Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion Rapport 2013:4. Vägen tillbaka. Om PTSD och psykosocialt stöd. Ingemar Karlsson

Transkript

1 Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion Rapport 2013:4 Vägen tillbaka Om PTSD och psykosocialt stöd Ingemar Karlsson

2 Vägen tillbaka 2

3 Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion Rapport 2013:4 Vägen tillbaka Om PTSD och psykosocialt stöd Ingemar Karlsson Rikspolisstyrelsen

4 Denna rapport har upprättats vid Rikspolisstyrelsens funktion för utvärderingsverksamhet. Rikspolisstyrelsen har inte tagit ställning till innehållet. De åsikter som framförs är författarens egna.

5 Förord 1 Förord Jag vill börja med att rikta ett stort tack till den polisman som generöst delat med sig av sina erfarenheter och upplevelser i samband med det trauma som drabbade honom hårt. Bakgrunden till rapporten är polismordet i Nyköping 20 juni 2007 och bygger på intervjuer med den polisman som var närmast händelsernas centrum när hans kollega dödades. Det är hans berättelse som utgör grunden i rapporten och som sedan speglas i forskningen kring upplevelser av trauman och olika typer av psykosocialt stöd. En av uppgifterna för utvärderingsfunktionen vid Rikspolisstyrelsen är att analysera och utvärdera olika arbetsmetoder inom svensk polis. En fråga som aktualiseras i denna rapport är hur debriefing fungerar vid extremt starka trauman och vilket stöd denna metod har i forskningen. Det är en unik händelse när en kollega dödas i tjänsten och det kan därför vara svårt att dra slutsatser om hur debriefing fungerar vid mindre allvarliga händelser. Det finns också variationer i hur och när debriefing tillämpas som metod inom polisen vilket gör det svårt att prata om en metod. Debriefingledarna i den här studien efterlyser en nationell utbildning som ger dem likvärdig kompetens. Det är viktigt att denna typ av erfarenheter tas till vara inom polisorganisationen och att man skapar förutsättningar för att hela tiden utveckla och uppdatera metoder för, och utbildning i, att hantera starka traumatiska upplevelser. Jag vill tacka professor Marie Torstensson Levander och professor Per-Anders Granhag samt medarbetare på utvärderingsfunktionen på RPS för värdefulla synpunkter under arbetet med rapporten. Stockholm i juni 2013 Ingemar Karlsson

6 Vägen tillbaka 2 Innehåll Sammanfattning Inledning Händelsen Posttraumatiskt stresssyndrom Peritraumatisk dissociation Trauma och sorg Reaktioner vid skjutningar Trauma och minnen Påträngande minnen Rättsprocessen Psykosocialt stöd Debriefing och avlastningssamtal Studier om debriefing Kritik mot debriefing Slutsatser Referenser

7 Sammanfattning 3 Sammanfattning Onsdagen den 20 juni 2007 skjuts en polisman till döds i samband med ett handräckningsärende i centrala Nyköping. Detta ska senare komma att benämnas polismordet i Nyköping och väcka stor uppmärksamhet i media. En av de poliser som var involverad i händelserna drabbas senare av posttraumatiskt stressyndrom och blir sjukskriven under en längre tid. Rapporten bygger på intervjuer och beskriver polismannens reaktioner i samband med traumat och vägen tillbaka till arbetet inom polisen. Några slutsatser i rapporten är att vissa extrema händelser som t.ex. skjutningar och räddningsarbete vid olyckor och katastrofer som går utanför det mesta - troligen skapar posttraumatiskt stressyndrom hos de allra flesta oberoende av vem man är eller hur predisponerad man är. Detta är viktig kunskap för medarbetare och chefer för att tidigt kunna identifiera de poliser som har upplevt dessa typer av händelser och se till att dessa snabbt får stöd och hjälp. Det gäller att vara uppmärksam på tidiga symptom som riskerar att utvecklas till posttraumatiskt stressyndrom under de första veckorna efter händelsen men även att följa upp personen över tid. I studien diskuteras för- och nackdelar med debriefing och dess värde som bearbetningsmetod av trauman. Studien visar också på behovet av utarbetandet av forskningsbaserade praktiska metoder för dem som arbetar med psykosocialt stöd inom polisen. Det krävs tydliga nationella rutiner för samverkan mellan olika myndigheter och det är viktigt med en nationell utbildning som ger likvärdig kompetens för att hantera traumatiska händelser.

8 Vägen tillbaka 4 Inledning Onsdagen den 20 juni 2007 skjuts en polisman till döds i samband med ett handräckningsärende i centrala Nyköping. Detta ska senare komma att benämnas polismordet i Nyköping och väcka stor uppmärksamhet i media. Upprinnelsen till händelsen var att en man skulle hämtas från sin lägenhet för att transporteras till en psykiatrisk klinik. Mannen bedömdes som farlig efter att tidigare ha dömts för dråpförsök och sammanlagt tio poliser deltog i ingripandet. Två av dessa poliser var direkt involverade i det första ingripandet mot mannen. Endast en av dem överlevde och denna rapport bygger på intervjuer med denne polis. Detta är ett mycket komplext ärende som innehåller flera olika aspekter som i sig förtjänar fördjupning och analys. Ett sådant område är handräckningsärenden och problematiken när det gäller dialogen mellan psykiatrin och polisen. Ett annat är de polistaktiska överväganden som gjordes och användandet av pepparspray vid denna typ av ingripanden. Mycket av detta har avhandlats i en inspektionsrapport från Rikspolisstyrelsen (RPS, 2009). Fokus i den här rapporten kommer dock att ligga på stressreaktioner under och efter händelsen och hur det psykosociala stödet har fungerat för den polisman som var med om ingripandet och vars kollega mördades. Efter händelsen har polismannen utvecklat posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och varit sjukskriven under en lång period. Rapporten bygger på dokument och intervjuer med den överlevande polismannen och på hans egna anteckningar om händelsen. Intervjuerna är gjorda våren 2010, tre år efter händelsen och har kompletterats med uppföljande frågor under hösten Polismannen är i dag tillbaka på sin gamla arbetsplats. Ett syfte med studien är att få en levande berättelse av hur ett trauma upplevs och ge en erfarenhetsbeskrivning som kan vara värdefull för metodutvecklingen av psykosocialt stöd vid starka trauman. Även om varje trauma är unikt så finns det förstås upplevelser och beskrivningar i denna berättelse som är generella vid svåra trauman. Upplevelsen av traumat och bearbetningen av detta relateras i denna rapport till forskningen om trauman och posttraumatiskt stressyndrom i polisyrket och till psykosocialt stöd i samband med detta. Ett annat syfte med studien som går bortom det enskilda fallet är att titta närmare på polisens metoder för psykosocialt stöd i samband med traumatiska händelser. Debriefing och avlastningssamtal är centrala delar av polisens psykosociala stöd. Dessa metoder förordas i Rikspolisstyrelsens riktlinjer för psykosocialt stöd (RPS, 2008). Ett stort antal debriefingledare har genom åren utbildats vid Polishögskolan för att kunna leda detta stödarbete vid traumatiska händelser. En mer generell fråga som berörs i rapporten är vad forskningen säger om hur denna metod fungerar som psykosocialt stöd vid starka traumatiska upplevelser.

