Beskattning av incitamentsprogram, betänkande av Utredningen om skatteregler för incitamentsprogram (SOU 2016:23) (Fi2016/01042/S1)

Transkript

1 Finansdepartementet Skatte- och tullavdelningen Stockholm Stockholm 15 augusti 2016 Beskattning av incitamentsprogram, betänkande av Utredningen om skatteregler för incitamentsprogram (SOU 2016:23) (Fi2016/01042/S1) FAR har beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet Utredningen om skatteregler för incitamentsprogram (SOU 2016:23) (Fi2016/01042/S1). FAR får med anledning av detta anföra följande. FAR är i grunden positivt inställd till att det införs förbättrade och mer konkurrenskraftiga skatteregler för olika former av incitamentsprogram. Sverige är ett högskatteland i fråga om beskattningen av arbetsinkomster och där anställningsinkomster över de statliga skiktgränserna är föremål för ett skatte- och avgiftsuttag på cirka procent. Sett mot denna bakgrund, och med hänsyn till ett alltmer internationellt näringsliv och rörlig arbetskraft, är det angeläget att Sverige har konkurrenskraftiga skatteregler för olika former av aktieincitament som gynnar bl.a. företagande, entreprenörskap och arbetstillfällen. Detta samtidigt som de inom inkomstbeskattningen grundläggande principerna om neutralitet och likformighet bevaras. FAR är av uppfattningen att utredningens förslag om kvalificerade personaloptioner inte uppfyller de i utredningsdirektiven uppställda kraven på förbättrade och konkurrenskraftiga skatteregler för olika former av aktierelaterade incitament. Eftersom lagförslaget om kvalificerade personaloptioner endast riktar sig mot nystartade små och medelstora företag, där vissa verksamheter dessutom exkluderas, kommer förslaget också i tydlig konflikt med de grundläggande principerna om neutralitet och likformighet vid beskattningen. FAR saknar också en djupare analys i utredningen av behovet av konkurrenskraftiga skatteregler för olika former av aktieincitament utifrån ett internationellt perspektiv. En sådan analys är särskilt angelägen med anledning av Sveriges höga beskattning av tjänsteinkomster och den allt större gränsöverskridande rörligheten bland arbetstagare och näringsliv.

2 FARs ställningstagande FAR anser att utredningens förslag om kvalificerade personaloptioner i dess nuvarande utformning inte kan läggas till grund för lagstiftning. FAR avstyrker förslaget om en justerad värdepappersregel och förslagen om ett utökat dokumentationskrav och en utökad kontrolluppgiftsskyldighet vid överlåtelser av värdepapper på grund av tjänst. Nedan utvecklar FAR grunderna för sitt ställningstagande. Alternativt förslag FAR har till utredningen tidigare lämnat ett förslag om reformerade skatteregler inom området för aktierelaterade incitament. Förslaget innebär bl.a. en lagstadgad värderingsregel med grund i en substansvärderingsmetod samt en tidigareläggning av tidpunkten för förmånsbeskattning av personaloptioner och där senare värdeökning beskattas som kapitalinkomst. Förslaget bifogas detta remissvar (bilaga 1). Den största praktiska svårigheten med nuvarande regler är att marknadsvärdera onoterade företag på ett sätt som man på förhand vet att Skatteverket kommer att acceptera. Detta är förenat med höga kostnader. I förslaget presenteras ett förslag till lösning på denna problematik. Utredningens utgångspunkter Enligt FARs uppfattning kan förbättrade skatteregler för aktierelaterade incitament motiveras utifrån i vart fall två utgångspunkter. Ett attraktivt aktieincitament kan stimulera och skapa ett djupare engagemang för företagets verksamhet hos nyckelpersoner och andra befattningshavare med viktig kompetens för företaget. Det innebär också att mindre företag kan konkurrera med större trots att det mindre företaget kanske inte kan erbjuda samma anställningsvillkor. Förbättrade skatteregler för optionsprogram kan också bidra till att stärka de svenska företagens attraktionskraft i en alltmer internationell företagsmiljö och arbetsmarknad. Dessa två aspekter förefaller också vara i överensstämmelse med utgångspunkterna i utredningens direktiv där såväl aktieincitamentens bidrag till ett ökat engagemang i företaget hos nyckelpersoner som internationellt konkurrenskraftiga skatteregler lyfts fram. I analysen av behovet av reformerade skatteregler för aktierelaterade incitament uppehåller sig utredaren i princip endast kring behovet av reformerade skatteregler för nyetablerade snabbväxande mindre företag. Som sin slutsats kommer utredaren fram till att det i fråga om nystartade mindre företag finns skäl för förbättrade skatteregler för aktieincitament eftersom dessa har svårast att attrahera det kapital som kan vara nödvändigt för att rekrytera och behålla nyckelpersonal. Denna analys och slutsats kan säkert vara riktig i och för sig. Däremot brister analysen vad gäller behovet av internationellt konkurrenskraftiga regler för aktieincitament som ska gälla för alla företag. Detta är särskilt beklagligt när såväl företagen som 2(8)

