FARs synpunkter till Incitamentsutredningen kring nya skatteregler för incitamentsprogram

Transkript

1 Finansdepartementet Skatte- och tullavdelningen Enheten för mervärdeskatt och punktskatter Stockholm Stockholm 26 februari 2016 Till Incitamentsutredningen FARs synpunkter till Incitamentsutredningen kring nya skatteregler för incitamentsprogram Inledning Incitamentsutredningen har av regeringen fått i uppdrag att utreda skattereglerna för incitamentsprogram (Dir 2014:33). FAR har fått tillfälle att inkomma med förslag och synpunkter på ny lagstiftning avseende skattereglerna för incitamentsprogram. FARs förslag FAR föreslår att, vid värderingen av en förmån i form av ett värdepapper, en personaloption eller annan liknande förmån ska marknadsvärdet av den underliggande aktien fastställas genom en substansvärdering. Detta såvida inte den skattskyldiga begär att värderingen ska ske med grund i en annan värderingsmetod och det klart framgår att denna metod ger ett mer korrekt marknadsvärde. Den angivna värderingsregeln ska endast få tillämpas om den underliggande tillgången avser onoterade aktier och bara om instrumentet eller aktierna som förvärvas med stöd av instrumentet är eller blir kvalificerade enligt 57 kap. IL. Beskattningen av förmånen av en personaloption eller annat liknande instrument ska ske vid tilldelningen. Skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter för en utgiven förmån åligger den i vars tjänst förmånen erhålls. Bakgrund Ett betydelsefullt verktyg för att stimulera anställda och skapa ett djupare engagemang för företagets verksamhet kan vara att erbjuda nyckelpersoner och andra anställda med viktig kompetens för företaget olika former av aktierelaterade incitament. Sverige är ett högskatteland, inte minst i fråga om beskattningen av anställningsinkomster, där den effektiva beskattningen av löneinkomster över de statliga skiktgränserna ligger på cirka 65-70

2 procent, låt vara att den effektiva beskattningen för arbetsgivaren lindras något av att lönekostnaderna är avdragsgilla vid företagsbeskattningen. Detta gör att större svenska företag som verkar på en global konkurrensutsatt marknad kan ha en nackdel när det gäller att attrahera och bibehålla högt kvalificerad arbetskraft. Även för mindre och medelstora svenska företag är skattekostnaden för den anställda och för arbetsgivaren av motsvarande stor betydelse när det gäller att rekrytera och bibehålla viktig kompetens för företaget. Skattereglerna för incitamentsprogram har därmed stor betydelse när det gäller möjligheten för svenska företag att i praktiken kunna erbjuda nyckelpersoner och andra personer med betydelsefull kompetens ett konkurrenskraftigt aktieincitament. De befintliga skattereglerna för aktieincitament bygger i stor utsträckning på likformighetprincipen och den förmån som den anställda får i ett incitamentsprogram beskattas således i stort på motsvarande sätt som andra löneförmåner och med uttag av arbetsgivaravgifter. Förmånen ska värderas till marknadsvärdet, vilket är erkänt svårt när det gäller onoterade företag. Avsaknaden av schablon- eller lättnadsregler medför sammantaget att kostnaden för att sätta upp ett incitamentsprogram är prohibitivt hög. Denna omständighet i kombination med att Sverige är ett högskatteland i fråga om anställningsinkomster gör att det många gånger inte är praktiskt möjligt för ett företag att erbjuda de anställda ett tillräckligt tilltalande aktieincitament. Vid utformningen av ett reformerat system för beskattningen av olika former av incitamentsprogram finns det enligt FARs uppfattning två huvudsakliga alternativ. Ett alternativ är att utforma en i grunden helt ny modell för beskattningen av aktieincitament och som i större eller mindre utsträckning avviker från den inom inkomstbeskattningen grundläggande likformighetsprincipen. Ett andra alternativ är att inom ramen för det befintliga regelverket genomföra mindre genomgripande förändringar för att skapa en mer attraktiv och förutsägbar modell för beskattningen av olika incitamentsprogram. Av dessa två alternativ förespråkar FAR det senare alternativet, bl.a. mot bakgrund av att det är mest förenligt med hänsyn till likformighetsprincipen och därmed kan förväntas få störst legitimitet bland flertalet skattskyldiga. De statsfinansiella kostnaderna kan också förväntas bli lägre. Med grund i erfarenheterna från FARs medlemmar är det framför allt två omständigheter som framträder som osäkerhetsfaktorer och brister vid tillämpningen av de befintliga skattereglerna för incitamentsprogram. En osäkerhetsfaktor av stor betydelse är vilken värderingsmetod som ska användas vid värderingen av den förmån som den anställde erhåller i incitamentsprogrammet. I fråga om personaloptioner tillkommer den ytterligare osäkerhetsfaktorn att beskattningen skjuts upp till dess att optionerna utnyttjas för förvärv av aktier och att beskattningen sker utifrån det marknads- 2(6)