9 Inledning 5 I studien diskuteras för och nackdelar med debriefing och dess värde som bearbetningsmetod av trauman. Studien visar också på behovet av utarbetandet av forskningsbaserade praktiska metoder för dem som arbetar med psykosocialt stöd inom polisen. Det krävs tydliga nationella rutiner för samverkan mellan olika myndigheter och det är viktigt med en nationell utbildning som ger likvärdig kompetens för att hantera traumatiska händelser. Händelseförloppet beskrivs i Rikspolisstyrelsens inspektionsrapport (RPS, 2009) och för att få en bakgrund citeras här delar av den rapporten. I stället för de initialer som används i rapporten benämns här den polisman som mördades för kollegan, gärningsmannen för gm och den polis som den här rapporten handlar om för polismannen.

10 Vägen tillbaka 6 Händelsen Upprinnelsen till det akuta skedet är att de två polismännen står i trapphuset nedanför lägenheten där mannen som ska hämtas antas finnas. Kollegan har tidigare sett en man komma cyklande till fastigheten och gå in i lägenheten. Han stämde någorlunda in på det signalementet som man hade i form av ett svartvitt foto. Tidigare hade en förhandlare ringt in till lägenheten för att prata med mannen, utan resultat. Då uppringningsförsöken avbröts ställde sig kollegan och polismannen utanför entréporten för att invänta polisinsatschefens ankomst. Polismannen kunde genom entréportens glas se in i trapphuset och mot källargången där det fanns en dörr med frostat glas. Efter en stund såg polismannen en man komma genom dörren från källargången och gå vidare uppför trapporna. Mannen bar på en kartong eller något liknande. Han stämde inte direkt in på det foto av gm som polismannen tidigare tagit del av vid utsättningen, dock kunde ålder och kroppskonstitution vara liknande. Polismannen trodde att mannen möjligtvis såg att två personer stod vid entréporten när han gick förbi och uppför trappan, men märkte inte att gm reagerade på att de stod där. Kollegan sade till polismannen att honom kände han igen för han hade sett mannen två gånger tidigare under dagen när han suttit och spanat. Den ena gången hade han kommit ut vid entrén ut mot gatan och lämnat sopor i några containrar och gått tillbaka igen. Den andra gången hade han sett honom komma ut från baksidan och cyklat bort från adressen. Men kollegan tyckte inte att det var den person man letade efter. Polismannen fick ändå en känsla av att det skulle kunna vara den eftersökte så han klev in i trapphuset och tittade upp i gluggen mellan trapporna och såg då mannen gå fram till den aktuella lägenhetsdörren, öppnade den och klev in. Kollegan och polismannen var överens om att det måste vara gm, ʼvem skulle det annars vara liksomʼ. Så de ringde till polisinsatschefen och sa att de trodde att gm nu var i lägenheten (RPS, 2009). Polisinsatschefen beslutade då att ännu en gång försöka ringa in till lägenheten. Telefonerna kopplas upp och förhandlaren ringer återigen. Det är nu tredje gången man försöker ringa. Poliserna i trapphuset, kollegan och polismannen, stannade vid det tredje ringningsförsöket kvar nere på entréplan, nedanför alla trappor där det fanns en lite större golvyta och mera arbetsutrymme för dem vid ett ingripande. Därför skulle man låta gm komma ända ner dit.

11 Händelsen 7 Kollegan och polismannen hörde två-tre-fyra tonsignaler från förhandlarens telefon då det plötsligt hördes att dörren öppnades där uppe. Då polismannen tittade upp såg han att gm kom ut från lägenhetsdörren och var på väg ner. Polismannen hade ingen indikation på att förhandlaren hade fått kontakt med gm och den sista tonsignalen ljöd då gm var på väg ut ur lägenheten. Polismannen visste därför att gm inte svarat eller inte hört telefonen (Det visade sig senare att telefonen var vidarekopplad). Polismannen meddelar per telefon nu kommer han, han kommer ut, han är på väg ner. Kollegan och polismannen bestämde sig för att ingripa mot gm när han kom ner. Beslutet var deras eget. Uppgiften var ju enligt polismannen att personen skulle omhändertas. Detta även om förhandling inte skett. Man hade enligt polismannen gjort något annorlunda om mannen hade kommit ner med en kniv i handen eller gjort utfall mot poliserna. Polismannen ställde med en krok upp dörren så att de kunde rusa bakåt om gm skulle komma nedspringande för trappan. Kollegan och polismannen hade tidigare pratat om att de skulle vara noga med att legitimera sig. I den ena handen hade därför kollegan polislegitimationen och i den andra sin pepparspray. Själv hade polismannen sin mobiltelefon i sin vänstra hand medan högerhanden var fri. När gm kom till sista halvan av trappan och hade några trappsteg kvar till golvet sa polismannen till gm det är från polisen, vi vill prata med dig. Gm frågade ʼvad gäller det?ʼ eller ʼvad gäller saken?ʼ polismannen svarar ʼvi vill prata, det gäller handräckningʼ eller något liknande. Samtidigt gick polismannen mot gm som inte hade något synligt i händerna förutom en påse av något slag, ʼinga vapen eller någonting, inga knivar eller så i händernaʼ. Gm vände då helt om upp mot trappan. Polismannen gick fram och lade handen på hans arm och sade, ʼnej du får inte gå tillbaks till lägenhetenʼ. Nu vände gm ʼ180 graderʼ och rusade istället ned igen, förbi polismannen mot dörren med frostat glas i källargången mot baksidan. Kollegan var snabbt framme och fick tag i armen på mannen. Polismannen sparkade samtidigt till glasdörren så att gm kom att fastna där ett kort ögonblick innan han kom loss och sprang vidare i källargången. Kollegan sprang direkt efter gm och polismannen var steget efter. När gm och kollegan var nästan framme vid dörren i slutet av källargången som vetter mot baksidan av fastigheten såg polismannen hur kollegan hann upp gm på hans högra sida. Kollegan tog tag i gms högerarm, kom halvvägs runt eller i höjd med gm och sprayade honom i ansiktet på cm håll. Polismannen var nu på väg upp mot gms vänstra arm för att få tag i den. Innan polismannen hann fram till gm så kände han hur pepparsprayen kom över honom och polismannen sade till kollegan, ʼjag har blivit sprayad!ʼ eller ʼjag är utslagen!ʼ. Polismannen hade ändå uppfattningen att de hade läget under kontroll och kände inget hot ifrån gm. Detta eftersom polismannen visste att gm hade blivit sprayad och att det i princip bara var ʼatt vika ihop honom och boja honomʼ. När pepparsprayen börjar verka i polismannens ögon så slöts de automatiskt och vid första tillfället han fick upp dem igen så såg han att gm vände sig ner mot sin vänstra sida och sökte någonting där. Polismannen såg inte hela bilden

