Storhelgens ursprung

Transkript

1 Storhelgens ursprung

2 Storhelgens sanna ursprung. (jul, lucia, påsk, midsommar m.m.) Har du någonsin ställt dig frågan varifrån högtider som jul, lucia, påsk, midsommar m.m. har sitt ursprung? Det finns gott om information om detta att läsa på internet, men vi ska kortfattat redogöra för det här. Detta kan vara en nödvändig tankeställare till dem som funderar på att konvertera till Katolicism. Julen Julfirandet i Sverige har anor från långt före vikingatiden, långt innan kristendomen blev känd här. Många julsymboler, såsom grisen(skinkan) och julbockar hör ihop med den fornnordiska asatron. Hednafolk över hela världen har sedan urminnes tider tillbett och firat solen: vi har vinterdagjämningen, vårdagjämningen, påsken och midsommar. Ägg och påskharar är symboler för denna hedniska tillbedjan, liksom midsommarstången. Luciafirandet är också en hednisk högtid. Det som idag kallas lussekatter hette ursprungligen solbröd. Uttrycket lussebrud betyder inget annat än Lucifers brud, d.v.s. satansbruden! Det är med andra ord ingen ära att bli utvald till Lucia. Jesus föddes inte den 25 december. Detta datum firade de gamla romarna solguden. De gamla perserna firade gudinnan Mitra samma datum. Detta datum går ännu mycket längre bak i tiden, nämligen följande: Nimrod, sonson till Ham (en av Noas söner), var den verklige upphovsmannen till det babyloniska system som har haft ett grepp om världen ända sedan han levde. Det var ett system av organiserad tävlan, baserat på ett vinstskapande ekonomiskt system. Nimrod byggde Babels torn, det forntida Nineve och andra städer. Namnet 'Nimrod' är hebreiskt och härrör från 'Marad', vilket betyder 'han gjorde uppror'. Nimrod var så ond att han gifte sig med sin egen mor, som hette Semiramis. Efter Nimrods tidiga död spred hans mor- fru den ondskefulla doktrinen att Nimrod överlevt som en andevarelse.

3 Hon hävdade att ett fullvuxet ständigt grönt träd växte upp över en natt från en död trädstubbe, vilket symboliserade att nytt liv flödade in i den döde Nimrod. Vid varje firande av hans födelse, hävdade hon att Nimrod besökte det ständigt gröna trädet och lämnade presenter på det. Den 25:e december var Nimrods födelsedag; och här har vi det verkliga ursprunget till 'julgranen'. Genom hennes själviska planerande började babylonierna gradvis att betrakta Semiramis som 'Himmelens Drottning', och Nimrod blev, under olika namn, den 'Gudomlige sonen av himmelen'. Efter generationer av denna avgudadyrkan tillbads Nimrod också som Messias, Baals Son, och Solguden. I detta babyloniska system blev 'mor och barn' (Semiramis och Nimrod återfödda) de huvudsakliga objekten för tillbedjan. Denna dyrkan av 'mor och barn' spred sig ut över världen, även om än namnen varierade i olika länder och språk. I Egypten var det 'Isis och Osiris', i Asien 'Cybele och Dosius' och i det hedniska Rom 'Fortuna och Jupiter'. Till och med i Grekland, Japan, Kina och Tibet har forskare funnit motsvarigheten till Madonnan - bevisligen lång tid före födelsen av Jesus Kristus, världens Frälsare. Under de tredje och fjärde århundradena, när hed- ningarna i den romerska världen accepterade den nya populära 'kristendomen' i tusental, behöll de sina gamla hedniska seder och trosuppfattningar under namn som lät kristna. Madonnans ide om 'mor och barn' blev väldigt populär, speciellt vid jultiden. Varje jul sjunger människor psalmen "Stilla Natt, Heliga Natt" med det välkända 'mor och barn'- temat. Vi har idag fötts in i en babylonisk värld och fostrats hela våra liv i en vördnad för dessa former som om de vore heliga. Vi har aldrig ifrågasatt varifrån de kommer; om det är från Bibeln eller från hednisk avgudadyrkan. Text hämtad från:

4 Mer om julgranens ursprung: Traditionen med granen har funnits i över tusen år. Medan en julgran är en populär syn i dagens kristna hem, motsatte sig kyrkan det långt in på medeltiden. Faktum är att julgranar inte blev populära förrän vid mitten av talet. Antikens germanska stammar var de första att använda julgranar och andra vintergröna växter för att fira vintersolståndet eller jul, som inträffar varje år mellan 20 och 23 december. Andra hedniska kulturer, till exempel druider och kelter, använde även träd och mistel som symboler för evigt liv och för att hedra den kommande våren. Den första antydan om den moderna användningen av julgranen var på 800- talet. St Boniface, på uppdrag av påven Gregorius II, försökte att konvertera de germanska stammarna till kristendomen och stod inför flera svårigheter, bland annat den utbredda användningen av hedniska symboler. En av dessa symboler var gran. Eftersom det ser ut som en triangel, kom St Boniface upp med idén att använda den som en symbol för treenigheten. Hämtat från: ar- ursprunget- till- julgran.html Det moderna julfirandet är en uppblandning av hedendom och katolicism och har alltså inget med Kristus att göra. Pröva detta i ditt hjärta. Det är viktigt att man går på en egen övertygelse som man har i sitt hjärta och inte någon annans. När vi själva prövade detta, fann vi att vi inte längre ville delta i de högtider som är beskrivna ovan, när vi fick veta var de härstammade ifrån. Vi tror inte att man kan kristna något som är orent i sitt ursprung. Inte heller kan vi tro att Herren skulle ha behag till att vi firar hans födelsedag på ett datum som tillhör en romersk avgud. Den judiska tideräkningen var sådan, att varje år inte alltid hade lika många månader. Därför var det svårt att hålla reda på människors födelsedatum och därför vet vi inte heller det exakta datumet för Jesu födelse. Inte heller står det någon befallning i Ordet om att vi skulle fira hans födelsedag. Jul firades inte av de första kristna och det var ju de som skrev ned Nya Testamentet. I det gamla Romarriket firade man som sagt solguden den 25 december. Festligheterna som kallades Saturnalia och pågick i flera dagar, kännetecknades av frosseri, dryckenskap, otukt och laglöshet. Inte helt olikt modernt julfirande, eller hur?

5 Det var också mycket vanligt under jultiden, ända från Romarrikets tid och inpå talet, att man på olika sätt förföljde och utsatte judar för förnedrande saker. Här följer ett utdrag ur David I. Kertzer, The Popes Against the Jews: The Vatican s Role in the Rise of Modern Anti- Semitism, New York: Alfred A. Knopf, 2001, p. 74. Några av Saturnalie- festivalens mest fördärvliga seder återupplivades avsiktligt av den katolska kyrkan år 1466 när påven Paulus II tvingade judar att löpa gatlopp nakna i Rom för att roa de romerska medborgarna. Ett ögonvittne berättar: Innan de tvingades springa, gav man judarna mycket mat dels för att göra det svårare för dem att springa och dels för att det skulle roa åskådarna ännu mer. De sprang mitt under Roms hånrop och skrattsalvor, medan den Helige Fadern stod på en rikt utsirad balkong och skrattade hjärtligt. Som del av Saturnalie- festivalen genom och talet, tvingades rabbinerna i Roms ghetton att bära clownaktiga kläder och marschera genom stadens gator medan folkhopen hånade och kastade olika tillhyggen på dem. När den judiska befolkningen i Rom år 1836 sände en begäran till påven Gregorius XVI där de bönföll honom att stoppa denna fruktansvärda behandling av judarna som pågick under varje år vid Saturnalie- festivalen, så svarade han: Det är inte lämpligt att göra någon förändring. Mer att läsa om detta finns på följande länkar: Här kan man läsa Alexander Hislops bok The two Babylons.