3 arbetskraften blir alltmer rörlig, men även mot bakgrund av att Sverige i ett internationellt perspektiv har en mycket hög beskattning av tjänsteinkomster och där konkurrenskraftiga skatteregler för aktieincitament skulle kunna ha en särskilt positiv inverkan. I fråga om denna internationella aspekt kan det antas att det framför allt är i de större företagen som möjligheten till ett konkurrenskraftigt aktieincitament har störst betydelse eftersom dessa i högre grad är föremål för internationell konkurrens. Förutsättningar för bättre aktieincitament För att ett reformerat system för beskattningen av olika former av aktieincitament ska få ett större positivt genomslag krävs att de reformerade skattereglerna uppfattas som attraktiva av företagen och de berörda arbetstagana. Det krävs också att reglerna för beskattningen av optionsprogrammen är relativt enkla och lätta att tillämpa. För att vinna acceptans krävs dessutom att skattereglerna för aktieincitament uppfyller berättigade krav på neutralitet och likformighet. Utifrån de redovisade utgångspunkterna brister utredningens lagförslag om kvalificerade personaloptioner, enligt FARs uppfattning, på flera punkter. Detta samtidigt som FAR är medveten om att det är svårt, om ens möjligt, att konstruera ett system för beskattningen av olika former av aktieincitament som samtidigt uppfyller samtliga redovisade krav. En skatteregel som är till fördel för en kategori företag kan vara en nackdel för en annan. Nedan redogör FAR närmare om sin inställning om utredningens förslag om kvalificerade personaloptioner. Framskjuten beskattning Förslaget om kvalificerade personaloptioner innebär i sina huvuddrag en uppskjuten beskattning hos arbetstagaren. Den anställda beskattas inte vid tilldelningen av de kvalificerade personaloptionerna utan först när de senare förvärvade aktierna avyttras. Ofta kommer det särskilda regelverket för fåmansföretagare i 57 kap. inkomstskattelagen (IL), nedan benämnda 3:12-reglerna, att bli tillämpliga. Beskattning av den anställda kan också komma att ske löpande vid utdelningar hänförliga till aktieinnehavet. Utifrån karaktären på den anställdas aktieinnehav kan det antas att 3:12-reglerna i många fall leder till en betydande tjänstebeskattning för arbetstagaren, både av utdelningar och kapitalvinster. Visserligen får den anställda enligt förslaget tillgodoräkna sig marknadsvärdet på aktierna vid tidpunkten för förvärvet som omkostnadsbelopp vid tillämpningen av 3:12-reglerna. En förutsättning för detta är dock att den anställda kan presentera en tillförlitlig utredning om marknadsvärdet vid tidpunkten för förvärvet av aktierna. Den anställda förefaller utlämnad till att företaget, som inte har något direkt egenintresse av att få en värdering till stånd, är villigt att medverka i värderingen och stå för kostnaderna. Frågan om marknadsvärde riskerar också att leda till flertalet processer med Skatteverket. Företagets skatte- och avgiftslättnad består av att förmånen i form av kvalificerade personaloptioner inte ingår i underlaget för arbetsgivaravgifter. Samtidigt medges arbetsgivaren i det föreslagna regel- 3(8)

