremtidens biblioteksbrugere, børns, benyttelse af biblioteket er stærkt faldende. Fra 1998 til 2004 har for eksempel den gruppe børn, der er meget flittige biblioteks brugere, således reduceret deres besøg med omkring 50%. Børn ser også mindre TV, men bruger mere tid på internettet og computerspil. Dette står i modsætning til første halvdel af 90 erne hvor der var en klar stigning i børns biblioteksbesøg. Det var i den periode bibliotekerne begyndte at give adgang til computere og computerspil på biblioteket. Det kan være forklaringen. Men efter årtusind skiftet er der sket en stærk stigning i antallet af computere i private hjem. 74% af alle danske hjem har en computer og tallet er betydeligt højere for børnefamilier. Mere end 40% af alle børn har egen computer på deres værelse. De svenske tal er næsten de samme. Ser vi på udviklingen af et typisk dansk børneværelse så har det i de seneste år typisk udviklet sig til at blive et mindre mediecenter med eget TV, dvd-afspiller, computer, mobiltelefon, musik-anlæg. Min pointe er, at mediecenteret giver bøger kamp til stregen. Børn læser mindre, de låner mindre, de besøger biblioteker mindre og meget tyder på at de i stigende grad ikke opholder sig på biblioteket, men bruger afhentnings- og afleveringsfaciliteten til materialer, der er fundet og bestilt på web en. Det gælder jo blandt andet cd ere. Endnu. For de hentes i stigende grad på nettet både på legal og illegal vis. Fortsætter denne udvikling er scenariet med bibliotekets død om 15 år faretruende nær. Universiteter og ud dannelsessøgende anvender e-journals Men der er andre udfordringer i form af ændret benyttelse af biblioteker, der er vanskelige at bortforklare, når man har set dem. De peger heldigvis i en anden retning. På de 17 største danske universitets- og forskningsbiblioteker er stigningen af lån af e-ressourcer således på få år steget fra 0 til at udgøre mere end 2/3 af alle lån 4. Der er først og fremmest tale om download af artikler fra elektroniske tidsskrifter, som biblioteket har betalt for til registrerede brugere. Det er dyrt, og privatpersoner kan i praksis ikke få adgang til de elektroniske ressourcer hjemmefra- men kun ved at møde op på biblioteket. Tendensen på mange uddannelser er at findes det ikke på nettet findes det ikke. Generelt falder benyttelsen af fastformsmedier i alle bibliotekstyper. Det er især bøger, der rammes af dette fald. I dag har universitetsbiblioteket reelt et monopol på onlineadgang til engelsksprogede fagtidsskrifter og e-bøger (og vi taler om millioner af artikler i mere end tidsskrifter og et hastigt voksende udbud af engelsksprogede e-bøger). Men dette monopol er ikke en naturlov. Rollen som clearing-house og som garant for teksters validitet synes dog at være ganske sikker i disse år. Men den helt, helt afgørende konklusion på udviklingen i forskningsbibliotekerne er, at hvis man har et unikt produkt, så har man også kunder. Benyttelsen af forskningsbibliotekerne stiger markant i disse år, for de elektroniske tidsskrifter er blevet uundværlige for forskning og undervisning. Bibliotekernes egne virtuelle tilbud I princippet har bibliotekerne set skriften på væggen for længe siden. Siden midten af 90 er har vi arbejdet på det hybride bibliotekskoncept, hvor traditionelle tjenster spiller sammen med digitale tjenester. Selvom der er meget bred accept af det hybride bibliotekskoncept i bibliotekerne, så dominerer de traditionelle tjenester klart. Og det er i orden udfra dagens efterspørgsel, men et problem i forhold til udvik- Ikoner 2/

12 ling af produkter, der efterspørges i morgen. Det går de fleste steder for langsomt med at udvikle nye tilbud. Og det er farligt, for inden vi får set os om er situationen, at ikke bare børn, unge og professionelle brugere er connected og går efter de virtuelle tilbud. Alle potentielle biblioteksbrugere vil være internetbrugere. Forskningsbibliotekerne klarer sig bedst i øjeblikket. De har dels en meget homogen brugerkreds, og de har et unikt produkt. De arbejder på at udvide deres udbud af e-journals og forsøger samtidig på at skabe institutionelle arkiver, som er databaser der indeholder den enkelte institutions egne publicerede forskningsresultater. Jens Thorhauge är direktör vid Biblioteksstyrelsen i Danmark Institutionelle arkiver er skabt som en reaktion mod de voldsomme prisstigninger på de kommercielle forlags priser på videnskabelige e-journals og de vokser hurtigt. I Sverige har Lunds Universitetsbibliotek været pioner på dette felt. Men bibliotekerne i Danmark og Sverige har også arbejdet med fagportaler og web-biblioteker som et forsøg på at skabe