12 Vägen tillbaka 8 utan bara hur mannen sökte sig ner mot sin vänstra byxficka och polismannen sade eller tänkte ʼhan har en kniv! han har ett vapen!, eller han har något i fickan!ʼ. Då polismannen var helt utslagen och ögonen drog ihop sig kunde han ju inte själv göra någonting. Polismannen hörde inga röster, inga ljud, inga skrik, inget beordrande från kollegan. Strax därefter hörde polismannen hur det small till och han kunde utröna fyra skott eller något liknande i snabb följd. Polismannen förstod att det var någon som sköt och då han började dra sig bakåt hörde han ytterligare två till tre skott. Polismannen skrek eller bara tänkte vem är det som skjuter? men fick inget svar. Han fortsatte tillbaka till trapphuset (RPS, 2009). Det ska senare visa sig att det är gm som avlossat skott mot kollegan. Därefter går gm ut ur källargången och beskjuter och skadar ytterliggare en polis innan han kan gripas. Medan övriga poliser fortsatte sökandet efter mannen som skjutit gick polismannen tillbaka till källargången igen då han förstod att något hade hänt med kollegan. Där satte han sig på huk i dörrposten och riktade sitt vapen mot dörren längst bort i gången. Polismannen såg då kollegan ligga på rygg nästan framme vid den dörren. Polismannen ropade kollegans namn cirka åtta nio gånger men fick inget svar och såg heller ingen reaktion ifrån kollegan. Tillsammans med ambulanspersonal gick polismannen fram till kollegan. Man kunde fortfarande känna pepparspray i luften i källargången och de lyfte ut kollegan i friska luften. Kollegans skyddsväst lyftes av så att ambulanspersonalen kunde komma åt hans bröstkorg bättre och utföra hjärt- och lungräddning. Polismannen såg att kollegan hade kulhål i buken. Han såg också en samlad serie kulhål men vet inte hur många. Kollegan hade öppna ögon och polismannen förstod att han inte var kvar (RPS, 2009).

13 Posttraumatiskt stressyndrom 9 Posttraumatiskt stressyndrom Efter händelsen upplever polismannen en rad olika reaktioner och symptom som senare kommer att diagnostiseras som posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Kriterier för PTSD innefattar att man har upplevt eller bevittnat en händelse som innefattar död, svår skada eller hot om död eller svår skada. Reaktionerna på händelsen innefattar intensiv rädsla, skräck eller en känsla av hjälplöshet. För 25 år sedan började man inom psykiatrin använda termen PTSD (posttraumatic stress disorder) i diagnostiska manualer för att beskriva en mängd olika symptom och reaktioner på traumatiska händelser (DSM-III-R, 1987). I den svenska översättningen av PTSD har ordet disorder ersatts med ordet syndrom även om man har valt att behålla samma förkortning. Vid en uppdaterad version av dessa manualer (DSM-IV, 1994) inkluderade man mardrömmar och återupplevelse av traumat, flashbacks, påträngande minnen och undvikande av sådant som påminner om traumat. Syndromet innefattar också ökad arousalnivå och nedsatt förmåga att fungera socialt och att fungera i arbetet. En ökad arousalnivå innebär en generell ökning av nervsystemets aktivitet som i sin tur påverkar minne, uppmärksamhet och känsloreaktioner. PTSD är ett syndrom som i huvudsak innefattar tre kluster med symptom: a) Upprepad återupplevelse av traumat (påträngande minnen och mardrömmar, flashbacks och fysiska reaktioner). b) Emotionell avtrubbning (svårigheter att känna positiva känslor) och undvikande av aktiviteter och stimuli som påminner om traumat. c) Ökad arousal (har lätt att börja darra och skaka, svårt att sova, ständigt på vakt för möjliga faror). För diagnosen krävs också att personen har upplevt en traumatisk händelse. Det räcker alltså inte bara med symptomen. Diagnosen utgick från början från att man samlade ett antal symptom som rapporterades då man upplevt en händelse där man utsatts för extrem stress som ligger utanför gränserna för det man kan tänkas uppleva i livet. Händelser som skulle framkalla stor stress hos i stort sett alla som exponerats. Man har senare tagit bort kravet på att händelsen ska ligga utanför gränserna för vad man kan tänka sig eftersom dessa gränser är svåra att dra. Bilolyckor är t.ex. inte särskilt ovanliga men kan mycket väl leda till PTSD. Gerson & Carlier (1992) menar att vissa extrema händelser som t.ex. skjutningar och räddningsarbete vid katastrofer som går utanför det mesta skapar troligen PTSD hos de allra flesta oberoende av vem man är eller hur predisponerad man är. På andra sidan skalan finns de händelser som de flesta av oss skulle uppleva som

14 Vägen tillbaka 10 minimalt stressfyllda men som hos några predisponerade kan upplevas som mycket stressfyllda. Att vara predisponerad innebär att man löper större risk att utveckla PTSD än andra. Några faktorer som ökar sårbarheten är förekomsten av tidigare traumatiska upplevelser och tidigare psykologiska problem. Biologiska faktorer och hur den aktuella livssituationen ser ut vid tidpunkten för händelsen spelar också in i hur den upplevs.