4 verket inte avdrag för den fiktiva lönekostnad som är avdragsgill i det nuvarande systemet. Detta innebär att inbesparingen i arbetsgivaravgifter för företaget i princip helt vägs upp av en ökad bolagsskatt. Någon faktisk nedsättning av skatte- och avgiftsbelastningen för företaget är det således inte fråga om. Sammantaget är den skatteförmån eller den reducerade skattebelastning som förslaget om kvalificerade personaloptioner innebär för de anställda och för företagen enligt FARs uppfattning för begränsad för att det ska vara tillräckligt attraktivt. Kvalifikationsvillkor För att omfattas av regelverket för kvalificerade personaloptioner uppställs en rad villkor relaterade till företaget, dess verksamhet, arbetstagaren och optionsprogrammet. Det kan enligt FARs uppfattning rent allmänt ifrågasättas om det verkligen är nödvändigt med så många villkor. Med hänsyn till att det i stort är fråga om en uppskjuten tjänstebeskattning förefaller det räcka att de tilldelade optionerna används för att förvärva andelar som blir kvalificerade. De många villkoren kan antas komplicera tillämpningen väsentligt utan att de i och för sig förefaller nödvändiga för att undvika icke avsedda skattefördelar. Enligt FARs uppfattning bör ett system med optionsprogram närmast kunna vara självreglerande utan en sådan detaljrik skattereglering som i utredningens förslag. Här ska också beaktas att regelverket med kvalificerade personaloptioner enligt utredningens förslag är inriktat mot nystartade små och medelstora företag och där kravet på en relativt enkel och renodlad tillämpning görs sig särskilt gällande. Bristande neutralitet företag FAR har i sitt lagförslag påtalat att det är av stor vikt att de reformerade skattereglerna för optionsprogram är neutrala bl.a. i fråga om företagens storlek och verksamheter. Utredningens förslag om kvalificerade personaloptioner är dock inriktat enbart mot nystartade små och medelstora företag och där vissa verksamheter exkluderas. De avgränsande villkoren riskerar att leda till oönskade snedvridningar av konkurrensen. Som ett exempel kan nämnas två företag med identisk verksamhet och där utredningens förslag kan innebära att det ena företaget kan erbjuda kvalificerade personaloptioner till sina anställda medan det andra företaget inte har denna möjlighet, t.ex. för att det inte räknas som ett nystartat företag eller för att det inte kvalificerar som ett sådant mindre företag som får tillämpa det föreslagna regelverket. För att kunna tillhandahålla kvalificerade personaloptioner får företaget inte i för stor omfattning (mer än cirka 25 %) bedriva vissa former av verksamheter, vilka räknas upp i sex punkter i en bestämmelse i lagförslaget (12 ). Utredaren säger sig vilja uppnå en större träffsäkerhet med förslaget genom att möjligheten till kvalificerade personaloptioner enbart ska lämnas till sådana verksamheter som enligt utredaren är typiskt innovativa. 4(8)

5 FAR är mycket kritisk till att avgränsa vissa branscher och verksamheter som mer innovativa än andra. Problematiken att attrahera och behålla för verksamheten viktig kompetens är en generell utmaning inom näringslivet och är inte direkt hänförlig till om en viss verksamhet är mer eller mindre innovativ. Vilka branscher eller verksamheter som ska räknas som innovativa synes också föränderligt över tid. Det bör även framhållas att många av de senaste årens stora innovationer har ägt rum i mogna branscher, t.ex. Klarna och Uber. I viss utsträckning förefaller det dessutom vara närmast slumpmässigt vilka branscher och företag som enligt utredaren inte ska räknas som tillräckligt innovativa och därmed inte heller ska omfattas av förslaget. Som skäl till att konsulttjänster i form av juridik, redovisning och revision inte omfattas i motsats till liknande konsulttjänster anger utredaren att han har prioriterat att tillämpningen ska vara enkel (s. 281). Med anledning av att flera olika branscher konkurrerar om samma högpresterande personer kommer en sådan uppdelning att snedvrida konkurrensen om de mest begåvade medarbetarna. Skattekonsekvenser på individnivå Förslaget om kvalificerade personaloptioner är nära förknippat med 3:12-reglerna. Utredaren har dock avstått från att föreslå ändringar i dessa regler annat än som rena konsekvenser av utredningens förslag. Anledningen är bland annat den pågående 3:12-utredningen. FAR anser att det är synnerligen angeläget att dessa regelverk är väl samordnade och förutsätter att detta kommer att beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Krav på rörelse Som ett villkor gäller att företaget huvudsakligen ska bedriva rörelse. Med rörelse avses annan näringsverksamhet än innehav av kontanta medel, värdepapper eller liknande tillgångar. Om kontanta medel, värdepapper eller liknande tillgångar innehas som ett led i rörelsen räknas dock innehavet till rörelsen (se 2 kap. 24 IL). Det kan enligt FAR ifrågasättas om villkoret tillför något av värde vid avgränsningen. Såvitt känt förekommer inte optionsprogram med arbetstagare annat än i verksamheter där rörelse bedrivs. Utifrån den begränsade skatteförmånen förefaller incitamenten till missbruk också vara högst begränsade. Dessutom kan det förekomma att innovationsföretag övergångsvis har betydande likvida medel jämfört med verksamheten i övrigt till följd av exempelvis nyemissioner. Vidare förefaller det inte självklart hur jämförelsen mellan rörelse och annan form av verksamhet överhuvudtaget ska göras. Utredningen talar om företagets intäkter och kostnader (s.276), men erfarenheterna från investeraravdraget visar att det inte är lätt att åstadkomma en ändamålsenlig jämförelse mellan passiv verksamhet och egentlig rörelse. Som ett alternativt villkor föreslår FAR att företaget ska bedriva rörelse, utan att det uppställs något kvantitativt krav i förhållande till annan verksamhet. 5(8)