digitalt indhold, fordi forlagsverdenen har været modstandere af at arbejde med digitale businessmodeller, og ikke har villet medvirke til at biblioteker kan give adgang til dansk digitalt indhold. Situationen i Sverige synes lidt bedre, men endnu ikke ideel. Der findes i Danmark omkring 20 biblioteksproducerede nettjenester. Men det står klart, at de mange biblioteksnettjenester og fagportaler (se disse tjenester på bibliotek.dk) ikke har den store gennemslagskraft. Det er kun bibliotek.dk, der virkelig kan mønstre så mange brugere, at tallet kan nå op over på en uge. Ser man på en fantastisk service som biblioteksvagten, så har vi et helt moderne produkt, hvor der kan stilles spørgsmål om alt via , chat, telefon. Tjenesten findes i alle nordiske lande (Fråga biblioteket! i Sverige). I Danmark får den omkring spørgsmål om året. Det betyder at der lånes bøger ud for hvert spørgsmål der besvares på denne internettjeneste. Det er ikke bare Google, men også andre internettjenester, der har tendens til at uddistancere bibliotekerne. Google, Amazon, I-tunes er successer, som får den lokale bibliotekskatalog til at blegne, når man ser på benyttelsen. Og brugerne måler i stigende grad biblioteket med disse søgetjenesters alen. En tydelig konklusion er at biblioteksmonopolet på at give systematisk adgang til viden er brudt. Internettets tilbud er righoldige, og selvom det er meget let at argumentere for, at det fagligt kan være bedre at gå på biblioteket og hente materiale, så taler tallene deres tydelige sprog om hvordan kunderne faktisk agerer. Folkebiblioteker gør mere end at give adgang til information Hvis vi koncentrerer os om folkebibliotekerne så vil bibliotekarerne sige, at bibliotekerne er jo meget mere end informationsformidling. I decennier har vi forstået vores opgave, at fremme oplysning, uddannelse og kulturel aktivitet, 5 som multitasking, hvor informationsadgangen er suppleret med aktiv formidling: udstillinger, arrangementer, kurser, læring og anden støtte på stedet. Disse aktiviteter er mest knyttet til det traditionelle, fysiske biblioteksrum, så kan det ikke bare fortsætte? Jo, men i dag viser statistikken, at det ikke er dét kunderne kommer efter. De kommer efter den information, som mange andre nu også kan levere måske ikke bedre, men hurtigere og enklere. Med andre ord: benyttelsen af kerneydelsen falder og de ny ydelser, der skulle opveje dette slår ikke igennem. Skal det fysiske bibliotek overleve på bare omtrent det niveau, som vi kender i dag, tror jeg det må satse på at udvikle aktiviteterne og på intensiv programlægning i biblioteksrummet mere end på samlingsopbygning. Vi står faktisk med en række negative trender i videnssamfundet. Problemer med funktionel analfabetisme og manglede integration i samfundet har for eksempel vist sig ekstremt vanskelige at løse, og her gør biblioteket allerede en indsats, som kan forstærkes betydeligt. Og helt afgørende vil det være at biblioteket reelt ikke forstås som et hus med bøger, men som informationskompetencer der påvirker brugernes hjernemasse 6. Det indebærer at bibliotekarerne også må arbejde hvor kunderne er, og det er i stigende grad udenfor de fire vægge. Antallet af børn der læser dårligt er forfærdende højt, Én ud af fire eller én ud af seks afhængig af undersøgelsesform og -sted. Tæt forbundet hermed er der også en social spænding, som kan henføres både til de danske (og svenske!) vanskeligheder med at få integration til at lykkes og til en informationskløft. Biblioteket har gjort meget på disse felter, men mest som nålestiksaktioner eller lokalt, hvor et særlig 12 Ikoner 2/2006

13 tydeligt behov har vist sig. Vi har ikke noget der ligner en samlet strategi for livslang læring. Det er ikke overbevisende, hvis biblioteket ønsker at påtage sig en rolle her. Hvordan skal bibliotekerne definere deres rolle i denne situation? Vi befinder os tydeligvis i en transformationsproces. Hvordan skal bibliotekerne agere mellem gamle og nye scenarier? Mit svar er klart: Vi må definere nye visioner og scenarier, der tager mere offensivt højde for de forandringer, vi samler under betegnelsen globalisering. Udfra disse må vi udvikle strategier, og derfra må der etableres handlingsplaner. For så vidt i hvert eneste bibliotek. Bibliotekernes mission er den samme som altid. Hvis vi strammer definitionen under indtryk af internettets pres, kan den lyde sådan her: bibliotekets mission 7 er at skabe lettest mulig adgang til kvalitetsinformation og gode betingelser for at udnytte informationen. Visionen for denne opgave må til gengæld være mere aktuel og placere sig i forhold til centrale