Gaturutnätets utveckling, besök i Florens och i New York William Siesjö

Transkript

1 Gaturutnätets utveckling, besök i Florens och i New York William Siesjö Det vinkelräta gaturutnätet är ständigt aktuellt, både som ett av planerarens främsta verktyg i organisering av stadens rum och som en armatur, en struktur för det urbana livet. Det utgör ramen inom vilken vi rör oss och existerar. Systemet och sättet att dela upp mark uppstod som ett naturligt sätt för människan att mäta och kontrollera sin omvärld, både i staden och i landskapet. Fyrhörningen är enkel att mäta, förutsägbar och i grupp skapar kvarteren en tydlig rytm allt detta trots att räta vinklar inte är något särskilt naturligt fenomen, ett organiskt växande sker inte enligt raka linjer och jämna dimensioner. Jag kommer att återkoppla till förhållandet naturligt/skapat senare i texten vad gäller just planerandet av ett rutnät. I sin men mest koncisa beskrivning är rutnätet utbyggt av två beståndsdelar, linjen och blocket - gatan och kvarteret. New York, där planeringsteorin i flera avseenden har implementeras till fullo, symboliserar för många nidbilden av en stad planerad enligt ett rutnät. Emellertid, den flora och variation som finns och har funnits av modellen sträcker sig långt bortom Manhattan. Tack vare den mängd olika adaptioner, ibland påverkade av typologi, i andra fall av vindförhållanden eller med relation till trosuppfattning kan vi studera gatan och kvarteret och lära oss om såväl avstånd som intimitet - vad är för långt för att gå, vad är för kort, hur kan byggnadshöjder påverka den horisontella strukturen? Även om ursprunget spåras från många olika håll, parallellt i olika kulturer - tillskrivs rutnätets uppkomst populärt sett i västerländsk kultur Hippodamus. Hippodamus levde i det antika Grekland, runt 500 år före vårt tideräkning. Jag har rest till New York, studerat rutnätet där och jämfört det med rutnät i det antika Rom - genom en studie av Florens. Vidare har jag läst mycket, en litteraturens resa, för att försöka dra paralleller bakåt i tiden till ett verk som med sannolikhet är signerat Hippodamus - Miletus i mindre Asien (dagens Turkiet) och forna antika Grekland. Miletus är i dagsläget så pass förändrad och förlorad att en studie av dess kartor ger större inblick i hur staden var och fungerade. Med mina resor har jag försökt förstå gaturutnätets uppkomst och utveckling och i det velat betona förändringar och nyanpassningar såväl som likheter. I min undersökning har jag valt att inte gå in på större djup i den vertikala stadens relation till rutnätets utveckling då höjden är en ny dimension som i stort sett bara är relevant för den moderna staden, möjligtvis kan det argumenteras att det även är relevant i en studie av vissa Romerska städer så som Roms hamnstad Ostia (som var bebyggd med flervåningshus): oavsett är inte det frågeställningens fokus. Staden Staden symboliserades i hieroglyfisk skrift av en fyrdelad cirkel, alltså ett kors inskrivet i en cirkel. Mötet, korsningen, var vad som skapade staden och har fortsatt att vara så ändå in i modern tid. Där vägar korsas skapas handelsplatser, där sker stad. Cirkeln är helheten och världsalltet, varifrån avståndet till centrum, ofta utgjort av torget/agoran är detsamma från alla håll. Flera städer planerades enligt cirkeln, likt hur Platon föreställde sig Atlantis (fast då med en struktur av flera koncentriska cirklar). I cirkeln planerades olika städers gatunät, som ett viktigt exempel bör nämnas Ekbatana (i forna och dagens Iran) som i vår tid kallas Hamadan. Staden existerar alltså fortfarande. (Väl värt en googlemappning och kanske ett besök!). I Norden hittas också exempel där byggandet följde rutnätet inskrivet i cirkelns geometriska mönster, vikingaborgarna, med Aggersborg i Danmark som bästa och störta exempel är utlagd till punkt och pricka efter hieroglyfens tecken och modell för stad.