6 Koncernbedömning Vid bedömningen av vilka företag som kan tillhandahålla kvalificerade personaloptioner ska i det fall företaget ingår i en koncern vissa villkor uppfyllas av koncernen som helhet och i fråga om andra villkor av varje enskilt företag i koncernen. Detta kan i en del fall, enligt FAR, leda till icke önskvärda hinder mot entreprenörskap och nyföretagande. Om det t.ex. i en befintlig koncern har bedrivits rörelse i längre tid än sju år är det inte möjligt att i ett nybildat dotterföretag påbörja en ny verksamhet som i sig uppfyller kraven för kvalificerade personaloptioner. Detta eftersom kravet på nystartad verksamhet måste vara uppfyllt av samtliga koncernföretag. Avdrag för incitamentskostnader Innebörden av regelverket är att tillhandhållandet av kvalificerade personaloptioner inte ska föranleda förmånsbeskattning eller uttag av arbetsgivaravgifter. Som en konsekvens härav införs ett avdragsförbud för fiktiv lönekostnad och som motsvaras av den minskning av ägarnas förmögenhet (utspädning) som ett utnyttjande av optionerna för förvärv av andelar innebär. Den aktuella bestämmelsen anger att företag som ingått optionsavtal som avses i 11 a kap. inte får dra av kostnaden för dessa (se 16 kap. 37 IL). Som bestämmelsen om avdragsförbud är formulerad kan det tolkas som att förbudet omfattar alla former av kostnader relaterade till optionsprogrammet. Av motiveringen till lagförslaget framgår dock att avdragsförbudet inte gäller konsultkostnader och andra kringkostnader för att tillhandahålla optionsprogrammet. Det bör preciseras i lagtexten att avdragsförbudet är begränsat till den fiktiva lönekostnaden. Sammanfattande bedömning Av redogörelsen ovan framgår att den förmån som den anställda kan erhålla är en uppskjuten beskattning. För att överhuvudtaget komma i åtnjutande av förmånen enligt systemet för kvalificerade personaloptioner tvingas den anställda också uppfylla en rad komplicerade villkor. Företaget slipper visserligen att betala arbetsgivaravgifter, men denna avgiftslättnad vägs i princip helt upp av att arbetsgivaren går miste av den avdragsrätt som finns som för lönekostnader i det befintliga regelverket. Det föreslagna regelverket uppfyller således, enligt FARs bedömning, inte grundkravet att vara tillräckligt attraktivt för de anställda eller för företagen. Det kan generellt ifrågasättas om samtliga föreslagna villkor behövs för att stävja den risk för missbruk som utredningen menar finns. De många villkoren gör regelverket komplicerat och skapar gränsdragningsproblem. Det föreslagna regelverket uppfyller därmed inte grundvillkoret att vara enkelt och lättillämpat. Detta är särskilt bekymmersamt eftersom regelverket med kvalificerade personaloptioner är inriktat mot nystartade små och medelstora företag där det kan förmodas att det ibland saknas resurser för komplicerade bedömningar av förutsättningarna för att införa ett optionsprogram för anställda. Det är endast nystartade små och medelstora företag i mindre koncerner som kan komma i åtnjutande av regelverket för kvalificerade personaloptioner. Företag inom vissa branscher faller också helt utanför. Den smala avgränsningen av tillämpningsområdet riskerar att leda till konkurrenssned- 6(8)