strategier for vores samfund: Bibliotekets vision er at bidrage til at give dansk forskning og undervisning verdensklasse, at understøtte livslang læring og innovation på alle niveauer, at styrke det demokratiske velfærdssamfunds sammenhængskraft. Dette kan realiseres ved at integrere adgangen til værdi-skabende information i borgernes daglige livs- og arbejdssituation og støtte til at udnytte denne information til viden. På den baggrund kan der skabes en række fremtidsscenarier. Nogle centrale fremtidsscenarier kan være: Forskningsbiblioteker må stræbe efter at blive funktionelt integreret i universitetets eller uddannelsesinstitutionens e-frame. E-frame forstås her som den samlede mængde af information: forskning (artikler, afhandlinger (i institutionelle e-arkiver), opgaver, preprints), undervisningsmaterialer (streamed video/audio forelæsninger, noter, chatroom, kompendier, virtuelle semesterhylder ), studiedata. Hertil kommer så biblioteket primært som virtuel funktion, der bl.a. giver adgang til de licensbelagte e-ressourcer, men også til søgning efter fastformsmateriale. Folkebibliotekerne må også have et kvalitetsprodukt på webben. Et oplagt scenarie er at parallelisere til forskningsbiblioteker og satse på, at det unikke informationsprodukt er de digitale produkter, som biblioteket betaler licens for at give adgang til. I Danmark forsøger vi i øjeblikket med et tilbud om at låne musikfiler gratis hjemmefra. Digitalt filmudlån ligger også ligefor, når der er bredbåndskapacitet til det. Og naturligvis e-bøger og andre informative og faglige materialer, som flere og flere kun vil anvende i digital form. Men både forsknings- og folkebiblioteker har jo mindst to andre centrale tilbud end informationsadgangen: hjælp til at finde og forstå det man søger, og tilbuddet om et rum at være i. Hvis vi ser på hjælp til at finde det man søger, så findes der allerede i dag et svar: virtuel referencetjeneste af typen som jeg har omtalt ovenfor. Potentialet for disse tjenester må være langt, langt større end de spørgsmål, der årligt besvares. Også her må vi tænke: opgaven er at løse problemer, hvor borgerne er. Derfor er det ikke nok at have et web-site med fråga-biblioteket-service. Bibliotekaren må eksponeres på nettet med denne service på de mest besøgte websteder. Der skal på universitetswebben, på kommunens hjemmesider, på fag- og foreningssites poppe bokse op med tilbud om informationshjælp. Og man skal glemme den gamle forestilling om, hvad et referencespørgsmål er og være online-tilgængelig med alle typer støtte og hjælp, der er informationsrelateret. Tænk på reference som formidling 8. Igen: Bibliotekets niche er kvalitets information, hjælp til at finde det rette og ikke blot det første, der popper op efter en Google-søgning. Men hjælp til søgning og læring og inspiration tror jeg også fortsat kan være et vigtigt tilbud i det fysiske bibliotek. Ikoner 2/

14 Skal det fysiske bibliotek overleve de næste femten år, så skal der bare gribes til radikale ændringer. Det fysiske bibliotek må redefinere sine opgaver. Vi har længe talt om biblioteket som et mødested, men der skal langt mere tyngde i argumentationen og demonstration af mulighederne, for at det er politisk overbevisende. Og der skal bedre markedsføring til. Der er begrundelser der ligger lige for: det digitaliserede samfund skaber et øget behov for levende mødesteder. Ensomheden, især blandt børn og ældre, er betydelig. Der er også et behov for at understøtte og vitalisere den lokale demokratiske indsats. Teori og praksis, bevidsthed og krop Hvad jeg har skrevet indtil nu er ikke særskilt nyt. I den internationale library- and information science literature vil man kunne finde hundredevis af artikler, der kredser om denne problematik. Det er vel for eksempel femten år siden sloganet from collection to connection begyndte at slå igennem i den bibliotekariske diskurs. Og hybrid-biblioteket har som koncept været styrende for Biblioteksstyrelsens arbejde siden Men det er min påstand at samlingen fortsat er det element i biblioteksarbejdets indhold, der tager flest ressourcer og fylder mest. Og det gælder nok i hele Norden. Selv de fleste nybyggede og nyindrettede biblioteker har bogsamlingen som det mest dominerende element. Vi kan iagttage en klar tendens til en splittelse i bevidsthed og krop. Bevidstheden forstår langt hen ad vejen videnssamfundets betingelser og krav, men kroppen og med den organiseringen af det daglige arbejde og alt det, der gøres pr. tradition og uden større refleksion, reagerer stadig på industrisamfundets præmisser. Det er også klart at den store usamtidighed hos brugerne