15 Peritraumatisk dissociation 11 Peritraumatisk dissociation Att man utvecklar PTSD beror enligt vissa forskare på att man blir överväldigad av en händelse som man inte kan processa (van der Kolk & van der Hart, 1989). Oförmågan att bearbeta information i det akuta skedet av ett trauma kan leda till något som kallas peritraumatisk dissociation, vilket betyder att det är en reaktion som äger rum under eller i nära anslutning till traumat. Dissociation är en reaktion som gör att man upplever förändrad tidsuppfattning, emotionell avstängdhet, en känsla av overklighet och svårigheter att minnas vissa aspekter av traumat. I intervjun berättar polismannen att han upplevde sig bli träffad av skotten som avlossades i källargången. Han har en mycket stark smärtupplevelse i benen som om kulorna träffar honom där. Detta är ett exempel på en peritraumatisk dissociation eftersom detta faktiskt inte inträffar. När jag tar mig tillbaka till trapphuset, ut ur källargången då skotten avlossas, känner jag hur jag blir träffad av två kulor. En träffar mig i baksidan av höger lår och den andra i ryggslutet. Mitt intellekt säger mig att jag inte är träffad då jag kan fortsätta röra mig, men smärtan är då verklig. Händelser där man upplever starka, livshotande situationer har visat sig ge upphov till peritraumatisk dissociation. I en amerikansk studie där 662 poliser beskrev sin mest stressfyllda upplevelse i tjänsten fann man fem olika kategorier som rapporterades. Det var händelser som utgjorde ett hot mot polisens eget liv, våldsamma händelser, att möta fysiskt skadade personer eller personer utsatta för sexuella övergrepp samt att exponeras för civila dödsoffer (Shannon m.fl., 2006). När man tittade närmare på dessa kategorier fann man att de poliser vars berättelser innehöll hög grad av hot mot den egna personen också uppvisade högre grad av peritraumatisk dissociation, peritraumatisk stress och hyperarouselsymptom vid frågetillfället. Detta indikerar att ju högre grad av hot mot den egna personen som föreligger desto större är risken för senare symptom. Många forskare menar att förekomsten av dessa reaktioner är en bra grund för att förutsäga risken för att senare drabbas av PTSD (Ehlers m.fl., 1998; Koopman, Classen & Spiegel, 1994; Murray m.fl., 2002; Shalev, Freedman m.fl., Ozer m.fl., 2003). Några forskare menar dock att peritraumatisk dissociation inte behöver betyda att man senare utvecklar PTSD utan att det endast gäller om dessa reaktioner kvarstår efter den akuta situationen (Dancu, m.fl., 1996; Marshall & Schell, 2002). När det gäller frågan om vad dissociationen har för funktion går meningarna isär bland forskarna. Några menar att dissociationen är ett slags kognitivt undvikande som hindrar den emotionella bearbetningen av händelsen och läkandet

16 Vägen tillbaka 12 (van der Kolk & van der Hart, 1989) medan andra menar att dissociationen i det akuta skedet har funktionen att skydda oss för överväldigande intryck snarare än ett förnekande av det som sker (Noyes & Kletti, 1977; Horowitz, 1986). Andra faktorer som påverkar risken för att utveckla PTSD är hur vi tolkar den dissociativa reaktionen i samband med traumat. I en rad studier har man funnit att hur stressad personen var i situationen eller hur hotad man kände sig ofta är den bästa markören för utvecklandet av PTSD. Ju starkare stress i situationen desto större risk att man utvecklar PTSD (Att man trodde att man skulle dö i situationen) (Perry m.fl., 1992; Ehlers m.fl., 1998; Moergeli, Klaghofer, & Buddberg, 2001). Andra forskare har funnit att det är svårt att förutsäga PTSD utifrån styrkan i reaktionerna de första dagarna efter ett trauma. Däremot menar några forskare att styrkan i reaktionerna från den första och andra veckan och framåt korrelerar i hög grad med framtida styrka på PTSD-symptom (Harvey & Bryant, 1998; Murray, Ehlers & Mayou, 2002; Shalev, m.fl., 1997). Det är alltså viktigt att följa upp de initiala reaktionerna och ha uppsikt över i vilken grad dessa består veckorna efter traumat. Polismannen beskriver den närmaste tiden efter traumat på följande sätt: jag har själv delat in de första 7-10 dygnen i en akut del där jag är helt väck egentligen. Det är massor som händer i kroppen och i huvet. Jag kan inte äta inte sova och kroppen var stridsberedd dygnet runt, hela tiden. Jag sov kanske en timme per natt. Varje gång man somnade in så vaknade man med ett ryck och sen var man igång igen, det var som att kroppen vägrade. Om du somnar så är det farligt. Jag drömde om händelsen. Det här om vad kollegan och jag gjorde rullade om och om igen och så gjorde jag olika lösningar på det, gjorde på olika sätt, vi gjorde det bra vi gjorde det dåligt. Det rullade på och många gånger så var det som att det blev ett bra slut på något vis att det inte hade behövt bli så här utan vi hade löst det på något annat sätt. Mycket dagdrömmar och mardrömmar och det kändes som... och jag sa det till min psykolog senare också, att det brändes som en motorväg rakt igenom hjärnan där den här händelsen skapade ett sånt kraftigt avtryck kan man väl säga. Så fort som det blev lite, nu kände jag att jag kan tänka på nåt annat någon minut, så var det som att tankarna hela tiden föll tillbaka på motorvägen och resan började om igen. Allt associerades till händelsen. Det var det enda som var viktigt just då och jag minns att jag hade svårt att ta till mig annan information. Den dödsskjutning som polismannen upplever är en traumatisk upplevelse ur flera olika aspekter. Först exponeras han för ett direkt dödshot under omständigheter som gör att han inte kan använda sitt viktigaste sinne i denna typ av situationer. Han är förblindad av pepparspray och kan bara lita till sina övriga sinnen. Han kan höra pistolskott och kan inte avgöra vem som skjuter. Dessutom exponeras han senare för synen av sin döda kollega och de skottskador som han har. Han hjälper även till att ta av kollegan tröjan för att ambulanspersonalen ska kunna göra sitt jobb.