7 vridningar och att fall som i väsentliga avseenden är likartade behandlas olika. Lagförslaget uppfyller således inte de grundläggande kraven på neutralitet och likformighet vid inkomstbeskattningen. Med grund i de anförda skälen uppfyller det av incitamentsutredningen framlagda förslaget om kvalificerade personaloptioner sammanfattningsvis inte de i direktiven uppställda kraven på förbättrande och konkurrenskraftiga skatteregler för aktieincitament. Av denna anledning bör utredningens förslag inte ligga till grund för lagstiftning. Justerad värdepappersregel Utredningens förslag om en justerad värdepappersregel omfattas inte av regeringens remiss. FAR vill ändå framhålla att förslaget om en modifierad värdepappersregel avstyrks. Enligt FARs erfarenhet utgör aktieincitament kopplade till ABL-instrument ett verktyg som fungerar relativt väl och det är därför olyckligt att föreslå förändringar i regelverket. Den föreslagna justeringen av värdepappersregeln innebär i en del fall också en skärpt beskattning. Dokumentationskrav och kontrolluppgiftsskyldighet Kopplat till en justerad värdepappersregel föreslår utredaren en utökad kontrolluppgifts- och dokumentationsskyldighet vid överlåtelser av värdepapper till en förvärvare på grund av dennas tjänst. I skatteförfarandelagen föreslås en regel som innebär att den som överlåter ett värdepapper till någon på grund av dennas tjänst ska dokumentera nödvändiga uppgifter för bedömningen av om förvärvet skett på förmånliga villkor och hur stor förmånen i så fall är. Dokumentationsskyldigheten gäller således både för förmånliga och icke förmånliga (marknadsmässiga) förvärv. Utredaren föreslår att det delegeras till Skatteverket att meddela de närmare föreskrifterna om dokumentationskraven vid överlåtelser av värdepapper. Det införs också en utökad kontrolluppgiftsskyldighet för den som överlåter ett värdepapper till en förvärvare på grund av dennas tjänst och även i detta fall gäller kontrolluppgiftsskyldigheten, oavsett om förvärvet är att betrakta som en förmån. Förslagen avses innefatta även förvärv enligt aktieägaravtal där förvärvet har en koppling till en anställning. FAR är medveten om att värderingsfrågan många gånger är central vid bedömningen av tjänstebeskattningen av anställda vid aktierelaterade incitament. Värderingsfrågan gör sig dock gällande, inte bara vid transaktioner med anställda vid överlåtelser av värdepapper, utan vid varje form av överlåtelse till anställda av en icke monetär tillgång. Redan i dag har en skattskyldig och en arbetsgivare som lämnar en deklaration en skyldighet att lämna de uppgifter som Skatteverket behöver för att kunna kontrollera och beräkna skatter och avgifter. Det finns också generellt krav på dokumentation som innebär att den som är uppgiftsskyldig enligt skatteförfarandelagen i skälig omfattning ska se till det finns underlag för att fullgöra uppgiftsskyldigheten samt för kontroll av beskattningen, genom räkenskaper, anteckningar eller annan lämplig dokumentation. 7(8)

8 FAR kan inte se att det finns tillräckligt starka skäl för att just i fråga om värdepapper införa nya omfattande krav i fråga om kontrolluppgifter och dokumentation utöver vad som redan idag gäller generellt. Det är enligt FARs mening också principiellt felaktigt att ålägga en arbetsgivare en kontrolluppgiftsskyldighet i de fall där det inte finns någon förmån att rapportera in till Skatteverket. FAR avstyrker således av utredningen föreslagna dokumentationskravet och utökade kontrolluppgiftsskyldigheten vid överlåtelser av värdepapper till en förvärvare på grund av dennas tjänst. FAR Markus Thaler Ordförande i FARs specialistgrupp för skatt 8(8)

9 Bilaga 1 Finansdepartementet Skatte- och tullavdelningen Enheten för mervärdeskatt och punktskatter Stockholm Stockholm 26 februari 2016 Till Incitamentsutredningen FARs synpunkter till Incitamentsutredningen kring nya skatteregler för incitamentsprogram Inledning Incitamentsutredningen har av regeringen fått i uppdrag att utreda skattereglerna för incitamentsprogram (Dir 2014:33). FAR har fått tillfälle att inkomma med förslag och synpunkter på ny lagstiftning avseende skattereglerna för incitamentsprogram. FARs förslag FAR föreslår att, vid värderingen av en förmån i form av ett värdepapper, en personaloption eller annan liknande förmån ska marknadsvärdet av den underliggande aktien fastställas genom en substansvärdering. Detta såvida inte den skattskyldiga begär att värderingen ska ske med grund i en annan värderingsmetod och det klart framgår att denna metod ger ett mer korrekt marknadsvärde. Den angivna värderingsregeln ska endast få tillämpas om den underliggande tillgången avser onoterade aktier och bara om instrumentet eller aktierna som förvärvas med stöd av instrumentet är eller blir kvalificerade enligt 57 kap. IL. Beskattningen av förmånen av en personaloption eller annat liknande instrument ska ske vid tilldelningen. Skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter för en utgiven förmån åligger den i vars tjänst förmånen erhålls. Bakgrund Ett betydelsefullt verktyg för att stimulera anställda och skapa ett djupare engagemang för företagets verksamhet kan vara att erbjuda nyckelpersoner och andra anställda med viktig kompetens för företaget olika former av aktierelaterade incitament. Sverige är ett högskatteland, inte minst i fråga om beskattningen av anställningsinkomster, där den effektiva beskattningen av löneinkomster över de statliga skiktgränserna ligger på cirka 65-70