har forsinket udviklingen. Den indebærer, at der i dag er store dele af bibliotekernes brugere, der ikke er interesseret i digitale tjenester. De bruger kun det traditionelle bibliotekstilbud. Samtidig er der en anden gruppe, som har det omvendt: de er kun interesseret i de digitale tilbud. De låner hverken bøger eller cd ere, og de vil ikke bruge bibliotekarens hjælp, de klarer sig selv på nettet. Den første gruppe skrumper ind og den anden vokser. Hurtigt. Det er kniven på bibliotekets strube. Strategien Biblioteksstyrelsens strategi Fra information til viden 9 rummer dels en analyse af situationen, dels en række (23) indsatsområder og konkrete forslag, der skal følges op med handlingsplaner både nationalt og lokalt. Mange af disse forslag har back-office og teknisk karakter, og det lokale strategiarbejde overlades til de lokale biblioteker. Strategien er først og fremmest den statslige styrelses rammestrategi. Et skelet, hvor bibliotekerne skal levere kød og blod. Men grundlæggende i strategiens tænkning er, at hvis vi i bibliotekerne skal have gennemslagskraft, må vi løse udfordringerne i størst muligt fællesskab. Det enkelte bibliotek kan ikke stå op mod Google. Vi skal have en sammenhængende informationsstruktur for alle biblioteker, vi skal standardisere platformen for levering af licensbelagt digitalt materiale, hvad enten det er e-bøger, e-jounals, musikfiler eller film. Vi skal i fællesskab udvikle de koncepter for virtuelle tjenester i bibliotekerne, der slår igennem og løfter sig fra små enkeltstående projekter til services i drift, som borgerne kender, værdsætter og bruger. Vi skal tænke i ét brand biblioteket. I Danmark kunne det ske ved tydeligere at gå efter bibliotek.dk som den samlende nationale biblioteksportal for digitale ydelser. Vi skal også sikre samspil mellem det virtuelle bibliotek og det øvrige netudbud, f.eks. ved at integrere vores katalogdata i Google. Og de enkelte biblioteker skal i forhold 14 Ikoner 2/2006

15 til informationsleverancer i højere grad se sig selv som serviceindgange til et sammenhængende nationalt bibliotekssystem end som selvstændige institutioner. Vi skal markedsføre mere offensivt og vi skal vigtigst af alt systematisk udvikle nye kompetencer i bibliotekarprofessionen og udnytte andre professioners kompetencer i bibliotekssammenhæng. Vi skal udvikle kompetencer, der for eksempel gør det muligt for bibliotekaren at skabe sammenhængende programmer for livslang læring og agere som personlig rådgiver på webben. Vi kan sammenfatte dette i 10 bud + 1 1) Biblioteket må tydeligere definere sine roller og strategier i forhold til videnssamfundets behov: kompetencerne i centrum i stedet for huset og samlingen, netværket i stedet for institutionen, personlig service i stedet for standardprodukter, læring og viden i stedet for blot og bar informationsadgang. Innovation og sammenhængskraft som samfundsmæssige mål for bibliotekets tilbud. 2) De virtuelle biblioteksydelser skal have gennemslagskraft. Derfor skal de produceres på det bredest mulige grundlag, primært som nationale tjenester, der om nødvendigt kan tilpasses til lokale behov. 3) Vi skal flytte ressourcer fra samlingsopbygning til tjenesteopbygning og samlingsopbygning bør ses under både en regional og national vinkel. Browsing og bestillinger kan primært foregå i bibliotek.dk. 4) Vi må aktivere biblioteksrummet til et helt andet niveau end i dag. Det gælder både præsentation af de fysiske materialer, udstillinger og arrangementer. Der skal være plads til både aktiviteter, frirum og mødested. 5) Vi må forfølge brugerorienteringen og tilbyde tjenester hvor folk er. Både ved at profilere spørgetjenester på flere måder (det sker faktisk i Sverige) og ved at spørgetjenester dukker op i andre web-miljøer. Men brugerorienteringen må også forfølges i det fysiske studie- og læringsmiljø. Både skolebibliotekaren og universitetsbibliotekaren skal ud i undervisningen. 6) Vi må arbejde for lettere adgang til licensbelagte e-ressourcer, for eksempel gennem én platform for alle ydelser, hvor adgang er IP-baseret. 7) Vi må arbejde for at der kommer mere nationalt indhold på nettet. Det kan ske ved at gøre internet-arkiv høstningerne tilgængelige (hvad de i dag kun er for forskere), iværksætte digitaliseringsprogrammer, skabe institutionelle arkiver og få samarbejdsaftaler og nye forretningsmodeller med rettighedshaverne om at give digital adgang til mere materiale. 8) Vi må bruge flere ressourcer på at udvikle lærings- og kulturprogrammer. Et nationalt idékatalog for lærings- og kulturaktiviteter i biblioteket, der tager livslang læring bogstaveligt, kunne være et umiddelbart mål. Programmet må inkludere både indsatser for læselyst og integration. 