17 Peritraumatisk dissociation 13 så kommer de uniformerade poliserna springande tillbaks och säger att han är gripen och att han är borta och då börjar jag gå tillsammans med ambulanspersonalen ner i källaren och fram till kollegan. Jag känner ju att det retar lite i halsen därnere när pepparsprayen ligger kvar i rummet och jag hör hur ambulanspersonalen börjar hosta. Vi går fram till kollegan och direkt när jag är framme hos kollegan så ser jag att han är borta. Hans ögon och ansikte, det syns tydligt att han inte är kvar och det första jag tänker är hur ska jag berätta det här för hans fru. Och så vet jag att jag tänkte att det var ju inte så mycket blod kring honom och att jag tänkte att han är i alla fall inte skjuten i ansiktet. Sen så hjälptes vi åt att ta av honom tröjan och skyddsvästen så att ambulanspersonalen kunde börja arbeta med honom och då såg jag kulhålen i bålen. En stor del av tidigare forskning har visat att exponering av döda och skadade utgör en risk för traumatiska reaktioner. I en studie undersökte man reaktionerna hos hjälparbetare som kallats till nedslagsplatsen för ett stort plan som kraschat och där kroppar och kroppsdelar låg spridda över platsen. Många av dessa upplevde hjälplöshet, skuld och att de distanserade sig psykologiskt medan de arbetade (Brandt, m.fl., 1995). I en amerikansk studie undersökte man 100 poliser när det gällde yrkesrelaterad stress. Tretton av dessa uppfyllde kriterier för PTSD. Där fann man att de faktorer som bäst förutsåg PTSD var exponering för döda människor och livshotande situationer. När det gällde psykosocialt stöd ansåg 63 av dessa poliser att debriefing var en bra metod för att bearbeta en traumatisk händelse (Robinson m.fl., 1997).

18 Vägen tillbaka 14 Trauma och sorg Vid skjutningen förlorar polismannen i Nyköping inte bara en kollega utan också en av sina bästa vänner. En person som han umgås med ofta på fritiden och som han tidigare under dagen har diskuterat det kommande midsommarfirandet tillsammans med. Förlusten av en vän utgör ytterligare en belastning utöver det trauma som han exponeras för. När polisforskarna Violante och Aron (1994) bad 103 amerikanska poliser att rangordna olika stressorer i sitt arbete visade det sig att de två högst rankade stressorerna var att döda någon i tjänsten och just att någon kollega blev dödad. Kollegan som dödades i Nyköping var dessutom en vän till polismannen vilket gör att traumatisk förlust och sorg skapar en dubbel psykologisk börda. Denna typ av dubbel belastning har bl.a. uppmärksammats av amerikanska forskare i samband med attacken på World Trade Center år Vid attacken på World Trade Center i New York den 11 september var det många brandmän som blev direkt traumatiserade i sitt arbete med att ta hand om skadade och döda. Många av dessa förlorade också sina kollegor eller familjemedlemmar. Traumatisk förlust överlappar mycket av symptomen vid PTSD men det unika är sorg och förtvivlan, man saknar personen som man har förlorat samtidigt som man undviker det som påminner om den personen. Sorgen efter en saknad kollega kan övergå i något som man benämner kronisk sorg. Det innebär att man har svårt att göra saker som ger negativ förstärkning (det minskar rädslan och ger tillfällig lättnad från sorgen). Detta undvikande av det som påminner en om den saknade tjänar till att kapsla in sorgen. Hos en kroniskt sörjande person är undvikandebeteendet därför svårt att förändra och kan behöva behandlas i terapi. I en studie av Mitchell & Levenson (2006) menar man att det inte finns någon mer stressfylld och emotionellt smärtsam händelse i en polis professionella liv än den då en kollega dör i tjänsten. Det gör att kristeam måste använda åtgärder för psykosocialt stöd på ett välorganiserat och ansvarsfullt sätt. Oerfarna kristeam löper dessutom stor risk att tillämpa felaktiga strategier i dessa komplexa situationer. Mer om detta beskrivs i kapitlet Studier om debriefing.

19 Reaktioner vid skjutningar 15 Reaktioner vid skjutningar Även om skjutincidenter är sällsynta så är det ofta en mycket stressfylld situation som kan leda till PTSD. I en studie av poliser i Amsterdam fann man att 46 % av poliser som varit involverade i en skjutning uppfyllde kriterierna för PTSD. I de intervjuer som genomfördes med dessa poliser så kunde 86 procent beskriva händelsen på ett extremt intensivt, klart och precist sätt (Gerson, 1989). Polismannen beskriver skjutningen vid den aktuella händelsen nedan:...när jag vid något tillfälle får upp ögonen så ser jag hur gärningsmannen vrider överkroppen mot sin vänstra sida och börjar leta efter något. Som jag uppfattar det så försöker han leta efter något i sin ficka och min första tanke är att han har en kniv eller något i sin ficka som han försöker ta upp. Jag tror att jag säger att han har en kniv eller han har nåt i fickan, det säger jag högt tror jag. Sen drar ögonen ihop sig och jag antar att jag kurar jag ihop lite grann och ganska precis efter det kommer det skott i snabb följd och det är 5-6 skott som man hör. Liksom bara trycker av så fort som möjligt pang, pang, pang. Jag förstår direkt att det är pistolskott men jag ser inte vem som skjuter eller vad som händer, så jag vänder mig om och springer tillbaka till den frostade glasdörren därifrån jag kom samtidigt som jag skriker vem skjuter, vem skjuter? Under tiden som jag springer bort kommer ett par tre skott och sen när jag tagit mig igenom den glasade dörren och står i trapphuset igen så är det ytterligare ett par tre skott i snabb följd. Där vänder jag mig om och tar upp mitt tjänstevapen och riktar mot den frostade dörren och börjar backa ut på gatan. Jag upplever att tiden går långsamt. Hela händelseförloppet kan inte vara mer än några sekunder. Ändå kan jag redogöra för nästan alla tankar och intryck som sker under tiden i källargången. Ljuden från skotten är inte kraftiga. Jag inser att det är pistolskott men det låter mer som smällare. Ljudet från pistolskotten i det trånga källarutrymmet borde nog vara öronbedövande. Den förändring av hörselintryck och tidsuppfattning som polismannen upplever har man även funnit i andra studier. I en amerikansk studie fann Artwohl (2002) att bland 157 poliser som varit inblandade i skjutningar, rapporterade 62 procent att de upplevde att händelsen gick i slow motion medan 17 procent upplevde att tiden gick fortare än normalt. När det gällde frågan om hur man upplevde ljudet svarade 84 procent av poliserna upplevde ljudet av skotten som mer dämpade än