10 procent, låt vara att den effektiva beskattningen för arbetsgivaren lindras något av att lönekostnaderna är avdragsgilla vid företagsbeskattningen. Detta gör att större svenska företag som verkar på en global konkurrensutsatt marknad kan ha en nackdel när det gäller att attrahera och bibehålla högt kvalificerad arbetskraft. Även för mindre och medelstora svenska företag är skattekostnaden för den anställda och för arbetsgivaren av motsvarande stor betydelse när det gäller att rekrytera och bibehålla viktig kompetens för företaget. Skattereglerna för incitamentsprogram har därmed stor betydelse när det gäller möjligheten för svenska företag att i praktiken kunna erbjuda nyckelpersoner och andra personer med betydelsefull kompetens ett konkurrenskraftigt aktieincitament. De befintliga skattereglerna för aktieincitament bygger i stor utsträckning på likformighetprincipen och den förmån som den anställda får i ett incitamentsprogram beskattas således i stort på motsvarande sätt som andra löneförmåner och med uttag av arbetsgivaravgifter. Förmånen ska värderas till marknadsvärdet, vilket är erkänt svårt när det gäller onoterade företag. Avsaknaden av schablon- eller lättnadsregler medför sammantaget att kostnaden för att sätta upp ett incitamentsprogram är prohibitivt hög. Denna omständighet i kombination med att Sverige är ett högskatteland i fråga om anställningsinkomster gör att det många gånger inte är praktiskt möjligt för ett företag att erbjuda de anställda ett tillräckligt tilltalande aktieincitament. Vid utformningen av ett reformerat system för beskattningen av olika former av incitamentsprogram finns det enligt FARs uppfattning två huvudsakliga alternativ. Ett alternativ är att utforma en i grunden helt ny modell för beskattningen av aktieincitament och som i större eller mindre utsträckning avviker från den inom inkomstbeskattningen grundläggande likformighetsprincipen. Ett andra alternativ är att inom ramen för det befintliga regelverket genomföra mindre genomgripande förändringar för att skapa en mer attraktiv och förutsägbar modell för beskattningen av olika incitamentsprogram. Av dessa två alternativ förespråkar FAR det senare alternativet, bl.a. mot bakgrund av att det är mest förenligt med hänsyn till likformighetsprincipen och därmed kan förväntas få störst legitimitet bland flertalet skattskyldiga. De statsfinansiella kostnaderna kan också förväntas bli lägre. Med grund i erfarenheterna från FARs medlemmar är det framför allt två omständigheter som framträder som osäkerhetsfaktorer och brister vid tillämpningen av de befintliga skattereglerna för incitamentsprogram. En osäkerhetsfaktor av stor betydelse är vilken värderingsmetod som ska användas vid värderingen av den förmån som den anställde erhåller i incitamentsprogrammet. I fråga om personaloptioner tillkommer den ytterligare osäkerhetsfaktorn att beskattningen skjuts upp till dess att optionerna utnyttjas för förvärv av aktier och att beskattningen sker utifrån det marknads- 2(6)