2 I det antika Grekland: Hur utvecklades då rutnätet? Korsningen är dess förfader och dess förutsättning. Flera städer byggda enligt tankesättet antedaterar faktiskt Hippodamus. Hippodamus var alltså inte den förste att använda sig av rutnätet som planeringsmodell men han var den första att skapa teori kring ett redan existerande fenomen - vilket i ärlighetens namn ofta är fallet för planerare. Blandstaden fanns innan Jane Jacobs, hon myntade begreppet. I samtliga av de fyra stora flodkulturerna uppstod olika varianter på rutnätet tidigt. I Amerika planerade Aztekerna enligt modellen långt innan europeiskt inflytande och i Afrika lades Ouagadougou ut efter ett rutnät. Den nästan samtida Aristotles hyllade Hippodamus rutnät, men kritiserade det samtidigt utifrån försvarssynpunkt. I jämförelse med äldre städer var de nya städerna mycket svårare att försvara, och han rekommenderade därmed att planering utifrån modellen skulle begränsas till en viss del av staden. Den mer brokiga staden återkom till Europa under medeltiden, en oroligare tid med fler krig och större behov av städer som var svårare att erövra. Hippodamiska städers kvarter är nästan alltid 1 actus breda (dvs m) och normal sett dubbel så långa. I varianten med nästan kvadratisk block är de vanligaste dimensionerna mellan 70 och 80 meter (dvs runt 2 actus) och täcker en yta av 2 juvers dvs, ca 5000 m2. Uppdelningen och planering skedde per strigas, det vill säga i remsor. Planen Hippodamus arbetade fram fick bredare spridning under upprättandet av kolonier under sex- och sjuhundratalet före vår tideräkning. Rutnätet återfinns inte i Rom och Aten, men det beror mycket på hur städerna har planerats, eller snarare - bristen på planering. Båda städerna har fått växa mer naturligt och deras utveckling har lämnats till invånarna som faktiskt brukar marken. De platser där rutnätet använts är antingen kolonier eller städer som förstörts och behövts byggas upp igen. Hippodamisk urbanism handlar, utöver rutnätet om monumentala platser, en överhängande harmoni och ett sökande efter stenografiska effekter. Rutnätet slutar där terrängen och topografin skiftar för mycket eller i ett skifte i staden, i Miletus fall finns till exempel ett rutnät i norr av rektangulära kvarter och ett i söder med kvadratiska. I Romarriket: Florens rutnät följer en celestial orientering - det vill säga dess axlar följer syd-nordlig öst-västliga riktningar. Den kända Domen ligger inom rutnätet - och är logiskt nog för en kyrka orienterat just i väst- östlig riktning med koret åt öst - mot Jerusalem. Runt om ligger det medeltida Florens med ett brokigare gatumönster - kanske var det just den här typen av stad som Aristoteles föreställde sig? Orienteringen till trots var inte romerska planerare särklit berörda av himmels spekulation, snarare var det ett uttryck för romersk smak och symmetri och finns återspeglat i såväl atrium som det kejserliga forumet. Axial symmetri förkroppsligade militärisk disciplin och centraliserad makt genom att fokusera staden på en enda punkt varifrån magistraten utövade sin makt. Idén med det centrala fokuset blir mer uppenbart när det sätts i kontrast med det Grekiska tankesättet - där det uniforma mönstret i rutnätet motsätter sig hierarki och följs av en tanke om decentralisering. Det är karaktärsdrag i en grekisk stad - då den förhåller sig till en mer tillåtande och friare idé om politk. I Romarriket uppkom flera varianter på rutnätet och den romerska staden från 400-talet och framåt tar sig uttryck i fler former i förhållande till den grekiska. En modell är helt baserad på det hippodamiska rutnätet. Nästa är mer romersk, med den typiska centrala korsningen av de två huvudgatorna, decumanus och cardo och en total utsträckning/form som nästan alltid är kvadratisk eller nästan kvadratisk. Ytterligare en modell är en variant på den tidigare men planerad i större utsträckning i relation till ett militärläger - en tydligare hierarki. Systemet/rutnätet avslutas precis som tidigare när det stöter på hinder, där teorin möter verkligheten.

3 Bild 1: Florens of Doumo :n Bild 2: Karta Florens med axlar utmarkerade, rutnätet följer nord-syd öst-väst riktningarna till punkt och pricka. Doumon finnes i rutnätets nord-östra del.

4 Här nedan är en schematisk plan på den antika romerska staden pyrgi - där staden möter medelhavet. I likhet med Grekland skedde uppdelning per strigas (i remsor) men även per scamna (landsstycken) vilket vittnar om kopplingen till den samtida systemet för uppmätning och uppdelning av land i Romarriket. Land och stad organiserades och mönstrades på liknande sätt, men i olika skala. skematisk plan av pyrgi medelhavet 100 m 400m