9) Vi må finde nye veje at formidle den lokale deltagelse i demokratiet. 10) Vi må forsøge at skabe en sammenhæng mellem den strukturerede biblioteksvirkelighed og det ustrukturerede net for eksempel gennem samarbejde med Google. 11) Alt dette lader sig kun realisere, hvis bibliotekssektoren arbejder systematisk med fortsat efteruddannelse og kompetenceudvikling Status Strategien bliver for øjeblikket diskuteret på en række åbne møder. Senere på foråret bliver den justeret. Derefter drejer det sig om at formulere handlingsplaner. Både nationalt og lokalt. Målet? At undgå at bibliotekerne får en skæbne som zombier, men forbliver ressourcecentre i videnssamfundets intellektuelle infrastruktur. Noter 1 Ifølge referat fra medlemsmøde i Institut for fremtidsforskning, se asp?id=1327&lng=1 2 Mandag Morgen, nr 3, 23 januar Der er tale om et interview med denne artikels forfatter. Artiklen kan ses på 3 Trine Bille m.fl.: Danskernes kultur- og fritidisaktviteter 2004, København: akf forlaget, Biblioteksstatistik København: Biblioteksstyrelsen 2005, (kan findes på 5 Formålet med folkebibliotekerne har i mange år været defineret således i lovgivningen, således også i den gældende Lov om biblioteksvirksomhed, 1. 6 Udtrykket skyldes en ukendt svensk kollega 7 Begreberne mission og vision defineres forskelligt i forskellige skoler. Her benyttes mission som betegnelse for bibliotekets eksistensberettigelse og basale opgave. Vision betegner det ideelle mål med arbejdet. 8 jf Joseph Janes, forelæsning på Mate or Machine. 5. nordiske konference om virtual reference, Helsinki findes på E-post: jt@bs.dk Ikoner 2/

16 FOTO: JIM ELFSTRÖM/IKON Zlatan och varför det är så viktigt att orka hålla på Nick Jones Tidningstexterna rasar kring fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic. Det skapas stora rubriker av att Zlatan blåste bubblor under nationalsången. Han är så avskydd och/ eller så älskad. Han är vit och svart. Zlatan är som tröjan han bär, vit och svart om vartannat. Han tudelas som på omslaget till Aftonbladetjournalisten Simon Banks rätt nya bok, I huvudet på Zlatan Ibrahimovic. Många är de som en gång för alla vill förklara vem han är och varför han är just så som han är. En journalist slog för en tid sedan dessutom fast att de som ser inslag av rasism i rapporteringen kring Ibrahimovic yrar. Samma journalist menar vidare att den som vill koppla något i journalisternas Zlatanrapportering till hans, invandrarbakgrund kan lägga ner direkt. Den debatten är så tramsig att jag inte förstår hur folk orkar hålla på. Jag skall ta fasta på att han inte förstår. Och uppriktigt försöka förklara vari rasismen ligger och varför det i denna fråga är så viktigt att just hålla på. Vit som sitt spjuverleende, vit som ändarna på sin trollstav, vit som sin oskuldsfulla lek med bollen. Svart i ögonen, svart i humöret när det inte passar, svart som i en bil på en mörk parkering. Tanken om att det finns vita och svarta människor är givetvis en socialt och kulturellt skapad idé. Negern finns inte. Inte mer än den vite Begreppsparet svart och vit har dock en central position i rasistiska förståelsesystem på grund av den oförenliga symboliken och de metaforiska associationer orden bär på. Man skall inte se på dessa benämningar som neutrala i någon mening, utan som en del i skapandet av en ojämn maktrelation. I Sverige ger man, i det offentliga samtalet, vanligen uttryck för tanken om grundläggande kulturella skillnader mellan svenskar och invandrare då man diskuterar integra- 16 Ikoner 2/2006

17 tion och invandring, snarare än att man talar om vitheten som norm. Att man inte talar om den skall inte ses som att den inte spelar någon roll i det svenska sammanhanget. Just den (retoriska) tystnaden betyder att vitheten tas ännu mer för given i Sverige än i exempelvis USA och Storbritannien. Den är så dominant, universell, allomfattande och självklar att man inte ens behöver prata om den. Den som andras och därigenom förpassas till annorlundaheten är den som benämns, specificeras och fixeras. Ordet svensk framställs alltså som neutralt i förhållande till föreställningar om raser. I avhandlingen Black and Swedish beskriver dock socialantropologen Lena Sawyer en helt annan bild av svenskheten. Kategorin svensk är i själva verket nära kopplat till föreställningar om svensken som lång, blond, blåögd och vit. Användandet av termen svartskalle kopplar Sawyer till en tradition av att i Sverige se svart eller mörkt hår och mörk hudfärg som markör för just annorlundahet. Zlatan är en