3 värde som den underliggande aktien har vid denna framtida tidpunkt. Detta med följd att det i flera fall är i princip omöjligt att i ett inledande skede med någon form av säkerhet fastställa förmånsvärdet och därmed skatte- och avgiftskostnaden för ett personaloptionsprogram. Enligt FARs erfarenhet gör osäkerheten kring den framtida skatte- och avgiftskostnaden för den anställda och arbetsgivaren att planerna kring att införa ett incitamentsprogram många gånger skrinläggs. De positiva effekterna av att låta nyckelpersoner och andra personer med viktig kompetens för verksamheten förvärva aktier i företaget kan därmed, på grund av de befintliga skattereglerna, inte förverkligas. Med beaktande av denna bakgrund redogör FAR nedan för sitt förslag på reformerade skatteregler för incitamentsprogram. Värderingsmetod En stor osäkerhetsfaktor är vilken metod som ska tillämpas vid värderingen av den underliggande aktien. Denna osäkerhetsfaktor finns av förklarliga skäl endast i onoterade företag. Nuvarande lagstiftning anger att tjänsteinkomster i annat än pengar ska värderas till marknadsvärdet samt att med marknadsvärde avses det pris som den skattskyldiga skulle ha fått betala på orten om han eller hon själv skaffat sig motsvarande varor, tjänster eller förmåner mot kontant betalning (61 kap. 2 IL). Skattereglerna anger således inte vilken värderingsmetod som ska tillämpas. Det finns flera etablerade metoder för att marknadsvärdera en aktie och där valet av metod kan ha mycket stor betydelse för vilket värde som aktien ska åsättas. Av rättspraxis följer att i det konkreta fallet ska den metod användas som leder till ett värde som bäst avspeglar marknadsvärdet. Som ett åskådliggörande exempel från senare tid, som väl illustrerar den angivna värderingsproblematiken, kan nämnas Kammarrättens i Stockholm dom från 22 december 2014 mål nr och (PWC-domen). I målet var Skatteverket av uppfattningen att en form av avkastningsvärdering som resulterade i ett marknadsvärde om kr per aktie var den värderingsmetod som gav ett mest rättvisande marknadsvärde. Den skattskyldiga och arbetsgivaren var däremot av uppfattningen att aktiens marknadsvärde motsvarade dess kvotvärde, vilket uppgick till 10 kr. Kammarrätten gick i målet på den skattskyldigas och arbetsgivarens linje. Det redovisade rättsfallet visar tydligt att olika värderingsprinciper kan ge synnerligen divergerande resultat. Denna osäkerhet gör i sig att aktierelaterade incitamentsprogram är mycket riskfyllt ur skattesynpunkt. En annan konsekvens av att det inte finns någon i skattelagstiftningen angiven enkel metod för värderingen av den underliggande aktien är att det många gånger är förenat med höga kostnader för arbetsgivaren att ta fram en tillförlitlig marknadsvärdering av den aktuella aktien. Även om arbetsgivaren är beredd att ta kostnaden för värderingen finns det inte heller några garantier för att 3(6)

4 Skatteverket vid en granskning skulle acceptera den gjorda värderingen, utan Skatteverket kan ha en helt annan uppfattning i frågan om marknadsvärde. De höga kostnaderna för värderingen bidrar enligt FARs erfarenhet, vid sidan av osäkerheten kring värderingen, till att planerna för att införa ett incitamentsprogram många gånger inte förverkligas. Ett sätt att i stor utsträckning komma ifrån värderingsproblematiken är att genom lagstiftning ange en huvudmetod för värderingen. En sedan länge etablerarad metod för marknadsvärdering av en aktie är substansvärdemetoden. Fördelen med denna metod är att den i de flesta fall är relativt enkel att tillämpa samt dessutom förutsägbar. Fördelen med en substansvärdering är också att kostnaderna för företaget gällande värderingen är begränsade. En substansvärdering kan i vissa fall innebära en försiktig marknadsvärdering av den aktuella aktien/företaget med följd att det i dessa situationer är en fördel för den anställda och arbetsgivaren att värderingen av förmånen sker enligt denna metod 1. I det fall aktieincitamentet består av t.ex. en option och denna utnyttjas av den anställda för förvärv av aktier kommer dessa aktier regelmässigt att utgöra kvalificerade andelar enligt 3:12-reglerna i 57 kap IL. För att motverka skattearbitrage bör värderingsregeln endast gälla om aktierna eller instrumentet blir kvalificerade hos den anställda. Motsvarande bör också gälla i det fall incitamentsprogrammet innebär ett direktförvärv av aktier. Utifrån det faktum att framtida intjäning och avkastning på aktier som förvärvats i ett incitamentsprogram ska beskattas inom ramen för 3:12-reglerna är den eventuella förmån, där tjänstebeskattningen behöver säkerställas, att en anställd till ett rabatterat pris får köpa in sig i den upparbetade substansen i företaget. En substansvärdemetod uppfyller väl detta syfte. Med grund i de redovisade skälen föreslår FAR att det i skattereglerna för incitamentsprogram anges att värderingen av den underliggande aktien ska få ske genom en substansvärdering av det aktuella företaget. Beskattningstidpunkten för personaloptioner Som framgår av kommittédirektivet finns det i fråga om personaloptioner en ytterligare omständighet i de befintliga skattereglerna som bidrar till osäkerheten kring förmånsvärdet. Det är det faktum att beskattningen av förmånen av en personaloption är förlagd till tidpunkten för när personaloptionen utnyttjas för att förvärva aktier i det aktuella företaget. Denna tidpunkt kan många gånger vara förlagd flera år efter tidpunkten för tilldelningen av personaloptionerna. Från tiden för tilldelningen fram till dess att personaloptionen får utnyttjas för förvärv av aktier kan värdet på aktierna ha stigit kraftigt med följd att förmånsvärdet och därmed skatte- och avgiftskostnaden ökat betydligt för den anställda och arbetsgivaren. 1 Christer Silfverberg, Svensk Skattetidning 1996 nr 1 avsnitt (6)