20 Vägen tillbaka 16 normalt medan 16 procent upplevde dem som intensivare än normalt. Sjuttiofyra procent av poliserna upplevde att de agerade med autopiloten utan eller bara delvis medvetet agerande. De flesta svarade på frågorna kring sina erfarenheter mellan 2 och 4 veckor efter händelsen i samband med att man genomförde en gruppdebriefing kring händelsen. Efter händelsen rapporterade 52 procent minnesförlust för någon del av händelseförloppet och 46 procent hade svårt att minnas delar av sitt eget agerande. Bland poliserna var det 39 procent som sade sig upplevt någon form av dissociation, t.ex. känslan av overklighet och att man upplevde sig se händelsen utifrån. Andra reaktioner som rapporterades var att 26 procent upplevde påträngande tankar och 21 procent upplevde minnesstörningar, t.ex. upplevde de att de såg, hörde eller erfor något som faktiskt inte hände eller som visade sig har skett på ett helt annat sätt än vad de trott. Här menar förespråkare för debriefing att den övriga gruppen kan fylla en viktig korrigerande funktion. Man får möjlighet att ompröva felaktiga föreställningar om vad som faktiskt hände under traumat. Karlsson & Christianson (2003) fann liknande reaktioner i en studie om traumatiska upplevelser hos en grupp svenska poliser som fick beskriva sin mest traumatiska upplevelse i tjänsten. Tunnelseende är ett fenomen som inte är aktuellt i detta fall eftersom polismannen är sprayad med pepparspray och inte kan använda synen i det akuta skedet när skjutandet sker. I en amerikansk studie av Klinger (2006) tittade man på reaktioner i samband med skjutningar. Där visade det sig att 27 procent av poliserna upplevde att de fick tunnelseende under skjutningen och 35 procent att de har ett mycket klart visuellt minne för detaljer från händelsen. Blockerad hörsel rapporterades hos 70 procent av poliserna medan 5 procent uppgav att hörseln skärptes under skjutningen. Många fick förändrad tidsuppfattning vilket innebar att 40 procent upplevde att tiden gick saktare än normalt medan 17 procent tyckte att tiden gick fortare.

21 Trauma och minnen Trauma och minnen 17 Polismannens minnen av händelsen fortsätter att påverka polismannens vardag lång tid efter händelsen. En traumatisk erfarenhet är en attack på en persons förväntningar och motsäger väletablerad schematisk kunskap om en själv och om världen (Janoff-Bulman, 1988). En konsekvens av detta är att traumatiska erfarenheter kan vara svåra att processa och integrera med tidigare erfarenheter. Polismannen beskriver detta dilemma på följande sätt: Under de ca sex första månaderna var en av det mest plågsamma känslorna att jag var övertygad om att jag aldrig mer skulle bli normal. Att det här känslosamma nervvraket ersatt det vanliga trygga jag. Jag kunde inte identifiera mig med mitt nya jag. En del studier pekar mot att traumatiska minnen skiljer sig från vanliga minnen i fråga om hur de kodas in i hjärnan. Polismannen i föreliggande studie bad omgående att få bli förhörd direkt efter händelsen. Detta för att han upplevde att han hade ett kristallklart minne av händelsen direkt efteråt. när vi kom in till polisstationen på den där första uppsamlingen hade jag ett önskemål om att bli förhörd direkt. Det är inte så vanligt att man gör det så nära händelsen. Jag sa att jag vill gärna bli förhörd, dels för att utredarna ska få sin bild av vad som hänt när de börjar samla in sin information, men sen var det så jävla kristallklart just då. Jag minns jag kunde säga färgen på väggarna, ljudet, ljuset och lukten. Så jag kände att jag ville göra det så fort som möjligt. Så därför blev jag förhörd på kvällen. Det var ett kort förhör där jag kort och enkelt och snabbt redogjorde händelseförloppet och det kändes bra. Det hade känts jobbigt att inte bli förhörd där, och så kändes det också bra för sen blev jag förhörd en gång till, ett längre förhör, noggrant och detaljerat, men att historierna ser likadana ut liksom. Den erfarenhet som polismannen har, att minnena är beständiga över tid, har även gjorts av forskare som studerat traumatiska minnen över tid. I en studie av Yuille och Cutshall (1986) intervjuades personer som varit vittnen till en skottlossning där en person dödades. Intervjuerna genomfördes strax efter händelsen. Efter 4-5 månader intervjuades personerna igen och resultaten visade hög samstämmighet av vittnesmålen mellan de olika tillfällena. Det är ofta vissa aspekter av händelsen som man kommer ihåg mycket väl efter ett trauma. Payne m.fl. (2004) menar att traumatisk stress har effekt på hippocam-

22 Vägen tillbaka 18 pus och stör funktionen i denna region av hjärnan vilket leder till effekter på minnesfunktionen. Hippocampus är en struktur i hjärnan som hjälper oss att sortera upplevelser och minnen i tid och rum. Detta gör att stressfyllda händelser kodas in i fragmenterad form, samtidigt som starka känslor påverkar amygdala som är en annan hjärnstruktur som kan sägas tolka det känslomässiga innehållet i våra upplevelser. Denna påverkan underlättar för oss att minnas själva kärnan i händelsen. Det är alltså ofta det som framkallar våra starkaste reaktioner i samband med traumat som vi kommer ihåg bäst samtidigt som mer perifer information kan vara svår att minnas. Polismannen beskriver också sådant som han inte kan minnas i samband med traumat. Han minns inte vem som följer honom till bilen efter traumat och inte om vapnet är laddat. då fi xade han fram någon, jag vet inte vem, som gick med mig tillbaka till min civila bil med hunden i och så körde vi tillbaka till polisstationen. Där inne så vet jag bara att jag det första jag gjorde när jag kom upp i huset var väl att jag mötte vår dåvarande näpochef och gav honom mitt vapen och sa att det här ska nog du ha och jag vet inte om det är laddat