oslipad diamant, en Hulken som redan skrämt slaget på motståndarbackar. Författaren Frantz Fanon har visat hur framträdande den svarte atleten är i rasialiserade stereotyper, då han under några år lät intervjua omkring femhundra vita fransmän, tyskar, engelsmän och italienare och i ett fritt associationstest introducerade ordet neger. Nästan 60 procent av svaren såg ut som följer: biologi, kön, stark, sportig, penis, potent, boxare, Joe Louis, Jesse Owens, senegalesiska skyttesoldater, vild, djur, djävul och synd. De media som bevakar idrott har spelat en framträdande roll i befästandet av föreställningar kring den svarta kroppen. Den kvinnliga såväl som den manliga. Den tolkas som djurisk och driven av okontrollerade medfödda instinkter. Kroppen är stark, snabb, oberäknelig, oreflekterande och vild. Hade dessa egenskaper tillhört en vit kropp så hade de varit en förhöjning/förfining av det mänskliga tillståndet och resultatet av idog träning, inte av ingivelse. Vita atleters mänsklighet grundar sig i just deras vithet och det gör deras prestationer än mer anmärkningsvärda då de lyckas. Svarta idrottsliga framgångar kan hyllas, men på ett sätt som skiljer dem från det universellt mänskliga. Den svarta kroppen är antingen omänsklig eller övermänsklig, dock inte normal. Aldrig vanlig och ospektakulärt mänsklig. Sociologen Paul Gilroy säger att rädslan för den svarte atleten, oavsett om han eller hon hyllas eller reduceras, är en tydlig påminnelse om kontinuiteten och effektiviteten hos koloniala, rasistiska, vita mytologier. Även hemma i Sverige möts Zlatan omväxlande av applåder och burop. Han charmar och provocerar, fascinerar och irriterar. Stereotyper är fantasier med väldigt verkliga konsekvenser. Stereotyper om de Andra är representationer som inte är ämnade för att beskriva det verkliga. De är istället för det verkliga. De projiceras på de Andra för att göra dem mindre hotfulla, tydligare och mer förståeliga. De uppstår vid avstånd och stegen är nödvändiga för att minska detta avstånd som inte kan, vill eller tillåts att tas. Och Stereotyper är inte alltid nedvärderande. Man kan se stora mått av idealisering, fascination och onyanserade hyllningar inom samtida västerländska medier såväl som inom västerländsk populärkultur då man representerar kulturell identitet. Den Andre får representera det naturliga, utlevelsefulla och genuina, som då kontrasteras mot den alienerade västerlänningens undertryckta aggressivitet, känslo- och sexualliv. Denna exotism vilar på samma sorts föreställningar som de uttryckligt nedvärderande rasistiska stereotyperna och innebär också de en objektifiering, som naturaliserar och Nick Jones är enhetschef på biblioteket i Vårby fixerar. Exotismen är en direkt spegling av de nedvärderande rasistiska stereotyperna. Exotismen är ett annat sätt att fixera den Andre. Det finns alltså både idealiserande och nedvärderande stereotyper, som kan hållas isär som ett motsatspar, eller verka samtidigt och leda till oerhört paradoxala representationer. Till exempel har den svarte mannen i stereotypa och paradoxala representationer beskrivits som både barnslig och översexualiserad, både som barbar och som en ädel vilde. Invandraren kan både ligga på sofflocket och leva på bidrag samtidigt som han tar våra jobb. Svarta fångas i detta och slits och slängs, fram och tillbaka, mellan stereotypernas bipolaritet. Ibland representerar de den ena polen, ibland den andra och ibland båda ytterligheterna samtidigt. De hyllande/idealiserande såväl som de nedsättande stereotyperna är alltså del av samma rasistiska logik. Det var där, i en miljö där det är nödvändigt att ha vassa armbågar och vara slängd i käften som han blev Zlatan. Ikoner 2/

18 Historikern Donald Bogle har berättat om då de första Svarta rollerna dök upp i amerikansk film och de roller som de karaktärerna då fick spela. Det ska sägas att rollerna länge spelades av vita skådespelare med svart färg i ansiktet. De fick spela fem stereotypa roller: the Tom, the Coon, the Tragic Mulattoe, the Mammy och the Brutal Black Buck. Medieforskaren Ylva Brune har visat hur några av just dessa stereotyper figurerar på svenska tidningssidor i beskrivningar av Invandrarkillen, Invandrarflickan och Den muslimske mannen. Bogle beskriver dessa stereotyper som fyrkantiga lådor ståendes på en hylla. Den vite skådespelaren som skulle spela svart kunde sedan välja en av lådorna och använda den som grund för en väldigt endimensionell och enahanda gestaltning. Jag tycker mig se spår av flera av dessa stereotyper i gestaltningarna av Ibrahimovic. Men främst ser jag the Coon och the Black Buck. The Coon