11 värde som den underliggande aktien har vid denna framtida tidpunkt. Detta med följd att det i flera fall är i princip omöjligt att i ett inledande skede med någon form av säkerhet fastställa förmånsvärdet och därmed skatte- och avgiftskostnaden för ett personaloptionsprogram. Enligt FARs erfarenhet gör osäkerheten kring den framtida skatte- och avgiftskostnaden för den anställda och arbetsgivaren att planerna kring att införa ett incitamentsprogram många gånger skrinläggs. De positiva effekterna av att låta nyckelpersoner och andra personer med viktig kompetens för verksamheten förvärva aktier i företaget kan därmed, på grund av de befintliga skattereglerna, inte förverkligas. Med beaktande av denna bakgrund redogör FAR nedan för sitt förslag på reformerade skatteregler för incitamentsprogram. Värderingsmetod En stor osäkerhetsfaktor är vilken metod som ska tillämpas vid värderingen av den underliggande aktien. Denna osäkerhetsfaktor finns av förklarliga skäl endast i onoterade företag. Nuvarande lagstiftning anger att tjänsteinkomster i annat än pengar ska värderas till marknadsvärdet samt att med marknadsvärde avses det pris som den skattskyldiga skulle ha fått betala på orten om han eller hon själv skaffat sig motsvarande varor, tjänster eller förmåner mot kontant betalning (61 kap. 2 IL). Skattereglerna anger således inte vilken värderingsmetod som ska tillämpas. Det finns flera etablerade metoder för att marknadsvärdera en aktie och där valet av metod kan ha mycket stor betydelse för vilket värde som aktien ska åsättas. Av rättspraxis följer att i det konkreta fallet ska den metod användas som leder till ett värde som bäst avspeglar marknadsvärdet. Som ett åskådliggörande exempel från senare tid, som väl illustrerar den angivna värderingsproblematiken, kan nämnas Kammarrättens i Stockholm dom från 22 december 2014 mål nr och (PWC-domen). I målet var Skatteverket av uppfattningen att en form av avkastningsvärdering som resulterade i ett marknadsvärde om kr per aktie var den värderingsmetod som gav ett mest rättvisande marknadsvärde. Den skattskyldiga och arbetsgivaren var däremot av uppfattningen att aktiens marknadsvärde motsvarade dess kvotvärde, vilket uppgick till 10 kr. Kammarrätten gick i målet på den skattskyldigas och arbetsgivarens linje. Det redovisade rättsfallet visar tydligt att olika värderingsprinciper kan ge synnerligen divergerande resultat. Denna osäkerhet gör i sig att aktierelaterade incitamentsprogram är mycket riskfyllt ur skattesynpunkt. En annan konsekvens av att det inte finns någon i skattelagstiftningen angiven enkel metod för värderingen av den underliggande aktien är att det många gånger är förenat med höga kostnader för arbetsgivaren att ta fram en tillförlitlig marknadsvärdering av den aktuella aktien. Även om arbetsgivaren är beredd att ta kostnaden för värderingen finns det inte heller några garantier för att 3(6)

12 Skatteverket vid en granskning skulle acceptera den gjorda värderingen, utan Skatteverket kan ha en helt annan uppfattning i frågan om marknadsvärde. De höga kostnaderna för värderingen bidrar enligt FARs erfarenhet, vid sidan av osäkerheten kring värderingen, till att planerna för att införa ett incitamentsprogram många gånger inte förverkligas. Ett sätt att i stor utsträckning komma ifrån värderingsproblematiken är att genom lagstiftning ange en huvudmetod för värderingen. En sedan länge etablerarad metod för marknadsvärdering av en aktie är substansvärdemetoden. Fördelen med denna metod är att den i de flesta fall är relativt enkel att tillämpa samt dessutom förutsägbar. Fördelen med en substansvärdering är också att kostnaderna för företaget gällande värderingen är begränsade. En substansvärdering kan i vissa fall innebära en försiktig marknadsvärdering av den aktuella aktien/företaget med följd att det i dessa situationer är en fördel för den anställda och arbetsgivaren att värderingen av förmånen sker enligt denna metod 1. I det fall aktieincitamentet består av t.ex. en option och denna utnyttjas av den anställda för förvärv av aktier kommer dessa aktier regelmässigt att utgöra kvalificerade andelar enligt 3:12-reglerna i 57 kap IL. För att motverka skattearbitrage bör värderingsregeln endast gälla om aktierna eller instrumentet blir kvalificerade hos den anställda. Motsvarande bör också gälla i det fall incitamentsprogrammet innebär ett direktförvärv av aktier. Utifrån det faktum att framtida intjäning och avkastning på aktier som förvärvats i ett incitamentsprogram ska beskattas inom ramen för 3:12-reglerna är den eventuella förmån, där tjänstebeskattningen behöver säkerställas, att en anställd till ett rabatterat pris får köpa in sig i den upparbetade substansen i företaget. En substansvärdemetod uppfyller väl detta syfte. Med grund i de redovisade skälen föreslår FAR att det i skattereglerna för incitamentsprogram anges att värderingen av den underliggande aktien ska få ske genom en substansvärdering av det aktuella företaget. Beskattningstidpunkten för personaloptioner Som framgår av kommittédirektivet finns det i fråga om personaloptioner en ytterligare omständighet i de befintliga skattereglerna som bidrar till osäkerheten kring förmånsvärdet. Det är det faktum att beskattningen av förmånen av en personaloption är förlagd till tidpunkten för när personaloptionen utnyttjas för att förvärva aktier i det aktuella företaget. Denna tidpunkt kan många gånger vara förlagd flera år efter tidpunkten för tilldelningen av personaloptionerna. Från tiden för tilldelningen fram till dess att personaloptionen får utnyttjas för förvärv av aktier kan värdet på aktierna ha stigit kraftigt med följd att förmånsvärdet och därmed skatte- och avgiftskostnaden ökat betydligt för den anställda och arbetsgivaren. 1 Christer Silfverberg, Svensk Skattetidning 1996 nr 1 avsnitt (6)