23 Påträngande minnen Påträngande minnen 19 Polismannen beskriver hur han efter händelsen också har starka påträngande minnen och ett av de starkaste är bilden av hur hans kollega ligger skjuten på golvet. En sak som kännetecknar traumatiska minnen är att de har en tendens att vara påträngande och svåra att integrera med andra minnen. Hellawell och Brewin (2004) undersökte i en studie skillnaden mellan påträngande minnen och andra minnen av en traumatisk händelse. De fann att påträngande minnen karaktäriserades av större detaljrikedom, speciellt perceptuella detaljer (syn, hörsel, lukt, känsel och smak). När det gäller minnet av händelsen så har vissa forskare tittat närmare på hur vi lagrar starka trauman. Ehlers, Hackman och Michael (2004) beskriver karaktären av traumatiska minnen som ofrivilliga återupplevda symptom. Dessa återupplevda symptom är vanligen sensoriska intryck och emotionella reaktioner från traumat som förefaller sakna tidsperspektiv och sammanhang. Man upplever att man är i situationen igen. Horowitz (1978) menar att traumatiska upplevelser som är svåra att införliva med andra tidigare erfarenheter och minnen, lagras i ett speciellt sorts aktivt minne som har en inneboende tendens att upprepa sitt innehåll. Bara när den överlevande har utvecklat ett nytt mentalt schema för att förstå vad som har hänt, så kan traumat hanteras. Den största delen av dessa påträngande minnen kan tolkas som återupplevelser av varningssignaler t.ex. det stimuli som signalerade början på traumat eller det ögonblick då händelseutvecklingen ändrades till det värre. Stimuli som liknar de ledtrådar som finns lagrat med det traumatiska minnet triggar dessa återupplevda symptom. För polismannen utgörs dessa av platsen för händelsen och bilder av kollegan. Jag har många gånger i tjänsten passerat platsen för händelsen. Inledningsvis undvek jag om det var möjligt att passera och tog en annan väg, senare kunde jag detta men tittade aldrig åt det håll där fastigheten låg. Jag har också svårt att se foton av den kollega som dödades. En annan händelse som återstimulerar traumat för polismannen då han återgått till sin tjänst är mötet med en person som inte vill visa sina händer vid ett ingripande. Detta triggar starka känsloreaktioner. jag berättade förra gången om första nattpasset med knarkaren som inte gjorde som vi sa. Att han inte visade händerna och jag blev väldigt väldigt arg och rädd. Det var ju första nattpasset som vi jobbade jag och kollegan. Jag kom ihåg reaktionen efteråt, att jag var väldigt uppjagad, att jag

24 Vägen tillbaka 20 gick runt i korridoren, visste inte vad jag gjorde riktigt och hamnade i den där bubblan igen. Jag gick in till kollegorna som satt och skrev och pratade lite med dem och de sa i efterhand att jag var väldigt förvirrad och så hmmm det tog skruv som sagt. Andra forskare hävdar att traumatiska minnen saknar verbala beskrivningar och att de kodas in i form av tydliga sensoriska upplevelser (sinnesintryck) och bilder. Hjärnscanningsstudier av traumatiserade personer har visat att Broca s area, ett område i hjärnan som omvandlar personliga upplevelser till kommunicerbart språk var inaktiverat efter ett trauma (Rauch m.fl., 1996). På liknande sätt menar van der Kolk (1988) att vid hög aktivitet i sympatiska nervsystemet så upphör den språkliga inkodningen av minnen och centrala nervsystemet återgår till den form av sensorisk och ikonisk (bildlig) inkodning av minnen som dominerar i barndomen. Denna dominans av bilder och kroppssensationer och avsaknaden av en språklig beskrivning gör att traumatiska minnen liknar minnet hos små barn. Van der Kolk & Fisler (1995) jämförde traumatiska och icke traumatiska minnen och fann att traumatiska minnen initialt kodades in i form av ostrukturerade mentala intryck och känsloupplevelser av traumat (syn, hörsel, emotioner, lukt och känsel). Olika former av terapi bygger ofta på att få berättelsen att hänga samman igen genom att sätta ord på den och integrera minnena av händelsen med sin egen livshistoria. Det finns de som menar att dessa påträngande minnen är en slags självläkningsprocess där minnet av traumat återupplevs i små portioner för att kunna integreras med personens övriga minnen. En bild som beskrivs i denna rapport är den av kollegan som ligger på golvet i källaren. Jag vet inte riktigt när i tid, men jag vet att i mina samtal med psykologen så var det fokus mycket på kontrollbiten och så, att jag tappade kontroll över händelser och mig själv och jag hade ingen kontroll utan det blev mer fokus på kollegan, där mina starkaste bilder är när han ligger på golvet. En polisforskare beskriver dilemmat med påträngande minnen och försöket att undvika dessa tankar. Trots alla försök att undgå allt som påminner om traumat genom unvikandebeteende så har poliser med PTSD den traumatiska händelsen i huvudet dag och natt. De är ständigt på sin vakt och upplever att faran lurar bakom varje hörn i form av oförutsett våld, upptrappning och skadade offer, (Carlier, 1999). Poliser som har utvecklat PTSD och reagerar med undvikande av saker som påminner om traumat och som ofta konfronteras med dessa i yrket löper större risk att lämna polisyrket. Det har rapporterats att många poliser som varit inblandade i skjutningsincidenter, ett år efter händelsen, endera lämnade polisyrket eller slutade patrullera (Somodevilla, 1985). Polismannen berättar om hur han för att kunna återgå till sitt arbete, börjar

25 Påträngande minnen 21 övningsskjuta med sitt vapen igen. Det är ett par månader efter händelsen och han är fortfarande sjukskriven på heltid....jag vet att ljudet av skottlossningen påverkade mig väldigt starkt i början. Blev skakig och uppjagad av smällarna liksom. Som jag nämnde tidigare, hålen i tavlan, det är inte en pappersfigur för mig längre utan tavlan symboliserar något helt annat för mig. Det kan jag känna fortfarande idag, att jag har väldigt lätt för att måla upp bilder framför mig om vad som händer vid skjutövningen och att jag kan känna att anspänningen blir större. Det är inte så mycket skjutbanetänk utan mer på riktigt. Det är en sån där sak som jag kände att jag ville ha avklarad, att känna efter hur det kändes att skjuta, att hålla i vapnet och få det avklarat på nåt vis. Allt muskulärt kände jag igen, hålla i vapnet och så, men det hände ju som sagt mycket i huvet under tiden. Jag fick skjuta några skott, så fick jag göra en paus och vila lite och andas lite. Det blev väldigt stressande.