är ett underhållande svart objekt som är ansvarslös, oregerlig, opålitlig, oberäknelig och lat. Han gör sig bäst då han stjäl kycklingar, spelar tärning eller skövlar det engelska språket. För att beskriva the Black Buck tar Bogle hjälp av D. W. Griffiths episka och genomrasistiska film The Birth of a Nation från I centrum för filmen står den vita, välartade, fina och hederliga familjen Cameron från Piedemont, South Carolina. Filmen utspelar sig under och efter det amerikanska inbördeskriget. Griffith ansåg att det fanns en universell moralisk ordning. Om denna ordning omkullkastades så skulle kaos bryta ut. Och ordningen kunde endast upprätthållas då de vita kontrollerade de svarta. Familjen Camerons ordnade idylliska liv omkullkastas då de svarta slavarna blir fria. De terroriseras av en grupp svarta män och den amerikanska södern skövlas och förgörs. The Bad Bucks har slutat arbeta, dansar barfota på skrivbord, super, driver runt, överfaller hederliga och strävsamma medborgare, tar fullständigt över och förtrycker den vita befolkningen. De är skrämmande, aggressiva, djuriska, instinktiva, fullkomligt oregerliga och deras fysiska våld ska ses som ett utlopp för deras sjudande okontrollerbara sexualitet. Han var urtypen för de barn som det går illa för. Hade han inte haft fotbollen så hade det gått åt andra hållet. En stöddig invandrargrabb som skulle ha kunnat bli gangsterkung i Rosengård om han inte råkat vara en gudabenådad fotbollspelare. Fotboll, och idrott över huvud taget, kan beskrivas som en aktivitet, en ritual, där relationen mellan ras, nation och de som skall inkluderas eller exkluderas kommer till uttryck, definieras och omdefinieras genom olika representationer. Som exempel: på sjuttio- och åttiotalet sjöng engelska fotbollsfans regelbundet, There ain t no black in the Union Jack, send the bastards back på läktarna. Författaren bell hooks har beskrivit hur tävlingsmomentet mellan svarta och vita inom idrotten historiskt har lyfts fram. Vilket kanske inte är så konstigt då idrotten är en av få arenor där man offentligt och öppet tävlar, dominerar och kontrollerar varandra. Då man diskuterar stereotypa representationer är det viktigt, som alltid annars också, att försöka förstå hur en faktor såsom ras interagerar med andra faktorer som exempelvis etnicitet, klass, sexualitet och hur kön konstrueras/skapas. Idrotten har en nyckelroll som en social institution, vari det som upplevs som manliga dygder och kompetenser tillgodogörs och uppvisas. Detta är bland annat på grund av att man velat undvika en spridning av sociala, politiska och ekonomiska processer av upplevd feminisering. Det har exempelvis 18 Ikoner 2/2006

19 sagts att den starka frammarschen för organiserad idrott då USA, Kanada och Västeuropa industrialiserades kom som ett svar på behovet att skapa en homosocial institution. Som skulle ge stöd åt män som räddes att de skulle feminiseras i det nya industriella samhället. Idrotten skulle klart och tydligt ge uttryck för de biologiska skillnaderna mellan könen och männens överlägsenhet. Etnologen Jesper Fundberg har tittat på hur maskuliniteter skapas och befästs inom pojkfotbollen. Han beskriver tre kategorier som ständigt återkommer och som pojkarna och ledarna andrar då de ger uttryck för en önskvärd självbild. Fundberg kallar inte Bögen, Kärringen och Invandraren för stereotyper men det är nog vad de är. Bögen och Kärringen utgör hela tiden hot som man måste ta avstånd ifrån, Spela inte som kärringar! Ni spelar ju som kärringar! Även Invandraren förekommer andras även den då man ger uttryck för de maskuliniteter som eftersträvas. Med skräckblandad förtjusning berättar pojkarna och ledarna om invandrarkillen. Som upplevs som tuff, lite kaxig, självsäker, utlevelsefull, styrd av känslor, lekfull, kvick, teknisk, han är macho som kärringar (?), och det skämtas om dennes teatraliska divalater. Detta ställs mot det egna idealet, som bygger på att man skall kunna kontrollera sina känslor och uppträda disciplinerat. Fundberg beskriver hur invandraren får vara för mycket och för lite. Men den är aldrig vanlig och heller inte bärare av normalitet. Fotboll handlar onekligen även om kroppar. Och kropparna, eller sättet att se på kroppar, speglar givetvis samhället och kulturen. Det har sagts att det som speglas är civilisering, disciplinering och en minskning av våld, aggressioner och starka känslouttryck. Som sagt vad hade hänt med Ibrahimovic om inte fotbollen räddat honom? Möt svensk fotbolls Muhamad Ali. 1910, då Jim Jeffries skulle boxas om tungviktstiteln mot Jack Johnson, sa Jeffries: I am going into this fight for the