13 För att minska osäkerheten kring storleken av den förmån som en personaloption innebär för den anställda och arbetsgivaren föreslår FAR att beskattningen av personaloptionen sker redan vid tilldelningen på motsvarande sätt som vid förvärvet av ett värdepapper. Den värdestegring som eventuellt sker efter tilldelningen beskattas som en kapitalinkomst för den anställda, även det på motsvarande som vid ett förvärv av ett värdepapper. Den föreslagna ändringen av beskattningstidpunkten bör öka förutsägbarheten betydligt i fråga om skattekostnaden av en förmån i form av en personaloption. Det förhållandet att värdestegringen efter tilldelningen beskattas som en kapitalinkomst bör inte innebära någon omotiverad skattefördel för de skattskyldiga då denna värdestegring, i de allra flesta fall, kommer att beskattas enligt 3:12-reglerna på det sätt som redovisats ovan. En beskattning av eventuell värdestegring som kapitalinkomst efter tilldelningen kan också motiveras av att värdestegringen många gånger har sin grund i en rad olika faktorer, i flera fall närmast av slumpmässig natur, och i vart fall inte direkt kan härledas till den anställdas egen arbetsinsats. En beskattning redan vid tilldelningen av en personaloption i inkomstslaget tjänst och eventuellt ytterligare värdestegring i inkomstslaget kapital efter tilldelningen innebär också att gränsdragningsproblematiken kring begreppet värdepapper blir mindre avgörande. För den som önskar skjuta upp beskattningstidpunkten enligt tidigare praxis ska dock kunna göra detta. Förmånen ska i sådana fall dock anges på kontrolluppgift. Arbetsgivaren ska vidare betala arbetsgivaravgifter redan vid tilldelningen. Neutralitet Regeringen ger i kommittédirektivet uttryck för att en reformering av skattereglerna för incitamentsprogram främst bör vara inriktad mot nystartade, mindre och snabbväxande företag. FAR vill av denna anledning särskilt betona vikten av att en framtida reformering av skattereglerna för incitamentsprogram är neutral, bl.a. i fråga om företagets storlek, bransch eller företagsform. En selektiv inriktning av en reform kommer med stor sannolikhet att leda till snedvridningar av konkurrensen, gränsdragningsproblem och andra oönskade effekter. Avgiftsskyldigheten Enligt det gällande regelverket ska arbetsgivaravgifter enligt huvudregeln i 2 kap. 1 socialavgiftslagen (SAL) betalas av den som utger förmånen. Ett undantag från denna huvudregel gäller för personaloptioner där det är den i vars tjänst rättigheten förvärvas som är avgiftspliktig (2 kap 1 andra stycket SAL). Ett annat undantag gäller enligt 2 kap. 3 SAL om förmånen utges av en utländsk juridisk person och förmånen har sin grund i en anställning i Sverige. I detta fall är det den svenska arbetsgivaren som är skyldig att betala arbetsgivaravgifter. Enligt FAR bör en generell bestämmelse införas för alla former av förmåner som innebär att det är i den vars tjänst som förmånen förvärvas som har skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter, dvs. den ordning som idag gäller för personaloptioner. Enligt FARs uppfattning är det mest naturligt att koppla 5(6)

14 avgiftsskyldigheten till huvudarbetsgivaren. En sådan reform kan motiveras bl.a. av det skälet att det är arbetsgivaren som har bäst information om vilka förmåner som den anställda erhåller. FAR Markus Thaler Ordförande i FARs specialistgrupp för skatt 6(6)