5 För att minska osäkerheten kring storleken av den förmån som en personaloption innebär för den anställda och arbetsgivaren föreslår FAR att beskattningen av personaloptionen sker redan vid tilldelningen på motsvarande sätt som vid förvärvet av ett värdepapper. Den värdestegring som eventuellt sker efter tilldelningen beskattas som en kapitalinkomst för den anställda, även det på motsvarande som vid ett förvärv av ett värdepapper. Den föreslagna ändringen av beskattningstidpunkten bör öka förutsägbarheten betydligt i fråga om skattekostnaden av en förmån i form av en personaloption. Det förhållandet att värdestegringen efter tilldelningen beskattas som en kapitalinkomst bör inte innebära någon omotiverad skattefördel för de skattskyldiga då denna värdestegring, i de allra flesta fall, kommer att beskattas enligt 3:12-reglerna på det sätt som redovisats ovan. En beskattning av eventuell värdestegring som kapitalinkomst efter tilldelningen kan också motiveras av att värdestegringen många gånger har sin grund i en rad olika faktorer, i flera fall närmast av slumpmässig natur, och i vart fall inte direkt kan härledas till den anställdas egen arbetsinsats. En beskattning redan vid tilldelningen av en personaloption i inkomstslaget tjänst och eventuellt ytterligare värdestegring i inkomstslaget kapital efter tilldelningen innebär också att gränsdragningsproblematiken kring begreppet värdepapper blir mindre avgörande. För den som önskar skjuta upp beskattningstidpunkten enligt tidigare praxis ska dock kunna göra detta. Förmånen ska i sådana fall dock anges på kontrolluppgift. Arbetsgivaren ska vidare betala arbetsgivaravgifter redan vid tilldelningen. Neutralitet Regeringen ger i kommittédirektivet uttryck för att en reformering av skattereglerna för incitamentsprogram främst bör vara inriktad mot nystartade, mindre och snabbväxande företag. FAR vill av denna anledning särskilt betona vikten av att en framtida reformering av skattereglerna för incitamentsprogram är neutral, bl.a. i fråga om företagets storlek, bransch eller företagsform. En selektiv inriktning av en reform kommer med stor sannolikhet att leda till snedvridningar av konkurrensen, gränsdragningsproblem och andra oönskade effekter. Avgiftsskyldigheten Enligt det gällande regelverket ska arbetsgivaravgifter enligt huvudregeln i 2 kap. 1 socialavgiftslagen (SAL) betalas av den som utger förmånen. Ett undantag från denna huvudregel gäller för personaloptioner där det är den i vars tjänst rättigheten förvärvas som är avgiftspliktig (2 kap 1 andra stycket SAL). Ett annat undantag gäller enligt 2 kap. 3 SAL om förmånen utges av en utländsk juridisk person och förmånen har sin grund i en anställning i Sverige. I detta fall är det den svenska arbetsgivaren som är skyldig att betala arbetsgivaravgifter. Enligt FAR bör en generell bestämmelse införas för alla former av förmåner som innebär att det är i den vars tjänst som förmånen förvärvas som har skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter, dvs. den ordning som idag gäller för personaloptioner. Enligt FARs uppfattning är det mest naturligt att koppla 5(6)

6 avgiftsskyldigheten till huvudarbetsgivaren. En sådan reform kan motiveras bl.a. av det skälet att det är arbetsgivaren som har bäst information om vilka förmåner som den anställda erhåller. FAR Markus Thaler Ordförande i FARs specialistgrupp för skatt 6(6)