sole purpose of proving that a white man is better than a Negro. Jeffries stöddes av hela det vita USA, med tidningspressens journalister i spetsen. Då Johnson fullkomligt dominerade Jeffries och gav honom storstryk blev reaktionerna starka. Förödmjukade vita amerikaner uttryckte sitt missnöje i våldsamma raskravaller runt om i landet. Johnson hade gjort sig känd som en stolt svart man som varken lät sig domineras eller styras, som uppvaktade vita kvinnor då han ville, pratade som han ville och spenderade sina pengar såsom han ville. Detta sågs av många som oanständigt. Men Johnson fortsatte uppröra, tills dess han flydde landet. Då boxningens störste, Muhamad Ali, långt senare fick höra historierna om Jack Johnsons så inspirerades han. Johnson blev en förebild. I grew to love the Jack Johnson image. Ali ville vara, rough, tough, arrogant, the nigger white folks didn t like. Mycket riktigt provocerade Ali och rörde upp starka känslor. En svart man som gjorde som han ville sin tids Jack Johnson. En white man s burden. Tusentals tidningsartiklar och böcker skrevs och skrivs för att försöka få rätsida på vem den där mannen egentligen var. Ali gjorde det dock inte lätt för journalisterna. Come here and get me fool. You can t, cause you don t know who I am. [ ] You don t even know if I m good or evil. Med tiden, åldrandet och sjukdomen tystnade han dock. Det har sagts att tystnaden medförde att han i media erhöll mer respekt och uppskattning. Hur många gånger har man inte läst, sett eller hört reportaget som skall förklara vem invandrarkillen från Rosengård, Zlatan Ibrahimovic, egentligen är? Det skrivs en bok om vad som Ikoner 2/

20 händer I huvudet på Zlatan Ibrahimovic. Varför gör han som han gör, varför säger han som han säger och varför är han som han är? Allt medan Ibrahimovic retfullt säger Zlatan är Zlatan. I Expressen säger man att han är svensk fotbolls Muhamad Ali. Ibrahimovic har själv sagt att Ali är en förebild. Han var lagom kaxig, han var stöddig, han visste vem han var, han stod för det han sa, Muhamad Ali gjorde vad han ville. Och såsom Norman Mailer 1971 skrev att Ali var America s Greatest Ego, skriver man idag att Ibrahimovic är Svensk fotbolls största ego. Jag gör dessa historiska återblickar då jag menar att det är samma mekanismer som drabbar Ibrahimovic i Sverige idag som tidigare Johnson, Ali och oräkneliga andra tidigare utsatts för. Det skall inte behövas att Ibrahimovic såsom Johnson måste fly landet. Ibrahimovic har redan framhållit att stanna i Turin och helt enkelt inte komma hem till Sverige, som ett möjligt alternativ. Inte heller skall han såsom Ali behöva insjukna, åldras och tystna för att få uppskattning ett och rättvist bemötande. Det är med människor av invandrarbakgrund som med kvinnor i idrott: de måste prestera mer, måste bevisa ännu häftigare. Hade Zlatan hetat Per Svensson och varit en snäll kille som dansar när media klatschar med piskan hade han varit älskad. Kultursociologen Pierre Bourdieus begrepp symboliskt våld är användbart som hjälp då man skall försöka förstå det Ibrahimovic utsätts för. Stereotypisering är ett nyckelelement i utövandet av symboliskt våld. Begreppet används för att synliggöra dolda internaliserade och förkroppsligade former av förtryck som verkar i vardagen bland annat via negativa representationer av dominerade grupper såsom exempelvis arbetarklass, invandrare, kvinnor med flera. Det symboliska våldet legitimerar de förhållanden som gav upphov till våldet. Det handlar om att dölja orsaker till orättvisor genom att förskjuta fokus mot känslornas och tankarnas nivå. Och därmed reproducera maktordningen i samhället. Det symboliska våldet strävar efter att fixera och befästa skillnader för alltid, på livstid. Och om man inte bestrider den representationsregim och de representationer som är dominerande så kommer somliga att tryckas ned och låsas in av alla dessa dominerande stereotyper. Filmvetaren Richard Dyer har understrukit att sättet på vilket socialt konstruerade grupperingar i samhället representeras i olika gestaltningar är en del av hur de behandlas i den levda vardagen. Hur fattigdom, trakasserier, självhat och hur diskriminering inom arbete, boende och utbildning institutionaliseras och befästs i samhällets strukturer. Dessa representationer är en arena där både individuella identiteter och gruppidentiteter skapas och stärks. De speglar alltså inte bara samhälleliga förhållanden. Och är därför en bra arena att bekämpa rådande (rasistiska) dominansförhållanden på. Därför är det så oerhört jätteviktigt att just orka hålla på. E-post: nick.jones@huddinge.se 20 Ikoner 2/2006