26 Vägen tillbaka 22 Rättsprocessen Förutom bearbetningen av den traumatiska upplevelsen i sig följer också den rättsliga processen. Polismannen beskriver hur stressande och ångestfyllt det är att återuppleva händelsen igen under tingsrätts- och hovrättsförhandlingen.... både tingsrättsförhandlingen och hovrättsförhandlingen var på samma plats i säkerhetssalen på Kronoberg så jag har lite svårt ibland och komma ihåg vilken som var vid vilket tillfälle. Men det som jag vet är att tingsrättsförhandlingen var mer arbetsam, den var väldig, väldigt jobbigt. Att det här är något som jag gått och tänkt på under väldigt lång tid liksom under den här kristiden. Någonting som jag förberett mig inför och gått och tänkt på mycket. Så det blev väl liksom extra stort inom mig på det viset. jag kommer ihåg att jag hade svårt att prata. Jag var så himla fokuserad på det här. Vet inte vad jag ska säga, uppfylld, av den här tingsrättsförhandlingen, så jag var liksom inte närvarande. Kände att jag hade svårt att föra en konversation och hänga med i vad som hände. Jag kunde inte äta, hade ingen aptit, uppjagad. Och den här korta tiden från det att vi skulle äta, som var i närheten av säkerhetssalen, till att vi skulle gå dit så var det helt... det var oerhört arbetsamt. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag var oerhört upprymd stressad... ångest, ja rädd. Och jag ville ju absolut... jag skulle göra vad som helst för att slippa egentligen. Jag tror att jag också sköt upp hela bearbetningsprocessen. Ville vara kvar i händelsen för att kunna återge den i en domstol. Han beskriver också trycket från media som ytterliggare en stressfaktor som orsakar oro. Stark oro för media var det också. Och hur mycket folk ska vara där när vi ska gå igenom? Och som vittne kommer man ju liksom in mitt i på något vis i förhandlingen. Hur stort tryck det skulle vara och hur intressant? Men det visade sig sen att det inte var så stort tryck för min del, utan samtidigt med den här förhandlingen så var det en annan förhandling med någon läkare. Jag vet inte vad det var men där var det ett jäkla tryck istället. Så att det var skönt och förhandlingen hade ju redan startat och de fl esta satt ju redan i salen och som vittne så kommer man ju in mitt i som sagt och då är det väl inte så mycket folk utanför. Men det var en stor oro för det mediala intresset och samma sak... kommer jag inte riktigt ihåg riktigt hur vi kom in... och det var nån säkerhets-

27 Rättsprocessen 23 kontroll och så men jag är som i någon slags dimma. Funderar bara på hur det ska se ut i rättssalen och var jag ska sitta och hur det ska se ut och vad jag ska tänka på och försöka vara klar liksom...redig, eftersom det var så himla viktigt för mig och för alla. För mig var det väldigt viktigt. Polismannen berättar om vikten av stöd under rättsliga processen och att få vara ifred och samla sig. Hans föräldrar och kollegor utgör ett stort stöd för honom.... just det, på tingsrättsförhandlingen fick vi ett eget rum vet jag, att sitta och vänta i. Det var ett samtalsrum för advokater tror jag, men där fick vi i alla fall sitta och vara ifred. Och satt och väntade... och jag satt ju bara och hörde när högtalaren det ropades när alla kallades till olika salar och så där... och varje gång när högtalaren plingade till så var det som skräck i kroppen. Men till slut så ropade de mitt namn och jag tror att det var (namnet på en kollega) som var med då för mamma och pappa gick till åhörarsidan inne i salen och lyssnade och (namnet på en kollega) var med mig som stöd. Och jag tror att han var in i salen en sväng för att se hur det såg ut och sen beskrev han lite var folk satt och hur det var grupperat när jag skulle in i salen. Och sen så vet jag att jag ville att han skulle följa med in och det var inga konstigheter. Det var också oerhört skönt att inte behöva gå in själv, ensam i den där dörren men han följde med in och jag kände att han var med bakom mig hela tiden. Rätten satt till höger som lite upphöjt och så kom jag in och skulle sitta precis innanför dörren så jag klev ju bara in och satte mig. Det hade varit en stor grej för mig att behöva gå förbi gm eller så i rättssalen för att komma till vittnesbåset. Men jag kom direkt dit in genom dörren och det var precis... ja direkt innanför dörren var vittnesbåset och gm och allting satt mittöver. Rakt över på andra sidan mittemot och på vänster sida mittemot rätten satt målsägarna med åklagaren. En av dem som var med i förundersökningen från polisens sida satt närmast och sen satt den mördade kollegans fru och en annan kollega och deras biträden och advokater och bakom, bortanför, borta vid glaset var läktaren med åhörarna. När jag kom in så var jag helt muntorr och ja... skakig och oerhört uppjagad och panikslagen egentligen. Så jag ägnade inte gm något engagemang över huvudtaget, jag tittade inte åt det hållet. Jag hälsade på advokaten och rätten och såg inte på gm Jag kan inte ens säga hur han såg ut eller så, han var inte intressant. Men annars var det väldigt jobbigt att se kollegans fru såklart och på målsägarsidan och med tanke på att åklagaren satt där så var jag tvungen att rikta min blick dit och sen vet jag att jag såg mina föräldrar i publiken och några kollegor från mitt polisdistrikt och det kändes oerhört tryggt för mig att det fanns folk där från min grupp, eller folk jag kände igen. Samma

28 Vägen tillbaka 24 sak, (namnet på den polisiära utredaren) som sagt höll i utredningen till stora delar i Nyköping, satt närmast i kanten och det kändes också bra, bara att se att han satt där. Vi kände inte varandra så jättebra, men ett ansikte jag kände igen. Jag kände ett stöd i att han fanns där och att (kollegas namn) fanns med bakom mig. Och sen så fick jag berätta händelsen som jag upplevde den rakt upp och ner. Gick igenom hela händelsen och det var ju precis så jobbigt som det har varit så... ja själva händelsen i sig. Men samtidigt vill jag ju berätta lugnt och sansat för att inte för att få en redig berättelse. Och i vissa perioder vissa... ehh platser i berättelsen är ju jobbigare än andra och då blev det extra jobbigt i och med att jag var uppjagad redan innan. Men annars fick jag lämna min redogörelse i lugn och ro. Jag var så oerhört muntorr, det gick nästan inte att prata men (åklagarens namn) kom med lite vatten i en plastmugg och det kändes som ett vattenfall i munnen. Och så hade jag svårt att titta upp under berättelsen utan jag satt och fokuserade på händerna. Jag satt och tittade på händerna när jag berättade, svårt och samla mig... ehh det blev mycket pauser och efter det så gjorde man ett kort uppehåll och då gick vi tillbaka till vår lilla skrubb och väntade en stund och återhämtade sig lite. Sen var det dags för själva utfrågningen när advokaten och åklagaren ställer sina frågor.