5 I den nya världen: Rutnätet kom till den nya världen genom spanjorerna, och precis som fallet med Grekland och Rom så tillämpades det på städer som nyanlades. Buenos Aires, Mexico City, Lima, Santiago, listan kan göras lång på städer som anlades av conquistadorena och det rörde sig ofta om ett politiskt spel - med Lima flyttades Perus huvudstad från Cuzco, samtidigt anlades staden på en tidigare Inkabosättning för att betona spanjorernas makt över ursprungsbefolkningen. I New York visste man vad man anspelade på (och likt Karlskrona i Sverige) ville det göras tydliga referenser till det stora forna imperiet Rom. När staden anlades och man ville visa på landets nyvunna makt (då USA fortfarande var väldigt ungt och inte hade mycket tradition att falla tillbaka på) lånade man av Europa och Rom. New York är the empire state, och alla vägar som går up-state leder till staden - precis som alla vägar ledde till Rom, huvustaden. Administrativt är emellertid Albany huvudstaden i New York state, men som symbol tror jag ingen motsätter sig att New York City har större tyngd. Peter Stuyvesant var en viktig figur i det tidiga New York. Han var en man av holländsk härkomst (New York var ju från början New Amsterdam. De karakteristiska stoops som många kopplar till NYC är en kvarleva från Holländska kanalstäder och ordet stoep är Holländska för tröskel) och ville gå steget längre i att efterlikna Rom, Hand planlade stadens enda sanna decumanus och cordo - likt traditionen följde de öst-västlig och nord-sydlig riktning. En rest av Stuyvesants ambition finns införlivat i södra delarna av rutnätet på Manhattan, Stuyvesant Street går nästan i öst-västlig riktning, resten av rutnätet är roterat med ca 29 grader för att följa öns geografi. Emellertid, det rutnät vi ser idag är inte romerskt, historien ville ta en annan riktning och New York är väldigt hippodamiskt i den bemärkelse att rutnätet saknar hierarki - därför ser många det som väldigt demokratiskt. Det går emot den skola av hur rutnätet använts tidigare på kontinenten av de härskande spanjorerna och sitt ursprung av miltärstaten Rom. Å andra sidan saknar NYC tydliga centrumpunkter, tydliga monumentala platser som var utmärkande för de städer som planerades i Antika Grekland. Manhattan har inget centrum. Boken the Greatest Grid, visar på ödets nyck, hur olika skeenden (ofta slumpmässiga) i staden NYC historia lett till det rutnät vi idag ser som en så självklar del av staden. Det unika med NYC rutnät är att en tredje dimension har lagts till gatan och kvarteret, trottoaren. Gatan har blivit ett socialt rum och en maskin för det urbana livet. Sättet det anlades på var också speciellt, då man planerade in från 1:a till 155:e gatan lång innan staden var i närheten av de dimensionerna. När en stad vet hur den ska växa under en lång tid framöver kan kanske det accelerera växandet. Staden som hade hundra tusen invånare såg till både Europa och Kina som förebilder där London och Peking nådde 1 miljon och Paris hade femhundratusen invånare. Det är från Kina, som hade sin egna tradition av rutnätsbyggande som kulturen spred sig till Korea och Japan. I den förbjudna staden i Peking, ett miniuniversum i sig och en representation av imperiet, placerades kejsarens bostad i Norr, med ryggen mot de onda andarna och med hela kejsardömet i syd, under kejsarens fötter fötter. New Yorks kvarter är ungefär 80 m 274 m, de varierar - med de bredaste i mitten runt 5:e avenyn och så smalnar de av ju närmare floderna man kommer. Alla kvarters dimensioner är delningsbara med 20 eller 25 feet (ca 6,1 och 7,6 m) då det var standardbredden för en bostad. Inom systemet tillåts en sammanslagning av kvarter för att skapa super-kvarter så som bussterminalen Port Authority och Lincoln Centre (med Met Operan). Grand Central Terminal, stadens centralstation för tåg är den enda större avvikelsen då den lägger sig mitt på en aveny och tvingar trafiken att ledas runt byggnaden. Stationens placering har att göra med hur tågen sedan länge kom in till staden.

6 Bild 1: Stuyvestant street i New York City Bild 2: Karta över området kring Stuyvesant street, det syns hur den skär igenom det annars så ordnade rutnätet.

7 Jag tror att små variationer på ett system som i grunden är ganska enkelt att förstå skapar oändlig komplexitet. När man ser på andra exempel jorden över, Cerdás eixample i Barcelona, där las manzanas (kvarteren) som är kvadratiska på 60mx60m har avskurna hörn. Utöver de små platser som skapas vid hörnen av varje korsning skapas en rad olika möjligheter för program för platserna. Där återfinns parkeringar, återvinningsstationer, små pocket parks, uteserveringar för att bara nämna några. Hörnen gör att fotgängare måste ta en längre väg, vissa hatar det, andra gillar det - det är en del av stadens rytm. Anmärkningsvärt är att i både NYC och Barcelonas fall närmar sig dimensionerna de ursprungliga som Hippodamus förhöll sig till - en gåvänlig stad förhåller sig till kroppen och den mänskliga kroppen har inte förändrats märkvärt sedan Hippodamus dagar. Som avslut vill jag ge ett exempel där det inte gör det, Salt Lake City. Salt Lake City med sina kvarter på ca 200x200 meter är tydligt en bilens stad (men planerad enligt lantliga modeller där varje kvarter mäter exakt 1 acre = 0,4 ha). När den ställts i kontrast till Porlande, som å sin sida har kvarter på bara 60 x 60, precis som Barcelona, känns Portland nästan bylik i sin intimitet. Syftet här var att skapa mer hörntomter som förväntades kunnas säljas för mer därav strukturen. Testgå på google maps, även där känns skillnaden. William Siesjö